Jordägandets fördelning i England och Wales 1660-1880

Downton Abbey, en teve-version av det sena 1800-talet-tidiga 1900-talets 

stenrika engelska aristokrati, eventuellt på dekis

J.V. Beckett börjar sin artikel snyggt: en av de mest hett debaterade frågorna i 1800-talets England var jordfrågan. En växande reformrörelse hävdade att den stora majoriteten av landets rikedom var i händerna på en liten elit. 1861 års folkräkning stödde denna analys då den visade att en befolkning på 30 miljoner innehöll 30 000 stora jordägare. 1872-73 kom en stor offentlig utredning om jordägandet per se, den första sedan 1806. Undersökningen 1872-73 visade att mer än 1 miljon människor i England ägde någon jord, men å andra sidan visade den också att 4/5 av totala jorden (acreage) var i händerna på färre än 7000 ägare.

Folk började ställa frågor om var den stora koncentrationen av jordägande kom ifrån. Två förklaringar utvecklades. Den första, företrädd t ex av Tocqueville, länkade storgodsens uppgång till moderna stordriftsfördelar under 1800-talet. Den andra förklaringen hävdade tvärtom att koncentrationen började på 1660-talet. Efter inbördeskriget på 1660-talet och revolutionen 1689 stärktes äganderätten för storägarna och ett slags fideikommiss-system (primogeniture) utvecklades, där en son ärvde all förmögenhet. Med detta system koncentrerades ägandet till ett fåtal stora jordägare. De två förklaringarna är inte ömsesidigt uteslutande och folk försökte undersöka timingen i hur koncentrationen gått till. Marx menade t ex att småägare proletariserades i det sena 1600-talet och tidiga 1700-talet (jfr denna studie av enclosures). I den historiska forskningen vid 1900-talets mitt användes statistik från Land Tax som visade att Marx hade rätt om att 1660-1780 var en avgörande period för att minska antalet småbrukare. Johnson (1963, The Disappearance of the Small Landowner), Gray ("Yeoman Farming in Oxfordshire from the 16th c to the 19th", QJE 1910), Davies ("The Small Landowner 1780-1832", EHR 1927) och Clapham (1930, An Economic History of Modern Britain) stöttade alla denna analys. John Habakkuk (1940, 1950, 1960, 1965) utvecklade argumentet vidare. Beckett sammanfattar Habakkuks argument:

"He purported to show that economic conditions in the century or so after the Restoration served to strengthen the greater owners' position at precisely the same time as the small owner was being undermined. The long fall in agricultural prices from the mid-seventeenth century, coupled with heavy taxation during the wars against Louis XIV's France, growing extravagance amongst the gentry, and the alternative attraction of the London money market to men who might previously have turned their fortune into land, collectively undermined the smaller owners. At the same time, in the later seventeenth century the development of the strict settlement and of improved mortgage facilities helped to ensure that greater owners' estates were held intact. This encouraged them to buy further land and thereby to tighten their grip on the market. By the mid-eighteenth century the trend had operated in such a way as to restrict the supply of land brought to the market; a nation of large estates and tenant farmers had emerged."

Habakkuks historieskrivning traderas t ex av Eric Hobsbawm i hans historiebok Industry and Empire (1968). Också Mingay (English Society in the 18th Century, 1963) stod Habakkuks analys nära. Habakkuk utvecklade sin analys av saken över en lång tid och hans datering för förändringarna varierade löiet över tid: från början betonade han 1680-1740 men senare har han betonat 1690-1720 särskilt. Senare forskare -- t ex FML Thompson i "The Social Distribution of Landed Property in England since the 16th c" i EHR 1968 -- har ifrågasatt Habakkuks analys både utifrån att så stora förändringar i jordägande inte kan gå så snabbt, och utifrån bristen på statistisk grundval för analysen. (s 5) För att lägga fram statistiska bevis har forskare t ex använt Gregory Kings inkomststudie från 1688 (för en annan studie som använder King 1688 se denna av Milanovic, Lindert och Williamson) och försökt översätta den till jordägande, och Thompson (1963) har använt undersökningen från 1872-73. Cooper (1967, i EHR) har utvecklat dsesa beräkningar och hans siffror verkar ha blivit ortodoxi, menar Beckett:

Huruvida siffrorna verkligen är pålitliga eller snarare gissningar är dock en öppen fråga, säger han. (Se också Peter Linderts artikel från 1986 som presenterar nya guesstimates för förmögenhetsfördelningen -- alltså inte bara jord -- för England och Wales 1670, 1700, 1740, 1810 och 1875.) Kritik mot skattningarna baserade på Land Tax-arkiven har uttryckts av DB Grigg (1963), JM Martin (1966) och GE Mingay (1964). Ett stort problem med Land Tax-arkiven är att inte alla counties uppgifter överlevt före 1780. Ett annat problem är att counties sammansättning och gränser förändrades över tid. (se fotnot 22 på s 6) Forskare har därför gått framåt med att använda andra källor: Feet of Fines särskilt före 1660, landregister för östra och västra Ridings i Yorkshire och i Middlesex, och tioende-arkiv (se Hugh Prince i Agricultural Hist Rev 1959).

Beckett hävdar, lite ensidigt kan jag tycka, att debatten om jordägandets fördelning kokar ner till frågan om de stora magnaternas gods och frågor om godsbildning och arvsrätt (s 7-11). Hans artikel tar över huvud taget en konstig vändning efter den lovande inledningen: efter att ha presenterat den motsägelsefulla historiska litteraturen och problemet med bristen på statistik så går han inte vidare med att lägga fram ny statistik, utan istället till en mer verbal diskussion om överklassen och dess jordägande, arvslösningar och jordköp. (Inte minst ägnar han mycket uppmärksamhet åt s.k. strict settlements som var en form av arv som syftade till att behålla jorden i släkten -- inte helt olikt våra fideikommiss m.a.o.)

Beckett menar att hans undersökning stödjer hypotesen att koncentrationen till storgods började redan i slutet av 1600-talet. Dock så menar han att processen började då kanske snarare av demografiska skäl än av de institutionella skäl som historiker fokuserade på revolutionen 1689 hävdat. (s 20) Däremot så menar han att arvsregler på 1800-talet förstärkte koncentrationsprocessen. På så sätt så stödjer han F.M.L. Thompsons tes om en långvarig koncentrationsprocess (s 21). I slutsatserna betonar han dock framför allt att det behövs mer empirisk forskning och att denna artikel kan ses som en sammanfattning av forskningsläget och en "interim analysis" så länge. (s 22)

Referens

Beckett, J.V. (1984) "The Pattern of Landownership in England and Wales, 1660-1880", Economic History Review nr 1 1984.

"Nationalekonomernas överlägsenhet"

"When we refer to the “superiority of economists,” our double entendre has both a descriptive and an explanatory purpose. Economics occupies a unique position among academic disciplines. It is characterized by far-reaching scientific claims linked to the use of formal methods; the tight management of the discipline from the top down; high market demand for services, particularly from powerful and wealthy parties; and high compensation. This position of social superiority also breeds self-confidence, allowing the discipline to retain its relative epistemological insularity over time and fueling a natural inclination towards a sense of entitlement. While the imperialistic expansion of economics into aspects of social science that were traditionally outside the economic canon has spurred some engagement with noneconomics scholarship, the pattern of exchange remains deeply asymmetrical, causing resentment and hostility in return. And while economists’ unique position gives them unusual power to accomplish changes in the world, it also exposes them more to conflicts of interests, critique, and mockery when things go wrong." (s 91)

“If economists could manage to get themselves thought of as humble, competent people, on a level with dentists, that would be splendid!” -- JM Keynes, 1931

Sociologerna Marion Fourcade, Etienne Ollion, and Yann Algan börjar sin artikel "The Superiority of Economists" från 2015 på ett mäktigt sätt: "There exists an implicit pecking order among the social sciences, and it seems to be dominated by economics." (s 89) För det första så tycket nationalekonomerna själva att de är på toppen av hierarkin. David Colander (2005) fann i en surveystudie att 77 procent av doktorander i nationalekonomi på elituniversitet håller på om påståendet att “economics is the most scientific of the social sciences.” Nationalekonomi attraherar (empirin är från USA) intelligenta studenter, de är den enda samhällsvetenskapen som har ett "Nobelpris", och amerikaner med examen i nationalekonomi har högre lön än de som har examen i jämförbara ämnen; bara datorvetare och ingenjörer tjänar mer. Också akademiskt verksamma nationalekonomer tjänar mer än andra samhällsvetare, inte minst genom lukrativt konsultande, som t ex uppvisat i den kritiska (och sevärda) dokumentärfilmen Inside Job. Fokuset på kvantitativa metoder tjänar också disciplinen väl eftersom kvantivativ metod associeras (av vem?) med intelligens, säger Fourcade et al. (s 90)

Vidare så är också den sociala sammansättningen i akademisk nationalekonomi annorlunda än i andra samhällsvetenskapliga discipliner. Till att börja med är den mycket mer mansdominerad: i sociologi är ungefär 60 procent av de som disputerar (återigen, i USA förstås) kvinnor, i statsvetenskap 40-50 procent, och i nationalekonomi 30-40 procent. Antagligen präglar också att nationalekonomerna är rikare än andra dem.

I sin essä utforskar Fourcade et al relationen mellan nationalekonomi och övriga samhällsvetenskapliga discipliner i fyra dimensioner. (1) att nationalekonomi inte tar mycket intryck av andra discipliner, och har en dominant position i samhällsvetenskapernas nätverk i USA. (2) den uttalade hierarki som finns i disciplinen, inte minst i jämförelse med andra ämnen. "The authority exerted by the field’s most powerful players, which fosters both intellectual cohesiveness and the active management of the discipline’s internal affairs, has few equivalents elsewhere." (s 90) (3) hur nationalekonomins affilieringar förändrats sedan 1945, inte minst genom business schools uppgång och hur nationalekonomin blivit mer inriktad på näringslivsfrågor och finans. (4) Särdrag i nationalekonomernas materiella situation och världssyn. De sammanfattar: "Taken together, these traits help to define and account for the intellectual self-confidence of economists and in turn for their assertive claims on matters of public policy." (s 91)

(1) Insularity. Nationalekonomin lämnade i mitten av 1900-talet historien bakom sig och gick över till att influeras av "hårdare" vetenskaaper såsom fysik (Mirowski 1989). Idag utmärker sig disciplinen för sitt fokus på abstrakt teori och kvantitativ metod; så skriver Edward Lazear (2000) att “The ascension of economics results from the fact that our discipline has a rigorous language that allows complicated concepts to be written in relatively simple, abstract terms.” Disciplinen har strikta epistemologiska krav: en professor som Fourcade (2009) har intervjuat menar att om man gör avsteg från den nyttomaximerande standardmodellen så säger folk att dina bevis är "anekdotiska", och det är "the end of you". Idag säger de samma sak genom: "it's not identified". (Jfr Angrists "Credibility Revolution".) Disciplinen är mindre abstrakt teoretisk idag än på 70-80-talen och mer empirisk, men på ett specifikt och kvantitativt sätt. Och den tar inte heller nu in influenser från andra ämnen. De refererar en studie av Jacobs (2013) som visar att citeringarna i artikelpubliceringar 1997 så gick 81 procent i nationalekonomin till den egna disciplinen; i sociologi var siffran 52 procent, i antropologi 53 rpocent och i statsvetenskap 59 procent. Fourcade et al anger tre skä till att nationalekonomer bortser från vad andra discipliner håller på med. Ett, nationalekonomernas rational choice-verktygslåda funkar inte så bra ihop med vad andra samhällsvetenskaper tar för givet, nämligen att individer och deras preferenser formas av omgivningen -- "de gustibus non disputandum" som Stigler och Becker (1977) sa. Två, de kvalitativa metoder som används av "interpretative social scientists" gillas inte av nationalekonomerna. Tre, att nationalekonomerna ser sig själva som överst i samhällsvetenskapens hierarki minskar deras vilja att lära sig av andra. (s 93) Artiklar i American Political Science Review, topptidskriften i statsvetenskap, citerar de 25 bästa nationalekonomiska tidskrifterna mer än 5 gånger så ofta som American Economic Review citerar de 25 bästa statsvetnskapliga. I American Sociological Review går 2.3 procent av citeringarna till nationalekonomer, medan AER:s citeringar bara i 0.3 procent av fallen går till sociologi. Pierre Bourdieu, den forskare som US-amerikansk sociologi citerar mest idag, har nämnts en enda gång i AER under 2000-talet medan Gary Becker nämnts 41 gånger i ASR. Max Weber och Mark Granovetter nämndes fyra gånger var i AER medan James Heckman citerades 25 gånger i ASR och Oliver Williamson 13 gånger. "Economic imperialism" är ett skällsord som också används mer positivt av nationalekonomer själva. "They may ask for guidance upon arrival, even partner-up with the locals (with whom they now often share the same data). But they are unlikely to learn much from them, as they often prefer to deploy their own techniques. And in some cases, the purpose has been simply to set the other disciplines straight." (s 94) En opinionsundersökning visar att nationalekonomer är mindre förtjusta i interdisciplinär kunskap än andra (s 95). Detta tolkar sociologerna Fourcade et al som ett uttryck för nationalekonomernas högre status: de med hög status behöver inte beakta andra, medan de med låg status måste se till de i toppen av hierarkin för erkännande. (s 95) Liknande så har Fourcade (2006) visat att forskare utanför USA ser det som mycket viktigt att få erkännande av forskare i USA, men det omvända gäller inte.

(2) Hierarkin inom disciplinen. "There is substantial evidence that notwithstanding deep political differences amongst themselves, economists are more likely to think in a strongly integrated and unified framework than other social scientists. For instance, economists agree widely on the core set of principles and tools that structure PhD training. They also rely on textbooks much more than the other social sciences do, including at the graduate level—and graduate textbooks tend to be written by faculty from elite departments. In a survey conducted in 1990, graduate education was found to be “amazingly similar” across economics PhD programs (Hansen 1991, p. 1085)." Lamont (2009)* har testat hur eniga forskare i olika discipliner är om vad som är bra forskning och bra forskningshantverk, och nationalekonomer är mycket mera enade än t ex sociologer; historiker når också en hög gra av enighet om vad som är bra historiskt hantverk, men de är å andra sidan mer politiskt delade. (s 96) Nationalekonomi är också en disiplin med tightare kontroll än de jämförbara; de topprankade institutionerna har mycket stort inflytande på nationalekonomernas arbetsmarknad. Han (2003) har jämfört anställningsprocessen i historia, engelska, nationalekonomi, statsvtenskap, psykologi, sociologi och matematik. Han visade att i alla undersökta discipliner finns det en stark korrelation mellan ens utbilande institutions prestiga och var man får jobb, men den korrelationen är allra starkast i nationalekonomi. (s 97) Nationalekonomerna organiserar sin interna arbetsmarknad starkt, med tydligt rangordnade job market candidates osv. Att de kan ha en så tydlig struktur och organisering av hur man söker och får jobb visar på deras stora enighet om kriterierna för vem som är en bra nationalekonom. Också publiceringarna visar större koncentration till toppen inom nationalekonomi. De fem topprankade sociologiska institutionerna står för 22 procent av publikationerna i AJS men de fem bästa NEK-institutionerna står för 29 procent av författarna i JPE och 38 procent i QJE. Om man kollar på vilka institutioner författarna fått sin PhDs ifrån blir mönstret än tydligare: topp 5 står för 35 procent i AJS, 45 procent i JPE och 58 procent i QJE. (s 98) Nationalekonomernas organisation AEA är mycket mer dominerad av toppinstitutioner än vad sociologerna och statsvetarnas är. (s 101)

(3) finans. Fourcade et al visar att nationalekonomer ofta citerar finansforskning, och att nationalekonomer verksamma vid business schools fått många nobelpriser på sistone. Zingales (2013) visar att forskning om finanssektorn är mindre sannolik att vara kritisk om någon av författarna är verksam vid en business school.

(4) Nationalekonomer har andra åsikter och högre inkomster än folk i allmänhet. "This growing social distance of economists from the public at large would be irrelevant if economists were not making it their mission to maximize the welfare of ordinary people." (s 107f) Nationalekonomer har större inflytande på världen än vad sociologer har, t ex genom att forma marknader genom att formulera teorier om marknader. (s 109)

Fourcade et al börjar sin korta slutsatssektion med Keynes-citatet som återgivitis ovan, och diskuterar i denna sektion nationalekonomernas interaktion med och inflytande över samhället. Nationalekonomerna tror på teknokratisk visdom och har -- uppfyllda av gott självförtroende -- uppnått makt som politiska rådgivare och detta är ett av fältets största styrkor, men eftersom politiken är så komplex och ofta motsträvig, är det också disciplinens akilleshäl. (s 111)

Fotnot
*Michéle Lamont (2009) How Professors Think: Inside the Curious World of Academic Judgment (Harvard UP).

Referenser

Marion Fourcade, Etienne Ollion, and Yann Algan (2015) "The Superiority of Economists", Journal of Economic Perspectives.

Nelsons "Feminism and Economics"

"Various value-laden and partial -- and, in particular, masculine-gendered-perspectives on subject, model, method, and pedagogy have herefore been mistakenly perceived as value free and impartial in economics, as in other scientific disciplines. Traditionally, male activities have taken center stage as subject matter, while models and methods have reflected a historically and psychologically masculine pattern of valuing autonomy and detachment over dependence and connection." (s 132)

Den mest klassiska feministiska kritiken av nationalekonomin är, så vitt jag vet, Julie A. Nelson och Marianne Farbers Beyond Economic Man från 1993. Två år senare sammanfattade Nelson ämnet "Feminism and Economics" i Journal of Economic Perspectives. Hon utgår från 1980-talets feministiska kritiker av samhällsvetenskaperna, av olika slag: "gynocentrisk"/särartsfeministisk, dekonstruktivistisk etc. (s 132-5)

Hon tar upp fyra aspekter av nationalekonomin där hon menar att bedömandet av vad som är bra nationalekonomi är köns-biased: (1) modeller, (2) metoder, (3) ämnen, och (4) pedagogik.

I centrum av modellerna (1) i mainstream-NEK, säger Nelson, står den rationella, automoma, egenintresserade agenten som framgångsrikt för optimerande val under exogena begränsningar. Ekonomerna följer då Thomas Hobbes som sa "Let us consider men ... as if but even now sprung out of the earth, and suddenly, like mushrooms, come to full maturyity, without all kind of engagement to each other." (cit från Benhabib 1987) Den rationelle mannen agerar i ett samhälle men utan att påverkas av det, och prissignaler är den enda kommunikationen som behövs. Detta är gender-biased säger Nelson: människor springer inte ur jorden utan föds av kvinnor, tas hand om när de är små "dependent" barn, och behöver alltid näring och ett hem för att överleva. Allt detta är arbete som ses som "kvinnogöra". Nelson polemisrar mot en särartsfeministisk analys som skulle säga att homo economicus är en bra beskrivning av mäns agerande och att det som komplettering behövs en analys av hur kvinnor agerar; istället behövs det en analys av mänskligt agerande. (s 136) Hon tar upp Akerlof och Yellens (1988) teori om "efficiency wages" som ett gott exempel: en teori där känslor såsom "concern for fairness" och avundsjuka är med. Hon refererar också Kahneman och Thalers beteendeekonomiska forskning (1986) om rättvisokänslor och prissättning, och Lee Levin (1995) investeringsteori som lånar från psykologi och sociologi. Också Nancy Folbre (1994), Amartya Sen (1977) och Robert Frank (1988) nämns. Nelson menar att vissa sociologer skulle se ekonomiska modeller som efficiency wages som inte ekonomiska modeller alls eftersom de är "too soft", "too messy" eller "för sociologiska"; Gary Becker (1976) har hävdat att det är modellerande av indiviers val som är "the distinguishing characteristic of economics" (N:s formuering) och Robert Lucas (1987) hävdarr att rational choice-antagandena är "the only 'engine of truth' we have in economics" (L:s formulering). Nelson menar att Beckers och Lucas uttalanden är "demands that androcentric biases be indulged" (s 137). Hon menar också att definitionen av nationalekonomi utifrån en så snäv modell är "an effective rhetorical strategy for cutting off alternative views" (s 137). Som exempel på en väg framåt med en bredare, tvåkönad nationalekonomi menar Nelson att forskningen om diskriminering på arbetsmarknaden skulle bli bättre (s 137f).

(2) På aspekten modeller menar Nelson att nationalekonomin är alltför abstrakt och matematisk. "Abstract and highly formalized anaysis is often valued over concrete and detailed empirical work, for the logical purity of its proofs and for its context-free generality." (s 139) Här tror jag att nationalekonomin har förändrats rätt mycket sedan det tidiga 90-tal där Nelson skrev sin artikel. (Se Hamermesh 2012 och Card och DellaVigna 2012 för förändringarna i nationalekonomiska tidskrifter.) Så publiceras idag Suresh Naidus mäktiga artikel om Missisippiflodens översvämning 1927 och svarta amerikaners migration från Södern till industrierna i norr i American Economic Review, Schularick och Taylor om kreditbubblor sedan 1870 likaså, och Piketty och Zucmans "Capital Is Back" i QJE. Nationalekonomin har blivit mycker mera empirisk, både i fokus på experiment (beteendeekonomi etc), lyxiga datasets, och historiska studier (kvasi-experiment etc). Här har nog disciplinen helt enkelt gått i den riktning som Nelson förespråkade 1995: mindre ensidigt fokus på teori och abstrakta modeller, och mer fokus på att samla in data, kontext osv. (s 140) Däremot tror jag inte att mycket har hänt med ifrågasättande av objektivitet, vilket Nelson också tar upp här, bl a med referens till Sandra Harding.

Vad gäller ämnen att studera (3) så konstaterar Nelson att nationalekonomin fokuserar på aktiviteter som kanaliseras genom marknaden och därmed missar mycket av vårdarbete etc som i hög grad utförs av kvinnor. (s 141f) Ett viktigt undantag är förstås Gary Becker med efterföljare, som vill subsumera vad som händer i hushållen under den nyttomaximerande standardmodellen, och därmed gör det på det rakt motsatta sättet jämfört med vad feministiska ekonomer skulle vilja. Hon tar här också upp diskussionen om huruvida oavlönat hemarbete ska inkluderas i BNP (jfr Rodney Edvinssons nyare forskning om Sverige), och utifrån Nancy Folbres forskning även satsningar på förskola och tidig utbildning i allmänhet som något ekonomiskt gynnsamt. Också här kan man väl säga att Nelson var "före sin tid" -- idag torde James Heckmans med fleras forskning om just de ämnena vara något av det mest respekterade inom NEK. 1995 tar Nelson däremot upp en lärobok i ämnet där kapitlet om humankapital börjar inte med näring, barnomsorg eller skola, utan val av universitet. (s 144)

Vad gäller pedagogiken (4) vill Nelson att studenterna i högre grad ska uppmanas att tänka kreativt och kritiskt, och att undervisningen i lägre grad ska vara "rational choice-modellen med några facts on the side". (s 145f) Hon lyfter också att en pedagogik som fokuserar på abstrakta modeller kan skrämma bort kvinnliga studenter.

Artikeln är rätt defensivt skriven, uppenbart för en mainstream-tidskrift och inte en specifikt feministisk tidskrift, och i slutsatserna säger Nelson bl a att "many readers may have discovered that they are already doing 'feminist economics' in some ways, although they have preferred to think of themselves as just doing 'good economics'." (s 146)

Referens

Julie A. Nelson (1995) "Feminism and Economics", Journal of Economic Perspectives.

Skiftena och jordbruksproletariatet i England

För folk intresserade av modern historia i allmänhet och social och ekonomisk synnerhet är skiftesrörelserna och Storbritanniens "the enclosures" antagligen välkända referenspunkter. Inte minst för de som läst Marx eller hört om hans historieskrivning: Marx betonade i Kapitalet starkt skiftenas betydelse för att skapa ett jordlöst proletariat i England, som utgjorde det arbetskraftsutbud som de framväxande industrikapitalisterna behövde. Inom ekonomisk-historisk forskning är dock the enclosures effekter både på jordbrukets produktivitet och på klasstrukturen mycket kontroversiella. Cambridge-historikern Leigh Shaw-Taylor förklarar tydligt i abstract till sin artikel "Parliamentary Enclosure and the Emergence of an English Agricultural Proletariat" från 2001:

"It has often been argued that parliamentary enclosure decisively increased the wage dependence of English agricultural laborers, primarily by extinguishing their rights to keep cows on common land. Yet the extent to which laborers had in fact enjoyed common pasture rights has never been demonstrated. This article fills that gap, by documenting the extent of laborers' common rights for ten settlements in the south and east Midlands. It finds that most laborers in these villages did not have common rights prior to enclosure and cannot, therefore, have been proletarianized by their loss."

Mellan 1700 och 1850 genomfördes 5000 enclosure acts, vilket motsvarar hälften av landets ungefär 10 000 socknar. Från delad äganderätt gick man över till helt privat äganderätt, var för sig. Shaw-Taylor härrör debatten om reformens effekter på klasstrukturen till JL och Barbara Hammonds The Village Labourer (1911). Enligt paret Hammond ledde enclosures (begreppet motsvarar inte precis svenskans skifte, så jag använder det engelska ordet) till en landsbygd med å ena sidan kapitalistiska bönder, å andra sidan löneberoende proletärer. "Before enclosure the cottagar was a labourer with land, after enclosure he was a labourer without land." Clapham (An Economic History of Modern Britain, 1926), Chambers (1940, 1953) och Chambers och Mingay (The Agricultural Revolution 1750-1880, 1966) har polemiserat mot denna analys och hävdat att de flesta "laborers" inte heller före enclosures hade några "rights to common". Nyligen har Jeanette Neeson (Commoners: Commin Right, Enclosure and Social Change in England, 1700-1820, 1993) kritiserat revisionisterna och försvarat Hammonds analys. Neeson studerar enclosures effekter på alla lägre klasser -- småbönder, rurala hantverkare, och arbetare. Shaw-Taylor fokuserar däremot på effekterna på arbetarna specifikt. Han menar nu att Allens analys i Enclosure and the Yeoman (1992) är allmänt accepterad: t o m före enclosures dominerades det engelska jordbruket av kapitalistiska storbönder. Men, säger S-T, om de flesta i arbetskraften ännu inte var fullt proletära hämmade detta denna typ av jordbruksexpansion. (s 641) Hans artikels bidrag är därför att studera i fall arbetare hade tillgång till allmänningarna (för att hålla kor, hämta ved osv) före enclosures, för att se ifall enclosures proletariserade dem.

Shaw-Taylor kritiserar metodologin och  datan som används för analysen om de lägre klassernas tillgång till allmänningarna. Först på 1990-talet kom forskningen förbi vad Hammond hade gjort. Jane Humphries ("Enclosures, common rights, and women", Journal of Economic History, 1990) skattade det årliga värdet av en allmänningskos produktion i det sena 1700-talet till 7 till 9 pund, vilket motsvarar hälften av en manliga arbetares lön under perioden. Hon menade att det mest var kvinnor och barn som tog hand om korna på allmänningen och att enclosures därför ökade familjernas beroende av mannens lön. (s 644) Också Neeson (1993) har fört fram kunskapen om användningen av allmänningarna. S-T menar dock att Neesons egna data visar att bara hälften av hushållen i de oskiftade byarna hade rätt att ha kor på allmänningen. (s 646f)

Shaw-Taylors empiri kommer från hans doktorsavhandling (Cambridge, 1994). Han har tagit fram yrkestitlar på de som hade rätt att använda allmänningarna, i sex fallstudier som handlar om åtta boplatser i Buckinghamshire och Northamptonshire, samt två kompkletterande fallstudier från Cambridgeshire och Hertfordshire. Han använder också data från Dennis Mills studie av Melbourne i Cambridgeshire. (s 647)


Hans huvudsakliga empiriska slutsats blir: "Most laboring households in the arable lowlands of southern and eastern England were not proletarianized by parliamentary enclosure, for the simple reason that they were throughly proletarian already. Parliamentary enclosure did not, therefore, represent the last decisive stage in the development of agrarian capitalism. Capitalist farmers adn proletarian laborers dominated English agriculture before parliamentary enclosure." (s 659) Jag tycker dock att hans starka slutsats utifrån hans empiriska underlag är tveksam. Hans undersökning rör trots allt bara laborers och det är väl inte så konstigt om denna grupp var proletär redan -- mer intressant vore väl att undersöka semi-proletära grupper som cottagers/torpare och även hantverkare. Det torde vara där som det fanns ett utrymme för en proletariserande effekt av enclosures.

Referens

Leigh Shaw-Taylor (2001) "Parliamentary Enclosure and the Emergence of an English Agricultural Proletariat", The Journal of Economic History, Vol. 61, No. 3 (Sep., 2001), pp. 640-662

Allen om den agrara revolutionen i England

När inträffade den agrara revolutionen i England? Före 1960 var standardsynen att det var sena 1700- tidiga 1800-talet, under tiden av "parliamentary enclosures" (skiften), som sågs som revolutionens orsak. Revisionistiska historiker som Havinden, Jones och Kerridge hävdade därefter att output och produkvititet steg rejält redan på 1500-1600-talen, och denna syn har nyligen fått stöd av Allen (1992) i en studie av södra Midlands och Clark (1993, 1998a, 1998b) i studier som bygger på rents från the Charity Commission. Overton (Agricultural Revolution in England, Cambridge UO 1996; "Re-establishing the Agricultural Revolution", Agricultural History Review, 1996) har däremot försvarat det traditionella synsättet. Robert Allens syfte i sin artikel "Tracking the agricultural revolution in England" är att avfärda Overtons kontra-revisionism och erbjuda empiriska belägg för en motsatt syn. Allen hävdar att England såg två agrara revolutioner: först på 1600-talet "accomplished by small-scale farmers in the open fields", och den andra under 1800-talets första hälft. 1700-talets andra hälft, enclosures-tiden, utmärkte sig för stagnation i jordbruket. (s 209)

Allen anger två skäl till att det är viktigt att datera den agrara revolutionen. Ett, sambandet mellan institutioner och agrar tillväxt. Två, sambandet mellan den agrara revolutionen och den industriella revolutionen. (s 209)

Allen diskuterar revisionistiska och kontra-revisionistiska vågor i litteraturen, och konstaterar också att det gjorts metodologiska innovationer: "Overton's own imaginative use of probate inventories to infer crop yields is an important case in point, as are McCloskey's application of rent theory to the problem of productivity measurement, and Crafts's use of demand theory to measure output change." (s 211)

Allen konstaterar att enligt Overton så ökade jordbruksproduktionen rejält mellan 1520 och 1621, rätt stagnant ökning med 13 procent mellan 1651 och 1751, och sen ökning med 39 procent mellan 1741 och 1801, och sen en rejäl ökning med 71 procent mellan 1801 och 1851. Allen menar att detta på Overtons egna premisser visar att jordbruksproduktionen ökade nästan lika mycket 1520-1651 som 1741-1851. Men Allen menar också att Overtons siffror är missvisande. Overton utgår från att per capita-konsumtionen av jordbruksprodukter var konstant så att befolkningsökningen kan användas som proxy för ökning av jordbruksproduktion. Overton menar att denna "population method" är den enda som kan användas före 1700 men Allen menar att Jacksons "demand equation method" kan användas. Studier av efterfrågan i dagens utvecklingsländer och hushållsbudgetar från 1800-talets England används för att skatta hur livsmedelsefterfrågans elasticitet till inkomsterna är. (G Clark, M Huberman och P Lindert, "A British Food Puzzle, 1770-1850", 1995.) Elasticiteten har satts till 0.6 men Clark et al menar att den nog var något lägre än så i 1800-talets England pga (1) höginkomsttagare hade lägre och är inte med i datat, och (2) urbaniseringen förändrade konsumtionsmönster. Crafts ("English economic growth in the 18th c", 1976) använder, kanske därför, en elasticitet på 0.5. Allen jobbar med konsumentprisindex, löneindex (som indikator på konsumenternas inkomstnivå), m m för att skatta jordbrukskonsumtionen. Allen menar att jordbruksproduktionen inte steg i takt med befolkningsökningen och att på 1800-talet det var internationell handel, inte ökad inhemsk produktion, som mättade de fler munnarna (s 216f).

Den agrara revolutionen handlar dock inte bara om ökad produktion, utan om ökad produktivitet. Då måste man ta hänsyn till inputs (jord, arbete). Allen (1992) har gjort detta för södra Midlands, men här använder han McCloskeys (1972, "The enclosure of open fields") metod med reala rents*, som också använts av t ex Clark ("Agriculture and the industrial revolution", 1993) och Hoffman ("Land rents and agricultural productivity in the Paris basin 1450-1789", Journal of Economic History, 1991).

I nästa steg använder han skördestorlek (crop yields), ett "kontroversiellt mått" på jordbruksproduktivitet (s 222). Han diskuterar också de relativa fördelarna med tvärssnittsdata -- 1800-talssurveys som ger information både på skiftad och skiftad jord vid samma tidpunkt -- och tidsseriedata (s 227). Overton har kritiserat tvärssnittsmetoden, som Allen använt i Enclosure and the Yeoman; Allen försvarar den. Overton (1996) lägger fram en fallstudie av skiftet i  Canwick i Lincolnshire som sitt viktigaste empiriska stöd för att det faktiskt var skiftena som satte fart på den agrara revolutionen, och Allen diskuterar därför detta fall i detalj (s 229ff).

Not
*"The basic idea underlying the real rent approach is that higher productivity was manifest as either greater output per acre or lower cost per acre. The difference between the two is surplus per acre, and as productivity increased so the surplus rose. How can surplus per acre be tracked? The real rent approach appeals to Ricardo's theory of rent, which implies that rent equalled surplus (less any taxes on land). This is an extreme assumption since estates varied greatly in their leasing policies and since the comparison of rents with calculations of Ricardian surplus often shows big gaps between the two.38 The real rent approach cannot be used without assuming that these discrepancies cancel each other out. According to this approach, movements in the rent of land would reveal the pattern of productivity change in agriculture, if the prices of farm products and inputs were constant. Since they did change and since they also influenced the rent a farmer could pay, their effects must be removed from the rent series by deflating it with an index of farm product and input prices." (s 217)

Referens

Robert Allen (1999) "Tracking the agricultural revolution in England", Economic History Review s 209-235.

Det är inte lätt att mäta exportledd tillväxt

Leder exporter till BNP-tillväxt? Detta är en mycket stor diskussion inom utvecklingsekonomi och ekonomisk historia, konstaterar nationalekonomerna Judith A. Giles och Cara L. Williams i en forskningsöversikt över omkring 150 (!) studier i frågan. De menar att det främst är tre metoder som använts i litteraturen, i tur och ordning: först korrelationer mellan export och tillväxt som jämförts mellan länder. Därefter panelregressioner. Därefter tidsseriemetoder. Panelmetoderna har redan kritiserats och här lägger Giles och Williams fram ny kritik av tidsseriestudierna.

De tar upp tre skäl från handelsteori till varför man skulle kunna tänka sig att exporttillväxt höjer BNP-tillväxten:

"First, export growth may represent an increase in demand for the country's output and thus serves to increase real output.

Second, an expansion in exports may promote specialization in the production of export products, which in turn may boost the productivity level and may cause the general level of skills to rise in the export sector. This may then lead to a reallocation of resources from the (relatively) inefficient non-trade sector to the higher productive export sector. The productivity change may lead to output growth. This effect is sometimes called Verdoorn's Law after P.J. Verdoorn who suggested it in 1949. The outward oriented trade policy may also give access to advanced technologies, learning by doing gains, and better management practices (e.g., Hart, 1983; Ben-David and Loewy, 1998) that may result in further efficiency gains.

Third, an increase in exports may loosen a foreign exchange constraint (e.g., Chenery and Strout, 1966), which makes it easier to import inputs to meet domestic demand, and so enable output expansion. Outward orientation makes it possible to use external capital for development and may assist with debt servicing. Export promotion may also eliminate controls that result in an overvaluation of the domestic currency." (s 3)

Ofta åberopas de östasiatiska "tigerekonomierna" som fall som stödjer exportledd tillväxt-hypotesen; kritiker inkluderar Prebisch och andra Latinamerikanska teoretiker som snarare förespråkar en protektionistisk väg.

Det är förstås inte heller så att det bara är exporter som påverkar BNP-tillväxt: det motsatta kan också vara fallet, och det kan också vara så att båda de sakerna i sig påverkas av någon tredje variabel.

"There is also potential for growth-led exports (GLE). Bhagwati (1988) postulates that GLE is likely, unless antitrade bias results from the growth-induced supply and demand. Neoclassical trade theory supports this notion, as it suggests that other factors aside from exports are responsible for output growth (e.g., primary input growth and/or factor productivity growth). A GLE orthodoxy is justified by, for instance, Lancaster (1980) and Krugman (1984); economic growth leads to enhancement of skills and technology, with this increased efficiency creating a comparative advantage for the country that facilitates exports. Market failure, with subsequent government intervention, may also result in GLE.

A feedback relationship between exports and output is an interesting prospect. For example, Helpman and Krugman (1985) postulate that exports may rise from the realization of economies of scale due to productivity gains; the rise in exports may further enable cost reductions, which may result in further productivity gains. Bhagwati (1988) conjectures that increased trade (irrespective of cause) produces more income, which leads to more trade and so on. There is, finally, potential for no causal relationship between exports and economic growth when the growth paths of the two time series are determined by other, unrelated variables (e.g., investment) in the economic system; e.g., Pack (1988)." (s 4)

De går igenom en rad panelstudier från 1963 till 1999 och en rad tidsseriestudier från 1972 till 1999. De menar att överlag så har panelstudierna stöttat exportledd tillväxt-hypotesen (ELT), medan tidsseriestudierna har kritiserat den. (s 4)

Den tidiga panelstudielitteraturen stötte förstås på problemet att när man vill se hur export och BNP-tillväxt hänger ihop, så måste man beakta att exporterna själva är en del av BNP (Y=C+I+G+(X-M)). Därför experimenterade vissa av dem med alternativa exportmått, såsom tillväxt i exporterna, eller förändringar i exporternas andel av BNP. (s 4f) Andra utvecklade modellerna genoma att ha real BNP-tillväxt som beroende variabel och input av kapital och arbete såväl som exporter som förklarande variabler (s 5). Andra menade att exporterna bara ökar BNP-tillväxten när landet nått en viss nivå av ekonomisk utveckling/industrialisering. Endogenitetsproblemet i alla dessa studier har utpekats och det har konstaterats att man inte kan dra en slutsats om kausalitet bara utifrån belägg om korrelationer.

Missnöjet med endogeniteten i cross-country-studierna ledde till en rad studier med tidsserier för enstaka länder och större ansträngningar att identifiera kausalitet. Den vanligaste approachen följer Grangers (1969) s.k. "Granger-kausalitet". Av de 101 tidsseriestudier som Giles och Williams kollat på använder 74 procent Grangers approach. Denna är ateoretisk och säger bara att y orsaakar x om tidigare information om y hjälper oss bättre att förutsäga x än när tidigare information utom y används. I ELT-studierna används Grangerkausalitet, IRFs (impulse response functions) och "forecast error variance decompositions" (FEVDs); de två senare utvecklades av Sims (1980, 1982) och springer ur Grangers ramverk. IRF anger hur effekterna av x på y utvecklas över tid. Giles är ekonometriker och flera sidor ägnas åt en ekonometrisk utläggning om identifikation i tidsserieapproachen (s 7-13). Detta handlar bland annat om hur många laggar som ska användas, och hur man ska hantera icke-stationaritet och trender i variablerna.

I slutet av papper 1 går de igenom ett antal studier av Sydkorea och Japan, som exempel på hur ELT-studier i praktiken går till. Av de runt 150 studierna som inkluderas i översikten inkluderar 37 Sydkorea; av dessa skattar 11 någon slags aggregerad produktionsfunktion medan de andra använder ett VAR-ramverk. Produktionsfunktionsstudierna använder årliga data och 8 av 11 finner stöd för ELT-hypotesen. Giles och Williams diskuterar lite varför de får olika resultat; det verkar t.ex. inte bero på val av period. Alla 11 är känsliga för endogenitetskritiken så de 8 som menar sig stödja exportledd tillväxt kan lika gärna ses som stödja tillväxtledda exporter eller ett kausalt dubbelförhållande. (s 13f) Av de 26 VAR-studierna använder 6 kvartalsdata; alla dessa 6 finner bikausalitet. De 26 studierna använder alla möjliga variationer av VAR-identifikation.

"The bivariate investigation of Gupta (1985) uses a Sims test rather then the Granger test we outlined in section 3.2. The basis of Sims= test is that the vector y can be expressed as a distributed lag function of current and past values of the vector x with a residual that is not correlated with any values of x, past or future, if and only if, y does not cause x in Granger's sense. We can test this via a regression of y on past and future values of x with the outcome of causality supported when we reject the null hypothesis that the parameters for the future values of x are simultaneously zero. Sims= test and Granger=s test may not give the same causality outcome but do so here. All of the studies, except Gupta (1985), model effectively with the growth rates of real GDP and exports; Gupta uses an alternative transformation to obtain stationarity9. Only two of the papers undertake preliminary tests for cointegration with both applying the EG-ADF test and arriving at contrasting conclusions. This could be due to different information sets, including time periods. Several methods are adopted to determine the lag structure, such as the FPE criterion, a specific to general approach and presetting the lag order, and various time periods are covered. Even given these differences, we observe a common outcome of bidirectional causality between exports and economic activity.
Robustness is not a feature of the annual investigations. There we find support for ELG from seven studies: four cases determine GLE; five applications report BD causality and the remaining ten studies advocate NC." (s 14)

16 av de 27 VAR-studierna av Sydkorea är bivariata medan de andra 11 också inkluderar andra variabler än exporterna och BNP-tillväxten. Giles och Williams kritiserar en del av studierna för att använda metoder som bara kan fånga kortsiktiga och inte långsiktiga förhållanden. På 1990-talet kom dock ett par studier som använde sig av kointegrationsmetoder som kan fånga relationerna mellan variablerna både på kort och på lång sikt. Kointegrationsstudierna är dock inte eniga ifall export och BNP-tillväxt faktiskt är kointegrerade. Resultaten verkar över huvud taget mycket skakiga.; t ex så får Hsiao (1987) ömsesidig kausalitet med Simstestet men ingen kausalitet med Grangertestet. (s 15) Också tidsperioden verkar göra skillnad.

Pappret är i två delar; i del två kollar de mer detaljerat på hur Granger-kausalitetstestet funkar genom detaljstudier av Oxleys (1993) studie av Portugal och Henriques och Sadorskys (1996) studie av Kanada. I abstract sammanfattar Giles och Williams vad de kommer fram till:

"We focus on robustness to the method adopted to deal with nonstationarity, including the choice of deterministic trend degree. We show that different noncausality outcomes are easy to obtain, and consequently we recommend that readers interpret the empirical ELG literature with care. Our analysis also highlights the importance of examining the robustness of Granger noncauality test results to avoid spurious outcomes in applications."

Referens

Judith A. Giles and Cara L.Williams (2000) "Export-led Growth: A Survey of the Empirical Literature and Some Noncausality Results, Part 1" & "Part 2", papers

Junkrarna i tysk historia

det tyska riket 1871-1918, karta från wikipedia

Var det de gamla agrara eliternas dominans över det tyska samhället decennierna runt 1900 -- när implicit en liberal borgerlighet tog över styret i länder som Storbritannien eller USA -- som satte Tyskland på en särskild väg i moderniteten, en "Sonderweg" som ledde till den nazistiska katastrofen? Detta var en mycket inflytelserik tes i tysk socialhistoria på 1970- och 80-talen, associerad med namn som Hans-Ulrich Wehler. Mot denna Sonderweg-tes om de förindustriella eliternas fortsatta dominans argumenterade på 1980-talet bland andra Geoff Eley och David Blackbourn i deras briljanta polemik The Peculiarities of German History (1984). Eley och Blackbourn ifrågasatte bland annat att borgerlig dominans obligatoriskt skulle leda till demokrati, och ifall den preussiska adeln verkligen dominerade det tyska samhället under 1900-talets första hälft. Den amerikanska historikern och Tysklandsexperten Shelley Baranowski påpekar i ett debattinlägg från  1987 att Sonderweg-argumentet i hög grad bygger på kontinuitet medan Eley och Blackbourn tvärtom betonar tillfälligheter eller "contingency". Eleys titel på en artikel i tidskriften Politics and Society från 1983 säger en del: "What produces fascism: preindustrial traditions or the crisis of a capitalist state".

Baranowski vill dock revidera revisionisterna. Hon menar att de agrara eliterna ändå var väldigt mäktiga i Tyskland ca 1890-1933:

"Despite the challenges of advancing capitalism and the encroachment of mass politics, the corporate influence of East Elbian estate agriculture remained formidable until 1945. Until 19I8, when the Kaiserreich collapsed, Prussia's supremacy in the imperial constitution, the independence of the emperor, army and bureaucracy from parliamentary control, gerrymandering advantageous to rural districts and the Prussian three-class franchise combined to award agrarian elites disproportionate political weight. Even after military defeat and revolution prohibited the survival of that protection, the landed interest assured its place at the top of Weimar political agendas by its diffuse, if declining, status in the army and administration, its relentless interest representation and, after 1925, its leverage upon the presidency. Although the Third Reich restricted its autonomy, and even eliminated many of its leaders after the 20 July I944 plot against Hitler, estate agriculturer eachedi ts terminuso nly with Soviet land reform."
In the realm of popular politics, the landed interest's ceaseless demands for subsidies and tariffs which the unending economic problems of East Elbia provoked, its demagoguery directed especially to farmworkers and peasants, and its frenetic hostility toward socialism, liberalism, urbanism, exportcapitalism and parliamentarism, significantly abetted the explosion of right radicalism in the years before the First World War and during the final hours of the Weimar Republic. Agrarian belligerence stalked the corridors of power at critical moments; with the Kaiser's entourage and military high command near the outbreak of war in 19I4, and around President Hindenburg as the Weimar Republic collapsed. (s 287)

Baranowski menar också att den kulturella och sociala prestige som fanns kring det adliga stärkte junkrarnas position.

Referens

Shelley Baranowski (1987) "Continuity and Contingency: Agrarian Elites, Conservative Institutions and East Elbia in Modern German History", Social History, Vol. 12, No. 3 (Oct., 1987), pp. 285-308. 

* * * Richard Evans recenserar Baranowskis bok Nazi Empire: Colonialism and Imperialism from Bismarck to Hitler (2010) i LRB här.