Foucault om nyliberalismen

Michel Foucaults analys av nyliberalismens ursprung, framlagd i föreläsningar på College de France 1978-1979, har blivit mycket inflytelserik sedan föreläsningarna i fråga publicerades på franska och därefter andra språk de senaste tio-femton åren.* För en månad sedan deltog jag i en paneldiskussion på temat "reglering" som del av ett arkitekturprojekt sponsrat av Eva Bonniers fond, och talade då på temat "nyliberal kritik av reglering och planering". Jag fokuserade på FA Hayek, och passade då också på att läsa in mig lite på Foucaults syn på nyliberalismen: jag läste "Samhället måste försvaras" (föreläsningar 1975-76), Biopolitikens födelse (föreläsningar 1978-1979), och ett par artiklar om just Foucault om nyliberalismen.

Vad tog jag då med mig? En intressant poäng är hur Foucault är noga med att förklara vad som är skillnaden mellan nyliberalismen, som i hans analys (BF, s 88) uppstår med (a) den tyska ordoliberalismen under mellankrigstiden och (b) kritiken av FDR i USA på 1930-talet, och den klassiska liberalismen grundad i 1700-talets naturrätt och politiska ekonomi. Så här beskriver han problemet om marknader i slutet av 1700-talet: "hur kunde man inom en given stat, vars legitimitet inte kunde sättas i fråga, ge plats åt en fri marknad..." (BF, s 105) Och så här beskriver han nyliberalismen i jämförelse. "en stat övervakad av marknaden, snarare än en marknad övervakad av staten" -- det är ordoliberalismens innovation jämfört med äldre liberalismen (BF, s 118). Det beskriver han också som att "marknadens reglering som princip för samhällets reglering" (s 139). Den andra delen är att kärnan i 1700-1800-talens liberalism är bytet, men i nyliberalismen är det konkurrensen. (s 120f) Konkurrensen är enligt ordoliberalismen inte naturlig, utan måste konstrueras. "Konkurrensen är alltså ett historiskt mål för regerandets konst, inte något som är givet av naturen och ska respekteras." Ordoliberalen Röpke skriver i sin bok Gesellschaftskrisis: "Marknadens frihet kräver en aktiv och extremt vaksam politik." -- olikt både klassisk liberalism och amerikansk anarkokapitalism (BF, s 128).

Keith Tribe skrev 2009 när Säkerhet, territorium, befolkning och Biopolitikens födelse kommit ut på engelska en genomgång i tidskriften Economy and Society. Tribe är en gammal räv som redan på 1980-talet gjorde Foucault-inspirerade grejer om kameralism och andra typiska tidigmoderna intellektuella fenomen, och det är kanske därför han kan förhålla sig till kritisk till "mästaren" i recensionen från 2009.** Han påpekar att det är viktigt för att förstå Foucault och vad som är originellt i honom att kunna 70-talskontexten i vilken han tänkte (s 681, 686) och betonar att Foucault i hög grad byggde på franska källor, typ franska tolkningar av Chicagoskolan (s 682, 688). T ex var Henri Lapage en viktig referens för Foucault. Så här förklarar Tribe ordoliberalismen och skillnaden mellan nyliberalism och klassisk liberalism:

"Ordoliberalism is ostensibly a discourse of economic reform, but its reform agenda posits a transformation whose realization requires that the reform has already occurred -- rather like perfect competition, to exist it has already had to have happened, it cannot be constructed. It relies for its realization upon the prior existence of the very structural conditions which are the ostensible object of the reform agenda -- a strong state and an integrated community. /.../
Classical liberalism called upon the government to respect the market, to refrain from intervention. Neoliberalism deploys the market to measure and assess state activity: ‘It is a sort of permanent economic tribunal confronting government’ (BoB, p. 247). Or, as Lepage puts it, ‘What we want to do is to apply to the state and to all the machinery of public economy exactly the same techniques which have been used for the past twenty-five years to take stock of all the defects and failings of the market economy’ (Lepage, 1978, p. 176). And so this particular insight is not, after all, one that we should attribute to Foucault. If neoliberals themselves openly espoused this position, one can hardly count this as a critical insight into their agenda." (Tribe, s 693f)

Jörg Spieker har en väldigt annorlunda artikel i samma tidskrift, Economy and Society, från 2013 om Foucault och nyliberalism men med en annan twist: att ta Hayeks evolutionism på allvar (s 305). Jag fokuserar här på vad Foucault sa om nyliberalismen, men det är kul att också det omvända hände: Hayek kommenterade i sina böcker på 1980-talet Foucault! Spieker:

"Hayek also includes Foucault in his long list of enemies. Hayek mentions Foucault’s name alongside those of Rousseau and Habermas in a note on the possibility of happiness in modern life. This possibility, he suggests, is severely circumscribed by ‘the self-fulfilling prophecy of unhappiness’ that these intellectuals enact by regarding ‘alienation’ as a feature of orders which are ‘imposed’ on individuals without their conscious consent (1988, p. 64). What is at stake here is not simply the possibility of happiness, however. For Hayek, Foucault is part of a group of thinkers, including Plato, Rousseau, Freud and Marx, who had no ‘grasp of the extent to which the practices which they condemned had made possible the civilization of which they were part’ (1982, 3, p. 166). What intellectuals like Foucault fail to recognize, in Hayek’s view, is that ‘the discipline of civilisation’ has gradually evolved through a process of natural selection, and that it is in fact necessary for the life of the population. Ironically, then, Hayek implicitly accuses Foucault of not having understood the biopolitical foundations of modern society. For Hayek, Foucault is one of ‘the non-domesticated barbarians in our midst, who call themselves ‘‘alienated’’’ (1978, p. 67), and who refuse to accept the discipline of modern society and thus endanger its future well-being and being." (Spieker, s 316)

Hayeks kritik här är så fascinernande: att kritisera samhället och alienation är farligt eftersom det riskerar att sabotera den fungerande civilisatoriska ordning som på något föregivet organiskt sätt vuxit fram evolutionärt eftersom det fungerar! Hayeks extremt förnuftskritiska och konservativa syn som han odlade på äldre dagar ådagaläggs här. Och det är i själva verket också min huvudsakliga kritiskpunkt mot Foucault: han överbetonar inslaget av rationalism i nyliberalismen. Han härleder ju nyliberalismen från ordoliberalism, inte minst deras kritik av nazismen, och 30-talets kritik av New Deal i USA, men missar i mitt tycke betydelsen av "planeringsdebatten" på 1920-talet om planekonomins möjlighet eller omöjlighet, en debatt med deltagare som Oskar Lange och Ludwig von Mises. I den debatten var det vänstern som var rationalistisk och högern som tvivlade på förnuftets kraft. (Perry Anderson är väldigt bra på den förnuftskritiska dimensionen av 1900-talets höger i sin briljanta essä "The Intransigent Right" i LRB, 1992.)

Spieker säger inte så mycket om Foucaults nyliberalismläsning utan fokuserar på Hayeks samhällsteori, och visar hur hans evolutionism ironiskt nog spårar ur i riktning en foucauldiansk biopolitik

"In defining and positioning liberalism and its enemies in evolutionary terms, Hayek rationalizes a bio-cultural antagonism that appears as pure force in the state of exception: the liberal self, retrospectively and self-referentially legitimated as an outcome of natural selection, is given the mandate to enforce natural selection against the non-liberal other, and in the name of life itself. In Hayek’s political theory, the sovereign power to kill is rationalized in accordance with this biopolitical logic of ‘letting die’. /.../
The point of departure for this endeavour has been Foucault’s account of the problem of biopolitical order. Read through this prism, Hayek’s evolutionary argument acquires a new significance: it provides a late twentieth-century expression of a biopolitical discourse which features a fundamental antagonism between two forms of life. This has obvious implications for our understanding of the nature of Hayek’s political project. Although it receives very little explicit attention by Hayek, the liberal ideal of a society removed from the condition of war shapes his conception of political order. /.../ What has become apparent in my reflection on Hayek is that his version of the liberal project of peace remains tied to the logic of war, notwithstanding his claim to have finally left behind the friend-enemy relation (see Hayek, 1982, 2, p. 144). The peace of the open society is sustained by a regime of security and thus conditioned by the relationship of struggle/war between adaptive and tribal life. Hayek’s political project is then not, strictly speaking, a project of peace, but a project of security and pacification. Like earlier versions of this project, Hayek’s takes the form of a continuous war against war. In this sense, Hayek’s conception of political order(ing) is in fact very similar to that of Hobbes. Hayek’s claim to have overcome the problems associated with Hobbes’s conception of peace should therefore be treated with caution." (s 318)

Den tredje artikeln jag läste var Warwick-sociologen Nicholas Ganes ”The Emergence of Neoliberalism: Thinking Through and Beyond Michel Foucault’s Lectures on Biopolitics” från 2014. Ganes huvudsakliga ärende i denna artikel är att fylla i en stor lucka i Foucaults analys av nyliberalismen, nämligen luckan von Mises och Hayek under mellankrigstiden.

"While Foucault asserts the importance of a concept of homo oeconomicus for the neoliberal project, both Mises and Hayek are hostile to this concept on different grounds. Mises argues that this notion rests upon a misguided view of human nature, and is one of many problems to come from the work of Mill. Hayek, meanwhile, takes the critique of homo oeconomicus further by arguing that there are clear limits to human knowledge and, by extension, the legitimate powers of government." (Gane, s 5)

Gane menar att von Mises är en av de mest förbisedda figurerna i nyliberalismens historia. Han var omöjlig att ha att göra med (ett "problembarn" enligt Machlup), arrogant, obstinat och jobbig***, men hans tänkande var viktigt under mellankrigstiden.


Fotnoter

*De är publicerade under titeln Biopolitikens födelse vilket i någon mån är missvisande: det var titeln som han gav det årets föreläsningsserie, men efter hand bytte föreläsningarna inriktning och kom att handla mer om nyliberalt tänkande på 1900-talet än om krig och biopolitik som han hade tänkt prata om. Han diskuterar detta på s 42f i Biopolitikens födelse.
**Ett roligt exempel är detta Foucaultcitat som Tribe sarkastiskt kommenterar: "‘Of course, I am oversimplifying everything they said between 1935 and 1940 or 1950’ (BoB, p. 115), which shows mainly how little of this literature Foucault really could have read, since the idea that one could oversimplify the writings of Röpke or Eucken would strain the credulity of anyone who had more than a passing acquaintance with the literature." (Tribe, s 690) Spieker (s 319) hyllar däremot Foucaults "meticulous historical research".
***von Mises fördömande av den sene Mill som "under the influence of his wife, full of feeble compromises" är talande i sin misogyni och dogmatism. Gane, s 7.

Referenser

Nicholas Gane (2014), ”The Emergence of Neoliberalism: Thinking Through and Beyond Michel Foucault’s Lectures on Biopolitics”, Theory Culture and Society 31: 3–27

Jörg Spieker (2013) ”Defending the Open Society: Foucault, Hayek, and the Problem of Biopolitical Order”, Economy and Society 42: 304–321

Keith Tribe (2009), ”The Political Economy of Modernity”, Economy and Society 38: 679–698

Guldmyntfoten och den stora depressionen

1992 kom ekonomisk-historikern Barry Eichengreen med boken Golden Fetters om guldmyntfoten och ekonomisk utveckling 1919-1939. Boken lånade sin titel från ett uttalande av JM Keynes om hur dålig guldmyntfoten var, och skvallrar om essensen i Eichengreens analys: att guldmyntfoten var avgörande för hur (dåligt) det gick i ekonomin under denna period. År 2002, till 10-årsjubiléet, höll Eichengreen ett anförande om jubiléet, och detta finns också publicerat som NBER working paper. Det är intressant eftersom det ger en översikt över debatten om denna tes och andra förklaringar till depressionen.

Friedman och Schwartz lanserade på 1960-talet tesen att det var Fed som utlöste den stora depressionen (s 2f). De hade en hökig och ung och oerfaren direktion som 1927-28 oroade sig för att börsen gick upp för mycket och att detta var en bubbla. Därför höjde de sommaren 1928 räntan, vilket dock fick starkt negativa effekter på realekonomin och i praktiken satte igång depressionen. (Intressant nog finns en exakt parallell diskussion om Tyskland, där centralbanken ledd av Schacht 1927 höjde räntan pga oro för börsen och därmed sänkte ekonomin. Se s 8.) Eichengreen presenterar tre argument mot denna tolkning. En första mer övergripande poäng är att Friedman och Schwartz mycket tjocka och detaljerade analys är helt fokuserad på USA och att det är så de blivit så övertygande. Det flrsta argumentet av tre ära att räntehöjningen i praktiken inte var så hög: i genomsnitt under perioden höjdes räntan med 450 baspunkter från botten till toppen av konjunkturcykeln, och åren efter 1926 höjdes den bara med 326 bp. Det andra argumentet är att depressionen var global och att Friedman och Schwartz bara diskuterar USA. Det tredjee är timingen: Kanada, Australien, Argentina med flera länder vände nedåt före Feds räntehöjning sommaren 1928. (s 4f)

Att föra in guldmyntfoten (GMF) och att kapitalrörligheten var stor på 1920-talet löser alla tre problem, säger Eichengreen. (s 5) Kombinationen fasta valutakurser och kapitalrörlighet gjorde att när Fed höjde räntan var övriga centralbanker i GMF också tvungna att höja räntan, för att förhindra utflöde av kapital i arbitrage, eller tillåta kapitalutflödet och nagga av valutareserverna för att stödköpa den egna valutan. Stora delar av Europa och Latinamerika hade redan svag handelsbalans, i det för USA så glada 1920-talet, så det senare var inget kul val. Vidare så har Obstfeld och Taylor (2002) lyft att demokratisering och populism gjorde att regeringarnas dedikation till GMF inte var självklar, så när valutakurser började svaja kunde kapitalmarknaderna inte vara säkra på att kurserna skulle återställas av stränga centralbanker. Detta varierade givetvis från land till land. Eichengreen sågar t ex Frankrikes centralbank fulltändigt för att varit irrationellt fobisk för inflation och därför inte gjort någonting, vilket bara förvärrade krisen; han jämför dem med Japans centralbank i början av 1990-talet. (s 8) Också den tyska centralbanken under Schacht sänkte som sagt sin ekonomi med en alltför stram penningpolitik (Voth 2002). Så här beskriver Eichengreen Schachts dilemma:

"Schacht was also concerned about the high level of foreign borrowing; he saw the stock market boom in Berlin and expansion in Germany in general as being fueled by unsustainable capital inflows, which added to the country’s already unsustainable external obligations, thereby setting the economy up for an even more painful future fall. The dilemma, then, was the same as that facing any central banker confronting a problem of capital inflows: higher interest rates might eventually prick the stock market bubble, but in the meantime they would only encourage further capital inflows (as they did, in the German case, until the Fed responded in 1928 with further increases in its discount rate). Schacht’s preferred solution, which is the medicine nowadays recommended for countries experiencing difficult-to-manage capital inflows, was fiscal restraint, but this was not something he could force on free-spending municipal governments or Reich authorities feeling pressure from a variety of special interest groups." (s 8n)

Däremot sågar Eichengreen förklaringen, storyn berättad av Bernstein (1987) och Szostak (1995), att det var strukturela obalanser mellan sektorer inom ekonomier som utlöste krisen. Denna förklaring, liksom Friedman och Schwartz Fed-centrerade, kollar bara på USA och missar därför den stora bilden, säger han (s 9f).

Mer förklaringskraft finns det i alternativet att det var kreditboomer som ledde till kriserna. (Vilket Eichengreen utifrån analyser av 1990-talets kriser kallar "the BIS view".) Han och Kris Mitchener har mätt kreditexpansioner på 1920-talet och visar att sådana typiskt föregår kriser. Eichengreen lyfter dock den relevanta poängen att också i slutet av 1800-talet skedde en massa sådana kreditexpansioner, men ledde inte till några kriser av Depressionens magnitud: varför inte? (s 12) Han diskuterar om det var så att farliga kreditexpansioner på 1920-talet förenades med klantig penningpolitik i en farlig blandning. Ett exempel är Winston Churchhills dumma beslut att 1925 med pundet gå tillbaka på guldmyntfoten till kursen från före kriget, dvs ignorera inflationen som skett däremellan (s 13). (Jfr James Morrisons paper om detta beslut från 2009.) Eichengreen argumenterar i boken från 1992 för att centralbankerna i slutet av 1920-talet misslyckades med "regime-preserving cooperation" för att rädda guldmyntfoten; detta argument har kritiserats av Flandreau (1997) och Moure (2002) som hävdat att centralbankerna inte hade något vidare samarbete inom GMF tidigare heller utan att något hände, men Eichengreen avfärdar denna kritik: han har inte hävdat att de hade kontinuerligt samarbete, bara att de samarbetade effektivt för att hindra kriser, men misslyckades med detta 1931 (s 14).

Pappret är indelat i tre substantiella delar: efter diskussionen om Depressionens orsaker, som jag har referarat ovan, så kommer diskussioner om Depressionens förlopp och om vägen ut därifrån. Eichengreen konstaterar att enigheten är större på dessa två senare debatter än i den om depressionens orsaker (s 33). Jag kommer inte heller diskutera dem lika utförligt. Eichengreen menar att när lån var utfästa i nominella termer och priser och output började falla ökade andelen non-performing loans. Guldmyntfoten blev en "engine of deflation" när centralbanker höjde räntor för att försvara valutakurserna och även tog av valutareserverna för samma motiv; han presenterar en snygg dekomposition av Bernanke och Mihov (2000) av hur penningmängden minskade i denna fas. Han ägnar mycket uppmärksamhet åt relationen mellan bankkriser och valutakriser och det övergripande argumentet där är att i USA var bankkrisen viktigast men i övriga världen var valutakriser (guldmyntfotens kris) viktigare.

"When deposits hemorrhage out of the banking system, the government and the central bank find themselves between a rock and a hard place. In the 1930s, providing large amounts of liquidity to the banking system almost certainly would have violated gold-standard statutes; doing so would have raised questions about whether the authorities attached priority to the maintenance of the exchange rate peg relative to other social and economic goals. But not doing so might have allowed the banking system to come crashing down, with even more disruptive effects on economic activity. Except in the United States, where they remained strangely unperturbed, the authorities generally took steps to prevent the collapse of banking systems. In Germany and Austria, for example, they injected just enough domestic credit to keep the principal banks afloat, thereby limiting the fall in the money multiplier. But doing so undermined confidence in the stability of the currency, provoking capital flight and encouraging the continued conversion of foreign exchange reserves into gold, thereby accelerating the fall of the gold-reserve multiplier. Again, it follows that the main engine of deflation was the banking crisis in the United States but the currency crisis in other countries." (s 19, jfr 34)

Bernanke och James (1991, bokkapitel) visade att bankkriser typiskt föregick valutakriser under 20-30-talen; detta motsvarar Kaminsky och Reinharts (1998, AER) resultat för en modernare period. Timing ger dock inte givet kausaliteten, t ex för Tysklands "twin crisis" 1931 har det diskuterats vad som egentligen orsakade vad och vad som var ett tecken på vad, av t ex Ferguson och Temin (2001). Grossman (1994, "The Shoe That Didn't Drop", J of Econ Hist) har hävdat att en av de viktigaste förklaringarna till att en del länder undvek bankkriser på 1930-talet var att man gått av guldmyntfoten. (s 20) För vägen ut ur krisen hävdar E att penningpolitiken var viktig, framför allt när ens handlingsutrymme ökat när man lämnat GMF, medan den ekonomiska politiken inte spelade stor roll, ens i Storbritannien eller Sverige (s 24). Storleken på devalveringarna spelade roll (Eichengreen och Sachs 1985, Campa 1990, Bernanke och Carey 1996). (s 29)

Referens

Barry Eichengreen, "Still fettered after all these years", NBER Working Paper 9276.

Den andra industriella revolutionen i Chandlers Scale and Scope

Alfred Chandler (1918-2007) är nog den mest inflytelserike företagshistorikern någonsin. Hans mest kända bok är The Visible Hand: The Managerial Revolution in American Business (1977) som analyserade storbolagens organisation och "the managerial revolution" i USA:s näringsliv där marknadens "osynliga hand" ersattes av chefernas "synliga hand". 1990 kom han ut med Scale and Scope: The Dynamics of Industrial Capitalism. Så här sammanfattar David Teece argumentet i denna bok:

"Professor Chandler recounts the history of how managers in the United States, Britain, and Germany built the organizations and took the risks of investment necessary to capture the economies of scale and scope opened up by the technological innovations of the second industrial revolution. His thesis is not that markets shape business organization as is commonly supposed in economic theorizing; rather it is that business organizations shape markets. The implication of this tour de force is that much of what is in the textbooks in mainstream microeconomics, industrial organization, and possibly growth and development ought to be revised, in some cases relegated to the appendices, if economic analysis is to come to grips with the essence of productivity improvement and wealth generation in advanced industrial economies." (s 199)

Chandler studerar de 200 största industriföretagen i de tre länderna från 1870 till 1960-tal, baserat på årsrapporter och andra källor, framför allt sekundärkällor.

Det viktiga som hände under "den industriella revolutionen" beskriver Teece utifrån Chandler så här:

"During the last quarter of the 19th century, major innovations made in the processes of production created many new industries and transformed old ones. Technological advances during this period were scale dependent and capital dependent and organizationailn novations( as described by Chandler) were needed to exploit these scale-dependent advances (p. 21). Many older labor-intensive industries, including textiles, lumber, furniture, printing, and publishing were largely unaffected. Capturing the economies available in new industries was not an automatic process. It came by improvinga nd rearrangingin puts; by using new or greatly improved machinery, furnaces, stills, and other equipment; by reorienting the processes of production within the plant; by placing the several intermediary processes employed in making a final product within a single works; and by increasing the applications of energy (particularly that generated by fossil fuel). (p. 22)'
It required coordination and control, exercised through organizational structures and systems designed by management. Indeed, Chandler argues that it required new forms of industrial enterprise-organizational innovation-to take advantage of the opportunities which were afforded by new technologies. In Chandler's framework, investment in capital intensive production facilities of sufficient size to capture scale and scope economies and in supporting managerial systems was key to the creation of the modern industrial enterprise. The critical entrepreneurial act was not the invention- or even the commercialization-of a new or greatly improved product or process. Instead it was the construction of a plant of the optimal size required to exploit fully the economies of scale or those of scope, or both. (p. 26)
To Chandler, marketplace success involved three essential steps by top management: (1) the investment in production facilities large enough to achieve the cost advantages of scale and scope; (2) investment in product- specific marketing, distribution, and purchasing networks; (3) recruiting and organizing of the managers needed to supervise and coordinate functional activities and allocate resources for future production and distribution. The entrepreneurs first to perform these three critical steps "acquired powerful competitive advantages"- what Chandler defines as firstmover advantages associated with learning and incumbency effects." (s 201)

Chandler menar att utvecklingen till detta effektiva storföretag gick fortare i USA, och likt han redan utvecklat i The Visible Hand menar han att detta berodde på den stora inhemska marknaden som integrerats med telegraf och järnväg. (s 202) Teece menar att huvudargumentet i Scale and Scope är: "between the 1850s and the 1880s the transportation and communications networks established the technological and organizational base for the exploitation of economies of scale and scope in the processes of production and distribution." (202) Entreprenörerna reagerade och omorganiserade tidigare i distributionssektorn än i industrin.

ett Standard Oil-raffinaderi i Cleveland, 1897

ett US Steel-stålverk i Pittsburgh: foto från mitten av 1990-talet från ett stålverk som var världens största under ett par decennier i 1900-talets början

Mellan 1880-talet och 1940-talet gick stora vågor av företagsfusioner över den amerikanska industrin, och Chandler menar att detta var en viktig andel till den större effektiviteten där jämfört med i Europa. (s 203)  Standard Oil, ledande i oljesektorn innan det bröts upp 1911, är ett case. Stålsektorns Andrew Carnegie är ett annat.

"Carnegie, while not the first to install new technologies like the Bessemer converter, was the first to build a large, vertically integrated facility, the Edgar Thomson Works in Pittsburgh, which remained for decades the largest steel works in the world. The large investments made by Carnegie and Illinois Steel enabled unit costs and prices to fall dramatically. Carnegie also pursued an integration strategy, first backwardsi nto iron.o re and coke. He then threatened a forward integration strategy into fabricated products like wire, rail, tubes, and hoops. The investment banker J. Pierpont Morgan, who had extensive ties to the fabricators, including Federal Steel, who would be threatened by this move, offered to buy Carnegie Steel at Carnegie's price. In 1900 he merged Carnegie Steel and Federal Steel, the two leaders in the steel industry, and then in the following year negotiated to merge or acquire secondary producers, thereby establishing the world's largest industrial corporation, U.S. Steel." (s 204f)

Utifrån sin studie av USA attackerar Chandler vad han kallar "ortodox" ekonomisk teori som ser skeptiskt på hierarkier och karteller.

Angående Storbritanniens relativt svaga utveckling förklarar Chandler detta med misslyckade att investera i reklam (marketing), distribution och management. (s 206) De brittiska storföretagen -- Chandler använder godisbolaget Cadburys som exempel -- hade för mycket familjemedlemmar i styrelserna och för få professionella managers.

"Chandler attributes the smaller size, family ownership, and less professional management of British firms to the smaller size of the British economy, the greater importance of foreign trade to the British companies, and the historical fact that Britain had industrialized and urbanized before the coming of the transportation revolution. The smaller geographic size of the island nation and the relative excellence of its pre-railt ransportations ystem, meant that the railroad and telegraph were less watershed factors in Britain. The British railway companies were smaller and did not provide the same organizational challenges as the much larger American ones; accordingly, it is not surprising that they were not pioneers in modern management, accounting, and finance." (207)

Britterna lyckades dock i vissa sektorer:

"However, the British did have some success in branded packaged goods. The new production technologies for refining, distilling, milling, and processing food, drink, tobacco, and consumer chemicals were not complex, and product-specific distribution facilities or specialized marketing services were not required. By the turn of the century many producers of branded consumer goods-names like Cadbury, Huntley and; Palmers, and Peek Frean-were among Britain's largest and most successful industrial enterprises." (s 207)

Att britterna var bättre på lätt industri än på tung industri kan ju också jämföras med Broadberry och Burhops (2007) jämförelse av produktivitet i tysk och brittisk industri 1935-36, där de finner att Tyskland hade högre produktivitet i tung industri och Storbritannien i lätt industri. Enligt Chandler är britternas misslyckande i organisk kemisk industri särskilt slående, eftersom de var bra på det i början av 1870-talet (s 208). Chandler menar att britternas misslyckande i stål under den andra industriella revolutionen kanske är begripligt givet att de hade ledit i denna sektor 100 år tidigare; men i kemi och tyg hade de lika bra förutsättningar som några andra. (s 208) Chandler lyfter också fram ytterligare en förklaring till britternas misslyckade överlag: att medan US-amerikanska bolag styrdes med marknadsandelar och långsiktiga vinster som mål, så styrdes brittiska bolag utifrån att ge kortsiktiga cashflöden till familjeägarna. (s 209)

Tyskland utmärkte sig för bankernas inblandning i den andra industriella revolutionen, och hade även relativt bra teknisk utbildning.

Jag skippar Teece diskussion om Chandlers relation till ekonomisk teori, särskilt nyinstitutionell sådan, och går till diskussionen om hans relation till Gerschenkron och Schumpeter: hur originell är Chandlers analys av den andra institutionella revolutionen, frågar Teece. Teece menar att Chandlers analys passar in i Gerschenkrons story om att sena industrialiserares process är olik den första industrialiserarens, men menar samtidigt att skillnaderna i fokus är betydande:

"Chandler points out that the success of firms is often substantially disconnected from the home base; moreover, the development of firms is not simply a microcosm of the development of the nation state. In Chandler's view, the wealth of nations depends on the development of organizationalc apabilities. Gerschenkron and other historians rarely looked at organizational capabilities and the successes and failures of national firms; Chandler suggests they should have done, because it would have brought into focus the development of organizationacl apabilities essential for business development, and for industrial development more generally. If Gerschenkron has provided the covers and the preface for a book on the organizationala spect of economic development, Chandler has begun to write the chapter." (s 222)

Referens

Teece, David (1993) "The Dynamics of Industrial Capitalism: Perspectives on Chandler's Scale and Scope", Journal of Economic Literature.