Regerar Polanyi eller Hayek i Bryssel?

nyliberalen F A Hayek: EU utvecklas så som han hade velat?

Marknadsskapandet och den transnationella integrationen av marknader är och har varit centralt i den europeiska integrationen; det är en gammal sanning i forskningen om EU att unionen kommit betydligt längre med ekonomisk integration än med socialpolitisk dito. Av de ledande forskarna kan man väl säga att Majone ser detta och inte ser något problem med det, medan Scharpf (se t ex Scharpf 2010) utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv är betydligt mer pessimistisk: han menar att EU urholkar också de nationella "sociala modellerna" och medför en konvergens mot en liberal välfärdsmodell.

Scharpfs gamla kollega från Max Planck-institutet i Köln Wolfgang Streeck drar i sin bok Köpt tid: den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris från förra året än större växlar och kallar EU för en "liberaliseringsmaskin". Är det då detta en rimlig analys? Kan man, som Scharpf och Streeck, säga att EU är en hayekiansk federation? Detta i bemärkelsen att (1) den själv pga kombinationen av de inbyggda meningsskiljaktigheterna mellan olika länder samt nationella vetorätten är oförmögen till socialpolitik, och (2) att den genom konkurrens och "race to the bottom" urholkar den socialpolitik som förs på den nationalstatliga nivån? Eller är EU snarare en "polanyisk" process av "inbäddning" av marknader? Detta blogginlägg ägnas åt debatten mellan de som menar att nyliberalen Hayek regerar i Bryssel (och Luxemburg där domstolen sitter) och de som menar att sossen Polanyi regerar där.

Caporaso och Tarrow 2009

De amerikanska statsvetarna James A. Caporaso och Sidney Tarrow lägger i denna artikel i International Organization från sin analys, eller kanske snarare sitt argument, att EU är en polanyisk process av en dubbel rörelse av urbäddning (frigörelse av marknader) och inbäddning (reglering av marknader för sociala och politiska syften). För att citera dem själva (s 594), så säger de att "the ECJ has intervened between the European free-market regime and domestic structures to begin to create what we regard as a structure of supranational embedded liberal compromises". (Också: "the ECJ has emerged as a regulatory arbiter of compromises between international openness and social concerns", s 595.)

Deras artikel är rätt snackig och rörig (essäistisk, om man ska uttrycka det snällare). Den har ingen systematisk forskningsöversikt, ingen metoddel, och ingen diskussion av hur de valt det policyområde de studerar eller hur de gjort sitt urval av domstolsfall. (Jfr s 609 för en mycket otydlig och ogenomskinlig kommentar om val av fall, och s 613 för ett flummigt resonemang om valet av arbetsmarknaden.) Den känns också rätt mycket vänd mot en amerikansk/internationell politik snarare än en europeisk publik: de pratar en del om amerikanerna John Ruggie och Fred Blocks läsning av Polanyi, men inte särskilt mycket om vad EU faktiskt gjort eller om europeisk forskning om EU. Men strunt samma, artikeln är väldigt intressant i alla fall och de har nog en poäng.

De ser tre betydelser av Polanyis begrepp "embeddedness", som jag översätter till "inbäddning". Den första är att marknader är konstituerade av politik och samhälle, "in the sense that markets could never exist in an apolitical or asocial space" (s 598). Detta tar de för givet, och menar att i princip alla politiska ekonomer och ekonomiska sociologer skulle hålla med. Den andra betydelsen är snävare: "social embeddedness can mean the social protections created to guard against the depredations that markets might cause", som t ex arbetslöshet, sjukdom, fattigdom, ojämlikhet. Den tredje är den som de är mest intresserad av: "embeddedness can also mean the positioning of markets within a broader set of social and political rules and cultural understandings that make them work not only more efficiently but also more equitably" (s 598). Detta är "the positioning of markets within 'legitimate social purposes'" (599), säger de också. De menar att ECJ agerar på detta sätt, analogt till hur arkitekterna till Bretton Woods-systemet förenade marknadsintegration (handel) med sociala regleringar (s 599).

Det är pikant att de hävdar att ECJ är ett slags medveten polanyiansk aktör: de har ingen forskningsöversikt över den stora forskningen om domstolen, men före 2009 hade t ex Martin Höpner (2008) lagt fram argumentet att ECJ agerar nyliberaliserande på Europas samhällsekonomier. (Om domstolen, se min forskningsöversikt här och Olof Larssons inlägg här.) De refererar inte denna studie (som visserligen bara finns på tyska) eller den andra forskningen, och problematiserar inte sitt fokus på ECJ snarare än andra aktörer. Vidare så väljer de att fokusera på arbetsmarknadsintegration, och även här är deras motivering bristfällig:

"We choose the regulation of the labor market as our policy focus because workers are considered no less a commodity than land or capital, but at the same time are human beings, with families, local commitments, and rights that the ECJ, in its decisions on the free movement of labor, has increasingly recognized through a sequence of judgments. Many of the conflicts and contradictions in the European integration project can be understood as the result of this Polanyian duality" (s 600)

De säger alltså att de väljer arbetsmarknaden eftersom den är mer social än andra marknader -- men detta innebär ju att de sett till sitt argument/sin hypotes väljer det absolut enklaste testet de kan välja! I forskningen brukar man snarare vilja välja ett svårt test av sin hypotes för att visa att den har stor räckvidd (least likely case etc), men Caporaso och Tarrow gör det oblygt enkelt för sig.

De refererar i alla fall till tre "skolor" i forskningen om europeisk integration. Den första skolan, som egentligen i princip består av Giandomenico Majone (som är så bra att han förtjänar att behandlas som en egen skola), är "the EU as a regulatory state". Majone pekar på att EU inte kontrollerar mer än 1.3 procent av BNP i medlemsstaterna, men att unionen ändå är en stark och inflytelserik internationell struktur. Detta beror på att unionen är en "a regulatory rather than a Westphalian state—an international and increasingly supranational state that specializes in the management and control of international externalities in order to produce greater efficiencies" (601) Caporaso och Tarrow invänder inte mot Majones analys utan menar bara att den måste kompletteras: EU reglerar inte bara för ekonomisk effektivitet utan också för sociala syften. Den andra skolan är "the EU as agent of neoliberalism", med Scharpf och Streeck som viktiga företrädare. C och T säger inte direkt hur mycket de håller med om eller inte håller med om här, utan bara att det finns lite olika analyser och att i mitten av 1990-talet när Leibfried och Piersons European Social Policy publicerades så var de flesta eniga om att "the primary project of the EU was marketmaking, that the Mitterrand-Delors axis that backed a forceful European social policy had failed, and that the tangled history of attempts to legislate a social policy at the regional level had been mostly “a saga of high aspirations and modest results" (s 603) Den tredje skolan fokuserar på tendensen till juridifiering av politiken. C och T förklarar:

"European social policy is part of a much broader movement to legalization and the creation of rights, which has enhanced the role of the ECJ. For example, Mabbett argues that EU rights extend beyond the market (from market citizen to citizen of Europe), using the EU’s record combating discrimination and advancing disability rights as her case study. Shapiro interprets the work of the ECJ as part of a dramatic increase in courts as well as judicial review on the continent of Europe. He argues effectively that these institutions have spread for the most part because they are successful agents of dispute-resolution" (s 603)

Alla håller dock inte med om att ECJ:s ökade inflytande gett några större socialpolitiska framsteg (De Burca 2003).

Caporaso och Tarrow ser tre faser i utvecklingen av EG/EU-rätt om arbetares fria rörlighet (s 605). Den första la grundreglerna: fri rörlighet och direkt effekt för dessa regler, samt en definition av arbetare. Den andra fasen "used the logic of market failure to expand the scope of free movement. This phase was more regulatory than deregulatory". Den tredje fasen fick utöver effektivitet och tog in sociala syften. Fas ett handlar om Romfördraget och att Van Gend en Loos-fallet 1963 etablerar EG-rättens direkta applicerbarhet på alla medborgare i medlemsstaterna. I Royer-fallet 1975 bekräftar ECJ direkt effekt för regleringar av fria rörligheten, och i Levin-fallet 1981 definierar ECJ arbetarbegreppet i sammanhanget. I fas två gjorde ECJ viktiga beslut om medborgares rätt till socialförsäkringar utifrån frågor om kontinuitet i vilket land man bor och arbetar i. I Klas-fallet 1993 underkände ECJ att den holländska staten hade förnekat bidrag till en Ms. Klaus som hade arbetat i Nederländerna, sedan Spanien, sedan Nederländerna, sedan Spanien igen. ECJ bestämde att hon trots sina utrikesvistelser hade rätt till stöd från den nederländska staten. Detta har bekräftats och utvidgats i fler fall och i Rådet. I fas tre har ECJ också behandlat fall om rörliga arbetares familjer, och slagit fast att de måste ha rätt till socialförsäkringar och annat ekonomiskt stöd så att inte den fria rörligheten ska begränsas (s 609f). "it is not so much the case that social policy has been created de novo as that social policy has been progressively “read into” the rules of the market concerning free movement" (s 611)

Caporaso och Tarrow börjar slutsatssektionen av sin artikel med att säga att "our analysis may stir dissent from various quarters and if it does, to our minds, this would be a good thing" (s 611). Tonen här antyder väl att också författarna själva ser det som så att denna artikel gör ett bidrag mer i form av en innovativ tolkning/ett innovativt argument snarare än genom ett gediget empiriskt arbete som avgör en diskussion. De tar upp en del möjlig kritik (s 612-4) men inte på ett särskilt intressant sätt. Till slut så sammanfattar de i alla fall sitt argument, och detta är intressant:

"While it is true that the Rome Treaty and its subsequent revisions have primarily attempted to institute a market, this process has involved far more than the creation of a system of private exchange. Polanyi would surely raise an eyebrow at the phrase “economic rights in the EU are limited to the market.” While rights are tied to economic activities such as work, trading, and production, these activities are not arms-length economic transactions. They are socially and politically embedded. The Court’s jurisprudence has already gone beyond a strict economic definition of the market to take account of spouses, family, access to infrastructure (for example, public housing), and social considerations broadly conceived.
If we are correct that the “movement” to free European markets and the “countermovement” against it are both present in ECJ decision making, then we should not expect that the conflict between free markets and social protection will ever be resolved. /.../
Like the countermovement that Polanyi pointed to, and its successor after World War II, the struggle over embedded liberalism will continue." (s 615)

Caporaso och Tarrows analys kan alltså sammanfattas så här: EU är en arena för dragkamp mellan urbäddning och inbäddning, mellan marknadsekonomi och sociala syften, men inte en arena med någon bias för den ena eller andra sidan (olikt Scharpfs analys), utan dragkampen mellan polanyiska rörelser och motrörelser kommer helt enkelt att fortsätta, utan något förutsägbart utfall.

Höpner och Schäfer 2012
Caporaso och Tarrows artikel fick förstås inte stå oemotsagd, utan tre år senare kom i samma tidskrift, International Organization, ett rejält och avvisande svar från statsvetarna Martin Höpner och Armin Schäfer från Max Planck-institutet för samhällsforskning i Köln. (Konstigt nog så framear H och S, s 430, sin artikel som att de argumenterar mot "some observers" polanyiska tolkning av EU; i själva verket så är ju "some observers" bara Caporaso och Tarrow i deras artikel från 2009.) Enkelt uttryckt så är Höpner och Schäfers argument att EU snarare håller på att skapa en hayekiansk federation -- såsom hävdat i Scharpf (2010), också refererad av H och S -- snarare än en polanyisk inbäddning; snarare en mellankrigstidssituation av kapitalism mot demokrati än en efterkrigssituation av fred mellan kapitalismen och välfärdsstaten (s 434).

Deras argument att EU är en hayekiansk federation bygger på två antaganden, mer eller mindre belagda i artikeln. Ett, faktormobilitet ökar konkurrensen mellan länder vilket avlövar statens makt att reglera ekonomin (s 435). De gör alltså  antagandet att social och politisk reglering av ekonomin -- beskattning osv -- kommer leda till att kapitalet m m flödar ut ur landet och till länder med lägre skatter, färre regleringar m m. Detta belägger de inte på något systematiskt sätt och refererar inte heller till någon litteratur som bevisar det; däremot är detta kanske plausibelt med tanke t ex på hur Irland lockat till sig företag -- åtminstone på pappret -- genom sin låga bolagsskatt. Det andra antagandet, som de diskuterar mer utförligt, är att EU inte kommer kunna reglera kapitalismen på transnationell nivå, (a) eftersom medlemsstaterna har så olika ekonomiska modeller och välfärdsmodeller och därför vill ha olika policies, och (b) det krävs enighet för att rösta igenom socialpolitik i Rådet. Någon sådan enighet kommer inte uppstå pga staternas heterogenitet, menar H och S, och därför kan EU inte på transnationell nivå "kompensera" regulatoriskt för det tapp av regulatorisk makt som medlemsstaterna upplever genom den ökade ekonomiska integrationen. (De gör exakt samma argument som Scharpf 2010; se min diskussion av det pappret för en mer detaljerad genomgång.) De påvisar för att stödja detta antagande skillnader i BNP per capita, skattekvoten, sociala utgifter som procent av BNP, och skillnader i lönebildning och organiseringsgrad för löntagare och arbetsgivare. (s 437) Den blotta heterogeniteten räcker dock inte, utan det gäller ju också att denna leder till att medlemsstaterna inte kan komma överens. Detta -- "member-state heterogeneity fuels political conflict in the EU" -- hävdar de med referens till Hooghe och Marks (1999, 2009) och Schmidt (2009) om att den europeiska integrationen har politiserats till en ny grad på senare år. De pekar på konflikter om tjänstedirektivet, Laval och Viking som exempel. (s 438) De lutar sig också tungt på Beramendi (2007), i samma tidskrift, som argumenterat att federationer med heterogena delstater inte kan göra socialpolitik. Omöjligheten av socialpolitik förenas enligt Höpner och Schäfer med att ECJ:s jurisprudens -- i enlighet med Höpner (2008) men helt i motsats till Caporaso och Tarrow (2009) -- har en marknadsliberal tendens:

"proponents of redistributive policies have to direct their demands to the national level, while proponents of liberalization asymmetrically profit from the supremacy of European law. As a result, the EU’s radical version of fiscal decentralization will presumably persist" (s 438)

De gör en typologi med tre typer av integration med olika grad av inbäddning kontra urbäddning och som de hävdar har olika förutsättningar för att lyckas. Den första typen är vad de kallar "market-shaping integration" och motsvarar ungefär inbäddning i Polanyis teori (s 439). H och S menar att i denna dimension har EU endast makt inom jämställdhet och mobilitet för sociala förmåner -- det senare i syfte att underlätta arbetskraftens rörlighet (s 439). För andra policyområden har EU knappt gjort några framsteg, och gick på 1990-talet över till "mjuk" koordination, som i princip består av att diskutera och jämföra policies, men utan tvång att ändra någonting eller konvergera. (Jfr mitt inlägg om Lissabonstrategin.) Som om det inte var nog att denna mjuka koordination var begränsad i sin verkställighet, så menar H och S ockcås att Lissabonprocessen syftade till marknadisering snarare än inbäddning av marknader (s 440); detta får dock sägas vara beside the point vad gäller deras argument mot Caporaso och Tarrow, då det bara bygger på vad nationalstaterna hade för preferenser på 90-talet, snarare än någon fundamental oförmåga att föra socialpolitik, som H och S vill påvisa. Den tredje vägen för marknadsformande integration i EU är enligt H och S den sociala dialogen mellan fack och arbetsgivareorganisationer; denna har "lost its momentum". Deras slutsats för den marknadsformande integrationen är alltså inte bara som ovan att den i teorin är svår, utan också att den i praktiken inte har uppnått särskilt mycket (s 441).

Den andra typen av integration är "market-enforcing integration". Utifrån Scharpf (1999, 2006, 2010) menar de att denna typ kommer mycket längre än vad den marknadsformande gör, eftersom den marknadsdrivande integrationen kan genomföras genom "expansionist judicial lawmaking" av ECJ (s 441). En aspekt av detta är europeisk konkurrenslag, utformad för telekom, energi och transport, sedan ECJ gav europarätten direkt effekt och överhöghet på 1960-talet kan genomföras för alla möjliga branscher; de hänvisar här till Scharpf (1994) och Thatcher (2007).  De är dock mer intresserade här av att ECJ enligt deras tolkning i Dassonville och Casssis de Dijon på 1970-talet ersatte "the principle of nondiscrimination" med "the principle of nonrestriction" vad gäller de fyra friheterna (fri rörlighet mellan medlemsstaterna för varor, tjänster, arbete och kapital). (Jfr Höpner 2008 om Dassonville och Cassis; se också Alter och Meunier 1994 och debatten mellan Burley och Mattli och Garrett om Cassis.) Ickerestriktionsprincipen menar de betyder att ECJ sedan Dassonville och Cassis förbjuder alla typer av regleringar som i praktiken begränsar den fria rörligheten, även när regleringarna inte är diskriminerande utan gäller alla medborgare, den egna statens såväl som andras. (s 442) Deras första exempel på detta är att ECJ i fallen Centros, Überseering och Inspire art (1992, 2002 och 2003) förbjöd Tysklands regel där företag som i praktiken var baserade i Tyskland skulle skatta där, även om de på pappret hade ett huvudkontor någon annanstans. Detta förbud öppnar upp för "brevlådeföretag" som på pappret har ett kontor i en stat med låg bolagsskatt -- t ex Irland -- även fast verksamheten styrs från ett annat land -- t ex Tyskland. (s 442) Denna dom har enligt Höpner och Schäfer också använts av tyska företag för att omklassificera sig för att slippa den tyska medbestämmandelagen. Deras andra exempel är domarna i Laval, Viking och Rüffert. I Laval omdefinierade ECJ utstationeringsdirektivets garanti att miniminivåerna på arbetsförhållanden och löner skulle gälla också utstationerade arbetare, till att facken inte fick kräva något mer än miniminivåerna. Miniminivåerna förvandlades alltså från golv till tak. (s 443) Höpner och Schäfers tredje exempel där ECJ genomdrivit marknadsskapande lag är när domstolen i fallen Cadbury Schweppes och Marks and Spencer dömt att företag har rätt att skatteplanera och placera ut vinster och förluster i sina dotterbolag för att minimera beskattningen. ECJ stödjer därmed skattekonkurrensen inom EU, och, menar H och S, samtidigt så gör heterogeniteten i skattesystemen att medlemsstaterna inte kan komma överens om någon gemensam reglering. (Vilket onekligen verkar sant -- jfr Frankrike och Tysklands furiösa försök att få Irland att höja sin bolagsskatt -- FT 2010, 2011.) Höpner och Schäfer menar att dessa tre exempel inte bara visar "the expansionist dynamic of market creation by means of judicial lawmaking, but also show how market-enforcing integration affects social, Polanyian-style embeddedness at the national level" (s 445). Majone, Alesina m fl hävdar att så länge som EU bara odemokratiskt (om)reglerar saker som ger ökad ekonomisk effektivitet så är detta oproblematiskt eftersom alla ändå vill ha ekonomisk effektivitet, men H och S argumenterar här -- övertygande, tycker jag -- att saker som påverkar (vad man kan kalla) ekonomisk effektivitet ofta också påverkar fördelning av resurser och makt; i själva verket kan det vara svårt att skilja på de två sakerna. (För att citera Susanne Schmidts artikeltitel om tjänstemarknadsdirektivet: "When efficiency results in redistribution".) Vidare så hindras inte ECJ:s marknadsdrivande integration av medlemsstaternas heterogenitet i utformning och preferenser, kanske tvärtom: (1) ökad skillnad i preferenser mellan stater bör leda till fler juridiska konflikter vilket kommer ge ECJ fler chanser att ändra EU, och (2) när staterna blir mer heterogena blir risken för ett enat uppror mot ECJ (som Scharpf uppmanat till i arbetsrättsfrågan), vad som forskare kallar "majoritarian activisim", mindre troligt. (s 445)

Den tredje typen av integration är "creation of a European area of nondiscrimination", som går ut på att ge eller bekräfta individuella medborgare rättigheter. De ser två varianterar av detta: (1) skydd mot diskriminering på grund av kön, ålder, etnicitet osv, och (2) diskrimineringsfri tillgång till socialförsäkring i de olika medlemsstaterna (s 446). H och S utvärderar den första varianten som framgångsrik och berömsvärd, och pekar på framsteg både från politiken -- t ex antidiskrimineringsdirektiv -- och ECJ, t ex i fallen Mangold som stoppade en tysk lag som gav arbetsgivare rätt att anställda äldre på mer flexibla villkor, samt Maruko som gav rätt till överlevarpension till homosexuella partners. (s 446) De menar dock att detta inte är någon polanyisk inbäddning utan policies för "free but fair markets". Den andra dimensionen, om transnationell tillgång till socialförsäkringar, är den som Caporaso och Tarrows "Polanyi i Bryssel"-argument bygger på. Höpner och Schäfer håller med om att ECJ:s domar här har förbättrat situationen för rörliga arbetare, men menar att genom att försvaga länken mellan inbetalningar och utbetalningar i socialförsäkringssystemet så har ECJ i själva verket på sikt försvagat socialförsäkringssystemet genom att undergräva allmänt vedertagna normer om reciprocitet (jag betalar in och har därför rätt till förmåner). De menar att detta gör Europa "more human, but less social" genom att insätta en "icke-solidarisk logik" i systemet (s 448). "To us, the possibility that this line of ECJ case law will trigger welfare state retrenchment is at least as plausible as a perspective that interprets it as the nucleus of an emerging European welfare state." (s 448) De lägger inte fram bevis eller referenser för detta, utan likt Caporaso och Tarrows artikel är det mer teori inför framtiden.

I slutsatserna sammanfattar Höpner och Schäfer sin analys av EU: på grund av heterogenitet mellan medlemsstaterna kan unionen inte föra någon kraftfull socialpolitik eller "inbädda" kapitalismen; istället fastnar den i vad Scharpf kallat "joint decision trap" (s 449). In träder ECJ som faktiskt kan göra saker, men som fokuserar på marknadsliberala reformer. Enligt H och S är detta förvisso en polanyisk process, men inte på det sätt som C och T säger: istället har vi en process av urbäddning där många medborgare blir arga och missnöjda; som Hooghe och Marks (2009) har konstaterat så har EU:s integration sedan Maastrichtfördraget rört sig från "permissive consensus" till "constraining dissensus". Europeiska eliter är för integrationen, men stora delar av befolkningarna är missnöjda (Eichenberg och Dalton 2007, McLaren 2007, Kriesi et al 2008). (s 450) En av de vägar framåt för forskningen som H och S pekar på är att forska om kopplingen mellan europeisk integration och inkomstojämlikhet, och huruvida medborgare som är för omfördelning är mer euroskeptiska (s 451).

Debatten mellan Caporaso och Tarrow handlar om ett viktigt ämne och är väldigt intressant, men jag tycker att det är slående att båda artiklarna ändå är så pass begränsade i vad de gör och kan göra, och att de ändå inte gett upphov till fler svar, fler uppföljningsartiklar som vidgar och kompletterar perspektiven. Jag skulle vilja se mer diskussion, som också engagerar sig med partipolitik, med Rådet, med Kommissionen (under olika epoker!), osv.

Referenser

Caporaso, James och Sidney Tarrow (2009) "Polanyi in Brussels: Supranational Institutions and the Transnational Embedding of Markets", International Organization.

Höpner, Martin och Armin Schäfer (2012)

Alla dessa idéer

Alla Dessa Idéer

ett gästinlägg av Olof Larsson, doktorand i statsvetenskap, Göteborgs universitet

 

I vilken utsträckning var de samhällsekonomiska reformer som genomdrevs i Sverige under 80- och 90-talet (kreditavregleringen, den självständiga riksbanken, inflationsmålet, mm.) nödvändiga, och i vilken utsträckning var de en konsekvens av ideologiska förändringar? Detta har länge varit ett hett ämne, både i den svenska politiska debatten specifikt, samt i den samhällsvetenskapliga debatten kring idéernas eventuella kausala effekter generellt.

Det finns två stora problem i den här debatten. Det första gäller förvirringen kring när den avgörande kursändringen inom svensk politik, och då framförallt inom socialdemokraterna, skedde. Denna skedde inte när riksbanken blev självständig, eller när Persson blev finansminister, eller under århundradets skattereform, eller under ”novemberrevolutionen”. Istället skedde den (som senast, som jag skall visa nedan) när Olof Palme, Kjell-Olof Feldt och deras kollegor satt och skissade på socialdemokraternas ekonomiska politik inför maktåtertagandet 1982. 

Det andra gäller bristen på ingående studier av vilka samhällsekonomiska alternativ som fanns. Allt för många böcker och studier siktar in all sin kraft på att skjuta i sank olika specifika reformer, dock utan att beskriva vilka ekonomisk-politiska handlingsalternativ som fanns i debatten. Men för att kunna grunda ett argument kring den förda politikens onödighet i idéernas kausala betydelse måste man teckna bilden av en serie handlingsalternativ. Annars kollapsar argument till att endast handla om att folk i maktposition ibland gör felbedömningar, vilket inte är mycket till sprängstoff.

Idéernas självständiga betydelse för politiska händelser och förändringar är som sagt ett återkommande ämne inom den samhällsvetenskapliga forskningen. Framförallt är det ideologiska normer av olika slag som ställs mot mer krasst ”rationella” ekonomiska kalkyler. Måna författare vill på olika sätt påvisa att politikens utveckling inte bara, eller kanske inte över huvud taget, går att förstå utifrån olika ekonomiska hänsynstaganden – man måste se till idémässiga förändringar hos makthavarna.

I Sverige är detta ämne högst aktuellt, kanske framförallt för vänstersossar. En återkommande fråga i den svenska politiska debatten är nämligen i vilken utsträckning allt det som hände efter 90-talskrien var ekonomiskt nödvändigt eller en konsekvens av en idémässig förändring inom den socialdemokratiska eliten. I samma debatt brukar dessutom ett antal reformer som drevs igenom under enligt vissa närmast kupp-artade former (”Novemberrevolutionen” när kreditmarknaderna avregleras är här ett tydligt exempel) tas upp, vilket fördunklar bilden av vad som hände ytterligare.

Just Sverige har också självklart debatterats flitigt inom samhällsvetenskapen. Statsvetaren Mark Blyth, professor vid Brown och en utav de mest profilstarka förespråkarna för idéernas kausala betydelse, avhandlar till exempel det svenska 80- och 90-talet i sin bok ”Great Transformations”. Blyths argument, i mycket kortfattade och enkel version, är just att mycket utav det som hände var resultatet av nya, nyliberala idéer som bet sig fast inom både den ekonomiska och politiska eliten, då framförallt inom socialdemokratin. Detta ledde till en dramatisk högervridning av politiken, där den gamla modellen revs upp, inflationsmålet sattes över arbetslösheten, ekonomin bubblade upp och slutligen kollapsade i 90-talskrisen.

Grundproblemet med Blyths i övrigt mycket intressanta studie är dock att det inte beskrivs några alternativ till den förda politiken. Istället är det grundläggande argumentet att varje enskild reform var ett misstag, som endast försämrade det ekonomiska läget. Läsaren lämnas dock otillfredsställd när det gäller politiska alternativ. Man skulle i och för sig kunna tänka sig att man helt enkelt kunde kört på som innan, med den politik som helt enkelt fördes innan varje enskild reform. Men de socialdemokratiska regeringar som styrde landet under den här tiden genomförde inte dessa reformer utan djupare anledning, snarare var varje reform ämnad att åtgärda en serie övergripande problem. Om argumentet är att det var idéerna och inte de ekonomiska nödvändigheterna som orsakade förändringen, så måste man komplettera kritiken av de enskilda förslagen med att antingen beskriva varför socialdemokraternas problembeskrivning var felaktig, eller beskriva ett ekonomisk-politiskt alternativ till den förda politiken.

När den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1982 gjorde man följande analys. Grunden i den svenska samhällsekonomiska modellen var en framgångsrik exportindustri, vars frukter man sedan kunde sprida hyfsat jämt över samhället, med hjälp utav Rehn-Meidner modellen, den solidariska lönepolitiken, med mera. En arbetare eller ett företag inom exportsektorn fick lite mindre lön respektive vinst jämfört med vad hen eller det skulle ha haft på en mer oreglerad marknad; en anställd inom en inhemsk sektor eller den offentliga sektorn fick lite mer. Full sysselsättning upprätthölls. Företagen beskattades dessutom, vilket finansierade välfärden, mm. Problemet var dock att lönsamheten inom exportsektorn hade gått ned under de senaste åren, tills den nu låg långt efter sina internationella konkurrenter. Kjell-Olof Feldt och hans ”gossar”, som han själv kallade dom (dvs. Klas Eklund och Erik Åsbrink), gjorde analysen att kostnaderna för exportföretagen helt enkelt hade blivit för höga, framförallt lönekostnaderna. Detta var det konkreta problemet som den höga inflationen, det vill säga framförallt de snabbt stigande lönerna, ledde till. Exportsektorn var helt enkelt motorn i den svenska modellen, och när den började gå knackigt så började hela grunden för det socialdemokratiska samhällsbygget rämna, trodde man.

Det var mot denna bakgrund som den så kallade ”Tredje vägens politik” föddes. I andra länder löste man helt enkelt problemet med klassisk austerity-politik, det vill säga dramatiska nedskärningar och lönesänkningar, gärna kombinerat med en allmän attack på facken. Feldt och gossarna vill dock gå annorlunda fram. I och med de nära banden mellan S och facken tänkte man sig att facken skulle övertygas att hålla igen på sina lönekrav, tills exportindustrin återigen blev konkurrenskraftig internationellt sätt. Dessutom planerade man en massiv devalvering av den svenska kronan, vilket missgynnar alla inhemska konsumenter som vill köpa importerade varor men däremot gör det billigare för exportindustrin. Lönerna skulle därmed hållas tillbaka eller sänkas, för att främja exportindustrin, vars vinster förhoppningsvis skulle återinvesteras så att denna sektor stärktes för framtiden. Här gör också löntagarfonderna ett inhopp. En del av de resulterande vinsterna för företagen skulle genom dessa garanterat återinvesteras i Sverige. När sedan exportsektorn gick mot ljusare tider kunde det progressiva samhällsbygget fortsätta.

Därmed blev på många sätt inflationsbekämpningen det högsta målet för den ekonomiska politiken. Det är dock missvisande att beskriva det som att inflationen därmed började prioriteras framför sysselsättningen, då grundanalysen var att inflationen måste ner just för att få upp sysselsättningen. Det kan man visserligen tycka är fel, och det finns många goda skäl till att göra det.  Men givet den analys S gjorde rörde det sig inte om någon omprioritering av arbetslösheten. Återigen måste man antingen visa på att denna analys var felaktig, eller på att det fanns andra alternativ. Att ignorera inflationen, eller låta den vara kvar på samma nivå eller öka, var givet den analys man arbetade med omöjligt.

Mycket annat som hände under denna period som ofta nämns i de här sammanhangen är analytiska red herrings. I dokumentären ”Novemberrevolutionen” från SVT framställs det till exempel som om att ett par klipska högerekonomer genomförde kreditavregleringen, det vill säga tog bort taken för hur mycket bankerna fick låna ut, som ett led i en avancerad långtgående plan för att högervrida Sverige. Om det är höger att prioritera inflationsbekämpning över arbetslöshetsbekämpning så är dock kreditavregleringen extremt o-höger. Efter att ha bekämpat och bråkat om inflationen i en massa år, det vill säga försökt begränsa mängden pengar i ekonomin, så tar man helt plötsligt bort lånetaken för bankerna, och pengar sprutar ut i ekonomin. Det är svårt att se vad som är så särskilt höger med att turbospendera pengar, i stället framstår det hela som ett enormt misstag. Samma sak gäller problemet med att man först tar bort lånetaken och först därefter genomför en efterlängtad skattereform, som dock minskar ränteavdragen och helt plötsligt gör det mycket dyrare att ha lån för alla som lånade friskt under det pengaregn som beskrevs ovan. Men medan S förhandlade med V på ena kanten och med en butter opposition på andra, samtidigt som man fäktade runt i rosornas krig med Stig Malm och LO, ja då blev politiken lite häjkon bäcon ibland. Men här verkar det snarare röra sig om politiska möjligheter blandade med politiska misstag. Jag har i alla fall inte läst någon som framgångsrikt argumenterat för att detta skulle vara del i ett allmänt högerperspektiv på samhällsekonomin.

En annan samhällsvetare som lyckats med att argumenterat för idéernas betydelse är Craig Parsons, som dock inte studerat Sverige, utan franska regeringars och partiers förhållande till EU, till exempel i EMU-frågan. Parsons design av sin studie är dock mycket olika Blyths. För Parsons är nyckeln till att bevisa idéernas betydelse just att belysa olika handlingsalternativ, men inte bara det. Det är också viktigt att visa på hur dessa diskuteras inom det politiska etablissemanget, inom partierna eller inom samhället i stort under den period när besluten man vill förklara fattas. På så vis beskriver Parsons hur det vid flera viktiga vägskäl i Frankrikes EU-politik fanns distinkta handlingsalternativ, och argumenterar givet dessa för att det var en ideologisk, icke-materiell-rationell disposition som avgjorde vilken väg man tog (till exempel en allmänt pro-Europeisk hållning hos t.ex. Mitterrand).

Under våren har jag, bloggens ägare och ett antal bekanta fört en läsecirkel över 80- och 90-tals kriserna i Sverige, på jakt just efter idéernas betydelse. Och även om mycket bra har skrivits, och många misstag som begicks har kunnat klarläggas (inte minst av Kjell-Olof Feldt själv), har jag ännu inte hittat någon som övertygande har kunnat argumentera för att det var en viss högerideologi, eller allmänna högervindar, som gjorde att sossarna tog de avgörande beslut de gjorde. Visst är Kjell-Olof Feldt en utpräglad högersosse, som stödjer privata aktörer inom olika delar av välfärden, mm. Men utan en ingående kritik av den problembild som S hade, eller en kritik av reformerna givet denna parat med en beskrivning av andra handlingsalternativ, så stannar analysen vid det följande: Sossarna hade ungefär samma approach till relationen mellan staten och marknaden som man alltid hade haft; man ställdes helt enkelt inför ett nytt problem.

Kjell-Olof Feldt själv definierar här på ett intressant sätt hur han själv såg på de grundläggande skillnaderna mellan höger och vänster i Sverige. Feldt menar att den grundläggande motsättningen mellan socialdemokratin och nyliberalismen var att S-regeringen inte accepterade eller trodde på idén om en ”naturlig arbetslöshet”, det vill säga att arbetslösheten givet vissa ekonomiska fundamenta borde befinna sig på viss nivå. Denna nivå skulle i korthet bestämmas av resultat en ekvation mellan arbetsmarknadens behov av arbetskraft, den arbetskraft som fanns tillgänglig, samt den lönenivå som bestämdes av denna övergripande utbud/efterfrågans-kalkyl. Därtill tillkommer en viss arbetslöshet bestående av personer som är i en transitionsperiod mellan olika arbeten. Enligt det nyliberala tankesättet skulle varje försök att pressa arbetslösheten under denna nivå bara leda till inflation och i förlängningen till högre arbetslöshet. S analys var istället att arbetslösheten berodde på en alltför improduktiv exportsektor parat med en mismatch mellan vilken utbildning den outnyttjade arbetskraften hade och vad exportsektorn krävde (den sistnämnda retoriken känns igen än idag). Genom en kombination av ökad produktivitet inom exportsektorn parat med arbetsmarknadsåtgärder för att undanröja denna mismatch kunde arbetslösheten pressas tillbaka än en gång. Det är också ungefär samma argument som Göran Persson fört om sin tid, t.ex. när han sammanfattar sin regeringsperiod i ”Min Väg, Mina Val”.

Beroende på hur man definierar höger och vänster kan såklart denna analys beskrivas som höger, men problemet är att det här är svårt att se något tydligt brott mot tidigare årtiondens socialdemokratiska politik. Det som var nytt var som sagt problembeskrivningen, inte de övergripande idealen. Inom läsecirkeln skojades det inledningsvis om att jag förberedde ett ”försvarstal för Feldt”, men det är alltså inte det som är poängen. Poängen är att för att kritisera den förda politiken räcker det inte med att belysa hur enskilda reformer var mer eller mindre lyckade, man måste antingen kritisera själva problemformuleringen, eller det politiska programmet i stort, givet denna (eller än hellre båda samtidigt).

Framförallt blir detta brännande när man inser att mycket utav de reformer som senare genomförs är en logisk följd av denna problemanalys. Feldt ägnade t.ex. mycket energi åt att försöka hålla lönerna tillbaka och på så sätt mer eller mindre indirekt bekämpa inflationen, senare får vi en mer självständig riksbank som gör detta direkt (med ett tydligt inflationsmål). Feldt blir också, med någon sorts ödets poesi, riksbanksordförande några år efter att han avgått som finansminister (1994-1998). De systemskiften som S genomförde i Sverige är logiska utifrån den problembeskrivning Feldt och Palme slog fast 1982, och en kritik av dessa bör ta avstamp i en kritik av just denna problembeskrivning, eller av den förda politiken som lösning på problemet. Endast på detta sätt kan man i min mening besvara frågan kring om det fanns ett mer vänsterinriktat program att genomföra som kunde lösa detta problem. För att belysa idéernas kausala betydelse måste man likt Parsons beskriva vilka idé-alternativ som fanns och finns, och inte nöja sig med svepande formuleringar kring S blev höger bara för att de började bekämpa ”inflationen”, det vill säga började oroa sig för exportsektorns internationella konkurrenskraft. I sådana fall har nämligen S varit ”höger” sedan långt innan reformerna genomfördes, som senast sedan 1982, och antagligen sedan långt innan dess. Det kan man visserligen argumentera för och man kan tycka att det är bra eller dåligt, men i sådana fall var det ingen idéförändring som orsakade politiken – det var samma gamla sossar som vanligt som ställdes inför ett nytt problem.

Löner och priser i Skandinavien ca 1800-1910

Jag håller på med ett paper om arbetarklassens materiella levnadsstandard i Skandinavien mellan 1800 och 1910. Ifall levnadsstandarden för arbetarklassen steg i takt med BNP under den industriella revolutionen och 1800-talet är en klassisk diskussion inom ekonomisk historia, med framför allt en stor litteratur om det brittiska fallet. När landet blev rikare, var hamnade de nyskapade rikedomarna? Var det ett fåtal som nådde nya nivåer av lyx medan arbetarna knogade på i smuts och armod, i "dark satanic mills" på arbetstid och i sorgliga slumområden på fritiden? Eller lyfte den stigande vattennivån alla båtar?

Arbetargrupper och att mäta ojämlikhet och levnadsstandard på 1800-talet

Jag kollar på arbetargrupper för vilka vi har lönestatistik. I Danmark har Hansen (1974) skapat en löneserie för urbana arbetare från 1818 till 1870, utifrån data för snickare, verkstadsarbetare m m. Chrstiansen (1985, används i Khaustova och Sharp 2014) har tagit fram löner för jordbruksarbetare tillbaka till 1732. Dalgaard (1926) har utifrån dåtidens sociala undersökningar av myndigheterna såväl som socialt engagerade läkare och liknande gjort en löneserie för 1872 till 1914. Och Abildgren (2008) redovisar utifrån tidigare forskning en löneserie för industriarbetare från 1875 och framåt. För Norge har Grytten (2007, 2009) presenterat årslöner för anställda i olika sektorer tillbaka till 1726, utifrån det unikt välförsedda Wederwangarkivet. I Sverige har Jörberg (1972) presenterat löneserier för jordbruksarbetare tillbaka till 1700-talet, Johan Söderberg (2010) för grovarbetare i Stockholm från 1540 till 1850, och Prado (2010) har industriarbetare från 1870 och framåt.

Den huvudsakliga approachen i pappret är att jag jämför tillväxten i arbetarlöner med tillväxten i BNP: om lönen snabbare (långsammare) än BNP är det ett tecken på att arbetarnas levnadsstandard förbättras snabbare (långsammare) än samhället i allmänhet. Detta är alltså ett relativt mått, som är konceptuellt relaterat till löneandel och kapitalandel. (Och även w/y-måttet.)

Men jag är också nyfiken på hur reallönerna utvecklades i sig, alltså arbetarnas köpkraft. Detta brukar man kolla på genom att deflatera pengalönen med konsumentprisindex och så kan man framställa t ex lönen i Sverige 1890 i 1830 års priser och då räkna ut med hur många procent reallönen ökat. Detta tillvägagångssätt möjliggör dock inte jämförelser mellan länder -- konsumentprisindexen är enskilda för varje land. Därför är jag intresserad av att istället uttrycka lönen som i multiplar av en varukorg som förutsätts vara samma i Danmark, Norge och Sverige. Alltså: man kollar på vad arbetarna konsumerade, kollar priserna på dessa varor, och relaterar lönerna till det sammantagna priset på varukorgen. I ekonomisk-historisk forskning brukade man på detta sätt räkna fram t ex "spannmålslöner" för att kunna jämföra mellan länder, alltså hur mycket spannmål en arbetare kunde köpa för sin lön; spannmål (för bröd, gröt osv) var den enskilt viktigaste utgiftsposten i arbetarhushåll på 1800-talet. Ett så pass sent paper som van Zanden (1999) jämförde t ex reallöner mellan länder genom att kolla hur många liter råg eller vete som en arbetare kunde köpa. Problemet med denna approach är även om spannmål var den enskilt viktigaste utgiftsposten så kan det ju ändå vara så att en reallön uttryckt endast i spannmål blir missvisande om de priserna rörde sig väldigt annorlunda än priset på andra viktiga varor såsom animalier, ved och boende. Robert Allen (2001) gjorde ett pionjärarbete genom att jämföra arbetarlöner mellan länder genom att ta fram en representativ konsumtionskorg med inte bara spannmål utan också de andra viktiga varorna, också inklusive öl, textil och talg/ljus.

Valutakurser
Jag kommer redovisa alla priser och löner nedan i kronor (danska, norska, svenska); de forskare vars arbeten jag bygger på har räknat om priserna från de ofta flera olika valutor som existerade före 1860-talet till homogena serier. I Sverige fanns före 1864 riksdaler riksmynt och riksdaler banco parallellt, och riksdaler banco var värd 1.5 ggr riksdaler riksmynt; 1864 ersattes de båda av kronan som antog riksmyntets värde. Priser i Sverige före 1864 har alltså räknats om till detta värde för att skapa homogena serier.

Hur förhöll sig då de olika valutorna -- här syntetiska "kronor" för hela perioden -- till varandra? Det enklaste är den senare delen av perioden: 1873 skapades den skandinaviska monetära unionen och en dansk krona var då värd en norsk krona som var värd en svensk krona; valutakurserna var fasta. Att jämföra löner och priser, angivet i de nationella valutorna, för perioden efter 1873 är alltså mycket enkelt. Relationen mellan norsk och svensk krona var tämligen stabila också före detta, med undantag för den kraftiga norska inflationen och deflationen ca 1815-25. På 1820-talet var den norska kronan värd ungefär 20 procent mer än den svenska, och på 30-talet närmade de sig varandra och var från och med 1833 och till valutaunionen inom 10 procent från varandra.

Livsmedelspriser

För Norge finns tyvärr inte så rika uppgifter om dessa priser på 1800-talet publicerade i kronor och ören (Grytten 2004 publicerar en massa priser men bara i index). Därför har jag valt att jämföra Danmark, Norge och Sverige med en slags kompromiss mellan endast spannmål, som van Zanden (1999), och Allens hela korg. Jag har använt spannmål, vilket får bli havre eftersom det är de enda norska priser som jag har, nötkött och smör, och använder de kvantiteter som Allen anger i sin överlevnadskonsumtionskorg: 155 kg spannmål, 5 kg kött och 3 kg smör för ett år. Min konsumtionskorgsuträkning blir alltså som en fraktion av Allenkorgen. Livsmedel stod på 1800-talet för ungefär 70-80 procent av arbetares utgifter; se Söderberg (2010: 454ff) som också diskuterar Jörbergs, Allens och Feinsteins konsumentprisindex.

För att begripa hur reallönerna (med detta mått) utvecklades är det nödvändigt att kolla på måttets olika komponenter: lönen, och priserna. Figuren nedan visar, med statistik från Hansen (1974), Statistisk Sentralbyrå (1978) och Myrdal (1933), priset på 100 kilo havre från 1815 till 1910.

Vi ser att Danmark hade en helt galen inflation på 1810-talet: priserna var skyhöga. Detta har med Napoleonkrigen att göra; Danmark var med i kriget på Frankrikes sida, Köpenhamn bombarderades av England 1807 osv, och staten valde att delvis finansiera kriget genom sedelinflation (Hansen 1972 kap 4, Olsen 1962 kap 5). Staten gör bankrutt 1813 och genomför en total penningreform där en centralbank och en ny valuta skapas. Penningpolitiken blir mycket stram vilket också syns i den häftiga deflationen under 1810-talets andra hälft i diagrammet. Priserna på jordbruksprodukter drabbas dessutom av att England, som tidigare importerat en hel del från Danmark, inför tullar på spannmål (Corn Laws) 1815. Hansen säger att deflationskrisen är som värst 1822-25 och att ekonomin därefter tar fart igen. I diagrammet ser vi att havrepriserna har en stigande tendens från 1830 till 1875 där den danska serien tar slut; perioden från 1828 till 1875 är i dansk ekonomisk historia känt som "kornsalgsperioden", en framgångssaga efter att England avskaffat spannmålstullarna i slutet av 20-talet. Det sker också några konjunkturcykelvariationer med pristoppar ca 1848, 1855 och 1870. För Norge har jag bara priser för vart tionde år före 1890, men överlag så kan man väl säga att de rör sig remarkabelt likt de danska priserna. Runt 1850 högre nivå, dito 1870, sedan prisfall på 1870-talet, när alla dessa länder går på guldmyntfoten; vi ser samma prisfall i Sverige 1870--90. På 1890-00-talen ser priset i Norge väldigt stabilt ut och det i Sverige också.

Hur ser det då ut med animalierna? Diagrammen nedan visar priserna för nötkött och smör.

Det är enkelt att konstatera att inflationen var allmän i Danmark under första halvan av 1810-talet och inte något spannmålsfenomen, och att samma samma sak gäller deflationen under decenniets andra halva och början av 1820-talet. En mer intressant observation är att priset på nötkött är klart högre i Danmark än i de andra två länderna, där priset är i princip samma i Oslo som i Sverige, vilket kanske tyder på en långt gången marknadsintegration i unionen Norge-Sverige. Det högre priset på nötkött i Danmark kan eventuellt bero på den danska specialiseringen på fläskproduktion. För smör ser serierna nästan identiska ut förutom Danmark 1815-23.

Något som är intressant här är att det europeiska 1800-talets antagligen mest berömda prishistoriska episod, 1870-talets prisfall (jfr Hansen 1972 kap 9), här bara syns i havrepriserna, och knappast i kött eller smör. Detta kan vara ett tecken på att det handlade mer om de nya spannmålsimporterna från USA och Ryssland, snarare än guldmyntfotens politik per se. (Sett till hela KPI så ökade priserna faktiskt något i Sverige på 70-talet, med prisökningar på 0.7 procent per år; däremot var 80-talet ett deflationens årtionde med prisfall på 0.97 procent per år. Så också i Danmark: 0.25 resp -1.2. 1883-85 var där åren med kraftigast deflation; i Sverige var det 1877-78 och 1882-86. I Norge hade man deflation på 1860-talet, -0.24 årssnitt, 70-talet 0.47, 80-talet -0.51, 90-talet -0.02.)

Löner

Hur är det då med lönerna? Daglöner har jag bara för Danmark och Sverige och de redovisas nedan. Jag har valt manliga jordbruksarbetare för att få så jämförbara grupper som möjligt.

På många sätt är serierna väldigt lika varandra (korrelationskoefficient 0.91). De skiljer sig på tre punkter. Ett, i Danmark sker en nominallönesänkning på 20-talet -- jfr prisdeflationen ovan -- som inte sker i Sverige, även om Danmark ca 1835 kommer ikapp igen. Två, lönerna i Sverige ökar mer, eller fluktuerar åtminstone mer, på 1850- och 60-talen, även om de därefter faller så att Danmark är ikapp igen i början av 1880-talet. Och tre, efter en period på ungefär samma nivå sticker de svenska lönerna iväg på 1890-talet. Nu har jag ju inte priser för havre och kött i Danmark i slutet av 1800-talet ovan, men smörpriser har jag redovisat och de ser ut att öka lika mycket där som i Sverige. Detta skulle då tyda på att reallönen ökade mer i Sverige än i Danmark ca 1890--1910. När jag kollar på ett helt konsumentprisindex så säger dessa att i Sverige var konsumentprisinflationen 1.18 procent per år på 1890-talet och 1.01 procent per år 1900-09, och i Danmark -0.1 respektive 0.88 procent. Detta antyder då att smörpriserna helt enkelt inte är representativa för levnadskostnaderna överlag*, och att skillnaden i reallöneutveckling på 1890-talet inte var lika stor som den i pengalöneutveckling.

För att kunna jämföra också med Norge övergår jag till årslöner. Då får man för Danmark och Sverige svårigheten med att översätta daglöner till årslöner: hur många dagar är det rimligt att anta att den typiske jordbruksarbetaren arbetade under perioden? Khaustova och Sharp (2014) använder i sitt paper om Danmark 1731--1913 ett antagande om 250 dagar. Själv har jag i ett annat paper för grovarbetare 1870--1910 utifrån Huberman (2004) använt ett antagande om 300 dagar. De norska löner som jag använder är ju från början redovisade som årslöner. Grytten (2007, fig 6.1) har använt skattningar av årsarbetstiden som för jordbruket är ungefär 3400 timmar per år i början av 1800-talet och därefter minskar stegvis så att nivån är ungefär 3250 år 1850 och 3100 år 1900. Detta är klart högre än skattningarna för industrin. För svensk industri säger Huberman 3400 timmar år 1870, 3200 timmar 1880, 3000 timmar 1890, och 2800 timmar 1900 och 1913.

Reala matlöner: konsumentkorgar

Utifrån dessa årslöner räknar jag fram hur många "konsumentkorgar" en manlig jordbruksarbetare kunde köpa för sin lön, alltså konsumentkorgar med 155 kg havre, 5 kilo oxkött och 3 kilo smör. Dessa ser ut så här:

Det är väldigt förvånande att Norge här ser rikast ut, trots att Danmark otvetydigt var den mest avancerade ekonomin av de tre (pga sitt produktiva jordbruk) i början av 1800-talet. Vilka felkällor i materialet kan ha orsakat detta resultat? En möjlig felkälla är att antagandet om 250 arbetsdagar per år för Danmark och Sverige är alltför lågt; som visat ovan är det lägre än de skattningar om arbetstimmar som Grytten använder för Norge, och även lägre än de skattningar som Huberman gjort för Sverige; med 12 timmars arbetsdag motsvarar 250 arbetsdagar 3000 arbetstimmar om året, och Huberman redovisar klart högre nivåer än detta på 1870- och 80-talen. Enligt Huberman så arbetade en manlig arbetare i Sverige 1870 302 dagar om året och 1890 300 dagar, och motsvarande siffror för Danmark är 300 och 299. Med ett antagande om 300 arbetsdagar ser diagrammet ut så här:

Fortfarande ser den norska nivån ut att vara en bit högre än Danmark, och Sverige fram till 1890. En möjlig felkälla är att löneserierna inte är helt jämförbara: för Danmark och Sverige har jag använt outbildade arbetare, men för Norge en genomsnittlig lön för anställda i jordbrukssektorn. Jag tycker visserligen att det är ett rimligt antagande att de flesta anställda i jordbrukssektorn 1815--1910 var arbetare, inte tjänstemän eller hantverkare, men det kan ju ändå smyga sig in ett problem där. Om vi kollar på de andra löneserier som finns i Khaustova och Sharp (2014) så ser man t ex att deras urbana arbetare för större delen av perioden efter 1830 tjänar 30-70 procent mer än de rurala som jag använt ovan. Smeder hade ännu bättre löner och tjänade 1830--1910 mellan 2.5 och 4 gånger så mycket som jordbruksarbetarna. De danska arbetarna skulle alltså inte se så fattiga ut om dessa två serier användes.

* * *
Läs uppsatsen "The Condition of the Working Class in Scandinavia, 1800--1910" här. Den innehåller referenserna till all litteratur som refererats till här.

Fotnot

*Nedan är växten i konsumentprisindex som sjuårigt glidande medelvärde. Jag börjar 1820 istället för 1800 eftersom svängningarna framför allt i Danmark och Norge under 1800-talets två första decennier är så extrema att de dränker alla andra variationer i diagrammet.