Den första industriella revolutionen och ekonomer

På 1990-talet blev det, konstaterar Crafts (1996), en trend bland tillväxtekonomer (tillväxtekonomi var en het gren av nationalekonomin då, mycket hetare än nu) att kolla på den brittiska industriella revolutionen som ett case av tillväxt. Här sammanfattar jag två guider av ekonomisk-historiker till den industriella revolutionen, för ekonomer. 

Crafts konstaterar att på 1980-talet reviderade ekonomisk-historiker bilden av den brittiska industriella revolutionen och reviderade ner tillväxttakten ca 1760-1830. Detta är en intressant sammanfattning:

"TFP growth appears to have been very low initially and never to have matched 20th century achievements. The revolutionary nature of economic hcange at this time lay in rapid structural changes in employment and in unprecedented success in avoiding falls in real income levels in the face of mounting population pressures -- not in growth that was rapid by today's standards." (s 197)

Alltså: det revolutionära var ingen snabb BNP-tillväxt, utan att man lyckades för första gången hålla uppe levnadsstandarden per person samtidigt som man hade befolkningstillväxt. Det är ju detta brott med den malthusianska fällan som t ex Greg Clark (2005) fäster stor vikt vid, även om Clark förlägger brottet redan till 1640-talet! Med sina egna (1995) och Harleys (1996) data anger Crafts BNP-växten 1760-80 till 0.6 procent per år, 1780-1801 1.3, 1801-1831 1.9, 1831-73 2.4, 1873-1913 1.8. Befolkningsväxten 0.8, 1.0, 1.4, 1.2, 0.9.

Young (1993) har en formell modell av växlingen från stagnation till tillväxt. I hans modell finns det en stagnationsjämvikt där, om marknaden är för liten relaterat till förväntade kostnader av innovationer så kommer inte upptäcker eller lärande ske. Tillväxten där bestäms av "rate of learning, which is bounded for any particular technology". Crafts menar att detta stämmer väl överens med ekonomisk-historisk forskning som kollar på hur transportförbättringar, ökad befolkning och marknadsintegration stimulerar innovationer. Den mesta TFP-växten har kommit ur, säger han, förbättringar av vad Joel Mokyr (1990) kallat "mikroinnovationer". MEN:

"the timing of the cluster of famous technological discoveries that are at the heart of the acceleration in industrial output growth cannot readily be explained by changes in the key variables highlighted by Young (1993). Mokyr (1990) argues that these should be seen as 'macroinventions,' that is, inherently unpredictable, exogenous techinological shocks that give rise to substantial further improvements in technology through 'microinventions.'
[vidare] while the basic aim in recent growth economics of endogenizing TFP growth models is attractive, the emphasis placed on scale effects and the implication that growth itself is fully endogenous may be less compelling. This is suggested not only by Mokyr's emphasis on the importance of 'macroinventions' for long-run growth, but also by the decline in TFP growth in the late 19th century and by the rejection of the unit-root hypothesis for 19th-century British time-series data on industrial output and GDP." (s 199)

Detta tycker jag är intressant: det oförutsägbara i att den industriella revolutionens stora innovationer kom just ca 1750-1850. Det är väldigt intuitivt för mig: relationen mellan marknadsstorlek och andra incitament och innovationer/TFP här kan inte vara linjär och inte lättförutsägbar. Greg Clark har ju för den delen också, contra North-Thomas betoning på the Glorious Revolution (se också Kishtainy 2011) i A Farewell to Alms gjort argumentet att Storbritannien hade lika säkra äganderätter och incitament för entreprenörer på 1200-talet som på 1700-talet... Jag kommer dock inte ihåg vad han säger om befolknings- och marknadsstorlek. Crafts nämner att ekonomer som Sachs idag (1990-tal) betonar äganderättens betydelse för tillväxten men säger inget särskilt om den för industriella revolutionen; däremot menar han att Storbritannien fram till slutet av 1800-talet hade en "learning advantage", vilket han vagt "förklarar" med referens till Mokyr (1993) och olika föreningar för uppfinningar och industri.

Crafts menar att tillväxtekonomer kan dra tre slutsatser från ekonomisk-historisk forskning om den industriella revolutionen. Ett är att de överskattat betydelsen av R&D i förhållande till "lärande" som källa till produktivitetsväxt och även patentens betydelse för uppfinnares incitament. Crafts menar också att de bör beakta vågor av teknologisk utveckling, kanske till och med schumpeterianska vågor (jfr Lennart Schöns Kondriatev-cykel-analys av modern svensk ekonomisk historia). Jag tycker att detta verkar rimligt, i linje med mitt icke-linjaritets-argument ovan. Två, det behövs mer empirisk forskning om och mer omsorgsfull operationalisering av humankapitalets betydelse för tillväxten -- år i skolan räcker inte (Crafts 1995, JEH). Det tredje är att Crafts drar policyslutsatser: den brittiska industriella revolutionen skedde under protektionism vilket betyder att frihandel inte nödvändigtvis behövs för tillväxt.

Sju år efter Crafts översikt för ekonomer återkommer Hans-Joachim Voth i samma ärende och i samma tidskrift, American Economic Reviews Papers and Proceedings-del. Voth börjar sin artikel liknande som Crafts:

"The Industrial Revolution is a topic of renewed interest for growth economists. After the first wave of “new growth” theory that addressed the causes of sustained increases in productivity, more attention has been given to an important additional stylized fact: that rapid growth itself is new in historical terms. A radical discontinuity separates thousands of years of by and large stagnant living standards from the industrial era. Increasingly in the last few years, models have attempted to capture these long-run dynamics to try to explain how the world changed from a state where growth was fleeting and limited to one where it has become permanent and decisive." (s 221)

Men samtidigt som tillväxtekonomer blivit intresserade av denna brytpunkt från stagnation till modern ekonomisk tillväxt, har ekonomisk-historiker, liksom Crafts konstaterar, reviderat synen av den första industriella revolutionen och betonat hurpass gradvis och långsam tillväxten ändå var. Voth sammanfattar i sitt korta paper (6 sidor) de två litteraturerna och lägger fram "stylized facts" och utgångspunkter för vidare forskning.

Galor och Weil (2000), Hansen och Prescott (2002), Lucas (2002) m fl har teoretiserat att långsam ackumulation av humankapital och kunskap leder till en take-off-punkt till slut och sedan en demografisk omvandling som möjliggör snabb BNP per capita-växt. Voth menar dock att det empiriska stödet för denna teori där större befolkning leder till tillväxt är obefintlig -- den industriella revolutionen skedde inte i det mest folkrika landet i Europa eller den mest folkrika delen av världen, t ex. (s 221) Han menar också att ekonomiska incitament för uppfinningar inte var "crucial" -- patentskyddet i England var svagt (s 221). Voth menar att en bättre modell är en med kumulativ växt av kunskap i Europa från 1400-talet och framåt, med "open science" som "duplication of research" och där man inte glömmer tidigare framsteg (Mokyr 2002). Voth förkastar också avkastningar på humankapital som förklaring till den industriella revolutionen; Mitch (1999, "The role of education and skill in the first industrial revolution", i Mokyr red) visar att skill premia stod stilla eller sjönk. Nivån av formell utbildning ökade inte heller mellan 1750 och 1830. (s 222) Voth förkastar också demografiska förklaringar: Frankrike såg tidig nedgång i fertilitet men industrialiserade ganska sent.

Efter denna ganska dissiga (rättvist dissig!) överblick över tillväxtekonomers forskning i frågan går Voth över till ekonomisk-historikernas forskning som han menar lett till 5 nya stylized facts. Den första är att tillväxten i BNP och produktivitet var långsammare 1750-1850 än man tidigare trott.

Voth menar att den mesta tillväxten 1760-1830 absorberades av ökad befolkning. Vidare menar han att tillväxten före den industriella revolutionen inte var så obefintlig som tillväxtekonomerna vill ha det till. Produktivitetstillväxten under 1800-talet var överlag ganska låg även om den var stark i vissa sektorer -- tillväxten följde ett "svampmönster" inte ett "jästmönster". Crafts ser två skiften, inte ett, i tillväxten: först från stagnant malthusianskt läge, sen till ett stabil output per capita kunde förenas med befolkningstillväxt, och sen ett skifte till modern ekonomisk tillväxt.

Hans andra stylized fact är att levnadsstandarden stagnerade; han ser Feinsteins (1998) pessimistiska beräkning av reallöneväxten 1780-1830 som auktoritativ. Engelsmännen blev också kortare under perioden menar han, och med referens till en egen artikel från 2003 (i Cambridge Econ Hist of England) menar han att levnadsstandarden för de breda befolkningslagren inte började öka förrän på 1830-talet.

Dessutom, säger Voths tredje stylized fact, så ökade européernas arbetstid kraftigt under den industriella revolutionen, i tidens "dark satanic mills". Vuxna mäns arbetstid ökade upp mot 3200 timmar per år och även kvinnor och barns arbetstid ökade. Man arbetade inte historiskt lite 1750 men ändå så ökade arbetstiden med 20-35 procent 1750-1850.

Voths fjärde stylized fact är strukturell förändring: jordbrukets andel av ekonomin minskade, t ex så minskade dess andel av sysselsättningen i Storbritannien från 1/2 1750 till 1/4 1850.

Det femte faktumet är snabb befolkningsökning: den brittiska befolkningen dubblades 1750-1830, mest pga ökande fertilitet, men inte i respons till förbättrad levnadsstandard eller ökade reallöner (vilket ju inte inträffade under perioden), i kontrast till vad modellerna säger.

När Voth så går över till implikationerna av den empiriska forskningen börjar han med sarkasm: "The Industrial Revolution in most growth models shares few similarities with the economic events unfolding in England in the 18th century. There is little support for a single, sharp discontinuity involving rapid TFP growth, for increasing human or physical capital accumulation, greater skill premia, or fertility limitation." (s 224) Han menar att ekonomer bör överge single break-modellen och istället modellera tre faser som skisserat ovan och studera hur faserna faktiskt såg ut. Så här skissar han en modell av Englands industriella revolution som betonar marknadsstorlek:

"Longer hours and a considerably larger economy due to population growth should have augmented demand. One further attraction of models based on market size is their cross-sectional implications. If a minimum amount of effective demand for goods with high income elasticities and greater potential for technological improvement is crucial, it becomes easier to rationalize why England was “first.” More populous than the equally wealthy Dutch, and much richer than the more populous France, by 1750 England probably did have the greatest market size for those goods whose production subsequently became more efficient. Higher working hours per person would have raised market size disproportionately if income elasticities were high, as household budget surveys analyzed by Sara Horrell (1996) strongly suggest they were." (s 224)

Hans andra förslag är att på nytt modellera relationen mellan teknologi och demografi:

"Instead of requiring an ever-rising skill level in the workforce, the Industrial Revolution appears to have been quite compatible with the use of relatively unskilled labor. The balance of the evidence, summarized by Daron Acemoglu (2002), suggests that technological change during the 19th century was more skill-replacing than skill-using. If the nature of technological change initially reduced the direct and indirect cost of rearing children (by turning them into a source of revenue for the family, and thereby also lowering the need to supervise them), it becomes much less difficult to square broadly stagnant real wages with rising fertility." (s 225)

Referenser

Nicholas F.R. Crafts (1996) "The first industrial revolution: A guided tour for growth economists", AEA Papers and Proceedings, May 1996.

Hans-Joachim Voth (2003) "Living Standards During the Industrial Revolution: An Economist’s Guide", AEA Papers and Proceedings.

Löneojämlikhet 1870-1914

I dagens globaliseringsperiod, säger nationalekonomerna Concha Betrán och Maria A. Pons, ökar lönespridningen men i globaliseringsperioden 1870-1914 gjorde den den inte det. Varför denna skillnad? De föreslår att skillnaden är att migration, utbildning och arbetsmarknadsinstitutioner hade den motsatta, negativa effekten på löneojämlikheten 1870-1914.

Deras mått på löneojämlikhet för globaliseringsperioden 1870-1914 och deglobaliseringsperioden 1914-30 är skilled-unskilled löneratio i industrin, för manliga arbetare. Tidigare har O'Rourke och Williamson (1999) använt löne-produktivitetsration och Anderson (2001) har kollat på skilled-unskilled-ration från byggsektorn. (s 141) I en fotnot hävdar de, utan referens till Anderson, att byggsektorn inte nödvändigtvis är representativ för ekonomin. (s 142n) De delar à la O'Rourke och Williamson (1994, 1995, 1996) in sina länder i två grupper: labour-scarce and labour-receiving New World countries, och labour-abundant and labour-sending Old World countries. Nya världen-länderna är Australien, Brasilien, Kanada och USA; gamla världen-länderna är Danmark, Frankrike, Italien, Tyskland, Japan, Nederländerna, Spanien, Sverige, Schewiz, Turkiet och Storbritannien. I fyra av länderna har de bara data för en saktor: bygg i Brasilien, Nederländerna och Turkiet, och järnvägen i Kanada. (s 143) Detta är problematiskt, som de själva säger behöver inte byggsektorn vara representativ, och jag skulle vilja säga att detta gäller både trender och nivåer. När jag t ex kollar på "skilled-unskilled ratios" i byggsektorn och på järnvägen i Sverige från 1860-tal till 1920-tal så är skillnaden mycket större på järnvägen,kanske helt enkelt eftersom skillnaden mellan en "skilled worker" och en "unskilled worker" var större där! En så elementär fråga om ens begrepp och mått är totalt underdiskuterad i hela denna litteratur, O'Rourke och Williamson liksom deras mindre framträdande efterföljare som Anderson (2001) och detta paper. Deras danska data för 1870-1930 är löner i hantverk och industri från Johansens (1984) Danish Historical Statistics. För Sverige är skilled-unskilled från Bagge och Svennilsons (1933) Wages in Sweden, med löner från en rad industribranscher liksom bygg.

De får fram att löneojämlikheten ökade i Nya Världen 1870-1914 och minskade i Gamla världen-länderna förutom Japan, Spanien och Turkiet. Vad gäller Sverige tycker jag att det är väldigt märkligt att de bara använder data från och med 1894; löneojämlikheten faller förvisso i Sverige med deras mått, men deras story handlar ju om perioden efter 1870 och ändå använder de bara data fr o m 1894. När jag kollar på data så ser jag en stabil ratio från 1870 till mitten av 1890-talet, vilket är pikant: hade Betran och Pons använt data för hela sin period så hade det skadat deras story. Jag vill mena att detta tyder på att deras story -- med formuleringen "wage inequality decreased in most Old World countries in the globalisation period" (s 143) -- i viss mån är missledande och att man bör leta mer specifikt efter vad som hände efter 1890 och inte bara vad som hände efter 1870 (notera att emigrationen i Sverige peakade på 1880-talet).

De jämför sina resultat för 1870-1914 med O'Rourke och Williamson som använder wage-rental ratios och BNP per capita-unskilled wage ratio, och Anderson (2001) som använder skilled-unskilled ratio i byggsektorn. Skillnaden är huvudsakligen är att med Betran och Pons data ökade löneojämlikheten i Spanien och i Danmark minskade den. För mellankrigstiden finner Betran och Pons minskad löneojämlikhet i Europa medan de tidigare fann stabil eller stigande ojämlikhet. (s 144)

Vad gäller förklaringsvariabler är Heckscher-Ohlin utgångspunkten (s 148f). Betran och Pons (2004) har kollat på effekterna av globalisering, teknologi ,strukturell förändring, utbildning, befolkningsväxt och fackföreningar på förändringar i skill premium i fem länder 1870-1930, och argumenterar för att globaliseringsfaktorerna handel och emigration hade stora effekter på löneojämlikheten men att den största effekten var den av teknologisk förändring, vilket är i linje med Goldin och Katz argument om USA. Betran och Pons utvecklar resonemanget:

"Although the traditional viewpoint may be that the main technologies of the Second Industrial Revolution utilised unskilled workers intensely, [ref James och Thomas 2004, Harley 1974] that theory concentrates on the organisational changes of the Taylorism and particularly on assembly processes and how these technologies substituted skilled labour for machinery and unskilled labour. However, the process of technological change was more complex than that suggested by the de-skilling hypothesis. Some of the new techniques substitute unskilled and semiskilled labour for skilled labour, while others simply increase the demand for skilled labour. In the manufacturing equipment or machinery industry, the demand for labour with higher standards of technical knowledge, especially among the upper echelons of the productive hierarchy and among industrial designers, figured prominently. A similar situation occurred in other sectors, such as the chemical industry. Technological change increased the relative demand for skilled labour through two channels: firstly, the change from artisanal shops or factories to continuous and batch-process methods (applied in oil refineries, dairy products, chemicals and non-ferrous metals) and secondly, the change from steam and water power to electricity. All of the above support the hypothesis that technological change in the Second Industrial Revolution favoured skilled workers, as suggested by Goldin and Katz and Betra´n and Pons." (s 148f, jfr 159)

De accepterar skill biased technological change-forskarnas kontroversiella argument att teknologisk förändring har orsakat det mesta av den ökade löneöjämlikheten sedan 1980, och menar att samma effekt fanns 1870-1914 men då uppvägdes i Europa av effekterna av emigration, utbildning och institutionella faktorer (s 149) För att kolla på relationen mellan institutioner och löneojämlikhet interpolerar de linjärt år för år löneojämlikheten, och använder som oberoende variabler strejkfrekvensen samt "the labour compact index" från Huberman och Lewchuk (2003). Detta index bygger på 11 typer av arbetsmarknadspolicies, inklusive factory acts, arbetstidsregleringar, a-kassa med mera. Detta index finns för åren 1880. 1890, 1900 och 1913 för europeiska länder. Som proxy för utbildning använder de andelen barn 5-18 år som går i skola (s 151) De kör fixed effects-regressioner med en tidstrend. (s 154) Alla de tre förklarande variablerna får negativa och statistiskt signifikanta koefficienter, men det är svårt att säga hur substantiellt signifikanta de är. (s 155)

Deras slutsatser för perioden 1870-1914 blir:

"In most Old World countries, wage inequality decreased in the globalisation period due to globalisation factors (especially migration) and ‘institutional’ factors both reducing wage inequality. Moreover, this explanation is reinforced by what happened to wage inequality in the deglobalisation period, when most Old World countries also recorded a decrease, despite the disappearance of globalisation factors. The explanation may very well be an increase in education attainment and labour market institutions, because the exceptions to the reduction in wage inequality were the countries that were less educated and/or had dictatorships which suppressed labour disputes. We have estimated an unbalanced panel with fixed and random effects in order to ascertain the relationship between these two institutional factors and wage inequality, finding a highly significant and negative relationship between them." (159)

Referens

Betrán, Concha and Maria A. Pons (2013) “Comparing Past and Present Wage Inequality in Two Globalisation Periods”, Scandinavian Economic History Review 61: 140–166.

Institutioner och löneojämlikhet i 17 europeiska städer 1500-1899

Nationalekonomen Davin Chor börjar sitt paper om institutioner, löner och ojämlikhet i Europa 1500-1899 med att konstatera att forskare ägnat mycket intresse åt kopplingen mellan institutionell kvalitet och BNP-tillväxt. North (1981) och North och Weingast (1989) betonade vikten av säkra äganderätter; Knack och Keefer (1995) och Barro (1997) visade cross-country korrelationer mellan tillväxt och institutionella mått så som rule of law. Acemoglu et al (2001) använde kolonisatörers dödlighet som instrument för att hitta en kausal effekt av institutioner. DeLong och Shleifer (1993, Journal of Law and Economics, pdf) visade att europeiska stadsstater styrda av absolutistiska härskare växte långsammare (i befolkning) än städer styrda som fria republiker. Acemoglu et al (2002 "The Rise of Europe", publ i AER 2005, pdf) konstruerade index för kapitalistiska institutioner tillbaka till 1000 e.Kr. och hävdade att atlanthandeln var central för tillväxten, och att det var i atlantiska stater med "strong institutions" som tillväxten kom igång på riktigt.

Han menar att hans paper bidrar till litteraturen om institutioner genom att se hur de påverkade löneutfall i 17 städer i Europa. Användandet av lönedata har två fördelar. Ett, reallöner är ett bättre mått på arbetares levnadssstandard än vad aggregerade inkomster är. Pappret testar därför för effekter av institutioner direkt, utan att behöva använda proxies som urbaniseringsgrad. Två, data från Allen (2001) och Özmucur och Pamuk (2002) innehåller data både för hantverkare och hantlangare vilket låter en studera relationen mellan institutioner och löneojämlikhet. Han menar att historiker (ref Hohenberg och Lee 1985) visat att urbaniseringen kombinerades med ökad ojämlikhet vilket ledde till mat-upplopp och liknande. Det är noterbart hur Chor här refererar till skill premium som ojämlikhet och underförstått något negativt -- annars används ofta skill premium som avkastning på utbildning osv och något positivt; se t ex diskussionen i Clark (2005) om humankapitalteoretikerna. Chor använder institutionella index från Acemoglu et al (2002) för att visa att städer med bättre skydd för äganderätten såg större löneväxt, i enlighet med litteraturen om positiva effekter av institutioner, och dessutom lägre löneojämlikhet, vilket är ett mer originellt resultat (s 549). Resultaten är robusta till inkluderande av andra alternativa förklaringar. Engerman och Sokoloff (2002) och Lal (1998) har argumenterat att factor endowments var centralt, men i Chors undersökning behåller de institutionella variablerna sina effekter när variabler som mäter utbud av jord och arbetskraft inkluderas. Detsamma gäller för en dummyvariabel för Atlantiska handelsstater i enlighet med Acemoglu et als (2002) argument. Glaeser et al (2004) har för post-WW2-data argumenterat att humankapital är viktigare än institutioner men Chors resultat håller (huvudsakligen) när han inkluderar ett mått på läskunnighet, som en proxy för humankapital.

Lönedata kommer som sagt från Allen (2001) och Özmucur och Pamuk (2002). Nominallönerna är mätta i gram silver per dag. För att få fram reallöner deflateras pengalönerna med en konsumtionskorg. Chor använder 50-åriga medelvärden, vilket innebär att varje stad har upp till 8 observationer. (s 550) Från Acemoglu et al (2002) tar han två institutionella index som tar värden från 1 till 7 där högre är starkare institutioner. "Constraint index" mäter hur mycket lagar och regleringar hindrade statschefen från att konfiskera privat egendom. "Protection index" mäter vad för äganderätt som gavs till handelsmän (merchants). (Korrelationen mellan de två måtten är 0.88, s 553.) Bland kontrollvariablerna finns stadsbefolkningens storlek från Bairoch et al (1988), stadens andel av landets befolkning som proxy för lokalt arbetskraftsutbud, yta jordbruksmark i landet som proxy för utbud av jord (s 552). Regressionerna inkluderar fixed effects för stad och år samt en stadsspecifik linjär tidstrend "to mitigate any potential omitted variable bias". Alla oberoende variabler mäts vid början av 50-årsperioden för att minska problemen med endogenitet.

Han får huvudsakligen de förväntade resultaten. Båda de institutionella variablerna har en positiv korrelation med lönenivån, vilket också stadens befolkningsantal har. Hans -- i mitt tycke väldigt svajiga -- proxies för utbud på produktionsfaktorerna arbete och jord har också väntade korrelationer, vilket han fräckt hävdar är ett bra argument mot Engerman och Sokoloffs (2002) factor endowment-story. Det tycker jag faktiskt är lite magstarkt med tanke på hur svaga hans proxies är och hur lite han har diskuterat dem och att han inte erbjudit några alternativa specifikationer av dem eller alternativa proxies. Han menar att en ökning av institutionell kvalitet från 1 till 7 på skalan skulle innebära en 16 procents ökning av den loggade reallönen. Han konstaterar att Allen (2003, "Poverty and progress in early modern Europe", EHR, pdf) inte fick några effekter av institutioner på sina egna löneserier men att det berodde på att han använde DeLong och Shleifers (1993) enkla binära mått. (s 553n)

Han går vidare med att kolla på skilled-unskilled-löneskillnaden. Korrelationen mellan hans institutionella mått och hantlangarnas löner är starkare än den med hantverkarnas löner, så institutionerna är associerade med lägre löneskillnader.

Varför skulle då institutionell kvalitet vara korrelerad med lägre löneskillnader? Chor menar att löneskillnader huvudsakligen drivs av två faktorer: efterfrågan på skills och utbud av skills. Efterfrågan på skilled arbete bör inte ha minskat i tidigmoderna Europa, så det bör snarare handla om utbud, säger han (s 562). Han menar att starkare äganderätter höjde lönerna vilket ökade incitamenten för folk på landet att flytta till stan och skaffa sig en skill, "rasing the supply of potential apprentices, and hence of skilled craftsmen over the course of time". (s 562) Här skulle man då ju kunna anmärka att mekanismen egentligen inte innebär att lantarbetarna nödvändigtvis ska vilja bli skilled urban workers -- det skulle ju räcka att bli unskilled urban worker för att få ett lönelyft. Chors story känns inte helt vattentät... Han missar att diskutera att många länder begränsade lantarbetares rätt att flytta till stan (t ex danska stavnsbåndet 1733-1800), missar att det kan finnas flaskhalsar i produktionen av skills, osv... I sina slutsatser pekar han på att en väg framåt utifrån detta paper vore att relatera institutionerna till wage-rental ratios, eftersom ojämlikheten mellan jordägare och arbetare var en av de viktigaste dimensionerna av ojämlikhet i dessa samhällen. Hittills finns det dock bara sådana jordränteserier för England (Clark 2002), Frankrike och Nederländerna (O'Rourke och Williamson 2002), säger han. Han säger ingenting om att täppa till några av hålen i hans story och göra en mer sofistikerad historisk analys.

Referens

Davin Chor (2005) "Institutions, wages, and inequality: The case of Europe and its periphery (1500–1899)", Explorations in Economic History.

Mer ekonomisk-historiskt om löner på bloggen: "Arbetarnas levnadsstandard under Storbritanniens industriella revolution: optimister och pessimister", "Arbetarlöner i England 1209-2004" (om Clark 2005), "Löner i Danmark före 1870", "Löner och fördelning i Australien, Kanada och Nya Zeeland 1870-1940", "Lönespridning 1870-1970: en neoklassisk approach" (om Anderson 2001), "Historiska lönebildningsstudier: en översikt" (lönerigiditet, Borchardthypotesen m m), "Löner och BNP i Sverige 1620-1872", "Norska reallöner 1726-2006" (om Grytten 2009), "BNP per capita och reallöner i Englands 1700-tal" (om Angeles 2008), "Svenska reallöner 1860-1915 och frågan om konvergens med USA" (om Prado 2010), "Arbetarlöner i Europa från medeltiden till första världskriget" (om Allen 2001), "Lantarbetarlöner och industriarbetarlöner i Malmöhus län 1881-1930" (om Lundh 2012), "Sveriges BNP 1620-1800 och reallöner 1540-1850"

Arbetarlöner i Storbritannien 1209-2004

Den kontroversielle ekonomisk-historikern Greg Clark använder i sin snyggt betitlade artikel "The Condition of the Working Class in England, 1209--2004" på byggnadsarbetarlöner och skill premium -- skillnaden mellan snickare och hantlangare (laborers) -- för att analysera orsaker och konsekvenser av den industriella revolutionen. Reallönerna var trendlösa före 1800, som man skulle förvänta sig av en malthusiansk ekonomi. Men när man jämför löner med befolkning, säger Clark, ser det ut som att brottet med den malthusianska ersans teknologiska stagnation kom runt 1640, långt före den klassiska industrialla revolutionen. och även före den "ärorika revolutionen" 1689 som t ex North fäst stor vikt i sin analys av den ekonomiska utvecklingen. Clark menar att brytpunkten vid 1640 visserligen kan ha orsakats av större investeringar i humankapital, men att dessa i så fall inte kan ha orsakats av förbättrade incitament (jfr diagram 2 nedan med skill premium). Hans sista slutsats är att hans serier visar att den industriella revolutionen under 1700-talet var gynnsammare för arbetarnas reala inkomster än vad andra nyare studier visat (jfr debatten mellan optimister och pessimister).

Clark sammanfattar diagram 2 så här: "The [skill] premium was 100 percent or more before 1350 but declined to only about 50 percent by 1400. It maintained this level for 500 years till about 1900. Then in the twentieth century there was another profound decline in the market reward for skills in the building industry, to a level of 10 percent or less by the 1960s. Since then, there has been a modest gain in the skill premium, but in 2004 it was still only 22 percent, less than half the preindustrial level." (s 1309)

Clark menar att totala faktorproduktiviteten kan approximeras genom att relatera reallönen till befolkningens storlek. Både med Phelps Brown och Hopkins gamla löneserier och Clarks nya ser man då stagnation från 1200-talet till 1700-talets slut. Då skiljer sig ändå de två serierna sig år rätt så rejält. PBH visar en mycket kraftigare ökning i slutet av 1300-talet och en nivå under 1400- och 1500-talen som är nästan 50 procent högre än Clarks, och därefter en kraftigare minskning i slutet av 1500-talet. PBH visar också därefter en starkare ökning ca 1600-1750 och ett kraftigare fall ca 1750-1800; efter 1800 visar de båda kraftiga ökningar. (s 1311) I ett appendix diskuterar han sin datakonstruktion. Rådata på löner kommer från källor som använts tidigare, av Phelps Brown med flera. Före 1869 utgår Clark ifrån en 10 timmars arbetsdag (s 1321). Före 1915 är hans nationella serie ett medelvärde av fem regionala serier: London, sydöst, sydväst, Midlands, och norr. Före 1915 använder han regressioner med yrke, region och period som förklarande variabler för att räkna ut en serie utifrån tusentals spridda observationer (s 1322f). Han har också en egen prisserie (s 1323ff). Liksom med lönerna använder han mest källor som också tidigare forskare använt, men en nyhet är att han har prisdata för öl tillbaka till 1200-talet; Phelps Brown och Hopkins (1981) hade "bara" ölpriser tillbaka till 1660 och använde innan det korn- och maltpriser som proxy. (s 1328) Han har inga köttpriser före 1540 utan använder då ägg- och fiskpriser som proxy. Han har inga sockerpriser utan använder priser på honung och russin som proxy. En nyhet i hans levnadskostnadsindex är boendekostnad som han sätter till 8 procent av en hushållsbudget. Han har hyror justerade för boendekvalitet (!) 1290-1840 utifrån sin egen tidigare forskning, med två källor före 1540: Keenes (1985) studie av Winchester och Keene och Harding (1987) av London. Han har också en del nya priser för kläder, som står för 12 procent av hans hushållsbudget. Hans prisserie före 1869 bygger som mest på 49 prisserier, att jämföra med PBH som som mest hade 20 serier, och med en väldigt tung viktning för får (25 procent) och malt (22.5 procent vissa år). (s 1329) Ett gott tecken för hans serie jämfört med PBH:s, säger han, är att hans reallöneserie är lägst på 1310-talet, som såg en stor svält 1316-17, medan PBH:s reallöneserie är lägst på 1590-talet, 1660-talet och 1800-talets första decennium, då ingen svält förekom. Före 1520-talet är PBH:s levnadskostnadsindex bara runt 60-70 procent av Clarks. Detta har framför allt två orsaker. Ett, PBH använde ett Laspeyresindex med fasta kvantitetsvikter från 1451-75. Eftersom prisutvecklingen var olika på olika typer av varor förändras den implicita hushållsbudgeten -- PBH:s serie förutsätter, eftersom dryckespriserna ökade kraftigt under perioden, att arbetare vid 1800-talets mitt lade 32 procent av sina inkomster på drycker! Priserna på textilier ökade inte alls lika mycket och medan deras viktning för 1400-talets mitt utgår från att 12 procent av hushållsbudgeten går till kläder -- rimligt menar Clark -- så blir det vid 1800-talets mitt bara 3 procent. Den andra viktiga skillnaden är prisdata framför allt för drycker (s 1333f).

Med Clarks data är 1640-talet den första gången i engelsk historia som reallöneökningar inte förklaras av en krympande befolkning (s 1313). Detta är slående eftersom 1640-talet annars inte brukar ses som någon ekonomisk framgångsperiod. Ett inbördeskrig utspelades med konflikter som inte löstes på riktigt på flera decennier. Men på 1680-talet var reallönerna (i byggnadssektorn) ändå 43 procent högre än man skulle förvänta sig från tidigare relationer. Clark menar också, med referens till egna tidigare studier (1998, 2002) att denna ökning inte förklaras av en omfördelning: också hyres- och kapitalinkomster steg under perioden.

Ingenting händer i Clarks data runt 1688-89, den "ärorika revolutionen" som North och Weingast i en berömd institutionalistisk tolkning lagt fram som förklaring till Englands kommande ledarskap för världsekonomin. (Jfr Kishtainy 2011 som inte heller hittar något, med BNP-data från Broadberry och befolkning från Wrigley och Schofield.) Crafts säger ironiskt: "it is impossible to trace any effect of the Glorious Revolution on capital markets, land markets, housing markets, or now labor markets either (Clark 1996, 2002a, 2002b). The bad old regime fostered more economic growth than the new one did, at least initially." (s 1314) En annan typ av teorier om den industrialla revolutionen har fokuserat på humankapital (Becker et al 1990, Galor och Weil 1996, Lucas 2002). Denna litteratur målar en bild av den förindustriella ekonomin som ett jämviktstillstånd med låg avkastning på humankapital, där föräldrar skaffar så många barn som möjligt och investerar föga i deras utbildning. Runt den industriella revolutionen börjar föräldrar skaffa färre barn och istället investera mer i deras utbildning, pga signaler om (1) högre inkomster och (2) högre avkastning på humankapital. (s 1314) Men som Clark konstaterar: före 1350 var avkastningen på humankapital, mätt som skill premium, mycket hög och gillenas kontroll var dessutom svagare än senare; ändå skedde ingen industriell revolution då (s 1316) Läskunnigheten ökade förvisso kraftigt från 1600 till 1800 men detta skedde före fertiliteten gick ner. (s 1317)

Efter denna diskussion om förklaringar till den industriella revolutionen går Clark över till att diskutera dess konsekvenser. Diskussionen om huruvida "labor gained from the Industrial Revolution in England" är gammal och håller fortfarande på konstaterar han: Lindert och Williamson (1985) och Clark (2001) argumenterar för optimism; Feinstein (1998) och Allen (2001) är pessimister. (Se också Allen 2009.) 1760-1860 är den relevanta perioden för att diskutera den industriella revolutionen i England och diagrammet nedan visar Clarks reallöneserie jämförd med Feinsteins (1998) för denna period.

Som vi ökar Clarks serie mycket kraftigare från 1800 till 1850 än vad Feinsteins gör. Feinstein får det till att reallönerna ökar med 47 procent från 1770-talet till 1860-talet; Clark får fram 82 procent. Skillnaden beror framför allt på att Clarks levnadskostnadsindex ökar mindre än vad Feinsteins gör. Clark menar också att figur 8 menar att Feinstein är alltför optimistisk om den tidiga fasen av den industriella revolutionen: själv menar han att det inte var förrän på 1820-talet som reallönerna var tillbaka på 1750-talets nivå efter fallet under 1700-talets andra hälft. (s 1318) När Malthus publicerade sin pessimistiska Essay on the Principle of Population år 1798, säger Clark, var spinning jenny och water frame (uppfunna 1769) och mule (uppfunnen 1776) nästan en generation gamla, men produktivitetsökningen hade gått åt till befolkningsökning, inte reallöneökning (s 1319). Ricardo skrev i sin Principles of Political Economy 1820 om lönernas subsistensprincip och det var rimligt utifrån hur reallönerna såg ut då. Clark visar också Geary och Starks (2005) data för reallöner på Irland och de rör sig likt Clarks serie för England.

Allens kritik
Likt Feinstein (1998) gav sig ut för att "upprätthålla pessimismen" gentemot Lindert och Williamsons (1983) utmaning -- de första, säger Allen, som använde "the tools of modern economics" på debatten om levnadsstandard under den industriella revolutionen -- rycker Robert Allen (2007) ut för att "behålla pessimismen" gentemot Clark (2005). L och W (1983) stödde den optimistiska positionen amed snabba reallöneökningar efter Waterloo (1815); Feinstein replikerade att reallönerna ökade med 30 procent mellan 1780 och 1850, vilket bara motsvarade hälften av ökningen i real output per arbetare (62 procent) under perioden, och nästan helt efter 1830, med femtio år av stagnerande reallöner 1780-1830. Som vi sett ovan ser Feinstein en reallöneökning med 47 procent från 1770-talet till 1860-talet men Clark (2005) finner en 82 procents ökning. Allen menar att hela skillnaden mellan Lindert och Williamson, Feinstein och "later writers" ligger i levnadskostnadsindexen, inte i (nominal)löneserierna. (s 1) [1]

Clarks metod i att ta fram sin KPI är originell, konstaterar Allen:

"Instead of choosing representative series and splicing them together to form a grand series running from 1209 to 2004, Clark regressed the price of each kind of commodity onto dummy variables representing time periods, location, units of measurement, and various product types. The coefficients of the time dummies became his price series for the good.3 Clark published ten year averages of the subindices of his cpi. He has not yet provided me with annual series of the subindices. However, the average value over ten year intervals of his cpi is very closely approximated by substituting the ten year averages of the component indices, and that information provides a platform for the analysis." (s 2)

Allen menar att Feinstein och Clarks KPI-serier kan skilja sig åt av tre skäl. Den första är formeln använd: Laspeyresindex med fasta spending shares (Feinstein), ett Laspeyresindex med fasta kvantiteter av varor (Allen), och ett geometriskt index med fasta andelar (Clark). Allen provar att variera principen här med Clarks data och det gör ingen skillnad. Den andra möjligheten är vikterna, och den tredje är prisserierna som används. Båda dessa faktorer spelar roll och förklarar varför  Feinsteins prisindex är mycket lägre än Clarks på 1770-talet och visar mindre inflation från 1770-talet till 1860-talet. De viktigaste skillnaderna i prisserier är spannmål, potatis, mjölkprodukter, bränsle, öl, och mat (s 3). Vad gäller vikter är en stor skillnad kolhydrater (bröd, vetemjöl, havremjöl, potatis), till vilka Clark avsätter 27 men Feinstein 39 procent av hushållsbudgeten (s 4). Omvänt så sätter Clark mycket större vikt -- 10 procent jämfört med 1 procent -- på salt, kryddor, ljus, tvål, tjänster och tobak. Allen sågar att Clark bland annat bygger sina 27 procent kolhydrater på en polemisk skrift från 1734 som enligt Allen är helt missvisande (s 4f). Utifrån olika källor (bl a Deane och Coles wage bill) räknar Allen fram att 28.5 procent bröd och mjöl är en rimlig andel av hushållsbudgeten (s 6). Detta är mycket närmre Feinstein än Clark. Andelarna för salt, kryddor och tobak som Clark satt till 1 procent styck sätter Allen till 0. Vad gäller tjänster följer Allen dock Clark med 2.5 procent.

Vad gäller hyror räknade Feinstein fram dem som skattad hyressumma i ekonomin delat med antalet bebodda hus. Clark använder däremot faktiskt betalda hyror till "English charities". Bådas serier ökar med till med 150 procent från 1770-talet till 1860-talet men med mycket olika timing: Clarks serie ökar mest under franska krigen medan Feinsteins ökning är mer gradvis. Här följer Allen Clark (s 7). Kläder är liksom hyror ett gammalt problem i levnadsstandardberäkningar: det är svårt att hitta vad de kostade, och än svårare att kontrollera för skiften i kvalitet och liknande. Tucker (1936) och Clark (2005) är de enda alternativen och som tur är, säger Allen, visar de ungefär samma bild. Vad gäller bränsle visar Feinstein stigande priser under industriella revolutionen medan Clark visar fallande. Allen konstruerar en egen serie som beter sig ungefär som Clarks. Vad gäller belysning sågar Allen Clarks beslut att ha med gaspris i beräkningen; gas användes i första halvan av 1800-talet för gatubelysning och var ingenting som arbetarklasshushåll köpte, säger Allen. (s 8) För livsmedel är Feinsteins serier överlägsna Clarks, menar Allen. T ex så missar Clark att ta hänsyn till en skattereform på öl 1830. Han sågar också Clarks behandling av bröd och försök att räkna fram ett pris på bröd "av konstant kvalitet" mellan 1760 och 1815. (s 10-12) Efter denna diskussion räknar Allen fram en egen serie och den syns tillsammans med Feinsteins och Clarks i diagrammet nedan.

Trots att Allens serie inkorporerar flera av Clarks innovationer så beter den sig mer som Feinsteins än som Clarks serie. Resultatet för reallönen är stagnation 1790-1830 och mycket lägre tillväxt från 1770-talet till 1850-talet än växten i output per arbetare (s 12f). "Constancy of the real wage in this period underlay the belief of classical economists that workers would be left behind as capitalism developed." Men reallönen i början av 1800-talet var ingen subsistenslön, utan klart högre än 1770-talets nivå: reallönen i Storbritannien under den industriella revolutionen var i ett internationellt perspektiv hög (Allen 2001).


Fotnot
[1] Allen (s 2) konstaterar att Feinsteins priser framför allt kommer från institutioner: sjukhus, colleges m fl institutioners inköp. Problemet med detta är att institutioner kan handla för andra priser än vad individer gör. Jansson och Söderberg (1991) konstaterar i sin uppsats "Priser och löner i Stockholm 1600-1719" att deras prisdata för Stockholm har samma problem.

Referenser

Robert Allen (2007) "Pessimism Preserved: Real Wages in the British Industrial Revolution" (pdf), Oxford University Department of Economics Working Paper 314.
Gregory Clark (2005), "The Condition of the Working Class in England, 1209--2004" (pdf), Journal of Political Economy 113: 1307-1340.

Ekonomisk struktur, kvinnolöner och fertilitet i Sverige 1860-1910

I nationalekonomisk teori (Becker, Mincer) utgår man ifrån att opportunity cost för att skaffa barn ökar när kvinnors löner ökar relativt till mäns. (s 1127) I sitt paper "Changing World Prices, Women's Wages, and the Fertility Transition" hävdar T. Paul Schultz att den moderna nedgången i fertilitet i Sverige förklaras av ökad efterfrågan på svenska exportprodukter i slutet av 1800-talet som ökade kvinnors löner (s 1128f). Detta snarare än förändring i kultur eller sekularisering.

Mellan 1750 och 1850 steg spannmålspriserna i Sverige och Europa relativt till löner (Slicher van Bath 1963), vilket gav incitament till ökad uppodling. I mitten av 1800-talet ökade Sveriges spannmålsexporter kraftigt (särskilt havre), men kollapsade efter 1880 och var 1900 bara en tiondel av toppnoteringen. Samtidigt fyrdubblades smörexporterna (Fridlizius 1957) (s 1129). Schultz hävdar -- utan att ha några data att tala om [1] -- att mejeriproduktion använde fler kvinnliga arbetare än vad spannmålsproduktionen gjorde. (s 1129f) Han konstaterar att 1920 års var den första folkräkningen som innehöll könsfördelningen av anställda i olika sektorer. 1910 var de två industrisektorer som anställde flest kvinnor textil och livsmedel; där tjänade kvinnor 60-67 procent av vad män gjorde. I jordbruket 1870-74 tjänade kvinnor däremot bara 50 procent av vad männen gjorde; 1914 hade denna andel ökat till 61 procent. I årliga anställningar som tjänare ökade andelen från 42 till 63 procent (s 1130). Mekanisering och rationalisering minskade efter 1850 jordbrukets behov av arbetskraft men migration till städerna samt till USA gjorde att utbudet också minskade; manliga daglönares löner (från Jörberg) deflaterade med rågpriser fördubblades 1870-1914.

Schultz har sex tvärsnitt med data från 1860-64 till 1910-14 för Sveriges 25 län och staden Stockholm. Fertiliteten minskar över perioden med 28 procent. Han har tre forskningsfrågor:

(1) Do changing local prices of basic traded agricultural commodities help to explain the cross-sectional variation and temporal changes in male and female wages in Sweden?
(2) Do women's and men's wages exhibit the anticipated association with total and age-specific fertility rates, controlling for child mortality, urbanization, and the rising general standard of living?
(3) Given the likelihood that factors other than shifts in the demand for labor influenced the observed wages of men and women in agriculture (i.e., supply responses via migration, differential female labor force participation, cumulative labor market experience), do time-series variations in commodity prices, plus the smaller interregional variations in prices, provide a satisfactory instrument to estimate without simultaneous equation bias the demand determinants of fertility operating through male and female wages?

Han kör OLS-regressioner. Högre smörpris relativt till råg är associerat med högre kvinnolöner relativt till män och lägre fertilitet, medan fläskpriser relativt till råg har de motsatta korrelationerna. (s 1134f) När han har med närvaron av skogsbruksjobb samt textil- och livsmedelsindustrijobb i länet så höjer de förstnämnda männens relativlöner i jordbruket och fertiliteten, och de sistnämnda höjer kvinnornas relativlöner i jordbruket (men inte statistiskt signifikant) och sänker fertiliteten. (s 1135) Han går vidare med instrumentvariabelskattningar av effekterna av könslöneskillnader på fertiliteten (s 1139). Högre relativlöner för kvinnor är som förväntat associerat med lägre fertilitet, förutom hos tonåringar (s 1142). I sina slutsatser menar Schultz att det var skogsarbetets stora roll i norra Sverige som förklarar den höga fertiliteten in i 1900-talet (s 1146f). Den slutgiltiga slutsatsen är: "When the real wages of men, child mortality, and urbanization are held constant, the aggregate county-level data for this 50-year period in Sweden suggest that the appreciating value of women's time relative to men's played an important role in the Swedish fertility transition." (s 1147)

Referens

T. Paul Schultz (1985), "Changing World Prices, Women's Wages, and the Fertility Transition: Sweden, 1860-1910", Journal of Political Economy.

Ökade storgodsen arrendatorernas ekonomiska säkerhet?

I förindustriella Europa hade fluktuationer i spannmålspriser [1] allvarliga konsekvenser för jordbruksbefolkningens levnadsstandard: när priserna steg ökade dödligheten och fertiliteten sjönk. De svaga möjligheterna att hantera kortsiktig ekonomisk osäkerhet är en indikator på den låga levnadsstandarden som rådde. Dödligheten var störst för barn över 1 år (de yngre ammades) och för vuxna i arbetsför ålder (s 293). Allmänt talat var effekten som väntat starkast för individer med få resurser (s 294). I t ex Skåne fanns inte tillräckligt mycket arbete i någon urban sektor för att migration från landsbygden till stan skulle vara ett alternativ i kristider (s 294). Det fanns inte heller utvecklade kapitalmarknader för att hantera kortsiktiga problem (s 295f). Vidare så var de offentliga välfärdssystemen endast fattigvård för de allra sämst ställda och inte designade för att kunna hantera problem för stora massor samtidigt (s 296). De starka demografiska effekterna av fluktuationer är ett tecken på den låga, malthusianska levnadsstandarden i förindustriella Europa: även om BNP växte något så steg inte levnadsstandarden för de breda folkmassorna förrän under industrialiseringen, möjligtvis med södra England och Nederländerna som undantag (s 294).

Över hela Europa var storgodset (manor) en viktig ekonomisk institution. Särskilt i marxistisk forskning har exploateringen på storgodsen stått i fokus (Dob 1963, Hilton 1976, Brenner 1985). Men i 1970-talets neoklassiska "new economic history" presenterades mothypotesen att relationen mellan arrendator (tenant) och jordägare (landlord) var kontkraktsmässig: arrendatorn arbetade för jordägaren i utbyte mot skydd både mot våld och mot ekonomiska fluktuationer (North och Thomas 1971). Detta var också i enlighet med en formulering redan från Marx i Kapitalet band ett, "...all the guarantees of existence afforded by the old feudal arrangements". (cit s 296) Fenoaltea hävdade 1976 att godägaren i utbyte för höga jordräntor i kristid erbjöd försäkring, vilket gjorde godset "a unit of insurance as well as exploitation". Henningsen (2006) i sin bok om danskt bondeliv skiljer på vad han kallar "patrimonial" och "capitalist" jordägare. Den "patrimonial" jordägaren såg sig som ansvarig för hela godsets välbefinnande, inklusive arrendatorerna; Christiansen (1996) har gjort en liknande analys av ett danskt gods på 1700-talet.

I sitt paper "Was the manorial system an efficient insurance system?" från 2012 studerar ekonomisk-historikerna Martin Dribe, Mats Olsson och Patrick Svensson frågan ifall storgodset erbjöd skydd mot ekonomiska fluktuationer för sina arrendatorer. De har data från 400 skånska socknar och pastorat som slås ihop till 274 oföränderliga enheter över tid för perioden 1749-1859. För tvåhundra år sedan var Skåne en region med 250 000 invånare som under ett normalt år producerade ett överskott på spannmål (s 298). Ungefär hälften av jorden ägdes av adeln och resten av kronan eller av skattebönder (freeholders). På 1800-talet stärktes skatteböndernas äganderätt och deras jordbruk utvecklades bl a genom skiftesrörelserna (Svensson 2006), samtidigt som arrendatorer vräktes på godsen och godsens egen produktion (demesne) ökade (Olsson 2006) (s 298). Output ökade allmänt men allra mest hos skattebönderna (s 299). Dribe et al kollar på två utpräglade typer av socknar, manorial som är de 20 socknar där mer än 80 procent av jorden ägdes av adeln, och freehold/crown parishes där mer än 80 procent ägdes av skattebönder eller kronan. År 1751 leddes 62 procent av hushållen i manorial och 64 procent i freehold/crown socknar av en självägande bonde; år 1840 var siffrorna bara 37 och 49 procent (s 299). Andelen landlösa ökade alltså.

Deras data är 25 270 observationer av 274 geografiska enheter, socknar eller pastorat (s 299). Data kommer från Tabellkommissionen, SCB:s föregångare. De har 845 584 födslar och 564 890 dödsfall i sina data. Ekonomiska förhållanden mäts med fluktuationer i priset på råg, som var det viktigaste brödspannmålet under perioden. Dessa data kommer från Jörbergs (1972) klassiker A History of Prices in Sweden. De är länsvisa, och Dribe et al använder priser från Malmöhus län och Kristianstad län. De mäter kortsiktiga fluktuationer i priserna med residualerna från en Hodrick-Prescott-filter, och värdena är då kortsiktiga avvikelser från en trend. (s 301) Värden över 0.20 här kodar de som ett år med höga priser; detta gäller 12 procent av åren i samplet. Fertilitet mäter de som antal födslar relaterat till antalet kvinnor i åldrarna 15 till 49. Mortalitet mäts för tre grupper: småbarn, barn (1-14 år) och vuxna (15-84 år). De kör fixed effects-regressioner med fertilitet och åldersspecifik mortalitet som beroende variabler. Utöver rågpriset är graden av godsägande i socknen den huvudsakliga oberoende variabeln (s 302). Socknar med mer än 80 procent adelsägd jord klassificeras som "high", de med mer än 80 procent jord ägd av skattebönder eller kronan klassas som "low", och alla andra klassas som medium. 56 socknar klassas som hög nivå. För dem är medianen av bönderna klassade som insockne frälse (corvée tenants) 92 procent. Dessa betalade inte skatt till staten utan arbetade istället för godsherrarna.

De börjar sin empiriska undersökning med regressioner där ägandevariabeln inte är med, utan där de bara kollar på att det verkligen finns demografiska effekter av rågpriserna. Effekterna finns där. En 20 procents ökning av rågpriserna minskar fertiliteten med 0.4 procent samma år, och med 3 procent nästa år -- fördröjningen är naturlig med tanke på tiden mellan befruktning och födsel. (s 303) Samma prisökning ökar babymortaliteten med 2 procent samma år och ingen effekt nästa år; barnmortaliteten med 2 procent samma år och 5 procent nästa år, och vuxenmortaliteten ökar lika mycket. För att testa effekten av godsen kör de regressioner med interaktioner mellan rågpriser och ägandeförhållanden. Om godsen hade en försäkringseffekt på bönderna bör interaktionen ha en negativ effekt medan priserna i sig har en positiv effekt på mortaliteten.

De får de förväntade resultaten. De kontrollerar för att det inte var väder/temperatur som orsakar fluktuationerna i mortalitet, och kollar också på ifall effekterna av ägandestruktur förändras över tid, vilket de inte gör (s 304). De kollar också ifall effekterna är ickelinjära. I sina slutsatser betonar de att även om effekten av stigande rågpriser neutraliserades i godsdominerade socknar samma år, så mildrades inte effekten nästa år (s 307). De menar därför att deras resultat "cast serious doubt on the widespread idea that manors could insure its inhabitants against the basic risk of rural life in preindustrial times." (307)

Fotnot

[1] "Grain prices serve as a summary measure of the workings of the preindustrial economy, reflecting not only local harvest conditions but also trade patterns and market integration." (s 292)

Referens

Martin Dribe, Mats Olsson och Patrick Svensson (2012) "Was the manorial system an efficient insurance system? Economic stress and demographic response in Sweden, 1749-1859", European Review of Economic History 16: 292-310.

Ojämlikhet och finansiell instabilitet

IMF-ekonomerna Kumhof, Ranciere och Winant börjar sitt paper med att konstatera att USA sett två stora ekonomiska kriser det senaste århundradet: the Great Depression som började 1929, och the Great Recession som började 2008. Både föregicks av en skarp ökning av inkomstojämlikheten och av skuldsättningen i låg- och mellaninkomsthushåll. Kumhof et al presenterar en DSGE-modell (dynamic stochastic general equilibrium) som länkar dessa utvecklingar. Deras klassmodell har två grupper: topp-5-procenten, vars inkomster ökar, och botten-95-procenten vars inkomster stagnerar. 

"The key mechanism is that top earners, rather than using all of their increased income for higher consumption, use a large share of it to accumulate financial wealth that is backed by loans to bottom earners. [1] They do so because, following Carroll (2000) and others, financial wealth enters their utility function directly. By accumulating financial wealth, top earners allow bottom earners to limit the drop in their consumption following their loss of income, but the resulting large and highly persistent increase of bottom earners’ debt-to-income ratio generates financial fragility that eventually makes a financial crisis much more likely. The crisis is the result of an endogenous and rational default decision on the part of bottom earners, who trade off the benefits of relief from their growing debt load against income and utility costs associated with default."

Avskrivningarna av lånen sänker låginkomsttagarnas skuldkvot, men följs av en tillväxtkris som gör många av dem arbetslösa, sänker deras inkomster och därför höjer skuldkvoten igen. Om ökningen av ojämlikheten är permanent eller semi-permanent förblir skuldkvoten hög. Om ojämlikheten däremot minskas, som under Roosevelts andra och tredje administrationer (1936-1944), så sjunker skuldkvoten. Kumhof et al simulerar en liknande minskning av ojämlikheten i USA idag, tillbaka till 1980 års nivå, och får fram att skuldkvoten sjunker.

Rajan (2010, Fault Lines) och Reich (2010, Aftershock: The Next Economy and America's Future) har redan argumenterat för att ökad belåning varit ett sätt för de fattiga och medelklassen att hålla uppe eller öka sin konsumtion när deras reala inkomster stagnerat. Men de utvecklar inte denna hypotes i en formell modell, vilket Kumhof et al tycker är viktigt (s 6). Rajan (2010) argumenterar för att efterfrågan på lån, stödd av staten, var ledande, medan Acemoglu (2011, "Thoughts on inequality and the financial crisis") [2] hävdat att det var utbudet på krediter, orsakat av finansiella avregleringar, som var ledande. Med en formell modell kan man testa vem av dem som har rätt, i vilken grad.

I Kumhof et als modell orsakar ökade hushållsskuldkvoter ökad krisrisk. Detta är konsistent med Schularick och Taylors (2012) resultat -- de har data för 14 länder 1870-2008 och visar att ökningar i skuld-till-BNP-ratios är en stark prediktor för finanskriser. I Kumhof et al är krisen själv associerad med konkurser bland låginkomsttagare, vilket ger outputkostnader. Detta är konsistent med Midrigan och Philippon (2011) som visar att delstater och counties i USA med större ökning av hushållsskulderna sett större fall i output under den nuvarande krisen (s 7).

En tredje litteratur som de anknyter till kopplar ökad inkomstojämlikhet till ökade hushållsskulder, genom en högre efterfrågan på försäkring (Krueger och Perri 2006, Iacoviello 2008).

I Kumhof et als modell har toppinkomsttagarna preferenser för förmögenhet (jfr Carroll 2000, Why Do the Rich Save So Much?). Anledningen är att modeller med standardpreferenser har problem med att förklara toppinkomsttagarnas sparbeteende (s 7f).

Efter litteraturöversikten går de över till huvudfakta, som till att börja med syns i figur 1 ovan: toppinkomstandelar och  skuldkvoter 1920-28 och 1983-2008. Skuldkvoten ökas kraftigt 1983-2008 och dess sammansättning förändras också: år 1983 hade toppinkomsttagarna högre skuldkvot än låginkomsttagarna (ungefär 20 procentenheter mer), men 2007 hade låginkomsttagarna mer än dubbelt så hög skuldkvot, 147 procent att jämföra med 62 procent för samma grupp 1983. (s 10) [3] Toppinkomsttagarnas skuldkvot förblev runt 60 procent. För 1920-talet är statistiken skral men tyder på en liknande utveckling. Den finansiella sektorn som andel av USA:s BNP steg på 1920-28 från 2.8 till 4.3 procent och från 1983 till 2007 från 5.5 till 7.9 procent. (s 12) För att kvantifiera länken mellan hushållsbelåning (household leverage) och krisrisk använder de Schularick och Taylors (2012) dataset. Med data från Federal Reserve räknar de ut antalet lån där återbetalningarna upphört (minst 90 dagar). (s 13)

Modellen har två typer av hushåll med oändligt liv: toppinkomsttagare och låginkomsttagare (s 15). Jag hoppar här över vad de maximerar, hur jämvikten ser ut osv. Vad Kumhof et al därefter gör är att simulera hur en chock påverkar övriga variabler. En ökning av skuldnivåerna från historiskt låg till historiskt hög nivå ökar krisrisken med 1-5 procent. (s 24) Högre toppinkomstandelar ökar också risken, men mest genom kanalen högre skuldsättning hos låginkomsttagare (s 24). De redovisar impulse responses när en standardavvikelse chock i en variabel -- output, inkomstandelar, etc -- händer. I figur 11 syns impulse responses för en standardavvikelses ökning av output:

De kör också t ex ett kontraktiskt experiment där de simulerar vad som skulle hända med ekonomin om inkomstojämlikheten minskas rejält, som av ett politiskt projekt som Roosevelts New Deal. (s 29f) I sina slutsatser säger de: "In our baseline theoretical model higher debt leverage arises as a result of near-permanent positive shocks to the income share of high-income households who, due to preferences for wealth, recycle part of their additional income back to the remaining households by way of loans. The increase in credit supply allows poor and middle-income households to sustain higher consumption levels. But the result is that loans keep growing, and therefore so does the probability of a crisis that, when it happens, is accompanied by a contraction in the real economy." (s 30) De konstaterar också att en begränsning är att de i detta paper inte beaktar "open economy issues".

Fotnoter

[1] i en fotnot säger de att i en mer avancerad modell, i Kumhof och Ranciere (2010), var investeringar i fysiskt kapital ett tredje alternativ.

[2] också Levitin och Wachter (2012) "Explaining the housing bubble", Georgetown Law Journal.

[3] "It is sometimes argued that the more recent increases in household debt (2000-2007), which consisted to a large extent of mortgage loans, represented borrowing against houses whose fundamental value had risen, so that net debt increased by much less than gross debt, and debt-to-net-worth ratios would give a better indication of debt burdens than debt-to-income ratios. There are three interrelated responses to this argument. First, a similar pattern to the debt-to-income ratios in Figure 2 is also observed in debt-to-net-worth ratios, as we show in Figure 6. Second, a similar pattern is also observed for unsecured debt-to-income ratios, as we show in Figure 7. Third, the direction of causation between credit and house prices is of critical importance. Several recent empirical papers (Mian and Sufi (2009), Favara and Imbs (2010), Ng (2013), Adelino, Schoar, and Severino (2012)) argue that causation ran from credit to house prices, specifically that credit supply shocks caused house prices to increase above fundamental values.17 In light of these facts our theoretical model abstracts from collateralized borrowing and focuses on overall debt-to-income ratios." (s 15)

Litteratur

Kumhof, Michael, Roman Ranciere och Winant (2013)

Var bönder i Sveriges tidiga 1800-tal entreprenörer?

En klassisk debatt i historia och ekonomisk historia handlar om hur man ser på småbönder (peasants) i det förindustriella samhället: vad som motiverade dem, hur de tänkte om ekonomiskt agerande, och ifall de var profitmaximerande i modern mening eller inte. Den ryska ekonomen Chayanov lade fram den klassiska teorin om "the peasant economy", där han hävdade att småbönderna inte var vinstmaximerande och spenderade överskott på fester och annan lyxkonsumtion. På 1970-talet hävdade debattörer som antropologen James Scott att småbönderna har en "moralisk ekonomi" som sätter upp mentala spelregler för deras agerande, och som kraftigt skiljer sig från modern kapitalistisk vinstmaximering. Enligt Scott är småbönderna sviktigaste mål att maximera säkerhet och min9imera risk ("safety-first principle"). Inom byn finns starka sociala normer och ett samarbete. Mot denna teori hävdade S.L. Popkin i sin artikel "The rational peasant: The political economy of peasant society" från 1980 att småbönderna visst var rationella ekonomiska agenter.

Det finns en mängd empiriska studier i dessa frågor, där t ex Philip Hoffman (1996) för Frankrikes del företräder rationalitetsperspektivet medan Henningsen (2001) för Danmark hävdar safety first-perspektivet. Robert Brenner hävdade i sitt klassiska paper om övergången till kapitalism 1977 att det var storgodsägarna som var drivande i att rationalisera jordbruket medan småbönderna inte kunde göra det (även Thoel 2001, van Bavel 2001). Brenner hävdade i ett senare paper från 2001 att småbönder visserligen i vissa delar av Nederländerna varit drivande, men att de då hade blivit tvingade till det. Hoffman (1996) och de Vries (2001) hävdar tvärtom att mentaliteten inte hindrade småbönderna, utan att det var juridik och tillgång till resurser och marknader som höll dem tllbaka. I motsats till Brenner argumenterar de Vries (2001) att marknaden inte ökar risken utan tvärtom minskar risk för småbonden, då variationer i skördar var än större än variationer i inkomster från marknader.

I det svenska fallet såg Eli Heckscher (1949) storgodsägarna som ledande i jordbrukets framsteg och småbönderna som konservativa och obenägna till förändring. Enligt Heckscher betalade Sverige för bondeståndets relativa frihet med ekonomisk efterblivenhet. På 1970- och 80-talen kom dock ny forskskning som hävdade att efter det stora nordiska krigets slut 1721 så lättade skattebördan på bönderna och de fick behålla mer av sitt överskott (Herlitz 1974), blev en mer socialt differentierad grupp, och investerade också tillbaka överskott i nyodling och dränering, vilket krävde att man började anställa lantarbetare (Winberg 1975, Gadd 1983) (s 395). Mellan 1750 och 1850 skedde en jordbruksomvandling i Sverige med flera inslag: ökade inkomster och ökad social differentiering i bondeklassen, växande kreditmarknader, teknologisk förändring, lokala investeringar i utbildning (före folkskolan blev obligatorisk), och ökade marknadsinslag. (s 396) En del hävdar dock fortfarande den traditionella synen att det var storgodsägare som ledde utvecklingen: Möller (1989), Löfgren (1980), och populärhistorikern Bokholm (1998).

Patrick Svensson, ekonomisk-historiker i Lund, ställer i sin artikel "Peasants and entrepreneurship in the nineteenth-century agricultural transformation of Sweden" från 2006 de två perspektiven emot varandra när han studerar bönders deltagade i enskiftet, utbildning och jord- och kreditmarknader i fem skånska socknar från 1800 till 1870. Hans viktigaste resultat är att en del av småbönderna var drivande i moderniseringen av jordbruksekonomin: sökte om skifte av byns jord, lånade ut pengar, investerade i lokala skolor osv. Stjärnan i undersökningen är bonden Jeppa Christensson i Västra Karaby socken, som redan 1798 ansökte om enskifte -- enligt lag var hela byn tvungen att skiftas om en bonde ansökte om det. I  hela Skåne var 2/3 av jorden skiftad 20 år efter enskiftets införande (s 402), vilket tyder på många lokala initiativ. Svensson gör en kvantitativ analys av vilka som var mer benägna att andra att ansöka om skifte i hans fem socknar, och finner att de som sökte om skifte var mer läskunniga, mer adliga, och hade större ägor, 0.5 mantal snarare än 0.38 som de som inte sökte hade (s 404). Antalet mellanstora gårdar växte efter skiftet men också antalet ohållbart små, vilket Svensson definierar som mindre än 1/16 mantal: han menar att en familj inte kunde försörja sig på en så liten gård (406f). Också samtida betraktare anmärkte att ojämlikheten hade ökat efter skiftet -- men å andra sidan var denna sociala polarisering som Winberg och andra påpekat ett drag av hela perioden 1750-1850 så kanske inte i sig orsakat av skiftena. Jordmarknadernas expansion gynnades av friköpsreformer för kronobönder 1789 och för frälsebönder 1809 (s 409), såväl som enskiftet som gjorde det enklare att dela upp en gård inom familjen.

Svenssons slutsats kan sammanfattas som, contra Chayanov/Scott/Brenner: "Peasant farmers in Scania did not demonstrate a conservative attitude toward change." (419)

Referens

Patrick Svensson (2006), "Peasants and entrepreneurship in the nineteenth-century agricultural transformation of Sweden", Social Science History 30(3): 387-429.

Arbetstidsförkortningen 1919

I den ekonomisk-historiska debatten om det tyska 1920-talet har en rad forskare med Borchardt i spetsen hävdat att en viktig förklaring till den höga arbetslösheten var chocken till arbetskraftsutbudet som arbetstidsförkortningen under första världskriget innebar. (Jfr Broadberry och Ritschl 1995.) Enligt Hoffmanns (1965) data sjönk genomsnittliga veckoarbetstiden från 57 timmar 1910/14 till 50.5 timmar 1925 och 46 timmar 1929. Enligt Broadberry (1986) kom reallönen i Storbritannien efter arbetstidsförkortning med bibehållen lön i slutet av 10-talet inte i fas igen förrän i slutet av 30-talet.

Hans Dahlqvist återger perspektivet på arbetstidsförkortningen i SAF:s tidning Industria:

Frågan om arbetstidsförkortning stod alltså på dagordningen i fler länder än Sverige, där kraven intensifierades under första världskriget. I Industria skylldes detta på det oroliga läget:

Ropen på kortare arbetstid just nu äro uttryck för ekonomisk tanklöshet lika mycket som för politisk öfverspändhet. De äro ett eko av revolutionsropen från Ryssland och Finland och dessutom det vanliga temat från årtiondens förstemajfester och förstemajresolutioner.

Mot sin vilja tvingades SAF, som eftersträvade en arbetsvecka om 60 timmar, trots allt gå med på att modifiera kraven i kollektivavtalen när det gällde arbetstiden. Under 1917–1918 sänktes normalarbetstiden från 57 till 54 till 52 timmar i veckan. Trots sänkningen av arbetstiden fortsatte arbetarrörelsen kampen för åttatimmarsdagen. /.../

Införandet av åtta timmars arbetsdag befarades leda till ett ekonomiskt bakslag, som skulle skapa större social och ekonomisk skada än bibehållandet av tiotimmarsdagen. Det fanns, enligt Industria, en risk för att hela landet skulle komma att ruineras. Det sades vara omöjligt för ett litet land som Sverige att konkurrera med de stora industriländerna i världen, där arbetstiden låg kvar på tio timmar. Industria citerade vidare Verkstäderna, där åttatimmarsdagen förklarades utgöra en samlingsparoll i klasskampen. Det faktum att en arbetare i vissa fall skulle kunna utföra lika mycket arbete på åtta timmar som på tio vittnade om en medveten eller omedveten slöhet hos arbetaren ifråga, som därmed lurade sin arbetsgivare och erhöll ersättning för ett arbete han inte gjorde. Dessa förhållanden antogs inte bli förändrade om arbetstiden kortades. Inte heller ansågs det ur hälsosynpunkt finnas orsaker till att sänka arbetstiden... (s 88)

Sociala Meddelanden 1919 (pdf) rapporterar om genomförandet av lagen 17 oktober 1919:

Med hänsyn till att i ett flertal främmande stater lagstiftning för begränsning av arbetstiden vore genomförd eller under förberedelse, varigenom en av huvudinvändningarna mot arbetstidens förkortning eller den, att vår exportindustri på grund därav skulle bliva mindre konkurrenskraftig än utlandets, hade bortfallit, och då avgörandet av förevarande för arbetsfreden och samhällsutvecklingen särdeles betydelsefulla fråga icke lämpligen ansågs kunna längre uppskjutas, inkom Kungl . Maj:t till den urtima riksdag, som sammanträdde i augusti 1919, med förnyad proposition i ämnet (prop. n:r 4). Det nu framlagda lagförslaget, som i huvudsak överensstämde med det av 1919 års lagtima riksdag avslagna, blev nu av riksdagen med vissa förändringar bifallet .

En förändring som skedde var att några fler yrkesgrupper undantogs -- utöver jordbruket också bl a hantverk och industri på landsbygden med fyra eller färre anställda. I det sociala meddelandet finns också hela lagtexten.

Mikael Ottoson och Callle Rosengren studerar också debatten om arbetstidsförkortningen i sin artikel "I nationens intresse – arbetstidsdebatten i Sverige 1918-1921" (pdf) i Arbetsmarknad och Arbetsliv 2009. De studerar LO och SAF:s argumentation och betonar att LO argumenterade mycket utifrån bevarandet av arbetskraftens kvalitet och att inte slita ut arbetarna; att de skulle kunna arbeta mer intensivt om arbetstiden kortades från 10 till 8 timmar per dag.

Det sociala meddelandet citerat ovan rymmer också en översikt över utvecklingen i Europa i frågan.

Den första stat i Europa, där lagstadgad allmän åtta timmars arbetsdag infördes, är det revolutionära Ryssland, varest den proklamerades den 29 oktober (11 november) 1917. Den 27 november samma år utfärdades i Finland lagom åtta timmars arbetsdag, vilken dock den 14 augusti 1918 undergick väsentliga förändringar i modifierande riktning. Allmänt tillämpliga lagar eller förordningar om åtta timmars arbetsdag (eller fyrtioåtta timmars arbetsvecka) hava vidare utfärdats i följande europeiska stater: Frankrike (lag den 23 april 1919), Luxemburg (beslut den 14 december 1918), Norge (lag den 11 juli 1919), Polen (förordning de n 23 november 1918), Portugal (dekret den 8 maj 1919), Schweiz (lag den 27 juni 1919), Spanien (dekret den 3 april 1919), Sverige (lag den 17 oktober 1919), Tjeckoslovakiska republiken (lag den 19 december 1918), Tyskland (förordning den 23 november 1918), Tysk-Österrike (lag den 19 december 1918). I Belgien , England, Italien, Nederländerna och flera andra stater förberedas lagar om arbetstidens begränsning .

I Danmark ordnades 48-timmarsveckan genom kollektivavtal (se Soc. Medd. 1919 s 384).

Litteratur

John Nordin, 8-timmarslagen redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i lagen om arbetstidens begränsning under åren 1919-1932 (1933)

Hans Dahlqvist, Fri att konkurrera skyldig att producera (diss., Växjö, 2005), s

Christer Sanne, Arbetets tid (1995)

Tommy Isidorsson, Striden om tiden (2001)