En recension av Desais bok Real Wages in Germany 1860-1913

År 1968 kom Ashok V. Desai ut med boken Real Wages in Germany 1860-1913. Den recenserades i Journal of Economic History av Gerhard Bry och jag citerar Bry:

"Dr. Desai has set himself an ambitious goal: to improve the record of money wages, living costs, and real wages for the German Reich before World War I, and to offer a new explanation for the slackening of growth in real wages during part of that period. The intellectual stimulus for this task originates in the well-known thesis of E. H. Phelps Brown and Sheila V. Hopkins ("The Course of Wage Rates in Five Countries, 1860-1939," Oxford Economic Papers, June 1950) positing that a wage climacteric occurred in several major industrial countries toward the end of the nineteenth century. According to these authors a deceleration of real wages can be observed in the United States, the United Kingdom, Germany, and France. It can be traced to slower advances in productivity which, in turn, reflect shifts from process inventions to product inventions.
The evidence of the climacteric has been challenged. In any case, there is good reason to assume that it was less pronounced than the statistics used by Phelps Brown and Hopkins indicate. In fact, their publication provided additional stimulus for a thorough review of those real wage records which lacked plausibility. For the United States, such reviews by Clarence D. Long and Albert Rees demonstrate that, largely as a consequence of downward revisions of living cost increases between 1890 and 1913, the observed deceleration of real wages during that period, as compared to prior decades, becomes minimal. Since historical living-cost statistics tend to suffer from a common disease—overrepresentation of the food component—it was suspected that review of these statistics for the other countries might also modify the observed deceleration of real wages.
For Germany, the evidence for the wage climacteric is largely based on Jiirgen Kuczynski's data collections and computations. Since available wage data are far from comprehensive and since Kuczynski's living-cost index consists primarily of foods and rent, Desai attempts to "settle the doubts" raised by the inadequacies of these data. He uses earnings inferred from insurance statistics with a rather broad coverage, and he computes a more comprehensive cost-of-living index from available price series. The resultant real wages rise more rapidly, particularly after 1900, than Kuczynski and Phelps Brown and Hopkins assumed, but some deceleration can still be clearly detected. /.../
In view of our knowledge on output, productivity, unionization, and other labor market conditions, Desai's findings on real wage increases after 1900 are more plausible than the virtual stagnation of real wages previously asserted or accepted. His explanations of the remaining evidence of a real wage climacReviews of Books 663 teric in Germany are detailed and well documented. Hence, it may appear ungracious to suggest that we are still on shaky ground. But we are!"

Phelps Brown och Hopkins (1950) studerade Frankrike, Tyskland, Sverige, Storbritannien och USA. Enligt dem var reallönerna i Sverige 1913 3 gånger så hög som 1860 års nivå, i Frankrike 1.6, Tyskland 1.6, Storbritannien 1.9 och USA 1.5 ggr. Löneökningstakten avtog efter ca 1886/1890, vad de kallar löneutvecklingens "climacteric" (s 238) (jfr Feinstein 1990). Deras källa till svenska löner är Bagge, Lundberg och Svennilson (1933).

Enrico Levrero i sin artikel "Worker bargaining power and real wages from 1870 to 1913: Phelps Brown reconsidered" (Review of Political Economy, 1999) diskuterar vilken distributionsteori Phelps Brown egentligen hade -- det är en doktrinhistorisk artikel.

Näringslivskoncentration: Italien och Sverige

Financial Times har en intressant analys om koncentration och korsägande i det (nord)italienska näringslivet och hur detta förändras nu i krisen. Skribenten Rachel Sanderson beskriver systemet så här:

"After the war, northern Italian companies created the salotto buono as a line of defence, fearing that Rome to the south lacked a co-ordinated industrial policy and that they needed protection against the long tentacles of organised crime. But the cross-holdings that were once seen as a vital bulwark against foreign takeovers are now viewed as an Achilles heel. /.../

By the 1980s, Italian capitalism “was a small group that was self-congratulating and self-perpetuating,” says Alan Friedman, author of a seminal book on the power of Gianni Agnelli, the playboy patriarch of the Fiat carmaking dynasty who sat at the centre of Italy’s network of power. “It had become a monopolistic, oligopolistic and definitely unhealthy puppet master of events that kept out any free-market competition from the Milan stock exchange. It was all an inside job.” Agnelli, who was known simply as “L’Avvocato”, the lawyer, had interests ranging far beyond cars. His dominance within Italian corporate life was complemented by Enrico Cuccia, the founder of Mediobanca, Milan’s investment bank par excellence. It was Cuccia who built the cross-holdings that would for so long underpin Italian business. /.../

The pacts orchestrated by Cuccia allowed a few wealthy families – the Agnellis, the Pesentis, the Pirellis, the Ligrestis and later the Benettons – to control Italian finance, industry and media through relatively small stakes. Newly rich families, such as that of former prime minister Silvio Berlusconi, spent years clambering up to take a seat on Mediobanca’s board. Its power made Mediobanca Italy’s Goldman Sachs. It was the largest shareholder in Italy’s largest insurer, Generali, the biggest telecoms group, Telecom Italia, RCS MediaGroup, owner of Italy’s most influential national newspaper Corriere della Sera, and one of its biggest industrial groups, the tyremaker Pirelli."

Friedmans bok heter Agnelli and the network of Italian power och kom ut 1988; den verkar vara måsteläsning.

Det vore intressant också för en jämförelse med den svenska situationen; Sverige är också ett land som brukar pekas på för att ha koncentrerat ägande i näringslivet, men lär också skilja sig från Italien på många sätt. Veckans Affärer hade senast i somras en artikel på "de 15 nya familjerna", som en uppdatering av CH Hermanssons bok De 15 familjerna från 1965. CH Hermanssons 15 familjer var enligt VA: Wallenberg, Söderberg, Wehtje, Johnson, Bonnier, Kempe, Klingspor, Jeansson, Dunker, Broström, Schwartz, Hammarskiöld, Jacobsson, Åselius och Throne-Holst. Av dessa är det fyra som hållit fortet och fortfarande är viktiga ägare i svenskt näringsliv, återigen enligt VA: Wallenberg, Johnsson, Söderberg och Bonnier. Om dagens situation skriver VA:

"Dagens 15 familjer är Wallenberg, Kamprad, Persson, Rausing, Stenbeck, Douglas, Schörling, Lundberg, Johnson, Lundin, Bennet, Paulsson, Olsson, Bonnier och Söderberg. Tillsammans har de bestämmande inflytande över svenska bolag som totalt är värda runt 3 950 miljarder kronor (då har Ikea räknats som svenskt). Det är mer än Sveriges BNP som i fjol var 3 560 miljarder kronor och 90 procent av Stockholmsbörsens totala börsvärde på runt 4 350 miljarder. Men familjerna Kamprad, Rausing och Bonnier har främst onoterade innehav och räknat på de tillgångar som familjerna har på Stockholmsbörsen så kontrollerar de nästan 70 procent av börsen. Affärsvärlden har räknat in hela börsvärdet på de bolag där familjerna styr eller har ett avgörande inflytande, även om deras kapitalandel är liten."

Att räkna in Ikea etc känns lite svajigt, men tja, artikeln är intressant ändå.

Rachel Sanderson, "Italian business: no way back", Financial Times 20 augusti
Birgitta Forsberg, "De 15 nya familjerna", Veckans Affärer 20 juni

Löne-jordränteratios, ojämlikhet och globalisering på 1800-talet

Vad är ett rimligt mått på ekonomisk ojämlikhet i en europeisk jordbruksekonomi på 1800-talet? Detaljerade inkomstuppgifter som möjliggör kalkylerande av gini-koefficienter finns inte, annat än kanske för enstaka år, som Milanovic, Lindert och Williamson (2011) visat. Andelen av de totala inkomsterna som går till den procent som tjänar mest finns t ex tillbaka till 1875 för Norge, men det är ett mycket begränsat mått och inte tillgängligt i rikedom heller. I en jordbruksekonomi där mycket av produktionen sker för hushållskonsumtion är kanske inte heller mått på inkomstfördelning det bästa, utan mått på förmögenhetsfördelning -- dvs mest ägandet av jord -- kan vara bättre. T ex Lindert och Williamson (1980) kollade på detta för USA 1650-1950 och Ohlsson, Roine och Waldenström (2007) ger en översikt över tillgängliga dataserier för sju länder.

Uppskattningsvis 19 procent av befolkningen var lönearbetare 1760 (tjänstepersonal + soldater och f.d. soldater + betjänte +bruksfolk och hantverkare + lanthantverkare)

En annan indikator som ibland används för äldre ekonomer är reallöner, ofta för byggnadsarbetare eller jordbruksarbetare, som här med Sverige 1620-1872. Löneserier kan också användas för att jämföras med kostnaden för jord, vilket i princip är priset på kapital i ett jordbrukssamhälle. Denna löne-jordränte-ratio kommer detta blogginlägg handla om, med fokus på artiklar av ekonomisk-historikerna Kevin O'Rourke och Jeffrey Williamson. Vad är det då vi mäter med en sådan ratio? Jo, i princip är det en proxy för den funktionella inkomstfördelningen: man jämför icke-ägandes inkomster med ägandes (potentiella uthyrnings-)inkomster. Detta är intressant på så sätt att man kan anta att icke-ägande verkligen var fattiga, men å andra sidan är det problematiskt på så sätt att bara en väldigt liten del av befolkningen faktiskt var proletärer i ett land som Sverige på 1700-1800-talen. Enligt Hans Seyler (1982) gick det 1750 3.9 självägande jordbrukare på varje jordbruksarbetare, men 1850 var de två grupperna ungefär lika stora. Löne-jordränteration är alltså ett mer intressant begrepp för inkomstojämlikhet år 1850 än år 1750.

O'Rourke och Williamson 1994

1919 och 1924 lade Eli Heckscher och Bertil Ohlin fram faktorprisutjämningsteoremet. Enligt Heckscher-Ohlin-teoremet exporterar länder varor som i produktionen är intensiva på den faktor (kapital, jord eller arbete) som landet har relativt mycket av, och importerar det omvända. Heckscher och Ohlins bakgrund var "korninvasionen" av Västeuropa, med vete från USA, i slutet av 1800-talet: USA hade mycket jord och få arbetare och hade 1870 därför höga reallöner och låga jordräntor; veteinvasionen sänkte vetepriserna och höjde reallönerna i Europa och höjde jordräntorna i USA (s 893). Eller, detta var Heckscher och Ohlins hypotes. Enligt O'Rourke och Williamson hade dock ingen testat detta före 1994!

Williamson publicerade 1995 ("The evolution of global labour markets since 1830", Explorations in Econ Hist) en databas med reallöner för urbana outbildade arbetare i 15 länder 1870-1913. Denna visar att skillnader i reallöner mellan länderna minskade rejält (uttryckt som en minskande variationskoefficient) 1870-1900. År 1870 var reallönerna i labor-scarce Nya Världen (Argentina, Austrialien, Kanada och USA) 136 procent högre än reallönerna i labor-abundant Gamla Världen (Irland, Storbritannien, Danmark, Norge, Sverige, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Italien och Spanien). Men 1895 var reallönerna i Nya världen "bara" 100 procent högre, och 1913 "bara" 87 procent högre (s 895).

Att konstruera reallönerna är inte okomplicerat, vilket tabellen nedan från Williamsons 1995-paper visar. För att beräkna reallöner brukar man för 1400-1500-tal nöja sig med att relatera nominallönen till en eller annan vara som bröd och öl, men för sent 1800-tal och tidigt 1900-tal förväntas mer, och som vi ser i tabellen är realllönen i Sverige 1905 nominallönen relaterad till priserna på te och kaffe, socker, bacon och korv, nötkött, fläskkött, lamm, ost, smör, potatis, mjöl, bröd, mjölk, ägg, och hyra för en trerumslägenhet (det är ju urbana arbetare det handlar om).

Den svenska statistiken kommer från Lindahl och Kocks Wages, Cost of Living and National Income in Sweden 1860-1930 (1933). den svenska löneserien för 1860-1913 är enbart kommunala arbetare, som proxy för byggnadsarbetare (Williamson 1995, s 188). Detta är markant annorlunda än t ex den danska serien, som är skilled och unskilled manliga arbetare i hantverk och industri (ibid). Det finns alltså klara jämförelseproblem bakom Williamsons eleganta resultatpresentationer -- dessa uppgifter har jag tagit ur appendixet till hans 1995-artikeln. 1830-60 är det jordbruksarbetare, från Jörbergs data (s 175). 1926-50 är det industri, handel och kommunikation, från Mitchell (s 175). Williamson medger också i själva artikeln att även om han försökt ha urbana unskilled löner överalltifrån, så har han inte fått det för Belgien, Frankrike, Italien och Nederländerna 1860-1913 (s 146). Williamson säger själv att databasen är provisorisk -- t ex så är det osannolikt att arbetarlönerna verkligen var 30 procent högre i Kanada än i USA år 1913, som hans data säger -- och att "if nothing else, my explicit use of them here for comparative purposes may provoke others to improve them" (s 148). Så har också gjorts, t ex för Sveriges del av Svante Prado (2010, "Fallacious convergence?", Cliometrica). Prado pekar på skillnaden mellan byggnadsarbetarlöner och industriarbetarlöner och att Williamsons svenska löneserie inte är representativ för gruppen "unskilled workers".

I O'Rourke och Williamsons artikel görs analysen i två steg. Ett, de analyserar priskonvergens på varor under perioden 1870-1913. Och två, med en allmän jämviktsmodell analyserar de effekterna som priskonvergensen hade på faktorpriser i Storbritannien och USA (s 896). Anledningen till att handeln ökade, så att priskonvergens på varor kunde ske, var minskande tariffer och minskande transportkostnader (s 897). De visar på priskonvergens t ex med vete mellan Liverpool och Chicago, kött i London och Cincinnati, bomull i Boston och Manchester, osv. Deras modell inkluderar tre produktionsfaktorer: jord, kapital och arbete. De får fram att priskonvergensen kraftigt sänkte jordräntorna i Storbritannien, ökade kapitalavkastningen där lika kraftigt, och hade en liten positiv effekt på lönerna. I USA var effekterna enligt modellen en kraftig ökning av jordräntan, en kraftig minskning av kapitalavkastningen, och en liten löneökning (s 904). Detta är dock resultat ur en kraftigt förenklande (t ex ingen kapitalrörlighet) jämviktsmodell, så man ska ta dem med en nypa salt. O'Rourke och Williamsons slutsatser är i alla fall att det verkar som att Heckscher och Ohlin hade rätt med sitt faktorprisutjämningsteorem, och att det behövs fler prishistorier för vidare studier (s 911f).

O'Rourke, Taylor och Williamson 1996

Kanske pga att denna artikel är publicerad i en nationalekonomisk, inte ekonomisk-historisk, tidskrift så börjar den med att konstatera att alla pratar om globalisering idag, men att det lätt glöms att globaliseringen är äldre än bara 1970-talet. Liksom O'Rourke och Williamsons artikel från 1994 handlar denna om faktorprisutjämning 1870-1913. Budskapet i artikeln kan sammanfattas väldigt kort: "Wage-rental ratios boomed in the Old World and collapsed in the New, moving the resource-rich, labor-scarce New World closer to the resource-scarce, labor-abundan Old World." (s 499) Mycket av detta sammanfattas i de två diagrammen nedan, med ratios av löner till jordpriser först i fyra land-abundant länder från nya världen, sedan fyra labor-abundant länder från gamla världen. Egentligen vill man jämföra löner med jordräntor, inte jordpriser, men sådana data var inte tillgängliga, förklarar författarna i en fotnot (s 503n). Jordprisdata för Sverige är kronor per hektar från Lindahl, Dahlgren och Kock (1937), volym III, tabell 126, s 393.

Som vi ser föll lönerna i relation till jordvärdena rejält i Argentina under perioden, medan de ökade rejält i Storbritannien, Danmark, Irland och Sverige.

Denna empiriska presentation följs av en rejäl teoretisk diskussion om varför ökad priskonvergens ska leda till faktorprisutjämning (s 505-9). De kör också ekonometriska modeller med löne-landprisration som beroende variabel och land-arbeteratio, kapital-arbeteratio och terms of trade som huvudsakliga oberoende variabel (s 509-15). De går vidare med en jämviktsmodell av anglo-amerikansk konvergens, som i artikeln från 1994.

O'Rourke och Williamson 1997 

O'Rourke och Williamson bygger här på sin ouevre av papers om perioden 1870-1913. Detta paper fokuserar på den fattiga europeiska periferin, och varför länder där såg olika utvecklingar under perioden: Skandinavien nådde genom industrialisering konvergens mot de ekonomiska ledarna; Irland gjorde det utan industrialisering. Italien lyckades inte med lika mycket konvergens, och iberiska halvön förlorade t o m mark gentemot ledarna. Varför skillnaden? Lars Sandberg ("The case of the impoverished sophisticate", J of Econ Hist, 1979; "Ignorance poverty and economic backwardness", J of Econ Hist, 1982) har hävdat att utbildningssatsningar förklarar Sveriges catch-up, och Gabriel Tortella ("Patterns of economic retardation", Econ Hist Review, 1994) har omvänt pekat på dåliga utbildningssystem som en förklaring till de latinska ländernas dåliga utveckling.

De använder fyra variabler. Den första är arbetarreallöner från Williamson (1995), med vissa justeringar. Några fel i den brittiska serien har rättats, och den spanska serien har bytts ut. Forskare håller på med att revidera de argentinska, kanadensiska och holländska serierna, men de var inte klara till denna artikel. Vissa -- inga referenser ges -- har hävdat att de skandinaviska löneserierna övervärderar hur mycket catchup som gjorts, särskilt vad gäller den norska serien, som är unskilled arbetare i offentliga byggen (s 155). Författarna hänvisar här till Williamsons (1995) artikel för ett försvar. Den andra variabeln är löne-jordränteratios, baserat på Williamsons reallöner och jordpriser från 10 länder, från O'Rourke et al-artikeln från 1996. Den tredje och fjärde variabeln är BNP per mantimme och BNP per capita från Maddison.

De redovisar utvecklingen för sina länder (s 155-162), och går efter över till att diskutera utbildningshypotesen. Sandberg (1979, 1982) visade att Sverige var i toppen vad gällde läskunnighet 1850 och med Cipollas (1969) data att läskunnighet år 1850 var starkt korrelerat med BNP per capita 1970. De diskutrar mätproblem och visar att utbildningsnivån är korrelerad med BNP-tillväxt också när man kontrollerar för catch-up (med en variabel för BNP år 1870), men konstigt nog har de inte någon mer kritisk diskussion om kausaliteeten här. De skattade effekterna av utbildningen är inte stora, och bara signifikanta för Skandinavien (små och positiva) och Iberiska halvön (stora och negativa) (s 168). Överlag, säger O'Rourke och Williamson, var globalisering mycket viktigare än utbildning. Nästa faktor som de diskuterar är migration, som de tidigare tagit upp i ett paper från 1995 -- dessa författare är verkligen forskare som sysslar med salami-publicerande. Där fick de fram att massemigrationen stod för 10 procent av Sveriges catch-up till Storbritannien, och 41 procent av den till USA vad gäller reallöner (s 170f). De antar att löneelasticiteten var samma i Danmark och Norge som i Sverige (...) och får då fram att emigrationen förstås stod för en större del av konvergensen i Norge (eftersom emigrationen var större därifrån) och en mindre del av Danmarks (eftersom få danskar emigrerade). För Italien och Irland, två stora emigrantländer, får de fram att emigrationen stod för hela konvergensen mot Storbritannien och USA (s 172). För iberiska halvön bidrog emigrationen knappt till konvergens; portugiserna var för fattiga för att ha råd med att emigrera. Nästa faktor som de diskuterar är internationella kapitalflöden. Sverige såg stora sådana inflöden, inte minst genom obligationer sålda till Frankrike, och detta stod för halva konvergensen Sverige-England och 40 procent av konvergensen Sverige-USA. Inflödena till Norge och Danmark var mindre, och därmed också bidragen till deras lönekonvergens (s 174). Nästa faktor är handel.

De börjar sina slutsatser med att hävda att "it might be of some value to think a little less like an economist, and a little more like an historian. That is, it would be a mistake to try to force that experience into one tidy explanation" (s 184f). T ex så förklarar utbildningen lite av den iberiska efterblivenheten, men ingenting av Irlands och Italiens catchup.

Taylor och Williamson 1997

Salamipublicerandet fortsätter 1997 med ännu ett paper med ungefär samma data och samma period , 1870-1913. Tesen här är att migration förklarar mycket av konvergensen i arbetsproduktivitet och reallöner, om än inte lika mycket i BNP per capita. Jag kan inte tycka annat än att det är konstigt aatt samma tidskrift, European Review of Economic History, samma år, 1997, tar in både O'Rourke och Williamson (1997) och Taylor och Williamson (1997). De har lite mer teori här, lite fler ekvationer och lite ekonometri, och fokus bara på migration istället för migration, kapitalrörlighet och utbildning som i det förra pappret, men det är ändå i princip samma studie.

O'Rourke och Williamson 2002

Också detta paper från 2002 är publicerat i European Review of Economic History. Men nu är det nya grejer, inte 1870-1913 med lönedata från Williamson (1995) längre. Här diskuterar de en väldigt bra fråga: när började globaliseringen? Andre Gunder Frank (1998) har hävdat att "there was a single global world economy with a worldwide division of labour and multilateral trade from 1500 onward". Vissa forskare ser Columbus upptäckt av Amerika 1492 och Vasco da Gamas resa runt Afrika 1498 som en "big bang", likt Adam Smith som såg dessa som "the two most important events in recorded history". Immanuel Wallerstein (1974, 1989) hävdar att "in the sixteenth century there came to be a European world-economy based on the capitalist mode of production", men menade att Indien, Ryssland, Ottomanska imperiet och Västafrika bara integrerades i världsekonomin 1750-1850. Janet Abu-Lughod (1989) hävdar att det redan 1250-1350 fanns en "international trade economy ... that stretched all the way from northwestern Europe to China", baserat på pax Mongolica under vilken "trade and exchange moved relatively freely". Frank och Barry Gills (1993) går ännu längre och hävdar absurt nog att "the existence of the same world system in which we live stretches back at least 5000 years." O'Rourke och Williamson avslutar lakoniskt sin introduktion, "So, is globalisation 20, 200 or 2000 years old?" (s 24).

För att besvara denna fråga kollar O'Rourke och Williamson bara på en dimension av globalisering, nämligen internationell varumarknadsintegration; de ignorerar faktorrörlighet (arbete och kapital) (s 24f). De definierar varumarknadsintegration som priskonvergens (s 26). De sex århundrade sedan 1400 såg huvudsakligen tre perioder av globalisering av varumarknaderna. Den första är före 1800 då det framför allt handlades med icke-konkurrerande varor: Europa importerade kryddor, silke, socker och guld som knappt fanns där, Asien importerade silver, linne och ull som knappt fanns där (s 27). Det handlade om lyxvaror, som knappt påverkade levnadsstandarden för majoriteten av befolkningen. Den andra eran började ca 1800 då handeln med konkurrerande basvaror tog fart, såsom vete och textilier och från och med det sena 1700-talet pälsar, tobak och bomull. Den tredje perioden är dagens globaliseringsepok då handeln både med basvaror och tillverkningsvaror ökat kraftigt. O'Rourke och Williamson sammanfattar sina huvudresultat:

"We see no evidence documenting significant pre-nineteenth century global price convergence for the (competing) commodities that really mattered to the economic lives of the vast majority. Nor do we see any evidence of significant commodity price convergence even for those (non-competing) commodities that mattered little to the vast majority. The implications for world history are, we think, revisionist and profound." (s 28)

De menar att globaliseringen börjar på 1820-talet, inte tidigare som AG Frank, Gills och andra har hävdat. Ett exempel på deras belägg för detta argument är diagrammet nedan, som visar hur mycket dyrare kryddnejlika, svartpeppar och kaffe var i Amsterdam jämfört med i sydöstra Asien 1580-1939.

Vi ser att prisskillnaden är enorm mellan 1580 och 1820: det kostade mellan 5 och 25 gånger mer att köpa kryddor och kaffe i Amsterdam än i sydöstra Asien. Men runt 1820 föll prisskillnaden kraftigt till paritet eller kanske dubbelt så dyrt. De visar motsvarande diagram t ex för kaffe och silke i London jämfört med Östasien

De visar också land-arbete-ratios och löne-jordränteratios för England från 1565 och framåt, och testar dessa serier för en brytpunkt i deras beteende runt 1820, som de borde ha om O'Rourke och Williamsons argument stämmer; om däremot "världshistorikerna" som Frank har rätt borde ingenting särskilt hända då. De finner föga förvånande att en "regime switch" inträffar på 1820-talet. De avslutar sin artikel: "Globalisation did not begin 5,000 years ago, or even 500 years ago. It began in the early nineteenth century. In that sense, it is a very modern phenomenon." (s 47)

Referenser

Kevin H. O'Rourke, Alan M. Taylor and Jeffrey G. Williamson. 1996. “Factor Price Convergence in the Late Nineteenth Century“ International Economic Review.

Kevin O'Rourke and Jeffrey G. Williamson. 1994. “Late Nineteenth-Century Anglo-American Factor-Price Convergence: Were Heckscher and Ohlin Right?”. The Journal of Economic History.

Kevin O'Rourke and Jeffrey G. Williamson. 1997. “Around the European periphery 1870-1913: Globalization, schooling and growth”. European Review of Economic History.

Kevin O'Rourke and Jeffrey G. Williamson. 2002. “When did globalisation begin?“. European Review of Economic History.

Taylor, Alan och Jeffrey G. Williamson. 1997.  “Convergence in the age of mass migration“. European Review of Economic History.

Mer om inkomstfördelning på lång sikt här på bloggen:

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/formogenhetsfordelning-pa-lang-sikt.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/toppinkomster-i-norge-1875-2006.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/formogenhetsfordelning-i-usa-1650-1950.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/boix-om-ekonomisk-ojamlikhet-pa-lang.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/fattiga-och-rika-i-sverige-1805-1855.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/11/mesta-mojliga-ojamlikhet-och.html

http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/09/toppinkomster-pa-lang-sikt-sex-papers.html

Identifikationsrevolutionen, arbetskraftsutbud och ekonomisk utveckling

Slaveriet i USA:s sydstater avskaffades efter inbördeskrigets slut 1865. Men sydstaterna var fortfarande enormt ojämlika vad gäller rasrelationer och ekonomi. De flesta svarta var fortfarande runt 1900 utan rösträtt genom skatteregler och läskunnighetsregler (Naidu, 2012). De svarta arbetarnas rörlighet var begränsad; det var olagligt för en farmare att rekrytera en annan farmares personal, och det var olagligt att vara arbetslös och hemlös. Det konstanta hotet om rasistiskt våld begränsade också de svarta arbetarnas förhandlingsstyrka och sänkte deras löner. Sydstatsekonomin låg långt efter nordstaterna fram till mitten av 1900-talet; t ex så mekaniserades inte jordbruket i Syd förrän i mitten av 1900-talet medan det hände redan under 1800-talets andra halva i Nord. En anledning var den stora tillgången på billig (underbetald) afrikansk-amerikansk arbetskraft*.

I Hornbeck och Naidus studie jämförs översvämnings-countries (grått område) med icke översvämmade men närliggande counties (vitt område)

Nationalekonomerna Richard Hornbeck (Harvard) och Suresh Naidu (Columbia) använder i ett nytt paper, som kommer publiceras i American Economic Review, Mississippiflodens stora översvämning år 1927 för att analysera effekterna av det stora arbetskraftsutbudet på jordbrukets ineffektivitet. Detta paper följer väldigt tydligt den så kallade "identifikationsrevolutionen", (Angrist och Pischke kallar det "trovärdighetsrevolutionen") som jag tror man kan säga är den stora trenden i nationalekonomin och relaterade samhällsvetenskaper idag och de senaste 10 åren eller så. Identifikationsrevolutionen handlar om forskningsdesign, hur forskare lägger upp studier för att faktiskt kunna urskilja kausala effekter (x orsakar y) från korrelationer (x och y händer samtidigt). Det handlar om att antingen skapa experiment, eller att hitta "naturliga experiment" ur historien. När det gäller att skapa experiment är det US-amerikanska välfärdsprogrammet Moving to Opportunity, där slumpmässigt urvalda fattiga familjer i Baltimore, Boston Chicago, Los Angeles och New York City fick extra bostadsbidrag som bara gällde för att flytta till icke-fattiga områden. På så sätt kunde utvecklingen för dessa familjer -- t ex hur deras barn presterade i skolan -- jämföras med fattiga familjer som bodde kvar i fattiga områden, för att man skulle kunna urskilja effekter av vilket område man bor i. Eftersom MtO-familjerna var slumpmässigt utvalda kunde forskarna utgå från att de var jämförbara med de familjer som bodde kvar, så att skillnaden i utfall senare faktiskt berodde på vilket område man bodde i. Inom ekonomisk historia kan man förstås inte konstruera några experiment på detta sätt, utan får istället leta i historien efter händelser som gör att det finns två jämförbara, alltså liknande, grupper där den ena (behandlingsgruppen) utmärks av att en viss sak hänt dem, och den andra gruppen (kontrollgruppen) att denna sak inte hänt dem.

Hornbeck och Naidus paper är ett skolboksexempel på denna typ av forskningsdesign. De konstaterar att produktiviteten och den ekonomiska utvecklingen i den amerikanska Södern hölls nere av ojämlikheten och makthavarnas stora tillgång till billig arbetskraft som gjorde att produktivitetsökande investeringar inte behövdes för att upprätthålla makthavarnas levnadsstandard. Och de konstaterar att ungefär samtidigt, 1940-1970, som en väldigt stor emigration av afrikan-amerikaner till nordstaterna skedde, så tog industrialiseringen i Södern fart. Men vad kan man säga om kausalitet här, var det emigrationen (dvs den minskade tillgången på billig arbetskraft) som förklarar den ekonomiska utvecklingen? För att studera denna fråga använder Hornstein och Naidu den stora översvämningen 1927. De jämför då counties som drabbades hårt av översvämningen (behandlingsgruppen), vilket gjorde att väldigt många emigrerade, med liknande, närliggande counties som inte drabbades (kontrollgruppen). Minskningen av den afrikansk-amerikanska befolkningen blir den oberoende variabeln, och de kontrollerar för faktorer som avstånd till Mississippifloden, geografisk lämplighet för bomull och majs, "terrain ruggedness", longitud och latitud, och olika stora offentliga satsningar i New Deal. Det centrala är att Mississippiflodens översvämning är en "exogen variabel", dvs att den inte i sig påverkats av den utfallsvariabel som Hornstein och Naidu är intresserad av, alltså graden av industrialisering och ekonomisk utveckling. Om de bara hade tittat på korrelationen mellan emigration och industrialisering direkt, så hade de ju fått problemet att emigrationen -- som de är intresserade av som orsak -- också påverkas av graden av industrialisering; översvämningen ger möjligheten att beräkna en sant kausal effekt av emigrationen på ekonomisk utveckling. Den ekonomiska utvecklingen mäts med siffror på värdet av jordbruksutrustning och maskiner, antalet mulor och hästar, antalet traktorer m m (s 10).

Hornbeck och Naidus slutsats är: "decreased agricultural labor availability may promote structural economic development" (s 22). Och detta är inte jätteförvånande, utan helt i enlighet t ex med Robert Allens (2009) analys av den industriella revolutionen. Men det centrala med pappret -- och som gör att det accepterats i American Economic Review -- är förstås inte teorin, utan empirin och den smarta forskningsdesignen; ett intressant exempel på "identifikationsrevolutionen" i ekonomisk-historisk forskning.

Fotnot

*Hornbeck och Naidus underförstådda teoretiska ramverk här ligger nära ekonomisk-historikern Robert Allens analys av hur höjda reallöner i England på 1700-talet gav arbetsgivarna incitament att införa arbetsbesparande innovationer, vilket blev till den industriella revolutionen. Hornbeck och Naidu refererar också parentetiskt till Allen (hans bok från 2009).

Referenser

Robert Allen, The British Industrial Revolution in Global Perspective (Cambridge UP, 2009)

Richard Hornbeck and Suresh Naidu, ”When the Levee Breaks: Black Migration and Economic Development in the American South”, NBER Working Paper No. 18296, August 2012. Kommande i American Economic Review.

Suresh Naidu, ”Suffrage, Schooling and Sorting in the Post-Bellum U.S. South”, NBER WP, 2012.

En blick på eurozonens läge

“The risk of political instability remains acute, especially in light of high unemployment and on-going social hardship. Further ambitious fiscal adjustment is needed for public sector debt to decline steadily, which exacerbates the possibility of social stress and political resistance.”
IMF, bailoutrapport om Grekland, juli 2013

Det var länge sen jag skrev om Europas kris här på bloggen. Hur ser det ut nu? Enligt Eurostat ökade BNP i eurozonen 2011 med 1.5 procent varpå den sjönk med 0.6 procent år 2012 och kommer krympa vidare med 0.4 procent i år. För nästa år förutspår Eurostat däremot en positiv tillväxt på 1.2 procent. Detta syns i diagrammet nedan (klicka för större) som också har siffror för EU-länderna individuellt.

Den genomsnittliga bruttostatsskulden som procent av BNP i eurozonen förväntas av Eurostat öka från 90.6 kvartal 4 2012 till 92.6 procent kvartal 4 i år. Greklands skuld beräknas öka till 160.5 procent, Irlands ökar också kraftigt, Spaniens med 4 procent av BNP till 88.2, Italiens med 3 procent av BNP till 130.3 procent, Portugals med 3.5 procent till 127.2. Statsskuldskrisen är alltså inte över; IMF pekar i sin senaste rapport om Grekland på att landet kommer behöva ytterligare en bailout, och Latinamerikas representant i styrelsen gjorde sig impopulär genom att peka på glädjeprognoserna som upprepat gjorts för landet. Portugal ser svagt ut politiskt och ekonomiskt, konstaterar FT:s Lex, och ännu en bailout i mitten av 2014, när det nuvarande räddningspaketet ska betalas tillbaka, är inte helt osannolikt, vilket också Peter Spiegel diskuterat. Två ministrar avgick i början av juli och den politiska oredan "oroade marknaden", som det heter.

Den säsongsjusterade arbetslösheten ligger, återigen enligt Eurostat, runt 12 procent i eurozonen (12.1 proc i maj), en liten ökning från förra sommaren (11.5 proc i juli 2012).

Enligt IMF såg Tyskland återhämtning under 2010 och 2011, besvikelse i tillväxt år 2012, och fortsatt långsam tillväxt år 2013, 0.3 procent, tillbakahållen av osäkerheten i eurozonen. För Frankrike tror IMF på 0.2 procents minskning av BNP i år, och 0.8 procents ökning nästa år. IMF menar att landet behöver reformer både av arbetsmarknaden och produktmarknaderna. Den franska regeringen må tala om återhämtning, men det är politisk retorik, konstaterar FT.

Purchasing' managers index (PMI) fungerar bra som indikator om åt vilket håll BNP är på väg. Diagram från FT.

FT Alphaville återger att analytiker på JP Morgan och Goldman Sachs sett några skäl till optimism för eurozonen på sistone, men det handlar egentligen inte så mycket om optimism som att saker inte är så katastrofala som de kunde vara: JPM lyfter fram att ECB:s mycket aktiva penningpolitik faktiskt har minskat pressen på perifera eurozonsländer och minskat lånekostnaderna, och GS menar att eurozonen inte kommer drabbas så mycket av fallande kinesisk efterfrågan som vissa hävdat. Alphaville hänvisar också till tankesmedjan Open Europe som ställer sig skeptiska till talet om återhämtning i eurozonen, och pekar på att senaste Purchasing' Managers Index (PMI) visserligen visar en förbättring, men en mycket svag sådan.

Ralph Atkins lägger i FT (17 juli) fram en rätt optimistisk analys. Han pekar på att (1) euron stärkts på sistone, (2) att eurozonen nu har ett handelsöverskott efter att austerity har sänkt inhemsk efterfrågan, och (3) att ECB/Draghi pratat duvaktigt på sistone.Wolfgang Münchau är som vanligt (14 juli) mycket mer pessimistisk: PIGS ekonomer har "kollapsat",  bankunionen är otillräckligt utformad, och räddningspaktet ESM är "pure deception".

Portugal ser dåligt ut, konstaterade jag ovan. FT har på sistone haft några artiklar om "gröna skott" i Italien, men artiklarna landar ändå på slutsatsen att "om det finns en återhämtning, så är den modest". Peter Spiegel hade häromveckan en väldigt intressant diskuterande artikel om läget i eurozonen. Han konstaterade att det finns två brytpunkter för eurozonen som skulle kunna hända: (1) en stor bank run, eller (2) att Italien går bankrutt. Spiegel konstaterar att det är politiskt hallaballoo i Portugal, Spanien och Grekland, men att det trots detta inte skett någon marknadspanik för statsskuldsräntorna 2013. Den sista poängen är intressant: räntan på Italiens 10-åriga statspapper ligger just nu runt 4.3 procent, vilket i princip är det lägsta sedan oktober 2010, och väldigt mycket lägre än under hösten 2011 till sommaren 2012 då den låg runt 6-7 procent; bilden för Spanien är liknande. Men, säger han, ECB:s OMT-program har inte de facto testats, och Italien ser svagt ut. Kommer ett test komma? Tony Barber konstaterar i FT att både Irland och Italien håller på att designa konstitutionella förändringar nu. Irland ska bland annat avskaffa parlamentets överhus, senaten, och Italien avskaffa den politiska nivån provinser, som det finns 86 av mellan de 20 regionerna och de 8000 kommunerna.

Från ett mer heterodoxt perspektiv har European Trade Union Institute nyss publicerat en interaktiv grafik för utveckling av löner och annat i eurokrisen, med statistik från EU-Kommissionens makrodatabas AMECO. I bilderna nedan syns land för land genomsnittlig utveckling av reallöner och löneandel 2000-2008 och 2009-2012.

Vi ser att reallönerna föll rejält (ungefär 5 procent) i Grekland 2009-12, lite granna (ungefär 2 procent) i Portugal, men knappt alls i Italien, Irland och Spanien. Löneandelen har fallit rejält i Grekland, Portugal, Irland och Spanien, men stått stilla i Italien. Den interna devalveringen tycks alltså hacka sig framåt.

---
Uppdatering 26 augusti
Simon Wren-Lewis bloggade för två veckor sedan om fallande reallöner i Nederländerna och Storbritannien och spekulerade om en koppling mellan detta och ökat stöd för radikala partier: "The Centre cannot hold?", 12 augusti. Detta gjorde mig nyfiken så jag plockade fram lite statistik på utvecklingen av löner och arbetskostnader från Eurostat. (Serier från: Population and social condition -- Labour --Labour market -- Labour costs -- Labour cost index (lci).)

De har årliga och kvartalsdata sedan 2001. Vad som syns i diagrammet ovan är knappast revolutionerande -- löneutvecklingen har varit långsam i Tyskland under 2000-talet, särskilt 2003-2007 och 2009-2010, medan utvecklingen i Grekland varit volatil och före krisen väldigt snabb.

Om jag kollar särskilt på de länder som Wren-Lewis diskuterar så verkar i alla fall Nederländerna speciella i Västeuropa: för första kvartalet 2013, som är det senaste som Eurostat har data för, så faller lönerna bara i Spanien (-0.4 proc), Cypern (-0.2), Nederländerna (-1.5), Portugal (-0.4), Grekland (-2.5, för 2012Q4 som är senast tillgängliga) och Slovenien (-2.0). UK visar i alla fall låg lönepress (under 2 proc). Alla länderna med fallande löner utom Nederländerna är PIIGS eller Cypern och Slovenien som också de haft finanskriser. NL är alltså unikt.

Om vi ser bortom eurozonens specifika problem (i praktiken till USA) så pågår en debatt lite överallt i Västvärlden om dagens låga lönetryck. Kanske kan det vara resultatet av ännu ett strukturellt skifte i lönebildningen? Eller bara ett konjunkturfenomen? (Jfr Mitchell 1985, Kumar 1987, Rich och Rissmiller 2001).

WSJ konstaterar 25 augusti: "Stagnant Wages Are Crimping Economic Growth".
Josh Bivens skriver 23 augusti på EPI-bloggen: "Slow wage-growth just one more sign of how big a problem the profit-based recovery is", utifrån ett nytt paper av Larry Mishel och Heidi Shierholz, "A decade of flat wages" (pdf).
Stewart Lansley hävdar i The Guardian: "Low pay is damaging the UK economy and holding back growth", 20 augusti. Lansley:

"Across the United States, co-ordinated walkouts against low pay have spread from the giant retail chain Walmart to fast-food outlets and upmarket retailers. Outside branches of McDonald's, workers have chanted the slogan - "supersize our wages" – in a campaign for $15 an hour, more than double the federal minimum wage.
With a quarter of its workers on low pay, the US sits at the top of the global low paid league table of wealthy nations. Second in that table is the United Kingdom with over a fifth on low pay, almost double the figure in the 1970s.
The spread of low pay is rooted in an economic gospel that a higher share of the cake should be taken by profits. Aided by a sustained re-direction of bargaining power in favour of big companies, the wage share has nosedived in both countries, while the profit share has soared.
As the recently released cabinet papers for 1983 reveal, Margaret Thatcher admonished Norman Tebbitt for being too timid on trade union reform, telling him we "should neglect no opportunity to erode union membership". As Labour's strength has tumbled, low pay has spread, driving up rates of in-work poverty and the cost of state income support.
According to the still dominant economic orthodoxy, the shift from wages to profits should have boosted investment and productivity. Yet in both the UK and the US, booming profits have been associated with falling investment. This is because the sustained squeeze on wages has created a number of highly damaging economic distortions. It has sucked out demand and encouraged debt-fuelled consumption. Because labour is cheap, firms have less incentive to invest in training and become more productive, helping to turn the UK into an increasingly low value-added and low-skilled economy."

Nordeaordföranden Björn Wahlroos tycker däremot att lönerna måste sänkas mer, i SvD, "Han vill sänka din lön -- för att lösa eurokrisen", Jan Almgren, 26 augusti:

"– Vi måste helt enkelt acceptera att leva på de villkor världskonomin erbjuder oss. Det innebär att den agenda som dominerar i Europa idag, den att vi ska bygga ett jättelikt marknadsområde där vi tror vi kan spela enligt våra egna regler, har havererat. Det är ett gigantiskt misstag, säger Björn Wahlroos.
Han nämner Grekland och Finland som två länder som har haft en helt orealistisk löneutveckling de senaste tio åren. I Grekland har lönerna skjutit i höjden med 39 procent, i Finland med 35 procent under samma tid. I det perspektivet är krisen i Grekland inte någon överraskning.
– Arbetskraftskostnaderna och diverse andra kostnadsposter i Europa måste bara anpassa sig till världsmarknadsnivån. Om det inte sker kommer vi ha misär och elände och gud vet vad framför oss, varnar Björn Wahlroos.
I nästa andetag slår han fast att arbetskraftskostnader ändå tar tid att förändra. Kanske ett decennium. Under tiden behöver Europa hantera ett annat problem, en för stark euro."

Och kolumnisten Janan Ganesh i FT menar också att vi måste justera ned förväntningarna och acceptera lönesänkningar:

"British politicians hold these truths to be self-evident. There is a malaise in living standards. Prices are growing faster than wages. Former touchstones of middle-class life – a mortgage, a car, foreign holidays – are becoming luxury items. Economic growth means very little politically if voters feel poorer. And the next general election, due in 2015, will be won by whichever party most credibly pledges to restore the British birthright of swelling prosperity.

All of these assertions are broadly correct except for the unspoken one that underlies them all: that much can be done about the problem. As a parochial capital, Westminster struggles with the reality that wage stagnation is neither peculiarly British nor especially recent. The blight afflicts much of the west, predates the recession and has causes too deep to be undone by any easily imaginable policy by any one government in an open economy."

Ganesh, "Living standards are too big a problem for politicians", FT 26 augusti

Varken Wahlroos eller Ganesh diskuterar produktivitet, vilket annars kan tyckas vara en rätt fundamental orsak till löneskillnader mellan länder, och båda verkar ha en rätt odynamisk syn på konkurrensen från utvecklingsländer, som om lönerna inte ökar i Kina idag så att Kina kan konvergera mot Väst vad gäller löner lika mycket som Väst mot Kina.

Fransk ekonomisk historia

Jag håller på med lite långsiktiga löne- och inkomstfördelningsstudier, tillbaka till 1850 eller så, och det är då intressant att kolla mer på forskning av historiker än vad jag hittills gjort här på bloggen. Jag hittade att Ernest Labrousse 1932 producerade en studie av priser och löner i Frankrikes 1700-tal, Esquisse du mouvement des prix et des revenus en France au XVIIIe siècle, och blev intresserad av att kolla upp fransk historieskrivning om inkomster och klass på 1700-1800-talen. Här följer därför en översikt över några historiografiska studier av fransk historieskrivning, från marxisten Georges Lefebvre och Annalesskolan till kliometri och postmodernism.

Hunt 1986
Annalesskolan var den dominanta kraften i fransk historieskrivning på 1950-60-70-talen, "the age of Braudel", konstaterar den amerikanska historikern Lynn Hunt. Braudels "geohistoriska strukturalism" var solklart den franska historiker som hade störst inflytande utomlandes, vilket också syns i att det på State University of New York 1979 startades ett Fernand Braudel Center. (Där prominenta forskare som Giovanni Arrighi och Beverly Silver formats.) Braudels tänkande förknippas ofta med hans tredalade uppfattning om historisk tid: structure (lång sikt), conjoncture (medellång sikt på 10-50 år) och événement (kort sikt). Trots Braudels enorma framgångar med La Méditerranée (1949) sysslade de flesta forskarna i den tredje generationen Annalesforskare med Frankrike, närmare bestämt vissa regioner i Frankrike, som i Le Roy Laduries Les Paysans de Languedoc (1966) och Gouberts Beuvais et le Beauvaisis (1960). Braudels inflytande var metodologiskt: betoningen på klimat, biologi och demografi som sågs som långsiktiga krafter och "the most fundamental determinants of society" (s 212). Trenivåmodellen, med dessa faktorer som bas, sociala förhållanden som krafter på lång sikt, och mentalité som mest en beroende variabel, blev enormt inflytelserik på 50- och 60-talens historiska forskning.

Men redan på 1970-talet kom en backlash mot Annales. Deras stora insamlingar av tidsserier om löner, äktenskap och bokproduktion "sometimes seemed to constitute an end in itself", och forskningen sågs av kritiker som ofokuserad (s 214). Ytterligare en faktor som försvagade Annales som skola var det ökade fokuset internt på mentaliteter, lett av Le Roy Ladurie, som visade mentaliteten som en oberoende variabel och så gick emot Braudels ursprungliga modell. I mentalitetsforskningen blev också Norbert Elias och Foucault, från andra teoretiska perspektiv, inflytelserika.

Jones 1990

Georges Lefebvre (1874-1959) var the grand old man av fransk revolutionshistoria. I skrifter mellan 1924 och 1959 lyfte han fram småböndernas (peasants) roll i revolutionen 1789, med tre grundteser: (1) lantfolk deltog aktivt och massivt i Revolutionen, åtminstone fram till 1793, (2) att deras deltagande inte bara berodde på den revolutionära bourgeoisien, och (3) att majoriteten av detta landets småfolk hade en antikapitalistisk mentalitet (s 647). Lefebvre var en vänsterman, som såg vad revolutionärerna ville uppnå som något positivt, och omvänt var starkt negativ till kontrarevolutionärerna (s 646). Efter Lefebvres död lämnade han dock inte efter sig några lärjungar som fortsatte betona småböndernas roll; Alun Davies skrev ett par papers men mer än så var det inte. Kritiker anklagade Lefebvre för att motsäga sig själv när han sa å ena sidan att det var en borgerlig revolution, men å andra sidan att småbönderna var en viktig del (648).

I Les Paysans du Nord (1924) lade Lefebvre fram sitt argument att revolutionen var först och främst en produkt av en agrar kris. Denna tolkning fick stöd i Ernest Labrousses Esquisse du mouvement des prix et des revenus en France au XVIIIe siècle (1932), där han bland annat lade fram "the most celebrated statistic of French Revolutionary historiography", ett index för köpkraft för urbana och rurala fattiga. Han använde åren 1726-41 som baseline och räknade ut att till 1771-89 steg priserna på basvaror med 45 procent, medan nominallöner bara ökade med 22 procent; levnadsstandarden sjönk alltså kraftigt. Lefebvre och Labrousses tolkning av revolutionen har dock ifrågasatts av bland andra G.V. Taylor (1972), som hävdat att "1789 was essentially a political revolution with social consequences and not a social revolution with political consequences"; också W. Doyle i Origins of the French Revolution (Oxford, 1980) går på denna linje, som ifrågasatts av P.M. Jones i The Peasantry in the French Revolution (Cambridge, 1988).

Cobban (The Social Origins of the French Revolution, Cambridge, 1964) med flera har ifrågasatts Lefebvres bild av frågan om allmänningar och jorddelningar som en landsbygd indelad i fattiga bönder som ville behålla allmänningar, och rika bönder som ville dela upp jorden på nytt (653). Cobban ifrågasatte Lefebvres tillskrivande av en "antikapitalistisk mentalitet" till småbönderna, såväl som hans begrepp om en "lantlig bourgeoisie". Lefebvres bild av en antikapitalistisk småbondeklass i revolutionen har också reviderats av en sovjetisk historiker, Anatoli Ado, som 1971 kom ut med den första monografin i frågan sedan Lefebvres död, dock bara på ryska. Enligt Ado var bönderna inte så antikapitalistiska som L ville ha det till, utan tvärtom fanns det en prokapitalistisk bondeklass som deltog i revolutionen sida vid sida med bourgeoisien; Ado kallade detta la voie paysanne, med en anspelning på la voie anglaise som vägen till kapitalism genom "improving landlords". (Jfr Brenner 1977.) En av Lefebvres gamla elever, Albert Soboul, svängde till Ados tolkning redan 1973. Jones hävdar dock att juryn fortfarande är ute i frågan om böndernas antikapitalism under revolutionen och att bara mer arkivforskning kan lösa gåtan (655f).

Den största förändringen i revolutionens historiografi sedan Lefebvres död, säger Jones, är "upptäckten" av kontrarevolutionen; den senaste läroboken om revolutionen, av Donald Sutherland, heter t.o.m. France 1789-1815: Revolution and Counterrevolution (London, 1985). Den nyare forskningen, av Paul Bois, Charles Tilly, Richard Cobb med flera, visar att kontrarevolutionen var mycket större och mer populär än vad historikerna i Lefebvres generation såg det som (658f). Att förklara variationerna i kontrarevolutionära stämningar mellan regioner har gett historikerna gott om spelrum för att testa teorier, och Tilly har lagt fram moderniseringsteori medan Tim Le Goff och Sutherland fokuserat på variationen i jordägande, och menat att motståndet var störst där ägandet av jord var koncentrerat och en stor mängd av jordbrukarna var icke ägande, och minst där ägandet var utspritt mellan småbönder.

Jones hävdar i sina slutsatser att även fast mycket kritik har riktats mot Lefebvres analyser, och mycket ny information har tillkommit i den nyare forskningen, så finns det fortfarande mycket av värde i den gamles analys. T ex så hävdar Jones att "it would seem perverse to deny that the Revolution sprang, in large measure, from a crisis of the rural economy" (662).

Berger 1996
Stefan Bergers essä handlar om "kritisk" historieforskning i Storbritannien, Frankrike och Tyskland efter 1945. I att definiera vad som är "kritisk" historia refererar han till Barrington Moore: "For all students of human society, sympathy with the victims of historical processes and skepticism about the victors' claims provide essential safeguards against being taken in by the dominant mythology." Kritisk historieforskning, säger Berger som uppenbart förespråkar en sådan, måste vara oppositionell historia, som vill "empower those people in society who have little or no say" (s 214).

I Storbritannien kom många av efterkrigstidens kritiska historiker från the Communist Party Historians Group (CPHG) som fanns 1946-1956 och där Maurice Dobb, Rodney Hilton, Christopher Hill, Eric Hobsbawm,  E.P. Thompson med flera ingick. De skrev "historia underifrån", historia om uppror och rebeller, för att bidra till utvecklingen av klassmedvetande (s 215). På 1950-talet grundades tre tidskrifter som kom att bli viktiga för kritisk historieforskning i Storbritannien: Past and Present startades 1952, The Reasoner som senare blev New Left Review startade 1956, och Comparative Studies in Society and History startade 1958. 1960 grundades också the Society for the Study of Labor History. E.H. Carrs pamflett What Is History? formulerade 1961 en kritik av den existerande konservativa "Great Man"-historieskrivningen, från det nya perspektivet, där man ville förena sociologi med historia.

I Frankrike är kritisk historieskrivning intimt förknippat med Annalesskolans uppgång efter 1945. Annalesskolan var så spretig att bland andra Peter Burke (The French Historical Revolution, 1990) ifrågasatt om det var en skola överhuvudtaget, men tre saker hade alla Annaleshistoriker gemensamt: tron på interdisciplinära och jämföra metoder, betoningen på strukturer och system över långa perioder (longue durée), och historiesynen att historia inte bara handlar om eliternas politik (s 215f). Det fanns ett par marxister, som Pierre Vilar, kopplade till Annalesrörelsen men överlag var Annales, som t ex Bloch och Braudel var noga med att påpeka, en egen skola och inte marxistisk. Det fanns parallellt en uttalad marxistisk historieskrivning med Georges Lefebvre och Albert Soboul som främsta företrädare, Lefebvre mest känd för in analys av "peasant revolution" och Soboul för sin forskning om sanscullotterna och syntesen La Civilisation et la Révolution Francaise (1982). Också Labrousse gjorde sitt för att etablera ett kvasimarxistiskt paradigm i fransk historia efter 1920.

I Tyskland var framväxten av en kritisk historieskrivning efter 1945 beroende av behovet av att göra upp med den tidigare nationalistiska historieskrivningen. Det var första under 60-talets andra hälft och början av 1970-talet som kritisk historia etablerade sig där (s 217f), med nya fästen som universitetet i Bielefeld som grundades 1971, och tidskriften Geschichte und Gesellschaft som startade 1975. I Västtyskland var marxismen svagare inom kritisk historia än vad den var i Storbritannien och Frankrike; det fanns bara ett handtal marxister bland historikerna i BRD (bl a Wolfgang Abendroth) men signifikant nog fick de tjänster inom statsvetenskap istället för historia (s 218).

På 1980-talet hamnade den kritiska historieskrivningen i kris: mest uppenbart i Storbritannien med Thatcherismen och kommunistpartiets nedgång. Historikern Hugh Thomas skrev öppet Thatchervänlig historia i History, Capitalism and Freedom (1978) genom att hylla kapitalismens och Manchesterlliberalismens roll i landets historia. Geoffrey Elton, professor vid Cambridge, avfärdade brittisk och kontinental "kritisk" historia och förespråkade en återgång till traditionell politisk historia. J.C.D. Clark lanserade (English Society 1688-1832) 1985 sin tolkning av det "långa 1700-talet" som en attack på whig history och deras marxistiska efterföljare.  Utöver den mer konservativa kritiken så kom också mer intern kritik av forskare som ville lyfta fram faktorer som genus, nationell identitet, ras/etnicitet, och språk (s 220). Denna kritik kom från postmodernt håll, t ex med Gareth Stedman Jones (Languages of Class, 1982) och Patrick Joyce ("History and post-modernism", 1991) som betonade språkets betydelse.

I Frankrike är Francois Furet (Penser la Révolution Francaise, 1978, Le Dictionnaire critique de la Révolution Franceise, 1988) den främste företrädaren för skiftet högerut inom historieskrivningen, något som Perry Anderson har en väldigt intressant diskussion om i sin bok The New Old World (2009). Furet argumenterade emot den gamla bilden att revolutionen hade sitt ursprung i ekonomisk nedgång på 1700-talet, och menade att den var ett rent politiskt fenomen, utan social bas och med en "terroristisk logik" (s 222). Den var inte ett genombrott för liberal demokrati i Europa, menar Furet, utan snarare ett bakslag. Berger ser ytterligare en högervridning i att Braudel och en rad mindre framstående historiker på 80-talet ägnade mycket uppmärksamhet åt nationell identitet; Bourdieu menade att det var sorgligt att se Annalesskolan gå åt detta håll. Samtidigt attackerades Annales av postmodernister för sin upplysningstro på framsteg, och för sitt intresse för kvantifiering (s 222). Annales fick också kritik för att inte vara intresserade av händelser, och inte kunna förklara förändring.

I Tyskland delades den kritiska historien redan på 70-talet, där representanter för Gesellschaftsgeschichte beskyllde "historia underifrån"-historiker för att skriva antikvarisk, romantisk, konservativ historia (s 224). Socialdemokratins kris ledde till en kris för den kritiska historia som trodde på framsteget, och denna fick konkurrens av Alltagsgeschichte, oral history och historisk antropologi, som alla förkastade moderniseringsteori (s 224).

Det är uppenbart att 60- och 70-talets kritiska historieforskning fått mycket kritik och upphört vara centrum för historieämnet på 1980- och 90-talen. Berger är ändå förvånansvärt optimistisk (s 228-30) om den kritiska historieskrivningens framtid, och menar att den kan gå vidare och ta till sig av den postmoderna kritiken.
 

Grantham 1997

George Grantham, från nationalekonomiska institutionen vid McGill-universitetet i Montreal, ger i denna artikel i den då nystartade European Review of Economic History en översikt över kliometrins roll i fransk ekonomisk-historisk forskning. Kliometrin är ganska ny i Frankrike och har ännu inte kommit in i läroböckerna, menar han, men har redan förändrat t ex synen på Frankrikes ekonomiska utveckling under industrialiseringens tidsålder. 

De första kliometriska publikationerna i Frankrike kom på 1960-talet, från den grupp av forskare som gjorde historiska nationalräkenskaper för Kuznets stora jämförande projekt. Den franska gruppen leddes av Markovitch som 1961 gjorde det märkliga teoretiska ställningstagandet att nu när historien kvantifierats kunde alla historiska händelser bedömas efter deras bidrag till BNP. Detta gjorde att kliometrin inte togs på allvar i Frankrike, och försenade publikationen av gruppens historiska nationalräkenskaper med 20 år, till 1987! (s 354) En annan anledning till att kliometrin inte fick fäste i Frankrike var att ekonomisk tillhörde disciplinen historia, att vänstern dominerade historieämnet med ett perspektiv på historia mycket annorlunda än Kuznets, och att resultat från Crouzet (1964, 1966) och Levy-Leboyer (1964) att 25 år av revolution av krig hade sänkt BNP-tillväxten sågs som reaktionära attacker på revolutionen. "This atmosphere was not propititous to the establishment of an analytical revisionist economic history", säger Grantham, och ordet "revisionist" är anmärkningsvärt; jag tänker mig att de tidiga kliometrikerna gärna ville vara revisionistiska gossen Ruda, som självgott skulle visa med sina häftiga metoder hur fel tidigare historiker hade. (Jfr Fogel och Engerman 1974 om slaveriet.) På 1960- och 70-talet gjordes därför den kliometriska forskningen om fransk ekonomisk historia av forskare i USA och Storbritannien. Ett exempel är Landes (1950) kritik av Labrousse modell av 1700-talskris. Den anglosaxiska kliometriska forskningen om Frankrike fick dock fart först på 70-talet, inte minst med O'Brien och Keyders (1978) revision av Toutain och Marczewskis PPP-serie för 1800-talet. O och K jämförde med Storbritannien och gav en mer positiv bild av Frankrikes 1800-talsekonomi.

Den kliometriska revolutionen började i Frankrike i mitten av 1980-talet med publikation av Lévy-Leboyer och Bourguignions (1985, 1990) makromodell av 1800-talsekonomin. Under 80-talets andra hälft kom ett rad kliometriska studier. Frankrike är gynnsamt för kliometri på så sätt att staten redan på 1600-talet var centraliserad och landet har Europas bästa administrativa arkiv för perioden 1650-1880 (s 356). Redan 1791 publicerade Lavoisier en skattning av nationalinkomsten. Mellan 1830-talet och 1890-talet gjordes stora mängder offentliga utredningar med statistik.

Kliometrisk monetär historia om Frankrike fokuserar på fyra ämnen: revolutionens monetära och fiskala historia, effekterna av manipulation av silverinnehållet på penningvärdet, 1800-talets bimetalliska standard, och undervärderingen av francen mellan 1926 och 1930 (s 357-369).

Den ekonomiska historien om 1700-talets Frankrike dominerades länge av bilden att ekonomin utvecklades katastrofalt fram till revolutionen (s 371). Labrousse, "Marxist in politics though eclectic in his economics" och med landets enda professur i ekonomisk historia mellan 1945 och 1967, var den främste företrädaren för denna bild. Enligt Labrousse innebar inflationen under perioden 1774-1789 att inkomster överfördes från arbete till kapital vilket i slutändan undergrävde massmarknadens efterfrågan; "this gives a grandiose perspective on the eighteenth century. The upheaval of prices produced an upheaval in social conditions; the upheaval of institutions followed." Hans kliometri var kopplad till hans underliggande marxistiska perspektiv, om än inte uttalat. På 1960-talet lades demografin till Larousses paradigm och såg 1700-talets kris som en del av en längre historia av en ekonomi som inte kunde svara elastiskt på demografisk press.

Den generella bilden av ekonomin under 1800-talet var stagnation också då, särskilt i jämförelse med Storbritannien. Därför var det stort när Marczewski (1965) kunde visa att BNP per capita hade vuxit lika snabbt i Frankrike som i England 1815-1913, ett resultat som fick stöd i vidare forskning både i Frankrike och i utlandet (O'Brien och Keyder 1978, Crafts 1983). Det märkliga var att landet haft detta utan en industriell revolution -- denna kombination gick tvärtemot den förhärskande bilden av modern ekonomisk tillväxt från Kuznets och Gerschenkron (s 376f). Att Frankrike var ekonomiskt efterblivet förklarades ofta med (1) dirigisme, (2) en antikapitalistisk socialpsykologi (mentalité) och (3) predominance of peasant farming. Detta är starkt förenklat och bygger på nationella stereotyper. I själva verket har t ex Nye (1991) visat att Frankrike under 1800-talets första hälft var mindre protektionistiskt än vad Storbritannien var (s 379f). Mentalité var en populär förklaring i Annalesskolan och kliometriker har testat dess betydelse genom att anta att

“If mentalite' matters, shadow prices should exceed market prices when a 'mentalite' sets up barriers to entry, and should fall short of them when it creates barriers to exit: returns to working on family farms should be less than market wages; returns on land should be less than the returns on assets of comparable risk; firms owned by families should not exploit the accessible scale economies.“ (s 381)

Grantham (1978) har testat detta på "husbandry" i norra Frankrike och menade att profitmaximering var en bätrre förklaring än mentalitet, Heffer (1986) menade också att "marknaden fungerade" -- jfr Greasley och Oxleys (2010) påpekande att den tidiga kliometrin hade marknadsliberala förtecken. Cox och Nye (1989) använde "hedonic wage regression" för att visa att kvinnor i textilindustrin betalades enligt sin marginalprodukt.

Idén att småböndernas dominans i jordbruket hämmade den ekonomiska utvecklingen fördes först fram av konservativa parlamentariker på 1820-talet; de ville se en utveckling à la England med dominans av stora jordägare i ekonomin och i parlamentet, och klädde detta intresse i en pseudo-ekonomisk skrud (s 382). 1900-talsmarxister som Brenner har följt Marx i att också hävda att frånvaron av stora jordägare hämmade Frankrikes ekonomiska utveckling. Mätningarna av produktiviteten i jordbruket försvåras dock bland annat av oklara siffror på hur många arbetare där egentligen fanns. Marchand och Thelot (1991) pekade på att beräkningarna av bl a O'Brien och Keyder (1978) helt fokuserade på manliga heltidsarbetare och att med detta mått fortsatte arbetskraften i jordbruket att växa in på 1880-talet, medan med ett bredare mått minskade arbetskraften där redan fr o m 1850-talet, samtidigt som produkten växte. Enligt den senare skattningen var tillväxten i arbetsproduktivitet fyra gånger så hög som den tidigare skattningen, och lika hög som Storbritanniens växt i jordbrukets arbetsproduktivitet under 1800-talet (s 385). Grantham diskuterar också utflöde av arbetskraft ur jordbruket till industrin, och hävdar att det inte är bevisat att jordbrukets låga utveckling faktiskt höll tillbaka industrin (s 388). Grantham har med märklig antaganden också konstruerat en serie för kapitalstock i jordbruket från 1790-talet och framåt (s 389-391). Grantham har också ifrågasatt idén att allmänningar (a) behölls på grund av småbönders icke-kapitalistiska mentalitet, och (b) att de höll nere produktivitetsutvecklingen (s 391f). Jag får intrycket att den franska kliometrin hittills mest gett bevis mot gamla förklaringar, snarare än lyckats komma med några egna förklaringar, och faktumet är ju att även om jordbruket inte var så efterblivet som de gamla historikerna ville ha det till, så fanns där ju en BNP-skillnad mot England runt 1900. Det verkar som att Grantham helt enkelt vill förlägga skillnaden mellan länderna till redan ca 1700, och att tillväxten därefter var ungefär lika hög i de två länderna, vilket gjorde att skillnaden precis bestod.

Hoffman och Rosenthal 2000
Denna artikel är publicerad i en historisk, inte ekonomisk-historisk, tidskrift och Hoffman och Rosenthal börjar med att fråga sig varför historiker ska bry sig om ekonomisk-historisk forskning. De hävdar att anledningen är att ny forskning i ekonomisk historia har omkullkastat de gamla marxistiska och malthusianska modellerna som fortfarande ligger kvar i bakgrunden i kulturhistorisk forskning (s 439).

De börjar med att diskutera tolkningar av revolutionens orsaker och konsekvenser. Den nya ekonomisk-historiska forskningen har enligt Hoffman och Rosenthal motbevisat Labrousses (1933) förklaring att revolutionen sprang ur marxistiska motsättningar och agrar kris i det franska 1700-talet. Enligt David Weir m fl så ökade i själva verket produktiviteten och produkten i jordbruket under 1700-talet, och reallönerna var i princip stabila efter 1750, snarare än fallande som Labrousse hävdade*. Skördekrisen 1788-89 var därför inte en kulmination på en större kris, utan en enstaka händelse. Vidare så har den nyare forskningen visat att statens upplåning var mycket billigare, och på en mycket mer väl fungerande finansiell marknad, än vad den gamla forskningen visade. Regimens finansiella problem var inte lånekostnaden utan låga skatteintäkter (s 442f). Revolutionen hade mycket kortsiktigare orsakar än vad Labrousse et al hävdade. Vidare var också de ekonomiska konsekvenserna mindre; den nyare forskningen hävdar att revolutionen inte ledde till att en bourgeoisie tog makten och kunde industrialisera landet. Le Goff och Sunderland (1999) hävdar att revolutionen skadade jordbruksutvecklingen. Den delade ut jorden till fler ägare vilket inte var bra för tillväxten (Postel-Vinav 1989). Dessutom ökade revolutionen rädsla för inflation; revolutionens positiva resultat var sociala och politiska, inte ekonomiska (s 444).

Nästa stora diskussion är marknadernas roll. Enligt den äldre forskningen -- jfr Lefebvre -- så var attityderna i det förindustriella Frankrike prekapitalistiska, framför allt hos småbönderna, och aktörerna litade inte på marknaden som system för fördelning (s 446ff). De nya ekonomisk-historikerna -- kom ihåg McCloskeys dictum "The market, God bless it, works" -- har förstås velat omvärdera detta, utifrån begrepp som transaktionskostnader. Enligt forskning av Hoffman (Growth in a Traditional Society), Moriceau och Postel-Vinay var småbönder redan inblandade i marknader på medeltiden, vilket ibland ledde till ekonomisk tillväxt (449f). H och R måste dock medge att tillväxten fram till 1800-talet var "piecemeal and often interrputed" (450). Den låga tillväxten före 1800 beror enligt H och R inte på de faktorer som Annales-historikerna betonade, mentalité, rigida gemensamma äganderätter, och överbefolkning som gjorde bondgårdarna alltför små och ineffektiva. H och R vill istället betona att också små farmer kunde vara produktiva och att äganderätten inte var så rigid utan att bönder kunde skapa större farmer, men att hindren mot tillväxt var  "weak neteosk of intermediaries", dåliga transportmöjligheter, och soldater och skatteindrivare som beslagtog alltför mycket (s 450).

Också demografin har reviderats av den nyare forskningen. Enligt H och R var Annales-forskarna demografiska determinister, där demografin hämmade ekonomin, medan den nyare forskningen hävdar att ekonomin också påverkade demografin: priser och löner påverkar fertilitet och mortalitet  (Weir 1984, 1989, 1995).

De hävdar också -- de är inte så nyanserade i bilden av sina motståndare -- att marxister tror på knivskarpa övergångar mellan ekonomiska faser (något som trotskister som Brenner och Anderson aldrig trodde på), och att den nya forskningen har motbevisat denna marxistiska bild genom att visa på kontinuerlig tillväxt i Frankrike, procentuellt lika hög under 1800-talet som i England, fast från en lägre nivå (s 451f). Talande nog så har de inga referenser till dessa marxister som föregivet hävdade att Frankrike i ett slag övergått från feodalism till kapitalism, utan hänvisar till Grantham (1997) och O'Brien och Keyder (1978). "labor markets worked extremely effectively in nineteenth-century France": löneskillnader mellan stad och land var små, åtminstone fram till 1860-talet, vilket motsäger idén att småjordbruken var gravt improduktiva (452). Anledningen till att Frankrike inte industrialiserade var inte mentalité, utan rationell (givetvis) arbetsdelning i den internationella handeln (453).

Nye 2000

John Nye pekar i början av sin artikel på att Grantham (1997) redan gett en översikt över kliometrisk forskning om Frankrike; därför är denna artikel mer en personlig reflektion. Nye, vid Washington University i St Louis, där också Douglass North var, vill också förespråka nyinstitutionalistisk teori (antagligen världens tråkigaste teori), som han menar väl förklarar fransk ekonomisk historia. Nye diskuterar en del tidigare forskning och diskuterar vad han menar är vägar fram. Han menar att två lovande ämnen är (1) den moderna statens framväxt, ur property rights- och public choiceperspektiv, och (2) framväxten av ett större handelsområde.

Fotnot
*Det är notabelt att Robert Allens löneserier i "Prices and wages in Paris 1400-1914", med data från Baulant (1971), Durant (1966) och Rougerie (1968), ser ut som att reallönerna för arbetare i Paris visst var lägre under 1700-talet än under 1600-talet, med ett rejält fall under 1710-talet, därefter stagnation till ca 1750, därefter viss ökning.

Referenser

Berger, Stefan. 1996. “The rise and fall of ‘critical’ historiography? Some reflections on the historiographical agenda of the left in Britain, France and Germany at the end of the twentieth century“. European Review of History.

Grantham, George. 1997. “The French cliometric revolution: A survey of cliometric contributions to French economic history“. European Review of Economic History.

Hoffman, Philip T. och Jean-Laurent Rosenthal. 2000. "New work in French economic history". French Historical Studies.

Hunt, Lynn. 1986. "French History in the Last Twenty Years: The Rise and Fall of the Annales Paradigm,"

Jones 1990 Georges Lefebvre and the Peasant Revolution Fifty Years on

Nye, John V.C. 2000. "The Importance of Being Late: French Economic History, Cliometrics, and the New Institutional Economics", French Historical Studies.

Debatten om arbetslösheten i mellankrigstidens Storbritannien

Runt 1980 startade en stor debatt om den ekonomiska utvecklingen och framför allt arbetslösheten i Storbritannien under mellankrigstiden. Diskussionen fick bränsle från den dåvarande stora debatten i makroekonomin mellan keynesianer och monetarister och nyklassiker, och det påpekas ofta i artiklarna att parallellen mellan 1970-80-talens höga arbetslöshet och 20-30-talens dito är uppenbar.

Broadberry 1983

Broadberry börjar sin artikel med att konstatera att enligt Feinsteins siffror, som vissa (t ex Hatton 1977) menar underskatter problemet, så var arbetslösheten i Storbritannien mellan krigen hög, som lägst 6.8 procent 1927 och som högst 15.6 procent 1932. Trots detta finns det två grupper av "optimister" om perioden. Den första kallar Broadberry "old optimists", centrerade kring Aldcroft och Richardson. De hävdar att mellankrigstiden utmärktes av en strukturell förändring bort från arbetsintensiva exportvaror i norr och väst och till kapitalintensiv mer produktiv produktion i syd och öst. Den höga arbetslösheten uppstod då som ett omvandlingsfenomen, och konjunkturpolitik för att sänka arbetslösheten hade varit skadligt, fördröjt den nödvändiga omvandlingen. Gruppen "nya optimister" (Benjamin och Kochin 1979, "Searching for an explanation for unemployment in interwar Britain", JPE; Easton 1979) har gjort en mer radikal omtolkning av perioden. Dessa utgår från teori om naturlig arbetslöshet och menar att arbetslösheten under perioden var frivillig och orsakad av generös a-kassa. Broadberry argumenterar här för den pessimistiska synen på mellankrigstidsarbetslösheten, och menar att det inte skedde någon förnyelse av brittisk industri à la gamla optimismen under perioden, och att Keynes (1936) begrepp om effektiv efterfrågan är nödvändigt för att förklara arbetslösheten. Broadberry menar att denna debatt också är relevant för samtidens -- alltså 1980-talets -- ekonomisk-politiska debatt; också på 80-talet finns det marknadsoptimister som menar att den höga arbetslösheten är ett nödvändigt övergångsfenomen, eller frivillig och orsakad av för generös a-kassa (s 465).

Broadberrys empiriska diskussion börjar med frågan om tillväxt i produktivitet och BNP under perioden (s 465-9). Broadberry menar att produktivitetstillväxten inte var så bra som Aldcroft hävdat, och att relativprisförändringssignalerna i den strukturella omvandlingen dränktes av den än starkare signalen av fallande allmän efterfrågan. För att förklara arbetslösheten på detta keynesianska sätt utvecklar Broadberry en ojämviktsmodell, som han kontrasterar mot Benjamin och Kochins (1979) jämviktsmodell där a-kassan är boven i arbetslöshetens drama. B och K har redan väckt debatt: hela fem kommentarer i Journal of Political Economy 1982, som alla accepterar deras övergripande teoretiska ramverk, och så två mer avvikande kommentarer från Hatton (1979, 1981) och Harrison och Hart (1982). B och K:s huvudsakliga empiriska stöd kom från tidsserieregression med arbetslösheten som beroende variabel, a-kassans ersättningsgrad till höger tillsammans med en proxy för aggregerad efterfrågan i form av loggad output minus loggad trend output. De visar också med tvärsnittsdata att ungdomar, som inte hade rätt till full a-kassa, hade lägre arbetslöshet än vuxna, och att gifta kvinnors arbetslöshet föll efter en reform 1931. Angående tidsserieregressionen så gör Irish (1980) den enkla kommentaren att ersättningsgraden och arbetslösheten båda trendar uppåt och att det därför inte är så konstigt att B och K får en signifikant effekt av a-kassan; inkluderandet av andra trendade variabler som befolkningens storlek tar bort denna effekt. Det är tydligt att detta är före 1980-talets revolution i tidsserieekonometrin, som jag också kommenterat i samband med forskning om facklig anslutningsgrad här, och i samband med ekonomisk-historisk forskning här; om nyare post-revolutionär tidsserieekonometri har jag skrivit här (modellspecifikation, laggstruktur etc) och här (strukturella brytpunkter). Ormerod och Worswick (1982) fokuserar i sin kommentar på sampleperioden och på operationaliseringen av ersättningsgrad (för en man med två barn), som de menar är icke-representativ. Collins (1982) menar att B och K inte kan förklara variationer i arbetslöshet mellan branscher med sitt ramverk. Metcalf et al (1982) pekar på att a-kassan var minst lika generös efter kriget som under mellankrigstiden, och med mycket lägre arbetslöshet. Cross (1982) pekar på att B och K inte beaktar sanktioner mot fuskare, och att de också har ett problem med omvänd kausalitet: högre arbetslöshet kan genom den politiska processen leda till mer generös a-kassa. Broadberrys kritik är dock djupare och han vill också lämna reduced form-ramverket till förmån för ett strukturellt ramverk med en ekvation för reallön och en annan för arbetslöshet.

Broadberrys slutsats blir att både de "gamla optimisterna" och de "nya optimisterna" har fel, och att arbetslösheten under efterkrigstiden förklaras av en keynesiansk brist på jämvikt och aggregerad efterfrågan. Han kommenterar:

"the economy in the interwar period showed very little evidence of the kind of self-equilibrating forces relied upon by economists within the Walrasian tradition. We see no reason to believe that these self-equilibrating forces are any stronger now; indeed, the huge rise in unemployment and its persistence since the late 1970's suggests that these forces are as weak as they were before the Second World War." (s 483)

Hatton 1983
Hatton utgår från Benjamin och Kochins inflytelserika paper från 1979, där de hävdade att 5 till 8 procentenheter av 20-talets arbetslöshet på 14 procent kan förklaras av alltför generös a-kassa, på grundval av en singel-ekvation för arbetslöshet med ersättningsgraden och avvikelser från trend-BNP på höger sida. Hatton tar på första sidan upp flera av kritikerna, som också Broadberry diskuterat, och menar att dessa alltför snävt fokuserat på att diskutera ekvationens utformning istället för den bakomliggande teorin och andra möjliga teoretiska förklaringar. Detta är förstås vad Hatton ska göra i detta paper.

B och K:s ekvation bygger på Maki och Spindlers paper från 1975 "The effects of unemployment compensation on unemployment in Great Britain", publicerat i Oxford Economic Papers. Hatton -- som uppenbarligen ligger nära Broadberry här men antagligen helt enkelt har arbetat parallellt på ungefär samma sak (Broadberry citeras inte i pappret) -- menar att en förklaring utifrån Keynes General Theory är mer lovande. För empirisk testning diskuterar han teori och härleder därifrån strukturella ekvationer för sysselsättning, arbetslöshet, och förändringar i priser och löner (s 494). Effekterna förväntas, och det här gillar jag mycket, variera med makroekonomisk regim (s 494, 497). Han modellerar en keynesiansk regim, med ekvationer för sysselsättning, löner och priser, där sysselsättnings- och prisekvationerna men inte löneekvationen funkar rätt bra. Motsvarande modell för en "klassisk" regim funkar mycket sämre för sysselsättningen och priser. Tolkningen av vilken teori som funkar bäst är inte rättfram (s 501). Överlag menar Hatton dock att Benjamin och Kochins enkla ekvation var dåligt specifierad, att de gjorde fel i att utgå från att arbetslösheten framför allt orsakades av utbudsfaktorer, och att keynesiansk teori bättre förklarar mellankrigstidens arbetslöshet (s 502-4). Teoretiskt håller jag med honom, men å andra sidan så gjorde inte heller hans ekonometriska modeller några underverksresultat direkt...

Beenstock och Warburton 1986

Michael Beenstock och Peter Warburton från City University of London publicerade 1986 detta paper i Explorations in Economic History, några år efter de stora debatterna i Journal of Political Economy och Oxford Economic Papers om klassiska och keynesianska förklaringar av mellankrigstidens arbetslöshet. Beenstock m fl (1984, Bank of England-paper) har hävdat att arbetslöshetens utveckling reflekterade reallönernas rörelse, att alltför höga produktlöneökningar 1930-32 ökade arbetslösheten och att löneåterhållsamhet efter 1932 därefter sänkte den. De argumenterade med data i tabeller och figurer men inte med ekonometri. Vad detta paper går ut på är att presentera ekonometriska bevis för tesen, som också är i linje med Casson (1983, Economics of Unemployment).

De kontrasterar tre olika teorier och presenterar relevanta ekvationer för att testa dem: neoklassisk, keynesianism, och imperfekt konkurrens (s 155-9). De kör regressioner med sysselsättningen i industrin 1922-38 som beroende variabel och produktlöner, råmaterialpriser, energipriser och en tidstrend (som inkluderas med motivationen att den ekonometriskt funkar bättre än en kapitalintensitetsvariabel!) på höger sida. Produktlönerna får den förväntade negativa effekten. I regressioner för total sysselsättning har de den själv laggad två perioder, produktlöner, laggade produktlöner, energipriser, penningmängd, världshandel (som proxy för efterfrågan) och kapitalstock på höger sida. Därefter regressioner för arbetsutbud. Dessa ekvationer används därefter för att skatta effekten av reallönerna på arbetslösheten, med kontroller för penningmängd, världshandel, och kapitalstock (s 165ff). De menar att de får stöd för en neoklassisk snarare än keynesiansk tolkning av mellankrigstidens arbetslöshet, och att reallönerna spelade en viktig roll i att höja arbetslösheten (s 168f). Frågan om varför reallönerna ökade så kraftigt lämnar de dock till ett annat paper.

Crafts 1987

Crafts tar avstamp i diskussionen mellan keynesianer och monetarister, och menar att ökningen av långtidsarbetslöshet från 20-talet till 30-talet kan kasta nytt ljus på frågan om mellankrigstidens arbetslöshet (s 418). Andelen av de arbetslösa som hade varit arbetslösa i mer än 12 månader ökade från 12 procent 1929 till runt 25 procent 1933-39. Crafts delar in arbetslösheten per region, och i inflöden och utflöden. Crafts menar att den negativa efterfråganchocken 1929-31 höjde den naturliga arbetlösheten och sänkta "kvaliteten" på arbetskraften, genom att göra specifikt humankapital värdelöst i den strukturella omvandlingen och göra en del långtidsarbetslösa apatiska etc (s 431). Så sett menar Crafts att varken nyklassikerna eller keynesianerna kan förklara ökningen av långtidsarbetslösheten på 30-talet.

O'Brien 1987
Denna artikel skiljer sig från de övriga som jag går igenom i detta inlägg genom att vara historiografisk, dvs handla om historieskrivningen i sig, och vara publicerad i klassiska vänsterhistorikertidskriften Past and Present snarare än en mer ekonomisk tidskrift. Patrick K. O'Brien är numera vid LSE och ägnar artikeln åt att gå igenom 1970- och 80-talens livliga debatt om Storbritanniens ekonomiska utveckling under mellankrigstiden. Hans egna position är:

"this brief and unique period of economic history is best depicted as an interlude in Britain's inevitable decline from its pinnacle of world economic power; and that the emphasis afforded by economists of all persuasions to discussions of policy (which stems largely from their theoretical and ideological commit- ments) lacks historical perspective and is often politically naive." (s 107)

Att O'Brien inte sväljer Benjamin och Kochins (1979) betoning på a-kassan som orsak till arbetslösheten behöver jag kanske knappt tillägga (s 117f). Han menar också att så länge vi inte vet så mycket om lönerigiditeten före 1914 är det svårt att säga hur mycket lönerigiditeten 1918-38 egentligen bidrog till arbetslösheten (s 119f). Han diskuterar också utförligt debatten om den ekonomiska politiken och penningpolitiken (s 121-7).


Eichengreen och Hatton 1988

Eichengreen och Hatton var 1988 redaktörer för en antologi om arbetslöshet under mellankrigstiden i nio länder, och detta kapitel är inledningen därifrån. De börjar med att konstatera att debatten hittills har två stora problem: (1) den har nästan uteslutande förts baserats på utvecklingen i USA och Storbritannien, och (2) den bygger nästan uteslutande på makrodata, och makrodata som är minst sagt imperfekta (s 2). Vad gäller arbetslöshetsstatistiken så visar de bland annat att de a-kassedata som Galenson och Zellner använt, och de ILO-data som Maddison (1964) använt visar helt olika saker: för Danmark, Tyskland, Holland och Sverige är Maddisons skattningar under hälften av Galenson och Zellners (s 10). Men Maddisons siffror är säkerligen för låga, säger Eichengreen och Hatton. De går vidare med att diskutera löneutvecklingen, och särskilt produktlöner; de menar att detta är ett bättre mått för lönepress som kan öka arbetslösheten, än vad reala konsumtionslöner (som är mer lättillgängliga data) är (s 14f). De menar med referens till Eichengreen och Sachs (1985) att variationer i reallöner bara kan förklara en liten del av variationen i sysselsättning mellan länder. Nästa fråga är lönerigiditeten (s 22-26). De menar att Benjamin och Kochins argument att den höga arbetslösheten i Storbritannien var frivillig och orsakad av generös a-kassa, är orimligt i ljuset av att Belgien såg än större arbetslöshet under perioden trots nedskärningar i a-kassan (s 26). De menar också att 18 år av makrodata inte är mycket att dra slutsatser utifrån, och pekar på Eichengreens (1986) studie av 7000 hushåll i London där han inte hittar någon högre sannolikhet att vara arbetslös för de mer generös a-kassa. Överlag så tar Eichengreen och Hatton upp både makro- och mikroperspektiv, t ex i effekterna av arbetslöshet (s 42-51).

Dimsdale, Nickell och Horsewood 1989

Dimsdale et al börjar sitt paper och konstaterar att den klassiska förklaringen av den höga arbetslösheten under 1930-talet handlar om en negativefterfråganchock 1929 och därefter, men att det på 1980-talet väckts opposition mot denna syn från författare som istället hävdar att reallönerna ökade orimligt mycket 1929-31 vilket höjde arbetslösheten, och därefter ökade mer återhållsamt 1932-37 och att arbetslösheten då föll. Det är framför allt Beenstock med kollegor som står för denna syn. Dimsdale et al hävdar däremot att reallönerna rörde sig normalt under de relevanta åren och inte är orsaken till den ökade arbetslösheten; förklaringen är den klassiska, en negativ efterfråganchock. De följer Dimsdale (1984), Broadberry (1986) och Beenstock och Warburton (1986), samt Hatton (1987) i att använda kvartalsdata.

Sohn 2013

Kitae Sohn vill föra in en historikers perspektiv i den ekonomiska debatt om arbetslösheten under mellankrigstiden, som Benjamin och Kochin startade 1979. Sohn konstaterar att ekonomer som B och K bara utgått från att arbetslösa föredrar a-kassa framför att jobba om a-kassan ger goa pengar, och hävdar att det istället är viktigt att faktiskt fråga de arbetslösa vad de själva tycker. I fråga om arbetslösheten på 1930-talet har Sohn förstås inte gjort egna intervjuer, utan har använt gamla intervjuer från en offentlig utredning. Detta material visar att arbetslösheten hade allvarliga, negativa konsekvenser för de berörda: isolering, familjer som gick i  kras, ångest, skamkänslor och fattigdom. Sohn menar att ekonomer borde ta större hänsyn till icke-monetära konsekvenser av arbetslöshet (s 12).

Referenser

Beenstock, Michael och Pater Warburton (1986) ”Wages and unemployment in interwar Britain”, Explorations in Economic History.

Broadberry 1983 ”Unemployment in Interwar Britain A Disequilibrium Approach”, Oxford Economic Papers.

Crafts (1987) ”Long-Term Unemployment in Britain in the 1930s”, Economic History Review.
N. H. Dimsdale, S. J. Nickell and N. Horsewood (1989) ”Real Wages and Unemployment in Britain during the 1930s”, Economic Journal.
Eichengreen, Barry och Timothy Hatton (1988) "Interwar unemployment in an international perspective: an overview", i Eichengreen och Hatton (red) Interwar Unemployment in An International Perspective (Kluwer Publishers)

Hatton, T.J. (1983) ”Unemployment benefits and the macroeconomics of the interwar labour market: a further analysis”. Oxford Economic Papers, november 1983.

O'Brien, Patrick (1987) ”Britain's Economy between the Wars: A Survey of a Counter-Revolution in Economic History”, Past and Present.

Sohn, Kitae (2013) ”Did unemployed workers choose not to work in interwar Britain? Evidence from the voices of unemployed workers”, Labor History.