Lind: graden av decentralisering i danska kollektivavtalssystemet har överdrivits

"Angesichts der ausgeprägten nationalen Koordinierung der Tarifpolitik muss insgesamt die These von der Dezentralisierung als wichtigstem Charakteristikum des dänischen Tarifvertragssystems als eine deutliche Übertreibung angesehen werden" (s 370)

-- Lind menar alltså att även om sektorsnivån är viktigast för lönebildningen i Danmark idag så innebär pattern bargaining-systemet att i realiteten inte så mycket decentralisering har skett

-- förhandlingarna sker (2004) i fyra områden: industrin (DA-LO), jordbruk och livsmedelsindustri (SALA), finanssektorn (FA) och offentlig sektor. Industrin, DA-LO:s avtal, sätter märket för resten.

-- företagsnivån för förhandlingar kontrolleras av de nationella organisationerna

-- 1994-2001 fallande arbetslöshet och positiv löneglidning

-- Lind menar att "koherent fragmentering" är ett bättre begrepp för vad som har hänt med det danska lönebildningssystemet än Traxlers "centraliserad decentralisering" (s 372)

-- arbetsgivarnas strategi är moderata löneökningar och ökad lönespridning (s 372)

-- "Als Fazit bleibt festzuhalten, dass zwei Jahrzehnte Neoliberalismus die dänischen Gewerkschaften und das Tarifvertrags-system nicht maßgeblich geschwächt haben."

Jens Lind, "Das dänische Tarifvertragssystem zwischen Kohärenz und Fragmentierung", WSI-Mitteilungen 7/2004

Bartlett om fallande löneandelen, och Krugman om rents

Bruce Bartlett skriver på New York Times ekonomiblogg Economix om att löneandelen minskat senaste decennierna i de rika länderna:

The report [OECD 2012] identifies the substitution of capital for labor in many industries as a cause of labor’s declining share. A shorthand term for this is “automation,” but it really goes beyond simply replacing workers with machines. It also includes the spread of technology, like computers and the Internet, that has increased the productivity of some workers, allowing them to do the work of several workers in the recent past, but not others.

But as a recent report from the International Labor Organization points out, the gains to higher productivity resulting from technological innovation are not going entirely to workers. It says that since 1999, average labor productivity in a cross-section of countries has increased twice as much as wages.

A new study by Loukas Karabarbounis and Brent Neiman of the University of Chicago’s Booth School of Business identifies the low cost of capital as a key source of labor’s woes. Because of low interest rates and low taxes on investment, companies have been encouraged to substitute technology, machinery and equipment for labor, which explains about half the decline in labor’s share of income, according to their estimate.

Interestingly, this means that rising interest rates, which have roiled the bond market in recent weeks, are part of the solution to labor’s declining share of income. By raising the cost of capital, higher rates will make labor relatively more attractive vis-à-vis capital. Higher taxes on capital would also have that effect as well.

As Professor Neiman put it in an e-mail to me,

Rising real interest rates, higher prices of investment goods, higher depreciation rates, or even increases in corporate tax rates would (everything else equal) push labor’s share upward as they all generate increases in the cost of capital.

This is important because many economists routinely assert that more capital investment is critical to increase productivity, which, in turn, will automatically lead to higher wages. While this is undoubtedly true up to a point, we may have passed the point where it is still true in economically advanced countries such as the United States."

Bruce Bartlett, "Labor's Declining Share is an International Problem", NYT Economix 25 juni 2013

-- annat nytt ur USA-debatten om löneandelar och liknande: Bruegel ger en finfin översikt över bloggdebatten utifrån Paul Krugmans inlägg om ökade vinster utan ökade investeringar, med svar från DeLong, Buttonwood, Owen Zidar, och Nick Rowe. Krugmans förklaring till att vinstandelen kan öka utan att det leder till högre investeringar är att inslaget av rents, avkastning på monopoltillgångar/fördelar som inte kan multipliceras, har ökat i ekonomin:

"the growing importance of monopoly rents: profits that don’t represent returns on investment, but instead reflect the value of market dominance. Sometimes that dominance seems deserved, sometimes not; but, either way, the growing importance of rents is producing a new disconnect between profits and production and may be a factor prolonging the slump." 

Paul Krugman, "Profits Without Production", New York Times 20 juni

T ex Justin Wolfers har påpekat (på Twitter) att Krugman inte presenterar några empiriska bevis för sin hypotes, utan mer använder sig av anekdoter. Och det är sant, och kanske inte helt förvånande från en opinionstext i NYT och några blogginlägg. Det är alltså i allra högsta grad en hypotes, inget bevisat faktum, att det är rents som ligger bakom vinst-investerings-divergensen som diskuterats i flera år nu. Men en intressant hypotes. (Man kunde också snacka om löneledd tillväxt, också det en intressant om än spekulativ hypotes.)

I ett blogginlägg förklarar Krugman också lite hur han tänker kring en makroekonomisk modell som ligger bakom ledaren "Profits Without Production" som jag citerat ovan. Krugman förklarar skissen till modell så här:

"OK, imagine an economy in which two factors of production, labor and capital, are combined via a Cobb-Douglas production function to produce a general input that, in turn, can be used to produce a large variety of differentiated products. We let a be the labor share in that production function.

The differentiated products, in turn, enter into utility symmetrically with a constant elasticity of substitution function, a la Dixit-Stiglitz; however, I assume that there are constant returns, with no set-up cost. Let e be the elasticity of substitution; it’s a familiar result that in that case, and once again assuming that the number of differentiated products is large, e is the elasticity of demand for any individual product.

Now consider two possible market structures. In one, there is perfect competition. In the other, each differentiated product is produced by a single monopolist. It’s possible, but annoying, to consider intermediate cases in which some but not all of the differentiated products are monopolized; I haven’t done the algebra, but it’s obvious that as the fraction of monopolized products rises, the overall result will move away from the first case and toward the second.

So, with perfect competition, labor receives a share a of income, capital a share 1-a, end of story.

If products are monopolized, however, each monopolist will charge a price that is a markup on marginal cost that depends on the elasticity of demand. A bit of crunching, and you’ll find that the labor share falls to a(1-1/e).

But who gains the income diverted from labor? Not capital — not really. Instead, it’s monopoly rents. In fact, the rental rate on capital — the amount someone who is trying to lease the use of capital to one of those monopolists receives — actually falls, by the same proportion as the real wage rate.

In national income accounts, of course, we don’t get to see pure capital rentals; we see profits, which combine capital rents and monopoly rents. So what we would see is rising profits and falling wages. However, the rental rate on capital, and presumably the rate of return on investment, would actually fall.

What you have to imagine, then, is that some factor or combination of factors — a change in the intellectual property regime, the rise of too-big-to-fail financial institutions, a general shift toward winner-take-all markets in which network externalities give first movers a big advantage, etc. — has moved us from something like version I to version II, raising the profit share while actually reducing returns to both capital and labor.

Am I sure that this is the right story? No, of course not. But something is clearly going on, and I don’t think simple capital bias in technology is enough."

Intressant!

-- Nick Rowe har också ett väldigt fint blogginlägg där han svarar på ett inlägg från Bruce Bartlett om finansialisering, löneandelen och ojämlikhet (det är lite fint och lite sorgligt att se hur mainstreamekonomer nu närmar sig analyser som postkeynesianer gjort i typ tio år, fast utan att referera till PK!). Rowe kommenterar i princip att Bartletts modell verkar funka fint för USA, men inte lika bra för Kanada.

Uppdatering 30 oktober 2014
Krugman:

"I caught a bit of CNBC in the locker room this morning, and they were talking about stock buybacks. Oddly — or maybe not that oddly, given my own experiences with the show — nobody brought up what I would have thought was the obvious question. Profits are very high, so why are companies concluding that they should return cash to stockholders rather than use it to expand their businesses?
After all, we normally think of high profits as a signal: a profitable business is one people should be trying to get into. But right now we see a combination of high profits and sluggish investment
What’s going on? One possibility, I guess, is that business are holding back because Obama is looking at them funny. But more seriously, this kind of divergence — in which high profits don’t signal high returns to investment — is what you’d expect if a lot of those profits reflect monopoly power rather than returns on capital.
More on this in a while."

Paul Krugman, "The profits--investments disconnect", Conscience of a Liberal 24 oktober
Brad Delong svarar: "Is there really a profit--investment disconnect?", 25 oktober

DeLong menar i grund och botten att de låga investeringarna nu är ett resultat av krisen:

"As a result of the housing bubble, the mortgage frauds, the attempts at regulatory arbitrage on their balance sheets by the money-center universal banks, the financial crisis, et sequelae, U.S. real GDP today is now 12% below what we back in 2007 expected it to be now. Since the post financial-crisis trough U.S. real economic growth has proceeded at 2.24%/year, compared to the 3.00%/year growth rate we saw between 1990 and 2007.
So far there are no signs anywhere that the gap between today and the pre-2007 trend in levels will be made up. So far there are no signs anywhere that the gap between today and the pre-2007 trend in growth rates will be made up.
That means that, come 2024 a decade hence, we can now expect a U.S. economy to be 19.5% smaller than the economy we confidently projected as of 2007 we would have.
And, with a capital-output ratio of roughly 3, that means that between 2007 and 2024 cumulative net investment will be lower than projected back in 2007 by 58.5%-point years of GDP–and cumulative gross investment considerably lower.
Given this extraordinary shift in our long-run growth trajectory and in the investment requirements consistent with that trajectory, is it really surprising that investment in this “recovery” is not matching previous patterns?
Paul Krugman says that because profits are high, the marginal return on capital is high, and that means that firms ought to be eager to add to their capital stocks via investment in order to achieve high returns and further boost their profits. This seems to me to rely on an identification of average-Q with marginal-Q that I have always found suspect. Remember: Profits are not high now because demand is high, throughput is high, and capacity is being fully used. Profits are high now because the labor share is unusually low. Firms almost surely, given the collapse in the labor share over the past fifteen years, operating with too much capital and too little labor along the isoquant to be profit maximizing. Why shouldn’t we presume that–just as after 1973 and 1979 they shifted to more energy-intensive mixes, and productivity growth was thus lower than previous experience would have predicted–firms are now shifting to more labor- and information-intensive mixes, and that investment (in everything except real investments in information technology) is lower than previous experience would have predicted?
I do see a puzzle needing explanation in the extraordinary shortfall in housing investment–in the now 8 million people who ought to be out on their own in apartments and houses but who are instead living in their sisters’ or other relatives’ basements.
I still have to be convinced that there is any shortfall or puzzle needing explanation in non-housing investment..."

Beskattning av vinstdelning/carried interest

SvD, 15 juni: "Altor får storsmäll av Skatteverket"

"Skatteverket kräver dels själva bolagen på skatt, dels enskilda direktörer och delägare. Fem riskkapitalbolag och 39 direktörer har hittills granskats. Och totalbeloppet just nu ligger på astronomiska 3 miljarder kronor. Det mesta, cirka 2,8 miljarder kronor är skatteskulder som de 39 direktörerna på riskkapitalbolagen ska betala, enligt Skatteverket. – Det nya beslutet som gäller Altor skiljer sig inte från tidigare beslut. Vi värnar grundprincipen att ersättning för arbetsprestation ska beskattas som vilken förvärvsinkomst som helst. Det vill säga inkomst av tjänst, säger Helene Bigander, nationell samordnare på Skatteverket för granskningen av riskkapitalbolagen. Allt kokar ner till det som på riskkapitalspråk kallas för ”carried interest” – en vinstdelning som direktörerna får del av efter framgångsrika bolagsförsäljningar. Skatteverket tycker att dessa inkomster är att betrakta som en slags bonus och förvärvsinkomst. Därför ska statlig inkomstskatt utgå på cirka 55 procent. Riskkapitalbolagen anser att det handlar om kapitalinkomster, vilka beskattas med 25 procent."

Alan Auerbach (UC Berkeley) i WSJ, 2007: "The recent controversy over the taxation of “carried interest” (the share of profits that managers of private equity funds, hedge funds and the like commonly receive) demonstrates the problems that can arise from taxing capital gains differently from other types of income. "

MacKenzie om de implicita subsidierna till bankerna

Sociologen Donald MacKenzie från universitetet i Edinburgh har med böcker som An Engine Not a Camera: How Financial Models Shape Markets gjort sig känd som en av de främsta akademiska analytikerna av finansialiseringen. Han har en intressant halvny artikel i LRB utifrån de beräknaingar som Bank of England-ekonomen Andrew Haldane och efterföljare gjort av hur stora de implicita subsidierna från staten till bankerna är, i form av att bankerna vet att staten kommer rädda dem om det går åt skogen. Enligt Haldane och BoE:s beräkning från 2010 så var stödet år 2009 107 miljarder pund; Vänsterpartiet plockade i sin vårbudgetmotion 2012 upp Riksbankens beräkning att stödet i Sverige uppgick till 30 miljarder kronor per år 2002-2010 och förespråkade utifrån detta en extraskatt på storbankerna. MacKenzie diskuterar i LRB-artikeln helt enkelt hur politiskt rimligt det är med den här typen av subsidier, och vad för policies de bör kombineras med (för subsidierna är antagligen nödvändiga).

"Three years ago, the Bank of England set out to calculate a figure that does more than any other to shatter banking’s preferred image of itself. The figure made its first, understated appearance in March 2010, when Andrew Haldane, the Bank’s Executive Director for Financial Stability, included it in a talk in Hong Kong, then reappeared later that year in a chart buried at the back of the December issue of the Bank’s Financial Stability Report. The figure was the size of the subsidy that taxpayers give to British banking just by virtue of being available to bail out banks if things go badly wrong. It was calculated by working out the value to banks of the difference between the two ratings now typically given to them by credit rating agencies: one of the ratings takes likely government support into account; the other, lower rating does not.

The Bank put the figure for 2009 at £107 billion. It didn’t attract much attention, but it should have. It’s more than the government spent that year on social security or education, and almost as much as it spent on health. The Royal Bank of Scotland, however, did notice, and grasped the threat the figure posed to the image of banking. It commissioned its own analysis from the economics consultancy Oxera, which took a different approach, treating government support as what traders call a ‘put option’ (in effect, insurance) on the aggregate assets of the banking system, and using the theory of such options to work out the value of the put. Oxera estimated the annual subsidy at £5.9 billion.

That’s still a pretty handy sum: it’s more than the government spends on Jobseeker’s Allowance, or – if you prefer – you could use it to pay for the BBC and throw in the wage bill of the Royal Navy. Unfortunately, Oxera’s method involved questionable assumptions about interest rates and the exact nature of the put option, and further analysis by economists at the Bank of England suggests that the true value of the option (and therefore of the taxpayer subsidy) for 2010 lay between £30 billion and £120 billion.

There’s nothing specific to the UK about the subsidy, other than its size relative to the UK economy, which results from the fact that our banks are very large; two of the biggest, Lloyds and the Royal Bank of Scotland, remain wards of the state. The financial news service Bloomberg, drawing on work by the International Monetary Fund, estimates the US subsidy at $83 billion a year. Senators Sherrod Brown (Democrat, Ohio) and David Vitter (Republican, Louisiana) have asked Congress’s investigative arm, the Government Accountability Office, to come up with a more authoritative figure. No one to my knowledge has done the equivalent calculation for the countries of continental Europe, but the subsidies there are likely also to be gigantic.

I don’t object in principle to taxpayer subsidies; I work in a sector, higher education, that still receives large amounts of public money. And in practice, the subsidy to banking is an insurance policy that only occasionally results (as it did in 2008) in direct cash injections. The subsidy doesn’t go directly into bankers’ pockets, and because it makes it cheaper for banks (with their current, debt-laden balance sheets) to borrow to fund their loans, it must reduce somewhat the interest rates on those loans. But it is reasonable to ask whether an activity such as banking, in which participants can become enormously wealthy, should receive a subsidy on this scale."

Donald MacKenzie, "The Magic Lever: How the Banks Do It", LRB 9 maj 2013

Vad vet vi om norsk lönebildning?

Hoel och Nymoen (1988)

Michael Hoel (Oslos universitet) och Ragnar Nymoen (Norges bank) har i detta paper kvartalsdata för industrilöner kv1 1968 till kv 4 1985. Bargaining-teori infl av Nickell (1984), dvs tar avstånd från antagandet i Hersoug, Kjaer and Røsdseth (1986) att facket unilateralt sätter lönerna. ” The motivation of the paper is primarily to derive an empirical wage equation for Norwegian manufacturing based on a sound theoretical base.” – mycket teoretiskt syfte alltså. Oberoende variabler arbetslöshet, inflation, prisförändring på importerade tillverkningsvaror, produktivitet per arbetad timme, lön i andra sektorer, och skattesats på arbete (s 985). Säsongskorrigerade kvartalsdata. Ganska konstiga dribblingar med specifikationer; "Due to the multicorrelated nature of the variables, it is diflicult to make use of ‘a from general to specific’ specification search strategy. Instead we decided to specify some simple ad-hoc hypotheses of expectation formation." (s 987) Tre olika dummies för policies, bl a för lönestoppet 1979. Hoel och Nymoens slutsatser är: "The results suggest that the present model encompasses the rival Phillips-curve model. If these results can be extended to other Phillipscurve specifications, we certainly have a strong case against the common practice of drawing inference about the NAIRU or NRU from a single Phillips-curve equation. Our results suggest that the NAIRU and NRU are properly derived by integrating a wage equation into a more complete macroeconomic model." (s 991)


Høgsnes 1989
Høgsnes är sociolog och artikeln ur Acta Sociologica; här diskuteras framför allt vilka normer som används i lönebildningen, framför allt hur grupper av anställda jämför sig med varandra, idéer om rättvisa, och "efficiency wages" à la Akerlof och Yellen. Han fokuserar på norsk inkomstpolitik från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet. Den empriska biten (s 350-3) är anekdotisk.


Wulfsberg 1997
De flesta studierna av lönebildning i Skandinavien, konstaterar Wulfsberg i början av sitt paper, har använt aggregerade tidsserier. Detta paper använder istället årliga paneldata för 7 000 norska företag från 1972 till 1988. Med så disaggegerade data kan man bland annat undersöka effekter av regional arbetslöshetshistoria på lönebildningen, och en fördel med detta paper -- säger Wulfsberg -- är att tidsdimensionen i datasetet är längre än i liknande tidigare studier. Det teoretiska ramverket kommer från Nickell och Wadhwhani (1990) och fokuserar på insider- och outsidereffekter på löneutvecklingen. "Insider forces are represented by firm-related variables, typically producer prices and productivity, while outsider forces include, for example, wages in other firms (alternative wages) and unemploy- ment. Nickell and Wadhwani (1990) identify the 'insider weight' as the long-run elasticity of the wage with respect to the average productivity of labour, and find it to be in the range of 8-15%. Nickell and Kong (1992) report an average insider weight across 11 UK industries of 13% and find little variation between industries. Lee and Pesaran (1992) estimate an average insider weight of 20% (my computations) also on UK industry data." (s 419f) Lönebildningen i Norge är mycket mer centraliserad än den i Storbritannien och därför kan man förvänta sig andra insider-effekter. Holmlund och Zetterberg (1991) som använder branschdata hittar en effekt nära noll, medan Johansen (1996) med norska branschdata hittar en insidervikt runt 20 procent.

En intressant fråga för diskussionen om centralisering och insidereffekter är den om löneglidningen. Under 1970- och 80-talen hade löneglidningens andel av de totala löneökningarna en ökande tendens och låg mellan 30 och 80 procent. Är detta en decentralisering av lönebildningen? Och innebär det ökad vikt för insiderfaktorer? Det är troligt. Wulfsberg menar dock att det inte är så att löneglidningen nollställer effekterna av central lönesättning; "Holden (1989) finds evidence against this hypothesis, which can be explained by the fact that the tariff wage affects the pay-offs of both union and firm during a dispute without a strike. Rødseth and Holden (1990) suggest that the central unions can predict the size of wage drift and thus set or negotiate a tariff wage that will meet their desired total wage increase" (s 421).

Diskussionen av lönemodellen börjar Wulfsberg så här: "There are several possible ways of modelling the bargaining interactions between a union and a firm (see Manning, 1987). The most popular one in applied work is the right-to-manage model where a union and a firm first bargain over wages and the firm then sets employment". Lönefunktionen är:

W_i = W_i(β_i, ^W_i, U, B, Q_i, Φ_i)

där _i betecknar företagsnivå, W är lön i företaget, β är fackets förhandlingsstyrka, ^W är löner utanför företaget, U är arbetslöshet, B är a-kassans ersättningsnivå, Q är produktivitet och Φ är kilen mellan real lönekostnad och reallön genom skatter och priser. Nickell och Wadwhani utgår från att produktionsfunktionen är Cobb-Douglas och logaritmen av lönekostnaden är då summan av logaritmerade insidervariabler, utanförvariabler och kilen. Modellen är, med logaritmerade variabler i gemener:

w_i = μ_1[(p + y-n)_i + α_1Δn_i + α_2β_i] + μ_2[^w_i + γ_1u + γ_2b] + μ_3Φ_i

där p är produktpris, y är output och n är sysselsättning. μ_1 är här alltså den sammantagna innanföreffekten och μ_2 är den sammalagdda utanföreffekten. Wulfsberg förutsätter att μ_1 + μ_2 på lång sikt är lika med ett, så att lönerna stiger i takt med produktiviteten och lönerna i övriga företag. α_1 är en insidereffekt à la Blanchard och Summers (1986). μ_3 antas på sikt vara noll. Wulfsberg går vidare med att göra om ekvationen ovan till en dynamisk ekvation, med företags-fixed effects.

Datasetet innehåller från början alla norska industriföretag 1972-1988, men Wulfsberg använder bara de företag som är med minst nio år i rad. Samplet är då 7323 företag som i snitt täcker 70 procent av de anställda i industrin. Datasetet är obalanserat och Wulfsberg förklarar i en fotnot att en referee föreslagit att han skulle göra det balanserat; detta skulle öka homogeniteten men minska representativiteten för norsk industri i allmänhet (s 423). Variablerna lön i andra företag (^w) och arbetslöshet (u) är regionspecifika; det finns ungefär hundra "arbetsdistrikt". Facklig styrka på företaget är inte med i modellen eftersom det inte finns data på detta; Wulfsberg menar till sitt försvar att den fackliga anslutningsgraden varit rätt stabil under perioden, med majoriteten av variationen mellan sektorer, vilket fixed effects kommer kontrollera för.

Han använder Arellano-Bonds (1991) GMM-estimator. Regressionerna är medvetet motsvarande Nickell och Wadhwanis (1990) och Lee och Pesarans (1992) på brittiska data, för att kunna jämföra Storbritannien med Norge. Diagnostiska test -- autokorrelation, Sargantest om instrumentens validitet (s 426) -- säger att modellerna inte funkar särskilt bra. Wulfsberg går därför vidare med equilibrium correction models (ECM) med bl a två laggar av löneförändringen (= hög lönepersistens) och nuvarande värde och två laggar av Δ(p + y - n) på höger sida. Även skillnaden mellan företags lön och omgivande lön (^w) tidigare period är intressant.

Wulfsberg får fram betydligt lägre insidereffekter än vad Johansen (1996) gjorde med norska industridata 1966-1987 (J fick fram 20 procent). Men detta är inte så konstigt med tanke på att Wulfsberg använder företagsdata medan Johansen använde branschdata; förstås är "innanför" en större del om man använder en större enhet, som bransch jämfört med företag. Wulfsbergs skattade insiderdel är mer lik Holmlund och Zetterbergs (1991) som var 4 procent (s 431). H och Z använde förvisso också branschdata, så Wulfsberg menar att de borde ha fått större insidereffekter men att deras estimatorer var imprecisa. Forslund (1994) med företagsdata för Sverige 1984-1988 fick en insignifikant insidereffekt på 7 procent. Error correction-effekterna i Wulfsbergs resultat är väldigt långsamma för interna variabler men snabbare för de externa; detta tolkar han som att "The much faster adjustment to the relative wage may imply that unions are more concerned with relative wages and external factors in the labour market. In other words, local wage bargaining in Norway may be as much about the wage distribution as profit sharing. The nationwide agreements have always been favourable to low-wage sectors in order to counteract the effects of local wage bargaining on wage dispersion" (s 431). Att den skattade insidervikten på 5 procent är mindre än de från studier av Storbritannien menar han är förenligt med att löneförhandlingarna är mer centraliserade i Norge (s 437).


Barkbu, Nymoen och Røed 2003
Barkbu (numera ekonom på IMF), Nymoen (U Oslo) och Røed (U Oslo) menar i början av sitt paper att det empiriska stödet för att mer centraliserade löneförhandlingssystem ger lägre arbetslöshet än mer decentraliserade system verkar "fairly robust"; de hänvisar till Calmfors och Driffill 1988, Soskice 1990, Bean 1994, Jackman et al 1996, Scarpetta 1996, OECD 1997, 1999, Nickell och Layard 1999 och Iversen 1999. Men det finns minst tre problem med dessa belägg (s 38). Ett, resultaten bygger på jämförelser av länder som inte bara skiljer sig åt i lönebildningssystem utan också på en massa andra sätt, t ex i ekonomisk politik. Korrelationen mellan lönebildningssystem och arbetslöshet kan alltså vara spuriös. Två, alla dessa studier bygger på konstruktion av grova index som poängsätter länder i grader av lönekoordinering och kvantifierar avståndet mellan dem. Dessa index innehåller stora mått av subjektiva omdömen, och Flanagan (1999) visar att små förändringar i omdömen kan drastiskt förändra resultaten man får. Tre, tvärsnittsanalyser ignorerar den signifikanta variationen inom länder över tid, även om vissa studier inkluderar två-tre observationer per land. (Här blir jag förvånad -- jag skulle tänka mig att studierna i regel skulle bygga på time series cross section-data snararare än bara tvärsnitt?) Utifrån dessa svagheter, och jag tror verkligen att det är hårt träffande kritik, pläderar de för värdet av en annan approach:

"An alternative approach pursued within other parts of the social sciences is to analyse each wage settlement in depth, and consider how the outcome of each bargaining round depends on the particular institutional and economic setting, the roles played by arbiters, the lines of communication between the parties of the wage bargaining and between them and the government, the internal position of the parties, the influence of individual personalities, and so forth. This case study approach obviously provides a well of information that might be useful in order to derive, not only a one-dimensional relationship between wage formation and unemployment, but perhaps a menu of such relationships based on different bargaining setups. It could also be valuable in terms of developing economic models that are able to predict wage growth more accurately than today’s models. Hence, at this point we believe that there are scientific dividends to be harvested by building bridges between the different disciplines of the social sciences." (s 38)

De har studerat varje lönerunda i Norge och Sverige från 1960 till 1999, med skriftliga källor (inte minst Stokkes avhandling från 1998) såväl som intervjuer från facken och arbetsgivarorganisationerna, och med akademiker. Den kvalitativa information som de har samlat in har de syntetiserat till fem komplementära koordinationsindikatorer som beskriver (1)nivån för förhandlingarna, (2) graden av statlig inblandning, (3) graden av koordinering på arbetsgivarsidan och på (4) den fackliga sidan, och (5) förhandlingsklimatet mellan de två parterna. De använder därefter denna information för att utvärdera de kausala påståendena om förhållandet mellan lönekoordinering och arbetslöshet.

De har en teoretisk diskussion (s 39-41) om kollektiv löneåterhållsamhet och varför det är svårt att uppnå den. Diskussionen är inte så förvånande utan hänvisar till Calmfors (1993) om externaliteter som gör att mer centraliserade förhandlingar mer sannolikt leder till återhållsamhet, och Blanchard och Summers (1986) om att insiders kanske struntar i de arbetslösa.

Avsnittet om koordinering i de två länderna börjar med att konstatera att båda länderna hade centraliserade förhandlingar på 60- och 70-talen. I Sverige decentraliserades förhandlingarna på 80-talet och denna process fortsatte på 90-talet. Också i Norge skedde decentralisering på 80-talet, men processen vändes på 90-talet. Två traditionella skillnader mellan länderna är att det finns fler förhandlingshenheter i Sverige (om det beror på att landet är större nämns inte) och att staten ingriper i inkomstpolitiken mer i Norge (s 42). Indexen har tidigare presenterats i ett arbetspapper på norska, Barkbu (2000). Operationaliseringarna är anpassade efter de här två länderna, men författarna menar att det borde gå att göra motsvarande indikatorer också för fler länder. De fem indikatorerna har fått värdena 0, 0.5 eller 1 för varje år, där 0 är icke koordinerat och 1 är koordinering. Det är alltså bara tre steg, att jämföra med Golden-Lange-Wallersteins centraliseringsindex som går från 1 till 5, Traxler-Blaschke-Kittels centraliseringsindex som går från 1 till 12 (!) eller Kenworthys koordineringsindex som går från 1 till 5 (se Kenworthys World Politics-artikel från 2001 för en översikt, och hans dataset här). Det vore alltså intressant med en kommentar till varför de valde just tre steg i indexet. I vilket fall, så är den första indikatorn, nivå för förhandlingarna, 1 om centrala förhandlingar förs mellan LO och SAF alt LO och NAF, och den får värdet 0 vid sektorsförhandlingar. Indikator två är inkomstpolitik som när regeringar lovar skattelättnader eller subsidier i utbyte för löneåterhållsamhet; variabeln får värde 1 om regeringen griper in och 0 annars. Indikatorerna 3 och 4 fångar graden av koordinering på den fackliga sidan och arbetsgivarsidan; den har fått -- och det här är lite oklart -- värde 1 när "there have been successful coordination efforts, and 0 if there have been no efforts or efforts have been unsuccessful" (s 43). De kollar bara på LO-facken, inte tjänstemän och akademiker.

De medger att det är ett problem att de inte har med tjänstemanna- och akademikerfacken, men menar att den mesta koordinering som skett antingen varit inom LO eller med LO, så att deras variabel ändå fångar detta. Indikator 5 är "förhandlingsklimatet" och är förstås en subjektiv bedömning; de tar också in i fall det strejkades under förhandlingsrundorna här. Som alternativ specifikation av "korporatism" (nu glids det på begreppen!) använder de Iversens (1999 kap 3) index, som väger in hur många förhandlingsenheter som är med och hur koncentrerade de fackliga medlemmar är till ett fåtal förbund. De har ingen diskussion om att använda t ex Golden-Lange-Wallersteins index, trots att också de diskuterat både Norge och Sverige under Barkbu et als period.

Överlag har Barkbu et al väldigt lite diskussion om konstruktionen av indexet, validitet, och jämförelse med alternativa index; jag tycker att de stressar lite till sin ekonometriska undersökning, inte minst med tanke på att de själva påpekar i inledningen hur stora problem vi har sett att mått av denna typ har. Med Ahlquists (2010) sociala pakter-paper kan man tycka att det är bisarrt att hans kvantitativa index inte klassificerar Wassenaaröverenskommelsen med en social pakt, men han diskuterar i alla fall detta...

Den beroende variabel som de är intresserade av är jämviktsarbetslösheten, "which of course is not an observable entity" (44). De använder en general to specific modelleringsprocedur à la Hendry (1995), och börjar med en modell med alla fem koordineringsindex och deras laggar, plus ekonomiska kontrollvariabler. Single equation-estimering har två problem. Ett, endogenitet: de ekonomiska variablerna kan bero på koordineringsindexen. De testar detta med instrumentvariabelregressioner och det visar sig inte vara så stort problem. Två, den totala effekten av koordineringsindexen kan inte göras i single equation-ramverket när ekvationerna inkluderar endogena ekonomiska kontroller. Därför använder Barkbu et al en "system of equations model" estimerad med Full Information Maximum Likelihood (FIML). Den beroende variabeln är (förändringar i) logaritmerad total arbetslöshet, som är öppet arbetslösa plus de i arbetsmarknadsprogram som andel av arbetskraften, och de prövar också med öppen arbetslöshet samt med ett arbetskraftssurveymått som alternativa beroende variabler; de gör ingen skillnad. Eftersom de har ganska många index och inte så många observation -- 1963 till 1998 -- använder de inte så många kontrollvariabler. De är BNP-tillväxten, logaritmerad löneandel i tillverkningsindustrin som mått på profitabilitet i den sektorn, och logaritmerad andel som är i arbetsmarknadsprogram (s 46). De menar att de första två variablerna fångar upp Rødset (1997) och Lindbecks (1997) argument att total efterfrågan och växelkurspolitik är väldigt viktigt för att förstå arbetslösheten i Norge och Sverige, och att den tredje fångar upp att aktiv arbetsmarknadspolitik också varit en mycket viktig del av politiken i dessa länder (jfr Oesch 2010, Iversen och Soskice 2009).

I deras single equation-regression på Norge är I1 (och dess ettårslagg) den enda indikatorvariabeln som har en statistiskt signifikant effekt, så de går vidare med en specifikation där bara I1 är med av indikatorerna. Jag måste säga att jag tycker att detta är väldigt konstiga regressioner -- varför skulle centralisering av löneförhandlingarna i sig år t leda till lägre arbetslöshet år t och t+1? Det känns väldigt spuriöst och funky. Vi vet ju att Sverige hade centraliserade förhandlingar med väldigt oansvarig lönepolitik 1974-75 likväl som centraliserade förhandlingar med mer sansad lönepolitik andra år, och att det inte minst var stimulanspolitik som kunde rädda sysselsättningen år efter lönepushar som 74-75. Varför är då inte valutakursen direkt med som variabel istället för löneandel? Och varför inte någon indikator på statens "fiscal stance"? Eller penningpolitiken? Jag tror absolut att nivån av löneförhandlingar spelar roll för statens funktionssätt, och det kan nog vara så att om man lyckas upprätthålla centraliserade förhandlingar så tyder det på ett konstruktivt samarbetsklimat vilket kan vara bra för sysselsättningen, men effekten tror jag inte är på förändringar från år till år kanske. De får i vilket fall fram att nivån av koordinering spelar roll, och att detta håller också om de istället använder Iversens koordineringsindex (s 49).

I den svenska regressionen hjälper varken de institutionella eller de ekonomiska variablerna till att förklara ökningarna av arbetslösheten 1964-67 eller 1967-76. De inkluderar därför två dummies för dessa perioder, "as one way of whitening the residuals" (! s 49). I deras svenska data använder de ett mått på aggregerad efterfrågan från Forslund och Kolm (2000) istället för förändringen i BNP. Resultaten för de institutionella variablerna är lite annorlunda än de för Norge. Nivån för förhandlingarna har en positiv effekt på arbetslösheten, alltså mer centralisering ger mer arbetslöshet, men det är problematiskt här att den indikatorn inte alls varierar mellan 1964 och 1982, och kombinationen av återcentralisering och skarp ökning av arbetslösheten år 1991 (där den senare i verkligheten förstår orsakade den föregående, omvänd kausalitet alltså) spelar antagligen stor roll för detta ekonometriska resultat. Också inkomstpolitikindikatorn, arbetsgivarnas koordinering och förhandlingsklimatvariabeln är tillräckligt nära statistisk signifikans för att behållas i deras general-to-specific-modellering. De dribblar med olika specifikationer och även med Iversens index. Skrämmande nog får de r2 på 0,95 i den sista modellen...De går vidare med FIML-modellerna och att diskutera hur stora effekterna är. Enligt deras modellering för Sverige ökar en centralisering av förhandlingarna eller en total koordinering på den fackliga sidan arbetslösheten från 10 till 16,6 procent över 4 år, genom en ökning av reallönerna (s 54). Mer statlig inkomstpolitik, mer koordinering på arbetsgivarsidan eller skifte till ett milt förhandlingsklimat beräknas däremot minska arbetslösheten. De skattade effekterna är barockt stora (s 55).

I sin slutdiskussion för Barkbu et al en intressant diskussion om de olika resultaten för Norge och Sverige -- förhandlingscentralisering och facklig koordinering beräknas öka arbetslösheten i Sverige men minska den i Norge. De förklarar denna diskrepans så här:

"In Sweden, wage coordination has been more controversial, and the relationship between employers and employees has—partly as a result of this controversy—been more antagonistic. Moreover, Sweden has built on a more ad hoc type of coordination mechanisms, without strong formal conflict-resolving institutions. As a consequence, centralisation (I1) and pure worker-side coordination (I3) have different effects in the two countries. While they primarily contribute to promote the bargaining strength of the worker-side in Sweden, they contribute to the process of ’internalising external effects’ in Norway. Successful collective wage moderation in Sweden requires to a much larger extent than in Norway that the employer side also operates in a coordinated fashion and that there is a favourable climate between employers and employees. The possibility that the label ‘high centralisation’ actually means different things in the Swedish and Norwegian political and economic systems has been discussed by, e.g. Freeman (1997) and Rødseth and Nymoen (1999), and one corroborating observation is that Sweden seems to have abandoned centralisation permanently in 1993, while in Norway it remains very much a part of the picture" (s 56, min fetning)

Det fetade tycker jag är väldigt intressant. Jag har tidigare konstaterat att i modeller från 80-talet som hävdar att mer centraliserade löneförhandlingar ger upphov till löneåterhållsamhet så görs ofta antagandet att facket enväldigt sätter lönerna, dvs att det inte finns någon maktrelation mellan arbetsgivare och arbetstagare som spelar roll för lönernas utfall (se Wallerstein 1990). Om man släpper detta antagande så kan man som Assar Lindbeck (1990) notera att centraliserade förhandlingar tenderar att stärka fackets och arbetarnas förhandlingspositioner, vilket ökar lönetrycket. Denna kanal ger alltså den motsatta effekten till internaliseringseffekten som Wallerstein med flera har teoretiserat. Och det är en empirisk fråga vilken effekt som kvantitativt trumfar vilken.


Referenser
Bergljot Bjørnson Barkbu, Ragnar Nymoen och Knut Røed. 2003. “Wage coordination and unemployment dynamics in Norway and Sweden”, Journal of Socio-Economics.
Hersoug, T., K.N. Kjaer and A. Rodseth, 1986, Wages, taxes and the utility maximizing trade union: A confrontation with Norwegian data, Oxford Economic Papers.
Hoel, Michael och Ragnar Nymoen. 1988. "Wage Formation in Norwegian Manufacturing: An Empirical Application of a Theoretical Bargaining Model". European Economic Review.
Høgsnes G. 1989. ”Wage bargaining and norms of fairness-a theoretical framework for analysing the Norwegian wage formation”. Acta Sociologica.
HOLMLUND, B. and ZETTERBERG, J. (1991). 'Insider Effects in Wage Determination: Evidence from Five Countries', European Economic Review, 35, 1,009-34
JOHANSEN, K. (1995). 'Norwegian Wage Curves', Oxford Bulletin of Economics and Statistics, 57, 229-48.
JOHANSEN, K. (1996). 'Insider Forces, Asymmetries and Outsider Ineffectiveness. Empirical Evi- dence from Norwegian Industries, 1966-87', Oxford Economic Papers, 48, 89-104.
Kenworthy, Lane. 2001. "Wage-setting measures: A survey and assessment". World Politics.
LEE, K. C. and PEsARAN, M. H. (1992). 'The Role of Sectorial Interactions in Wage Determination in the UK Economy', Economic Journal, 103, 21-55.
MANNING, A. (1987). 'An integration of Trade Union Models in a Sequential Bargaining Frame- work', Economic Journal, 97, 121-39.
Nickell. S.J., 1984, The modelling of wages and employment, in: D.F. Hendry and K.F. Wallis, eds., Econometrics and quantitative economics (Blackwell, Oxford).
Nickell, S.J. and M. Andrews, 1983, Unions, real wages and employment in Britain 1951-79, Oxford Economic papers pp. 183-206.
NICKELL, S. and WADHWAmI, S. (1990). 'Insider Forces and Wage Determination', Economic Journal, 100, 496-509.
Wulfsberg, Fredrik. 1997. "An Application of Wage Bargaining Models to Norwegian Panel Data". Oxford Economic Papers.

Camphuis avhandling om holländska socioekonomiska rådets lönepolitik

Willem Camphuis har skrivit en riktig bjässe till doktorsavhandling -- 595 sidor -- om det nederländska socioekonomiska rådet och deras rådgivning till regeringen 1950--1993: Tussen Analyse en opportuniteit: De SER als adviseur voor de loon- en prijspolitiek. Därmed finns det i alla fall tre böcker som jag känner till om sådana råd: Marita Estors Der Sozial-Ȯkonomische Rat der niederländischen Wirtschaft: Institution und Funktion eines zentralen und repräsentativen Wirtschaftsrates als Problem der Organisation der Wirtschaftspolitik från 1965, Bernd Marins Die Paritätische Kommission: aufgeklärter Technokorporatismus in Österreich från 1982, och så Camphuis.

 Tyvärr är schabraket, som finns som pdf att ladda ner, på holländska men där finns i alla fall en sammanfattning på engelska.

"The purpose of this study was to gain insight into the actual significance of the SER as (mandatory) consultant to the government on the basis of qualitative research of the available sources. Since 1950, the SER has delivered several hundreds of recommendations, varying strongly in their content and ambition. This is why it was necessary to select a representative theme inside the advisory duty of the SER which offered a sound and implementable view into the influence of the SER as government advisor. The choice fell on wage and pricing policy.
Good sources were available in this field, not only from the SER itself, but also from other relevant organs and institutes (Council of ministers and its sub councils, ministries, Dutch Labour Foundation etc.). A total of 28 SER-recommendations over the period 1950-1993 were selected, the larger part of the recommendations concerning wage and pricing policy which were drafted by the SER during that period of time. After 1993 the SER did not draft any more recommendations of interest in this field, because of the generally accepted withdrawal of government intervention from wage and pricing policy. The search for the true significance of the SER-recommendations in practice, resembled a chronological investigation, because every SER-recommendation went through an entire course of development, starting from the request for advice by the government (or on the SER’s own initiative) until the moment that the government explicitly declared themselves on what the SER had advised. In practice, the events during the preliminary phase of the final recommendation, revealed to be important to the government’s ultimate course of action. In this study, every piece of advice has been given a qualification with regard to its influence on the government policy. /.../
The results regarding the influence of the 28 recommendations regarding wage and pricing policy in the period 1950-1993 researched in this study is as follows. Seven recommendations were determined to have had zero influence. The influence of seven recommendations referred to a limited number of issues. Six recommendations were of influence in different parts and the conclusion for three recommendations was that they were clearly of influence. Five recommendations revealed to be (almost) wholly decisive to the policy pursued or the decision made.
We determined that in the fifties, the SER-recommendations on wage policy and wage movements were of nearly no importance to the governmental policy pursued. The Drees governments (1948-1958) were strongly led by their own convictions about what was all or not necessary and were guarded towards and suspicious of the SER, which they did not hold in high esteem, especially in the initial stages of it existence. In these first years of its existence, the SER was in actual fact ignored. That the SER was divided in the fifties, got involved in scuffles about the required work rate and leaking of confidential information, did not contribute to the increase of authority.
The government’s suspicion of the SER manifested itself stronger as the concerns about the national economy (Korea crisis, threat of wage explosion) increased. During the post-war reconstruction of the Netherlands, the basic attitude of the consecutive governments was that there was constructive cooperation between the government and businesses wherever possible. But where they felt the economic and political situation did not permit this, these governments unrelentingly pulled the reins. Maintaining direction of the socio-economic development by the governments, for that matter, was becoming more and more difficult as the economic situation improved in the fifties. Under influence of the increasing economic situation, different SER-recommendations got jammed between the fighting parties in the Council or ran up against a government that did not wish to relent wage policy power any faster than necessary.
The sixties show a change where the influence of SER advice is concerned. The confessional-liberal governments gradually cut back the planned wage policy from 1959, though this was not according to plan to say the least. With the change of authorities in the field of wage base determination, a shift of power toward businesses took place, helped by the further improvement of the economic situation. And though the business community remained divided about the structure and interpretation of wage base determination, the SER frequently formed a front that pushed the government into a defensive attitude. Eventually, the business community overplayed its hand in 1966, causing the government to finally intervene harshly. An agreement on wage base determination in the Council finally caused the government to follow the business community once again. The government had an intervention tool up their sleeve for the Wages Act (1970) and they found out the consequences to their cost; the radicalised trade unions shut down all central deliberation and the SER turned out to be the last stage left for the restart of deliberations through an artificial recommendation at the beginning of the seventies.
During the advisory process on the pricing legislation and the subsequent legislation processes (1960-1961 and 1964), the SER-recommendations revealed to be a parliament weapon. /.../
The seventies show a mixed image with regard to the influence of SER-recommendations. Polarisation in politics and in the business community increased further, limiting the number of compromises in the Council to a minimum. The declining economy reinforced the long-fought free wage policy to remain an illusion, because the subsequent governments often fell back on governmental intervention. The image that was conjured up in some publications, that of the SER having meant nothing to government policy in the seventies, requires some qualification. In the case of the Den Uyl cabinet (1973-1977) the majorities in the Council provided the government with the necessary support for the realisation of the intended increases of the minimum wages, and so the Council proved to be an important pillar of the policy. As part of its financial-economic programme Bestek ’81, the Van Agt cabinet (1977-1981) was determined to curb the development of the minimum wage; when the SER did not sufficiently join these government intentions, the government simply ignored the divided SERrecommendations. Despite the Council being an ineffective scene of battle in this period, this was no reason to dispute its right to existence neither for the government nor the parliament.
The period 1982-1993 offers a mixed image, as did the seventies, with regard to the importance of the SER-recommendations on wage and pricing policy. The first two Lubbers cabinets (1982-1989) set in a firm reorganisation of the Dutch economy. The goals of this policy were guiding to the government and the coalition parties bound firmly to the coalition agreement. The SER-recommendations were made subservient to this. If so desired, the government was more than willing to use the SER-recommendations as legitimisation to the parliament if it (partially) agreed with the contents. But like the Drees cabinets, the Lubbers cabinets made no mistake that they too could manage without the SER and its recommendations. /.../
The SER, once based on the political ideology of Catholics and social democrats, was under threat of losing its advisory duty on the grounds of efficiency considerations. Initially (1993), the business community managed to maintain the SER’s advisory duty to the government, but this was finally lost in 1995 through an amendment from the liberal MP B.M. de Vries passed in parliament."

-- politikerna följde inte SER:s rekommendationer om de riskerade att förlora sina parlamentsplatser på kuppen
-- bilden i litteraturen att SER:s råd bara spelar roll när de har hel konsensus, är onyanserad. Sant att med total dissensus får SER:s råd inget inflytande, men i övrigt är det mer komplext: också delvis oeniga SER-råd kunde få inflytande, och total enighet var ingen garanti för inflytande
-- regeringen var laglift bunden att konsultera SER och gjorde därför det även när de inte var seriöst intresserade. Framför allt mellan 1963 och 1982 var konsulteringen ofta en "rituell dans" (s 584)
-- SER:s rekommendationer fick större inflytande när de hade stöd av en mäktig partner, t ex ILO, och när de fick jobba i fred från medierna (s 584)

Överlag, menar Camphuis, har betydelsen av SER överdrivits:

"the actual influence of the SER as advisor to wage and pricing policy in the period 1950-1993 was no more than moderate on the whole, though clear changes in time can be pointed out. Taking into account the place of wage and pricing policy in the entire socio-economic policy in this period, we can also conclude that the influence of the SER as a whole, as it is ascribed to the Council in scientific literature and in journalism, is exaggerated and far too generalising. In principle, the SER wanted to contribute constructively to the socio-economic problems that it was presented with, but as an advisory organ that consisted for two-thirds of advocates as well as one-third Crown-appointed members to whom strict neutrality was actually an impossible task, it had to steer a middle course continually between logical analysis on the one hand and political opportunity on the other hand. This was one of the reasons that, depending on the situation in the period reviewed, the SER was at times a powerless spectator, a player, sometimes even an important player, but seldom a key player." (585)

Löner och BNP i Sverige 1620-1872

En ganska stor diskussion i forskning och politik nuförtiden är: ökar reallönerna i takt med produktiviteten alternativt med BNP/capita? Ett bra översiktligt och diskuterande paper i frågan är Bailey, Whittaker och Coward (2012), ytterligare ett förbisett men viktigt är Western och Healy (1997). Inom ekonomisk historia har också gjorts en rad intressanta studier. Mest känd är nog Robert Allens (2009) "Engels' Pause" där han hävdar att perioden då Engels studerade arbetarklassens läge i England och Marx och Engels skrev sitt manifest utskiljde sig genom att arbetarlönerna då inte ökade i takt med BNP, vilket gjorde att skäggen drog onödigt pessimistiska slutsatser om kapitalismens förmåga att skapa välstånd åt arbetarna. Ole Honningdal Grytten (2007) har ett paper om Norge 1726-2006 där han lyfter fram två episoder där reallön och BNP inte gick i takt: 1840-1880 då lönerna ökade långsammare än BNP, och 1970-talet då förhållandet var det omvända. Och Luis Angeles (2008) har använt avvikelser mellan löner och BNP i England historiskt för att triangulera resultat i forskning om historisk levnadsstandard som varierar beroende på om forskarna använt BNP eller reallön som indikator på levnadsstandard.

Vad kan vi säga om Sverige historiskt?  Jag har tidigare skrivit lite om detta i inlägget om "Sveriges BNP 1620-1800 och reallöner 1540-1850", som bygger på forskning av ekonomisk-historikerna Rodney Edvinsson och Johan Söderberg. Här återkommer jag till detta, lite mera utförligt. Det finns åtminstone tre långsiktiga löneserier som man kan använda. Den första är Lennart Jörbergs serie (tillgänglig t ex här) över löner för manliga daglönare i jordbruket 1732-1874. Den andra är Johan Söderbergs serie över daglöner för manliga hantlangare i Stockholm 1540-1850. Den tredje är Svante Prados serie över manliga och kvinnliga industriarbetarlöner 1860-2004. Jörbergs serie är intressant på så sätt att den omfattar arbetare i jordbruket under en tid då Sverige verkligen var en jordbruksekonomi. Däremot var det en väldigt liten del av de sysselsatta som var anställda. Problemet med Söderbergs serie i det här sammanhanget är att den omfattar arbetare i Stockholm, och att det finns skäl att anta att ekonomin i Stockholm i själva verket var ganska icke-representativ för den i hela landet. Svante Prados industriarbetarserie är mycket mer representativ men täcker också en mycket senare period.

För BNP per capita finns det två stycken konkurrerande serier. Den ena är Lennart Schön och Olle Krantzl, från deras "Swedish Historical National Accounts 1560-2010"-projekt. Den andra är Rodney Edvinssons, som börjar 1620. Denna serie presenterar Edvinsson i en artikel i Cliometrica 2012, där siffrorna finns i en tabell.

De två bilderna nedan har Söderbergs (2010) lönedata i blått och BNP per capita i rött, i den övre bilden är det Krantz och Schöns serie och i den nedre Edvinssons*. Serierna är indexerade så att 1620 = 100.

Nästa bild har Jörbergs serie över jordbruksarbetarnas reallöner, Söderbergs serie med hantlangarlöner, och Edvinssons BNP-serie. Index är 1732 = 100.

Kruxet här är att jordbruksarbetarlönen ökar så otroligt kraftigt, framför allt efter 1790, eller att den börjar på en extremt låg nivå. Också hantlangarlönen ("bygglön") i diagrammet ökar snabbare än BNP, framför allt efter 1820, men inte på det sätt som jordbruksarbetarlönen. Vad i hela friden hände med jordbrukslönerna 1868-74? En ökning med 73 procent!


Fotnoter
*Mer detaljerat: lön från Söderberg (2010), tabell A9.1, s 472. BNP per capita från Edvinsson (2012) tabell 3. BNP pc ks från Schön, L. and Krantz, O.  Swedish Historical National Accounts 1560―2010. BNP Edvinsson för 1800-1900 från Edvinsson (2013), Table 1. GDP per capita in Sweden, 1800–2010, in 1990 International Geary-Khamis dollars according to the present study.

Mer gammal diskussion om fördelningen mellan arbete och kapital

På 1950- och 60-talen rasade en stor diskussion i nationalekonomin om inkomstfördelningen mellan arbete och kapital: hur den skulle mätas, ifall den var konstant över tid eller inte, och ifall den varierade, vad som kunde förklara variationerna. Jag har redan skrivit ett översiktsinlägg med elva artiklar från 1952 till 1973; här kommer en komplettering med ytterligare fem artiklar och bokkapitel.


Grant 1963
Arthur Grant börjar sitt paper i RES med att konstatera att det är svårt att mäta funktionell inkomstfördelning på ett bra sätt men att forskare som I.B. Kravis (1959) och D.G. Johnson (1954) gjort uppskattningar som visar att arbetsandelen ökat under 1900-talet; Kuznets (1959) menade å andra sidan att arbetsandelen ökat i en rad europeiska, afrikanska och asiatiska länder sedan mitten av 1800-talet. När man har en uppfattning om vad som hänt kan man ju börja förklara varför, och flera forskare har börjat teoretisera: Kravis och Johnson, Solow (1958) och Bronfenbrenner (1960). Grant vill dock hejda "the explanatory tide" genom att visa att det statistiska materialet inte är bra nog. Hans metodologiska kritik har två huvudpunkter. Ett, nationalinkomsten som definierad av Department of Commerce är en olämplig nämnare när man räknar ut arbetsandelen (som då alltsä är arbetsinkomst/nationalinkomst). Grant presenterar istället en beräkning av arbetsandelen 1899-1929 som är uträknad som de anställdas kompensation i privata företag delat med förädlingsvärdet i denna sektor. Två, sättet på vilket inkomstuppgifterna har länkats för att forma en jämförbar tidsserie är problematiskt.

Grant kommer liksom Sidney Weintraub (som kollar på perioden 1929-1957, jfr Phillips 1960, och Aron-Dine och Shapiro 2007 om perioden 1929-2006) fram till stabilitet i arbetsandelen, i motsats till Johnson och Kravis reultat att arbetsandelen ökade från 55 procent åren 1900-1909 till  67 procent åren 1949-1957. I en fotnot i slutet konstaterar också Grant att sedan denna artikel skrivits så har Hotson (1963) i samma tidskrift publicerat en artikel som visar oföränderlig arbetsandel i Kanada mellan 1926 och 1960.


Schulze och Weiner 1964
1961 arrangerades i New York en konferens om "The Behavior of Income Shares", och ur denna konferens kom en antologi som publicerades av NBER år 1964 och för vilken Charles L Schultze och Louis Weiner är redaktörer. Scitovsky gör en översikt över teorin; Lebergott och Solow diskuterar förklararingar för långsiktiga variationer och inkluderar även empiriskt material. Också Schultzes paper är både teoretiskt och empiriskt, men fokuserar på kortsiktiga variationer. Goldberg studerar långsiktig fördelning i Kanada, med en komplettering av Leacy som diskuterar kortsiktiga variationer där. Gort och Borts diskuterar i sina kapitel mätfrågor. Detta kapitel är Schultze och Weiners introduktion, med en översikt över boken.

De konstaterar att Scitovsky i sin teoriöversikt skiljer på mikroekonomiska och makroekonomiska approacher till löneandelen. De makroekonomiska teorierna om konstanta löneandelar -- av Kaldor, Phelps-Brown och Weber -- bygger enligt Scitovsky på identiteten P/O = (P/K) * (K/O), där P är kapitalinkomster, K är kapitalstock och O är output. Om två av de tre P/O, alltså löneandelen, P/K, alltså profitkvoten, eller K/O, alltså kapitalintensiteten, är konstanta så är också den tredje konstant. (Jag kan visserligen tycka att det är ett bisarrt antagande att profitkvoten skulle vara konstant, och detsamma om kapitalintensiteten)  Denison säger i sin kommentar på Scitovsky att det är ett problem att P/O och P/K oftast mäts i nominella dollars medan K/O däremot oftast mäts i konstanta dollars. Modigliani konstaterar i sin kommentar att "the task of explaining the stability [of factor shares] is such a fascinating and challenging game that it is hard to resist, even if the stability is after all a figment of somebody's imagination." Modigliani vill ha in faktorn sparande -- och sin egen teori om denna -- i diskussionen om funktionell inkomstfördelning, eftersom kapitalstocken K kommer från sparandet.

Lebergott har i sitt kapitel en mycket annorlunda förklaring till varför fördelningen skulle vara konstant på sikt: han hävdar helt enkelt att priset på arbete och priset på kapital inte kan divergera under längre perioder. Schultze och Weiner verkar inte imponerade av Lebergotts försök att komma undan diskussionerna om kapitalintensitet, elasticitet i faktorsubstitutionen etc. I sin empiriska studie visar Lebergott på stora problem med existerande data. Han menar att teknikerna som använts i att skatta tidiga löneandelar i princip garanterar att löneandelen kommer se konstant ut, men också att Kuznets slutsatser om en ökande löneandel i början av 1900-talet i mångt och mycket bygger på ökningen det enda året 1919, vilket är problematiskt. Ett stort problem med statistiken är hur egenföretagares inkomster ska räknas och klassificeras.

Alterman frångår problemet med egenföretagare genom att räkna ut faktorandelar bara i "the corporate sector", alltså i företag minus egenföretagarna. Han menar att löneandelen i denna sektor 1922-29 var likadan som 1947-59. Om man räknar bort avskrivningarna så har dock vinstandelen fallit. Schultze och Weiner ser arbete med just "corporate sector" som en väg framåt för att undkomma problemen med egenföretagares inkomster som man har när man jobbar med nationalinkomsten ur nationalräkenskaperna.

Solow använder i sitt kapitel en produktionsfunktionsapproach, som i sin tidigare studie med Arrow, Chenery och Minhas. Förskjutningar i inkomstfördelningen förklaras här av föränderliga substitutionselasticiteter.

Schultzes kapitel om kortsiktiga variationer är liksom Solows "very much in the contemporary econometric fashion". Schultze ser bruttovinstandelen av corporate gross product som bestående av en trendkomponent och en cyklisk komponent och kollar på perioderna 1922-41 och 1948-59.

Goldberg visar i sitt kapitel om Kanada på en rejäl ökning av löneandelen där från 1900-talets början till 1950-talet. Ökningen förklaras framför allt av en minskning av "incorporated income". Goldberg kollar också på löneandelen av "private business product".


Scitovsky 1964
Tibor Scitovsky från UC Berkeley har ett matigt kapitel med översikt över teorier om inkomstfördelning. Han börjar kapitlet med att konstatera att utbudet av teorier om lönespridning och personlig inkomstfördelning faktiskt är riktigt skralt, vilket såhär 50 år senare är lite förvånande eftersom de två ämnena idag är de stora debatterna inom inkomstfördelning, och att det finns fler teorier om den funktionlla inkomstfördelningen! (s 16) Detta helt enkelt eftersom utbudet av statistik om lönespridning och personlig inkomstfördelning vid den här tiden var så dåligt; funktionell inkomstfördelning kan man ju räkna ut från nationalräkenskaperna vilka fanns för många år redan i början på 60-talet, inte minst genom Simon Kuznets pionjärarbete.

Jag är mest intresserad av förklaringar till långsiktiga variationer, men det är värt att nämna också de förklaringar som Scitovsky för fram till det välkända fenomenet att löneandelen kortsiktigt rör sig kontracykliskt. Scitovsky menar att den viktigaste faktorn bakom detta är vad Burkhead (1953) kallar kapacitetseffekten, att med större kapacitetsutnyttjande så är output större i förhållande till de fasta kostnaderna. Den andra förklaringen är laggeffekten, att löner laggar efter prisökningar i goda tider med inflationärt tryck. Scitovsky pekar dock på nyare studier av Bach och Ando (i RES, 1957) och Phelps Brown och Browne (i EJ 1960) som inte hittar någon negativ effekt av inflation på löneandelen. Burkhead för fram också en tredje förklaring som Scitovsky dock är skeptisk emot, att i goda tider sparandet är större vilket också ger högre inkomster för höginkomsttagarna. Scitovsky lägger också till en fjärde förklaring som inte tidigare diskuterats, att inte bara nivån utan också sammansättningen av output förändras i högkonjunkturer, med t ex mer produktion av lyxvaror, och om löneandelen är lägre i sådan produktion så kommer det mekaniskt leda till en lägre löneandel i högkonjunkturerna (s 18). Scitovsky tar också upp en keynesiansk teori om fördelningen, som det finns rudiment av i Treatise on Money och som sedan utveecklats av Boulding (1950), Hahn (i OEP 1951), Kaldor (1955-56), Kalecki (1942) och Robinson (1956). Denna teori antar -- ett starkt antagande -- att högre investeringar ger högre vinstandel, och har "kritiserats, till och med hånats" (av James Tobin, 1960) för att ha tagit för givet vad teorin i själva verket borde förklara.

Efter den kortsiktiga diskussionen går Scitovsky över till den långsiktiga. Löneandelen har på lång sikt ökat i USA, och det finns flera enkla delförklaringar: den offentliga sektorn har ökat som andel av ekonomin och där räknas hela produkten som kompensation till de anställda; jordbrukets andel av ekonomin har minskat och där är löneandelen låg; och andelen löntagare har ökat (s 20). Scitovsky menar att de tre faktorerna tillsammans förklarar, "to the satisfaction of most writers on the subject", med i princip hela ökningen av löneandelen i USA (s 21). Undantagen är Kravis (1959) och Budd (1960). Han menar också att antagandet om konstant fördelning mellan arbete och kapital för stöd av brittiska data, där arbetarlönernas (wages, i distinktion till salaries) andel av nationaleinkomsten 1870-1950 är "virtually constant", med fluktuationer inte större än 8 procentenheter bort från medelvärdet (ref Phelps Brown och Hart 1952). -- Mot detta skulle jag vilja invända att +- 8 procentenheter i själva verket är stora fluktuationer; om vi följer Jacobson och Ochino (2012) och Karamassou och Sala (2012) så innebär en procentenhets minskning av löneandelen något mellan 0,15 och 1,15 procentenheters ökning av ginikoefficienten.

I vilket fall så konstaterar Scitovsky att alla tre nämnda faktorer -- offentlig sektors uppgång, jordbrukets nedgång, löntagarnas ökade andel av de sysselsatta -- är makroekonomiska. Inte desto mindre är mikroekonomiska förklaringar också viktiga. Den viktiga förklaringen här är den marginalistiska "marknadsteorin om inkomstfördelning", där faktorerna antas betalas i enlighet med sin marginalproduktivitet och substitueras mot varandra så att ekonomins långsiktiga jämvikt hela tiden återskapas (s 22f). Scitovsky konstaterar att inte så många tror på den enkla marginalproduktivitetsteorin längre, men att disciplinen ändå håller fast vid den eftersom den är så elegant och funktionell. De som använt MPT för att förklara konstant fördelning mellan arbete och kapital har kombinerat MPT-antagandet med ett antagande om perfekt elastisk substitution mellan arbete och kapital som produktionsfaktorer, och antagande om neutrala teknologiska framsteg (jfr Ferguson och Moroney 1969 för en intressant diskussion om biased technical change). Scitovsky är kritisk mot MPT-förklaringen till den funktionella inkomstfördelningen; han menar att marknadsteorin är baserat för lite på bevis om hur faktormarknader (arbets- och kapital-) fungerar, och för mycket på enkla analogier med marknader för konsumtionsvaror, som i själva verket fungerar mycket annorlunda (s 25). "We do not deny that market forces operate in factor markets; but they may be much weaker and much more sluggish than is generally supposed; and for all we know they may, in some respects, operate quite differently from those that operate in the market for bread." (s 25) Scitovsky menar att förenklingarna är för grova både om Cobb-Douglas-antagandet om substitutionselasticitet som är 1, och om att tekniska framsteg är fördelningsneutrala (s 26). En konkurrerande mikroekonomisk teori om fördelningen mellan arbete och kapital är Kaleckis, som skiljer sig från vad S kallar marknadsförklaringen genom att släppa antagandena om perfekt konkurrens och långsiktig jämvikt. Kalecki gör istället antaganden om konstant avkastning sett till skala, åtminstone under förhållanden med undersysselsättning, som Kalecki ser som det normala. Den viktigaste bestämningsfaktorn för fördelningen är i Kaleckis teori entreprenörernas vinstmarginal, som de lägger på i prissättningen, och som starkt påverkas av graden av monopol (s 27).

Från de två mikroekonomiska teorierna -- MPT och Kalecki -- går Scitovsky över till makroförklaringar. Dessa började med Ricardos subsistensteori. Början på modern teori var dock Hicks Theory of Wages där han introducerade idén om biased teknisk förändring som påverkar inkomstfördelningen. Scitovsky tycker dock att Hicks teori är både inkomplett och otydlig. En mer sofistikerad teori menar han att man kan vaska fram ur en artikel av Phelps Brown och Weber (1953) och en rad artiklar av Kaldor (1957, 1959, 1961). Dessa har visat för England att inte bara vinstandelen utan också avkastningen på investeringar och output per enhet kapitalstock varit remarkabelt stabil över tid. Om två av dessa faktorer (P/O, P/K och K/O) är stabila, så är också den tredje stabil. Phelps Brown och Weber förklarar stabiliteten i P/O med att affärsmän vill upprätthålla en viss proportion mellan priset och kostnader -- en förklaring som torde vara enkel att kritisera, t ex med hänvisning till skiftande konventioner! Scitovsky ser detta som "Kalecki's theory in its simplest form". Kaldor utvecklar varför P/K ska vara stabil, genom att argumentera att affärsmän inte investerar om avkastningen underskrider ett visst påslag på kostnaderna, och då krymper kapitalstocken, varpå avkastningen per enhet kapitalstock ökar igen. Phelps Brown och Weber argumenterar för att K/O är stabil.


Lebergott 1964
Stanley Lebergott från Wesleyan tar sitt avstamp i den uppseendeväckande stabiliteten i inkomstfördelningen mellan arbete och kapital, som Keynes kallar "a bit of a miracle" och såväl Schumpeter som Robinson ser som "ett mysterium". Hans paper har tre delar. I del I argumenterar han för att "'relative constancy' should exist, given the market mechanisms that determine the shape of the underlying production functions.". I del II argumenterar han att statistiken som använts för att diskutera utvecklingen i USA sedan 1850 eller 1900 har tagits fram med egenskaper som gör att det med den statistiken är nästan omöjligt att inte komma fram till att fördelningen är konstant*. I del III diskuterar han "entrepreneurial income" och menar att svårigheterna med att skilja på arbetsinkomst och kapitalinkomst hos egenföretagare gör det meningslöst att diskutera "labor's share" i nationalinkomsten eller i någon annan sektor -- som jordbruk eller bygg -- där egenföretagarna utgör en stor del av de sysselsatta (s 54, jfr 83).

I del II börjar han med att konstatera att diskussionen om utvecklingen före 1919 bygger på tre stora studier: R. F. Martin, National income in the United States, 1799—1938, 1939; W. I. King, The Wealth and Income of the People of the United States, 1915; och D. Gale Johnson, "The Functional Distribution of Income in the United States, 1850—1952," i Review of Economics and Statistics, May 1954. Lebergott menar att Kings skattningar av löneandelen i jordbruket för 1870 och 1880 är alldeles för höga (ca 50 procent), vilket gör att det i hans data ser ut som att löneandelen i sektorn föll mellan 1870 och 1910, trots att andelen lönearbetare (jämfört med egenföretagare) ökade under den perioden (s 67f). Kings statistik för 1870 och 1880 implicerar att den genomsnittliga lönearbetaren i jordbruket de åren tjänade mer än den genomsnittliga självägande bonden, vilket inte stämmer med annan statistik. För tjänstesektorn har King antagit en konstant ratio mellan stadsbefolkningens produkt och genomsnittsinkomst. Lebergott misstänker att King gjort liknande antaganden om konstans när han tagit fram sin löneserie för sektorn, för King redovisar inte hur han gjort det (s 68). Och det är klart att om man i framtagandet av statistiken gör antaganden om konstans så är det svårt att få andra resultat än konstans. Också för den offentliga sektorn är Lebergott missnöjd med Kings statistik (s 69). Lebergott går vidare med att diskutera Martins (1939) statistik. Martin antar bland annat för industri och handel att trenden för förtjänst för anställda och egenföretagare är samma 1899-1919 (s 70), och i bygg, transport och handel antar han både en konstant ratio av lön till egenföretagares inkomst och en konstant ratio av anställda till entreprenörer... Lebergott konstaterar att dessa sektorer tillsammans utgör 70 procent av förädlingsvärdet under perioden som Martin diskuterar, och att när data är producerade på detta sätt så är de värdelösa för att diskutera ifall löneandelen är konstant eller inte: "We conclude that the use of such data for discussing stability in the ratio of labor income to national income is futile, adding little to our knowledge of the subject." (s 71). Johnson (1954) menar att löneandelen ökat under 1900-talet (medan både vinstandelen och egenföretagares andel sjunkit). Fram till 1919 kommer hans statistik från Department of Commerce och han redovisar inte hur denna statistik tagits fram. Den visar 1917-18 en 25 procents minskning av egenföretagarnas inkomster (eller inkomstandel? L är otydlig här), vilket Lebergott tycker verkar orimligt; Kings statistik visar för samma år en liten ökning. Det ännu större problemet med Johnsons statistik är enligt Lebergott åren 1919-20, som i Johnsons data visar en stor ökning av löneandelen. Ökningen beror bl a på att de totala inkomsterna enligt statistiken -- i detta fallet från Kuznets -- minskade kraftigt 1919-20 (s 73). Eftersom Lebergott hittar så stora brister i de använda löneandelsserierna skapar han nya, utifrån statistik från Kuznets, Johnson, Department of Agriculture m fl källor. Han får inte fram den stora ökningen 1917-18 som tidigare forskning visat, och får fram ingen förändring mellan 1919 och 1929 (s 79).

Kommentatorn Jack Alterman från Bureau of Labor Statistics menar att Lebergott är alltför pessimistisk om statistikens kvalitet i koppling till frågan om egenföretagarna (s 87). Alterman accepterar inte heller Lebergotts teoretiska förklaring till varför den funktionella inkomstfördelningen ska vara konstant. Han citerar Lebergott:

"In summary, we define the share of national income flowing to wages as against capital as a function of the quantity and price ratios of each factor. We find that in the long run the quantity ratio is in turn a function of the changing price ratios. Taking the price of labor as given, we contend that the changing price of capital must bear a constant long-term proportionality to that of labor. This proportionality derives from the fact that the supply forces working to fix the price of capital are dominantly wage costs in the capitalproducing industries and those that supply them. In a competitive market these wage costs parallel wage-cost changes in capital-using industries because wage changes for identical occupations must bear a parity to one another in all employing industries. On the other hand, historical experience does not suggest that productivity trends in the supplying and using industries are so negatively related as to make costs take a different course from rates."

Alterman invänder:

"The gap in the theory is due to the fact that the initial explanation of stability of income shares in terms of the relationship of the price of labor and capital, in which the price of labor is defined as wage rate and the price of capital may be defined as property income per unit of capital services, becomes an analysis of the relationship of the price of labor and the price of capital goods, primarily machinery. The price of capital goods is not the same as the price of capital and until Mr. Lebergott's thesis is expanded to explain the relationship between unit labor costs, the price of capital goods, and the price of capital, we do not know whether the theory does provide an explanation for stability in factor shares or perhaps only a tendency towards stability." (s 88)

Grant 1979
Arthur Grant går ut hårt i detta paper i Journal of Post Keynesian Economics: "Fundamental to the problems of capitalism is the persistent conflict between the capacity to produce and the capacity to consume. This is basic Marx and, for at least one prominent post Keynesian [syftar på Joan Robinson], basic Keynes". (s 120) Grant menar att kapital- och arbetsandelarna reflekterar manifestationer av konflikten mellan produktion och konsumtion i kapitalismen, och syftet med denna artikel är att diskutera en sådan manifestation: effekten på andelarna av koncentration genom företagssammanslagningar. Han utgår från Kaleckis teori om löneandelen och utvecklar denna; mycket av pappret är matte.


Riach 1996
Peter Riachs paper kommer från Review of Political Economy, som är en tidskrift som handlar mycket om doktrinhistoria, och ett temanummer om är Henry Phelps Brown och hans forskning om löner, produktivitet och löneandelen. Phelps Brown var en ekonom och historiker som gjorde enorma insatser på 50- och 60-talen inte minst genom att ta fram långa tidsserier över löner och andra centrala variabler för en rad länder (Belgien, Frankrike, Tyskland, Sverige, Storbritannien och USA); i abstract beskriver Riach honom så här:

"Henry Phelps Brown was a labour economist who brought his historian's training to the empirical analysis of wages, productivity and the wage share, for several countries, over a lengthy time-span. He pointed out the relationship between the rate of money wage increase and the level of unemployment eight years before the Phillips Curve was published. SigniJicantly though, Phelps Brown rejected any causal connection that would justifj the creation of an unemployment pool as an anti-injlutionary policy. His 'climacteric' thesis attributed the productivity slow-down in the lute nineteenth century to an exhaustion of the innovatory potential deriving from steam and steel. He produced the definitive critique of the empirical applications of the Cobb-Douglas production function, although he subsequently made use of it as a theoretical tool to explain the 'stylized facts' which his empirical investigations produced. Phelps Brown attributed the stable trends in the profit rate, the profit share and the capital-output ratio to neutrality of invention, in association with the importance of convention to entrepreneurial behaviour when the future is uncertain. Displacements in the trend of income shares were accounted for by entrepreneurial convention being shattered by the joint actions of trade unions and the product 'market environment'."

I artikeln från 1950 med Sheila Hopkins tog Phelps Brown fram nominallöner för Frankrike, Tyskland, Sverige, UK och USA 1860-1939 och diskuterar frågor som effekten av krig, och lönernas cyklikalitet -- i UK och i Sverige före 1888 faller nominallönerna i varje recession. Dessa löneserier användes av AW Phillips enormt inflytelserika artikel från 1958 som etablerade begreppet Phillipskurva; Phelps Brown var en av tre (de andra var James Meade och Richard Lipsey) som tackades i en fotnot. Riach menar att Phillipskurvan om PB hade varit mer positivistiskt lagd lika gärna kunde ha kallats Phelps Brown-effekten (s 212). Riach visar också parallellen mellan Phelps Brown och Hopkins diskussion om nominallöneökningar under full sysselsättning, och Kaleckis (1943) klassiska formulering om den fulla sysselsättningens politik.

Phelps Brown tog avstånd från den policyslutsats som en del drog från Phillipskurvan, att arbetslöshet var nödvändig för att hålla nere inflationen, och förespråkade istället en centraliserad inkomstpolitik för att hantera inflationen (s 214).

Phelps Brown var också en viktig kritiker av Cobb-Douglas-funktioner som förklaring av fördelningen mellan arbete och kapital.

"The dominant empirical approach to income shares during the 1940s and 1950s was the fit of the Cobb-Douglas production function to time series and cross-section data. A function whose purpose was to show how the output of a given product would respond to different factor combinations at a given time was fitted to output and input data relating to different points in time or different products. In 1957 Phelps Brown produced the definitive criticism of this econometric pastime (Phelps Brown, 1957a). If the fit of the regression equation was good and the exponent on labour approximated the wage share it was considered a verification of the marginal productivity theory of wages. Turning his attention first to the fitting of the Cobb-Douglas function to time series data, Phelps Brown pointed out that the statistical series for labour, capital and output are quite likely to follow constant-growth trends: 'Thus each exponent simply expresses a relation between two differential rates of growth.. .these rates are historical. The differences between them will not directly have the significance of exponents in a production function' (Phelps Brown, 1957, p. 550). He therefore concluded that '...the fitting of the Cobb-Douglas function to a time series has not yielded, and cannot yield, the statistical realization of a production function. It can describe the relations between the historical rates of growth of labour, capital, and the product, but the coefficients that do this do not measure marginal productivity' (Phelps Brown, 1957a, p. 55 1)" (s 218f)

Ekonomer kritiska till neoklassicismen som Joan Robinson och Herbert Simon hänvisade långt senare, på 70-talet, till Phelps Brown som stöd i sin kritik. Men märkligt nog -- Riach förklarar det med inflytande från kollegan vid LSE Roy Allen -- så använde Phelps Brown själv 1968 i ett paper med Browne Cobb-Douglas-funktionen för att förklara historiskt konstant löneandel (s 219).

Phelps Browns analys av löneandelen utvecklades framför allt i ett paper från 1952 med Peter Hart och ett från 1953 med Bernhard Weber, samt ett syntetiskt konferenspaper "The long-term movement of real wages" från 1956 (publicerat i en bok 1957). Artiklarna med Hart och Weber byggde bara på data från Storbritannien, medan 1956-pappret också inkluderade Belgien, Frankrike, Tyskland, Sverige och USA. P B såg "salaries" (tjänstemannalöner) och "rents" som stabila inkomstkategorier och "wages" (arbetarlöner) och profiter som fluktuerande faktorer. Han kalkylerade inte bara löneandelar utan också en löne-inkomstratio som visar genomsnittslönen jämfört med genomsnittsinkomsten för en sysselsatt person; löneandelen kan falla genom att denna ratio faller, eller genom att andelen löntagare i befolkningen faller (s 221). Enligt Phelps Brown och Webers undersökning var löneandelen stabil i Storbritannien 1870-1938. En anledning till stabiliteten var enligt Phelps Brown konventionens kraft; enligt honom bestäms investeringsbeslut av två faktorer, "'...one prescribing the reasonable or normal rate of profit which the firm will endeavour to realize and the other guiding its opinion on the probable consequences of a change in selling price and in constituting a market environment' (Phelps Brown, 1957b, p. 63)." Däremot så kan löneandelen och konventionerna enligt Phelps Brown uppleva kraftiga kortsiktiga fluktuationer (s 222). Den andra viktiga faktorn var "market environment" som enligt Riach motsvarar vad andra forskare kallar Kondriatevvågor, men Phelps Brown var för mycket historiker för att vilja generalisera på det sättet. Om facklig styrka inträffade samtidigt med en "hard market environment" skulle detta minska profitmarginalerna, som 1870-72 och 1889-91, medan om facklig svaghet skulle sammanfalla med en "soft market environment" så¨skulle profitmarginalerna öka, som 1903-05 och 1926-28 (s 223). De alternativa kombinationerna -- starkt fack och mjuk miljö, eller svagt fack och hård miljö -- skulle ge stabilitet i löneandelen.

1960 publicerade Kurt Rothschild en översikt över fördelningsteori, som inkluderade Kalecki, Kaldor, Boulding, Schneider, Krelle och Marchal. I sektionen om Kalecki menade Rothschild att Phelps Brown och Harts analys låg nära Kaleckis ramverk, även om de inte stramade åt sin analys tillräckligt; han menade att deras facklig styrka/marknadsmiljö-ramverk var "..more in the nature of a classification which helps to explain the course of past events rather than a guide for forecasting the future." Kalecki brydde sig om facket som variabel; och PB och Harts "marknadsmiljö" överensstämmer med Kaleckis variabler råvarupriser, teknologi, penningpolitik och grad av monopol. Tibor Scitovsky (diskuterad ovan) gjorde en översikt för en NBER-konferens 1961 och hans paper publicerades 1964. Också Scitovsky lyfte fram överensstämmelserna mellan Kaldor och Phelps Brown (och Weber), och såg kombinationen som en möjlig teori att utveckla. Problemet med Scitovskys syntes är enligt Riach att den förklarar Harrods marginalistiska teori med Kalecki och Phelps Brown icke-marginalistiska markup-teori om priser. Modigliani påpekade detta i sin kommentar på Scitovsky, att förklaringarna till stabiliteten i P/Y (vinstandelen) och i K/Y (kapitalintensiteten) var oförenliga!

Riach illusterar löneandelsdiskussionen med att diskutera löneandelen i Nederländerna 1950-1973 och i Australien 1970-77. Han visar att en del av ökningen i NL under perioden beror på att andelen egenföretagare minskade och andelen anställda ökade. (s 226) Riach menar också att en del av ökningen 1961-63 berodde på kombinationen full sysselsättning och  internationell prispress eftersom NL var en mycket öppen ekonomi (dvs Phelps Browns "hård marknadsmiljö"-faktor). I Australien ökade löneandelen 1974 av kombinationen starka fack och hård marknadsmiljö; den senare bestod av "The factors making up this 'hard market environment' were: a severe contraction of the money supply in 1974, the establishment of a Prices Justification Tribunal and the reduction in the competitiveness of the import-competing sector due to tariff cuts and exchange rate movements". (s 228) Riach menar att hans två fall alltså stämmer utmärkt överens med Phelps Browns modell, men mot detta kan man å andra sidan att Nederländerna 1961-63 och Australien 1974 inte direkt utgör någon uttömmande testning av modellen...


Fotnot
*Lebergott konstaterar i en fotnot att: "We do not discuss the variety of data available for other countries: to understand the derivation of their estimates is a major project in itself. The interested reader will find a variety of comparisons for several countries, with data adjusted as best may be for comparability, in Livio Livi, Primo Corn puto Del Reddito Distribuuo al Fattori Della Produzione, 1958, Ch. ii, especially p. 172. Professor Livi's data show great stability for some nations, great change for others, over the period from 1938 to about 1954." (s 67n)

Referenser
Grant, Arthur (1963) Issues in Distribution Theory: The Measurement of Labor's Relative Share, 1899-1929, Review of Economics and Statistics
Grant, Arthur (1979) Mergers, monopoly power, and relative shares, Journal of Post Keynesian Economics.
Kuznets, Simon (1959) Quantitative Aspects of the Economic Growth of Nations: IV. Distribution of National Income by Factor Shares, Economic Development and Cultural Change, VII (April 1959), Part II.
Lebergott, Stanley (1964) "Factor Shares in the Long Term: Some Theoretical and Statistical Aspects", i Schultze och Weiner (red) The Behavior of Income Shares: Selected Theoretical and Empirical Issues. Cambridge, MA: NBER.
Riach, Peter (1996) "Henry Phelps Brown on Wages, Productivity and the Wage Share", Review of Political Economy, Volume 8, Number 2.
Schultze, Charles och Louis Weiner (1964) "Introduction", i desamma (red) The Behavior of Income Shares: Selected Theoretical and Empirical Issues. Cambridge, MA: NBER.
Scitovsky, Tibor (1964) A Survey of Some Theories of Income Distribution, i Schultze och Weiner (red) The Behavior of Income Shares: Selected Theoretical and Empirical Issues. Cambridge, MA: NBER.