USA:s presidentval: valmatte och Republikanernas strategi

 Elektorresultatet 2012. Varje ruta representerar en elektorsröst. Bild från Wikipedia.

Barack Obama vann presidentvalet (50,8 procent mot Romneys 47,5, 332 elektorröster mot 206) och Demokraterna behöll majoriteten i senaten, medan Republikanerna behöll sin majoritet i representanthuset. Intressant med lite spekulationer inför nästa val, på två plan: 1) hur förändras Republikanerna av denna förlust och vilka kandidater kan tänkas vilja bli presidentkandidat för dem 2016? 2) Valmatten: en av de stora diskussionerna kring valet i år har varit Nate Silver och andra statistikers uppsving som auktoriteter om val och valrörelser. Vad säger de då om "säkra stater" etc, som är intressant inför 2016?

Michael Tomasky hävdar i New York Review of Books att Republikanernas högersväng kombinerat med förändrad demografi gör att R förlorat flera stater till att vara "säkra" stater för Demokraterna i presidentval. Därför har Demokraterna idag en stor "inbyggd fördel" i presidentvalen, där en generisk demokrat har 30 fler säkra platser i electoral college än vad den generiske republikanen har.

"Republicans—the right-wing base and the tremulous politicians who live in fear of it—have minimized their own chances in a number of states, representing a large chunk of electoral votes, where the party was once dominant at the presidential level but where it’s now struggling to scratch out narrow wins. Notable among these are Ohio, Virginia, and Colorado (now totaling forty electoral votes). They tightened up after the first debate—Ohio less so than the other two—but the fact remains that they are states the GOP once won with little effort. Going farther back, to Ronald Reagan and George H.W. Bush’s time, Republicans were winning states where the idea of them investing even a dime today seems laughable: New Jersey, Illinois, Maryland, and the biggest prize of all, California.

This didn’t just happen. While these states were moving to the left demographically—with more nonwhite voters and more white, progressive-minded, information-age professionals—the GOP was pushing farther and farther to the right, antagonizing and alarming both groups. The electoral effect is that today, the built-in Democratic advantage in the electoral college among states that aren’t contested is thirty votes. That is, virtually any Democratic nominee is assured of 221 electoral votes, while a generic Republican is assured of just 191."

Tomasky diskuterar också vilka kandidater som kan tänkas tävla om att bli partiets presidentkandidat 2016, och lyfter fram åtta namn varav sex är "hard right".

"We can already project forward to the likely roster of GOP candidates who will strive for the party’s nomination next time if Romney loses: Paul Ryan, Bush, Rubio, and Chris Christie in the top tier; Sarah Palin leading an unlikely second echelon that might also include Mike Huckabee, South Carolina Senator and Tea Party favorite Jim DeMint, Kentucky Senator Rand Paul, grabbing the reins from his father, and others. Six of those eight are hard right. The GOP will probably need to experience one more drubbing—at the hands, possibly, of no less an enemy than Hillary Clinton—to get the message."

Intressant spekulation: Hillary Clinton vinner presidentvalet 2016 mot en riktig högerkandidat?

Nate Silver i New York Times lyfter också fram att Republikanerna har ett problem med elektor-matten. Demokraterna under Obama har gått framåt i swing states som Ohio, Florida, Colorado, Virginia och North Carolina. Republikanerna har däremot gått fram i stater där de redan har en majoritet, och distributionen av de folkliga rösterna är därför ineffektiv för dem vad gäller utväxling i elektorer.

"Missouri, once a tossup, is now solidly Republican. And West Virginia, which was once Democratic-leaning enough that Michael Dukakis carried it in 1988, voted for Mr. Romney by 27 points on Tuesday.
The problem for Republicans is that in states like these, and others like Tennessee, Kentucky and Arkansas, they are now winning by such large margins there that their vote is distributed inefficiently in terms of the Electoral College.
By contrast, a large number of electorally critical states – both traditional swing states like Iowa and Pennsylvania and newer ones like Colorado and Nevada – have been Democratic-leaning in the past two elections. If Democrats lose the election in a blowout, they would probably lose these states as well. But in a close election, they are favored in them."

Al Gore fick i valet 2000 en majoritet av rösterna, men förlorade ändå valet eftersom han hade färre elektorsröster. Nu ser det istället ut som att Republikanerna har detta problem.

---
Nate Silver, "As Nation and Parties Change, Republicans Are at an Electoral College Disadvantage", NYT 9 november
Michael Tomasky, Elizabeth Drew, and Cass R. Sunstein, "The Election—I", New York Review of Books, November 8, 2012

En tio år gammal artikel är gammal: Sverige har en statlig lönepolitik

Jag kollar igenom en av de artiklar som jag undervisar på, inför morgondagens föreläsning: Uppsala-statsvetaren Nils Elvanders (1928-2006) "The Labour Market Regimes in the Nordic Countries: A Comparative Analysis" från 2002. Och jag inser att tiden på vissa avgörande punkter sprungit ifrån denna tio år gamla artikel. Elvander jämför Sverige med Norge och Danmark och hävdar att i Sverige har i över hundra år parternas frihet varit central för arbetsmarknadsordningen: starka centralorganisationer kan sköta lönepolitik och annat utan statlig inblandning. Elvander:

"The strength of the organizational system is the main reason why freedom on the labour market has been so consistently upheld (with the possible exception of the Stabilization Drive in 1990-93; see below), compared with the situation in the rest of the North. Thus, the idea of an official incomes policy is repugnant in Sweden but usually regarded as a normal and good thing in the neighbouring countries, though even in Sweden the practice of incomes policy was not in fact uncommon during the 1970s and 1980s. There is no government apparatus for incomes policy in the form of expertadvisory councils etc., whereas such bodies have existed in the other Nordic countries since the 1960s, usually with a tripartite composition. Only one case of state intervention in order to stop a labour market conflict has occurred (1971)." (s 121, jfr 127f) 

Idag, med Medlingsinstitutets instruktioner om att exportsektorn ska vara löneledande, gäller detta, som Sveriges ledande arbetsmarknadsforskare Elvander tog så självklart för tio år sedan, inte längre.

Elvander hävdar också att institutionen för medling mellan arbetsgivare och arbetstagare blev mycket svagare i Sverige än i Danmark och Norge, eftersom den allmänna rösträtten implementerades så sent i Sverige (1920, att jämföra med 1915 i Danmark och 1913 i Norge) vilket innebar att den liberala perioden mellan högerns styra i det auktoritära systemet och den socialdemokratiska dominansen som började på 1930-talet, blev så kort. Elvander ser liberalerna som en medlande faktor mellan arbete och kapital och att starkare liberala partier under perioden ledde till starkare medlingsinstitutioner. Medlingsinstituten i Norge och Danmark, säger Elvander, deltar mycket flitigare i avtalsrörelserna än vad deras motsvarighet i Sverige gör. De norska och danska MI har också tvångsmedling som verktyg (s 125).

Ursprunget till dagens svenska ordning med Medlingsinstitut och "Märket" -- pattern bargaining i internationell lingo -- såg dock Elvander också för tio år sedan. Efter 1980-talets kaos och höga inflation kom 1991-93 Rehnbergsgruppens "stabiliseringsrunda", och denna fortsatte att påverka också efter att den löpt ut:

"The so-called Stabilization Drive was in fact continued for the next two years with the help of the ordinary mediation in the bargaining round of 1993. This was done by two prominent members of the Negotiation Group who persuaded the parties in a context of pattern bargaining to accept declarations of principle concerning the Swedish economy and the need for further wage restraint. A lack of coordination in the bargaining round of 1995 impeded pattern bargaining and, consequently, the presentation and acceptance of similar economic declarations." (s 129)

Våren 1996 bad den socialdemokratiska regeringarna arbetsmarknadens parter att förhandla och bli eniga. Det viktigaste som ur dessa förhandlingar var Industriavtalet, som undertecknades i mars 1997.  Denna ordning, konstaterar Elvander, överskrider den gamla distinktionen mellan arbetare och tjänstemän, omfatttar hela den konkurrensutsatta sektorn och "presents an entirely new model for collective bargaining and conflict resolution." (s 130). Enligt Elvander gav Industriavtalet genast reallöneökningar för de berörda, för första gången sedan 1970-talet.

År 2000 skapades Medlingsinstitutet, som förstås innebär att Sverige har en statlig lönepolitik. Elvanders diskussion av detta då mycket nya fenomen är intressant i sin uppenbara ambivalens:

"What are the future prospects for incomes policy agreements in the Nordic countries? Even if there are tendencies at present in all three countries towards rank-and-file revolt in the unions against wage restraint, a continuation in various forms of the traditions of incomes policy in Finland and Denmark, and probably also in Norway, seems to be the most likely alternative. The main reason is that these countries are small open economies, heavily dependent on the fluctuations of the world market and therefore highly vulnerable, which creates a demand for coordination through tripartite consultation (Katzenstein 1985). But the same is true of Sweden! Why is incomes policy rejected here? In addition to the above- mentioned historical explanation, it should be pointed out that the Stabilization Drive and its continuation through the IA and the new mediation institute have created a Swedish type of substitute for a regular incomes policy: the government keeps its hands off, and the social partners take full responsibility for the bargaining outcomes. In fact, the mediation institute may, in the future, with the help of the parties, take on a role as an agent for incomes policy. The government has commissioned the institute `to promote a well-functioning wage formation'. This is a new and unusual function for a mediation institute -- it has no correspondence in the rest of the North, or in any other countries -- and it is supposed to be carried out through advisory economic councils that are appointed by the board of the institute among expert representatives of the central labour market organizations." (s 134)

Som vi ser så såg Elvander inte det som nödvändigt att MI skulle leda till en statlig lönepolitik -- SAF hade länge blockerat en sådan -- utan höll också dörren öppen för att Industriavtalet-ordningen skulle innebära att lönepolitiken skulle kunna hanteras och koordineras av sociala partners själva, även om det också var möjligt att Medlingsinstitutet skulle kunna bli en mer aktiv lönepolitisk institution.

Referens
Nils Elvander, "The Labour Market Regimes in the Nordic Countries: A Comparative Analysis", Scandinavian Political Studies 2002.

---
Lönepolitik och politiska partier
"In all the Nordic countries, incomes policies have been intimately connected with Social Democratic governance. It is commonly held in IR literature that an effective incomes policy can be conducted only by a government that enjoys the confidence of the trade unions, i.e. in practice a government led by Social Democrats. However, the most important condition may be the government's ability to ful¢l its part of the agreement. In other words, it is the government's strength -- parliamentary, vis-a-vis
public opinion and in relation to the social partners -- which is essential, rather than its political party composition."

SAF:s offensiv i jämförande perspektiv
"SAF's withdrawal, which is unique to Sweden, can to a great extent be explained by a desire to reduce the central power of LO, which had been regarded as a dangerous threat to private enterprise ever since the 1970s. LO's power was part of the very strong position of the labour movement at large in Sweden, much stronger than in the rest of the North (where coalition governments have been the rule inDenmark and Finland and theNorwegian Labour Party has been less dominant than the Social Democratic Party in Sweden). Against this background it is understandable that SAF chose a much more ideologically radical strategy than its counterparts in the other Nordic countries. The IA of 1997 may, however, pave the way towards a situation of power balance, cooperation and pragmatism ^ more in line with the neighbouring countries, although without their forms of direct state intervention."(s 135f)

Sociala utgifter 1880-1930

Vad drev socialstatens och senare välfärdsstatens utbyggnad från och med den så kallade "sociala frågan" eller "arbetarfrågan" i det sena 1800-talet? Peter Lindert jämför i en artikel från 1994 de offentliga sociala utgifternas utveckling 1880-1930 i 30 mer eller mindre rika länder. (Lindert hämtar data från ILO:s trevolymspublikation International Survey of Social Services från 1933 och 1936, och fortsätter med nationella statistiska årsböcker vars data kollas mot ILO, två tidigare officiella surveys och sekundärlitteraturen. Han tar fram data för det första året varje decennium 1880-1930.) Lindert kollar på fem typer av offentliga sociala transfereringar och utgifter: välfärd och arbetslöshet, pensioner, sjukvård, bostäder, och utbildning. De fyra första typerna av utgifter ser han som direkt omfördelande och kallar dem med en sammanfattande term "social transfers"; de fyra plus utbildningsutgifterna kallar han "social spending". I början av perioden är utläggen för sociala transfereringar extremt låga: i flera länder 0 procent av BNP, och inte i något land mer än 1 procent. I slutet av femtioårsperioden hade de totala offentliga utläggen ökat till maximalt 5 procent.

Vad gäller Sverige så kan man konstatera att utläggen på Linderts fyra typer av sociala transfereringar rör sig från 0,72 procent år 1880, 0,85 procent år 1890, 0,85 procent år 1900, 1,03 procent år 1910 till 1,14 procent år 1920 och 2,60 procent år 1930. År 1880 låg Sverige relativt högt – bara Storbritannien (0,86) och Danmark (0,96) var högre. År 1900 var Sverige ett mellanland, även om fyra av sexton rika länder fortfarande hade 0 i sociala utgifter! År 1930 så have fem länder högre utgifter än Sverige: Danmark (3,40), Finland (2,97), Tyskland (4,96), Irland (3,87) och Storbritannien (2,61). Vi ser att utgifterna ökade snabbt i Sverige på 1920-talet; detta var en vanlig utveckling som började 1924, enligt Lindert (s 15). Tyskland var ett av länderna i vilket regeringarna ville köpa samhällsfred efter första världskrigets kaos.

Lindert menar att hans studie, som är den första jämförande kvantitativa studien, reviderar flera konventionella uppfattningar om de sociala utgifternas historia. Den visar att det varken var Bismarcks Tyskland eller Storbritannien som ledde utvecklingen, utan först Danmark och efter WW1 Irland och Weimar-Tyskland. Och vad gäller kausaliteten att de ofta framlyfta förklarande variablerna inkomsttillväxt och demokrati bara förklarar delar av variationerna i sociala utgifter 1880-1930.

Han kontrasterar flera hypoteser om de sociala utgifternas utveckling. En kommer från Harold Wilensky och går ut på att de sociala utgifterna ökar monotont med "den ekonomiska utvecklingen" förstådd som BNP per capita. En annan teori kallar Lindert "deadweight costs"; denna är förknippad med nyliberala ekonomer som Gary Becker och Gordon Tullock, och de hävdar att välfärdsstaten har så negativa konsekvenser för ekonomins effektivitet att dess utbyggnad måste upphöra efter ett tag innan den sänker hela ekonomin. En tredje hypotes pekar på befolkningens åldrande som en viktig förklaring till ökade sociala utgifter.

Lindert testar teorierna med hjälp av regressionsanalys. Hans oberoende variabler är BNP/capita, jordbrukets andel av ekonomin, demokrati eller inte, kvinnlig rösträtt och valdeltagande, statens ålder (bisarrt nog, från Mancur Olson, en teori som knappast har bäring på perioden 1880-1930), regeringsskiften, befolkningens ålder, katolicism och protestantism, och en tidsdummy för år 1920. Han kör tobitregressioner och jag måste säga att tekniken är obskyr för mig och jag begriper den inte. Han har t ex ingen diskussion alls om land-dummies.

Valdeltagande och kvinnlig rösträtt har positiva och signifikanta koefficienter. Andelen katoliker i befolkningen har däremot en negativ och signifikant koefficient: Irland var det enda katolska land som gick före vad gäller offentliga sociala utgifter. Linderts substantiella slutsats betonar betydelsen av demokratins införande -- och inte "ekonomisk utveckling" -- för de offentliga sociala utgifternas utveckling:

”Sorting out the influences on social-transfer spending between 1880 and 1930 leads to several suggestions toward a revised theory of political sympathies. The usual emphasis on economic development should perhaps be diminished, a revision that would help avoid the implication that prospering countries will someday devote more than 100% of national product to social transfers. Democracy was a more important influence on the timing of the rise of the welfare state. The rise of voting rights helps explain the greater redistributions after World War I, while the incompleteness of voter participation in the interwar elections helps explain why the rich were not soaked further before World War II.” (33f)

Referens
Peter Lindert, ”The Rise of Social Spending, 1880-1930”, Explorations in Economic History nr 1 1994.

Tidsserieekonometri i ekonomisk historia

Kvantitativ ekonomisk historia -- "kliometri", från "klio" för historiens gudinna och "metri" för mätning -- började på 1960-talet med ekonomisk-historiska forskare som ville applicera nationalekonomisk (neoklassisk) teori på historiska fenomen. Denna tidiga forskning hade marknadsliberala förtecken, sammanfattade av företrädaren Donald McCloskey år 1978 med uttalandet "The market, God bless it, works". På 1980-talet förnyades kliometrin och tog till sig ekonometrin, framför allt tidsserieekonometrin som på 1970- och 80-talen genomgått en revolution genom insatserna av Granger och Newbold, Dickey och Fuller, Engle och Granger, och Johansen. David Greasley och Les Oxley förklarar i en introducerande artikel hur forskningen inom ekonomisk historia förändrades av dessa utvecklingar:

“The developments in time series econometrics, which started around 1974, have radically changed what cliometricians do, or should do. Granger and Newbold (1974), reminded us of the dangers of spurious regression; Dickey and Fuller (1979) began a research agenda on unit root testing which remains unresolved and provided tests which, although lacking power, are as popularly applied as ever. Engle and Granger (1987), gave us cointegration and the rest, as they say is history.” (1033)

Greasley och Oxley konstaterar att ekonomisk-historiker arbetar med långa tidsserier som ofta uppvisar ungefär samma problem och tendenser: icke-stationäritet, strukturella brott och så vidare.

“Perhaps in more than any other area of applied economics, time series cliometrics utilizes long time spans of data which will often have the characteristics of non-stationarity in levels and/or which might experience structural change, persistence, large ‘shocks’, large outliers, conditional heteroskedasticity and potentially switching time series properties.” (s 971)

Tester för ickestationäritet/enhetsrötter -- Engle och Granger samt Johansen -- och undersökningar av order av integration blev stora grejer för kliometrikerna; univariata metoder var alltså vanliga. Datatillgången är förstås sparsammare för ekonomisk-historiker än för folk som håller på med 1900-talet och framåt, och därför blir det också svårare med kausala multivariata studier. Att döma av Greasley och Oxleys översikt av ekonometriska artiklar i tidskrifterna Cliometrica och Explorations in Economic History, de två viktigaste kliometriska tidskrifterna, under 2000-talet så är fortfarande enhetsrotstester och trendundersökningar viktiga, tillsammans med vector autoregression-modeller (VAR) och i några enstaka exempel andra typer av modeller som ARCH och AR(I)MA. Testande för grangerkausalitet verkar också vanligt.

Greasley och Oxley går igenom en hel del exempel på hur kliometriker använder ekonometri. De själva har använt enhetsrottest och tester för trender i BNP-data för England 1700-1913 och subperioder för den perioden för att studera när den industriella revolutionen egentligen började. Utifrån Perrons och Zivot och Andrews tekniker har de undersökt krascher och strukturella brott i BNP-utveckling för att karaktärisera cykler i den ekonomiska utvecklingen 1700-1992. (De kommer fram till periodiseringen 1700-1780, 1781-1851 [den industriella revolutionen], 1852-1913, 1922-1973 och 1973-1992.) De har använt grangerkausalitet för att undersöka vilka sektorer som "orsakade" den industriella revolutionen. Kerstin Enflo m fl har liknande använt grangerkausalitet och kointegrationstester för att undersöka utvecklingsblocks betydelse för tillväxten. En rad forskare har undersökt engelska byggnadsarbetarlöner 1264-1914 för olika typer av trender och strukturella brott.


Referenser
David Greasley och Les Oxley, “Clio and the Economist” och “Cliometrics and Time Series Econometrics: Some Theory and Applications”, i Journal of Economic Surveys nr 4 2010.

Mesta möjliga ojämlikhet, och inkomstojämlikhet historiskt

Hur stor har inkomstojämlikheten varit i samhällen historiskt? Och hur stor skulle inkomstojämlikheten kunna vara utan att samhället går under omedelbart? Det vanligaste måttet på inkomstfördelning är gini-koefficienten som varierar mellan 0 och 1 där 0 betyder att alla individer i samhället tjänar lika mycket och 1 att en enda person har alla inkomsterna. Som ekonomerna Branko Milanovic, Peter Lindert och Jeffrey Williamson påpekar så är dock värdena 0 och 1 väldigt orealistiska: vid en gini-koefficient på 1 så skulle alla individer utom en svälta ihjäl och det skulle inte finnas något samhälle kvar att beräkna gini-koefficienter för. I sin artikel "Pre-Industrial Inequality" utvecklar de därför ett nytt ojämlikhetsmått för att jämföra historiska samhällen: "the inequality possibility frontier" (IPF). IPF utgår från faktumet att ju högre medelinkomsten är i ett samhälle, desto högre gini-koefficient kan samhället ha utan att underklassen svälter ihjäl (s 259).

Om man vill studera inkomstfördelningen i historiska samhällen så finns det olikt för samhällen efter ungefär 1950 (och undantaget Toskana 1427) förstås inga hushållssurveys eller likartade datakällor att använda. Milanovic, Lindert och Williamson använder därför klasstabeller som ekonomer, statistiker och samhällsinriktade människor tog fram förr i tiden, för att studera inkomstfördelningen. Dessa klasstabeller sammanfattade och rangordnade samhällen, med adel och liknande i toppen och tjänare i botten. Hur detaljerade klassindelningarna var varierar. MLW har 28 stycken klasstabeller att använda, från samhällen från Rom år 14 e.Kr. till brittiska Indien år 1947. Antalet klasser som de använder varierar från tre stycken i Kina år 1880 och Nueva Espana år 1784-89 till 56 i England och Wales 1759 och 813 i Brasilien 1872. Deras skattade ginis varierar mellan 23,9 i Kina 1880 och 28,1 i Neapel 1801 till 57 i Maghreb 1880, 61 i Holland 1732 och 63,6 i Chile 1861. (s 263) Det klassiska exemplet på en klasstabell/social tabell är Gregory Kings för England och Wales år 1688. King delar in samhället i 31 klasser, från "cottagers", "paupers" och "vagrants" i botten till bönder, mindre och större "traders" och upp till "lords".

Milanovic, Lindert och Williamson använder uppgifter om klassernas genomsnittsinkomster för att räkna ut gini-koefficienter för samhället. De gör det på två olika sätt. En låg skattning som de kallar Gini1 räknar de ut genom att räkna med att det inte finns någon inkomstspridning inom klasserna utan att all inkomstspridning sker mellan klasser. Den högre skattningen, gini2, är den högsta möjliga inkomstojämlikheten givet att varje individ inom en högre klass måste ha högre inkomst än individer i en lägre klass. Skillnaden mellan de två måtten är i de flesta fallen liten, säger de, eftersom den mesta ojämlikheten beror på klasstatus. Måttens precision beror dock på a) hur klasstrukturerat samhället i realiteten var, och b) hur många klasser tabellerna som beräkningarna bygger på innehåller.

I diagrammet nedan är BNP per capita på x-axeln -- och kom ihåg att desto högre BNP/c, desto mer inkomstojämlikhet "tål" samhället utan att underklassen svälter ihjäl -- och gini2-måttet på y-axeln. Milanovic, Lindert och Williamson har plottat "inequality possibility frontier", IPF som en kurva från nere till vänster till uppe till höger.

Fyra samhällen hade enligt beräkningarna ohållbart stor ojämlikhet: Moghul-Indien år 1750, Nueva Espana år 1790, Kenya 1927 och Maghreb år 1880. Alla fyra var kolonier.

Utifrån IPF räknar Milanovic, Lindert och Williamson ut "inequality extraction ratio" (IER), som är hur stor den mätta ojämlikheten var i förhållande till den teoretiskt möjliga, i procent. Över 100 procent innebär alltså att samhället befinner sig ovanför IPF-kurvan i diagrammet ovan. Diagrammet nedan visar BNP/capita på x-axeln och IER på y-axeln, återigen med samma fyra samhällen ovanför eller på hållbarhetens gräns. Här har de också fört in en rad samhällen från idag -- de vitröda ringarna -- för jämförelse med de 28 historiska datapunkterna som är de mörkblå ringarna.

Milanovic, Lindert och Williamson avslutar sin artikel med att hävda att måtten IPF och IER hädanefter bör användas i studier av nutida frågor, men själv kan jag tycka att det fräckaste med deras artikel i själva verket är de historiska data som de tagit fram, som är mycket fascinerande.


Referenser
Branko Milanovic, Peter H. Lindert and Jeffrey G. Williamson, “Pre-Industrial Inequality”, Economic Journal 2011.

Sveriges BNP 1620-1800 och reallöner 1540-1850

Hur den ekonomiska utvecklingen egentligen såg ut före ungefär år 1800 är svårt att veta, eftersom tillgången till källor är fläckvis och kräver en hel del antaganden och kreativitet för att låta sig studeras. Ekonomisk-historikern Rodney Edvinsson konstaterar i en ny artikel om Sveriges BNP-utveckling år 1620-1800 att det finns två motstridiga perspektiv på utvecklingen i BNP per capita före 1800: "optimisterna" och "pessimisterna". "Optimisterna" har en föregångare i Adam Smith och menar att en stegvis BNP-ökning skedde också så långt tillbaka som på 1000-talet; detta åtminstone enligt Angus Maddison. "Pessimisterna" har en föregångare i Thomas Malthus och är mer skeptiska till hur god BNP-utvecklingen egentligen var före 1800-talets industriella revolution. Vad gäller ett så viktigt land som Storbritannien så finns det två olika dataset på utvecklingen i BNP per capita som ger helt olika slutsatser: enligt Greg Clarks data så rådde stagnation, men enligt Stephen Broadberrys data så skedde en kontinuerlig tillväxt (jfr här). Enligt Angus Maddison så tre- eller fyradubblades BNP per capita i Västeuropa från 1000 till 1800, men enligt Jan Luiten van Zanden så ökade den bara med 15 till 35 procent under den tidigmoderna perioden, och bara Storbritannien och Nederländerna kom ur den "malthusianska fällan" (Edvinsson och Söderberg 2011, s 251). Vad kan man då säga om utvecklingen i Sverige före 1800, vad gäller BNP och löner?

Olle Krantz har skattat BNP per capita i Sverige för år 1571 och menar att BNP/c stagnerade från 1571 till år 1800. Krantz skattning bygger på skattedata, och Edvinsson (2012) hävdar att dessa kan underskatta jordbruksproduktionen, och eftersom jordbruket var den viktigaste sektorn i ekonomin då kan detta vara viktigt. Edvinsson menar att Sverige före 1850 var en stagnant jordbruksekonomi och att BNP-fluktuationerna från år till år mest berodde på variationer i skördar, och att statistik över skördar av vete därför kan användas för att skatta fluktuationer i BNP. Enligt Edvinssons beräkningar var skördarnas utveckling 1620-1720 stagnant men efter 1720 blev det bättre och Sverige började kunna komma ur den malthusianska fällan. För att skatta BNP/capita -- det vill säga inte bara jordbruksproduktionen -- använder han fyra "benchmark"-år: 1637, 1685, 1751 och 1800. Valet av år beror på att det finns statistik på Sveriges utrikeshandel under dessa år, och att det från och med 1751 finns folkräkningar. Med tanke på att detta handlar om utveckling för länge sedan och att statistiktillgången knappast är optimal så är det inte så förvånande att en hel del antaganden om befolkningsutveckling, produktivitet och annat måste göras:

“The census for 1751 can only be used to estimate the size of public services, sea transport and paid domestic services, if an assumption of constant labour productivity is made. Andersson Palm (2000, p. 24) assumes that the share of female servants increased from 6 to 9 % of the population between 1571 and 1751, and this can be linearly interpolated to approximate the size of paid domestic services in 1637 and 1685. For some activities—forestry, fishing, tree industry, textile and leather industries, and stone and clay industries—the assumption is made of a constant per capita volume level.” (s 11)

Och ett annat bra exempel är byggsektorn:

”For building and construction, and real estate, a 10 % increase is assumed between 1637 and 1800. This estimated increase takes into account the urbanisation that took place in the seventeenth century (i.e. buildings in Stockholm had higher value per inhabitant than buildings in the countryside).”

Edvinssons övergripande slutsats om BNP-utvecklingen 1620-1800 är att BNP-tillväxten framför allt skedde utanför jordbrukssektorn, som var stagnant. Den totala tillväxten i BNP per capita under perioden skattar han till 0,06 procent per år, vilket utslaget på hela perioden ger en ökning på 12 procent. Faktiskt får han BNP/capita-utvecklingen till snabbare under 1600-talet -- 0,11 procent -- än under 1700-talet -- 0,03 procent. Men befolkningsökningen var mycket snabbare på 1700-talet så BNP växte också snabbare under detta århundrade.

Förutom BNP/capita är också reallöner ett ofta vanligt mått på levnadsstandard. Det finns en forskningsdebatt om hur bra måttet är och hur det förhåller sig till BNP/capita: om löneandelen sjunker så kan ju reallöner sjunka trots att BNP/capita ökar. Med hjälp av Johan Söderbergs data för byggnadsarbetarlöner i Stockholm 1540-1840 så kollar Edvinsson på denna fråga. Han kan visa att 1700-talets snabba befolkningsökning följs av negativ reallöneutveckling:

Liksom i många andra av Europas städer så stagnerade reallönerna (nominallöner dividerade med priset på råg, Söderberg 1987) i Stockholm under den tidigmoderna perioden: Edvinsson och Söderberg (2011, s 267) konstaterar att reallönerna i början av 1800-talet var mindre än hälften än vad den varit under den sena medeltiden! Diagrammet nedan visar utvecklingen för olika arbetargrupper för olika undersegment av perioden 1620-2000.

Söderberg (1987, s 487) visar att det inte bara var i Stockholm som lönerna föll under större delen av 1700-talet (efter 1720 eller 1730). Också jordbrukets daglönare såg fallande reallöner, med en bottennotering under 1810-talet. Söderberg (1987) kollar på 23 europeiska städer och i 19 av dessa faller reallönerna mellan 1730 och 1789; han hävdar att det var en tid av ökande ojämlikhet då jordräntan ökade och inkomstojämlikheten ökade både mellan klasserna och inom klasserna. Han menar att perioden kännetecknades av en trippelprocess av pauperisering, polarisering och omfördelning av inkomster i riktningen jordbrukssektorn (s 170).


Referenser
Rodney Edvinsson och Johan Söderberg, ”Prices and the growth of the knowledge economy in Sweden and Western Europe before the industrial revolution”, Scandinavian Economic History Review nr 3 2011.
Rodney Edvinsson, ”Swedish GDP 1620–1800: stagnation or growth?”, Cliometrica, 2012.
Grytten O (2007) Norwegian wages 1726–2006 classified by industry. In: Eitrheim Ø, Klovland JT, Qvigstad JF (eds) Historical monetary statistics for Norway—Part II. Norges bank, Oslo, pp 343–384
Johan Söderberg, “Real Wage Trends in Urban Europe, 1730-1850: Stockholm in a Comparative Perspective”, Social History maj 1987.
Johan Söderberg, “Hard Times in 19th-Century Sweden: A Comment”, Explorations in Economic History 1989.

Arbetarlöner i Europa från medeltiden till första världskriget

Ekonomisk-historikern Robert Allen (tidigare bloggat om här) vill i sitt paper "The Great Divergence in European Wages and Prices from the Middle Ages to the First World War" ge en översikt över löners och prisers utveckling i en rad viktiga europeiska städer från medeltiden till det tidiga 1900-talet. En sådan översikt är användbar av fyra skäl, menar Allen. Ett, för att förstå "konsumtionsrevolutionen" under 1400- och 1500-talen. Två, som komplement till de studier som använder utvecklingen i människokroppens längd över tid som mått på levnadsstandard. Tre, för att ge sätta in debatten om 1800-talets inkomstskillnader mellan den industriella revolutionens föregångsländer och eftersläntrare i ett perspektiv. Och fyra, för att ge ett långsiktigt perspektiv på levnadsstandardsdebatten. Pappret "svarar" enligt Allen på dessa fyra frågor genom att tillhandahålla både ett dataset med jämförbara data för en rad städer, och ett konsistent analytiskt ramverk. Allen hävdar till exempel att hans uppdaterade dataset är bättre än Phelps Brown och Hopkins (1981) eftersom de använde priset på vete för att få fram reallöner från nominallöner, medan Allen använder priset på bröd, vilket är vad lönearbetarna faktiskt köpte. Huvudslutsatsen i Allens paper är att lönerna var sig rätt lika i Europas städer på 1400-talet, men att engelska och holländska städer därefter långsamt drog ifrån i 300 år.

Statistiken handlar framför allt om byggnadsarbetares löner, eftersom de är enklast att få tag på och man måste ha jämförbara eller samma yrkesgrupper i alla städer. Allen har mer tillförlitliga data för nio städer -- Antwerp, Amsterdam, London, Florence, Milan, Valencia, Strasbourg, Vienna och Krakow -- och mindre tillförlitliga för ytterligare tio -- Naples, Madrid, Paris, Augsburg, Leipzig, Hamburg, Munich, Gdansk, Lwow och Warsaw. Det finns flera problem med statistiken och hur den ska tolkas, förstås: vilka antaganden man ska göra om arbetstider, att lönerna oftast var högre i större städer, och frågan om hur representativa byggnadsarbetarna var. För att hävda att byggnadsarbetarnas löner är representativa för arbetare i allmänhet så visar Allen med diagrammet nedan att lönerna för byggnadsarbetare/snickare i London 1770-1882 rörde sig i takt med lönerna mer generellt enligt Feinsteins dataset:

Faktum kvarstår förstås att detta bara är för en av Allens 19 städer, och bara för ungefär 100 av de ungefär 500 år som han diskuterar, så frågan är hur övertygande argumentet på denna avgörande punkt är. Om byggnadsarbetare i själva verket var en speciell grupp vars löner inte alls rörde sig i takt med lönearbetare generellt, så faller ju Allens artikel: han och vi är inte intresserade av just byggnadsarbetare, utan av levnadsstandard för lönerarbetare i allmänhet.

Ytterligare ett problem är vilka priser man ska använda för att justera nominallönerna till att bli reallöner: hur mycket kunde lönearbetarna köpa för sina löner? Allen visar att slutsatserna för Englands del kan bli mycket annorlunda beroende på om man använder Phelps Browns, Feinsteins eller Allens egna konsumentprisindex. Överlag handlar det mycket om hur man mäter priser på mat, eftersom lönearbetare under perioden 1400-1917 var tämligen fattiga och inte hade råd att konsumera särskilt mycket mer än just mat som de behövde för sin överlevnad.

Det mått på levnadsstandards som Allen räknar ut utifrån sina beräknade reallöner är vad han kallar "welfare ratios". Han beräknar en fattigdomsgräns för konsumtion för en familj med fyra personer (två vuxna, två barn), och "välfärdsration" är hur många gånger fattigdomsgränskonsumtionen som en byggnadsarbetarfamilj kunde konsumera. En välfärdsratio på 1 innebär att familjen befann sig just på fattigdomsgränsen, en ratio på 2 att de hade det relativt bra, en ratio under 1 att de var fattiga, och så vidare. Allen utgår från att en byggnadsarbetare arbetade 250 dagar om året och behövde 1941 kalorier om dagen för att klara sig (s 425f). Enligt Fogels (1991) beräkningar skulle 1941 kalorier om dagen innebära att personen befann sig i andra decilen av matkonsumtion i Storbritanniens sena 1700-tal, och tredje decilen i Frankrike.

När Allen så kollar på utvecklingen för löner i sina 19 städer år 1500-1750 så urskiljer han tre grupper. Den första är London, där nominallönerna är högst från och med 1600-talet, men på grund av hög prisnivå är inte reallönerna högst där förrän på 1800-talet. Den andra gruppen är Antwerpen och Amsterdam som ledde reallönerna i den sena medeltiden men därefter minskade reallönerna långsamt. Den tredje och största gruppen -- alla de andra städerna -- så minskade reallönerna drastiskt mellan 1500 och 1750. I städer som Milano, München och Wien halverades reallönerna! Utifrån dagens perspektiv, när man är van vid att reallöner ökar över tid i princip alltid, om än i olika takt, så är det något fascinerande att inkomsterna faktiskt stagnerade så länge som de gjorde. Allens diskussion i slutet av artikeln förtydligar:

“The economic expansions of the Netherlands and England during the early modern period were important achievements, for they marked a departure from the Malthusian past. For the first time in western history, the economy kept pace with the population. If real wages did not rise dramatically, at least, they did not collapse. Continental Europe was not so lucky, and population growth there resulted in extremely low wages. The result was a substantial income gap with implications for health, consumer demand, and other aspects of life. It was only after 1870 that real wages rose decisively above medieval levels. Britain led the way with the highest standard of living in Europe. There was also improvement in Germany, the Netherlands, and Paris, if not all of France. Elsewhere in Europe it would be hard to argue that the standard of living in 1900 was really any higher than it had been in the fifteenth century. Significant improvement awaited the great convergence of incomes that occurred in the twentieth century, indeed, only in the post-World War II boom.“

Alltså: fortfarande i mitten av 1800-talet var reallönerna och konsumtionsnivån för byggnadsarbetare på många ställen i Europe lika låga som de hade varit runt 1500!


Referenser
Robert Allen, “The Great Divergence in European Wages and Prices from the Middle Ages to the First World War”, Explorations in Economic History 2001.
Phelps Brown, E. H., and Hopkins, S. V. (1981), A Perspective of Wages and Prices. London: Methuen.

Lönefördelningens jämförande politiska ekonomi

Statsvetare verksamma inom jämförande politisk ekonomi har mest gjort studier med offentliga sociala utgifter som utfallsvariabel, säger Jonas Pontusson, David Rueda och Christopher Way (hädanefter PRW) i sin artikel "Comparative Political Economy of Wage Distribution" från 2002. Och arbetsmarknadsekonomer som undersökt variation i lönespridning mellan olika länder, utgår för mycket från en enkel nationalekonomisk utbud och efterfrågan-teori och har en för primitiv förståelse av institutioners betydelse (s 282). Detta, och att det "nu" (år 2002) finns ett nytt OECD-dataset på lönespridning i olika länder, motiverar PRW till att göra en jämförande studie av hur politik och institutioner påverkar lönespridningen i sexton OECD-länder 1973-1995. En jämförande studie behövs, för även om löneojämlikheten/lönespridningen ökat i de flesta OECD-länder sedan 1970-talet, så är skillnaden dem emellan lika stor på 1990-talet som på 1970-talet: år 1996 tjänade en löntagare i 90:e percentilen i USA 4,63 gånger mer än en löntagare i 10:e percentilen, medan motsvarande ratio i mer jämlika Sverige var 2,23.

PRW kollar på två mått på lönespridning: 90-50-relationen och 50-10-relationen. 90-50-relationen eller -ration är hur många gånger mer än löntagare i 90:e percentilen (där bara 10 procent av löntagarna tjänar mer, och 90 procent av dem mindre) tjänar jämfört med medianlöntagaren, alltså den löntagare som befinner sig precis i mitten av lönefördelningen. Och 50-10-relationen är hur många gånger mer medianlöntagaren tjänar än löntagare i 10:e percentilen, dvs där bara 10 procent av löntagarna tjänar mindre och 90 procent av dem tjänar mer. 90-50 är ett mått på "toppstyrd" ojämlikhet, och 50-10 på ojämlikhet i botten av fördelningen.

De har en rad institutionella variabler för att förklara lönespridningen: facklig anslutningsgrad, löneförhandlingarnas centralisering, andelen offentliganställda och vänsterregering. De använder också makroekonomiska kontrollvariabler: arbetslöshet, import från utvecklingsländer, kvinnligt arbetskraftsdeltagande, och den privata tjänstesektorns andel av sysselsättningen. De har bra diskussioner om de förväntade effekterna av variablerna.

Facklig anslutningsgrad förväntas minska lönespridningen, framför allt med 50-10-måttet. PRW förklarar denna hypotes så här: för det första så liknar fackligt beslutsfattande en "en person en röst"-princip mer än vad företags beslutsfattande gör så när medellönen överskrider medianlönen borde facket vara för omfördelning neråt. För det andra så finns det en konflikt mellan fack och arbetsgivare och facket borde därför vara för standardisering av löner så att chefer inte kan bestraffa fackligt aktiva. Men hurdan effekten av facklig anslutningsgrad på lönespridningen är beror också på vilka som är medlemmar i facket: är det mest låginkomsttagare eller mest höginkomsttagare? (s 288) Om vi antar att det finns en "union wage premium" -- att facklig organisering höjer ens lön allt annat lika -- så kan högre facklig anslutningsgrad öka löneojämlikheten, om det är mest höginkomsttagare som är med i facket. Men så var inte fallet i Europa i alla fall på 1990-talet: enligt en Eurobarometer-undersökning från 1994 så var 34,5 procent av löntagarna i den lägsta fjärdedelen av lönefördelningen fackligt anslutna men bara 23,7 procent av löntagarna i den översta fjärdedelen.

Löneförhandlingscentralisering förväntas minska lönespridningen eftersom a) låginkomsttagarfack förväntas få mer inflytande i centraliserande förhandlingar än om lönerna är mer marknadsbestämda (de refererar här till Wallerstein 1999), och b) starkt centraliserade förhandlingar innebär en "politisering" av lönesättningen, där normer om rättvisa och annat börjar spela roll. Måttet på förhandlingscentralisering kommer från Torben Iversen och är ett sammansatt index som mäter både centralisering i snäv bemärkelse och hurpass koncentrerat det fackliga deltagandet är. I regressionerna använder PRW ett snitt av det innevarande och de fyra föregående åren, för att fånga att löneförhandlingars effekter på lönerna inte är omedelbara.

Den offentliga sektorns andel av anställningarna förväntas leda till minskad lönespridning genom att facken i offentlig sektor har mer egalitär ideologi, och att arbetsgivarna i den sektorn är mindre känsliga för utjämnad lönespridning, både eftersom de är skyddade från exportsektorkonkurrens, och eftersom de kan pressas av massopinionen. Effekterna förväntas vara starkare på 50-10 än på 90-50.

PRW har två olika argument/hypoteser om hur vänsterregeringar ska påverka lönespridningen. Det ena argumentet är "wage floor"-argumentet som säger att vänsterregeringar sätter högre minimilön, ger generösare a-kassa och sysslar ”more generally" med att "boosting the relative bargaining power of unskilled workers”. Det andra argumentet kommer från Douglas Hibbs och går ut på att marginalskatter får höginkomsttagare att arbeta mindre för lön, och istället ta ut mer i form av icke-lön-förmåner ("fringisar"), vilket skulle minska lönespridningen. Om argument ett stämmer så borde vänsterregeringar mest påverka 50-10-måttet och om argument två stämmer så borde variabeln mest påverka 90-50-måttet. Variabeln kommer från Cusack (1997)

Metoden i artikeln är mycket konventionell: paneldataregressioner enligt Beck och Katz rekommendationer: OLS med panelkorrigerade standardfel. För att hantera autokorrelation och dynamik använder de en laggad beroende variabel. De använder land-dummies (fixed effects) men hävdar ändå (s 295) att de kan analysera både variation mellan länder och inom länder, vilket jag inte begriper. I tabellen nedan syns resultaten för övre halvan av lönefördelningen (90-50) till vänster och undre halvan (50-10) till höger:

Effekten av facklig anslutningsgrad på lönespridningen är mycket starkare på 50-10-måttet än på 90-50-måttet, och bara signifikant på 50-10. För variabeln vänsterregering är förhållandet det motsatta: koefficienten är starkare på 90-50 och bara signifikant där. De förklarar att effekten av vänsterregering är starkare på 90-50 med att visa att korrelationen mellan år med vänsterregering och den högsta marginalskatten på löner är stark, medan korrelationen mellan år med vänsterregering och ersättningsgraden i a-kassan inte är lika stark. Därför minskar vänsterregeringar här lönespridningen mer i toppen. Den kontrollvariabel som konsekvent har signifikanta effekter är arbetslösheten, som ökar lönespridningen genom att försvaga låginkomsttagarnas förhandlingsposition.

Pontusson, Rueda och Way diskuterar i slutsatserna av artikeln frågan: kan länder stå emot vågen av ökad ojämlikhet? Överlag har lönespridningen ökat, men ännu kvarstår variationerna och PRW:s undersökning indikerar att faktorer som facklig styrka och regeringens färg kan minska lönespridningen och ojämlikheten. PRW är dock pessimistiska: både facken och den politiska vänstern har försvagats under 1980- och 90-talen, och den offentliga sektorn minskas i många länder. De spekulerar i att den ökade ojämlikheten också kan leda till att välfärdsstater -- de tar Thatchers och New Labours Storbritannien som exempel -- görs till mer selektiva och därmed mindre omfördelande, vilket i sig förstärker den negativa spiralen av ökande ojämlikhet.


Referenser
Tom Cusack, ‘Partisan Politics and Public Finance’, Public Choice, 91 (1997).
Jonas Pontusson, David Rueda och Christopher Way, ”Comparative Political Economy of Wage Distribution: The Role of Partisanship and Labour Market Institutions”, British Journal of Political Science 2002.
Michael Wallerstein, "Wage-Setting Institutions and Pay Inequality in Advanced Industrial Societies" (pdf).