Den som intresserar sig för inkomstfördelning lär inte ha missat att toppinkomsttagarnas andel av ett lands totala inkomster varit en het forskningsfråga de senaste tio åren. Dessa långa serier -- i regel runt 100 år, att jämföra med gini-serierna som bara brukar gå tillbaka till 1960-talet -- öppnar för nya frågor och insikter om vad som påverkar klasstruktur och inkomstfördelning i våra samhällen. Här ska jag gå igenom sex stycken papers om toppinkomsters rörelser och eventuella förklaringar till dessa.
Piketty 2003: Frankrike
Den franske ekonomen Thomas Piketty startade den nuvarande vågen av toppinkomstforskning med en bok om Frankrikes utveckling under 1900-talet som kom ut på franska år 2001. År 2003 presenterades huvudresultaten på engelska i en artikel i
Journal of Political Economy. Piketty konstaterar där att han har unikt bra data:
"I was able to construct fully homogeneous yearly series running from World War I
until the late 1990s for both income inequality and wage inequality; to my knowledge, this has not been done for any other country. I can therefore distinguish precisely between the trends that are due to changes in the wage structure and those that are due to changes in the concentration of capital income. This allows me not only to better understand the French experience but also to reinterpret the experience of other countries."
Källorna för dessa nya data var tre typer av skatteregister: inkomstskatt (1915-1998), löneskatt (1919-1998) och arvsskatt (1902-1994). När inkomstskatten infördes år 1915 var det bara 5 procent av hushållen som tjänade såpass mycket att de var tvungna att betala skatten. Andelen ökade gradvis, till 10-15 procent år 1945 och 50-60 procent år 1975, men faktumet att så få betalade inkomstskatt i början av perioden gör att man inte kan räkna ut inkomstfördelningsstatistik för hela fördelningen (t ex gini-koefficient) för den tidiga perioden, utan måste fokusera på toppinkomsttagare. Eftersom det finns statistik för hur stora de totala inkomsterna var då, plus att skatteregistren ger inkomststatistik för de fem procent eller så som tjänade som mest, så kan man ju räkna ut hur stor andel av den totala inkomsten som dessa fem procent drog in. Detta var Pikettys insikt som gav upphov till den nya toppinkomstlitteraturen; när artikeln skrevs var dataläget oerhört mycket fattigare än vad det är idag, post-Piketty. Han skriver år 2003:
"Existing European series are particularly fragile. For most European countries (and in particular for Germany and for the United Kingdom), there are only a couple of heterogeneous estimates of income inequality covering only a small number of years over the course of the twentieth century."
Att presentera sina nya data var således en stor poäng med artikeln.
Artikeln har två syften. Det första är deskriptivt, att beskriva utvecklingen under 1900-talet, med frågor som: ökade eller minskade inkomstojämlikheten under perioden? Under vilka perioder ökade ojämlikheten? Vilka deciler berördes särskilt? Det andra syftet är analytiskt, att förstå utvecklingen. Piketty nämner särskilt Kuznetskurvan (jfr bloggen
här) som en hypotes som kan testas med dessa data.
Utvecklingen för toppdecilens (de 10 procent som tjänar mest) andel ser ut så här:
Mellan 1900 och 1937 fluktuerar andelen mellan 40 och 47 procent av nationalinkomsten. Från 1937 till 1945 faller den kraftigt, ner till 30 procent. Under efterkrigstiden återhämtar den sig, men inte tillbaka till nivån från 1900-talets fyra första decennier, utan toppar i mitten av 1960-talet med 37 procent. Därefter faller den under femton år, ner till 30 procent år 1982. Under den nyliberala perioden ökar den litegranna, men ändå anmärkningsvärt lite, till 32 procent år 1998 då Pikettys data tar slut. Piketty menar (s 1011) att det centrala här är att se att den stora minskningen och "most of the action" sker 1914-1945, en extrem period med två depressioner och två världskrig; efter 1945 har toppdecilens andel fluktuerat endast milt. Vidare så visar han att det mesta av variationen består av variationer i toppercentilens andel; andelen för percentilerna 90-95 har varit anmärkningsvärt stabil under 1900-talet. Toppercentilens andel minskade däremot från toppnoteringen på 21 procent under första världskriget till 8 procent år 1945, varefter den endast varierat mellan 7 och 10 procent.
Piketty kallar (s 1013) P90-99 för "the upper middle class" och P99-100 för "the rich". Gruppernas inkomster är mycket olikt sammansatta: P90-95 har föga kapitalinkomster utan mest arbetsinkomster, mellan P99.99-100 mest har kapitalinkomster: ca 60 procent (mest från aktier), plus att 20 procent kommer från egenföretagande. Minskningen av toppinkomsternas andel 1914-1945 består till stor del av minskade
kapitalinkomster (s 1015).
"the capital share in French corporate value-added has never been as low as in 1944-45. French gross domestic product has never been as low during the twentieth century as in 1944-45 (fights between the Germans and the Allies took place over significant portions of the French territory after D-Day, and firms were completely disorganized), and the big wage increase implemented by the provisional government implied that there was almost nothing left for profits." (s 1015)
Utvecklingen för "den övre medelklassen" (P90-95) och "de rika" (P99-100) kan därför under perioder gå i motsatta riktningar. Under 1930-talets depression föll kapitalinkomsterna och därmed P99:s andel, medan P90-95 upprätthöll sina inkomster; som högutbildade var de skyddade från den ökande arbetslösheten. 1937 genomförde dock folkfrontsregeringen en devalvering vilket ökade kapitalandelen (och P99:s andel), men minskade lönerna (och därmed P90-95:s andel) (s 1015). Löne-ojämlikheten har varit relativt stabil i Frankrike under 1900-talet, säger Piketty. Andelen av de totala lönerna som gått till löntagarnas toppercentil har bara varierat mellan 6 och 8 procent, och andelen till toppdecilen mellan 22 och 28 procent (s 1017). Det är alltså kapitalandelens variationer som förklarar toppinkomsternas variationer. (s 1018)
Att kapitalandelen föll 1914-1945 menar Piketty är fullt begripligt. Hög inflation urholkade värdet av värdepapper, och tillsammans med hyreskontroll värdet av att äga hyreshus. 1930-talsdepressionen ledde till bankrutter där stora personliga förmögenheter gick förlorade, och andra världskriget förstörde massor av kapital. Dessutom genomförde regeringen efter krigsslutet såväl nationaliseringar med konstgjort billiga utköp (t ex Renault) av privata kapitalister som skulle bestraffas för sitt samarbete med Vichyregimen, som omfördelningspolitik genom starkt progressiv beskattning (s 1020f). Vad som blir den stora frågan är: varför återhämtade inte toppoinkomsterna sig efter 1945, när recessionernas och krigens extrema förhållanden var borta? (s 1019)
Han menar att kapitalandelen förvisso återhämtade sig ("this is not surprising, given the well-known long-run stability of the capital share in corporate value-added"), långsamt, och på 1980-talet var tillbaka på mellankrigstidens nivå, men att kapitalinkomsterna efter 1945 blev mer utspridda. Att kapitalandelens återhämtning gick så långsamt förklarar Piketty med två faktorer: att "retained earnings" under återuppbyggnadsåren under 1950- och 60-talen var ovanligt höga, och att profitandelen var ovanligt låg under 1970-talet på grund av en löneoffensiv. I en fotnot förklarar han den senare:
"The fall in the profit share was due primarily to the big wage push of the 1970s (the minimum wage was increased by 130 percent in real terms between 1968 and 1982-83, whereas GNP increased by only 40 percent!). The profit share started recovering when wages were frozen in 1982-83." (n25)
Kapitalandelen återhämtar sig åtminstone till slut, åtminstone under 1980-talet. Men i en ny skrud: inte längre som vad som tillkom de aristokrater som befolkar romaner av Balzac, Stendhal och Proust, utan som något långt mer utjämnat och kanske "normaliserat" (sett från år 2012). Mellan 1850 och 1914, säger Piketty, så ökade ägandekoncentrationen i Frankrike och därmed också kapitalinkomsternas koncentration. Under denna tid kunde en överklass leva gott på kapitalinkomster, och titeln "rentier" förekommer ymnigt i den tidens litteratur. Fram till år 1946 kunde man i folkräkningen uppge just rentier som sysselsättning; det året försvann titeln (s 1026). Ett annat sätt på vilket man kan avläsa denna omvandling är utvecklingen för antalet tjänare. År 1914 var fem procent av arbetskraften sysselsatta som hushållerskor, betjänter och liknande; andelen sjönk under 20- och 30-talen, var under 1945 ca 3.5 procent och har sedan 1950-60-talen stabiliserats runt 1 procent. "The parallellism between this evolution and the evolution of top income shares is striking." En förklaring som Piketty för fram till att de största förmögenheterna inte återställdes är den progressiva beskattningen: den högsta marginalskatten hade ökat från 2 procent (!) år 1915 till 60 procent år 1945 (s 1027). (Piketty nämner för övrigt också att varken den utjämnade inkomstfördelningen eller den progressiva beskattningen hade negativa effekter på kapitalackumulationen eller BNP-tillväxten under efterkrigstiden [s 1032].)
I slutet av artikeln jämför Piketty sina resultat med vad som kunde vetas om jämförbara (rika) länder, trots det dåliga dataläget. Fallet i toppinkomsternas andel 1914-45 förefaller ha varit universellt, och för USA där dataläget var relativt bra tack vare Kuznets kunde Piketty också konstatera att också där bestod den största delen av fallet av en minskning för toppercentilens andel (s 1034f). För den senare perioden, sedan 1970-talet, hade Feenberg och Poterba (1993) visat att toppinkomsternas andel ökat kraftigt i USA, vilket de enligt Pikettys data inte gjort i Sverige. Piketty pekar på att progressiviteten i USA:s skattesystem minskats kraftigt, samtidigt som ersättningarna för VD:ar skjutit i höjden.
(237 citeringar i Google Scholar)
Roine och Waldenström 2008: Sverige
Mycket forskning har förstås ägnats åt inkomstfördelningen i Sverige -- berömt som ett av världens mest jämlika länder -- men Roine och Waldenström konstaterar att eftersom mikrodata för inkomster inte finns längre tillbaka än för 1968 -- då Levnadsnivåundersökningen LNU startade -- så är det faktiskt svårt att säga hur mycket av inkomstjämlikheten i Sverige som kan förklaras av den berömda välfärdspolitiken, och hur mycket av jämlikheten som faktiskt föregick välfärdspolitiken. Med deras egna ord:
"We do not know /.../ to what extent the equal distribution of income in Sweden is mainly the outcome of the growth of the welfare state, or if Sweden perhaps has a history of being an egalitarian society."
De konstaterar att deras nya dataset, som går tillbaka till det moderna skattesystemets genomförande i Sverige år 1902, råder bot på denna okunskap, samtidgt som dessa nya data också kompletterar toppinkomstlitteraturen -- Piketty et al -- som hittills endast sysslat med anglosaxiska samt kontinentaleuropeiska länder. Med Roine och Waldenströms artikel tillkommer så ett skandinaviskt land och en "socialdemokratisk välfärdsstat" i Esping-Andersens typologi till toppinkomstlitteraturen.
En del av resultaten är mycket lika Pikettys. Toppercentilens inkomster består i hög grad av kapitalinkomster och är mycket mer varierande än P90-95:s inkomster som mest är löneinkomster. Andelen av de totala inkomsterna som gått till P90-95 har bara varierat mellan 9 och 11 procent 1903-2004, medan toppercentilens andel varierat mycket mer, och alltså förklarar mycket mer av de totala variationerna i toppinkomsterna och deras andelar. Ett fall i kapitalandelen under mellankrigstiden är en viktig förklaring till de minskade toppinkomsterna, men i Sverige sker från och med 1930-talet också en löneutjämning som bidrar (s 368). I diagrammet nedan ses utvecklingen för toppdecilen 1903-2004:
De tio procenten med högst inkomster drog i början av 1900-talet -- före demokratins införande -- in 45-50 procent av nationalinkomsten. Under och strax efter första världskriget minskade deras andel mycket kraftigt, till 35 procent, och låg därefter ganska stabilt fram till andra världskriget. Efter det kriget föll toppandelen, och fortsatte därefter under "rekordåren" att falla, ända bort till början av 1980-talet då trenden vände i och med nyliberalismen och globaliseringen. Som sagt så är det i mångt och mycket variationer i toppercentilens andel och i kapitalinkomster som förklarar utvecklingen som vi ser i diagrammet. Ett sätt på vilket Sverige utskiljer sig mot USA, där en stor del av de ökade toppinkomsterna sedan 1980 beror på mycket snabbt ökande löner för topplöntagare som VD:ar, är att en ökad kapitalandel spelat en större del i Sverige (s 373).
Om man utgår ifrån, konstaterar Roine och Waldenström (s 377), att toppen av inkomstfördelningen består av folk med kapitalinkomster -- vi skulle kunna kalla dem "kapitalister" -- och resten av folk med arbetsinkomster -- vi skulle kunna kalla dem "arbetare" -- så skulle variationer i toppinkomsternas andel kunna förklaras av variationer i kapitalandelen. I diagrammet nedan ser vi dessa två mått -- kapitalandelen rosa och toppercentilens andel i blått -- röra sig tillsammans i Sverige 1903-2004:
Vi ser att de i mångt och mycket rör sig tillsammans. Korrelationen för hela perioden är stark: 0.86. Denna varierar dock med subperiod: 1907-1950 är korrelationen 0.94 men 1951-2004 bara 0.55.Den fallande korrelationen förklaras av att -- jfr Pikettys Frankrike-studie -- koncentrationen av förmögenheter minskat, tämligen konstant, över tid. I början av 1900-talet ägde den procent av befolkningen som ägde mest 60 procent av de totala förmögenheterna, och detta har minskat till 20 procent år 2004 (s 379; jfr Atkinson, Piketty och Saez, 2011: 65). År 1950 var nivån 35 procent. En förklaring till den minskade koncentrationen är den kraftiga ökningen av progressiviteten i skattesystemet efter andra världskriget. I Sverige har dock ägandekoncentrationen ökat sedan början av 1980-talet, och är faktiskt ojämlik jämfört med andra rika länder. Detta kan delvis förklaras med att välfärdsstaten gör att medelklassen inte har så starka incitament att ackumulera besparingar för att hantera barnens universitetsutbildning, sjukvård och liknande (s 380). Ökade kapitalinkomster är en delförklaring till den ökade ojämlikheten sedan början av 1980-talet i Sverige, vilket delvis beror på att aktieprisutvecklingen i Sverige var exceptionellt stark (s 383). Faktumet att variationer i andelen av inkomsterna som går till P90-95 -- "den övre medelklassen" i Pikettys terminologi -- är mycket små och inte kan förklara toppdecilens ökade andel gör att Roine och Waldenström uttrycket skepsis mot "skill-biased technological change" (jfr bloggen
här) som förklaring till den ökade inkomstojämlikheten i det svenska fallet (s 384). Ytterligare en viktig tolkningsfråga i mönstret sedan 1980 är huruvida en del av de ökade kapitalinkomsterna bör ses som kompensation till VD:ar och andra näringslivschefer, och därmed analoga till de ökade toppinkomster -- som tas ut som arbetsinkomster -- som USA utmärker sig för (s 385). En anledning att tänka att det kan vara så är det svenska skattesystemet, där kapitalinkomster är mycket lägre beskattade än arbetsinkomster. Roine och Waldenströms substantiella tolkning av denna fråga är intressant:
"If, however, these capital gains do not stem directly from work but just from making investments with unusually large pay-offs over the past decades, then our data suggests that the key to becoming rich in Sweden over the past decades has been to invest wisely rather than to work hard." (s 385)
I slutsatserna sätter Roine och Waldenström in den svenska utvecklingen i ett jämförande perspektiv. De noterar att den största delen av minskningen av inkomstojämlikheten i Sverige under 1900-talet -- mätt som toppinkomstandelar -- sker före 1950, det vill säga före välfärdsstatens utbyggnad, då toppercentilens andelar faller kraftigare än i jämförbara länder (s 385). Ojämlikheten minskades dock ytterligare under "den solidariska lönepolitikens" 1960- och 70-tal. Det mest anmärkningsvärda med den svenska utvecklingen, säger R och W, är däremot vad som hänt sedan 1980: att ökade kapitalinkomster drivit en ökad toppinkomstandel. En stor del av tidigare studier om inkomstfördelningens utveckling -- däribland Luxembourg Income Study -- inkluderar inte kapitalinkomster, och då underskattar de ökningen av inkomstojämlikheten i Sverige (s 386).
(63 citeringar i Google Scholar)
Leigh 2009: en översikt
Leighs kapitel -- som är tillgängligt som
pdf från ekonomen och socialdemokratiska parlamentarikern Leighs hemsida -- i
Oxford Handbook of Economic Inequality handlar om "the new top incomes literature". Han konstaterar att denna nya litteratur har fördelen med längre serier än vad tidigare inkomstfördelningsstudier haft:
"estimates of top income shares (e.g. the income share of the top 10
percent, 1 percent, 0.1 percent, etc.) are available on an annual basis
for many years prior to the advent of national income surveys, during
eras when little else is known about the distribution of income. In
these cases, top income shares may serve as a useful proxy for
inequality across the entire distribution."
I denna nya forskning har data tagits fram för 14 länder:
"Australia (Atkinson and Leigh 2007), Canada (Saez and Veall, 2005), Finland (Riihelä, Sullström and Tuomala 2005), France (Piketty 2001, 2003, 2007; Landais 2007), Germany (Dell 2005, 2007), Ireland (Nolan 2007), Japan (Moriguchi and Saez 2008), the Netherlands (Atkinson and Salverda 2005; Salverda and Atkinson 2007), New Zealand (Atkinson and Leigh 2005), Spain (Alvaredo and Saez 2006), Sweden (Gustafsson and Jansson 2007; Roine and Waldenström 2008), Switzerland (Dell 2005, Dell, Piketty and Saez 2007), the United Kingdom (Atkinson 2005, 2007b) and the United States (Piketty and Saez 2001, 2003)."
Till detta kommer att serier för Danmark och Norge håller på att tas fram, säger Leigh, och att det finns serier för fyra utvecklingsländer: Kina, Indien, Argentina och Indonesien. Leigh har en utförlig diskussion om olika mätproblem, och berättar också att han själv för jämförbarhetens skull skapat ett dataset med adjusterade serier för 13 av de 14 länderna ovan. De fyra adjusteringar som Leigh gjort är de följande. Ett, att bara använda serier som exkluderar kapitalinkomster. Två, att beakta skiften i beskattningsenheter från makars gemensamma till individuellt i Nya Zeeland och Storbritannien. Tre, linjära interpoleringar av år som fattas ifall gapet är fyra år eller färre. Fyra, skifta till kalenderår i de länder där skatteår och kalenderår inte sammanfaller. Detta dataset har 937 land-år för toppercentilens andel, och 761 land-år för toppdecilens andel. Detta är fem gånger så stort N som Luxembourg Income Study har, och även att jämföra med N=693 eller 540 i Deininger och Squires dataset. (Jag har bloggat
här och
här om studier som använder D&S dataset.)
I de flesta av länderna toppade toppercentilens andel av nationalinkomsten någon gång mellan 1914 och 1945. I Frankrike, Nederländerna och Sverige 1916, Storbritannien 1919, Nya Zeeland 1928, Kanada, Japan och Tyskland 1938, Irland och Schweiz 1939. (Enda undantaget är Australien med ullboomens är 1950.) Botten för toppinkomstens andel nåddes under 1970- 80- eller 90-talen. I USA 1973, Irland 1977, Storbritannien och Kanada 1978, Australien 1982, Frankrike 1983, Nya Zeeland 1986, Sverige 1988, Nederländerna 1993, och Tyskland och Schweiz 1995. (Enda undantaget är Japan med 1945.)
Vad förklarar utvecklingen? Leigh plockar upp tre förklaringar från Piketty och Saez normgivande studie av USA: (1) extrema händelser som depressionen och världskrigen, (2) sociala normer med effekt på arbetsinkomsternas toppar, och (3) skattesystemen.
"In their discussion of United States top income shares, Piketty and Saez (2003) argue that top capital incomes were reduced by several major events, including the Depression, the two World Wars, and periods of high inflation. In the case of top labor incomes, they argue that social norms mattered, via their effect on executive compensation, which rose rapidly during the 1980s and 1990s. For both capital and labor incomes, Piketty and Saez argue that top tax rates played an important role, with high taxes on capital lowering the rate of capital accumulation, and high taxes on labor income reducing work incentives."
En nästa förklaring som tas upp är så kallad "superstjärneekonomi", som av vissa anförts som förklaring till den ökade inkomstojämlikheten i de anglosaxiska länderna. Detta syftar på ökad avkastning på humankapital för individer som tillhör den absoluta toppen i sina respektive yrken och karriärer. Paradigmatiskt är utvecklingen i löner för professionella idrottare de senaste trettio åren. En anledning till sådan "
superstjärneekonomi" kan vara globaliseringen med eliternas ökade rörligheter över nationsgränser. Något av empiriska bevis för detta har presenterats av Saez och Veall (2005), som delat upp topplöneandelar i Quebec mellan engelsktalande och fransktalande personer. De visar att bland engelsktalande så ökade toppercentilens andel av inkomsterna 1982-2000 från 7 till 14 procent medan motsvarande ökning bland fransktalande bara var från 4.5 till 6.5 procent. Detta antyder att de engelsktalande rika i Quebec är mer rörliga och mer av ett "brain drain"-hot för landet än de franskspråkiga rika. Att skattesystemet spelar roll har flera studier -- däribland Roine och Waldenströms -- belagt, konstaterar Leigh. Regeringens färg verkar däremot inte spela någon roll: i de nio länder som haft både vänster- och högerregeringar sedan 1960 har toppdecilens inkomstandel ökat mest under vänsterregering i fyra länder, och under högerregering i fem länder. Skillnaderna är inte signifikanta i något av länderna.
Leigh diskuterar också effekter av ökade toppinkomstandelar. Leigh och Jencks (2007) hittar inga signifikanta effekter på hälsa. Leigh och Posso (2007) hittar inte heller signifikanta effekter på sparkvoter:
"Estimating the relationship between inequality and savings, Leigh and Posso (2007) find no consistent evidence that lagged top income shares (measured as either the top 10 percent share or the top 1 percent share) have any significant impact on future savings
rates. This remains true even holding constant per-capita incomes and interest rates."
Andrew, Jencks och Leigh (2007) hittar inga signifikanta effekter på tillväxttakt 1920-1999, men för underperioden 1960-99 hittar de en positiv effekt.
I kapitlets avslutning diskuterar Leigh vart toppinkomstlitteraturen kan tänkas gå härefter. Mycket handlar föga förvånande om att utvidga dataseten med fler länder. Men allra sist kommer han också med två intressanta listor med förslag på orsaker och konsekvenser till toppinkomstandelar att kolla på:
"Among the plausible drivers of inequality, it would be interesting to see whether variables such as immigration, inflation, product market competition, social norms, or the demographic structure of the labor force have significant effects on top income shares. As to the consequences of inequality, top incomes data are particularly well-suited to analyzing elite-driven outcomes, such as campaign contributions or industrial innovation. However, it may also be worth considering how top incomes affect factors such as trust, happiness, average working hours, residential segregation, and political polarization."
(31 citeringar i Google Scholar)
Roine, Vlachos & Waldenström 2009
Denna studie av inkomstfördelningens bestämningsfaktorer har den stora fördelen att ha ett dataset -- Atkinson Piketty Saez toppinkomstdata med 16 länder från början av 1900-talet och framåt -- som går så mycket längre tillbaka än de flesta andra dataset, som tenderar att börja på 1960-talet (s 2f). De använder två beroende variabler: toppercentilens andel av totalinkomsterna, och toppdecilens andel; som vi har sett ovan så skiljer sig utvecklingen för P99 ofta från utvecklingen för t ex P90-95. De kollar på effekterna av fyra typer av oberoende variabler. (1) tillväxt, (2) finansiell utveckling, (3) globalisering, (4) välfärdsstaten och skatter.
Resultaten kan sammanfattas så här. De finner att toppinkomstandelarna ökar under tid med hög tillväxt, vilket
"could indicate that recent findings of high productivity growth mainly benefiting the rich in the U.S. postwar era (Dew-Becker and Gordon, 2005, 2007), is a more general phenomenon across both countries and time. This result is in line with top incomes being more responsive to growth (e.g., through compensation being related to profits)." (s 4)
Ökande betydelse i ekonomin för finanssektorn har också den en positiv effekt på toppercentilens andel:
"financial development, measured as the relative share of the banking and stock market sectors in the economy, also seems to increase the income share of the top percentile. That these effects are causal is supported by our finding that banking crises a have a strong negative impact on the income shares of the rich (while this is not the case for currency crises)."
Och större stat har inga effekter på toppercentilens andel, men på toppdecilens:
"government spending as share of GDP has no clear effect on the incomes of the top percentile, but seem to be negative for the upper middle class and positive for the rest of the population. Higher marginal taxes, however, have a robustly negative effect on top income shares both in the top and the bottom of the top decile" (s 5)
Variablerna för finansiell utveckling är tre stycken: pengar på bankkonton som % av BNP, aktier och företagsobligationers marknadsvärde som % av BNP, och summan av de två första, som de kallar "total market capitalization" och som är deras föredragna finans-variabel. Variabeln för globalisering är standard: handelsöppenhet, definierat som importer + exporter som % av BNP (s 13). Som robustness check använder de också ett mått som bygger på genomsnittliga tariffer. Som mått på statens aktivitet använder de statens utgifter som % av BNP. Noterbart är att detta bara gäller "central government", alltså inte till exempel kommuner och landsting. De hade hellre haft ett mått på "total government spending", men i brist på detta använder de "central government spending". Toppmarginalskattvariabeln är en blandning av de jure-högsta marginalskatten samt beräknade faktiskt betalda skattesatser för folk som tjänar fem gånger mer än medelinkomsttagaren. Anledningen till att de inte använder
de jure-skattesatserna rakt av är att graden till vilken toppinkomsttagarna faktiskt betalat de här på pappret-skattesatserna varierat mellan länder:
"Roine and Waldenström (2009) shows for Sweden that over the entire century the top income percentile only paid a marginal tax rate equal to the statutory top rate in the years around 1980. More generally, the statutory top rates have been relatively more binding to larger groups of income earners in Scandinavia and the U.K than in, e.g., Japan or the U.S." (s 14n)
Två kontrollvariabler är BNP per capita och befolkningens storlek.
För att undkomma problem med autokorrelation använder de en first differences-modell. Eftersom det blir mycket "noise" med variablerna differentierade så använder de 5-årssnitt. De använder
land-dummies (fixed effects) såväl som års-dummies. För att kontrollera att de blir av med autokorrelationen genom en differentiering använder de Wooldridge (2002: kapitel 10) approach, med att köra modellen, spara residualerna, och därefter köra om modellen med residualerna (laggade en period) tillagda som oberoende variabel (s17n33). Detta visar att de inte blivit av med autokorrelationen. För att åtgärda detta problem kör de två typer av modeller. Den första är FD estimerad med GLS (generalized least squares). Den andra är FD med en laggad beroende variabel tillagd (s 18). I pappret redovisar de bara GLS-resultaten. Resultaten blir i huvudsak dessa. Högre tillväxt leder till ökade inkomstandelar för de rika, antagligen eftersom dessa har bonusar o dyl samt kapitalinkomster som är relaterade till hur det går för företagen. Ökad finansiell sektor ökar toppinkomstandelarna. Ökade statsutgifter minskar inkomstandelen för toppdecilen men berör inte toppercentilen. Högre marginalskatter minskar andelarna både för toppercentilen och toppdecilen. Ökad handelsöppenhet har inte någon effekt alls. Vidare så kollar de på effekter av bankkriser, som visar sig ha rejält negativa effekter på toppinkomsttagarnas andelar.
(33 citeringar i Google Scholar)
Scheve och Stasavage 2009
Statsvetarna [1]
Kenneth Scheve och
David Stasavage konstaterar nöjt i början av sin
artikel (pdf) att den tidigare -- rika -- litteraturen om inkomstfördelningens bestämningsfaktorer (t ex
denna) framför allt har handlat om perioden sedan 1970-talet och framåt: OECD:s dataset över lönespridning går bara tillbaka till 1973, och Luxembourg Income Study bara tillbaka till 1979. Scheve och Stasavage använder däremot toppinkomstdata från Atkinson Piketty och Saez och kan därmed gå mycket längre tillbaka i sin undersökning. De undersöker två hypoteser: (1) mer vänsterregering ger lägre inkomstojämlikhet, och (2) mer koordinerad/centraliserad lönesättning (jfr bloggen
här,
här,
här) ger lägre inkomstojämlikhet. De har också i början av sin artikel en intressant diskussion av hur de längre tidsserierna som man får med toppinkomstdata, möjliggör att testa på ett mer seriöst sätt förklaringar till inom-länder-variation.
"If we are going to suggest that certain partisan and institutional factors explain the current difference in inequality between two countries such as the United States and Sweden, to provide one example, then these same factors ought to be able to account for variation both within and between these two countries. We ought to be able to explain why the United States and Sweden were actually much less different from each other in terms of income inequality in the 1950s than they are today. In addition, by considering a longer time span we are able to examine whether withincountry changes in institutions like wage bargaining centralization have been associated with changes in inequality. Ideally, if a country adopted an institution like centralized wage bargaining in the 1930s or 1940s, we would like to know not only whether the presence of this institution was associated with low inequality in the 1980s or 1990s but also whether the initial introduction of the institution appears to have had a significant impact. If this is not the case, then the existing institutional explanation may need to be revisited." (s 216f)
Scheve och Stasavage använder Leighs dataset (s 220), och har en relativt utförlig diskussion om att använda toppinkomstdata som proxy för inkomstojämlikhet. De menar att P90-98:s inkomster i regel framför allt består av arbetsinkomster, vilket gör att dessa data faktiskt är relevanta för en undersökning där lönesättningsregimen är en av de två viktigaste oberoende variablerna (s 223). De visar också att korrelationen mellan toppdecilens andel minus toppercentilens andel är mycket starkt korrelerad med ett inkomstojämlikhetsmått som är vanligare i jämförande politisk ekonomi, 90-10-relationen (jfr
bloggen här), både sedan 1970-talet och med två mer obskyra datakällor ett dataset av Lydall (1968) som täcker vissa år 1930-1960, och ett dataset för Sverige.
S och S har ett intressant resonemang (s 226f) om att deras beroende variabel är brutto-inkomstfördelningen, alltså före skatter och omfördelning, men att de ändå förväntar sig att vänsterregering ska påverka denna variabel. Bartels (2008), Beramendi och Cusack (2008), Ansell (2007) m fl har visat att vänster- och högerpartier skiljer sig åt i satsningar på utbildning och annat som påverkar också brutto-inkomstfördelningen. Att lönesättningsinstitutionerna påverkar brutto-inkomstfördelningen är mer självklart, och har enligt S och S visats tydligast av Moene och Wallerstein (2002).
I sin empiriska undersökning använder de tre beroende variabler (alla brutto som sagt): toppdecilen minus toppercentilen, toppdecilen, och toppercentilen. De två senare är välbekanta men den första är intressant, "designed to take the broadest inequality measure possible using the top incomes data while simultaneously subtracting out the very top incomes that may respond to specific factors." (s 230) De menar att denna är den mest relevanta för att testa hypotesen om lönesättningsinstitutioner -- som inte kan fönrväntas påverka toppercentilen som är VD:ar, kapitalister och liknande och inte omfattas av kollektivavtal -- medan alla tre är lika relevanta för att testa hypotesen om
parti-effekter. De använder (liksom Roine Vlachos Waldenström ovan) femårssnittperioder, och får då 17 sådana perioder 1916-2000. Åren 1911-15 försvinner på grund av femårssnittandet, och användandet av en laggad beroende variabel. Den laggade beroende variabeln används för att bli av med autokorrelation. De använder
panel-korrigerade standardfel. De har testat för
unit roots och inte alla serier innehåller sådana, så de kör regressionerna på nivåer, snarare än på differentierade serier som Roine, Vlachos och Waldenström gör. Eftersom de kombinerar land-fixed effects med LDV så får de
Nickellbias, och testar därför (i en fotnot) som robustness check också att köra modellerna med
Arellano-Bond-metoden. Resultaten var i princip desamma, säger de.
De två viktiga oberoende variablerna är vänsterregering och lönesättningscentralisering. Vänsterregering är en dummyvariabel som tar värdet 1 om regeringschefen under året tillhörde ett vänsterparti (inklusive socialdemokrater). Lönesättningscentralisering är en variabel som kan ta tre värden: 1 om lönerna framför allt sätts på lokal nivå, 2 om de framför allt sätts på sektornivå, och 3 om de framför allt sätts på central nivå.
De har förstås ett batteri av andra förklarande variabler också. Facklig anslutningsgrad för vilken de använder Golden och Wallerstein efter 1950 och Kjellberg 1983 och Visser 1989 för perioden före 1950. BNP per capita, handelsöppenhet, andel med sekundär utbildning (motsvarande gymnasium), och kvinnligt arbetskraftsdeltagande, dummyvariabler för ickedemokrati och allmän rösträtt. De använder också tids-dummies (för femårsperioderna). För varje beroende variabel redovisar de resultat från två specifikationer: med och utan land-fixed effects (s 233).
Vänsterregeringschef har en negativ effekt på toppinkomstandelen i fem av de sex specifikationerna, men är inte signifikant på
konventionella nivåer (90% säkerhet eller bättre) i någon av dem. Inte heller centraliserad lönesättning får de effekter man förväntar sig: i fyra av sex specifikationer har den variabeln en
positiv effekt -- motsatt vad som förväntats -- om än inte signifikant. Den har bara en negativ effekt på toppercentilen (jfr
Frydman och Molloy 2010, pdf, om toppinkomster), och inte heller då signifikant. Dess motsats decentraliserad lönesättning -- referenskategorin är nu alltså sektorsvis lönesättning -- har däremot den förväntade positiva och signifikanta effekten. Facklig anslutningsgrad har däremot konsekvent en negativ effekt på toppinkomsterna, även om Scheve och Stasavage diskuterar att detta kan handla om omvänd kausalitet: den fackliga anslutningen kan i sig gynnas av utjämnad inkomstfördelning (s 235).
En intressant robustness check som de kör är huruvida effekterna av lönesättningscentralisering och vänsterregering i själva verket är kumulativ: de kodar nya variabler som får värde utifrån hur många tidigare år under 1900-talet som landet haft värdet 1 på centralisering eller vänster-regeringschef, och använder dessa som nya oberoende variabler. Inte heller då får de de väntade resultaten (s 237). En annan robustness check är att de delar in sitt sample i två perioder, 1916-1975 och 1976-2000 och kör regressionerna separat. Inte heller då förändras resultaten. (Det verkar för övrigt som att de inte längre använder en laggad beroende variabel i de modellerna.) En tredje robustness check de gör är att utesluta fackanslutningsvariabeln, för att se om den i huvudmodellerna sugit åt sig effekter av lönesättningscentralisering och vänsterregering (de tre variablerna är ju sannolikt positivt korrelerade). Det förändrar inte (icke-)resultaten. En fjärde robustness check är att köra om modellerna för perioden 1950-2000, med andra operationaliseringar av variabler som lönesättningscentralisering (som inte finns tillgängliga för perioden 1916-49).
Efter denna ekonometriska analys går de vidare -- detta är en artikel ur
World Politics och deras artiklar är låånga -- med att leta efter strukturella brott i serierna. Här framför de ett intressant historisk-institutionellt argument:
"Peter Katzenstein (1985) has argued that the economic crisis of the 1930s led to the development of corporatist bargaining in the smaller European states but not in their larger neighbors, because of different political conditions, one of which was the prior adoption of proportional representation. For Peter Gourevitch (1986) the crisis of the 1930s and the subsequent wartime experience helped lead to formal centralized bargaining arrangements in some states; he emphasizes as well how these twin crises drove all states by 1945 toward a politics of accommodation between business and labor irrespective of the formal arrangements for bargaining. His arguments regarding the postwar period in the United States closely parallel the more recent analysis of Frank Levy and Peter Temin (2007).
Sweden in the early 1950s is the most frequently cited example of a major shift toward formal centralized bargaining, but the literature also identifies similar historical turning points in countries like Denmark and the Netherlands." (s 240)
Scheve och Stasavage menar att tidigare litteratur har utgått ifrån att den ökade centraliseringen av lönesättning som skedde i korporatistiska länder under 40- och 50-talen minskade ojämlikheten, men att i själva verket inkomstojämlikheten börjat minska redan innan dess, så att den nya institutionella ordningen bara blev grädden på moset (mitt uttryck, inte deras). De kan testa detta genom att de har serier på löneojämlikhet som börjar redan i början av 1900-talet för tre korporatistiska länder: Sverige, Danmark och Irland. Den svenska serien, som är skapad av
Ljungberg (2006), har ration för en 42-till-45-årig ingenjörs lön till medellönen för en industriarbetare. Den danska serien har ration mellan en utbildad och en outbildad arbetare för åren 1870 till 1965. För Irland har de data (från
O'Rourke) för ration mellan tjänstemäns och arbetares löner i tre sektorer 1926-1984. Dessa tre serier kan användas för att undersöka om något strukturellt brott i inkomstfördelningen skedde med 40-50-talens centralisering av lönebildningen. I Sverige slöts Saltsjöbadsavtalet 1938 och från 1952 sattes lönerna centraliserat genom förhandlingar mellan LO och SAF. I Danmark slöts ett centralt avtal 1934 och lönesättningen centraliserades från och med 1950-talet. I Irland centraliserades lönesättningen (men inte lika kraftigt) från 1946. I Nederländerna skapades en centraliserad tripartistisk ordning 1945. De letar efter strukturella brott först grafiskt ("eyeball econometrics") och sedan mer formellt. Grafiskt så ser bevisen ut så här för Sverige:
Den heldragna linjen är alltså Ljungbergs serie med ration mellan ingenjörers (? "technicians") löner och industriarbetarlöner. Den streckade linjen är toppdecilens andel av de totala inkomsterna, minus toppercentilen. De två vertikala linjerna markerar Saltsjöbadsavtalets uppkomst år 1938, och början på de centraliserade löneförhandlingarna LO-SAF 1953. Vi ser här att löneojämlikheten redan höll på att falla när de nya institutionerna kom 1938 och 1953: vi kan inte se något strukturellt brott. Det mer formella sättet att leta efter ett strukturellt brott som de använder är att köra en regression:
ojämlikhet(t) = α + βt1 + γt2 + e(t)
Där (t) är året, t1 är perioden före det förmodade strukturella brottet (Saltsjöbaden alt. 1953 i Sveriges fall), och t2 är perioden efter. Om ett strukturellt brott inträffar så bör γ ha en starkare negativ effekt än β. För Sverige prövar de alltså med både 1938 och 1953 som brottpunkter, för Danmark 1934, Nederländerna 1945 och Irland 1946 (s 244). För Sverige får de inte fram några signifikanta resultat, varken för Top10-Top1 eller för Ljungbergs ratio-serie. Detsamma gäller för Danmark. För Irland får de en starkare negativ γ än β, men skillnaden är inte signifikant. Nederländerna är det enda landet där resultaten blir "rätt": γ starkare än β, och signifikant skillnad. Det ska tilläggas att de varierar brottpunkterna bakåt femton år, tio år och fem år, och framåt dito, för att minska godtyckligheten i vald brottpunkt. De går också vidare med ett mer formellt sätt att testa för strukturella brott:
Chowtest, i Quandt-Andrews utformning. Inte heller då hittar de några strukturella brott runt 1953 för Sverige, 1945 för Nederländerna eller 1946 för Irland.
Scheve och Stasavage går vidare med en bra diskussion för de rungande starka icke-resultaten för sina två huvudvariabler, vänsterregering och centraliserade löneförhandlingar. Båda förväntades sänka toppinkomsterna, men har inte funnits göra det. Varför? Vad gäller vänsterregering så konstaterar de att den enkla klassificeringen av regeringschefen som vänster eller inte kanske helt enkelt inte fångar substansen i dennes politik: vad som är vänster kan variera kraftigt över tid, av någon exogen orsak. Kanske rör sig vänster- och högerpartier sig tillsammans över tid vad gäller omfördelningspolitik:
"the principal story over the long run may be that with regard to redistribution parties of both the left and the right tend to be pushed in the same direction by underlying forces or common processes." (s 247)
Här kan vi då hamna i t ex
Korpis (2006) resonemang om vänsterns "hegemonieffekt" under efterkrigstiden: starka vänsterrörelser gjorde att också högerregeringar kände sig tvungna att föra en omfördelande politik, men sedan ungefär 1980 har högern tvärtom varit på offensiven och dragit med sig vänsterpartierna högerut så att dessa har blivit mindre omfördelande.
För lönesättningscentraliseringen är diskussionen lite annorlunda: kanske inte att dess innebörd varierar över tid, utan omvänd kausalitet, att utjämnad inkomstfördelning i sig gynnar löneförhandlingscentralisering. Så har Lars Svensson (2004) argumenterat för det svenska fallet. Men icke-resultaten skulle också kunna handla om att innebörden varierar över tid, på grund av interaktioner mellan sociala normer (större eller mindre
acceptans för ojämlikhet) och lönesättningsregimer. Levy och Temin (2007) har t ex argumenterat för att sociala normer spelar stor roll för inkomstfördelningen. Det svåra med detta argument, konstaterar Scheve och Stasavage, blir att testa det ekonometriskt... (s 249) En sista möjlig förklaring till icke-resultaten för båda variablerna är att båda "egentligen" minskar ojämlikheten, men bara under vissa -- i denna artikel oidentifierade -- förhållanden.
(29 citeringar i Google Scholar)
Atkinson Piketty Saez 2011
Denna artikel, från
Journal of Economic Literature, är en översikt liksom Leigh (2009), och så per definition inte med så mycket nytt. Men man kan konstatera att toppinkomstlitteraturen expanderat snabbt: Leigh konstaterar år 2009 att det finns data för 18 länder plus två på gång, och Atkinson et al konstaterar två år senare att det finns data för 22 länder (s 4). Seriernas längd varierar mellan 15 år (Kina) och hela 132 år (Norge). Och alla serierna finns vid det här laget tillgängliga på en gemensam hemsida för
Top Incomes Database.
De tre huvudresultaten av dessa 22 serier är som följer. Ett, toppinkomstandelarna sjunker under 1900-talets första hälft, och framför allt under traumatiska perioder som Depressionen och de två världskrigen. Fallet består i hög grad av minskade kapitalandelar och minskad kapitalkoncentration: "the fall in the top percentile share is primarily a capital income phenomenon: top income shares fall because of a reduction in top wealth concentration" (s 5). Två, de flesta länderna -- anglosaxiska som USA, nordiska som Sverige såväl som utvecklingsländer som Indien och Kina -- ser ökade toppinkomstandelar under 1900-talets två sista decennier. För länderna med längre serier innebär att serierna får U-form. Undantagen är några kontinentala länder -- Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Schweiz -- samt Japan; deras serier är mer L- än U-formade. Tre, den ökade toppinkomstandelen på senare år drivs av toppercentilerna, liksom minskningen under 1900-talets första hälft, men denna gång utgörs en betydligt större andel av toppercentilens inkomster av arbetsinkomster, inte kapitalinkomster. (Sverige är som vi har sett ovan ett undantag till detta mönster.)
APS artikel är en utmärkt sammanfattning av och introduktion till toppinkomstlitteraturen, med diskussioner om varför detta är viktigt, om metodologi och mätningsproblem, effekten av att inkludera kapitalinkomster (s 34-36), med mera, men med tanke på att jag redan gått igenom fem artiklar ur litteraturen i detta blogginlägg tänker jag inte referera
in extenso. Något som är intressant ur ett svenskt perspektiv och värt att plocka upp är dock deras diskussion om skillnader i de ökande toppinkomstandelarna sedan 1980: i vissa länder, t ex USA, drivs de av arbetsinkomster men i andra länder, t ex Sverige, av löneinkomster. Också Finlands utveckling är kapitalinkomstdriven, visar Jäntti et al (2010), och APS konstaterar att skillnaden mellan nordiska länder och t ex USA "may reflect differences in reporting behavior following tax reforms, but it is not totally a difference between Nordic countries and the Anglo-Saxons." (s 55) Också i Australien är ökade kapitalinkomster en viktig anledning till de ökade toppinkomstandelarna, och även i Storbritannien har kapitalinkomsterna återhämtat sig sedan 1979 (en händelse som ser ut som en tanke!).
"Are those with large capital incomes also those with high salaries, accumulating assets over their careers? Or are there, as assumed in classical distribution theories, separate classes of 'workers' and 'capitalists'?" (s 60)
I slutet av artikeln kommer APS till vad som återstår att göras. De skissar:
"It will be clear to the reader that much remains to be done. Major countries, such as Brazil and Russia, are still missing from the database; and Latin America is represented only by Argentina. Only a start has so far been made on testing different explanations and on evaluating the impact of policy. The results from income tax data need to be combined with those from other sources of evidence, such as the data on inherited wealth (Piketty 2009), on long-run studies of company data (for example, Carola Frydman and Raven E. Saks 2010 and Steven N. Kaplan and Joshua Rauh 2010) and of key sectors such as the financial industry (Thomas Philippon and Ariell Reshef 2009). We hope however to have demonstrated the potential of the field and we hope that the data will provide a rich source for future researchers." (s 67)
Fotnot
[1] Alla andra artiklar refererade här är skrivna av nationalekonomer. Scheve och Stasavages artikel är publicerad i World Politics, och de skriver också: "We first introduce the top income shares data and highlight the potential questions they raise for comparative political economy."
Referenser
Ansell, Ben. 2007. “From the Ballot to the Blackboard? Partisan and Institutional Effects on Education Policy in the oecd.” Manuscript, Harvard University.
Atkinson, Anthony B., Thomas Piketty and Emmanuel Saez. 2011. “Top Incomes in the Long Run of History”.
Journal of Economic Literature 49(1): 3-71.
Beramendi, Pablo, and Tom Cusack. 2008. “Diverse Disparities: The Politics and Economics of Wage, Market and Disposable Income Inequalities.” Manuscript, Duke University.
Leigh, Andrew. 2009. “Top Incomes”. In Wiemer Salverda, Brian Nolan and Timothy Smeeding (eds.).
The Oxford Handbook of Economic Inequality. Oxford: Oxford University Press.
Moene, Karl Ove, and Michael Wallerstein. 2002. “Social Democracy as a Development Strategy.” In Pranab Bardhan, Samuel Bowles and Michael Wallerstein, eds., Globalization and Egalitarian Redistribution. Princeton: Princeton University Press.
Piketty, Thomas. 2003. “Income Inequality in France, 1901–1998”.
Journal of Political Economy 111(5): 1004-1042.
Roine, Jesper och Daniel Waldenström. “The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden, 1903–2004”.
Journal of Public Economics 92: 366–387.
Roine, Jesper, Jonas Vlachos and Daniel Waldenström. 2009. “The long-run determinants of inequality: What can we learn from top income data?”. Mimeo, Handelshögskolan.
Scheve, Kenneth och David Stasavage. 2009. "Institutions, Partisanship, and Inequality in the Long Run".
World Politics april 2009.
