Penningpolitik och inkomstfördelning i USA

Fed policy makers are likely to continue to highlight risks that low unemployment 

could push inflation higher when they meet next week. 

The Wall Street Journal, June 21, 2007. 

Hur påverkar penningpolitiken inkomstfördelningen? För att kunna undersöka denna fråga (ekonometriskt) måste man ha ett mått på hur stram eller expansiv penningpolitiken är. Nationalekonomerna James Galbraith, Olivier Giovannoni och Ann J. Russo resonerar i början av sitt paper "The Fed’s Real Reaction Function" från 2007 så här om avkastningskurvan (yield curve) som de använder som mått på den förda penningpolitiken:

"The yield curve captures the spread between long-term and the short-term interest rates. The Federal Reserves claims direct control only over the short-term rate, while the long rate is said to reflect the prevailing long-term inflation expectation. The yield curve thus provides a useful and well-accepted indicator of monetary policy stance, comparable over long periods of time when inflation expectations may differ. In this respect, it is superior as an indicator to the short-term interest rate by itself, as in differing inflation contexts the same short-term rate may exercise markedly different effects on economic conditions. The claim that the Federal Reserve targets and reacts to changes in inflation therefore implies a link between the yield curve and the inflation rate. Specifically, it implies that the yield curve should become flatter following increases in inflation in the short run, after taking account of possibly countervailing conditions, such as the state of overall demand and the rate of unemployment. Is the claim correct? Does the Federal Reserve react to the “signal” sent by a change in the inflation rate? This is the message of the famous Taylor Rule, according to which a Federal Reserve reaction function can be specified as a weighted average of deviations of inflation and unemployment from target values." (s 2)

Och de förklarar varför de inte använder styrräntan i sig som indikator på penningpolitikens konservatism:

"The Taylor Rule is normally specified with the federal funds rate as the dependent or policy variable. However, the federal funds rate by itself is a poor indicator of monetary policy stance; its meaning depends on the state of long-term inflation expectations as reflected in the long-term interest rate. For this reason, the term structure is a preferable measure, and can be substituted into a Taylor Rule with no loss of meaning."(s 2n)

Galbraith et al fokuserar i pappret på fyra variabler: avkastningskurvan, arbetslöshet, inflation och inkomstfördelningen. Inkomstfördelningen mäts som theilindex för antingen löner eller inkomster mellan 31 branscher (!). De har data från 1969 till 2003 men före 1983 beter serierna sig jobbigt, med flera strukturella brott, så i pappret redovisar de bara resultat på data från 1984 till 2003. N är 75, dvs 75 kvartal (s 6).

Den huvudsakliga metoden är vector autoregression (VAR), och i ett appendix använder de också ARIMA-regression. De förklarar VAR på ett väldigt fint sätt:

"The vector autoregression (VAR) model has been advanced by Sims (1980) on the ground that structural macroeconomic models, which rely on a priori theoretical hypotheses, “could not be taken seriously.” The VAR model presents a flexible framework for analyzing time series without restricting any coefficient or promoting any causal relation." (s 5)

I VAR får alla de ingående variablerna bestämma varandra, ömsesidigt. Varje variabel bestäms av sina egna tidigare värden och av de andra variablerna och deras tidigare värden. Antalet laggar (tidigare värden) som ska inkluderas måste forskaren bestämma; Galbraith et al förklarar att de fastslår denna siffra "so as to provide non-autocorrelated errors" (s 6). K blir = 2 (s 7)*. Inflationen är loggad och differentierad KPI och även ojämlikhetsvariabeln är differentierad och loggad, och arbetslöshetsvariabeln är differentierad. Alla variabler är därmed stationära på 5% nivån.

De kollar vilka variabler i VAR-modellen som ser ut att orsaka förändringar i vilka, med Grangerkausalitet. Resultaten med påverkan som är till 95% sannolikhet skild från 0 (streckade linjer) respektive till 99% sannolikhet (feta linjer) syns i diagrammet nedan.

Huvudslutsatsen här är att penningpolitiken påverkar inkomstfördelningen.

De går vidare med regressioner som bygger på Taylorregelns logik. De fastslår att inflationsmålet för Fed är 2 procent och att arbetslöshetssmålet -- det här är lite godtyckligt -- är 5,5 procent, eftersom det är ett genomsnitt av två NAIRU-uppskattningar från perioden. De kodar sedan varje kvartal som havandes arbetslöshet och inflation över eller under målet (s 10). De gör dummyvariabler för "under" och "över" för de två makroindikatorerna. De kör separata regressioner på 1969-1983 och 1984-2003, utan kontrollvariabler. Slutsatserna är:

"–The Federal Reserve’s reaction to unemployment is asymmetric. Habitually, the Federal Reserve flattens the term structure (inviting recession) when the unemployment rate is below target and falling. But it does not necessarily cut rates to increase the slope of the yield curve when the unemployment rate is above target and rising. In fact, in no model for the post-1984 period is any easing variable significant. Since monetary policy does ease from time to time, the impetus to ease monetary policy must clearly come from elsewhere. In the next section, we shall explore one possible source of such impetus.
– Contrary to the Taylor specification, in the postmonetarist (post-1983) period, the Federal Reserve does not react to high or rising inflation. In no model do we find the Federal Reserve adjusting the term structure in response to changes in inflation or to deviations in inflation above the assumed target. TAYLORTIGHTEN is significant, indicating that the Federal Reserve does tighten when both inflation and unemployment suggest it should. But after 1983 inflation alone has no systematic effect on Federal Reserve policy.
– Nor does the Federal Reserve ease when inflation is below the assumed target. In no model is any variable measuring low or falling inflation alone significant. In other words, after 1983 one of two things happened. Either the Federal Reserve ceased to target the inflation rate, or inflation itself disappeared and ceased, giving meaningful signals to Federal Reserve policy."(s 15, jfr 21)

Vad jag är mest intresserad av här är argumentet att Feds penningpolitik är assymetrisk gentemot arbetslösheten -- de stramar åt när arbetslösheten är låg och sjunker, men för inte mer expansiv politik när arbetslösheten är högre eller stigande (jfr s 21). Galbraith et al menar att den slappaste penningpolitiken sedan början av 1980-talet förts under republikanska presidenter, för att gynna dessa -- ett kontroversiellt påstående, svårt att bevisa.

Pappret är överhuvudtaget rätt märkligt. Metoden, VAR, några OLS-regressioner med dummies och en del ARIMA, har jag inget emot. Men det centrala måttet på inkomstojämlikhet verkar ytterst märkligt -- varför ska man ha löneojämlikhet för anställda i industrin, som detta är, istället för ett mer omfattande mått? (s 32) Och om detta mått är tveksamt så faller mycket av papprets poäng.


Fotnot
*I en fotnot förklarar de varför de väljer k, antalet laggar, bara utifrån autokorrelation och inte utifrån ett informationskriterium såsom AIC.

Referens
James K. Galbraith, Olivier Giovannoni och Ann J. Russo. 2007. "The Fed’s Real Reaction Function: Monetary Policy, Inflation, Unemployment, Inequality—and Presidential Politics". Levy Economics Institute Working Paper No. 511.

Jämförande politisk ekonomi-forskare om den nyliberala epoken

Statsvetaren Lucy Barnes forskning har jag tidigare bloggat om här. Här ska jag skriva om två nya papers av henne, samförfattade med Peter A. Hall (Harvard) respektive Tim Hicks (Dublin); Hicks som jag tidigare bloggat om här. Pappret med Hall handlar om livskvalitet i de rika länderna under den nyliberala epoken; pappret med Hicks handlar om valen i Tyskland 2009 och Storbritannien 2010 och frågan om varför vänstern inte går framåt efter finanskrisen. (En fråga som jag tidigare skrivit om här.)


Barnes och Hall 2012
Barnes och Hall karaktäriserar den nyliberala svängningen så här:

"In short, the past thirty years have been a neo-liberal era marked by the opening of international markets, the intensification of market competition, and the growing influence of markets over the allocation of resources. In labor markets, liberalization has featured initiatives to reduce employment protection, to make part-time and temporary employment more feasible, to tighten eligibility and replacement rates for unemployment or sickness benefits, and to weaken trade unions. In markets for corporate governance, neo-liberal initiatives reduced impediments to foreign direct investment, made corporate takeovers more feasible, and increased the power of shareholders relative to stakeholders. In markets for goods and services, analogous initiatives reduced barriers to trade, privatized public enterprises, encouraged the contracting out of public services, and opened markets to new competitors." (s 2)

Det är en bra, vitt täckande beskrivning, men jag saknar kanske Baccaro och Howells arbetsplatsfokus. Syftet med kapitlet är enligt Barnes och Hall att utvärdera effekterna på vanliga människors välmående av "the turn toward more intense market competition" (s 2)

De menar att det finns fyra kanaler genom vilka den marknadsliberala svängningen påverkar levnadsstandarden och välmåendet (s 3f). Den första är makroekonomisk: många ekonomer menar att marknaden är effektiv och att marknadsliberal politik därför skulle öka den ekonomiska effektiviteten och BNP i de berörda länderna, vilket borde öka välmåendet. Den andra kanalen är inkomsteffekter av ökad inkomstojämlikhet. Den tredje är att anställningarna har blivit mindre säkra och att risker har individualiserats. Den fjärde kanalen är att marknadslogiken har trängt in i nya sfärer. också barndomen i familjen har blivit mer konkurrensinriktad (Hochschild 2003; Levey 2010).

Som indikatorer på högersvängningen tar de index på avregleringar och privatiseringar, facklig försvagning, och i diagrammet nedan placeringen av politiska partier i parlament på en höger-vänster-skala.

Barnes och Hall kommenterar diagrammet ovan med att "between 1980 and 1998, legislatures became significantly more neo-liberal, as parties on both the right and left moved in that direction." (s 6)

De hävdar att liberal politik har en klassbias och ökar ojämlikheten.

"At a basic level, there is a natural class bias to liberal reforms. Reforms that extend the purview of markets often enhance the aggregate ‘efficiency’ of allocation, but they also privilege those with access to marketable resources, such as capital and high levels of skills typical in the upper middle class, relative to those without them. Intensifying market competition magnifies the distributive effects that follow from disparities in marketable resources." (s 10)

Utifrån detta kan vi förvänta oss ökad ojämlikhet i välmående.

Hur kan vi veta om befolkningarnas egna värderingar förändrats? Svårt, men det finns i alla fall World Values Survey-data från 1981 och framåt. Utifrån WVS kan man konstatera att opinionsstödet för att "de mest kompetenta ska tjäna mer" har ökat:

Men stora majoriteter vill fortfarande att staten ska "take responsibility for providing for everyone" och minska inkomstskillnaderna (s 7). 1985 ville 68 procent av respondenterna i WVS att staten skulle minska skillnaderna mellan rik och fattig; 2006 var det 74 procent.

Den indikator som Barnes och Hall fokuserar mest på är välmående (well-being), mätt som självrapporterad nöjdhet med livet. 1981-90 ökade välmåendet i alla tre inkomstrgrupper, vilket inte är konstigt eftersom 1981 var ett år av djup recession. På 90-talet ökade dock ojämlikheten i välmående: de över percentil 70 i inkomstfördelningen blev mer välmående och de under percentil 30 mindre välmående (s 9). Skillnaden är statistiskt signifikant. Barnes och Hall går vidare med att konstruera ett index för ojämlikhet i välmående. Det är ett index där  måttet är höginkomsttagarnas (P70 och uppåt) välmående relaterat till låginkomsttagarnas (upp till P30) välmående, som sätts till = 100. Ett värde på 117 betyder då att höginkomsttagarna i landet i genomsnitt är 17 procent mer välmående -- enligt WSP-svaren -- än låginkomsttagarna. Barnes och Hall kör OLS-regressioner med detta index som beroende variabel. Marknadsinkomstojämlikhet (pre-fisc) är statistiskt signifikant positivt korrelerad med ojämlikhet i välmående, medan arbetslöshet och post-fisc förvånansvärt nog inte är det (s 14). Andelen förklarad varians (R^2) i regressionerna är låg.

Om större risker lagts på individen under den nyliberala fasen, vilka strategier kan individerna använda för att hantera riskerna? Ett sätt är att vända sig till sina sociala nätverk: familj, vänner och bekanta. (Ett exempel på detta kan vara att här Reinfeldtregeringen försvagar välfärdsstaten så förväntar de sig att fler anhöriga -- i praktiken ffa kvinnor -- obetalt ska ta hand om barn och äldre.) Barnes och Halls i mitt tycke lite konstiga (beside the point) sätt att testa detta är att köra multilevelmodeller där antal sociala kopplingar man har får vara med och bestämma ens välmående. Föga förvånande mår folk med mer vänner och fler familjemedlemmar bättre. Sociala nätverk visar sig också vara extra viktigt för låginkomsttagare, även om denna grupp i genomsnitt har svagare nätverk än vad höginkomsttagare har (s 18). Barnes och Halls slutsats från denna kanske inte helt relevanta ekonometriska övning är att "social connectedness has been an important source of social resilience during the neo-liberal era" (s 17). Vilket säkerligen är sant, men jag vete tusan om jag tycker att deras regressioner provar det så bra.

Också för att testa om fackföreningar ökar välmåendet kör Barnes och Hall multilevelregressioner. Den fackliga anslutningsgraden i landet har en positiv effekt på välmåendet, och det gäller även om man kontrollerar för individuell facklig anslutning. Slutsatserna blir: "trade unions sustain the well-being of large portions of the populace, not simply of their own members (see also Flavn et al. 2010). They operate as factors of social resilience by virtue of how they defend social solidarity in the national political economy." (s 20) De gör motsvarande tester där välfärdsstaten -- mätt som sociala utgifter som procent av BNP (se bloggen här och här) samt skillnaden mellan pre-fisc och post-fisc inkomstojämlikhet -- får påverka välmåendet. Omfördelningen men inte de sociala utgifterna har en positiv effekt på välmåendet, även om man kontrollerar för individuella egenskaper i en multilevel-modell.

Barnes och Hall menar i sina slutsatser att ojämlikheten i välmående ökat de senaste trettio åren, och att detta har negativa effekter.

 "After three decades in which democratic welfare states fulfilled their promise to improve well-being for all, they have presided over three decades in which well-being increased only for those in the most privileged strata of society. The fruits of post-industrial capitalism are being distributed less equally today than they were thirty years ago, and the wear and tear of daily life has increased for many people." (s 22f)

De menar att denna ökade ojämlikhet försvagar den sociala sammanhållningen och ökar främlingsfientligheten.


Barnes och Hicks 2012
Lucy Barnes och Timothy Hicks studerar i pappret "Left Behind" från i år två allmänna val som hållits i rika länder efter att finanskrisen började: Tyskland 2009 och Storbritannien 2010. Många iakttagare och debattörer har hävdat att vänsterpartier borde gå framåt efter finanskrisen eftersom den är en "kapitalismens kris" och visat på marknadsliberalismens "bankrutt". Barnes och Hicks är dock skeptiska till detta:

"Even if we accept that we really are witnessing a crisis of capitalism, there is still a question as to whether the Left really has failed to capitalize politically on the unfolding economic drama. The more high-brow press has certainly claimed this to be the case. Further, Miliband (2011) has argued that the Left is curiously weak at this time, most tellingly in its intellectual and historical west European heartlands. Beyond this assertion, we may consider the crossnational electoral record since the onset of the crisis. Portugal, Spain, the Netherlands, and the UK have all seen left-wing parties ejected from government, while right-wing incumbents in Germany, the Netherlands, and Sweden all succeeded in retaining power after the crisis. To be sure, France and Denmark saw right-wing governments lose power. However, even while the Danish Social Democrats regained power in the election, their vote share compared to the previous election was essentially static. The implication of this record, on the face of it, seems that if anything the left has done worse in the aftermath of the crisis."

I diagrammet nedan ser vi att förutom bailoutländerna Irland och Island så är djupare kris i landet (mätt som tapp i BNP från toppkvartalet till valkvartalet) associerad med sämre valresultat för det största vänsterpartiet (SPD, Labour etc) i Europa.

Barnes och Hicks har fyra cases att välja emellan: Sverige 2010, Nederländerna 2010, Storbritannien 2010 och Tyskland 2009 (s 8f). Valet i Nederländerna dominerades dock av Afghanistankriget, vilket  inte är någon itressant ekonomisk-politisk höger-vänster-fråga, så därför faller det valet bort. Sverige vore intressant eftersom landet hade en högerregering 2006 medan Storbritannien hade en vänsterregering, så om man jämförde de två så kunde man kolla på skillnaderna för vänsterpartier som suttit i regering respektive varit i opposition. För Sverige finns dock individväljardata inte tillgängliga än. Därför jämför Barnes och Hicks Storbritannien med Tyskland, som före valet 2009 hade en "stor koalition" mellan CDU och SPD.

För Storbritannien har de väljardata från British Election Studies internet panel survey för åren 2005, 06, 08, 09, och 2010. Det är tre frågor som är intressanta för analyserandet av hur krisen påverkar attityder:

"Using the 0 to 10 scale below, where the end marked 0 means that the government should cut taxes a lot and spend much less on health and social services, and the end marked 10 means that government should raise taxes a lot and spend much more on health and social services, where would you place yourself on this scale?"

"How well do you think the present government has handled the economy in general?" 

"Have you personally been a affected by the financial crisis that is affecting world markets?"

Väljarna var klart mer negativa till Labours "hanterande av ekonomin" 2010 än 2005, alltså efter att krisen startat respektive före den (s 11). 13 procent av respondenterna säger sig vara personligt påverkade av krisen. Barnes och Hicks kör regressioner. De har med en post crisis-variabel som är en dummy för år 2010, och som fungerar som en slags difference in differences-skattning (s 13). De använder en rad kontrollvariabler: ålder, kön, utbildningsnivå, inkomst, och identifikation som Labour-sympatisör 2005. Den beroende variabeln är preferenser för offentliga spenderingar respektive Labourregeringens ekonomiska kompetens.

Ett väldigt konstigt resultat i en viktig fråga är att post-crisis förvisso ökar stöd för offentliga utgifter och skatter, men att vara personligt påverkad minskar detta stöd. Ett resultat som jag inte riktigt litar på.

För Tyskland har Barnes och Hicks data från German Longitudinal Election Survey (GLES), från 2002, 2005 och 2009. Det är genuina paneldata, samma individer varje gång. De tre relevanta frågorna från GLES är:

"And what do you think about the current economic crisis? Do you worry about the crisis? Please tell me how you feel using this scale from 1 to 7. 1 means that you don't worry at all, 7 means that you worry a lot."
"And what is your view about taxes and government spending on health, education and social benefits? Which of the positions on the scale from 1 to 11 reflects your own view [where 1 denotes] `Lower taxes, even if that means less government spending on health, education and social benefits' [and 11 denotes] `More government spending on health, education and social benefits, even if that means higher taxes'?" (s 16f)
"Using a scale from -2 to +2, please tell me now to what extent the statements that I will now read out describe Angela Merkel or not. She has sensible ideas about how to manage the economic crisis." (s 17)

De kör ordered logit-regressioner med preferens för offentliga utgifter som beroende variabel. Kontrollvariablerna är inkomst, arbetslöshet, kön, ålder, utbildningsnivå, och dummies för att ha röstat på SPD respektive CDU i föregående val. De kör också ordered logit-regressioner med "sensible Merkel" -- åsikten att Merkel har en vettig politik för att hantera krisen -- och "sensible Steinmeier" -- dito om SPD-kandidaten Steinmeier -- som beroende variabler. Självrapporterad krisoro har större negativ effekt på "sensible Merkel", men klart mindre effekter än bland brittiska väljare (s 19). Barnes och Hicks anmärker om sina rätt svaga resultat för preferenser bland tyska väljare:

"While the British seem to have, generally, moved leftward on the tax-and-spend issue, this was not actually the case for those who claim to be aff ected by the crisis. From the German case, we nd little evidence that crisis concerns have impacted tax-and-spend preferences. Indeed, to the extent that the data suggest anything, it is that such concerns shifted people leftward, rather than rightward, as in the UK." (s 21)

De går vidare med partival som beroende variabel (i multinomial logit-modeller). De finner att i Tyskland så tenderade de som inte litade på Merkels krishantering att gå till Linke; SPD tjänade inte på detta (s 28f). Detta är ett märkligt resultat, men kan bero på att SPD ju satt i regeringen, som en junior partner, och därför inte sågs som ett rejält alternativ.

Den stora frågan utifrån Barnes och Halls resultat blir dock varför förtroendet för Labours hanterande av ekonomin helt raserades i krisen, medan förtroendet för CDU inte alls minskade lika mycket (s 30f). De konstaterar att denna studie av två fall förhoppningsvis kan generera hypoteser till kommande studier med större N. En hypotes man skulle kunna testa är t ex att regerings-vänsterpartiers ekonomisk-politisk förtroende i högre grad raseras i ekonomiska kriser än vad regerings-högerpartiers ekonomisk-politiska förtroende gör.


Referenser
Lucy Barnes and Peter A. Hall, "Neo-Liberalism and Social Resilience in the Developed Democracies",
Lucy Barnes och Timothy Hicks, "Left Behind? Partisan Politics After The Financial Crisis", paper presenterat på American Political Science Association 2012
Flavin, Patrick, Alexander C. Pacek and Benjamin Radcliff. 2010. “Labor Unions and Life Satisfaction: Evidence from New Data,” Social Indicators Research 98(3): 435-49.
Hochschild, Arlie Russell. 2003. The Commercialization of Intimate Life: Notes from Home and Work. Berkeley: University of California Press.
Levey, Hilary. 2010. “Raising Middle Class Children in the Competitive Culture of the United States: Parenting and Competitive Children’s Activities.” Forthcoming in Dilemmas of the Middle Class around the World, edited by Katherine S. Newman

Stramhetschocker och inkomstojämlikhet

Hur påverkar penningpolitiken inkomstfördelningen? I USA hävdar "österrikiska" nationalekonomer och Ron Paul att Federal Reserves expansiva penningpolitik på sistone ökat inkomstojämlikheten. Samtidigt hävdar vänsterekonomer som James Galbraith (1998) det motsatta, att en alltför strikt penningpolitik från Volckerchocken 1978 och fram till dagens kris ökat inkomstojämlikheten. Galbraith i The Nation, 1998:

“Rising wage inequality is neither inevitable nor mysterious nor necessary nor the dark side of a good thing, but was brought on, mainly, by bad economic performance… What caused bad economic performance? Economic policy, and very specifically monetary policy, changed. /.../
the government abandoned the goal of full employment and instead turned its attention to a fight against inflation. For this purpose, only one instrument was deemed suitable: high interest rates brought into being by the Federal Reserve. There followed a repeated sequence of recessions… The high unemployment that these recessions produced generated the rise in inequality. For this, the Federal Reserve, under its reputable chairmen Arthur Burns, Paul Volcker and Alan Greenspan, stands primarily (though not solely) responsible.”

(Jfr diskussionen på bloggen här, här, här och här.) Nationalekonomerna Olivier Coibion (U Texas Austin), Yuriy Gorodnichenko (UC Berkeley), Lorenz Kueng (Northwestern) och John Silvia (Wells Fargo!) undersöker i sitt nya paper "Innocent Bystanders? Monetary Policy and Inequality in the U.S." denna fråga empiriskt.

De börjar med att gå igenom de politiska/teoretiska argumenten (s 2f). Österrikarna och Ron Paul menar att den slappa penningpolitiken ökat inkomstojämlikheten genom tre kanaler. Ett, inkomstkompositionskanalen: om kapitalinkomster är koncentrerade hos höginkomsttagare och "expansionary monetary policy shocks" ökar vinster mer än löner, så ökar detta inkomstojämlikheten. Två, finansiell segmentering-kanalen: om rika agenter handlar mer på finansiella marknader och snabbare reagerar på ökningar av pengautbudet, så ökar det deras inkomster (jag fattar inte riktigt hur). Och tre, portföljkanalen: om låginkomsttagares tillgångar i högre grad består av kontanter, så leder inflation till omfördelning uppåt.Det finns två kanaler genom vilka expansiv penningpolitik tvärtom minskar inkomstojämlikheten. Den första är sparande-omfördelningskanalen. En oväntad höjning av räntan eller minskning av inflationen gynnar sparare och missgynnar folk med lån, vilket ökar inkomstojämlikheten ifall rika i högre grad är sparare (vilket de är). Två, earnings heterogeneity-kanalen.

Deras oberoende variabel är penningpolitiska chocker, såsom identifierade av Romer och Romer (2004), och utvidgat från Romer och Romers dataset som slutar 1996 fram till 2008 (s 12). Chockerna definieras som "the component of policy changes from each meeting which is orthogonal to the Fed’s information set, as embodied by the Greenbook forecasts" (s 12).  De kör regressioner där förändringen i styrräntan är den beroende variabeln och ekonomiska fundamenta är oberoende variabler: BNP-förändring, inflation och arbetslöshet, alla per kvartal. Residualerna är "chockerna" som sedan används som oberoende variabler i pappret. Serien syns i figur 2 nedan.

I början av 1980-talet pågick "the Volcker disinflation" fortfarande och penningpolitiken var volatil och framför allt åt det strama hållet. Också 1994-95 års "pre-emptive strike" mot inflationen syns i data, liksom otippat stram penningpolitik 2005. Åren 2000-2004 fördes däremot en mer expansiv penningpolitik än vad som skulle förväntas utifrån fundamenta.

Den beroende variabeln bygger på inkomstfördelningsdata på hushållsnivå  och med kvartalsfrekvens från Consumer Expenditures Survey (CEX), som görs av Bureau of Labor Statistics, från 1980 och framåt (s 7f). Nackdelen med CEX är att toppercentilen, som spelat en viktig roll för den ökade inkomstojämlikheten i USA, inte finns med, men fördelen är att frekvensen är kvartal istället för år (s 3). Utifrån CEX-data skapar de tre mått på ojämlikhet: ginikoefficient, standardavvikelsen i loggade inkomster, och avståndet mellan percentil 90 och percentil 10 i den loggade fördelningen (s 8f). De kör både med ett inkomstbegrepp som bara innefattar arbetsinkomster (högre precision, men bristfälligt) och ett vidare inkomstbegrepp som innefattar inkomster från arbete, företagande, och kapital. De kollar framför allt på pre-skatt och transfereringar-inkomster, men visar också att resultaten är robusta till användande av efter-mått.

Innan de börjar med regressionerna där ojämlikhet är beroende variabel, kör de några för att visa penningpolitikens makroekonomiska effekter. Stramare penningpolitikschocker sänker BNP, konsumtion och investeringar och ökar arbetslösheten (s 13). Aktiepriser sjunker först men ökar sedan. Huspriser faller efter 1-2 år. Dessa skilda effekter på två typer av förmögenhet indikerar en kanal genom vilken penningpolitiken kan ha en effekt på inkomstfördelningen. Stramhetschock ökar finansiella inkomster och minskar "business income" (s 14), vilket kan tolkas i enlighet med österrikarnas argument.

De kör impulse response function-modeller (för en introduktion i pdf se Wouter den Haan här) för att få fram effekterna av en stramhetschock på inkomsterna i olika delar av inkomstfördelningen. I diagrammen nedan ser vi percentilerna 10, 25, 50, 75 och 90, med fyra olika fördelningsbegrepp: inkomster, arbetsinkomster, utgifter, och konsumtion.

Med inkomstbegreppet är de starkaste bestående effekterna att P90 gynnas och P10 förlorar. Om man kollar på arbetsinkomster så förlorar P10 fortfarande mest, men P25 förlorar också. Som robustness check kör de modellerna utan Volckerchockperioden, och börjar då 1985 istället för 1980. Resultaten håller (s 15). De provar också med varierande mängd laggar (en djävulsk del av tidsserie- och paneldataekonometrin! Särskilt för läsare som ska bedöma hur rimliga resultat är; man vet aldrig hur de varierar beroende på angiven laggstruktur). Ytterligare en robustness check är att inkludera kontrollvariabler för teknologi, olja, och skatter (s 16). De provar också med att skatta IRF:s från en vector autoregression-modell. Också med VAR ökar stramhetschocker inkomstojämlikheten. Ännu en robustness check är att kontrollera för hushållskaraktäristika: antal vuxna, antal barn, head of households ålder, etnicitet, och household heads utbildningsnivå (s 17). Resultaten håller.

Effekterna (negativa för P10, positiva för P90) på arbetsinkomster är större än totala inkomster.  För att undersöka varför det är så kollar Coibion et al på sammansättningen av inkomster i olika skikt av inkomstfördelningen.

Tabellen ovan visar att kvintilerna 1 och 2 får en stor del av sina inkomster från transfereringar -- 47 procent i kvintil 1, 23 procent i kvintil 2 (på 00-talet). Låginkomsttagarna i P10 och P25 parerar därför försämrade arbetsinkomster efter stramhetschocker med ökade transfereringar (s 20). Tabellen ovan påminner också om att toppercentilen saknas i CEX-data. Vi vet att P99:s inkomster i väldigt hög grad består av kapitalinkomster (se Finland och Sverige här), som har sin egen respons på stramhetschocker, så det hade varit intressant att ha med P99 också här. För USA säger en rapport från Congressional Budget Office att 30 procent av toppercentilens inkomster består av "financial income", och 20 procent av "business income" -- jämför med bara 8 respektive 7 procent för toppdecilen som helhet i tabellen ovan. Stramhetschocker skulle alltså gynna toppercenilen väldigt mycket och Coibion et als beräkningar av hur mycket ojämlikheten ökar av stramhetschocker är underskattningar ("lower bound") (s 21).

Coibion et al menar att penningpolitiska förändringar kan förklara 10 till 20 procent av den ökade inkomstojämlikheten i USA sedan 1980 (s 23). De provar också att ta de ackumulerade predicerade ökningarna av inkomstojämlikheten 1980-2008 och jämför den så skapade serien med verklighetens inkomstojämlikhetsserie. Resultaten är inte särskilt intressanta. Ännu ett sätt att kolla på resultatens relevans är att ändra fokus från kort sikt, med impulse response functions, till lång sikt, och fråga hur stora permanenta effekter omorienteringar i penningpolitiken haft (s 24-29).

Resultaten i pappret kan sammanfattas så här (s 3f). Stramhetschocker i penningpolitiken sänker låginkomsttagarnas inkomster, inte bara genom att de blir arbetslösa utan också genom att folk som fortfarande har heltidsjobb tjänar mindre. OCH höginkomsttagare (P90) tjänar mer efter sådana chocker. Det är framför allt de finansiella inkomsterna som ökar, inte business income. P10, P25 och andra låginkomsttagare får i alla fall större transfereringar efter chockerna, vilket hyfsat upprätthåller deras disponibla inkomster. Resultatet att "persistent disinflations" har ökat inkomstojämlikheten i USA står emot resultat från studier med flera länder som visar på en positiv korrelation mellan inflation och ojämlikhet (Easterly och Fischer 2001, Albanesi 2007, Romer och Romer 1998). Jag tror att Coibion et als argument här är helt korrekt: Easterly och Fischer m fl har dragit fel slutsatser utifrån sina panelstudier, det handlar inte om att inflation minskar ojämlikheten utan att mindre ojämlika länder är mer benägna att genomföra inflationär politik (s 28).


Referenser
Olivier Coibion, Yuriy Gorodnichenko, Lorenz Kueng och John Silvia. 2012. "Innocent Bystanders? Monetary Policy and Inequality in the U.S." (pdf) NBER Working Paper No. 18170. Cambridge, MA: National Bureau of Economic Research.
Galbraith, James K., 1998. “With Economic Inequality for All,” The Nation, Sept. 7-14.
Galbraith, James K., 2007. “The Fed’s Real Reaction Function: Monetary Policy, Inflation, Unemployment, Inequality – and Presidential Politics”. University of Texas Inequality Project Working Paper 42.
Romer, Christina D. and David H. Romer, 2004. “A New Measure of Monetary Shocks: Derivation and Implications,” (pdf) American Economic Review, September 1055-1084.

se också Mike Konczal, "Does Expansionary Monetary Policy Mainly Benefit Finance and Rentiers?", 17 april.

Uppdatering 30 oktober 2014
Coibion et al har nu (!) publicerat en kortversion av sitt paper på voxeu. Mark Thoma kommenterar här: "Has Fed policy made inequality worse?".

Det är notabelt att Coibion et als resultat är att åtstramande penningpolitiken ökar inkomstojämlikheten, medan ett vanligt argument i de senaste årens kris/post-kris-läge har varit att den stimulerande penningpolitiken som Fed fört ökat inkomstojämlikheten genom att ge stora effekter på priser på aktier och fastigheter, vilket gynnar de som äger mycket sådant (=de rika). Thoma säger rakt ut att Coibion et als resultat knäcker detta argument, och länkar till Dean Baker som också argumenterat mot att QE skulle ha ökat ojämlikheten.'

mer om detta:
Robin Harding, "Fear of bubbles hides the danger of stagnation", FT 29 juli 2014
Tim Duy, "Fisher on wages", 22 september
Stumbling and Mumbling, "Interest rates and the 1 percent", 22 september
Simon Wren-Lewis, "Class interests", 4 september
Sahra Wagenknecht (Linke) kritiserar lågräntepolitiken i en intervju i taz, 19 oktober
Simon Wren-Lewis, "Real wages, monetary policy and innovation", juni
Jeremie Cohen-Setton, "The distributional effects of quantitative easing", Brussels Economics Review, 27 oktober

ur Cohen-Settons referat:

"Paul Krugman suspects that the impression that QE has involved a massive redistribution to the rich come from the fact that equity prices have surged since 2010 while housing has not — and since middle-class families have a lot of their wealth in houses, this seems highly unequalizing. We expect monetary policy to have differential effects on asset prices based on longevity. This time was, however, different for housing because it had an immense bubble in the mid-2000s, so that it wasn’t going to come roaring back. Meanwhile, stocks took a huge beating in 2008-9, but this was financial disruption and panic, and they would probably have made a strong comeback even without QE.

Boston Fed President Eric Rosengreen says that there is no doubt that asset prices are one of the mechanisms on which this is transmitted, so people that own stocks are going to do better than people that didn’t own stocks. But that’s not the only measurement. The net effect is substantially weighted towards people that are borrowers not lenders, towards people that are unemployed versus people that are employed. Wealthy people are both employed and tend to lend. The people at the lower end of the distribution tend to borrow."

Lantarbetarlöner och industriarbetarlöner i Malmöhus län 1881-1930

Hur ser skillnaderna mellan lantarbetares och industriarbetares löner ut under den industrialiserande fasen? Om det finns ett stort och bestående gap så antyder detta att landet genomgår en ojämn ekonomisk utveckling med segmenterade arbetsmarknader, där lantarbetarna inte går över till industrin (och därmed genom utbudseffekten utjämnar löneskillnaderna mellan sektorerna) trots de högre lönerna där. Detta scenario teoretiserades av ekonomen Michael Todaro. Ett problem med att bedöma ifall ett Todaroscenario föreligger är dock att lantarbetare och industriarbetare typiskt hade olika löneformer, plus att de kunde ha olika levnadskostnader, huvudsakligen genom att det var billigare att bo och äta på landet än i städerna.

Därför behövs dataset som både kan justera lönerna till reala genom att justera för olika levnadsomkostnader i olika miljöer, och som beaktar de olika löneformerna. Ekonomisk-historikern Christer Lundh ger i sin nya artikel "Wage forms, costs of living and the urban–rural wage gap: Southern Sweden, 1881–1930" en analys utifrån ett just sådant dataset, för Malmöhus län från 1881 till 1930. Han ansluter sig till en litteratur som tidigare har studerat Katalonien 1772-1816, södra England 1830, Frankrike 1852-1892, Finland 1860-1913, Michigan på 1890-talet och USA 1925-1941. Resultaten i denna litteratur hittills visar att skillnaderna mellan industri- och lantarbetarnas löner ser betydligt mindre ut när man använder reallöner istället för nominella löner.

Lundh jämför manliga daglönere och statare ("contract workers") i jordbruket med outbildade industri- och byggnadsarbetare (anställda av staden) i urbana områden, Malmö och Helsingborg (s 124f). Relativlönerna studeras för 1881-1930, med en fördjupning av levnadskostnader och konsumtionsmönster för 1920-23. Lönedata för jordbruksarbetarna kommer från offentlig statistik medan lönerna för industriarbetarna kommer från arbetsgivarorganisationen Sveriges Verkstadsförenings arkiv (s 125). Statarna fick en stor del av sin lön -- över 70 procent under 1880-talet och 57 procent år 1920 (s 130) -- in natura, och denna ersättning är inkluderad i den offentliga statistiken. Socialstyrelsen gjorde 1920 och 1923 levnadskostnadsundersökningar som bl a innehåller uppgifter om vad olika typer av hushåll konsumerade och vad sakerna kostade. Utifrån detta kan man räkna ut både genomsnittliga boendekostnader och kostnader för livsmedel. Ett krux med Lundhs lönedata är att de bara omfattar jordbruksarbetare som arbetade i jordbruket hela året. I själva verket så cirkulerade många daglönare mellan industrin och jordbruket (s 128).

Lundh får fram att löneskillnaden mellan daglönare och statare inte var särskilt stor: statare tjänade 5-10 procent mer i slutet av 1800-talet och 15-20 procent mer i början av 1900-talet. De outbildade arbetarna i Malmö och Helsingborg tjänade dock betydligt mer än vad lantarbetarna gjorde. Industriarbetarna i städerna tjänade 50-100 procent mer än vad jordbrukets daglönare gjorde 1881-1920, och därefter blev skillnaden än större. De outbildade byggnadsarbetarna anställda av Malmö stad och Helsingborgs stad tjänade 30-40 procent mer än daglönerna på 1880-talet, 60 procent mer på 1910-talet och 150 % mer på 1920-talet. (s 132). Allt detta är nominallöner, inklusive in natura-betalning. Med korrigering för de olika levnadsomkostnaderna i staden och på landsbygden blir skillnaderna klart mindre.

I slutet av 1800-talet tjänade en industriarbetare, i reala termer, ungefär 30 procent mer än en daglönerare inom jordbruket. Byggnadsarbetarna tjänade ungefär samma som en daglönare. I 1900-talets början ökar skillnaden mellan en industriarbetare och en daglöneare och för de olika industrierna i datasetet är skillnaden uppe på mellan 55 och 92 procent på 1920-talet (efter att 8 timmars arbetsdag med bibehållen lön införts i industrin 1919). Också byggnadsbranschen drar ifrån jordbrukets daglönare i början av 1900-talet. Lundh diskuterar inte orsaker men en torde vara olika produktivitetsutvecklingar i de olika branscherna, en annan åttatimmars arbetsdagen.


Referens
Christer Lundh, "Wage forms, costs of living and the urban–rural wage gap: Southern Sweden, 1881–1930", Scandinavian Economic History Review, 2012.

Förmögenhetsfördelning på lång sikt

Hur ser utvecklingen av förmögenhetskoncentration ut på sikt i de idag rika länderna? Ökar koncentrationen? Minskar den? Vilka trender är gemensamma för länder och vilka är landspecifika? Nationalekonomerna Henry Ohlsson, Jesper Roine och Daniel Waldenström tar i sitt paper "Long run changes in the concentration of wealth" (pdf) från 2007 upp dessa intressanta frågor. De ger en översikt över litteraturen, och har nya data för Norge från 1868 och framåt, för Sverige från 1873, och för Danmark från 1908. Äldre data finns från Lee Soltow för Sverige tillbaka till 1800 och för Danmark och Norge till 1789. Ohlsson, Roine och Waldenström lyfter fram två orsaker till att Skandinavien är särskilt intressanta här.  Den första är att dessa länder industrialiserade sent och att det finns data som går långt tillbaka, vilket gör att man kan undersöka effekter av industrialiseringen på förmögenhetsfördelningen. Den andra är att de skandinaviska länderna är kända för sina generösa välfärdsstater och relativt jämlika inkomstfördelningar. Men det är inte tydligt hur mycket av jämlikheten som redan var på plats när välfärdsstaten byggdes (jfr diskussionen om Roine och Waldenström 2008 och Scheve och Stasavage 2009 här.)

Vad kan man då förvänta sig om förmögenhetsfördelningens utveckling på sikt? Det finns ingen enighet i litteraturen, konstaterar Ohlsson, Roine och Waldenström:

"This literature does not, however, give a uniform message about the dynamics of wealth distribution over development. Indeed many recent models can be classified according to their predictions about how markets affect the distribution of wealth in the long-run (see, e.g., Mookherjee and Ray 2006). Some promote an equalization view, in which the intergenerational transmission of wealth causes convergence (e.g., Becker and Tomes 1979, 1986; Loury 1981). Stiglitz (1969) also showed long-run equalization to be the predicted outcome under quite general assumptions in a standard neoclassical framework. Others take the complete opposite view that markets in the long-run increase wealth inequality (e.g., Ljungqvist 1993; Mookherjee and Ray 2003). In between these extremes we find models which permit both initial inequalities and initial equalities to persist. Typically, history determines where a society ends up in the long run view (Banerjee and Newman 1993; Galor and Zeira 1993; Aghion and Bolton 1997; Piketty 1997; Matsuyama 2000; and Ghatak and Jiang 2002). Data on wealth distribution over the transition from agrarian to industrial society is therefore also important to evaluate the various theoretical predictions." (s 2n)

Vad säger empirin? Thomas Piketty et al (2006) har tagit fram den längsta sammanhängande tidsserien i litteraturen, för Frankrike från 1791 till 2000 (s 5f). Orsaken till att Frankrike har så bra data är att den revolutionära regeringen införde en förmögenhetsskatt [estate tax] redan 1791. Under 1800-talet ökade förmögenhetskoncentrationen (andelarna för topp 1 % och topp 0,1 %), långsamt fram till 1870 och därefter snabbare, fram till första världskriget. Sammansättningen av toppgruppernas förmögenheter skiftade under 1800-talets andra hälft från fastigheter och jord -- egendomar och palats -- till finansiella tillgångar såsom kontanter, aktier och obligationer (s 6). Andelen aristokrater inom topp 1% minskade från 40 procent till 10 procent. Från första till andra världskriget minskade koncentrationen kraftigt, på grund av inflation, börskrascher och liknande. Under efterkrigstiden minskade koncentrationen något, på grund av progressiv beskattning.

Schweiz är ett speciellt land, där koncentrationen är tämligen konstant över perioden för vilken data finns, i detta fall 1913 till 1997. För Storbritannien finns splittrade data tillbaka till 1700-talet framtagna av Peter Lindert. Under landet industrialisering under 1700-talets andra hälft ökade toppercentilens andel av förmögenheterna, medan andelen för P95-98 minskade något (s 8). 1800-talet var ett bra århundrade för toppercentilen, med fortsatt mycket hög koncentration, medan också percentilerna 60 till 85 byggde upp en del förmögenhet. Efter första världskriget omvändes mönstret. Toppercentilens andel minskade från 70 procent år 1913 till 20 procent 1980, medan P95-98 ökade något. Enligt Atkinson et al (1989) var anledningen till toppercentilens minskade andel utvecklingen av relativpriser för aktier, bostäder och "household durables" till andra förmögenheter. Från 1990 till 2003 ökade toppercentilens andel återigen enligt skattemyndigheten, men utvecklingen har inte utforskats av forskare. Orsaken till ökningen kan vara utvecklingen för aktiepriser efter "Big Bang"-avregleringen av finansmarknaderna 1986.

Utvecklingen i USA har studerats t ex av Lindert och Williamson (1980). Enligt uppdaterade data så ökade toppercentilens andel långsamt från 1700-talets slut till 1860, och därefter snabbt från 1860 till 1929. Fördelningen blev därefter mer jämlik fram till 1980, varpå en ny ökningsperiod vidtog (s 10.

Hur ser det då ut i Skandinavien? För Danmark finns data från 1789 på grund av en förmögenhetsundersökning det året; Lee Soltow har tagit fram dessa data. Därefter är det dock ett långt glapp fram till 1908. Data är inte heller helt konsekventa, föga förvånande. De säger i alla fall att toppercentilens andel av förmögenheterna låg på nästan 60 procent år 1789 och 1908 hade sjunkit ungefär tio procentenheter, till under 50 procent. Efter 1908 är data mer tillförlitliga, och visar ett välbekant mönster: kraftig minskning av ägande koncentrationen från 1910-talet till 1980-talet, och därefter ökad koncentration. Den minskade koncentrationen efter 1910-talet berodde på ökat och relativt jämlikt fördelat husägande såväl som progressiv beskattning som etablerades under mellankrigstiden (s 12). För Norge finns det också en datapunkt 1789, och därpå en 1868. Serien för Norge inkluderar en mängd brott så jämförelser över tid, men de data som finns säger att inkomstkoncentrationen minskade något från 1789 till 1868 -- båda tidpunkterna före Norges industrialisering -- och därefter ökade från 1868 till 1912. Därefter börjar koncentrationen minska, och snabbast är minskningen efter 1945. Toppercentilens andel minskar från 34,6 procent 1948 till 18,5 procent 1979. På 1990-talet återhämtar sig toppercentilen (s 13). Utvecklingen i den norska dataserien motsvarar väl vad man skulle förvänta sig utifrån Norges historia, säger Ohlsson, Roine och Waldenström. Efter Napoleonkrigen skiftade politisk makt från de stora jordägarna och adeln till statstjänstemän, och ojämlikheten föll. Efter 1850 ökade ojämlikheten när Norge deltog i tillväxten i transporter med handelsfartyg, och vissa köpmän och industrialister blev stenrika.

De enda tidigare studierna av förmögenhetskoncentrationen i Sverige på lång sikt har gjorts av nationalekonomen Roland Spånt (1978, 1979). Hans studier baserade på förmögenhetsskattestatistik publicerad i folkräkningarna och några statliga utredningar om perioden 1920 till 1975 (s 15). Ohlsson, Roine och Waldenström utvidgar Spånts dataset genom att lägga till ett par tidigare år för vilka de hittat dugliga data, från Soltow för 1800 och från fastighetsskattedata för 1873-77, 1906-08 m fl år, och att lägga till åren 1978 till 1993 från samma typ av skattedata som Spånt använde. En helt homogen serie får de för 1920 till 1993. De lägger också till observationer för 2000 till 2002.

Vad kan man då säga om Sveriges utveckling utifrån dessa data? De börjar sin diskussion med 1800-talet:

"Looking first at the pattern over the nineteenth century, our observations indicate a relatively stable wealth distribution which by today’s standards was very unequal. As there are no observations between 1800-73 there is little that can be said about the development over this period but given the fact that industrialization is typically considered to have started around 1850 and to have accelerated around 1870, we do not, a priori, think that we miss any major changes in the wealth distribution relating to the industrialization." (s 16)

För 1900-talet är datatillgången förstås mycket bättre. Den stora bilden är att koncentrationen minskade under större delen av århundradet, med en återhämtning efter 1980. Toppdecilens andel minskade från 90 procent i början av 1900-talet till 53 procent 1980, och ökade därefter till runt 60 procent. Enligt Ohlsson, Roine och Waldenström följer utvecklingen från 1900 till 1980 ett Kuznetsmönster (om Kuznetskurvan se bloggen här). Den kraftigaste minskningen av toppercentilens andel sker på 1930-talet. Men det var på 1940-talet, en period när ett framgångsrikt kommunistparti pressade socialdemokratin vänsterut (Steinmo 1993) som många av de reformer som hade diskuterats på 30-talet genomfördes. Skatteprogressiviteten ökade. (Fram till 1948 hade Sverige en gemensam inkomst- och förmögenhetsskatt.) Den viktigaste faktorn var dock antagligen spridningen av ägande av hem. 1945 utgjorde bostäder bara 15 procent av den samlade förmögenheten medan 1975 utgjorde de 45 procent, en andel som också gällde 1997. Idag äger ungefär hälften av de svenska hushållen sina bostäder. De senaste decennierna styrs fluktuationerna i andelar av förmögenheten i hög grad av prisförändringar på bostäder och aktier. Om priserna på bostäder ökar snabbare än priserna på aktier ökar andelen som hålls av folk i övre halvan av fördelningen men under P99, medan om aktiepriserna ökar snabbare så ökar P99:s andel. Toppercentilen äger nämligen (år 1997) 62 procent av aktierna i landet (och topp 5% äger 90 procent) (s 17).

Från sina jämförelser av de sju länderna i studierna drar Ohlsson, Roine och Waldenström två huvudslutsatser. Den första är att den förväntade ökningen av förmögenhetskoncentrationen i samband med industrialisering inte inträffar i alla länder: i Storbritannien, Frankrike och USA ja, men inte i de skandinaviska länderna (om man kollar på toppercentilens andel). Den andra slutsatsen är att utvecklingen under 1900-talet däremot (med undantag för Schweiz) är homogen: överlag en minskning av förmögenhetskoncentrationen, om än med viss återhämtning efter 1980 (s 18).

Diskussionen om huruvida fördelningen blir mer jämlik på grund av välfärdsstaten, eller om jämlikheten i själva verket började öka före välfärdsstaten byggdes, följer de dock inte upp på något rejält sätt. I en fotnot  början av pappret konstaterar de att "Spånt (1978) studies Sweden during the period 1920-75 and establishes that wealth shares did fall substantially before the expansion of the welfare state" (s 3n). Men i slutsatserna konstaterar de bara att deltagande i första och andra världskriget inte räcker för att förklara ökningen av jämlikheten mellan 1910-talet och 1950-talet, eftersom Sverige som inte var med i något av krigen såg stor minskning av förmögenhetskoncentrationen under 30- och 40-talen (s 20). Ohlsson, Roine och Waldenström kommenterar:

"This suggests that policy, at least in the case of Sweden, has played a more active role in equalizing wealth than merely holding back the creation of new fortunes after World War II. Suggesting that rising taxation and increased redistribution has been important for the decline of wealth inequality is also consistent with the largest drops taking place in the Scandinavian countries as well as with the smaller decline in Switzerland, with its smaller government." (s 20)

Här får alltså vad man skulle kunna kalla välfärdsstatshypotesen stöd, i kontrast till Roine och Waldenström (2008, s 385) eller Scheve och Stasavage där vad man skulle kunna kalla industrialiseringshypotesen -- ojämlikheten börjar falla á la Kuznetskurvan som en del i industrialiseringsprocessen, oavsett av välfärdsstaten -- får stöd.

En intressant del av deras slutsatser är också karaktäriseringen av utvecklingen av förmögenhetskoncentrationen som ett inverterat J, snarare än det välbekanta inverterade U:et: "The proper characterization of wealth inequality over the path of development hence seems to be that it follows an inverse J-shape with wealth being more equally distributed today than before industrialization started." (s 20)


Referenser
Henry Ohlsson, Jesper Roine and Daniel Waldenström. 2007. "Long run changes in the concentration of wealth: An overview of recent findings" (pdf). IFN Working Paper No. 699, 2007. Stockholm: Institutet för näringslivsforskning.
Spånt, R. (1978). ‘The Distribution of Household Wealth in Some Developed Countries’, CREP-INSEE International Meeting, July, Paris.
Spånt, Roland. 1979. Den svenska förmögenhetsfördelningens utveckling. SOU 1979:9.
Steinmo, Sven. 1993. Taxation and Democracy. Yale UP.

Toppinkomster i Norge, 1875-2006

Toppinkomstlitteraturen är en industri, i vilken Oxford-ekonomen Anthony Atkinson är en av de främsta producenterna. Atkinson har också tillsammans med Rolf Aaberge, forskningschef på Norges statistiska centralbyrå, skrivit ett paper om Norges utveckling, smaskigt nog med data ända tillbaka till 1875, något som mig veterligen bara kan slås av Sørensen (1993) som för Danmark hade data tillbaka till 1870! Som jämförelse kan man säga att Roine och Waldenström (2008) för Sverige har data tillbaka till 1903, Piketty (2003) för Frankrike också till 1903 (båda har jag bloggat om här).

Aaberge och Atkinson har en rejäl datadiskussion (s 2-7) som jag dock ska gå förbi här annat än att konstatera att data kommer från kommun- och statsskatteförvaltningen, att totalbegreppet för inkomster rör individer över 16 år (s 8), och att från och med 1967 är det mikrodata, innan 1967 tabulerade data. Utvecklingen 1875 till 2006 ser ut så här:

Toppercentilens väl och ve: 1875 18,3 proc, 1888 20,9 proc, 1896 19,8 proc, 1906 18,0 proc, 1913 11,6 proc, 1929 12,6 proc, 1938 12,7 proc, 1948 9,1 proc, 1960 6,9 proc, 1970 6,0 proc, 1980 4,7 proc, 1990 4,4 proc, 2000 10,4 proc (OBS topp-börsår, två-tre proc högre än 1999 och 2001), 2005 16,8 proc (!), 2006 8,1 proc.

Inkomstojämlikheten -- mätt som toppercentilens andel -- kan ha börjat minska under andra världskriget, men eftersom data bara finns för 1938 och 1948 och inte åren däremellan är det oklart. Klart är att någon gång mellan 1938 och 1948 börjar den nedåtgående trenden som håller i sig fram till ungefär 1990 (s 8). Den ökning av inkomstojämlikheten som därpå följer kan ha orsakats finansialiseringen av ekonomin och 1980-talets finansiella avregleringar, men det är 1992 som den tar fart (s 8, 12). Ökningen är kraftig; 1992-2007 fördubblas toppercentilens andel. Men liksom i Finland är det P99 som sticker iväg; andelen av de totala inkomsterna som går till P90-95 är i princip stabil (s 9).

Aaberge och Atkinson gör för den tidiga perioden en intressant jämförelse med Ohlsson, Roine och Waldenströms (2006) data på förmögenhetskoncentrationen i Norge sedan 1789. År 1868 ägde den procent som ägde mest i Norge 36 procent av den totala förmögenheten. Nästa datapunkt är år 1912 och toppercentilens andel var då 37,2 procent. Också till 1930 har ingen förändring skett: 37,6 procent. Först efter andra världskriget börjar minskningen av förmögenhetskoncentrationen (s 12).

Hur kan man då förklara toppercentilens ökning sedan 1992? Det handlar om ökade aktieutdelningar och kapitalvinster, och framför allt då aktieutdelningar (s 13). En viktig fråga är i hur hög grad denna ökning beror på "income shifting", alltså att folk i styrande positioner i företag av skatteskäl omklassificerar sina arbetsinkomster till kapitalinkomster genom att få bonus i aktier, optioner etc. En tillfällig skatt på aktieutdelningar sänkte toppercentilens andel av inkomsterna år 2001, och införandet av en permanent sådan skatt år 2006 gjorde att toppercentilens andel peakade år 2005, eftersom de rika valde att realisera sina vinster det året för att undgå skatten. Att skatteförändringar påverkar toppercentilens andel har vi också sett i USA år 1986, i Finland 1993, och i Sverige 1991 och 1994 (se diskussionen av dessa fall här). För att få fram ett mått som är mindre känsligt för sådana fluktuationer räknar Aaberge och Atkinson fram ett hicksianskt inkomstmått. "To account for the effect of income shifting and strengthen the comparability of top incomes before and after the 1992 tax reform, we provide results of top incomes for the period 1986-2004 based on imputed returns from shares, which is assessed as the product of the estimated market value of the households' stocks and the long-run average rate of return (8.9 per cent) on the Oslo Stock Exchange (OSE)" (s 13). De gör ett diagram med den vanliga serien och den hicksianska serien; den hicksianska serien ökar mindre snabbt men i huvudsak är utvecklingen densamma (jfr s 18f).

Den norska utvecklingen under 1900-talet är lik den i Storbritannien och Sverige, men inte Tyskland. I Storbritannien, Sverige och Norge minskade toppercentilens andel under efterkrigstiden -- en tid karaktäriserad av "central planning of the economy, very progressive taxation and gradual expansion of the welfare state" (s 18) -- och ökar efter 1980-talet. Dock ökade den ännu snabbare i Norge än i Sverige. Under 1800-talet ser Norges utveckling mer speciell ut, men där finns å andra sidan väldigt lite att jämföra med.

Referenser
Rolf Aaberge och Anthony Atkinson, "Top Incomes in Norway" (pdf). Statistics Norway Research Department Discussion Paper No. 552. Juli 2008.
Ohlsson, H, Roine, J and Waldenström, D, 2006, “Long-Run Changes in the Concentration of Wealth” (pdf), UNU-WIDER, Research Paper No 2006/103.
Sørensen, R S, 1993, “Changes in the Personal Income Distribution 1870-1986” in The Economic Development of Denmark and Norway since 1870, ed Persson, K G, Edward Elgar, Cheltenham.

OECD om den sjunkande löneandelen

Alla pratar om löneandelen. Det gäller också OECD, vars två ekonomer Andrea Bassanini och Thomas Manfredi har ute ett nytt paper, "Capital's Grabbing Hand", i frågan. Bassanini och Manfredi inleder med att konstatera att löneandelarna har fallit rejält i OECD-länderna, och att denna minskning kan orsaka två typer av problem. Det första problemet är om skiften från arbete till kapital och från låg- till höginkomsttagare leder till minskad social sammanhållning och stabilitet. Det andra problemet är att den minskade löneandelen eventuellt kan leda till bristande efterfrågan och ekonomisk stagnation, en tankegång välkänd från postkeynesiansmen men Bassanini och Manfredi refererar till Belke et al (2012).

Bassanini och Manfredi undersöker dock orsaker till minskningarna av löneandelen, inte konsekvenser av minskningarna. De är neoklassiska nationalekonomer och fäster stor vikt vid teknologiska faktorer; några bra referenser för att ett kapitalförmerande skifte är Bentolila och Saint-Paul (2003), Arpaia et al (2009), Driver (2010) och Raurich et al (2012). Bassanini och Manfredi utgår från en neoklassisk modell:

"In a standard aggregative model of the economy, if labour and product markets are competitive, the labour share depends uniquely on capital intensity, the evolution of capital-augmenting technical change and the elasticity of substitution between capital and labour (e.g. Acemoglu, 2003, Bentolila and Saint-Paul, 2003)."(s 10)

Deras huvudslutsats är också att teknologiska skiften är den viktigaste förklaringen till den fallande löneandelen:  80 % av minskningen beror på capital deepening och TFP-tillväxt, 10 % på låglöneglobalisering och någon liten del på privatiseringar, som har förändrat företagsledarnas incitament i dessa företag. Men de håller sig inte till dessa faktorer. Om arbets- och produktmarknaderna inte är fullt konkurrenskraftiga (perfekta), vilket de inte är, så spelar också sociala faktorer roll, konstaterar de (jfr Blanchard 1997):

"If labour and product markets are not competitive, competition and labour market institutions (including workers’ bargaining power) will act as shifters of this relationship (see e.g. Hutchinson and Persyn, 2012). In addition, cyclical fluctuations in union bargaining power, due for example to unemployment fluctuations, can cause additional departures from this relationship. This implies that the role of these factors can in principle be studied by including additional covariates." (s 11)

Deras huvudsakliga estimator är dynamisk GMM, med land- och års-fixed effects (en introduktion till dynamiska panel-GMM-modeller i Stata finns här, pdf). Rädda för endogenitet; om endogenitet inte vore så mycket problem vore vanliga FE-estimatorer att föredra (s 12). De jämför skattningarna från de två typerna av modeller, GMM och FE, så får man se hur stabila resultaten är. Kör också GMM med differenced femårssnitt.

De kollar på den privata sektorn minus gruvor, bränslen och fastigheter, eftersom alla dessa tre branscher har problematiska löneandelsdata (s 12f). I enlighet med Arpaia et al (2009) tillskriver de egenföretagare en lön motsvarande genomsnittslönen i samma bransch, och resten av personens inkomst räknas som kapitalinkomst. De har löneandelsdata för 21 sektorer i 25 länder i uppemot 38 år, 1970 till 2007. Men tillgången till data för de oberoende variablerna som de vill använda är inte lika bra. Den centrala TFP-variabeln har de t ex bara för 13 länder, och är inte pålitlig för den finansiella sektorn och i affärstjänstesektorn. I huvudmodellerna som inkluderar TFP exkluderas de sektorerna. Av liknande reliabilitetsskäl använder de bara data från 1980 och framåt. Data kommer varierande från EU-KLEMS och OECD-STAN.

Basmodellerna använder bara TFP -- som de ser som proxy för kapitalförmerande teknologisk förändring! --, kapitalintensitet och en laggad beroende variabel som förklarande variabler. De körs med sex olika estimatorer: OLS, fixed effects, "dynamisk" fixed effects (dvs med LDV:n), och så tre varianter på GMM.

I alla sex specifikationer får de negativa koefficienter för TFP och kapitalintensitet. (OBS: det är bara "long-run coefficients" som redovisas.) Med within-estimatorerna får de fram att en procentenhets ökning av kapitalintensiteten är associerad med en minskning av löneandelen med mellan 0,05 och 0,24 procentenheter, och en procentenhets ökning av TFP är associerad med en minskning av löneandelen mellan 0,14 och 0,23 procentenheter. Difference-GMM-estimatorn (kolumn 4) antyder större effekter av TFP. Om man tar FE-skattningen "at face value" så kan ökningen av TFP, ungefär 1,3 procent per år från 1990 till 2007, förklara 66 procent av minskningen i löneandelen (0,26 procentenheter per år), och 16 procent av minskningen förklaras av ökningen av kapitalintensitet (0,8 procent per år) (s 15). De kör också med arbetsproduktivitet timmevis istället för TFP och kapitalintensitet; resultaten håller, (den loggade) arbetsproduktiviteten har negativ effekt på löneandelen. "The easiest interpretation of these results is that the diffusion of the ICT-general purpose technology have induced a period of strong capital-augmenting technical change with high substitution between capital and labour." (s 17) För att testa detta kör de också regressioner med andel av löneandelen för olika utbildningssegment av arbetskraften. Arbetsproduktivitet är negativt associerad med den beroende variabeln i alla tre fall -- nivåerna är gymnasium eller mindre, mindre än gymnasium, eller exakt gymnasienivå ["upper secondary level"]. De här utbildningsnivåerna är ju inte så intressanta, känns som att det bara hade varit intressant om Bassanini och Duval hade haft data på typ mindre än gymnasienivå, exakt gymnasienivå, och universitetsnivå. Men intentionen gillar jag verkligen.

De går vidare med regressioner som undersöker effekten av globaliseringen. De använder tre olika variabler som indikatorer för globalisering. Den första, som de använder med fem olika estimatorer, är sektorsspecifik valutakurs. Jag hajar till lite för den här variabeln, den vanliga globaliseringsproxyn brukar vara importer som % av BNP eller liknande (ex på bloggen: här, här, här), men Bassanini och Manfredi förklarar det med att importratios och dylika variabler är behäftade med endogenitetsproblem. Måttet som de använder förklarar de så här:

"For a given industry and country, an increase in this indicator captures a real depreciation in the price of output produced by the industry relative to the country’s trading partners (weighted by import shares). Put it another way, an increase in the industry-specific exchange rate represents an improvement in the terms of trade in the industry for the country, thereby reducing foreign competition."(s 19)

De andra två globaliseringsvariablerna är "import penetration", definierad som importer relaterat till efterfrågan, och "trade exposure", definierad som importpenetration/exporter som % av BNP. Den beroende variabeln i dessa regressioner är löneandelen i industrin. Ingen av de tre globaliseringsvariablerna får någon signifikant effekt. Resultaten är förvånande; tidigare har t ex Jaumotte och Tytell (2007) med landsdata funnit att globaliseringen sänkt löneandelen i de rika länderna. Bassanini och Manfredis rimliga förklaring är att låglönekonkurrens sänker löneandelen i de rika länderna inte genom effekter inom sektorer (och deras regressioner är ju på sektorsdata), utan genom att orsaka sektorsskiften i de rika länderna, från sektorer med höga löneandelar till sektorer med lägre dito. De kör därför regressioner med sektorers andelar av produktionen i landet som beroende variabel och globaliseringsvariabler och kontrollvariabler på höger sida. De finner också att importpenetrationen är större i sektorer med hög löneandel (s 24). De tar också en variabel med intra-industry offshoring från OECD:s input-output-tabeller som finns för åren 1990, 1995 och 2000 och kör femårsgenomsnitts-difference-regressioner. Det här är ingen dunderstark modell men resultaten antyder att offshoring är negativt associerad med löneandelen (jfr Milberg och Winkler 2010). (De kollar också på effekter av inkommande FDI, men den sektionen skippar jag här.)

Nästa tema är avregleringar och privatiseringar, som varit viktiga fenomen i OECD-ländernas ekonomier de senaste trettio åren. A priori är det inte helt tydligt vilken effekt avreglering ska ha på löneandelen. Ökad konkurrens mellan företag borde minska deras rents och så sett öka löneandelen, givet att arbetarnas förhandlingsmakt är konstant (Blanchard och Giavazzi 2003). Men empirin tyder på att arbetarnas förhandlingspositioner faktiskt är svagare i nya företag (Hirsch 1988, Böckerman och Maliranta 2012), att gapet mellan produktivitet och löner är större där. Om denna förhandlingsmaktsmekanism är starkare än konkurrensmekanismen så leder avregleringar till en minskning av löneandelen. Vad gäller privatiseringar så leder de enligt Ghazala Azmat et al (2012) till lägre löneandel genom att chefer i statsägda företag är mer inriktade på jobbskapande och imperiebyggande (företagets storlek) jämfört med aktieutdelningar och hålla aktieägarna nöjda ("shareholder value") än vad cheferna i privatägda företag är. Bassanini och Manfredi har data på "anti-competitive product market regulation" för branscher i infrastruktrur ("network industries"): gas, el, vatten, transport och kommunikation. De kör regressioner med detta för 25 länder 1980-2007. De ser nivån av reglering som exogen till löneandelen och kör därför FE-modeller. De får inte fram några statistiskt signifikanta koefficienter för regleringsvariabeln, men offentligt ägande är däremot konsekvent positivt associerat med löneandelen (s 31). Deras resultat antyder att en privatiseringstakt motsvarande den i data 1990-2007 skulle leda till en minskning av löneandelen i branscherna med 0,13-0,25 procentenheter per år, vilket motsvarar mellan 1/3 och 60 procent av minskningen där (s 33). De menar dock att antagandet att effekten av offentligt ägande inte behöver vara konstant över tid; det är rimligt att anta att styrningen av statsägda företag är annorlunda (och mer vinstorienterad) på 2000-talet än vad den var på 1980-talet (s 34). De får fram att den positiva associationen mellan offentligt ägande och löneandel är större på 80-talet, just som förväntat, och även antydningar att den positiva associationen mellan regleringar och löneandel är större på 90-talet än på 00-talet, vilket de tolkar som att "liberalisation reforms in the past two decades have had an increasingly weakening impact on workers’ bargaining power." (s 34n)

Bassanini och Manfredis huvudslutsats blir att global låglönekonkurrens och privatiseringar har bidragit till minskningen av löneandelen, men att den viktigaste förklaringen är TFP-tillväxt och ökad kapitalintensitet. Varför leder då teknologiska framsteg idag till en minskad löneandel? B och M framför två tolkningar som för mig framstår som identiska. Den första är att informations- och kommunikationsteknologin underlättat automatisering och ökad graden till vilken arbete som produktionsfaktor kan ersättas med kapital. Den andra tolkningen är att de teknologiska framstegen direkt ersätter arbete, vilket minskar antalet jobbmöjligheter för lågutbildade arbetare och av någon anledning också dämpar produktiviteten för denna kategori (Acemoglu 2011). B och M:

"Both interpretations appear consistent with two additional results presented in this paper. First, labour productivity growth appears to have been associated with increases in the share of those with tertiary education in labour compensation and contractions of the shares of those with lower levels of education, and particularly those with less than upper-secondary education. Second, decomposing further this association, ICT capital accumulation appears to have had an especially negative effect on the lowest educated, while TFP growth impacts particularly on the share of those with intermediate education. These two results taken together suggest that, in the period under analysis, technical change embodied in ICT capital was strongly biased against the low-educated, while disembodied technical change was strongly biased towards high-skilled labour. While the first result is fully consistent with the literature on skillbiased technical change, one possible explanation for the latter is that disembodied technical improvements reflects embodiment in intangible capital (entrepreneurship, output from R&D departments, ideas of highranking managers, high-performing human resource practices) – that is improvements that are essentially incorporated in highly-qualified personnel." (s 35)

En mycket viktig och intressant fråga som Bassanini och Duval reser är: den fas vi är inne i nu, att teknologiska framsteg är capital-augmenting (min översättning: kapitalförmerande) och sänker löneandelen, kommer den bestå? De menar att mainstream-perspektivet från nationalekonomi är att det jämnar ut sig på sikt (Acemoglu 2003). Det motsatta perspektivet är att informations- och kommunikationsteknologin förändrat hur teknologiska framsteg funkar, och förskjutit framstegen i riktningen maskiner som ersätter särskilt lågutbildade arbetare (Acemoglu 2011, Brynjolfsson och Macafee 2011). I så fall fortsätter dagens "race against the machine" för arbetarna som kommer att fortsätta att förlora. B och M ger därför policyrekommendationen att stater bör sikta på utbildning, och inte minst på att förhindra att studenter hoppar av högstadiet och gymnasiet, för att stävja tendenserna till ökad inkomstojämlikhet.


Referenser
Acemoglu, Daron. 2003. "Labor- and Capital-Augmenting Technical Change" (pdf). Journal of the European Economic Association.
Acemoglu, Daron. (2011), “When Does Labor Scarcity Encourage Innovation?” (pdf), Journal of Political Economy, Vol. 118, No. 6, pp. 1037-1078
Bassanini, Andrea och Thomas Manfredi. 2012. “Capital's Grabbing Hand? A Cross-Country/Cross-Industry Analysis of the Decline of the Labour Share” (pdf). OECD Social, Employment and Migration Working Papers, No. 133. Paris: OECD.
Belke, A., C. Dreger, and R. Ochmann (2012), “Do Wealthier Households Save More? The Impact of the Demographic Factor”, IZA Discussion Paper No. 6567, Bonn
Brynjolfsson, E. and A. McAfee (2011), Race against the machine, Digital Frontier Press, Lexington, Mass. 
Driver, C. and J. Muñoz-Bugarín (2010), “Capital Investment and Unemployment in Europe: Neutrality or Not?”, Journal of Macroeconomics, Vol. 32, pp. 492-496.
Hutchinson, J. and D. Persyn (2012), “Globalisation, Concentration and Footloose Firms: in Search of the Main Cause of the Declining Labour Share”, Review of World Economics, forthcoming.
Raurich, X., H. Sala and V. Sorolla (2012), “Factor Shares, the Price Markup, and the Elasticity of Substitution between Capital and Labor”, Journal of Macroeconomics, forthcoming.

---
Uppdatering, 19 december
Krugmans tes om ett skifte till kapitalförmerande teknologiska framsteg kritiseras av den marxistiske ekonomen Fred Moseley i ett gästinlogg på Mark Thomas Economist's View, här. Moseley pekar på att det inte finns något bra sätt att mäta huruvida teknologin är kapitalförmerande eller arbetsförmerande. Denna kritik träffar förstås också Bassanini och Manfredis paper, med deras användning av TFP som mått för kapitalförmerande teknologiska framsteg.

Uppdatering 25 januari 2013
Goldman Sachs-analytiker har en ny rapport om löneandelen, som kommenteras av David Keohane på FT Alphaville, "Unemployment: it's not all back to the 1970s, but a serious chunk might be", 11 januari.

Kapitalinkomster och inkomstojämlikhet i Finland och Sverige

Häromdagen skrev jag om att även Krugman, den gamle neoklassikern, numera lyfter fram en ökad kapitalandel som en central förklaring till den ökade inkomstojämlikheten i länder som USA. För ett litet tag sedan skrev jag också om en ny studie från Cleveland Fed som visar empiriskt på denna process i USA. Detta inlägg ska handla om liknande processer i Finland och Sverige, utifrån två nyare studier, från 2010 och 2012.

Finland: Riihelä et al 2010

Nationalekonomerna Marja Riihelä, Risto Sullström och Matti Tuomala studerar i ett paper från finska Statens ekonomiska forskningscentral toppercentilens andel av de totala inkomsterna i Finland från 1966 till 2007 (jfr Piketty m fleras studier här). Toppercentilens andel av de disponibla inkomsterna föll stadigt från mitten av 1960-talet till början av 1990-talet, men har sedan sett en minst sagt spektakulär ökning: en fördubbling!

Utvecklingen uppvisar den välbekanta U-formen. Toppercentilens andel låg 1966 på 4,3 procent, 1981 på 2,6, 1990 på 3,0, 1995 på 3,8, 2000 på 6,5(!), 2005 på 5,6 och 2007 på 6,5 (siffrorna ur tabell 3). Om man kollar på bruttosiffrorna istället är andelarna 4,6 år 1966, 3,3 1981, 3,7 1990, 4,1 1995, 6,8 2000, 6,1 2005 och 6,8 år 2007. Bilden är alltså: rejält minskad toppinkomstandel under 1970-talet, svag ökning under 80-talet, kraftig ökning under 90-talet, trendlöst under 00-talet (jfr s 16). Gini-koefficienten har rört sig i takt med detta. 1966 var gini för disponibla inkomster 31,1, 1976 21,9, 1990 20,4 och 28,1. I takt, men inte exakt likadant: ginikoefficienten är lägre 2007 än vad den var 1966 medan det omvända är sant för toppercentilens andel. De båda indikatorerna har det gemensamt att ojämlikheten minskar kraftigt på 70-talet och ökar kraftigt på 90-talet, men på 80-talet rör de sig åt olika håll (om än marginellt). Också förhållandet mellan toppercentilens andel av brutto- respektive de disponibla inkomsterna är intressant. 1966 var skillnad mellan dem 0,3 procentenheter, 1981 och 1990 0,7 p.e., 1995, 2000 och 2007 återigen 0,3 (jfr s 12).

En annan indikator på inkomstfördelningens utveckling är att kolla på inkomstutveckling i olika inkomstgrupper. Stapeldiagrammet nedan jämför den årliga tillväxten i disponibel inkomst per decil och topp 5 % och topp 1 % för två olika perioder: 1966-1990 och 1990-2007.

 

Vi ser att 1966-1990 var det decil 1, det vill säga de med allra lägst inkomster, som såg snabbast inkomstutveckling. Faktum är att fördelningen av inkomsttillväxt är helt linjär: ju högre decil, desto lägre inkomsttillväxt. Medan de disponibla inkomsterna i decil 1 ökade med 12,3 procent om året ökade inkomsterna i decil 10 bara med 3,0 procent om året. I perioden 1990-2007 är mönstret det helt omvända: ju högre decil, desto snabbare inkomsttillväxt. Inkomsterna i decil 1 ökade bara med 0,5 procent om året, medan decil 10 såg goare 4,9 procent per år. För toppercentilen var 90- och 00-talen ännu bättre: 12,3 procents inkomstökning per år. "A lion share of growth since the mid 1990s benefited those at the top of the income distribution" (s 8).

Vad är det då som har hänt med inkomsterna sedan mitten av 1990-talet, varför har Finland sett den snabbaste ökningen av inkomstojämlikheten i sin dokumenterade historia? För att besvara detta är det väl värt att titta på kompositionen av inkomst i olika delar av inkomstfördelningen. I diagrammet nedan ser vi kompositionen av inkomster per decil och för toppercentilen, för år 2007 (Riihelä et al redovisar samma data för 1966 och framåt).

I decil 1 och 2 består mer än hälften av inkomsterna av transfereringar från staten. Därav följer att dessa deciler påverkas starkt av åtstramningar i a-kassan, försörjningsstöd och liknande. Fortfarande i decil 6 består gruppens inkomster till en fjärdedel av transfereringar. För decilerna 9 och 10 står transfereringarna (barnbidrag etc) däremot bara för ungefär en tiondel av inkomsterna. I toppdecilen står däremot kapitalinkomster -- aktieutdelningar, räntor och kapitalvinster -- för en mycket större del av inkomsterna -- 29 procent -- än vad de gör i tex decil 1 med 6 procent, decil 5 med 10 procent och till och med decil 9 med 11 procent. Av detta följer att svängningar i kapitalinkomsternas storlek -- och de är den mest volatila typen av inkomster sett från år till år -- påverkar decil 10 mycket mer än någon annan decil. En ökning av kapitalinkomsternas andel i nationalinkomsten innebär också en ökad andel av inkomsterna för toppdecilen. Om vi sedan kollar på toppercentilen, den procent i befolkningen som tjänar mest, så står kapitalinkomsterna för hela 62 procent av deras inkomster, och i topp 0,1 procenten för 91 procent. År 1966 stod kapitalinkomster bara för 15 procent av toppercentilens inkomster, 1981 var nivån nere på 6 procent, 1990 var den på 14 procent och 1994 på hela 28 procent. Sedan år 2000 har den legat runt 60 procent. Något markant har alltså hänt med höginkomsttagarnas inkomstsammansättning: på 1960- och 70-talen var deras inkomster huvudsakligen arbetsinkomster, men idag utgör kapitalinkomster större delen. Riihelä förklarar detta med ökade aktieutdelningar, och menar att "the very large increases of top incomes observed during 1995-2007 was to a large extent a capital income phenomenon" (s 17)

För USA:s del konstaterade de banbrytande Piketty och Saez (2003) att toppercentilen i inkomstfördelningen över tid förändrats från att vara rentierer á la en Balzac- eller Proust-roman till att vara arbetande rika: "the coupon-clipping rentiers have been overtaken by the working rich". Men för Finland är det inte så; Riihelä et al menar att "the coupon-clipping rentiers are back in Finland" (s 25), och "the secular increase of top capital incomes is due to both an increased concentration of capital and an increase in the share of capital income in the Finnish economy as a whole" (s 26).

De diskuterar olika förklaringar, tydligt influerat av Piketty och Saez: de sociala normerna har förändrats, kapitalinkomsterna har ökat, och minskad progressivitet i skattesystemet. Deras fokus är på den sistnämnda faktorn. I slutet av 1980- och början av 1990-talet reformerade Finland skattesystemet, och "dubbelbeskattningen" på aktieutdelningar avskaffades. En platt skatt på kapitalinkomster infördes, på nivån 25 procent som efter några år höjdes till 29 procent. Att kapitalinkomstskatten är platt innebär att den är lägre än de högsta marginalskatterna på arbetsinkomster, vilket ger de som har möjlighet -- egenföretagare och aktiva ägare i företag -- incitament att omklassificera inkomster (s 26f). Pirttälä och Selin (2010) fann att sådana omklassificeringar skedde efter 1993. Riihelä et al visar också att skattekvoten för toppdecilen och toppercentilen minskat sedan 1990. Den minskade skatteprogressiviteten lyfter de fram som en huvudförklaring, tillsammans med kapitalinkomsternas ökade vikt, till den ökade inkomstojämlikheten i Finland.


Sverige: Roine och Waldenström 2012
I många studier av inkomstfördelningen, inklusive den mycket inflytelserika Luxembourg Income Study (LIS) vars data på gini-koefficienter anses vara de bästa och används flitigt, inkluderas inte kapitalinkomster i inkomstbegreppet. Hur stor skillnad är det då mellan att diskutera inkomstojämlikhet -- säg toppercentilens andel, eller gini-koefficienten -- med mått med och utan kapitalinkomster? Det är bara för en handfull länder som det finns tillräckligt bra data för att diskutera detta. I diagrammet nedan visar nationalekonomerna Jesper Roine (Handelshögskolan) och Daniel Waldenström (Uppsala universitet) skillnaden mellan toppercentilens andel av inkomsterna med och utan kapitalinkomster inräknade. Skillnaden är uttryckt som en ratio: hur stor är andelen med kapitalinkomster jämfört med utan.

1986 i USA är ett extremt år, då genomfördes en stor skattereform som ledde till omklassificering av inkomster; om detta se Scott Winship här. I övrigt är Sverige det land som under större delen av perioden uppvisar störst skillnad mellan begreppen. Som jag har konstaterat ovan så har Piketty och Saez hävdat att toppercentilens ökade andel av de totala inkomsterna i USA drivits av arbetsinkomster, inte kapitalinkomster, och Roine och Waldenström refererar också en artikel av Saez där denne säger att den dramatiska ökningen av toppercentilarnas andelar i USA och Kanada är “totally independent from the erratic evolution of capital gains”. I Sverige sedan 1991 är gini-koefficienten för inkomster 20 procent högre om man räknar in kapitalinkomster än utan dem (s 571). 1991 och 1994 är outlier-år i Sverige på grund av skatteförändringar och incitament att realisera kapitalvinster just de åren (Björklund 1998)*. Roine och Waldenström argumenterar dock för att det inte bara är under sådana speciella år som kapitalinkomsterna spelar roll för inkomstojämlikheten (s 571f).

För Sveriges inkomstojämlikhet spelar kapitalinkomster en stor roll. För år 1980 är toppercentilens andel av inkomsterna 50 procent högre (6,5 istället för 4,3 procent) om man räknar in kapitalinkomster, och idag blir andelen 70 procent högre, 7,4 snarare än 4,3 procent (s 572). (Jag ska påpeka att Roine och Waldenström jobbar med bruttoinkomster, inte disponibla.) Inkomstojämlikheten i Sverige är alltså större än vad vi skulle tro om vi bara kollade på t ex LIS-data, och ökningen har varit kraftigare än vi då hade trott -- skillnaden mellan inkomstojämlikheten med och utan kapitalinkomster har ju ökat från 1980 till idag.

Roine och Waldenström använder sig av data från SCB:s Longitudinella individdatabas, LINDA (s 573)**. Anledningen till att de inte använder skattedata som är det vanliga i toppinkomstlitteraturen är att skattedata är grupperade medan R och W behöver individdata, av två skäl. För det första för att kunna koppla ihop individ med kapitalinkomster. För det andra för att kunna följa individen över flera år, för att se om de volatila kapitalinkomsterna är ojämlikt fördelade mellan reella individer eller bara mellan olika inkomstgrupper -- toppercentilen behöver ju inte bestå av samma personer år 2007 som år 2006. En nackdel med LINDA är att man inte kan se i data vad för typ av egendom som sålts när personer gör kapitalvinster, om det handlar om reellt eller finansiella tillgångar. Eftersom finansmarknader spelar en viktig roll i de ökade inkomstskillnaderna i Sverige vore det intressant att kunna urskilja det där.

De visar på ett snyggt sätt att de ökade kapitalinkomsternas betydelse för toppercentilens ökade andel inte bara är ett konjunkturfenomen, utan ett mer långsiktigt sådant. De gör det genom att ta tre- och femårssnittsinkomster för individerna och visar att även med dessa blir toppercentilens andel mycket högre med kapitalinkomster inräknade (s 577). De visar också att detta verkligen är ett elitfenomen. De tar gruppen individer som ingår i inkomstpercentilerna 90 till 95 och visar att det för denna grupps andel av de totala inkomsterna inte gör någon skillnad om man räknar in kapitalinkomsterna. 90-95-gruppens andel av inkomsterna har också bara ökat svagt sedan 1980, att jämföra med P99:s andel som ökat mycket kraftigt.

Roine och Waldenström gör också en distinktion av olika typer av höginkomsttagare inom toppercentilen. De skapar tre grupper: "arbetande rika" som är de för vilka minst två tredjedelar av inkomsterna exklusive kapitalvinster kommer från arbete, "rentierer" är de för vilka minst två tredjedelar av inkomsterna exklusive kapitalvinster kommer från aktieutdelningar och räntor, och "hybrider" som är resten. I diagrammet nedan syns de tre gruppernas respektive andelar av toppercentilens inkomster.

Som vi ser utgör de "arbetande rika" större delen av inkomsterna i toppercentilen. Men rentiererna har gjort kliv framåt på 2000-talet, och ökat sin andel från mindre än 10 till ca 25 procent (s 579f). För att undersöka toppgruppen vidare kollar de på hur stor andel av kapitalvinsterna som tillfaller toppercentilen, definierad som toppercentilen i inkomstfördelningen exklusive kapitalvinster. Även med denna definition tillfaller under hela perioden 1980-2007 20-25 procent av kapitalvinsterna denna topprocent (s 580). Denna andel är trendlös under perioden. Det verkar alltså inte vara en förskjutning av kapitalinkomster mellan höginkomsttagargrupper som gör att kapitalinkomsterna ökat inkomstojämlikheten i Sverige. Istället är det att kapitalinkomsterna utgör en större del av nationalinkomsten idag, och att höginkomsttagarna fortfarande får en lika stor del av denna typ av inkomster som tidigare, som gör att de ökade kapitalinkomsterna ökar ojämlikheten. R och W: "the capital gains-driven rise in top percentile income shares seems attributable to capital gains becoming a larger part of all incomes in the economy" (s 572f). Andelen av nationalinkomsten som består av aktieutdelningar och räntor ligger förvisso lägre år 2007 än 1980. Från 1980 till 2004 minskade denna andel från 4 till strax över 2 procent, för att därefter öka upp till strax under 4 år 2007. Kapitalvinsternas andel av nationalinkomsten har däremot ökat kraftigt och i princip linjärt (med konjunktursvängningar pga IT-bubblan) under perioden, från en halv procent 1980 till nästan 8 procent 2007 (s 581, fig 5). "The fact that top income earners have kept their share of this rapidly growing income component explains why their income shares have grown so much more when including realized capital gains." (581)

Vad är det då som har hänt i den svenska ekonomin, som gör att kapitalvinsternas andel av nationalinkomsten är så mycket högre på 2000-talet än vad den var på 1970- eller 1980-talen? Roine och Waldenström avfärdar att det skulle handla om förtjänst på försäljningar av boende. De reala prisökningarna på hus har inte varit snabb nog, menar de: 1 procent årligen på 80-talet och 0,01 procent årligen på 90-talet (582n23). De avfärdar också en möjlig mycket intressant förklaring om att det skulle handla om omklassificeringar av inkomster efter det tidiga 1990-talets skattereformer, där löntagare i absoluta toppen, av typen VD:ar, omklassificerar sina arbetsinkomster till kapitalinkomster för att få betala den platta lägre skattesatsen. I ett sådant scenario skulle Sverige vara ett "Anglosaxiskt land i förklädnad", där den ökade inkomstojämlikheten drivs av att löntagarna i toppen springer ifrån. Roine och Waldenström pekar dock på att den arbetsinkomstordnade toppercentilens andel av kapitalvinsterna ju inte har ökat under perioden, utan legat still runt 20-25 procent. De pekar också på en studie av Bång och Waldenström (2009) som visar att två tredjedelar av svenska VD:ars inkomster är fast kompensation. Alltså: "it is not likely that the increased share of capital gains in total income is directly explained by an increasing substitution of traditional salaries for capital-based compensation in the top groups." (s 582f, jfr 585)

Deras förklaring är vad de kallar "the Swedish transition". År 1980 var Sverige en starkt reglerad ekonomi där löntagarfonder var ett seriöst politiskt förslag. Idag är situationen helt annan. 1960 till 1979 växte den svenska ekonomin med 3,4 procent per år, men reala aktiepriser föll med 2,6 procent per år. Under 80-talet ökade däremot aktiepriserna med 13 procent per år, och på 90-talet med 16 procent (s 583). Eftersom aktieägandet är ojämnt fördelat i befolkningen tillfaller prisökningarna också olika grupper i olika omfattning.


Slutsatser
Finns det en särskilt nordisk ökning av ojämlikheten de senaste tjugo-trettio åren? En driven av kapitalinkomster i den absoluta toppen av inkomstfördelningen (P99, inte P90-95), som också visar sig i ökad gini-koefficient, men utan större förändringar t ex mellan decil 1 och decil 5? Stapeldiagrammet nedan från Fritzell et al (2011) visar den "relativa fattigdomen", dvs andelen av hushållen som lever på under 60 procent av medianinkomsten för tio länder, varav fyra nordiska, för åren 1985, 1995 och 2005.

Här t ex ser det inte ut som att inkomstojämlikheten/den relativa fattigdomen ökat i Sverige under perioden 1985-2005. Hur olika inkomstfördelningsmått kan ge bilder av inkomstfördelningen och -ojämlikheten, och att de därför måste kombineras på genomtänkta sätt för att öka vår förståelse, är något som jag blir mer intresserad av.


Fotnot
*Inte bara Finland (1993) och Sverige (1991) införde lägre och platt kapitalbeskattning i början av 90-talet. Norge gjorde samma sak 1992, och Danmark 1994 (Fritzell et al 2011, s 11).

**LINDA omfattar 3 procent av befolkningen. Skattningen av toppinkomstandelarna är enligt Roine och Waldenström i princip samma utifrån LINDA-data som utifrån skattedata. Skillnaden är i år med extremt stora kapitalvinster, då LINDA-data underskattar toppinkomstandelen. En annan skillnad mellan de två datakällorna är att i skattedata räknas befolkningen (gentemot vilkens hela inkomster toppinkomsttagarnas andelar beräknas) som alla över 16 år, medan befolkningen i LINDA är alla över 20 år (s 573n12).

Referenser
Björklund, Anders. 1998. ”Income distribution in Sweden: What is the achievement of the welfare state?". Swedish Economic Policy Review.
Pirttilä J och H Selin. 2010. "Income shifting within a dual income tax system: Evidence from the Finnish tax reform of 1993". Scandinavian Journal of Economics.
Fritzell, Johan, Olof Bäckman och Veli‐Matti Ritakallio. 2011. "Income Inequality and Poverty: Do the Nordic Countries Still Constitute a Family of their Own?" (pdf). LIS Working Paper 563.
Riihelä, Marja, Risto Sullström and Matti Tuomala. 2010. ”Trends in top income shares in Finland 1966-2007”. VATT Research Reports 157. Helsinki: Government Institute for Economic Research.
Roine, Jesper and Daniel Waldenström. 2012. “On the Role of Capital Gains in Swedish Income Inequality” (pdf). Review of Income and Wealth 58(3): 569-587.

Se också på bloggen:

"Topprocentens politiska ekonomi i USA", 22 januari 2012; "Toppinkomster på lång sikt: sex papers", 4 september.