Löneandelen och löne-produktivitetsförhållandet i Sverige, och wage moderation i ekonomisk-historisk synvinkel

Ekonomisk-historikern Jonatan Svanlund har i sin doktorsavhandling Svensk och finsk upphinnartillväxt från 2010 två stycken frågeställningar som är av stort intresse för mig och den diskussion om funktionell inkomstfördelning som jag även för här på bloggen (här, här, här). De frågeställningarna är:

"ii. Hur har den funktionella inkomstfördelningen respektive räntenivåerna i länderna utvecklats i förhållande till varandra?
iii. Hur skiljer sig den finska arbetsproduktiviteten från den svenska och vad som kännetecknar sambandet mellan lön och produktivitet efter näringsgrenar inom samt mellan länderna?"

Alltså i frågeställning ii en direkt fråga om den funktionella inkomstfördelningen, och i frågeställning iii en fråga om ett starkt relaterat men kanske inte till 100 procent överensstämmande mått, nämligen relationen mellan löne- och produktivitetsutveckling. Jag har tidigare diskuterat de frågeställningarna här på bloggen utifrån jämförande politisk ekonomi, maktresursteoretisk sociologi och postkeynesiansk nationalekonomi, så det är kul att hitta forskning på temana också inom svensk ekonomisk historia. Jag ska här försöka redovisa för Svanlunds diskussion av de två ämnen som ovan nämnts.


Löneandelen och Eichengreens hypotes
Svanlund följer andra ekonomisk-historiker som Peter Vikström (2002), Lennart Schön och Rodney Edvinsson i att använda arbetarnas andel av nationalinkomsten som en indikator på Sveriges ekonomiska utveckling. Den fråga som Svanlund här specifikt intresserar sig är sambandet mellan fackliga löneåterhållsamhetsstrategier (wage moderation) och löneandelen. Han följer Berkeley-ekonomiskhistorikern Barry Eichengreen som faktiskt direkt operationaliserar löneåterhållsamhet genom löneandelen (Svanlund, s 5), något som synes mig rejält problematiskt eftersom löneandelen också påverkas av en rad andra faktorer. eichengreen och Pedro Vazquez (1999) har hävdat att löneåterhållsamhet varit en viktig faktor för att förklara europeiska länders catch up-tillväxt gentemot USA på 1950- och 60-talen: att man genom löneåterhållsamhet gjorde investeringar mer attraktiva. Sverige ses som ett land med "idealtypiska" förutsättningar för löneåterhållsamhet, men Svanlund konstaterar (s 5, jfr 61, 65, 146) att "Eichengreen har dock inte testat förekomsten av löneåterhållsamhet för Sverige. Därmed blir en viktig del i avhandlingen att studera huruvida löneåterhållsamhet, i Eichengreens mening, kan påvisas."

Svanlund testar inte institutionella mått som graden av centralisering i lönesättningen som oberoende variabel på löneåterhållsamheten/löneandelen. Detta förklarar han (s 7), med referens till Lane Kenworthy, med data-problem och brist på data längre tillbaka än 1970. Han gör överhuvudtaget ingen ekonometrisk undersökning av löneåterhållsamhet/löneandel, utan snarare en historisk analys utifrån en diskussion av arbetsmarknadsinstitutionernas och den ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden. Detta är ett centralt stycke:

"Enligt Lundh kom de institutionella lösningarna med samordnade löneförhandlingarna från mitten av 1950-talet att göra det möjligt att hålla nere löneökningarna inom exportsektorn, åtminstone i större utsträckning än om lönerna skulle ha satts efter företagens bärkraft eller på förbundsnivå. Det totala löneutrymmet i de samordnade förhandlingarna kom även att sättas utifrån produktivitetsutvecklingen i den konkurrensutsatta sektorn. /.../
Men som poängterats av exempelvis Magnusson och Johansson krävde de centrala avtalen att interna motsättningar inom LO mellan 'höglöne-' respektive 'låglöneförbunden' eller mellan förbundsområden med löneglidning och områden med mindre glidning kunde lösas. Successivt lyckas man komma fram till konstruktioner i form av särskilda låglönepåslag som accepterades av de olika förbunden. Men som de poängterar fanns problem med löneglidning kvar trots centralisering av lönebildningen och detta blev mer problematiskt under 1970-talet. Även Pontusson och Swenson har poängterat att löneökningar på lokal nivå (löneglidning) i viss utsträckning motverkat den dämpande effekt (löneåterhållsamhet) som centrala löneförhandlingar ska ha bidragit till." (s 65)

Som jag diskuterat i mitt inlägg om Baccaro och Simoni 2010 så är konsensus-synen på löneåterhållsamhetsstrategier att de gynnas av centraliserade arbetsmarknadsinstitutioner. Men citatet ovan ger anledning att tveka om detta förhållande verkligen gällde i Sverige under 1950- och 60-talen. Landet hade en extremt centraliserad lönesättningsregim, men frågan är om inte löneglidningen omintetgjorde eventuella löneåterhållsamhetsstrategier? Också Alexopoulos och Cohen (2003) är skeptiska till om centraliseringen verkligen gynnade återhållsamhet - de menar att den mer gynnade sammanpressning, alltså återhållsamhet på toppen men omvänt i botten, alltså "sektoriell löneåterhållsamhet" (Svanlunds uttryck) snarare än generell sådan.

För perioden i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet finns det ännu större anledning till skepsis till huruvida den centraliserade modellen lyckades skapa löneåterhållsamhet. Svanlund skriver (s 68): "De institutionella arrangemangen som under efterkrigstiden lyckades generera tillväxt och stabilitet kom från 1970-talet och framåt skapade istället löneinflation, och antal strejker ökade och andelen av vinster (kapitalinkomsten) i nationalinkomsten sjönk." I Sverige försvårades förhandlingsprocesserna som Magnusson och Johansson såväl som Elvander (2002) har påpekat av ett ökat antal aktörer - TCO och SACO ökade i vikt, den offentliga sektorn ökade i vikt. Svanlund återger också analysen att den solidariska lönepolitiken i sig kan ha i någon mån trissat upp löneutvecklingen, genom att främja ett "kompensationstänkande".

Mot denna historiska bakgrund, hur ser då löneandelens utveckling i Sverige 1950-2000 ut? Det ser vi i diagrammet nedan.

Vi ser att löneandelen hade en ökande trend från 1952 till ca 1975, därefter ett extremt "hack" uppåt 1976-1979, och därefter en fallande trend 1970-84, stillastående 1984-1994, och därefter en ny minskning 1994-2000. Vi ser att minskningen efter 1980 är episodisk, inte konstant, och koncentrerad till 80-talets första hälft samt återhämtningsperioden efter 90-talskrisen. Som jag tidigare konstaterat så kan man se det som att en av effekterna av devalveringen 1982 var en minskad löneandel:

"En dramatisk devalvering av den svenska kronan genomfördes 1982. Effekterna av denna var att arbetslösheten snabbt minskade och vid 1980-talets mitt var budget- och valutaunderskotten utbytta mot ett
överskott, kapitalinkomstens andel av nationalinkomsten hade stigit. Men effekterna av den tredje vägens politik var inte långlivade och under 1980-talets senare hälft var ekonomin på väg mot överhettning." (s 77)

 Svanlund konstaterar att utvecklingen under 1950- och 60-talen inte är förenlig med Eichengreens tes om löneåterhållsamhet (operationaliserad som löneandelen) var en viktig förklaring till de decenniernas catch up-tillväxt. Med ironi konstaterar Svanlund: "För svenskt vidkommande uppvisas alltså löneåterhållsamhet i Eichengreens mening snarare under 1980- och 1990-talen än under konvergensfasen." (s 70, jfr 84)

Och hans övergripande slutsats angående diagrammet framstår för mig som "goddag, yxskaft": "Sett över hela perioden är löneandelen relativt konstant, vilket också antas i den neoklassiska modellen." (s 70) Med tanke på den upp-och-ner-vända U-formen, med ungefär fem procentenheter lägre genomsnittsnotering på 1990-talet jämfört med 1970-talet, så kan jag inte se att det är det sista ordet att säga om detta diagram... Men det beror på ens teoretiska perspektiv och syften förstås: jag är intresserade av de faktiska variationerna inom 50-årsperioden; Svanlund snarare av de riktigt långsiktiga trenderna.

Svanlund kollar också på investeringarnas andel av BNP och relaterar denna faktor till löneandelen, för att se om det stämmer som intuitionen (och Eichengreen) säger, att en lägre löneandel ökar investeringarna. I diagrammet nedan ser vi investeringskvoten:

Här är det, konstaterar Svanlund och infogar att också Vikström (2002) påpekat detta, "värt att notera att investeringarnas andel ökade samtidigt som löneandelen steg i Sverige". Lite kontra-intuitivt kan man tycka, men frågan är om det inte vore värt att införa distinktionen mellan profitkvot och profitandel här: investeringarna påverkas av profitkvoten, inte av profitandelen, och de två måtten har förvisso ett samband men långtifrån ett-till-ett. Svanlund (s 84) säger också att "Möjligen kan den svenska lågräntepolitiken ha uppmuntrat investeringar då priset på kapital sänktes trots att kapitalinkomstens andel sjönk under perioden."


Relationen mellan produktivitet och reallöneutveckling

Svanlund förklarar tillvägagångssättet med denna fråga:

"För undersökningen av reallöneutvecklingen och arbetsproduktivitetsutveckling görs först en jämförelse då både reallönerna och arbetsproduktiviteten har deflaterats med KPI. Därefter görs en jämförelse då reallönerna har beräknats med KPI medan arbetsproduktiviteten har beräknats med en separat deflator för den aktuella sektorn. Värt att notera är att det är denna deflator som motsvarar sektorns del av prisutvecklingen på BNP-nivå, vilket är ett resultat av att BNP-deflatorn beräknas som näringsgrenarnas vägda deflatorer." (s 101)

 Så här ser de KPI-deflaterade serierna ut:

Jordbruksserien ser rätt konstig ut, uppvisar stor variation, och där är det ju också så att väldigt många av de sysselsatta är egenföretagare, så det kan finnas mätproblem. Det är också en väldigt liten sektor så inte så intressant för mina syften. Det är intressantare med den snabba utvecklingen i byggsektorn på 70-talet, då produktiviteten växte snabbare än reallönerna, lite förvånande (s 103).

Så här ser serierna med sektorsspecifika deflatorer ut:

I byggsektorn så ökar lönerna snabbare än produktiviteten från 1950 till ca 1970! Därefter tar produktiviteten över och utvecklas snabbare. Industrin ser en rät enhetlig trend från 1960 och framåt med snabbare produktivitetsutveckling än löneutveckling. Relationen stod rätt stilla mellan 1973 och 1980 och mellan 1984 och 1989, men det är ändå enkelt att dra en linjär linje som skulle sammanfatta utvecklingen sedan 1960 med stor precision. Devalveringen 1982 visar mindre effekter än vad jag skulle förvänta mig.


Till slut
Jag är väldigt glad över att ha hittat Svanlunds avhandling - den är (faktiskt!) angenäm läsning med för mig nya perspektiv på den funktionella inkomstfördelningen och löne-produktivitet-relationen i Sverige.

Referenser
Alexopulos, M. och Cohen, J. (2003), “Centralised Wage Bargaining and Structural Change in Sweden”, European Review of Economic History, Vol. 7, No. 3: ss. 331-363
Eichengreen, B. och Iversen, T. (1999), “Institutions and Economic Performance: Evidence from the Labour Market” (pdf), Oxford review of Economic Policy, Vol. 15, No. 4: ss. 121-138
Eichengreen, B. och Vasquez, P. (2000), “Institutions and Economic Growth in Postwar Europe: Evidence and Conjectures” (pdf) van Ark, B.; Kupiers, S. och Kuper, G. Productivity, Technology and Economic Growth, Kluwer Academic Publishers, London
Jonatan Svanlund, Svensk och finsk upphinnartillväxt: Faktorpris- och produktivitetsutjämning mellan Finland och Sverige 1950-2000 (doktorsavhandling i ekonomisk historia, Umeå universitet, 2010)
Traxler, F. (2001), “Wage Setting Institutions under European Monetary Union. Patterns, Performance and Perspectives” i Magnusson, Lars och Ottosson, Jan (2002), Europe – One labour market? , P.I.E – Peter Lang, Bruxelles.
Traxler, F. och Brandl, B. (2009), “Towards Europeanization of Wage Policy. Germany and the Nordic Countries”, European Union Politics, Vol. 10, No.2: 177-201.