Nationalekonomen Hans-Peter Grüner, verksam vid universitetet i Mannheim, hävdar i artikeln "The EMU is not a failure" från 2010 att EMU sänker (jämvikts)arbetslösheten i medlemsländerna genom att sänka löneökningstakten i dem. Varför skulle då EMU-medlemskapet göra detta? Grüner hävdar att eftersom medlemskapet i EMU gör penningpolitiken mindre responsiv till fackens lönepolitik i enskilda medlemsländer, så kommer facken att behöva anpassa sig till den mindre förstående penningpolitiken genom att sänka sina lönekrav ("wage mark-ups") för att inte öka medlemmarnas risk för arbetslöshet. Också i allmänhet så förvärrar EMU konjunktursvängningarna i medlemsländerna, vilket gör att facken måste bli försiktigare (Mikosch och Sturm, s 29). Facken styrs nämligen av risk-averse medlemmar som inte vill bli arbetslösa. Minskningen av löne-markups ska därefter sänka inflationstakten och arbetslösheten i EMU-länderna.
De två schweiziska ekonomerna Heiner Mikosch och Jan-Egbert Sturm testar i sin artikel "Has the EMU reduced wage growth and unemployment", publicerad i European Journal of Political Economy tidigare i år, denna hypotes på ett kortfattat, effektivt, välskrivet och föredömligt sätt. De kollar på tre typer av beroende variabler: mått på volatilitet (inflation och tillväxt) för att se om eMU verkligen lett till ökade omsvängningar i medlemsländerna, nominella löneökningar, samt arbetslösheten som förstås ska påverkas av löneökningarna.
Tidigare litteratur
Mikosch och Sturm går igenom sex tidigare studier - två teoretiska och fyra empiriska - av konsekvenser för arbetsmarknader av EMU. De teoretiska är Grüner och Hefeker (1999) och Cukierman och Lippi (2001) som båda hävdat att EMU kan leda till ökad löneinflation eftersom facken blir mer aggressiva när de inte "bestraffas" för oansvarig lönepolitik lika tydligt som är fallet när penningpolitiken är nationell. Denna hypotes - som Grüner företrädde 1999 - är alltså rakt motsatt den som Grüner (2010) lägger fram. Sibert och Sutherland (2000) menar att penningpolitisk centralisering ökar incitamenten till arbetsmarknadsavregleringar (jfr Alesina et al 2010) ifall makroekonomiska chocker är asymmetriska i förhållande till medlemsstaterna alternativt den monetära unionen har många medlemmar så att centralbanken inte kan dämpa chocker på ett effektivt sätt. Om det omvända gäller å menar de att snarare penningpolitisk decentralisering skulle öka reformtakten för att länder på så sätt vill skydda sig från beggar thy neighbour-politik. Duval och Elmeskov (2006) menar att avregleringstakten sjunkit efter EMU-inträden, medan Bednarek-Sekunda et al (2010) hävdar att EMU inte påverkat reformtakten. Posen och Popov-Gould (2006) hävdar att EMU har lett till ökad löneåterhållsamhet i medlemsländerna.
Mikosch och Sturms empiriska studie
Mikosch och Sturm har data för 22 OECD-länder (s 29). Alla data är kvartalsdata, säsongsadjusterade och antingen från OECD Main Indicators eller OECD Economic Outlook. Data är från första kvartalet 1984 till andra kvartalet 2008, dvs just innan den världsekonomiska krisen bröt ut. Variablerna är BNP, industriproduktion, arbetslösheten, konsumentprisinflation, och förändringen av nominallönerna i tillverkning. De använder en difference in differences-approach, som de motiverar med den rimliga förklaringen att länders val att gå med i EMU eller inte i sig påverkats av de makroekonomiska variabler (löneökningstakt, konjunkturer, arbetslöshet) som Mikosch och Sturm har som beroende variabler i modeller med EMU-medlemskap som oberoende variabel. De skriver att denna metod är "able to identify the causal effect of a treatment on particular outcomes even when one cannot assume that the assignment probability of the treatment to the entities under examination is independent of the potential outcome (so-called unconfoundedness)." (s 29)
De använder tre relaterade set-ups (s 30). Den första är enklast tänkbara där data delas in i perioderna 1984-1998 (pre-EMU) och 1999-2008 (med EMU), och ländernas medelvärden på variablerna observeras, och länderna som gick med i EMU 1999 blir "treatment group" och länderna som inte gick med i EMU 1999 blir kontrollgruppen.
(y är den aktuella utfallsvariabeln, i är land, t är tidsperiod 1 eller 2, G är en dummyvariabel för EMU-medlemskap, och u är residualen.)
Med denna set-up blir data alltså bara två tvärsnitt, och behandlingseffekten beräknas som den genomsnittliga förändringen i den relevanta gruppen i kontrollgruppen jämfört med den tidigare perioden, minus förändringen i kontrollgruppen. Setup 2 är som 1 fast med en fri koefficient på värdet av utfallsvariabeln under tidsperiod ett (1984-1998):
Setup 3 är viktigare och används av Sturm och Mikosch i analyserna av lönetillväxt och arbetslöshet.
A är en land-dummy, b tidsdummy där t nu kan ta värdet för år istället för bara period 1 eller 2 som i setup 1 och 2, P en perioddummy för period 1 eller 2 som interageras med G som är dummyn för EMU-medlemskap eller ej, och d är liksom i setup 2 koefficienten på den laggade beroende variabeln. Landsdummies (ai) ska ta bort strukturella och institutionella variationer mellan länder som inte varierar över tid, och årsdummies (bt) ska ta bort effekten av internationella konjunkturcykler.
Mikosch och Sturm menar att DiD-approachen med lite ad hoc-tillagda kontrollvariabler är lämplig ekonometriskt sett, men kanske inte överensstämmer med teori om lönebildning (Blanchard och Katz 1999) tillräckligt väl. Därför går de vidare med mer realistiska lönebildningsmodeller, som börjar med följande:
Där w är nominallönen, pe är förväntad inflation, r är reservationslönen, l är arbetsproduktivitet, u är arbetslösheten och e är feltermen. Reservationslönen r antas bestämmas av produktiviteten och den laggade reallönen. Reallönerna förväntas ha en error correction-term i form av föregående periods reallön minus produktiviteten: om reallönerna har ökat snabbare än produktiviteten i perioden t-1 så förväntas lönerna öka långsammare i perioden t (s 31). Mikosch och Sturm operationaliserar för sin undersökning detta teoretiserande så här:
Där a är landsdummies, b årsdummies, c koefficienten på interaktionen mellan period 1 eller 2 och med i EMU eller ej, d1 koefficienten på inflationens rörelse föregående år jämfört med året före det, d2 koefficienten på tidigare löne-markup (alltså error correction-termen, jfr ovan), d3 koefficienten på utvecklingen av arbetsproduktiviteten från år t-2 till år t-1, och d4 är koefficienten på arbetslösheten under t-1.
Grüners hypotes är som sagt tredelad, och alla tre delar testas empiriskt av Mikosch och Sturm. (1), EMU ska öka volatiliteten i medlemsländerna. (2), som en följd av detta ska facken minska sina löne-markups. Och (3), som en följd av (2) ska arbetslösheten vara lägre i än utan EMU.
De börjar naturligt nog med steg (1), och använder för att testa effekten på volatiliteten, som operationaliseras som (a) standardavvikelsen av BNP-tillväxt, (b) standardavvikelsen av industriell tillväxt, och (c) standardavvikelsen av arbetslösheten, setups 1 och 2 ovan. Dessa regressioner visar att volatiliteten var mindre överlag under 1999-2008 (hehe, precis innan krisen..) än under 1984-1998, men att volatiliteten minskade mindre i EMU-länderna än i länderna utan EMU. Skillnaden är dock i de flesta fall inte signifikant. Slutsatsen av detta blir att bara svagt stöd ges åt Grüners hypotes om ökad volatilitet i EMU (s 32).
Steg (2) är att titta på lönetillväxten. Dessa resultat syns i tabell 2 nedan. Modell 1 är utifrån setup 1 ovan, som jämför perioden 1984-1998 med perioden 1999-2008, och sammanfattar data. Modellerna 2-4 håller sig till samma metod men lägger till kontrollvariabler. Modellerna 5-6 är däremot panelregressioner med land-dummies, det vill säga withinregressioner, utifrån setup 3 ovan. N ökar där från 19 till ungefär 1500 (19 länder * en massa kvartal). Modell 7 är utifrån den Blanchard och Katz-inspirerade ekvationen som återgivits sist ovan. Modell 8 är en version av denna.
I modellerna 1-3 har EMU-variabeln "rätt" riktning, minus (alltså att EMU-medlemskap är associerat med lägre löneökningar), men den är inte signifikant i någon av dem. (T-värdena syns inom paranteser i tabellen.) Och i modell 4 har koefficienten till och med fel tecken, och är inte heller där signifikant. Inte heller med panelmodellerna 5-10 blir EMU-variabeln signifikant. Detta stämmer väldigt dåligt överens med Grüners teori, men väl överens med vad vi vet om utvecklingen i Portugal och Grekland under 2000-talet: lönerna har ökat för snabbt där, så Grüners mekanism verkar helt enkelt inte finnas på plats. Däremot så kan man ju spekulera i om den krisframkallade chockpolitik som förs i PIIGS-länderna idag kan vara politikens sätt att ersätta "den osynliga handen" och mer eller mindre hårdfört införa den flexibilitet som EMU kräver, á la Tietmeyers tryckkokare. (Denna hypotes är giltig också för att förklara bristen på arbetsmarknadsreformer i Alesina et al 2010: hade deras studie gjorts år 2015 är det mycket möjligt att förväntningarna om att EMU skulle framkalla nyliberala reformer skulle infrias, eftersom att eurokrisen då kommer att ha använts för att genomdriva just de reformerna.) Det som jag i övrigt tycker är konstigast med resultaten i tabell 2 är att produktivitetsutvecklingen bisarrt nog inte är signifikant en enda gång. Att arbetslösheten är negativ och signifikant två av fyra gånger är rimligare, och att modellerna 7 och 8 visar på "mean reversion" i löneutvecklingen på så sätt att error correction-termen är signifikant och negativ är också det rimligt.
Steg (3) i den empiriska undersökningen är att titta på utvecklingen av arbetslösheten. Liksom med löneutveckling använder Mikosch och Sturm både DID-modeller och vanliga panelregressioner. De kontrollerar för arbetslöshet laggad ett år, inflation, arbetsproduktivitetens utveckling, samt industriell tillväxt alternativt BNP-tillväxt. EMU-variabelns koefficient blir inte signifikant en enda gång, och har också olika tecken: negativ som förväntat tre gånger, positiv fyra gånger (s 34). Mikosch och Sturm konstaterar att Grüners teori inte heller här får något stöd. Mikosch och Sturm genomför en mängd robustness checks för sina tre empiriska steg: de varierar samplet (1970-2008, 1984-2010, utan Danmark och Sverige, osv), lägger till en dummyvariabel för Maastricht-till-EMU-perioden, laggar kontrollvariablerna, lägger in interaktioner mellan EMU-variabeln och andra, lägger in en dummy för stora länder, utesluter omväxlande sydeuropeiska och nordeuropeiska länder från samplet, och använder DID-approachen för att kolla på ett land i taget (s 35f). Deras huvudsakliga slutsatser är robusta.
Det är en mycket bra artikel, kortfattad, effektiv, välstrukturerad och övertygande. Men som jag påpekat ovan kan man inflika att den ny-orientering i
europeiska arbetsmarknads- och lönesättningssystem som Grüner, Alesina
med flera spekulerat i om EMU skulle innebära, kanske materialiseras
först nu i och med eurokrisen, alltså bortom tidsperioden för Mikosch
och Sturms empiriska undersökning.
Referenser
Bednarek-Sekunda, E., Jong-A-Pin, R., de Haan, J., 2010. The European Economic and Monetary Union and labour market reform. European Union Politics 11, 3–27.
Olivier Blanchard och Lawrence Katz, "Wage dynamics: reconciling theory and evidence", American Economic Review 1999
Cukierman, A., Lippi, F., 2001. Labor markets and monetary union: a preliminary strategic analysis. The Economic Journal 111, 541–565.
Duval, R., Elmeskov, J., 2006. The effects of EMU on structural reforms in labour and product markets. ECB Working Paper, 596. European Central Bank, Frankfurt am Main
Hans Peter Grüner, "Why EMU is not a failure", European Journal of Political Economy 2010
Grüner, H.P., Hefeker, C., 1999. How will EMU affect inflation and unemployment in Europe? The Scandinavian Journal of Economics 101, 33–47.
Heiner Mikosch och Jan-Egbert Sturm, "Has the EMU reduced wage growth and unemployment? Testing a model of trade union behavior", European Journal of Political Economy 2012
Posen, A.S., Popov Gould, D., 2006. Has EMU had any impact on the degree of wage restraint? CESifo Working Paper, 1783. CESifo, Munich.
Sibert, A., Sutherland, A., 2000. Monetary regimes and labour market reform. Journal of International Economics 51, 421–435.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar