Har EMU ökat takten i avregleringar av arbetsmarknader och produktmarknader?

Ett av argumenten för att införa en gemensam valuta i Europa var, säger Alberto Alesina, Silvia Ardagna och Vincenzo Galasso i sitt bokkapitel "The Euro and Structural Reforms" från 2010 (skrivet oktober 2008), att EMU skulle "pressa" (deras ordval) medlemsländer att "förbättra" sin ekonomiska politik och genomföra "strukturella reformer" i form av avregleringar av arbetsmarknader och produktmarknader. Varför skulle då EMU pressa fram reformer? Alesina, Ardagna och Galasso (AAG) tar upp två olika kanaler (s 58).

Den första är att euron skulle öka handeln mellan medlemsländerna, öka konkurrensen mellan företag och på så sätt öka kostnaden - i form av minskad konkurrenskraft - av att ha reglerade marknader, vilket skulle pressa regeringar att avreglera. Det nödvändiga antagandena är att (a) mer regleringar (linjärt) alltid leder till sämre konkurrenskraft, och (b) regeringar tar ansvar för landets konkurrenskraft. Den andra kanalen är att euron tar bort devalveringsvapnet för medlemsländerna vilket gör att de inte längre kan använda devalveringar för att rädda försämrad konkurrenskraft som orsakats av för höga löneökningar. En EMU-kritiker som Maurice Obstfeld (1997) pekade just på att EMU skulle kräva flexiblare löner och priser för att fungera, och AAG menar alltså att EMU skulle kunna pressa regeringar att försöka uppnå just flexiblare priser och löner genom avregleringar (s 62f).

AAG:s empiriska undersökning är uppdelad i tre delar, per tre olika beroende variabler. Den första delen gäller produktmarknadsreglering och använder data för reglering av sju icke-industrisektorer för 21 OECD-länder åren 1975-2003. Data kommer från Conway och Nicoletti (2007) och Nicoletti och Scarpetta (2003). De sju sektorerna är el, gas, vägtransporter, flygtransport av passagerare, järnvägstransporter, post och telekom (s 66). Regleringsindexet innefattar information om "entry barriers", de största företagens marknadsandelar, och priskontroller. Förutom själva dummyvariablerna för EMU-medlemskap och EU-medlemskap utan euro används makroekonomiska och politisk-institutionella kontrollvariabler från OECD Economic Outlook Database samt Världsbankens Database of Political Institutions (Beck et al 2001). Estimatorn är generalized least squares med en laggad beroende variabel inkluderad bland de oberoende variablerna såväl som dummies för land, år och sektor (s 70). Resultaten visar att både EU-medlemskap och EMU-medlemskap är associerade med mer avreglering av produktmarknader i de sju sektorerna (s 72). De gör en mängd alternativa specifikationer - jfr Ardagna 2004 - som robustness check, och får då fram att fler avregleringar sker under dåliga år för ekonomin mätt som att "output gap" är stort samt att staten har ett budgetunderskott, att det inte framstår som att regeringar avreglerar mest direkt efter val, att det finns en koppling mellan avregleringar i handelspartners och det egna landet, samt att högre ersättningsgrad i a-kassan är associerad med mer avregleringar (s 79). Att undkomma problemet med att valet att gå med i EMU inte är exogent är väldigt svårt, konstaterar AAG (s 79f), men de gör ett halvhjärtat försök till instrumentvariabelspecifikation genom att med en probitmodell ta fram sannolikheten att ett visst land ska gå med i euron, och därefter använda denna sannolikhet som instrumentvariabel i standardregressionsmodellen. Sannolikheten för att gå med låter de bestämmas av landets handel med varandra, korrelationen med andra länders konjunkturcykler (output och priser), samt tidigare inflation, eftersom att ta död på inflationen genom starkt oberoende centralbank i EMU skulle vara en anledning att gå med.

Den andra empiriska undersökningen gäller arbetsmarknadsavregleringar. De använder här två beroende variabler: anställningsskyddets strikthet enligt OECD:s index för åren 1985-2003, och a-kassans ersättningsgrad från OECD:s Benefit and Wages-data (som jag har visat inte är särskilt tillförlitliga, i alla fall inte för tidigare perioder). Anställningsskyddsindexet varierar mellan 0 (minst reglering) till 6 (mest reglering) och innefattar tre aspekter: hur svårt det är att säga upp anställda, "procedurial inconveniences" för arbetsgivaren vid uppsägningar, och eventuella krav på att arbetsgivaren ska kompensera de som blir uppsagda (s 81). A-kassemåttet AAG har valt är av någon anledning ersättningsgraden för de som tjänat 66 procent av den genomsnittlige arbetaren, snarare än 100 procent vilket är standardmåttet. Liksom för produktmarknadsavregleringar är estimatorn GLS och med laggad beroende variabel och land- och årsdummies. Jag skulle vilja sammanfatta resultaten för akassan som obegripliga och de för anställningsskyddet som dåliga. AAG får fram att EMU-medlemskap skulle öka generositeten i akassan medan ökad generositet hos handelspartners skulle minska den (vilket är obegripligt), och inga andra variabler är signifikanta (s 84). Och för anställningsskyddet blir varken EMU eller någon annan plausibel oberoende variabel signifikant. AAG hänvisar också till att anställningsskyddet förändrats mindre över tid i datasetet än vad produktmarknadsregleringarna, för vilka resultaten blev bättre, gjorde.

Den tredje empiriska undersökningen görs i förbifarten men eftersom den handlar om mitt favoritämne löneåterhållsamhet så tar jag upp den här ändå. Den beroende variabeln är förändringen i nominallöner rakt upp och ner (s 84), och de oberoende variablerna är inflationen som av någon anledning är laggad med ett år, samt dummies för EU-medlemskap utan EMU, EMU-medlemskap 1993-1998 samt EMU-medlemskap 1999-2003.

Resultaten, som syns i tabell 2.7 ovan, är att EMU-medlemskap i perioden före eurons införande, 1993-98, är negativt och signifikant associerat med lägre löneökningar, medan EMU-medlemskap efter eurons införande inte är det.

I sina slutsatser till artikeln tvingas AAG (s 87) återkomma till påpekandet att den empiriska strategin när man ska studera effekter av EMU-medlemskap är svår, och att alla resultat kan vara slumpmässiga och spuriösa, med tanke på hur få länder det handlar om (även om N i regressionerna förstås pumpats upp av att varje land representeras av en mängd år). Överlag, säger de, kan man göra tre tolkningar: (1) att det hela är spuriöst, (2) att EMU faktiskt ökat liberaliseringarna genom att ta bort devalveringsvapnet, eller (3) att euron inte spelade så stor roll faktiskt ekonomiskt, men att den kunde användas som politiskt argument för liberaliseringar av regeringar.


Referenser
Alberto Alesina, Silvia Ardagna och Vincenzo Galasso, "The Euro and Structural Reforms" (WP-version, pdf), i Alesina och Francesco Giavazzi (red) Europe and the Euro (University of Chicago Press, 2010)
Beck, T., G. Clarke, A. Groff, P. Keefer, and P. Walsh. 2001. New tools and new tests in comparative political economy: The database of political institutions. World Bank Economic Review 15 (1): 165– 76.
Conway, P., and G. Nicoletti. 2007. Product market regulation in non- manufacturing sectors of OECD countries: Measurement and highlights. OECD Economics Department Working Paper no. 530.
Duval, R., and J. Elmeskov. 2005. The effects of EMU on structural reforms in labour and product markets. OECD Economics Department Working Paper no. 438.
Hoj, J., V. Galasso, G. Nicoletti, and T.- T. Dang. 2006. The political economy of structural reform: Empirical evidence from OECD countries. OECD Economics Department Working Paper no. 501.
Nicoletti, G., and S. Scarpetta. 2003. Regulation, productivity and growth: OECD evidence. Economic Policy 18 (36): 9– 72.
———. 2005. Product market reforms and employment in the OECD countries. OECD Economics Department Working Paper no. 472.
Obstfeld, M. 1997. Europe’s gamble. Brookings Papers on Economic Activity, Issue no. 2: 241– 317.