Sambandet mellan den svenska upphandlingsregimen och social dumping

Lavaldomen som har stora implikationer för EU:s gemensamma arbetsmarknad och frågan om social dumping i Sverige, har fått stor uppmärksamhet i litteraturen (jfr Bruun och Jonsson 2010, Davies 2008, Kilpatrick 2009, Malmberg och Sigeman 2008, Picard 2008). Men en aspekt som varit föga uppmärksammad, kanske inte alls, är den att konflikten i Vaxholm gällde en ombyggnad av en skola för det offentliga, för kommunen. Utifrån Lavalfallet diskuterar därför arbetsmarknadsforskarna Christer Thörnqvist och Charles Woolfson sambandet mellan det svenska systemet för offentliga upphandlingar och social dumping i sin artikel "When tender turns tough" som publicerats tidigare i år.

De hävdar (s 5) att det svenska systemet för offentliga upphandlingar är ett av de mest prisfokuserade i Europa, och lägger orimligt stor vikt vid "det lägsta budet" jämfört med andra parametrar när det offentliga ska bestämma vilket anbud de ska anta. Lagen om upphandling säger att det lägsta budet ska antas som lever upp till "a certain quality", men vad detta innebär är oklart; Thörnqvist och Woolfson pekar också på att det är tillåtet att avfärda ett anbud som är "preposterously low", men att vad som är "preposterous" inte har definierats tydligt (s 5). I fallet i Vaxholm så hade företaget Laval un Partneri gett det billigaste budet, vilket byggde på att lönerna som de betalade sina arbetare var så låga att man inte skulle kunna leva på dem i Sverige. Om i praktiken bara pris på anbuden ska beaktas, så kunde alltså inga företag med svensk arbetskraft ha en chans att vinna upphandlingen om ombyggnaden av skolan.

Thörnqvist och Woolfson menar också att de tre infrastrukturprojekt som analyseras i LO-rapporten När arbetskostnaderna pressar priserna uppvisar tre exempel där mycket stora upphandlingar vanns av:

"well-planned and complex networks of subcontractors, which in turn employed agency workers, largely from Poland and hired from work agencies of Polish or Polish-Irish origin. By that means Bilfinger Berger could not only delegate work, but also move responsibility for the observance of the laws and collective agreements down the ‘entrepreneurial chain’ and, to some extent, beyond the Swedish borders. The wages the subcontractors and work agencies were paid were far below Swedish levels." (s 7)

Genom användning av underleverantörer, bemanningsföretag och stationerade arbetare så lyckades alltså Bilfinger Berger med flera företag med att pressa sina kostnader genom social dumping, att betala löner som man inte kan leva på i Sverige. Enligt LO:s beräkningar så tjänade de utländska arbetarna på dessa tre projekt ungefär 55-80 procent av vad svenska arbetare gjorde (s 7). Vidare så drabbades också dessa tre projekt, där ungefär 45 procent av de anställda var utstationerade EU-arbetare, av oproportionerligt många arbetsplatsolyckor, vilket tyder på att också säkerheten för de anställda fått stryka på foten.

Bilfinger Berger fuskade inte bara med löner och arbetsmiljö*, utan också enligt grävande journalistik från Dagens Arena som Thörnqvist och Woolfson åberopar, med skatter. Bara företag som är aktiva mer än 12 månader i Sverige behöver betala skatt, och enligt DA:s reportage så använde Bilfinger Berger 2003-2010 samma polska bemanningsföretag för att rekrytera arbetare i Sverige, men man lät varje år upplösa företaget och omstarta det för att det skulle räknas som varit aktivt mindre än 12 månader (s 7).

Thörnqvist och Woolfsons övergripande slutsats blir deppig från en svensk ståndpunkt:

"The ECJ ruling in the Laval case makes it practically impossible for employee organizations in receiving countries to take action against wage competition from low-wage sending countries, that is, against ‘wage dumping’. Although this might have long been a reality in countries such as the UK and Ireland, it poses new problems not only to Nordic countries, but also to ‘coordinated’ capitalism in Central European countries such as Austria and Germany. And it does nothing to ‘help’ organized labour in less coordinated countries to cope with the issue." (s 9)

Fotnot
*"In 2010, the Work Environment Authority requested government to fund the recruitment of 110 new inspectors to compensate for the declining number of trade union safety representatives, but even if this demand materializes, it will not be fulfilled before 2013 (Du och jobbet, 2010)." (s 7)

Referenser
Bruun, N. and Jonsson, C.-M. (2010) Consequences and policy perspectives in the Nordic countries as a result of certain important decisions of the European Court of Justice, in Bücker, A. and Warneck, W. (eds) Viking—Laval—Rüffert: Consequences and Policy Perspectives, European Trade Union Institute, Brussels. Report 111, pp. 15–28
Davies, A.C.L. (2008) One step forward, two steps back? The Viking and Laval cases in the ECJ. Industrial Law Journal, 37(2), 126–48
Claes-Mikael Jonsson, Thord Pettersson, Håkan Löfgren och Kristoffer Arvidsson, "När arbetskraftskostnaderna pressar priset – en genomlysning av offentliga investeringar i infrastruktur" (pdf), LO, 2010
Kilpatrick, C. (2009) Laval’s regulatory conundrum: collective standard-setting and the court’s new approach to posted workers. European Law Review, 34(6), 844–65
Malmberg, J. and Sigeman, T. (2008) Industrial actions and EU economic freedoms: the autonomous collective bargaining model curtailed by the European Court of Justice. Common Market Law Review, 45, 1115–46
Picard, S. (2008) Collective action vs. free movement: the Laval and Viking cases. Transfer, 1, 160–5
Christer Thörnqvist och Charles Woolfson, "When tender turns tough: posted workers and the tendering regime in the Swedish construction industry", Construction Management and Economics 2012