Ett långsiktigt test av Eichengreenhypotesen på Storbritannien

Vad jag kallar Eichengreenhypotesen är idén att en anledning till den goda ekonomiska utvecklingen i Västländerna under de så kallade "gyllene åren" 1950-73 var facklig löneåterhållsamhet kombinerad med en klasskompromiss som innebar att arbetsgivarna återinvesterade de större vinster som uppstod av löneåterhållsamheten, och så skapade tillväxt och nya jobb. Barry Eichengreen har lagt fram denna analys i sitt kapitel i Tonolo och Crafts antologi (1996) om tillväxt i Europa sedan andra världskriget, och i en teoretisk artikel med Torben Iversen 1999 och en mer empirisk artikel med Pedro Vazquez 1999. De båda ekonomisk-historikerna Timothy Hatton och George Boyer testar i sin artikel "Unemployment and the UK labour market before, during and after the Golden Age" från 2005 denna hypotes på Storbritannien med hjälp av ett egenskapat och långt dataset. De konstaterar att "to date there has been no quantitative analysis to show that, as a result of the postwar consensus, real wages (and hence unemployment) were lower than they would otherwise have been." (s 43)

Datasetet omfattar åren 1871-1999 och alltså en rad av mycket olika ekonomiska eror: inte bara de gyllene åren och den nyliberala perioden därefter, som är vanligt i ekonometriska studier, utan också mellankrigsperioden såväl som perioden före första världskriget samt det ekonomiska uppsving som ägde rum mellan 1870-talets början och 1890-talets början. Hatton och Boyers långa tidsserier möjliggör för dem att testa en modell på flera olika kvalitativt olika epoker, och se om koefficienterna blir likadana för de olika epokerna eller om de olika epokernas funktionssätt skilde sig åt. Artikelns data presenteras i tabellen nedan, som är indelad i fem epoker: 1871-1891, 1892-1913, 1921-1938, 1947-1973, och 1974-1999. (Första och andra världskrigets år har uteslutits eftersom de ekonomiskt sett inte är jämförbara med år från icke-krigstider.)

Vi ser att arbetslösheten var klart lägst under "de gyllene åren", här definierat som 1947-1973: då var den 2.1 procent, att jämföra t ex med 10.9 procent under mellankrigstiden och 10.1 procent under perioden sedan oljekrisen 1973. Vi ser också att datasetet innehåller en stor mängd kontrollvariabler för de ekonometriska analyser av arbetslösheten som ska göras: variabler som a-kassans ersättningsgrad som har ansetts höja arbetslösheten, såväl som produktivitetsutvecklingen, strukturell förändring och världshandelns tillväxttakt.

Hur ska Hatton och Boyer använda tidsserierna för att undersöka "de gyllene årens" funktionssätt? De menar att det finns två sätt att förklara varför arbetslösheten var så låg då (s 39). Det ena angreppssättet är att det finns variabler som spelar roll men som ännu inte har inkluderats i studierna. Det andra är att arbetsmarknaden fungerade annorlunda under de åren: "the forces that would normally raise the equilibrium unemployment level were suspended or went into abeyance during the golden age, such that there was a shift in the relationship between unemployment and its determinants in that period as compared with all others." För att undersöka det första angreppssättets potential har de med variablerna om strukturell förändring, arbetsproduktivitet, världshandelns utveckling som proxy för total efterfrågan, och realräntan. För att undersöka det första angreppssättet så kör de helt enkelt modellerna separat för de olika perioderna, och ser om resultaten blir annorlunda för de gyllene åren än för de andra perioderna.


Modeller för löneutveckling och arbetslöshet
Vilka är då de förhållanden som Hatton och Boyer vill testa för de fem perioderna? Jo, den centrala kausala variabeln för Eichengreenhypotesen är löneåterhållsamhet, så man måste testa en modell för löneutveckling. En viktig utfallsvariabel är arbetslösheten, så även denna måste modelleras.

Löneekvationen skriver de så här:

, där w är nominallönen, p är prisnivån, π är produktivitet, u är arbetslöshet och x är en vektor av "wage pressure"-variabler. β1 är alltså effekten av produktivitetsutvecklingen, β2 är en error correction-effekt som implicerar att reallönen anpassar sig långsamt tillbaka, och β3 är effekten av arbetslöshetens nivå.

Arbetslöshetsekvationen är en "inverted (nominal) Phillips curve":

Arbetslösheten bestäms här av (α1) sin nivå under den föregående perioden, av (α2) förändringen i förändringen av prisnivån (dvs förändringen i inflationstakten), av (α3) förändringen i produktivitet, (α4) förhållandet mellan produktivitet och reallön under den föregående perioden, och av (z) skiften i efterfrågan.


Empirisk undersökning
I tabell 2 nedan ser vi Hatton och Boyers reallöneregressioner, á la ekvation 1 ovan, med data för fyra perioder, 1872-1913, mellankrigstiden 1922-1938, de gyllene åren 1948-1971, samt den nyliberala perioden 1980-1999. Här har de inte bara uteslutit första och andra världskrigets år, utan också åren 1972-1979 som de hävdar (s 45) var övergångsår mellan två samhällsekonomiska regimer.

Arbetslösheten har i alla fyra regressionerna en negativ och signifikant effekt på löneutvecklingen, precis som vi skulle vänta oss både utifrån mainstream-nationalekonomi som Blanchard och utifrån heterodox ekonomi som Kalecki. Lika lite förvånande är att mer produktivitetsutveckling i alla fyra regressioner är associerad med högre löneutveckling. Mer intressant är att vi i den första regressionen ser att effekten av dummy-variabeln för de gyllene åren faktiskt har en positiv effekt: löneutvecklingen dessa år var alltså i förhållande till modellens fundamenta högre än förväntat! Detta är tvärtom vad Eichengreenhypotesen skulle förutsäga. Modell 2 är likadan som modell 1 fast med tre institutionella variabler - Hatton och Boyer kallar dem "wage pressure variables" - tillagda: a-kassans ersättningsgrad, förändring i facklig anslutningsgrad*, och skattenivån. Ingen av dessa är signifikant och r2 för modellen ökar inte. Däremot slutar dummyn för de gyllene åren vara signifikant. Modell 3 tar bort de tre period-dummies från modell 1 och kör istället med de gyllene åren-dummyn interagerad med de tre institutionella variablerna, för att se om effekterna av dessa var annorlunda under de gyllene åren (jämför resonemanget ovan om angreppsätt för att begripa de gyllene åren). Resultaten för dessa tre interaktioner är att a-kassan hade en starkare positiv effekt på löneutvecklingen under de gyllene åren än under de andra åren, att också facket hade en starkare effekt och närmare signifikans, och att skattenivån under de gyllene åren hade en negativ effekt på löneutvecklingen, vilket är motsatsen till effekten för övriga år**. Modell 4 är likadan som modell 3 förutom att de variabler som inte var signifikanta i modell 3 har tagits bort; denna ändring förändrar inte resultaten även om interaktionen mellan facklig anslutningsgrad och gyllene åren-dummyn här blir rejält signifikant. Resultaten överlag går tvärs emot Eichengreenhypotesen. Så här förklarar Hatton och Boyer resultaten i kolumn 3 ovan: "the replacement rate and trade union growth exerted more influence during the golden age than at other times, and not less, as a casual reading of the literature on the postwar consensus might suggest. But it is consistent with Broadberry (1994) who also finds that these variables had larger effects after the Second World War than they did during the interwar period" (s 46). De förklarar detta med att "as is often noted", löneåterhållsamhet på central nivå ofta ogjordes av lönemilitans och "wage drift" på lokal nivå.

Resultaten för Hatton och Boyers arbetslöshetsregressioner, som de gör ungefär likadant som löneregressionerna, är inte lika intressanta, utan tämligen otydliga. Väldigt intressant blir det däremot när de går vidare med att räkna fram NAIRU för de fem perioderna, utifrån följande ekvation:

Inflations"överraskningen" (ΔΔp) sätts till 0 och de andra variablerna till sina period-genomsnittsvärden. Dessa hypotetiska NAIRUs är rätt lika de faktiskt observerade arbetslöshetsvärdena även om den är lite lägre än snittet för mellankrigsperioden och för perioden efter 1979. De går vidare, och det här är väldigt intressant, med att räkna fram nya hypotetiska NAIRUs där de låter en variabel i taget skifta jämfört med sina faktiskt antagna värden: i uträkning 3 antas produktivitetsutvecklingen vara konstant, och uträkningen 4 är bränslepriserna konstanta, i uträkning 5 är det realräntan som är konstant, i uträkning 6 är världshandelns tillväxt konstant, och i uträkning 7 är alla fyra nämnda variabler hållna konstanta. I uträkning 8 sker inget lönesättningsskifte 1948-1971, utan koefficienterna från löneekvationen för åren före och efter de gyllene åren appliceras också på de gyllene årens år, och i uträkning 9 inga arbetslöshetsskiften 1948-71 och 1980-99. I uträkning 10 sker inga skiften i reallöne- och arbetslöshetsekvationerna (s 50). På detta sätt kan de, när de relaterar varje uträknings NAIRU-värden med den faktiskt observerade arbetslösheten, se hur stor del av (de hypotetiska, som överlappar väl med de reella) skiftena mellan perioderna som kan förklaras av just den variabel som de låter variera i den aktuella uträkningen; det är väldigt snyggt och pedagogiskt. Men resultaten blir fortfarande att det är tidsdummyn för de gyllene åren, inte någon av de inkluderade makroekonomiska variablerna, som kan förklara varför arbetslösheten var så låg då: "the dramatic fall in the unemployment rate across the Second World War seems to have been largely due to a shift in labour demand that cannot be accounted for by the economic variables that appear in the model. Specifically: for a given ratio of the real wage relative to productivity, unemployment was lower than ever before or since." (s 51)

De går vidare med det hypotetiska angreppssättet för att förstå vad som hände under 1970-talet, ett decennium som innebar övergången från en ekonomisk-politisk och samhällsekonomisk epok till en annan och det decennium då arbetslösheten ökade så snabbt i Storbritannien. De vill undersöka tre olika hypoteser till varför arbetslösheten ökade så snabbt då: efterkrigskonsensus upphörande, negativa chocker från världsekonomin, och "the reversal of the favourable shifts in labour demand that took place across the Second World War". Resultaten av denna kontrafaktiska övning syns i tabell 5:

Den första raden är den faktiska arbetslösheten. Den andra raden är:

"the result of a recursive simulation that uses the real wage equation in the last column of Table 2 and the unemployment equation in the last column of Table 3. The coefficients used are those for the golden age (that is, setting the dummy for 1948–71 equal to one). The simulation starts from the actual value of the real wage for 1971 and the actual values of the unemployment rate for 1970 and 1971. Thereafter the values predicted by the model are used as lagged values for subsequent years. The unemployment rates that emerge from the simulation are a shade lower than the actuals in the early 1970s and the gap increases through the late 1970s."

Alltså: om koefficienterna från arbetslöshetsregressionen där dummyn för 1948-71 är satt till ett används för att förutspå arbetslöshetens utveckling under 1970-talet, så hamnar den simulerade arbetslöshetsnivån för 1978 på två procentenheter lägre än den faktiska, och för 1979 på 1.6 procentenheter lägre. Hälften av den ökade arbetslösheten kan inte förklaras av denna simulation (s 52). Rad 3 är ytterligare en substantiellt intressant simulation: den

"reports the result of a similar simulation, but this time the interactions in the wage equation between the dummy for 1948–71 and the direct tax share, the replacement rate, and trade union density, are removed. This simulation asks what the unemployment rate would have been if the postwar consensus had broken down in 1972 rather than continuing through the 1970s. This result should be compared with the simulation in the second row. It suggests that in the absence of the postwar consensus the unemployment rate would have been the same until 1975. After that, unemployment is 0.3 percentage points lower in the absence of the postwar consensus than when the wage equation relevant to 1948–71 is used. This suggests that the breakdown of the golden age wage-setting structure was not the cause of rising unemployment during the 1970s. If anything it was the opposite; real wages and unemployment would have been slightly higher at the end of the 1970s under the golden age wage-setting regime." (s 52)

Återigen, så är detta resultat antitetiska til Eichengreenhypotesen. De övriga simulationerna i tabell 5 testar för makroekonomiska chocker: realräntor, inflation, oljepriset, produktivitet och världshandel. Vi ser att de variabler som kan förklara mest av den ökade arbetslösheten - i bemärkelsen att i avsaknad av deras faktiska utveckling under 1970-talet så är arbetslösheten låg - är bränslepriset (i princip oljepriset efter OPEC-chocken 1973), produktivitetsnedsaktningen, och världshandelns tillväxt. Om dessa tre hålls konstanta (se rad 9) så skulle arbetslösheten år 1979 bara ha varit 2.3 procent, dvs i princip full sysselsättning.

Nästa simulation som Hatton och Boyer gör är att prediktera utvecklignen av arbetslösheten 1972-1989 med två olika uppsättningar av koefficienter: en från perioden 1948-71 och en från 1980-99. Simulationen med den senare periodens koefficienter kan då ses som ett tankeexperiment: om Storbritannien redan 1972 hade gått över till Thatcherepokens funktionssätt/koefficienter, hur skulle arbetslösheten då ha utvecklats under 70-talet? Detta är den heldragna linjen i figur 2 nedan, och vi ser att med Thatcherregimen på plats redan 1972 hade arbetslösheten stigit mycket snabbare. För åren 1982-89 överensstämmer denna simulations värden bra med de faktiska (som är den prickade linjen).

Om däremot de magiska koefficienterna från de gyllene åren/den epokens funktionssätt/ hade bestått, så hade arbetslösheten varit fortsatt mycket låg, som mest 5 procent, fram till 1999. Återigen så är det alltså inte att värdena på variablerna var speciella för de gyllene åren, utan det var koefficienterna som var speciella.

Hatton och Boyer sammanfattar sina resultat bland annat så här:

"Low unemployment during the golden age was not the result of real wages that were set lower relative to productivity than they were in the eras that came before or after. /.../
The major reason for the low unemployment of the golden age appears to have been an outward shift in the labour demand curve, a shift that was largely reversed from the 1970s.
The return to higher unemployment in the 1970s was not due to a change in wage-setting behaviour that might be associated with the demise of the postwar consensus. It was partly due to adverse economic conditions and partly due to labour demand shifts.
The progressive shift in labour demand began in the early 1970s but the decisive change came in 1980. The shifts in labour demand remain something of a mystery and it is fair to say that if explaining low unemployment in the golden age is the holy grail, it has not yet been found." (s 55)

De tar upp Blanchards förklaring om att löneandelen och därmed efterfrågan har sjunkit och att arbetsmarknader har avreglerats snabbare än produktmarknader vilket har minskat arbetares rents relativt till företags, men avfärdar denna förklaring: löneandelen har ju inte fallit så snabbt i Storbritannien som i Kontinentaleuropa. Deras sista slutsats och instruktion för vidare forskning blir:

"the estimates presented here indicate that it is shifts in the level of unemployment for a given ratio of the real wage to productivity (or for a given share of labour in income) across major economic eras that needs to be explained. This suggests that future research should focus on the unemployment equation rather than on the wage-setting equation. And it would be useful to analyse long-run data for a wider range of countries in order to gain a better understanding of what lies behind these infrequent shifts in labour demand." (s 55)

Fotnoter
*Intressant är att den fackliga anslutningsgraden alltså är inkluderad i förändringar snarare än nivåer, vilket jag aldrig har sett för. Hatton och Boyer motiverar detta så här: "This is included as the change rather than as the level, which would be consistent with the idea that trade unions exert leverage chiefly during periods of expansion." (s 46) Som robustness check kör de också regressionerna med anslutningsgraden i nivå istället för i förändring; detta förändrar inte resultaten. (ibid)
**Resultaten för skattevariabeln diskuterar de så här: "Equally notable are the coefficients on the share of direct tax in national income. These indicate that before and after the golden age, the tax wedge tended to increase the real wage. By contrast, during the golden age that seemingly strong effect disappeared and was even slightly reversed. Insofar as increases in the tax share reflected the expansion of the welfare state, this did not add to wage pressure during the golden age. Thus the impact of the postwar consensus on the wage bargain appears to be the following. Before and after the golden age workers’ bargaining power was weak and the target wage was the private wage; during the golden age bargaining power was stronger but the target wage was the social wage. These two forces operated in opposite directions with the result that, relative to the economic fundamentals, the real wage was no lower during the golden age than it was at other times." (s 47)

Referenser
Stephen Broadberry, "Why was unemployment in postwar Britain so low?" Bulletin of Economic Research, 1994
Timothy J Hatton och George R Boyer, "Unemployment and the UK labour market before, during and after the Golden Age", European Review of Economic History 2005