"Begreppet löneutrymme – definierat som tillväxten i totalfaktorproduktiviteten dividerat med löneandelen – har använts för att förklara jämviktsarbetslöshetens utveckling i OECD-länderna från 1970-talet. Teorin anger att förändringar i framförhandlade löner över eller under löneutrymmet kommer att generera förändringar i jämviktsarbetslösheten. Detta teoretiska ramverk utnyttjas för att analysera den svenska erfarenheten under mellan- och den tidiga efterkrigstiden. Löneutrymmet i sektorn Industri och hantverk och i hela ekonomin skattas med hjälp av historiska nationalräkenskaper och tillväxtbokföring. Detta förlopp jämförs sedan med utvecklingen av reala produktlöner." (ur sammanfattningen)Han är alltså intresserad av förhållandet mellan löneutrymme och löneökningar för att förstå förhållandets effekter på arbetslösheten; själv är jag intresserad av det förhållandet i sig (och dess bestämmande faktorer snarare än dess effekter) så i detta blogginlägg utelämnar jag diskussionen om arbetslösheten i Molinders uppsats, en diskussion som i hög grad är källkritisk utifrån olika källuppgifter om arbetslöshetens egentliga nivåer i Sverige före år 1960 då SCB:s mer tillförlitliga källmaterial arbetskraftsundersökningarna (AKU) började publiceras. Jag ska istället gå rakt på frågan om löneutrymme, löneökningar och löneåterhållsamhet. Och börja med frågan: hur operationaliserar man löneåterhållsamhet?
Hur operationalisera löneåterhållsamhet?
Liksom Molinder är större delen av den tidigare litteraturen intresserad av löneåterhållsamhet eftersom sådan antas kunna gynna sysselsättningsutvecklingen; så till exempel i Barry Eichengreens inflytelserika analyser av den europeiska utvecklingen under "de gyllene åren" (se mina blogginlägg om Eichengreen här och här). Men för att kunna säga något om huruvida löneåterhållsamhet har förelegat, och så kunna testa om den haft positiva effekter eller ej, så måste man ju definiera fenomenet och operationalisera det så att det kan mätas. Och utifrån mitt yrvakna ögnande på litteraturen så tycker jag att det är mycket slående hur olika detta helt centrala begrepp faktiskt operationaliseras. Jag ska gå igenom fyra sätt ur artiklar som jag har bloggat om, för att sedan komma til Molinders operationalisering.
Det är naturligt att börja med Eichengreen och Vazquez (1999) inflytelserika artikel, med tanke på Eichengreens betydelse för 2000-talets intresse för löneåterhållsamhet. Men faktum är att måttet som de använder i mitt tycker är mycket tveksamt: förändring i nominallöner rakt upp och ner (Δw). Deras regressioner med Δw som beroende variabel har ökning av BNP per arbetare, arbetskraftens ökning, investeringarnas ökningar och inflation som strukturella oberoende variabler, och fyra olika mått på löneförhandlingssystem som institutionella oberoende variabler (se tabell 7 i det länkade blogginlägget). De kontrollerar alltså för produktivitetsutveckling och inflation, men det känns ändå konstigt med ett så enkelt mått som förändring i nominallöner för löneåterhållsamhet - kan det vara så enkelt?
Johnston och Hancké (2009) använder ett relaterat mått: "the change in nominal wage growth minus the change in labour productivity growth (a negative outcome indicates wage restraint as opposed to wage excess)." (s 601). Alltså Δw-ΔLP. Här är till skillnad från hos Eichengreen och Vazquez kontrollen för produktivitetsutvecklingen inbyggd i måttet; Johnston och Hancké gör inte några multivariata regressioner så de hade inte kunnat kontrollera för produktiviteten på annat sätt. Inflationen blir dock inte kontrollerad för. De förklarar sitt val av nominallöner snarare än reallöner så här: "We use nominal wages rather than real wages to differentiate between productivity-driven and inflation-driven wage restraint. Also, since ours is an actor-centred approach, nominal wage growth is a more optimal dependent variable as, unlike real wage growth, actors have greater influence over it."
Baccaro och Simoni (2010) använder ett mer sofistikerat mått: Δw/(ΔTFP/WS), alltså nominallönerna delade med utvecklingen i totalfaktorproduktivitet delad med löneandelen. De förklarar sitt mått så här: "The resulting index is a measure of unit labor costs where wages are compared with a steady-state rate of labor productivity that depends solely on technological progress and not also on changes in capital intensity. If the index is greater (smaller) than zero, wages grow faster (slower) than technologically determined productivity increases, and there is wage militancy (moderation)." (s 606)
Och ekonomisk-historikern Jonatan Svanlund (2010) använder i sin deskriptiva studie av Sverige utifrån Eichengreens hypotes ett mycket enkelt mått: förändring i löneandelen (ΔWS). Detta använder också Baccaro och Simoni som robustness check i sina modeller.
Molinder förklarar sitt mått på löneutrymme, med hänvisning till Olivier Blanchard, så här::
ΔLu = ΔA/(1-α)
där Lu är löneutrymme, A är totalfaktorproduktivitet, och α är vinstandelen; 1-α är alltså löneandelen (s 8). Detta är alltså samma mått som Baccaro och Simoni använder som nämnare för att få fram löneåterhållsamheten, vilket också Molinder gör.Utvecklingen i Sverige
Molinder kollar på två olika utvecklingar: hela ekonomin, och sektorn Industri och hantverk. För hela ekonomin tas reallönenivån fram som årslön dividerad med prisindex för BNP, med löneuppgifter från Rodney Edvinsson. För Industri och hantverk tas utvecklingen fram som timlön dividerad med prisindex, med lönedata från Svante Larsson (2007). Förändringarna, som är det intressanta här, tas fram som skillnaden mellan loggad lön under året minus loggad lön föregående året (s 9f).
Hur ser då utvecklingen ut för reallöner och löneutrymme? I diagrammet nedan syns utvecklingen 1900-1960 för hela ekonomin. (Det glidande medelvärdet baseras i varje tidpunkt på den aktuella observationen och de nio föregående observationerna.)
Nedan syns samma diagram fast med bara Industri och hantverk. Denna serie uppvisar mindre variationer, vilket Molinder förklarar med att data är mer precisa (s 29).
Molinders slutsatser
Överlag är Molinder försiktig med att dra slutsatser om kausalitet vad gäller förhållandet mellan utvecklingarna av löneutrymme, reallöner och arbetslöshet. Han förklarar (s 9, jfr s 35) att "Jag har frånhållit mig att genomföra några ekonometriska skattningar av relationen mellan löneutrymmet, de reala produktlönerna och arbetslösheten. Detta för att jag har ansett att arbetslöshetsstatistiken är för otillräcklig och osäker för att några sådana försök ska vara fruktbara." I uppsatsens slutsatser diskuteras dock själva förhållandet mellan löneutrymme och reallöner. Som vi har sett så sjönk på 1920-talet reallönerna inte i takt med löneutrymmets minskning. Under 30- och 40-talen (och 50-talet för hela ekonomin) syntes däremot löneåterhållsamhet i bemärkelsen att reallönerna ökade långsammare än löneutrymmet. Molinder för fram hypotesen att detta kan ha med förändringar i lönebildningen att göra; under 1930-talet centraliserades löneförhandlingarna, framför allt efter Saltsjöbadsavtalet 1938 (s 33). Molinder menar att: "Det är en rimlig slutsats att det observerade mönstret av löneåterhållsamhet under efterkrigstiden var en konsekvens av att parterna på arbetsmarknaden nu tog större hänsyn till alla arbetstagare, och därför lade större vikt vid den arbetslöshet som blev resultatet av för höga löneökningar." (s 33)
Man kan alltså säga att Molinder* ansluter sig till Eichengreenhypotesen om löneåterhållsamhet, även om den här lokaliseras till att börja på 1930-talet snarare än efter 1945. Detta resultat, som Molinder får fram genom att kolla på förhållandet mellan löneutrymme (som ΔA/(1-α)), står i motsats till den slutsats som Jonatan Svanlund i sin avhandling dragit om icke-existensen av löneåterhållsamhet under 50- och 60-talen i Sverige (s 34). Svanlunds indikator på löneåterhållsamhet var som ovan noterats förändringar i löneandelen, och det är slående att Molinder och Svanlund då åtminstone för 1950-talet (den period där deras empiriska studier överlappar) får motsatta resultat för samma hypotes med olika operationaliseringar av nyckel-variabeln löneåterhållsamhet**.
Fotnoter
*"En rimlig hypotes är följaktligen att lönebildningen förändrades genom att arbetstagarna inte justerade sina löneanspråk i takt med den teknologiska utvecklingen. På så sätt lades grunden för en expanderande sysselsättning." (s 34)
**"Mitt resultat skiljer sig dock från Jonatan Svanlunds analys. Han menar att det inte går att observera någon löneåterhållsamhet under efterkrigstiden då löneandelen ökade under perioden. Jag menar att Svanlunds perspektiv är för snävt. Att jämföra löneutvecklingen med företagens lönebetalningsförmåga ger en mer korrekt bild. Resultatet i uppsatsen bekräftar också Eichengreen och Vazquez tes om löneåterhållsamhet under den tidiga efterkrigstiden. De pekar på ett kontrakt mellan arbete och kapital som en avgörande faktor." (s 34)
Referenser
Edvinsson, R. (2005). Growth, Accumulation, Crisis. With New Macroeconomic Data for Sweden 1800-2000. Stockholms universitet, Ekonomisk-historiska institutionen. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis.
Larsson, S. (2007). Index för nominella löner 1803–2004 - Excel-fil. Hämtat från Riksbankens hemsida den 16 05 2012
Larsson, S. (den 30 September 2011). Wage data for Sweden, 1800-2005 - Presentation of
sources and methods. Hämtat från Riksbankens hemsida den 7 Maj 2012
Jakob Molinder, "Arbetslöshetens bestämningsfaktorer i ekonomisk-historisk belysning - En analys av lönebildning, totalfaktorproduktivitet och löneutrymme under perioden 1911-1960", kandidatuppsats i ekonomisk historia, Uppsala universitet, vårtermin 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar