Blanchard om löneandelen och arbetslöshet på mellanlång sikt

En av de moderna klassikerna inom diskussionen om den funktionella inkomstfördelningen är MIT-professorn och numera chefsekonomen för IMF Olivier Blanchards anonymt betitlade "The Medium Run" från 1997. Och statusen är välförtjänt: detta är välskriven och sjukt stimulerande läsning. Blanchard börjar med att hävda att den mellanlånga siktens vikt har underskattats i makroekonomin som enligt honom har fokuserat dels på kort sikt (konjunkturpolitik etc), dels på lång sikt (utbudspolitik). Men, säger Blanchard, den mellanlånga sikten - säg 30, 40, 50 år - är viktig och intressant i sin egen rätt, och kan kräva egna modeller och analyser.

Det substantiella syftet med hans artikel är att analysera utvecklingen för två variabler i de rika länderna sedan 1970-talets början: den funktionella inkomstfördelningen, och arbetslösheten. Han visar att det finns en tudelning i utvecklingen av de två variablerna ihop: i anglosaxiska länder har arbetslösheten ökat relativt lite och löneandelen inte fallit (kom ihåg att pappret är från 1997), men i kontinentaleuropeiska länder har arbetslösheten ökat kraftigt och löneandelen minskat kraftigt. Hur kan man, säger Blanchard, förklara dessa två variablers utveckling och utvecklingens bifurkation? Hans angreppssätt är dels modellering där han själv sätter parametrarnas värden utifrån sin läsning av litteraturen och simulerar olika typer av shocker i ekonomin, dels en fallstudie av Frankrike, och till sist ekonometrisk analys av de fjorton länderna (elva kontinentaleuropeiska och så USA, Kanada och Storbritannien) ihop.

Blanchards modell
output, y, är:

y = y(zn,k)

där z är produktivitet, n är arbete och k är kapital. Med arbete i "efficiency units, that is adjusted for the level of productivity", blir funktionen:

y = y(ñ,k)

där ñ är z*n. Med antagandet att lönen motsvarar arbetets marginalprodukt, så håller:

π/~w = g(ñ/k)

där π är profitkvoten (profit/kapitalstocken) och ~w (w/z) är lönen per "efficiency unit".

En central fråga är: beror förändringen i π/~w-relationen, den minskning av löneandelen som vi vet har inträffat, på en motsvarande förändring i ñ/k-relationen, alltså en ökad kapitalintensitet? (Med Blanchards termer: beror förändringar i faktorpriser på förändringar i faktorkvantiteter?) Många neoklassiska ekonomer skulle vara benägna att svara ja på den frågan, men Blanchard gör det inte, utan ställer tydligt upp detta som en hypotes att testa. Ett snyggt sätt på vilket han gör detta är de två diagrammen nedan där han redovisar koefficienterna på tidsdummies i modeller där löneandelen bestäms av kapitalintensiteten plus tidsdummies. Ifall den funktionella inkomstfördelningen helt och hållet bestämdes av kapitalintensiteten, så skulle tidsdummies inte ha några signifikanta effekter. Med det övre diagrammet som visar resultaten för de elva kontinentaleuropeiska länderna, så visar Blanchard att de har det.

Vi ser att från 1963 till ungefär 1974 så har tidsdummyn ingen signifikant effekt; den nedre änden av konfidensintervallet befinner sig under 0 medan den övre delen är över 0. Från 1974 till 1979 är det inte så; där är koefficienten signifikant och negativ: vinstandelen var alltså lägre än vad som var "motiverat" utifrån kapitalintensiteten. Därefter stiger koefficientens värde och från och med 1988 är den signfikant skild från 0 med en positiv effekt: vinstandelen är högre än motiverat. Bara kapitalintensiteten räcker alltså inte för att förklara utvecklingen i den funktionella inkomstfördelningen i dessa 11 länder: 74-79 var löneandelen omotiverat hög, och efter 1988 omotiverat låg.

Blanchard går vidare med att bygga en fullare, multivariat modell. I tabellen nedan syns de alla med de värden som Blanchard gett dem i sina simulationer.

Det blir för omständligt att gå igenom alla variabler här, så jag ska fokusera på två stycken: σ och μ. σ betecknar hur elastisk ersättningen av arbete med kapital är, och spelar stor roll för studier av den funktionella inkomstfördelningen. Det klassiska neoklassiska (...) argumentet mot löneandelsforskningen är i princip att arbetarna inte kan driva upp löneandelen genom ekonomiskt, socialt och politiskt arbete, eftersom att om man driver upp reallönerna så kommer det på sikt bara få effekten att arbetsgivarna ersätter arbete med kapital, vilket gör att löneandelen sjunker tillbaka efter sin initiala ökning. Ifall detta argument stämmer, beror dock på värdet som σ har. Den andra variabeln som jag är särskilt intresserad av är μ, företagens "markup" (jfr inlägg om Iversen och Soskice, Schneider). Några viktiga antaganden i modellen är monopolistiskt konkurrerande företag (det finns alltså utrymme för markup) (s 20) och att lönen är en funktion av arbetslöshetens nivå (s 25). Den senare funktionen kan tjäna som exempel på hur Blanchard sätter värdena i sin modell: varför ska lönens elasticitet till arbetslösheten vara just 1.0? Han hänvisar helt enkelt till litteraturen: till Blanchflower och Oswald (1994) och Blanchard och Katz (1997) som visar att det är en rimlig siffra för en så starkt förenklad modell som denna. Reallönen blir:

w = θ (N/Ñ)β

där N är sysselsättningen, Ñ arbetskraftens storlek och β lönens elasticitet till arbetslösheten (s 23).

I diagrammen nedan visar Blanchard en simulerad "wage push", alltså en kraftig löneoffensiv á la mitten av 1970-talet, på ett gäng variabler, utifrån modellen i tabell 2 ovan och på 28 års sikt. Löneoffensiven definieras i Blanchards modell som en 10% ökning av θ, det vill säga lönenivån ifall arbetslösheten är 0. Längst upp till vänster ses effekten på profitkvoten (π), uppe till höger på lönerna (w), mittenvänster på p/w, mittenhöger på n/k, nerevänster på vinstandelen, och nerehöger på arbetslösheten

Vi ser att profiterna faller väldigt kraftigt på kort sikt, men så gott som återhämtar sig till den initiala nivån på 20 års sikt. Lönerna ser en motsvarande utveckling: först en kortsiktig kraftig ökning, men sen tillbaka till så gott som inledningsnivån. Arbetslösheten ökar långsammare men består. Vinstandelen faller kraftigt på kort sikt, men på mellanlång sikt återhämtar den sig och lite till. Blanchard summerar det som att denna simulering med en wage push visar att en sådan "can indeed generate both an increase in unemployment over time and the kind of movement in the capital share that has been observed in Continental Europe" (s 26).

Blanchard gör ytterligare två simuleringar: en med en tio procentenheters ökning av markup (μ), och en med en biased teknologisk förändring definierad som tio procentenheters ökning av α. Med dessa två simuleringar visar Blanchard att effekterna på den funktionella inkomstfördelningen och arbetslösheten av dessa två exogena förändringar - μ och α - är mycket likartade, och att det därför a priori är svårt att bedöma vilken av de två förändringarna som kan ha orsakat den ökade arbetslösheten och sjunkande löneandelen i Europa (s 29). Och detta spelar roll, eftersom de två står för två helt olika teoretiska förklaringar. Om det är μ som är boven, så har vi en socio-ekonomisk förklaring: den sjunkande löneandelen beror på en omfördelning av rents. Om det däremot är α som förklarar saken så har vi en asocial, teknologisk förklaring: teknologin har orsakat omfördelningen och det är ingenting som vi enkla människor kan göra någonting åt! Jag hoppas att det framgår vilken rolig läsning detta paper är: flexibla metoder för att testa hypoteser och öppet och intelligent diskutera deras implikationer och motsägelser. Om det handlar om minskande labor rents, så bör vi kolla på faktorer som försvagning av facket och minskad "featherbedding"/överbemanning på Europas arbetsplatser, säger Blanchard (s 17).

Frankrike
I analysen av Frankrike gör han flera simulationer. En är löneutveckling givet arbetslösheten och med olika värden (0.5, 1.0, 1.5) för elasticiteten β; nästa är  arbetslöshetens utveckling med olika värden för σ och λ, och nästa utvecklingen för priset på kapital. Detta definierar Blanchard som r (räntan) + δ som är kapitalets depreciering. Värdena för δ tar han från OECD, och låter r bestämmas på tre sätt: (a) som de föregående fem årens nominalränta minus inflation, (b) samma sak fast bara för föregående året, och (c) som obligationsavkastning plus aktieavkastning under de senaste fem åren. De tre olika serierna syns i diagrammet nedan; (a) är den heldragna linjen, (b) den jämnt streckade linjen och (c) den med omväxlande långa och korta streck.

Vad jag är intresserad av här är den stora ökningen i priset på kapital efter Volckerchocken. Eller har den franska utvecklingen en annan förklaring? Timingen är i alla fall intressant.

Blanchards övergripande slutsatser
Blanchards övergripande förklaring till den europeiska utvecklingen med sjunkande löneandel och ökande arbetslöshet är som följer (s 31-33, 46f). Runt 1973 förenades oljeprischocken med en nersaktning av produktivitetstillväxttakten och faktumet att löner inte anpassar sig omedelbart till fundamenta, till att öka lönerna relativt till TFP. I respons på den högre arbetslösheten gjordes a-kassor mer generösa och arbetsmarknadsregleringar stringentare (i detta steg tvekar jag på Blanchards förklaring), vilket i sin tur gjorde löner än mindre responsiva till arbetslöshetens nivå. Och hysteresis gjorde att den högre arbetslösheten bestod, trots att den externa chock som utlöst ökningen försvunnit. De för höga lönerna gjorde att företag på sikt bytte ut arbete mot kapital, vilket sänkte löneandelarna och ytterligare ökade arbetslösheten.

En intressant och diskutabel del av Blanchards övergripande förklaring är hans syn på de anglosaxiska länderna. Enligt honom (s 47, 49) råkade de inte ut för lönepressen relativt till produktiviteten på 1970-talet, men jag fattar inte riktigt varför de inte skulle ha gjort det. Man kan göra ett institutionellt argument om att de har "liberalare" arbetsmarknader med mer "flexibla" löner, men Blanchard gör åtminstone i detta papper inget sådant uttalat argument; faktum är att han inte alls förklarar varför USA, Storbritannien och Kanada skulle ha undgått den utvecklingen. Jag funderar också på hur förändrad bilden skulle vara om man replikerade Blanchards studie idag; löneandelen har fallit i alla fall i USA sedan 1997, och arbetslösheten har ökat både i USA och Storbritannien. Ifall USA och UK har blivit mer lika de kontinentaleuropeiska länderna i Blanchards studie, hur mycket skulle hans analytiska ramverk och slutsatser i så fall behöva förändras?

Blanchard lämnar i sin slutsats också öppet för en mycket intressant vidare forskningsfråga: hur relaterar det skifte mellan arbete och kapital som kartläggs i denna artikel, till det skifte mellan "lowskill" och "highskill" anställda - skifte i efterfrågan och ökad inkomstojämlikhet - som en stor litteratur inom arbetsmarknadsekonomin kartlagt?

"relative demand shifts between skilled and unskilled workers appear to have been particularly strong in Anglo-Saxon countries, and relative demand shifts between labor and capital appear to have been particularly strong in Continental Europe. One wonders whether there may be an integrated explanation." (s 50)

Referenser
Olivier Blanchard, "The Medium Run" (pdf), 1997
Olivier Blanchard och Lawrence Katz, "What do we know and not know about the natural rate of unemployment" (pdf), Journal of Economic Perspectives 1997
Danny Blanchflower och A Oswald, The Wage Curve (MIT Press, 1994)