Betydelsen av användningen av EU-arbetare i bygg- och varvssektorerna i Finland

Arbetsmarknadsforskaren Nathan Lillie som är verksam i Holland och Finland analyserar i sin artikel "Subconstracting, Posted Migrants and Labour Market Segmentation in Finland", publicerad i British Journal of Industrial Relations tidigare i år, användandet av utstationerade EU-arbetare av underleverantörer i Finland, närmare bestämt inom byggsektorn och varven. Lilles ingångsvinkel är intressant jämfört med de tematiskt närliggande studier som jag tidigare bloggat om - Meardi et al 2012, Eldring et al 2012. För medan Meardi et al och Eldring et al håller sig till den väl avgränsade frågan om fackliga strategier gentemot användandet av utstationerade arbetare för att åstadkomma social dumping, så är Lillies diskussion bredare och lösare i konturerna. Han är intresserad av hela konsekvenserna för arbetsmarknadens segmentering, vilket förstås är en mycket vidare fråga och mycket svårare att besvara än den om vilka strategier som facken använder. Lillies teoretiska inspiration är också bredare än Meardi et al och Eldring et als klassiska industrial relations-perspektiv; Lillie citerar forskare som Aihwa Ong som är mer av en postmodern marxist i global labor studies-traditionen. Hans perspektiv är alltså ett "kritiskt" (mer eller mindre = vänster), och artikelns övergripande budskap är att "transnational subcontracting is creating labour market segmentation, and this is undermining conditions for ‘native’ core workers by introducing direct price competition with workers employed under foreign conditions" (s 148)

Lillie om underleverantörer
Det finns alltså ett tydligt klassperspektiv i Lillies artikel, och en antydan om en marxistisk influens. Så här skriver han intressant teoretiskt om underleverantörer och hur de förändrar kapital-arbete-relationen:

"[användandet av underleverantörer] is also a strategy for control, using power relations between firms to redefine the capital-labour power relation (MacKenzie 2000, 2002). Some or all aspects of the management of the employment relationship are subcontracted (MacKenzie and Forde 2005), preventing workers from developing relations with their ‘real’ employer. This undermines union representation and drives the creation of two-tier labour markets (Wills 2009). Thus, this form of inter-capitalist relations has distributive consequences, affecting the wage-effort bargain within a productive process, and the ability of workers to take individual or collective action to redefine this bargain (Grimshaw and Rubery 2005; Wills 2009)." (s 150)

Han kontrasterar ett "mainstream"-perspektiv med ett "kritiskt" perspektiv på användandet av underleverantörer, och menar att mainstreamlitteraturen har en alltför rosigt optimistisk bild av vad underleverantörskedjorna innebär för de anställdas välfärd. Enligt mainstreamlitteraturen ska underleverantörer användas av stora företag bland annat för att skilja på en kärn-arbetskraft och icke-kärna som man skär ner på när man har överkapacitet, och att skära ner blir enklare när de inte är anställda av det egna företaget utan av en underleverantör. Detta mönster stämmer dock inte överens med Lillies findings för byggsektorn och varven i Finland, där det faktiskt inte var de utstationerade EU-arbetarna på underleverantörer till storföretag som Skanska och skeppsbyggarna STX som fick ta smällen först när den ekonomiska krisen slog till 2008-2009. Istället, säger Lillie, sa både Skanska och STX upp egna finska arbetare, medan mängden utstationerade EU-arbetare på deras arbetsplatser inte minskade. Så här formulerar Lillie sig själv:

"During times of economic crisis, typically, such a non-core workforce would be expected to experience redundancy before ‘core’ native workers. In the contracting literature, large main contractors are expected to externalize risk and adjustment costs to their less powerful subcontractors, thus allowing them to maintain a security-loyalty bargain with their ‘core’ workforce. Contrary to expectations, however, during the recent economic crisis, there was no clear pattern of jobs losses hitting posted migrants at transnational subcontractors first; apparently, this is because they are cheaper. Instead of trying to horde skilled ‘core’ workers by performing more work internally and subcontracting less, they subcontracted more in order to reduce costs because subcontractors can access a much cheaper foreign workforce" (s 149, jfr 158, 162)

Research design och metod
Lillie har alltså valt att jämföra två sektorer i Finland: bygg och varv. De två sektorerna har mycket gemensamt, konstaterar han (s 154): de bygger i hög grad på projekt snarare än på kontinuerliga uppgifter, de har ostandardiserade processer, och använder "relatively high skilled blue collar labour". Den centrala skillnaden är att båtbyggande är mobilt mellan länder - kapitalet kan röra sig - medan bygg måste göras på plats. Inom byggsektorn i Finland har däremot arbetskraften varit rörlig länge, och användandet av utstationerade arbetare från EU är en fortsättning på detta. Ganska ovanligt för den här typen av industrial relations-studier så diskuterar Lillie i alla fall i ett stycke sin metod med referenser till metodlitteratur: han har gjort expertintervjuer och "triangulerat" resultateten från intervjuer med skrivna källor (s 155).

Han beskriver också de två sektorerna och deras fackföreningar Rakennusliitto (byggsektorn) och Metallitövaenliitto (metallsektorn inklusive varven) (s 156). Han konstaterar att sedan EU:s utvidgning år 2004, som fört in löneskillnader mellan länder av tidigare osedda dimensioner i EU och därför ökade incitamenten för arbetskraftsrörlighet över gränserna, så har arbetskraftsrörligheten faktiskt inte skett så mycket i form av arbetets rörlighet per se utan snarare som tjänsternas rörlighet på den inre marknaden (s 157). I Finland så är enligt Lillie hela 20 procent av arbetskraften i byggsektorn utstationerade arbetare från EU, och i varven 40-50 procent (s 157).


Lillies resultat
Som jag nämnde i början så har Lillie ställt målen för sin artikel lite högre än de mer empiriskt rättframma artiklarna av Eldring et al och Meardi et al, som kollar på fackliga strategier rakt av. Lillie är intresserad av hela problematiken kring hur arbetsmarknaden i de två sektorerna segmenteras genom användningen av utstationerade EU-arbetare. Hur detta ska mätas är betydligt svårare än frågan om fackliga strategier, där det i princip räcker med att intervjua fackliga företrädare om deras strategival och arbetssätt för att få reda på vad man vill veta. Den större imprecisionen i Lillies undersökning speglas också i hans språkbruk som antyder svårigheterna med att få fram exakta resultat; språket: ord som "appears", "impression", "in his experience" (160) återkommer i den empiriska redovisningsdelen.

Men frågan om fackliga strategier ingår också i Lillies undersökning, och där har han åtminstone nått ett rättframt resultat: trots samma institutionella förutsättningar så har byggfacket och metallfacket (som organiserar varvsarbetare) valt mycket olika strategier, där byggfacket framställs som mer aktivt och metallfacket som snarast uppgivet. Så här skriver Lillie:

"Although both Metalli and the Rakennusliitto face essentially the same legal environment, each has taken a very different approach to enforcing the collective agreement. The Rakennusliitto’s a policy of using ‘boycott’ actions, in which firms found non-complaint with the collective agreement are put on a list, and threatened with secondary industrial action, makes it difficult for non-compliant firms to keep contracts and win new ones (Lillie and Greer 2007; Lillie and Sippola 2011). Finnish employers in construction seem to have a level of commitment to national-level partnership with the union that shipbuilding employers lack. This is probably because Rakennusliitto boycotts have the effect of reducing the market penetration of their Estonian competitors. While this is likely to affect large contractors negatively (in their ability to engaged cheaper Estonian subcontractors), it is likely to protect Finnish subcontractors, although this protection appears to have eroded during the economic crisis. Construction main contractors, however, are not competing with cheap Asian contactors in the Finnish market, in the same way that shipbuilders have to look over their shoulders at Asian producers. Labour costs are therefore not as urgent a concern, and they can afford to buy labour peace — which is fortunate for them since the Rakennusliitto’s strategy forces them to do this anyway.
A cross-class alliance based on a national competitiveness in shipbuilding, however, has lead to a situation where the union, perhaps deliberately, perhaps through neglect, failed to use all the instruments available to it to enforce wage standards for posted workers. The ironic choice for the metalworkers’ union seems to be whether to give the jobs to Baltic state workers, or to force STX to send them to Asian yards." (s 163)

Logiken i Lillies analys av de två fackens olika strategival är alltså: i byggsektorn kan jobben inte exporteras till låglöneländer, men det kan de däremot i båtbyggande. Arbetsgivarna i varvssektorn har därför en stor fördel gentemot facken, i att de kan hota med att flytta produktionen om inte facken går med på lönesänkningar. Utifrån denna logik har metallfacket i Finland passiviserats, menar Lillie.

Han beskriver också det som att lönedumpningen i varvssektorn beror på hur kollektivavtalen implementeras där. Varven omfattas av det allmänna verkstadsindustri-kollektivavtalet och facket är aktivt för att detta kollektivavtal ska implementeras på regional och lokal nivå. Men eftersom det varit legio på grund av regionala skillnader i boendekostnader etc med löner som avvikit uppåt från det centrala avtalet, så innebär använandet av utstationerade EU-arbetarna även när kollektivavtal finns på deras arbetsplatser att de kan betalas utifrån kollektivavtalets lägstanivå medan facket inte försöker få företagen att betala de högre nivåer som tidigare varit brukliga (s 156, 159).

Inom byggsektorn, säger Lillie, har däremot inte så mycket lönedumping skett (s 160). Han framställer det som att byggfacket varit tämligen militant (jfr det danska byggfacket i Eldring et als analys), och exemplifierar med en strejk mot Skanska i april 2010 i protest mot att företaget i Rovaniemi anställt 40 estniska arbetare samtidigt som det fanns 400 arbetslösa finska arbetare i stan (s 161). Strejken lyckades: Skanska ändrade sig och anställde istället finska arbetare.

Den övergripande bilden jag får av Lillies artikel är att segmenterings-approachen är intressant, även om att det känns som att den kunde gjorts mer omfattande och med fler aspekter än vad som gjorts här. Samt att hans slutsats vad gäller fackliga strategier i princip blir att i hemmamarknadssektorer där arbetet måste utföras på plats, som bygg, så har facken i Västeuropa faktiskt möjlighet att stoppa social dumping genom aktivitet, men att i sektorer med flyttbar produktion så är detta inte möjligt.


Referenser
Grimshaw, D. and Rubery, J. (2005). ‘Intercapital relations and the network organisation: redefining the work and employment nexus’. Cambridge Journal of Economics, 29 (6): 1027–90.
Nathan Lillie, "Subconstracting, Posted Migrants and Labour Market Segmentation in Finland", British Journal of Industrial Relations mars 2012
—— and Greer, I. (2007). ‘Industrial relations, migration and neo-liberal politics: the case of the European construction sector’.  Politics and Society, 35 (4): 551–81.
—— and Sippola, M. (2011). ‘National unions and transnational workers: the case of Olkiluoto 3, Finland’. Work, Employment and Society, 25 (2): 1–17.
MacKenzie, R. (2000). ‘Subcontracting and the re-regulation of the employment relationship: a case study from the telecommunications industry’. Work, Employment and Society, 14 (4): 707–26.
—— (2002). ‘The migration of bureaucracy: contracting and the regulation of labour in the telecommunications industry’. Work, Employment and Society, 16 (4): 599– 616.
—— and Forde, C. (2005). ‘The myth of decentralization and the new labour market’. In M. Martinez Lucio and L. E. Alonso (eds.), Employment Relations in a Changing Society, Assessing the Post-Fordist Paradigm. Basingstoke: Palgrave Macmillan, pp. 69–85.
Wills, J. (2009). ‘Subcontracted employment and its challenge to labor’. Labor Studies Journal, 443 (4): 441–60.