Eichengreen och Vazquez om löneåterhållsamhet och de gyllene åren

Jag har tidigare behandlat Barry Eichengreens analys av de gyllene åren i Europa, i ett inlägg om Eichengreen och Iversens schematiska artikel från 1999 och i ett inlägg om Jonatan Svanlunds avhandling där han tentativt testar Eichengreens hypotes om löneåterhållsamhetens betydelse på fallen Sverige och Finland. Eichengreens utförligaste förklaring av sin analys, med betydligt mer empiri än i artikeln med Iversen, finns dock i ett bokkapitel från 1999 samförfattat med Pablo Vazquez, "Institutions and Economic Growth in Postwar Europe: Evidence and Conjectures". Detta kapitel ska jag behandla här.

E och V förklarar sin approch som en betoning på "the role of institutions in solving commitment and coordination problems", något som de menar motsvarar "prisoner's dilemma and coordination games" hos Shaun Hargreaves Heap och "class compromises" hos Przeworski och Wallerstein (1982). Det är alltså ett löst - mycket löst - spelteoretiskt ramverk, där agenterna är arbetare/fackföreningar, kapitalister/arbetsgivare, och staten. Deras analys är starkt förkortad att de gyllene åren i Europa var en period som började med kapitalbrist och stor potential för catch up-tillväxt om bara tillräckligt stora investeringar kunde uppnås (s 1f). Tillväxten här var inte så innovationsdriven som den blev efter oljekrisen 1973, utan skala och utbyggnad av enkel produktion var vinnande koncept i sig (s 3). För dessa investeringar var löneåterhållsamhet och exporttillväxt centralt. "Europe’s postwar growth benefited from institutions that solved commitment and coordination problems in whose presence neither wage moderation nor the rapid expansion of trade would have been possible". (s 2) De förklarar sitt light-spelteoretiska ramverk så här:

"Lancaster (1973), Grout (1984) and van der Ploeg (1987) model a dynamic game between capital and labor. Welfare is maximized when capitalists and workers agree to trade current compensation for future gains. Workers moderate their wage claims in order to make profitable investments in capacity modernization and expansion. Capitalists restrain dividend payout in order to reinvest. Investment stimulates growth, raising the future incomes of both capitalists and workers. In the cooperative equilibrium in which workers and capitalists exercise restraint, the costs of foregoing current consumption are dominated by the benefits of the future increase in incomes.
This cooperative equilibrium may be impossible to sustain, however, for the sequencing of events renders it time inconsistent. If investment requires liquidity and liquidity requires profits, then workers must restrain their wage demands now in order to make profits available to capitalists for investment later. But once the wage restraint has occurred, capitalists are even better off if they renege on their agreement to invest, paying out profits as dividends instead. Since investment is no higher than if they had failed to moderate their wages, workers have no incentive to exercise restraint. In this noncooperative equilibrium, workers pursue wage increases, management pays out profits as dividends, and investment and growth are depressed." (s 9)

Alltså: win-win-situationen är när arbetarna följer en löneåterhållssamhetsstrategi och alltså avstår höga löneökningar på kort sikt, varpå kapitalisterna gör stora vinster och återinvesterar dem, vilket på mellanlång sikt gynnar båda klasserna genom att öka produktionen, produktiviteten och kakans storlek. Problemet är att de två klasserna kanske inte litar på varandra: för arbetarna är det sämsta utfallet ifall de följer löneåterhållsamhet men utan att kapitalisterna återinvesterar övervinsterna. Därför behövs institutioner eller socialt kitt som får båda klasserna att agera samarbetsvilligt: "a contract that binds capitalists to invest and workers to restrain wages can therefore leave both groups better off" (s 10). Eichengreen och Vazquez argument om de gyllene åren, och nu börjar jag bli mer tveksam, är att institutionerna som rådde då fungerade på detta sätt: "the social and economic institutions developed in Europe after World War II can be thought of as serving this function." Institutionerna som E och V menar fungerade på detta sätt var centralisering och koordination av lönesättningen, samt socialförsäkringssystem. Jag är tveksam här: dels för att det rådde en större institutionell heterogenitet i Västeuropa än vad E och V:s argument implicerar, dels för att de kausala förhållandena känns väldigt skissartade här.

Kapitlet diskuterar i väldigt låg grad skillnader mellan länder, utan använder i princip bara regressionsanalys av den totala utvecklingen i alla länder som metod. De använder också hela fem beroende variabler, vilket gör att diskussionen av varje modell i min mening känns lite slarvig och förhastad. De beroende variablerna är i tur och ordning (1) BNP-tillväxt, (2) exporter, (3) investeringar, (4) löner och (5) produktivitet. Alla dessa faktorer är förstås relevanta för E och V:s analytiska argument, men jag tycker ändå att de inte gör det tillräckligt noggrant. Jag ska bara ta två exempel av fem här: exporter och löner.

Tabell 7 nedan visar E och V:s undersökning om vad som påverkade exporttillväxten med hela samplet (de gör också split sample-regressioner med samma modeller, där perioderna är 1950-1970 och 1971-1988). De är intresserade av effekterna av att vara med i Europeiska kol- och stålunionen och sedermera EEC samt att vara med i European Payments Union, och har skapat två dummyvariabler där medlemskap i ECSC/EEC respektive EPU ger värdet 1 och icke-medlemskap ger värdet 0. Okej så långt. Men uppsättningen kontrollvariabler är så lam: BNP-tillväxt som förstås är signifikant med en stark effekt, inflation, inflationens variabilitet, och inget mer!

De diskuterar inte alls eventuell problematik med att det fanns en bias i vilka länder som var med i ECSC/EEC eller EPU som gör att effekterna av de dummyvariablerna blåses upp, och de ger inte heller någon beskrivande statistik alls som möjliggör för läsaren att åtminstone preliminärt undersöka den frågan själv. Inte heller multikollinearitet med mera diskuteras. Nej, undersökningen känns stressad och allt annat än grundlig, jämfört med mycket tyngre studier som Traxler och Brandl 2010 som verkligen diskuterar potentiella problem med endogenitet etcetera.

Nåväl, den aspekt av Eichengreen och Vazquez analys som jag substantiellt är intresserad av är i alla fall deras betoning på löneåterhållsamhetens betydelse. Den beroende variabeln här är nominallöner rakt upp och ner. De intressanta oberoende variablerna är olika index för korporatism och centralisering av lönesättningen: en kvantifiering av Crouchs (1993) beskrivning av regimer sedan 1950-talet, ett index (Corporation Index) som de själva gjort utifrån läsning, ett index (Corp.1) från Bruno och Sachs (1985) som innefattar fackcentralisering (betydelsen ej förklarad), arbetsgivarcentralisering (dito), "shop floor autonomy" (dito), och företagsråd (dito), ett index (Corp.2) som är det föregående fast med de fyra komponenterna multiplicerade istället för adderade, ett index (Corp.3) som är snitt av index 2 och facklig anslutningsgrad, och ett index (Corp. 4) som är snittet av det föregående samt "stringency of incomes policies" (betydelsen ej förklarad) (s 25). I tabell 11 nedan har vi modeller med Crouch-indexet (modell 2), deras egna korporiatism-index (modell 3, 5), och en centraliseringsvariabel (modeller 4 och 5). T-värden inom paranteser.

Kontrollvariablerna är tillväxt per anställd som produktivitetsvariabel, arbetskraftens tillväxt, investeringar, inflation samt efterfråganstryck definierat som loggad BNP:s avvikelse från trenden (s 23). Produktivitet och inflation är föga förvånande båda signifikanta och med positiv effekt i de flesta specifikationerna (kom ihåg att förändring i nominallöner är beroende variabel). Investeringstakten är positiv och signifikant i alla fem modeller. Arbetskraftens ökningstakt har förväntad negativ koefficient i alla fem men blir inte signifikant. Efterfråganstryck har förvånande nog negativ koefficient i alla fem, och signifikant i fyra av fem. Crouchs index har en negativ effekt på löneökningstakten och är signifikant på 1 %-nivån. Eichengreen och Vazquez egna korporatismindex har också det en negativ effekt och är signifikant på 10%-nivån. Löneförhandlingarnas centralisering har också det den förväntade negativa effekten och är signifikant på 1%-nivån. Det är dock intressant att modellernas r2 knappt ökar av inkluderandet av de institutionella variablerna: modell 1 som är utan dem har r2 på 0,45 vilket modell 3 inte förbättrar på, medan modellerna 2, 4 och 5 har 0,48 vilket inte är mycket till skillnad.

I tabell 12 nedan är inte Crouch-indexet med men indexen Corp 1 - 4 är med separat. Regressionerna är med ett uppdelat sample: först åren 1950-1970 och sedan 1971-1988.

Alla koefficienterna är "rätt", det vill säga negativa, men bara två av åtta varianter är signifikanta på åtminstone 10%-nivån: Corp 2 under perioden 1971-1988 och Corp 4 under perioden 1950-1970. E och V:s slutsats från den är att "Table 12, which breaks the sample, suggests that unionism and incomes policy were particularly effective in allowing European economies to coordinate on equilibria that involved wage moderation in the golden age as opposed to the post-1970 period." (s 25) Vilket jag inte riktigt begriper: som sagt så återfinns ju en signifikant effekt för gyllene åren-perioden och en för den efterföljande. Deras slutsats för hela övningen med nominallöneökningar som beroende variabel (fyra tabeller, 18 modellspecifikationer) blir att "evidence derived using various different measures of the institutionalization of
labor-management relations supports the hypothesis that centralization and perhaps also corporatization played a significant role in moderating wage demands" (s 25). Och jo, överlag så visar de indikatorer på detta, även om split sample-regressionerna kanske inte beter sig riktigt som de hade velat och jag gärna hade velat se mer diskussion om de institutionella variablernas karaktär, utseende och korrelationer.

Löneåterhållsamhet är inget självändamål i Eichengreen och Vazquez analytiska ramverk, utan är önskvärt genom att den förhoppningvis ökar investeringstakten och så tillväxten. De kör också modeller med investeringstakten som beroende variabel, och där förvisso inte nominallöneökningstakten som var den beroende variabeln ovan är med, men där däremot förändringen i löneandelen är med. Grundmodellerna syns i tabell 9 nedan:

Löneandelen har en negativ och på 1%-nivån signifikant koefficient i alla fyra specifikationerna. När de kör samma modeller med split samples 1950-70 och 1971-88 så blir effekten större under 50- och 60-talet (s 22).

Eichengreen och Vazquez övergripande slutsats från bokkapitlet är:

"workers and capitalists are both best off if they agree to defer current consumption in return for future gains which take the form of additional investment that results in higher productivity and incomes for all concerned, neither is willing to agree to defer without an assurance that the other will do the same. This is the problem that corporatist institutions are designed to solve. But assume now a decline in the rate of return on deferring current consumption because, for example, of a fall in the return on investment and in the underlying rate of productivity growth. The incentive to resist the temptation to renege is correspondingly reduced, and institutions that were adequate to contain this temptation previously may no longer suffice. The exhaustion of the technological backlog and the end of the catch-up phase of Europe’s growth could have played this role by reducing the return on investment and weakening the inventive for capital and labor to adhere to their agreement to defer current consumption in return for what were now more meager future gains. The hot summer of 1968 and the wage explosion that followed had many causes, to be sure, but this perspective suggests that the internal dynamics of the catch-up process were at least one of them." (s 35)

Referenser 
Bruno, Michael and Jeffrey Sachs (1985), The Economics of Worldwide Stagflation, Cambridge: Harvard University Press.
Crouch, Colin (1993), Industrial Relations and European State Traditions, Oxford: Clarendon Press.
Barry Eichengreen och Pablo Vazquez, "Institutions and Economic Growth in Postwar Europe: Evidence and Conjectures" (pdf), september 1999
Grout, P.A. (1984), "Investment and Wages in the Absence of Binding Contracts: A Nash Bargaining Approach," Econometrica 52, pp. 449-60
Lancaster, Kelvin (1973), "The Dynamic Inefficiency of Capitalism," Journal of Political Economy 81, pp. 1092-110
Adam Przeworski och Michael Wallerstein, "The Structure of Class Conflict in Democratic Societies", American Political Science Review 1982
van der Ploeg, Frederick (1987), "Trade Unions, Investment and Employment: A Non-Cooperative Approach," European Economic Review 31, pp. 1465-492