Löneåterhållsamhet i EMU

Som märks här på bloggen (t ex här, här, här och här) så är jag väldigt intresserad av frågan om löneåterhållsamhetsstrategier. Roligt nog så verkar det som att detta forskningsämne, som var stort i jämförande politisk ekonomi på 1980-talet när Cameron, Crouch och de andra härjade med sin neokorporatism, blommat upp rejält de senaste åren igen; om man kollar på google scholar så hittar man massvis med nyare artiklar i ämnet. En kontext där de ofta dyker upp är studier av EMU. Eftersom penningpolitik och lönebildning påverkar varandras funktionssätt så har det varit särskilt intressant att studera lönebildningens utveckling när penningpolitiken förändras så grundligt som att landet går med i EMU. En av de studier som gjorts på frågan om lönebildning i EMU, mer precist om löneåterhållsamhet i EMU, är statsvetarna Alison Johnston och Bob Hanckés "Wage inflation and labour unions in EMU" från 2009.

Johnston och Hancké förklarar sin beroende variabel så här:

"We concentrate on wage restraint – the change in nominal wage growth minus the change in labour productivity growth (a negative outcome indicates wage restraint as opposed to wage excess)." (s 601)
och:
"Our calculation of wage restraint differs from Oliver Blanchard’s (2006) efficiency wage measurement, only in terms of the nominal weight: Blanchard uses real wage growth minus labour productivity growth while we use nominal wage growth minus labour productivity growth. We use nominal wages rather than real wages to differentiate between productivity-driven and inflation-driven wage restraint. Also, since ours is an actor-centred approach, nominal wage growth is a more optimal dependent variable as, unlike real wage growth, actors have greater influence over it.
Aggregate calculations are computed using nominal compensation data from the AMECO database and labour productivity data from the OECD. Sectoral calculations are computed using data from the EU KLEMS database. We divided total compensation by number of hours worked to obtain the nominal wage per hour, and sectoral gross value added was used for labour productivity." (s 620)

Alltså: så enkelt som nominallöneförändring minus arbetsproduktivitetsutveckling, och minus betyder att wage restraint förekommit, inte hela produktivitetsökningen har tagits ut i form av ökade löner, medan plus betyder att löneökningarna varit större än produktivitetsökningarna. Liksom i löneåterhållsamhetslitteraturen i allmänhet så finns här ju ett problem med att man definierar sin beroende variabel - löneråterhållsamhet - som att den per definition har ett så stort värde som arbetarna/facket ville att den skulle ha, medan den i själva verket också torde påverkas av maktrelationer, ideologi med flera faktorer som ligger bortom medvetna strategier.

Johnston och Hanckés metod är inte regressionsanalys, eftersom de hävdar att det möjliga datasetet - åtta länder gånger tio år (Luxemburg och Grekland utesluter de) - är för litet (s 605). De hävdar också att löneåterhållsamhetsmönstret under perioden varit för divergent för att man skulle kunna få fram några vettiga regressionskoefficienter. Därför använde de istället parvisa korrelationsanalyser, för två olika perioder: Maastrichtperioden 1991-98 och EMU 1999-2006. De börjar med att redovisa hur löneåterhållsamhetsvariabeln korrelerar mellan de olika länderna under de två perioderna, men mer intressant är när de går vidare till att kolla på korrelationer inom länder, mellan sektorer. Sektorerna som de väljer är varje gång industrin å ena sidan och någon typ av hemmamarknadstjänstesektor å andra sidan; denna kan variera mellan "personliga tjänster" och offentliga tjänster. Om landet har någon slags koordinerad lönesättning där de skyddade sektorernas löneutveckling följer exportsektorn så kommer korrelationen vara hög; om de två sektorerna däremot har två helt olika utvecklingar så kommer korrelationen vara låg eller negativ. Den tredje typen av empirisk analys som de gör är att kolla på korrelationerna mellan löneökningar i export- och hemmamarknadssektor.

I tabell 3 nedan syns korrelationerna för perioden 1991-98 mellan tillverkningindustrin å ena sidan och de två olika varianterna av hemmamarknadstjänstesektor å den andra.

 Om vi kollar på korrelationen mellan tillverkningssektor och offentlig sektor så är korrelationen väldigt hög (>0,8) i alla länder utom Irland och Frankrike. Tabellen för EMU-perioden visar att korrelationen var lägre under den senare perioden (s 614). I icke-EMU-länderna Sverige och Danmark bestod dock de höga korrelationerna, vilket Johnston och Hancké tolkar som att de nationella centralbankerna fortfarande behärskat facket till löneåterhållsamhet i dessa två länder.

När Johnston och Hancké går över till att kolla på korrelationer mellan lönetillväxt i sig, snarare än löneåterhållsamhet (wage restraint), så består dock korrelationerna höga in i EMU-perioden. Detta syns i tabell 5 nedan.

Här ser vi att Finland, Irland, Nederländerna, Danmark och i någon mån Spanien är undantagen till att korrelationen mellan exportsektorns löneökningar och offentliga sektorns dito förblir hög (och positiv) under EMU-perioden 2000-2006.

De absoluta talen för löneåterhållsamhet redovisas inte, utan vad läsaren får se är korrelationer i långa rader, men Johnston och Hancké skriver att Österrike, Belgien, Finland, Frankrike och Tyskland uppvisat löneåterhållsamhet (vilket J och H här definierar som under EU-genomsnittet) medan Italien, Spanien, Nederländerna, Irland och Portugal inte gjort det (s 615). Förklaringen som Johnston och Hancké lägger fram är lönesättningsregimerna: de länder som hade en löneledande exportsektor fick löneåterhållsamhet, och tvärtom (s 616). För klassificeringen av regimer använder de Traxler et al (2001) som källa. I tabell 6 nedan ser vi uppdelningen:

Vi ser att länderna med löneledande exportsektor uppnått denna ordning på rätt olika sätt - pattern bargaining i Österrike och Tyskland men statsreglering i Belgien, Frankrike och Finland. Men resultaten har blivit desamma, menar Johnston och Hancké. I EMU har löneförhandlarna blivit friare än vad de var i det starkt deflationära ERM-systemet där Bundesbank var top dog, hävdar Johnston och Hancké, och en kontrollerande lönesättningsregim har därför blivit än viktigare för konkurrenskraften i EMU (s 618f).


Referenser
Blanchard, O. (2006) ‘European unemployment: the evolution of facts and ideas’, Economic Policy 21(45): 5–59
Alison Johnston och Bob Hancké, "Wage inflation and labour unions in EMU", Journal of European Public Policy 2009
Traxler, F., Blaschke, S. and Kittel, B. (2001) National Labour Relations in Internationalized Markets: A Comparative Study of Institutions, Change, and Performance, Oxford: Oxford University Press