Han refererar till en mängd empiriska studier av Blanchard och Wolfers, Baker et al, Fitoussi, Nickell med flera som mer eller mindre visar att arbetsmarknadsinstitutioner i konventionell nyliberal bemärkelse inte kan förklara variationen i arbetslöshet mellan länder och över tid, och kritiserar även studierna för att inte inkludera investeringsnivån som oberoende variabel - "den keynesianska nullhypotesen testas alltså inte" (s 307). Men han är själv otydlig om vilka variabler som kan förväntas bestämma investeringstakten, och han diskuterar inte om den i själva verket är en variabel på "en annan nivå" än t ex a-kassan: är inte investeringarna en per definition viktig variabeln, men som man kan argumentera för att den bestäms i sin tur av a-kassan, skatterna etc ("företagarklimatet")? Han säger att "overall it is fair to say that investment expenditures cannot be easily reduced to underlying variables" (308), men om jag får vara lite djävulens advokat så säger jag helt enkelt att investeringarna bestäms av institutionella variabler och därför är kanalen genom vilka institutionerna bestämmer arbetslöshetens nivå.
Stockhammer drar policyslutsatser, och formulerar dem så här:
"Rather than regarding the role of the state as having to provide conditions (in the labour market) as close as possible to perfect markets, our analysis highlights the role of the state as a mediator of social conflict and as a stabilizer of economic activity. If the private sector is prone to long-lasting swings in economic activity (due to changes in animal spirits or the aftermath of financial crises) and the NAIRU is endogenous, maintaining employment at a high level in the short run is crucial. To that end, monetary policy will in general not be sufficient and an active (counter-cyclical) fiscal policy is needed. Finally, wage policy is crucial in terms of controlling inflation as well as in terms of stabilizing income distribution. Wage flexibility will not cure unemployment. Hein and Stockhammer (2010) advocate a policy package where interest rates are maintained at levels close to real trend productivity. Fiscal policy is the main tool of short-run stabilization and wages policy aims at wages growth in line with labour productivity."På sistone har jag bloggat om flera studier (här, här, här) som lyfter fram löneåterhållsamhetsstrategier som ett framgångsrecept för sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft, så det är också kul att postkeynesianen lyfter fram den negativa sidan av sådana strategier: "excessive wage restraint is likely to be counterproductive as it will have negative effects on consumption expenditures" (s 308).
Till slut vill jag tillägga att Tony Johansson och Josef Taalbi, doktorander i ekonomisk historia i Lund, gjort en mycket läsvärd empirisk analys av arbetslösheten såsom bestämd av bland annat investeringstakten, som är starkt influerad av Stockhammer. Den kan läsas fr o m sidan 53 här (pdf), presenteras av författarna i en debattartikel här, och diskuteras av Martin Klepke i LO-Tidningen här.
Referenser
Hein, E., and Stockhammer, E. (2010), ‘Macroeconomic Policy Mix, Employment and Inflation in a Post-Keynesian Alternative to the New Consensus Model’, Review of Political Economy, 22(3), 317–54.
Skott, P. (2005), ‘Fairness as a Source of Hysteresis in Employment and Relative Wages’, Journal of
Economic Behavior and Organization, 57, 305–31.
Engelbert Stockhammer, "Wage norms, capital accumulation, and unemployment: a post-Keynesian view", Oxford Review of Economic Policy nr 2 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar