Perspektiv på ekonomisk ojämlikhet på lång sikt

Intresset för ekonomisk ojämlikhet har ökat de senaste tjugo åren, i takt med att ojämlikheten ökat i Västvärlden och inte minst i tongivande länder som USA. En av frågorna som ställts av forskare från en rad olika discipliner, säger historikern Trevor Jackson i en ny essä i Past and Present är: lever vi i en ny "Gilded Age"? Historikern Patrick Manning identifierade i sin presidential address till American Historical Association i januari 2017 två stora kriser i vår tid: klimatkrisen och ojämlikheten. Manning menade att naturvetare bäst hanterar den första krisen och humanister och samhällsvetare bäst den andra krisen, och det här är spännande, fortfarande i Jacksons referat:

"He called for a giant collaborative ‘world-historical research campaign’ on the dynamics of inequality since 1500, saying of such a proposal that it ‘may seem to be of an enormous and perhaps impossible scale, but I believe that it is both feasible and necessary’" (cit. s. 2)

Jackson visar att även Barbara Weinstein i sin presidential address till AHA år 2008 talade om behovet av mer forskning om ojämlikhet, men mer i ett globalt perspektiv: ojämlikhet mellan länder och regioner, relaterat till frågor om utveckling, imperier och avkolonisering. Skiftet från Weinsteins mellan-land-fokus 2008 till Mannings inom-land-fokus 2017 har att göra med genomslaget för Thomas Pikettys forskning, menar Jackson som också menar att Pikettys med medförfattares forskning lett till något ovanligt, nämligen ett konsensus i forskningen, i detta fall om att ojämlikheten peakade i det sena 1800-talet eller tidiga 1900-talet, minskade till ett historiskt minimum på 1970-talet, och därefter ökade igen.

Men det har kommit en ny våg av ojämlikhetsforskning sedan Piketty, menar Jakcson. Så här presenterar han denna litteratur:

"Mostly but not exclusively produced by economists doing economic history, it focuses on the long-term dynamics of within-group income and wealth inequality, mostly but not exclusively in early modern Europe. This new history of old inequality has major implications for our understanding ofmodern inequality, and may furnish better analogies than the Gilded Age. As Manning had hoped, it has used a common set of methods and questions to build, piece by piece, a powerful set of conclusions from a series of small studies. Its findings and its methods are of direct interest to historians: not only to historians of early modern Europe, but to anyone who studies power,
exploitation, governance and hierarchy, which is to say, historians in general." (s. 6)

Och så här intressant sammanfattar Jackson resultaten i denna litteratur, i tre punkter:

"First, they find that between about 1300 and about 1900 (when their work connects to Piketty’s), inequality increased continuously almost everywhere. That means there is no clear link between economic growth and inequality. Secondly, the only phenomena that seem to have substantially reduced inequality were unprecedented catastrophes like the Black Death, and, very occasionally, redistribution of property. Thirdly, although few things have decreased inequality, many strategies of elite wealth defence have worked to increase it. In his critique of the Second Gilded Age thesis, Winant argued that treating inequality after the 1970s as a return to a historic norm implies that inequality ‘expresses a transhistorical dynamic within capitalism, which requires the mediation of no particular institutions or context to occur. Egalitarian tendencies thus appear to depend on the
presence of exceptional, historically specific institutions, while unequal ones can be explained satisfactorily by a generic absence’.15 The long persistence of income and wealth inequality in early modern Europe points to a variation on this claim: many particular institutions and contexts were sufficient to preserve or increase inequality, and egalitarian moments were the result of exceptional unexpected institutional failure." (s. 6)

Som något som skrivit en artikel om Stockholm 1650-1750 där vi försöker förklara just varför  och hur ojämlikheten blir så hög, och en artikel om Finland 1750-1900 där vi resonerar om hur ojämlikhetn kan ha fallit som ett resultat av ekonomisk utveckling, sympatiserar jag så klart väldigt mycket med den implicita kritik som kommer i punkt tre och med referens till Winant. Som en fjärde poäng om vad litteraturen kommit fram till, menar Jackson att ekonomisk-historikerna i ojämlikhetslitteraturen som en biprodukt av sitt arbete med skattekällor presenterat nya rön om hur tidigmoderna stater såg på och behandlade sina undersåtar och medborgare. Hans artikel fyller över huvud taget ett slags funktion som översättare och medlare mellan denna ekonomisk-historiska litteratur och historiker-historiker (som jag som ekonomisk-historiker brukar kalla historiker som varken är ekonomisk-historiker eller idéhistoriker)

"Historians have lately returned to material questions and methods: ‘the economic’ is now well on its way to being ‘reassembled’. The new history of capitalism and environmental history, as well as the renewed attention to the material structures of imperialism, racism and patriarchy, have all returned questions of inequality to the centre of the discipline. For those reasons, it is a good time to pay attention to what economic historians of inequality have found, and to see if inequality can function as a shared set of questions, methods and languages to help us speak to each other, and to scholars outside the historical discipline." (s. 7)

Jacksons diskussion av den ekonomisk-historiska litteraturen i sig, efter inledningen, börjar med Kuznetskurvans uppgång och fall. Jackson menar att den föll med Piketty med fleras resultat av stigande ojämlikhet sedan 1970-talet; jag undrar om den inte redan hade fallit då på ett mer analytiskt plan (vilka faktorer orsaker ökande och minskande ojämlikhet, etc). S-mönstret har fått Milanovic att föreslå att det finns "Kuznetsvågor", inte bara en kurva, men "the new inequality research" om tidigmodern tid har begravt K-kurvan helt, "because the overwhelming general finding has been that
inequality increased continuously all over early modern Europe": i regioner med tillväxt som Nederländerna på 1500-1600-talen, såväl som regioner utan tillväxt som Piemonte 1400-1700, eller regioner som 1700-talets Spanien, Polen på 1600-talet, Finland från 1750-talet till 1870-talet med flera regioner. Den långsiktiga ökningen av ojämlikheten förklarades från början med en "super-Kuznetskurva" med en ökning från 1400-talet eller så och framåt, i enlighet med Little Divergence-modellen, men senare forskning med ökande ojämlikhet i regioner utan tillväxt har motsagt denna förklaring, menar Jackson. Jag kan dock tycka att han tar en lite väl passiv roll gentemot forskningen vad gäller att bedöma hur plausibla måtten är och hur starka källorna är, som används i de olika studierna. Jag vill nog mena att om man gör en noggrannare sortering av studier utifrån hur fullständiga källorna är, så skulle mönstret inte vara lika tydligt. I vilket fall, så menar Jackson att bara två händelser minskat ojämlikheten på stor skala: Digerdöden, och första världskriget. (För en skiss på mina argument mot denna förklaringsmodell, se min recension av Walter Scheidels The Great Leveler.) En viktig poäng är skillnaden mellan Digerdöden och följande krig och katastrofer vad gäller effekt på ojämlikheten:

"The Black Death had an equalizing effect not only because of its severity, but because of its novelty. Later disasters, like the plague of 1630 or the Thirty Years War, did not have the same redistributive consequences. In the intervening centuries, laws and inheritance customs changed to increase protection of heritable elite wealth. Even the French Revolution, which did so much to spread ideas of equality (and unified alienable property) in its modern form, had little lasting effect on French inequality. Catastrophes in general did not reduce inequality." (s. 11)

Utöver Digerdöden och första världskriget finns det bara tre resultat i litteraturen som tyder på en minskning av ojämlikheten någon gång 1300-1920, säger Jackson:

"Aside from the Black Death, the literature furnishes only three examples of temporary reductions in inequality: the Spanish province of Guadalajara in 1760–1800, Portugal in 1640–1770 and Finland in 1870–1900. In Guadalajara a land reform effort administered by the central government succeeded in transforming small farms into medium-sized ones, although the same project failed everywhere else. The Portuguese economy shifted to exporting labour-intensive agricultural products, which increased the demand for workers and raised their wages. At the same time, Portugal was able to shelter behind the British empire while still keeping its own colonies, so it paid few costs of empire while still being able to extract colonial revenue." (s. 12)

Finland är från vår studie med Ilkka Nummela. Att det är så ovanligt med utjämning, säger Jackson, för uppmärksamheten till frågan om hur eliterna egentligen håller sina vantar på resurserna. Om detta handlar, åtminstone indirekt, det centrala bidrag till litteraturen som Peter Lindert, Branko Milanovic och Jeffrey Williamson gjorde när de lanserade begreppet extraction ratio. Med detta begrepp och perspektiv, säger Jackson till historikerna, kan vi återinbädda "det ekonomiska" i det sociala och politiska:

"Elite extraction is a multifarious thing: it shows both consistency and remarkable variation. As an analytical category, it is also a way to re-embed ‘the economic’ in wider social relations. The examples point to the specificity of context otherwise hidden by the long-term patterns. Poland, for example, was unusual in having very high rural income inequality because of the especially extractive institutions of demesne serfdom.40 More often, urban inequality was wider than rural, because the two environments had a similar floor at subsistence, but the top level of income and wealth was higher in cities. More than one study points to ‘proletarianization’ without quite claiming that there was a process of enclosure and dispossession. The rise of the fiscal state is a common culprit for increased extraction, given the closed elite dominance of early modern political systems, sharply regressive tax regimes and growing military expenditure. The mounting cost of the Venetian commercial empire, for example, was covered through regressive taxes, which steadily amplified inequality. Mercantile regulation in Stockholm between 1650 and 1750 protected property and disciplined labour to such an extent that the top 10 per cent held 90 per cent of the city’s wealth, and the richest merchant, Michael Hising, possessed a fortune that was equal to the total wealth of the bottom 87 per cent of Stockholmers." (s. 14)

Med de här olika exemplen från forskningen får vi konkretare mekanismer om varför och hur ojämlikheten ökar och förblir hög. Bas van Bavel har i The Invisible Hand? (2016) gjort ett uttalat försök att teoretisera detta, om än på en ganska hög abstraktionsnivå, och är relativt optimistisk relativt till den övriga ekonomisk-historiska litterautren: van Bavel menar att den grasserande ojämlikheten bär på ett frö till sin egen antites, vilket saknas i den övriga litteraturens konceptualisering.

Agerns, politik och ideologi i projekt för att minska ojämlikheten förekommer främst i Pikettys Capital and Ideology (2020). Jackson menar att det hos Piketty, liksom hos Guido Alfani och Roberta Frigeni i en artikel från 2016, finns ett argument om att den franska revolutionen aldrig avskaffade den ekonomiska ojämlikheten, utan bara började legitimera den på nya sätt --  ett argument kompatibelt med den revisionistiska forskningen om den franska revolutionen som historiker gjort. Jackson ser också själva rörelsen hos Piketty och Alfani-Frigeni till att undersöka ideologi som ett välkommet steg hos ekonomisk-historiker, som kan möjliggöra samarbete mellan historiker och ekonomisk-historiker.

Del III av Jacksons essä handlar om vad det är för ojämlikhet man mäter: är det bara spridning i inkomster och förmögenheter, och om så, hur mäts de och hur förstås de? Här ger Jackson en fin och lite hjärtevärmande shoutout till kvantitativa ekonomisk-historiker för att vi i alla fall anstränger oss för att beskriva våra källor och hur vi skapat våra data:

"Since economists are interested in deducing general laws with external validity, they are anxious that their data be consistent and comparable. Consequently, the new history of inequality almost always features an extended discussion, either in the body text or in a separate appendix, of the sources consulted. For northern Italy, the main source is the estimo, which grouped people into various social categories in order to assess and tax their wealth. For the Netherlands, it is a tax on house rentals in fifteen towns. For Castile, it is four thousand records from the 1749–59 census. For Guadalajara, it is 112,000 records of grain tithes paid by fourteen thousand producers in twenty-two municipalities. For Sweden and Finland, it is probate inventories, which were made mandatory after 1734, and for Barcelona, it is 610,000 marriages in 250 parishes recorded in the marriage licence books of the diocese of Barcelona. For Anatolia, it is 2,200 estate inventories. Even readers who are sceptical of the maths, the positivism and the handling of the sources can find something of value in these discussions. How did the diocese of Barcelona conceive of a social hierarchy of occupations? What do probate records tell us about the culture of consumption in early modern Scandinavia? How did the Ottoman state think about usufructuary land rights and charitable endowments, given the strictures of Islamic inheritance law? How did the Republic of Venice think about hereditary titles and public offices as forms of property? Historians are familiar with the ways in which state efforts to enumerate, categorize, define and tax people and things produce structures of power and governance. Read against the grain, the new history of inequality has produced a range of valuable contributions to the history of governmentality. Moreover, although these records are used to make arguments about entire polities over the course of centuries, they also represent a compendium of what Jan de Vries calls ‘nanohistory’. In many cases, they are the only remaining archival records of poor and illiterate people whose lives otherwise went unrecorded. We may not be able to hear their own voices, but we can at least find out what they did for work, what they owned, who they married, and how long they lived." (s. 21-22)

I denna sektion diskuterar Jackson också särskilt social tables, som började skapas i England på 1680-talet och som både är källor och en metod för nutida ekonomisk-historiker.

Artikelns sista del, sektion IV, handlar om hur konversationen mellan historiker och ekonomisk-historiker kan ta fart och form.

referens

Trevor Jackson, "The new history of old inequality", Past and Present, publcerad online först, 2022.

Utvecklingar av maktresursteorin

Maktresursteorin har sedan det tidiga 1980-talet varit en av de ledande förklaringarna i forskningen om variationer i välfärdsstater och politik. För en översikt se mitt tidigare inlägg utifrån sex artiklar av Walter Korpi från 1980 till 2006. Med Korpi och Esping-Andersen som ledande teoretiker, och med fokus på starka fackföreningar och socialdemokratiska partier, har teorin alltid haft en särställning i Skandinavien. Nu har två danska forskare, Bjarke Refslund från Aalborgs universitet och Jens Arnholtz från Köpenhamns universitet, publicerat en artikel i Economic and Industrial Democracy om maktresursteorin (PRT, power resources theory). Var står då debatten om PRT idag? Så här börjar Refslund och Arnholtz artikel:

"Following decades of employer-centred analysis in labour market studies, political sociology and comparative political economy, it is well established that employers and their preferences matter. Even if companies and the capitalists who own them are not as all-powerful as proponents of employer-centred analysis argue (Hall and Soskice, 2001; Swenson, 1991, 2002), and even if their influence is mediated by state and party politics (Culpepper, 2010; Meardi, 2018), they still have substantial power and influence (Busemeyer and Thelen, 2020)." (1958-1959)

Fackens betydelse har i denna diskussion blivit underskattad, säger de, kanske relaterat till fackens minskade makt. Men det har också med maktresursteorins minskade inflytande att göra, och de menar till och med att:

"Often, power resource theory is used only as the theoretical antagonist of the argument being put forth – a strawman mentioned only to be dismissed. Additionally, empirical assessments of power resources typically use very crude indicators (like union density or collective bargaining centralisation) to measure unions’ power resources, in particular in comparative studies." (s. 1959)

Refslund och Arnholtz vill med sin artikel ta tillbaka PRT in i centrum av studier av arbete, arbetsorganisation, arbetsmarknader och "labour politics". Idag används PRT främst av forskare som forskar om fackförbund, men de menar att teorin är mer användbar. Däremot så har de en snävare indelning av vad PRT handlar om än vad Korpi hade på 1980-talet. Korpi och hans kollegor använde då PRT framför allt för att förstå välfärdsstater i jämförande perspketiv, men Refslund och Arnholtz "follow more recent literature in applying it more narrowly to labour politics understood as issues related to the labour market and closely related policy areas like occupational pensions (e.g. Keune, 2018). This we define broadly as labour politics, thereby delimiting the article from welfare state studies." (s. 1960)

PRT är i grund och botten en klassbaserad teori: samhället är indelat i klasser med olika preferenser. Men givetvis inte på ett förutsägbart och identiskt sätt; Korpi menade 1978 att ‘The “latent” interests of citizens, derived from their positions in the class structure, cannot, in themselves, generate collective action. They provide, instead, a potential basis for such action.’ (cit. 1960) Fackföreningarna är i teorin centrala för att upphäva eller motverka den maktimbalans i arbetsgivarnas favör som annars råder. (Om Korpis maktbegrepp, se mitt blogginlägg som jag länkat till ovan.) Variationer i organisering och maktresurser kommer också förklara variationer i utfall (löner, välfärdspolicies etc) mellan länder och över tid; i en fotnot påminner Refslund och Arnholtz om att Korpi faktiskt i förordet till klassikern The Working Class in Welfare Capitalism argumenterar för ‘the importance of the historical dimension for the understanding  of contemporary society’. Något som jag hade glömt, men också en dimension som jag som ekonomisk-historiker tänkt mycket på de senaste åren i relation till PRT.

Korpi och PRT har fokuserat mycket på fackföreningarna, men R och A påpekar att teorin egentligen lika mycket omfattar arbetsgivarna, och att det inte innebär någon motsägelse att diskutera arbetsgivarnas organisering i en studie i ett PRT-ramverk. Likaledes så har Korpis studier av Sverige handlat mycket om banden mellan LO och det socialdemokratiska partiet, men i olika kontexter kan det vara lika relevant att studera andra typer av partier, som spelar en större roll där.

Hur kan man då studera makt inom PRT? Erik Olin Wright (2000) föreslog i en formulering som blivit kanonisk inom PRT att det finns två typer av maktresurser, associational och structural. Olika forskare (t ex Kjellberg 2021) har diskuterat fler typer, och Refslund och Arnholtz föreslår som komplement till Olin Wrights typologi ytterligare tre typer: institutional, ideational och coalitional. De går igenom de fem typerna i tur och ordning. Strukturell makt har att göra med arbetarnas plats i produktionen, och kan ses som den mest basala och mest materiella typen av makt:

"Structural power is typically understood as the power derived from the workers’ position in the production system (Wright, 2000: 962) and can, therefore, be seen as the basic building block for the other power resources, at least contributing to their efficiency. Structural power traditionally refers to the workers’ ability to interfere with production, for instance, through industrial action like strikes, ‘work slow’ actions, etc. The level of structural power relates to the employer’s ability to replace workers, and structural power is thus lower if the workers are easily replaced, for instance by ‘management whipsawing’ between production sites (Greer and Hauptmeier, 2016) or outsourcing of the jobs (Drahokoupil, 2015). Therefore, regulation on ‘illegal’ strikes, the use of strike-breakers
and secondary industrial action is highly relevant for regulating this power resource (and thus connected with institutional power). We include the ability of workers to disrupt distribution (through road blockage, etc.) as a part of their structural power (Webster, 2015 calls this ‘logistical power’)." (s. 1962)

Refslund och Arnholtz skiljer i Wrights efterföljd på två typer av strukturell makt: arbetsplatsmakt och marknadsmakt (marketplace power). Den första subtypen handlar om hur beroende arbetsgivaren är av arbetarna. Den andra subtypen handlar om att arbetarnas strukturella maktposition också beror på arbetsmarknaden i allmänhet, med arbetslöshetsnivån, utbildningsnivån och så vidare. 

Makttyp två är "associational power", som Wright definierar som ‘the various forms of power that result from the formation of collective organizations of workers’

referenser

Bjarke Refslund och Jens Arnholtz (2022) "Power resource theory revisited: The perils and
promises for understanding contemporary labour politics", Economic and Industrial Democracy 43 (4): 1958-1979. Läs här.

Institutioner, idéer och diskurser

Statsvetaren Vivien A. Schmidt föreslog i en översiktsartikel 2008 att det fanns tre stora institutionalismer i statsvetenskapen, till vilka hon ville lägga en ny typ. De tre existerande var rational choice-institutionalism (RI), historisk institutionalism (HI) och sociologisk institutionalism (SI). Den fjärde och nya typen var diskursiv institutionalism* (DI). I introduktionen definierade Schmidt denna forskning så här:

"Political scientists whose work fits the DI rubric tend to have four things in common. First, they take ideas and discourse seriously, even though their definitions of ideas and uses of discourse vary widely. Second, they set ideas and discourse in institutional context, following along the lines of one or another of the three older new institutionalisms, which serve as background information. Third, they put ideas into their “meaning context” while they see discourse as following a “logic of communication,” despite differences in what may be communicated how and where. Finally, and most importantly, they take a more dynamic view of change, in which ideas and discourse overcome obstacles that the three more equilibrium-focused and static older institutionalisms posit as insurmountable." (s. 304)

Som tidigare forskning om diskursiv institutionalism pekade hon på sina egna arbeten (2002, 2006) och på relaterad forskning av Campbell och Pedersen (2001, Hay (2001, "ideational institutionalism"), Hay (2006, "constructivist institutionalism") och Jabko (2006, "strategic constructivism").

Vändningen till idéer har, säger Schmidt, motiverats av en vilja att förklara förändring, något som tidigare institutionella approacher inte lyckats helt med. Om preferenser är fixa, rationella (RI), eller "self-reinforcing historical paths" (HI), eller "all-defining cultural norms" (SI), varför sker då förändring? Hon anklagar tidigare institutionalismer för att ha ignorerat viktiga frågor, frågor som

"political philosophers through the ages have puzzled over, such as the role of ideas in constituting political action, the power of persuasion in political debate, the centrality of deliberation for democratic legitimation, the construction and reconstruction of political interests and values, and the dynamics of change in history and culture." (s. 305)

Diskursiv institutionalism diskuterar "diskurs" både som idéer och som processen genom vilka idéer kommuniceras. Om hon menar att institutionalister inte varit bra på att integrera detta i sina analyser, så menar hon också att statsvetare har forskat mycket om idéers betydelse, och konceptualiserat detta på olika sätt:

"Ideas have been seen as switches for interests, road maps, or focal points (Goldstein & Keohane 1993); as strategic constructions ( Jabko 2006) or strategic weapons in the battle for control (Blyth 2002); as narratives that shape understandings of events (e.g., Roe 1994) or as “frames of reference” (Jobert 1989, Muller 1995); and as collective memories (Rothstein 2005) or national traditions (Katzenstein 1996)." (s. 306)

Statsvetares idébegrepp kan delas upp på tre nivåer. Den första handlar om särskilda policies eller policylösningar. Den andra nivån handlar om mer generella program i vilken policies ingår, typ som paradigm som bygger på underliggande antagnaden (Majone 1989; Hall 1993; Schmidt 2002) eller referensramar (Jobert 1989) eller "programmatic beliefs" (Berman 1998) som opererar på en nivå mellan weltanschauung och specifika policyidéer; eller som "policy cores" (Sabatier och Jenkins-Smith 1993) eller som "problem definitions" som sätter ramar för vilka policylösningar som man kan tänka sig. På en tredje, än högre nivå hittar vi "the “public philosophies” (Campbell 1998), “public sentiments” (Campbell 2004), or “deep core” (Sabatier & Jenkins-Smith 1993) — worldviews or Weltanschauung that undergird the policies and programs with organizing ideas, values, and principles of knowledge and society." (s. 306) Dessa idéer rör sig typiskt i bakgrunden av samhällsdebatten och kommer bara upp och ifrågasätts i kristider.

Policies, program och filosofier innehåller två slags idéer: kognitiva och normativa. Kognitiva idéer handlar om vad som finns**, normativa om vad som är bra och vad som är dåligt, och vad som bör göras.

Den stora forskningsfrågan här är: varför börjar vissa idéer dominera politiken, och andra inte? På den första nivån har man utforskat hur policyidéer vinner mark i den politiska processen. Hall (1989) betonade att policyidéerna var tvungna att ha administrativ funktionalitet och inte bara policy-dito. Katzenstein har utforskat hur idéer om nationell säkerhet påverkar policy, och Barbier (2004) hur ett begrepp som "prekaritet" landar olika i olika politiska traditioner i Tyskland, USA, Frankrike, ITalien och Spanien. Expertis från forskningsinstitut och tankesmedjor spelar också en roll (Campbell och Pedersen), liksom timing (!), "which helps explain why Scandinavian welfare states remain distinct (Cox 2001)." (s. 307) Det finns en bias i forskningen till att studera idéer som "vann" och blev policy, vilket gör det svårt att förstå precis varför vissa policyidéer slår igenom och andra inte. Det finns också en bias i att forskare tenderar att anta att "bra" idéer enklare slår igenom.

De forskare som ägnat sig åt idéer på den andra analysnivån, program, har ofta använt begrepp från vetenskapsfilosofi (Jobert 1989, Majone 1989, Hall 1993, Schmidt 2002) och talat om "paradigmskiften" eller "forskningsprogram" a la Lakatos (1970). Analogin med vetenskapsfilosofin är dock inte helt lyckad, menar Schmidt, eftersom vetenskapens kontroverser löses på den begränsade arenan vetenskapen, medan politiska idéer utkämpas med potentiellt alla medborgare indragna. Att studera idéer på den högsta, principiella nivån är kanske ännu svårare. I praktiken använder statsvetare ofta jämförande fallstudier och process tracing för att visa hur idéer och agerande hänger ihop. Halls (1989) antologi visar hur keynesianska idéer anammades eller inte i olika nationella kontexter. Dyson (2002) visar hur EU-medlemsstater bestämde sig för att gå med i euron eller inte. Dobbin (1994) visade hur underliggande filosofiska idéer om statens roll i ekonomin påverkade att järnvägarna byggdes av staten i Frankrike men av privata aktörer i USA. Berman (1998) har visat skillnaden mellan de tyska och de svenska socialdemokraterna i att uppdatera sina idéer. McNamera (1998) beskriver EMU:s framväxt med en läroprocess i tre steg: först policy failure, sedan sökande efter nya idéer som slutade med nyliberalism/monetarism, sedan "adoption of the German example". Blyth (2002) analyserar "the role of foundational economic ideas" i tider av kris i Sverige och USA.

En annan approach är att direkt försöka fånga idéernas kausala roll. Berman, Blyth och Parsons visar att idéer kan vara en oberoende variabel " by demonstrating that no other structural factors can account for the clear changes (or continuities) in interests, paths, or norms signaled by political actors’ expressed ideas and intended actions. In particular, they rule out those structural factors that follow from the three older new institutionalisms: narrowly defined rationalist interests, historical path dependencies, and cultural norms" (s. 309)

Schmidt menar dock att:

"We still have no way of considering the process by which such ideas go from thought to word to deed, that is, how ideas are conveyed, adopted, and adapted, let alone the actors who convey them to whom, how, where, and why. This raises the question of agency, which brings us to the concept of discourse." (s. 309)

Diskurs, som Schmidt använder det, är ett bredare begrepp än idéer, syftar inte bara på idéinnehållet utan också på processerna där idéerna utbyts och stöts och blöts. Det är genom att studera dessa processer som vi kan förklara varför vissa idéer når framgång och andra inte, menar hon. Så här strukturerar hon upp det:

"In the representation of ideas, any given discourse may serve to articulate not only dif-
ferent levels of ideas (policy, programmatic, and philosophical; see Hajer 2003) and differ-
ent types of ideas (cognitive and normative) but also different forms of ideas—narratives,
myths, frames, collective memories, stories, scripts, scenarios, images, and more. The “terms” of the discourse, in Connolly’s (1983) sense of “institutionalized structures of meaning that channel political thought and action in certain directions,” are multiple, patterning how arguments are made as well as which ideas are represented. Moreover, discourse may intersperse technical and scientific arguments with more generally accessible narratives that fit together the specialists’ arguments with accounts of events, emblematic cases, and even doomsday scenarios to generate compelling stories about the causes of current problems, what needs to be done to remedy them, and how they fit with the underlying values of the society (see Schmidt 2002a, ch. 5)." (s. 309)

Jabko (2006) visar i fallet med europeisk marknadsintegration hur aktörer använt en repertoar av "strategiska idéer" om marknader för att presentera marknaden som "(a) as a constraint and inescapable reality in the financial arena, (b) as a norm to be desired in the energy sector, (c) as a space in structural policies focused on regional economic development, and (d ) as a symbol of a
new source of discipline in the Economic and Monetary Union." (s. 310) Man måste studera en mängd olika aktörer: byråkrater, politiker, experter, organiserade intressen, aktivister med flera. Man kan t ex studera "advocacy coalitions" som i Sabatier och Jenkins-Smiths (1993) studie av vattenpolitik i Kalifornien, eller "diskurskoalitioner" som i Lehmbruchs (2001) studie av ordoliberalismen i efterkrigstidens Tyskland. Man kan också studera idé-entreprenörer som Fligstein och Mara-Drita (1996) eller "medlare" (Jobert 1989, Muller 1995) som "serve as catalysts for change as they draw on and articulate the ideas of discursive communities and coalitions." Offentligheten har olika "publics" och "policy forums" som kan studeras.

De diskursiva pilarna går uppifrån och ner, från policyeliter och politiska eliter till offentligheten (public), men också åt andra hållet, när aktivister påverkar den politiska eliten.

Schmidts forskningsöversikt/review strukturerar upp en hel del om hur idéer studeras av statsvetare, men jag vet inre riktigt om diskussionen närmar sig en faktisk förståelse av idéer som kausal faktor? Så här skriver hon till exempel:

"What makes for a successful discourse, in fact, encompasses a lot of the same things that make for successful ideas: relevance to the issues at hand, adequacy, applicability, appropriateness, and resonance." (s. 311)

Det låter i mina öron inte direkt som något man kan ta på och operationalisera. Är inte en idés "adequacy" något som forskare snarast kommer konstatera post hoc, när man redan vet att den slagit igenom?  Hon säger också att en diskurs "koherens" kan bidra till dess framgång, men det låter också rätt vagt i mina öron. Hon ger mer konkreta exempel med Arts (2006) studie av hur extremhögern i Tyskland misslyckats på grund av offentliga debatter i kombination med protester och social mobilisering (sen slog ju Alternative für Deutschland igenom senare, men det kunde väl inte Art veta). Hon menar också utifrån en egen studie (Schmidt 2000) att Thatcher med sin kommunikation lyckades övertyga britterna om att nyliberala reformer var bra, medan den samtida högerregeringen i Nya Zeeland med finansminister Douglas misslyckades med motsvarande argumentation. Det låter ju också som ett post hoc-konstaterande snarare än en teoretisk insikt: vissa politiska ledare lyckas med att övertyga allmänheten, andra politiska ledare gör inte det. På förhand kan man inte veta vilken ledare som kommer lyckas.

Efter denna diskussion följer en mer filosofisk diskussion om idéer på den mest abstrakta nivån. När texten kommer tillbaka till det som jag är intresserad av är det i en kritik av historisk institutionalism, som Schmidt menar tenderar vara ahistorisk:

"Change is explained mainly by reference to critical junctures or “punctuated equilibrium” (Krasner 1988), or history is given very limited play through path dependence, with its “lock-in effects” and “positive reinforcement” mechanisms (Pierson 2000). Discursive institutionalists in the HI tradition also often explain change as coming at critical junctures—periods of “third-order change” (Hall 1993); “critical moments” in which “collective memories” are made and/or changed (Rothstein 2005, ch. 8); critical junctures when public debates serve to reframe how countries “come to terms with the past” (Art 2006); “great transformations” when ideas serve to recast countries’ political economic policies (Blyth 2002); or moments when a “window of opportunity” (Kingdon 1984) opens and the search for a new policy program begins. But whereas for historical institutionalists such critical moments are unexplainable times when structures shift, for discursive institutionalists these moments are the objects of explanation through ideas and discourse, which lend insight into how the historically transmitted, path-dependent structures are reconstructed. Importantly, however, discursive institutionalists also consider change in a more evolutionary manner. The literature includes some notable examples. Berman (2006) traces the slow transformation of socialists into Social Democrats as their political ideas shifted in the effort to find workable and equitable democratic solutions to the economic challenges of globalizing capitalism. Crawford (2006) charts the development of the idea of trusteeship from the discourse of colonialism to that of contemporary international institutions." (s. 316)

Det här problemet hade nog de historiska institutionalisterna också hållt med om att de hade på 00-talet; just då höll ju forskare som Wolfgang Streeck och Kathleen Thelen (2005) på att bryta upp från dikotomin stasis--critical juncture och utveckla begrepp för att förstå kontinuerlig institutionell förändring: drift, conversion,  layering, med mera. Schmidt refererar också till Streeck och Thelens bok från 2005, men menar att de också där snarare beskriver förändring än förklarar den med referens till vad aktörerna själva tänkt och sagt. Historiska institutionalister som sett denna brist har på senare år vänt sig till idéer och diskurser för att förstå agens: King (1999) om idéer och kunskap i formandet av invandringspolitik i Storbritannien och USA, Lieberman (2005) om rasism i USA, och, särskilt intressant för mig: Weir (2006) "argues that organized labor’s efforts to redefine itself as a political actor in the United States and to build new coalitions can best be explained by considering how organizational leaders “puzzled” and “powered” over questions of identity, alliances, and values as well as interests." (s. 317) Från kritiken mot HI och vad DI kan tillföra där, vänder hon sig till en kritik mot rational choice-institutionalismen. Gentemot idén om objektivt givna intressen menar Schmidt att "one cannot distinguish objective interests from ideas; all interests are ideas, and ideas constitute interests, so all interests are subjective (see Hay 2006)." (s. 317) Det här är också en intressant analys, från Rothstein:

"Rothstein (2005, pp. 137–66) argues that institutions should not be seen as neutral structures of incentives or (worse) immutable products of culture that lead to inescapable “social traps,” but are bet-
ter understood as the carriers of ideas or “collective memories.” As such, they can be the objects of trust or mistrust, and are therefore changeable over time as actors’ ideas and discourse about them can change in response to changes in their performance." (s. 318)

Leder DI då till extrem idealism? Nej. "Most discursive institutionalists do not deny the existence of
material reality; they just oppose the conflation of material reality and interests into “material interests.”" (318) Men olikt rational choice-institutionalism kan vi inte utgå ifrån att aktörerna har en korrekt bedömning av läget. Blyth betonar att RI diskuterar osäkerhet som om det alltid handlade om risk, alltså en bedömning man kan göra om sannolikheten för olika utfall, men missar knightiansk genuin osäkerhet, där man inte vet vilka de möjliga utfallen är eller sannolikheten för de olika utfallen.

I slutsatserna betonar Schmidt igen den intressanta poängen att "interests in DI, as opposed to in RI, are neither objective (because interests are ideas and, as such, subjective) nor material." (322) Hon menar dock att man kan ha sin kaka och äta den i bemärkelsen göra DI men också använda sig av HI, SI och RI; inte så ödmjukt säger hon att: "DI can treat the results of the other institutionalist approaches as background information." (s. 322)

Två år senare utvecklade Schmidt argumenten i en artikel, "Taking ideas and discourses seriously", i European Political Science Review. Också här ställer hon upp den diskursiva institutionalismen gentemot de tre tidigare institutionalismerna, HI, SI och RI. Överhuvudtaget är 2010-artikeln tämligen lik 2008-artikeln.

Referens
Vivien A. Schmidt (2008) "Discursive Institutionalism: The Explanatory Power of Ideas and Discourse", Annual Review of Political Science 2008. 11:303–26.

Vivien A. Schmidt (2010) "Taking ideas and discourse seriously: explaining change through discursive institutionalism as the fourth ‘new institutionalism", European Political Science Review 2 (1): 1-25.

 

Fotnoter
* Schmidt förklarar att hon inte använder begreppet "diskurs" i någon postmodern mening, utan bara som "the process of putting one’s ideas across". (s. 305) Med "diskurs" menar hon både idéer, som statsvetare forskat en hel del om, och processen genom vilken idéer kommuniceras. (s. 306)
** Mer utförligt: "Cognitive ideas—also sometimes called causal ideas—provide the recipes, guidelines, and maps for political action and serve to justify policies and programs by speaking to their interest-based logic and necessity (see Jobert 1989; Hall 1993; Schmidt 2002a, ch. 5). Cognitive ideas speak to how (first level) policies offer solutions to the problems at hand, how (second level) programs define the problems to be solved and identify the methods by which to solve them, and how both policies and programs mesh with the deeper core of (third level) principles and norms of relevant scientific disciplines or technical practices." (s. 307)

Bondeförbundets riksdagsledamöter 1933-1970

 

I Personhistorisk tidskrift publicerades 2014 en artikel med den något kryptiska titeln "Män från landsbygden: riksdagsledamöter i Bondeförbundet/Centerpartiet 1933-1970". Artikeln är skriven av Erik Wångmar, historiker från Linnéuniversitetet. Artikeln börjar både kristallklart och mystiskt:

"Under perioden 1933-1970, de sista 38 åren av tvåkammarriksdagen, representerades Bondeförbundet/Centerpartiet (namnbyte 1957/1958) av 191 individer. Hela 185 (97 procent) av dem var män.
Syftet med den här artikeln är att undersöka och analysera dessa 191 personer. Fokus ligger på kön, ålder och tjänstetid, utbildning och yrken, valkretstillhörighet och hemkommun, de som fick ledande riksdagsuppdrag samt de som blev statsråd 1936-1945 och 1951-1957. För att få perspektiv på resultaten görs det för flertalet parametrar jämförelser med riksdagsledamöter i de andra riksdagspartierna, i syfte att lyfta fram särarter hos bondeförbundarna/ centerpartisterna." (s. 95)

Det är ju kristallklart i vad som ska göras, men mindre klart varför: varför just perioden efter 1933, vad förväntas, och så vidare. Forskningsöversikten börjar med att Wångmar diskuterar andra kollektivbiografier över politiker: Camilla Norrbins avhandling om kvinnor i tvåkammarriksdagen 1922-1970, Wångmar i PHT 2005 om statsråd 1945-2003, och artiklar om andra bondeförbundare i PHT: Gunnar Hedlund (1900-1989), och Axel Rubbestad (1888-1961) som satt i riksdagen 1933-1960 och var statsråd 1943-45. Anders Björnsson har skrivit om en annan bondeförbundare i PHT, Ferdinand Nilsson (1896-1987). Björnsson har också skrivit en bok om Bondeförbundets politik på 1930-talet, "med betoning på det som låg i närheten av ett fascistiskt tankemönster, inte minst rastänkandet". Hans-Albin Larsson har i sin avhandling skrivit om Bondeförbundets riksdagsmäns yrken, ålder och hemorter 1945-1960. "Han konstaterade, föga förvånande, att partiets riksdagsgrupp under denna period dominerades av lantbrukare." (s. 96)

Efter den översikten kommer Wångmar till motiveringen för perioden. Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund valdes för första gången in i riksdagen 1917, och de båda partierna gick samman 1921. "Bondeförbundet blev en maktfaktor i svensk politik genom krisuppgörelsen med den socialdemokratiska regeringen 1933." Detta är motiveringen till att börja undersökningen 1933, men skulle inte den funka lika bra till att motivera att börja studien före 1933? Alltså: 1917-33 var bondepartierna utanför makten och efter 1933 inom den styrande koalitionen. Förändrade detta rekryteringen av riksdagsmän? Att avsluta studien när tvåkammarriksdagen upphör 1970 "kräver ingen ingående motivering", säger Wångmar, och pekar också på att perioden överensstämmer med Pehrsson-Bramstorps (1934-1949) och Gunnar Hedlund (1949-71) perioder som partiledare. Det mer substantiella ringar Wångmar in så här:

"Inom ramen för en större kollektivbiografisk studie i monografiform är ett antal teoretiska utgångspunkter möjliga att applicera på ämnet: Agrarianismen kontra liberalism och konservatism, reell representation och affektiv representation, politisk kultur, genus och närvarons politik samt aktör och struktur. Tre av dem, politisk kultur% genus och närvarons politik samt aktör och struktur, får anses utgöra ett teoretiskt allmängods och diskuteras därför inte här. Med agrarianismen avses de ideologiska värderingar som fanns inom de bondepartier som bildades främst i norra Europa i början av 1900-talet"

Man kan tycka att politisk kultur, "aktör och struktur" med mera inte är helt utredda konsensuspoänger, men men. Inte heller den ideologiska utredningen säger särskilt mycket:

"Det anses att Bondeförbundet har sin grund i en kombination av svensk konservatism och svensk liberalism. Partiet var till en början i princip enbart inriktat på att få stöd av väljare som tillhörde jordbruksnäringen."

Detta lämnar ju det mesta osagt. Vad betyder "svensk konservatism" och "svensk liberalism"? Vilka delar var det som BF tog med sig? Varför just dem? Det finns en fotnot i det citerade stycket och den refererar till Rolf Torstendahls Mellan nykonservatism och liberalism (1969), Derek Urwin (1980), Yngve Mohlins Bondepartiet och det moderna samhället 1914-1936 (1989), Anders Widfelts fina bokkapitel i David Arters antologi From farmyard to city square? (2001), och Fredrik Erikssons avhandling Det reglerade undantaget (2004).

Totalt sett var det 191 individer som satt i riksdagen för BF åren 1933 till 1970: 94 någon gång i första kammaren och 121 någon gång i andra kammaren. Störst var gruppen 1970 då de var 69 personer, och minst var den 1957 då de var 44 personer. Den första kvinnan var Gärda Svensson som satt i FK 1945-1963. Den andra kvinnan blev invald 1954, den tredje 1963, och först 1968 fick Bondeförbundet sin första kvinnliga ledamot i AK. (s. 99) Att BF hade så få kvinnliga riksdagspolitiker är, menar Wångmar, förvånande mot bakgrunden att partiets kvinnoförbund var relativt stort. Han menar dock att kvinnoförbundet inte var så partipolitiskt fokuserat utan fokuserad på landsbygdskvinnornas levnadsvillkor. (s. 100) Vad gäller ålder var de yngsta riksdagsledamöterna två 30-åringar, en invald 1918 och en invald 1921. Fem män blev invalda vid 32 års ålder, varav en var Thörbjörn Fälldin 1958. De yngsta riksdagsledamöterna i allmänhet under perioden var socialdemokraten Per Edvin Sköld som blev invald vid 26 års ålder 1918 och moderaten Anders Björck som var 24 år när han blev invald 1968. Det valet invaldes också två 25-åriga socialdemokrater.

23 av 191 ledamöter hade högskoleexamen. Sju ledamöter (4 procent av alla) hade forskarutbildning: fem var fil dr och två fil lic.  Fyra var proessorer: Carl Axel Reuterskiöld (1870-1944), Karl Gustav Westman (1876-1944), Nils Wohlin (1881-1948) och Sten Wahlund (1901-1976). Under perioden var Folkpartiet det mest akademiska av partierna: av deras ledamöter hade 43 procent högskoleexamen och 59 procent studentexamen. Näst högst var värdet för Moderaterna: 31 respektive 55 procent. För SAP var siffrorna 21/23 procent och för VPK 25/25 procent.

82 procent av Bondeförbundets riksdagsledamöter var något slags lantbrukare. Motsvarande siffra var 27 procent för Moderaterna, 13 procent i Folkpartiet, 2 procent i SAP och 0 procent i VPK.

"Inom Folkpartiet var minst fem av åtta från lantbruksnäringen aktiva inom frikyrkan och/eller nykterhetsrörelsen och kan därför hänföras till partiets frisinnade falang. Fyra av de fem socialdemokratiska riksdagsledamöterna representerade valkretsar i Norrland och i vissa fall hade de haft andra arbeten vid sidan av lantbruket. Bland lantbrukarna i Moderaterna fanns det några storjordbrukare, men ett flertal av dem får ses som ganska ordinära svenska jordbrukare på samma sätt som Centerpartiets riksdagsledamöter från lantbruksnäringen.
Den totala andelen lantbrukare i riksdagen vid utgången av 1970 var 18 procent. Det innebar en klar överreprenstation i relation till hela befolkningen, då andelen yrkesverksamma inom jord- och skogsbruk var åtta procent." (s. 103)

Regionalt sett var Bondeförbundet starkast i Kronoberg, Gotland och Hallands län. De flesta BF-riksdagsledamöter bodde i landsbygdskommuner.

 Under perioden 1933-1970 var lantbrukarna starkt överrepresenterade i riksdagen i förhållande till näringsstrukturen. Jordbrukets andel av sysselsättningen minskade, och urbaniseringen öakde. "Utvecklingen kan ses som en del i moderniseringen av det svenska samhället. Denna utveckling var
knappast önskvärd utifrån partiets horisont, då den minskade partiets väljarbas." (s. 112) Angående meningen med det slippriga begreppet moderniseringen refererar Wångmar till Hans Albin Larsson (Partireformationen: Från bondeförbund till Centerparti, diss., Lund, 1980, s. 27-48) och Wångmar (2013, s. 74-81).

Artikelns slutsatser är synnerligen deskriptiva: låg andel kvinnor och låg andel unga bland riksdagsledamöterna, många var lantbrukare, låg utbildningsnivå "men där personerna med högre utbildning i relativt stor omfattning togs i anspråk för ledande riksdagsuppdrag och för statsrådsposter." Så här slutar artikeln: "I allmänhet den sämsta kvinnorepresen-
tationen bland riksdagspartierna." (s. 113)

anteckningar

Erik Wångmar (2014) "Män från landsbygden: riksdagsledamöter i Bondeförbundet/Centerpartiet 1933-1970", Personhistorisk Tidskrift, s. 95ff. Artikeln finns fritt tillgänglig från tidskriftens hemsida.

Finansialisering i Norden på lång sikt

Scandinavian Economic History Review har börjat med ett nytt artikelformat, "Survey article", alltså en översiktsartikel. Tidigare i år publicerades en sådan om finansialisering i Norden på lång sikt online, skriven av Lars Ahnland vid Stockholms universitet. 

"Finansialisering" är förstås ett komplext begrepp, och så här definierar Ahnland det i början av sin artikel, med ett citat från Gerald Epstein: "‘the increasing importance of financial markets, financial motives, financial institutions, and financial elites in the operation of the economy and its governing institutions, both at the national and international levels’. (cit. s. 1) Längre fram i artikeln citerar Ahnland istället Greta Krippner med denna definition: ‘the growing importance of financial activities as a source of profits in the economy’, som han menar är mer precis än Epsteins definition, samtidigt som den är bred nog för översiktsartikelns syften. (s. 2)

Sedan den stora finanskrisen 2008 har det publicerats dussintals böcker per år om finansialisering, och nästan 400 artiklar om året, i discipliner som företagsekonomi, nationalekonomi, statsvetenskap, sociologi, utvecklingsstudier och geografi. Inom historiska studier har emellertid intresset inte varit så stort. Ahnlands översiktsartikel ska i vilket fall ge en översikt över de historiska studierna vad gäller Norden, och diskutera en möjlig väg framåt för möjlig historisk forskning om finansialisering.

Utöver Epstein och Krippners olika sätt att definiera finansialisering refererar Ahnland även Natascha van der Zwans (2014) indelning av finansialiseringsforskningen i tre breda teman: finansialiseringen av vardagslivet; finansialiseringen av företagen; och finansialiseringen som en ackumulationsregim. Inom temat vardagen har för Nordens del Claes Belfrage (2008, 2017) och statsvetaren Karen Anderson (2019) kartlagt finansialisering av pensioner i Sverige respektive Sverige, Danmark och Nederländerna. Ekonomisk-historikern Orsi Husz (2018) har studerat vardaglig finansialisering i Sverige sedan 1960-talet, och Göteborgsantologin Vardagslivets finansialisering har också bidragit till detta tema. 

Finansialisering av företagen har i Norden utforskats av Rose och Mejer (2003) för Danmark och i Sverieg av Jonnergård och Larsson-Olaison (2016, 2020), och viktiga fallstudier har också gjorts av Markus Kallifatides et al (2010) om en hostile takeover av försäkringsbolaget Skandia. Nachemson-Ekwall (2012) expanderar denna analys genom en studie av sjukvårdsföretaget Capio och lastbilstillverkaren Scania.

Finansialisering av ackumulationsregimen har mest utforskats i det svenska fallet: Belfrage och Kallifatides, som jag har bloggat om här, men också Stenfors (2016) som menar tvärtemot B och K att Sverige gått från en skuldledd till en exportledd tillväxtregim sedan 1980-talet.

Det finns också ett par studier med en explicit långsiktig approach. Hansen (2014) ger en kulturell och narrativ analys om finansialisering i Danmark sedan mitten av 1800-talet. Ahnland (2017) gör något liknande för Sverige men med ekonometri.

Giovanni Arrighis Det långa 1900-talet (1994) är ett av få välkända internationella arbeten om historisk finansialisering; Ahnland menar att det är det första exempelt på en "finansialisering som ackumulationsregim"-approach. För Arrighi är finansialisering inte ett historiskt stadium, som Hilferding menade, utan en återkommande fas i en ekonomisk cykel: Genua efter 1560, Holland efter 1740, Storbritannien efter 1870, och USA sedan 1980. Ahnland menar att de "moderna" finansiella systemen (vad betyder det?) utvecklades sent i Norden, och att det därför räcker att att börja analysen i 1800-talets slut. Vilket jag tycker verkar märkligt med tanke på den överraskande vitala och dynamiska kreditmarknaden som Christopher Pihl och Peter Ericsson och Patrik Winton visat på i Sveriges 1600- och 1700-tal. (Måste ett finanssystem vara "modernt" för att kunna vara finansialisering? Räknas i så fall Genuas 1560-tal?) I vilket fall så kan forskare och författare som Thorstein Veblen och Rudolf Hilferding ses som analytiker av sin egen samtids finansialisering, konstaterar Ahnland. Vercelli (2014), Duménil och Levy (2013) med flera har kontrasterat finanssystemet under "the gilded age" med Bretton Woods-systemet efter andra världskriget. Efter krisen 1973 ersattes BW-systemet av en ny fas av finansialisering, som enligt både Vercelli och Duménil och Levy med den stora finanskrisen 2008 fick sin strukturkris. Liknande analyser har gjorts inom den franska reguleringsskolan (Aglietta 1998, Jessop 1997 m fl). Ahnland applicerar de olika perspektiven på Norden sedan 1930-talet:

"For the neoliberal era, both regulationist schools emphasise a shift from accumulation underpinned by a labour-capital accord manifest in Sweden by the Saltsjöbaden deal and in Denmark by the Hovedaftalen deal, toward a type agreed on by managers and financial elites (Boyer, 2013). But where mainly post-Keynesian economists such as Stockhammer (2004) and Hein (2013) see shareholder value orientation as a cause to stagnation and declined investment, the regulationists – in agreement with Arrighi (1994) and Vercelli (2014) – see it more as a symptom, where financial profits are pursued when profit prospects in production have failed. Boyer (2013) and Kotz (2011) highlight consumer spending among the working class as a prerequisite for investment. During the neoliberal era of declining wage shares, such consumption was financed via debt in the way outlined previously, but once this mechanism faltered after the GFC in 2008, investment did too." (s. 5)

Långa vågor-teorier är bekanta för nordiska ekonomisk-historiker, om än inte explicit i finansialiseringsskrud. Lennart Schön delar i sin klassiker En modern svensk ekonomisk historia (2000) in utvecklingen i cykler om 40-60 år, med en viss roll för kreditexpansion i expansiva faser som slutar med strukturkriser. I Fellman, Iversen, Sjögren och Thules Creating Nordic Capitalism används liknande långa vågor-teori för att periodisera den ekonomiska utvecklingen, och visar också hur finansiella avregleringar samspelar med finansiell expansion. Mats Larsson och Gabriel Söderberg (2017) delar in det svenska 1900-talet i tre faser vad gäller reglering av finansmaknaderna: den klassiska regimen, den statsorienterade regimen och marknadsregimen. Den första är associerad med klassisk liberalism, den andra med keynesianism, och den tredje med nyliberalism. Så här beskriver Ahnland utvecklingen i Norden sedan det tidiga 1900-talet utifrån denna litteratur:

"The Classical regime had a bias towards deflation and liberal capital markets internationally. Like Sweden, Norway, and Denmark joined the gold standard in 1873, they also joined an international consensus for price stability (Forsyth & Notermans, 1997, pp. 3–4). Much like in Europe in general, the capital movement was free and banking regulation was lax. As shown by Fellman et al. (2008, p. 298), Danish banks only received a special legal framework in 1919, and Sweden liberalised its banking law in 1911, allowing for a closer connection between banks and the stock market (Fellman et al. 2008, pp. 39–40). In Finland, the laissez-faire of the pre-World War One period was continued in what was dubbed ‘qualified liberalism’ (varauksellinen liberalism in Finnish) during the interwar years (Fellman et al. 2008, pp. 167).
When the deflationary bias of the gold standard became untenable during the early 1930s, it opened up for accommodating monetary policy and government interference on foreign and domestic capital markets. The policy shift also meant a strengthening of labour power and particularly so in the Nordic countries, where the labour movement gained political power in Sweden, Norway, and Denmark, and the foundation for a Keynesian welfare state was laid. Like elsewhere, however, full employment policy and government planning excelled only after World War II. The government kept capital controls intact, interest rates low, and credit rationed and politically allocated in Sweden (Larsson and Söderberg 2017, pp. 43–61), Finland, Norway (Jonung, 2008), Denmark (Abildgren, 2012), as well as in most other industrialised countries (Forsyth & Notermans, 1997, pp. 1–17).
The reorientation of the macroeconomic policy regime after the collapse of the Bretton Woods treaty effectively meant a return to price stability, but except for Denmark, the Nordic countries were latecomers (Forsyth & Notermans, 1997, p. 47). To a lesser extent, this also applies to financial deregulation. As many other countries liberalised their capital accounts from around 1980, Sweden, Finland, and Norway opened their capital accounts fully only in the end of that decade. Before that, however, they embarked on domestic financial deregulation. In a comparison, Jonung (2008) demonstrates how this resulted in a credit-led asset price boom- and bust scenario in all three countries. Denmark also experienced such a scenario, but less dramatic. Since the pause of the early 1990s, private credit has continued to expand, and asset prices have reached new heights in an increasingly globalised and financialised environment." (s. 7)

Ahnland menar med stöd i Forsyth och Notermans (1997) och Korpi (2002) att de fria kapitalrörelserna under den klassiska och den marknadsorienterade regimen lett till ökad disciplin över löntagarna och deflationspolitik (för priser och löner) under den klassiska regimen, liksom austerity och arbetslöshet under marknadsregimen. Han har också en intressant diskussion om historiska skillnader mellan Nordens länder:

"Fellman et al. (2008) show how Sweden and Finland have had more concentrated banking markets than Denmark and Norway (Fellman et al., 2008, pp. 563–566). Moreover, as a group, the Nordic economies have traditionally been more similar to Germany than to the Anglo-Saxon countries, with close ties between banks and firms, and between firms and unions. Banks also played a crucial role during the first financialisation in the Nordic countries, much like they did in the case of Germany. Considering the differing images of the first financialisation in the U.S.A. and Germany conferred by Veblen and Hilferding, the question is what is most true for the Nordic countries during this period. On the one hand, one cannot deny that the fast growth of commercial banking at the turn of the nineteenth century was critical for the formation of the many entrepreneurial companies that would become among the greatest in the Nordic region during the twentieth century, such as Carlsberg, Norsk Hydro, Orkla Grube (later Orkla), LM Ericsson, Atlas Diesel (later Atlas Copco) and ASEA (later ABB). Although there were of course other reasons for this surge in incorporation, the banks played a pivotal role in this particularly from the 1890s, not least by enabling finance through corporate shares as collateral for loans (Schön, 2000; pp. 256–257; Ögren, 2010, pp. 128–142). On the other hand, the financial excesses during the first three decades of the century produced waves of bankruptcies and human misery in the Nordic countries. The speculative and fraudulent behaviour of the Swedish maverick and financial industrialist Ivar Krüger in the late 1920s or the accusations of fraud against Danish banker Emil Glückstadt in the early 1920s are neither flattering for Nordic finance of the time. In these aspects, finance decoupled from production in an Arrighian sense – although the fact that productive parts of the Krüger empire survived in the custody of banks simultaneously calls for a nuanced interpretation. Regarding the second financialisation of the twentieth century, the research by Rose and Mejer (2003), Kallifatides et al. (2010), and Jonnergård and Larsson-Olaison (2016, 2020) on shareholder value and corporate takeovers implies that the Nordic countries too are approaching the LME model in terms of corporate financialisation, much like Germany." (s. 7-8)

I sina slutsatser menar Ahnland att långa vågor-analysen kan förstärkas genom att ta in finansialiseringen och dess vågor som en del av analysen. Detta kan också göra den ekonomisk-historiska analysen policyrelevant: "f we are able to see the recurring patterns on how and when it appears and dissolve, it may actually be possible to learn from history and provide advice for policymakers facing the perils of financialisation. This is social good that we economic historians owe society." (s. 8) Som lovande framtida forskningsfrågor pekar han på: ‘what has been the role of economic policy and institutions during periods of financialisation and de-financialisation?’, ‘what has been the interaction between inequality and financialisation?’, ‘what has been the extent and significance of shareholder value orientation during different periods of financialisation?’, och ‘to what extent has financialisation been a response to stagnation tendencies, and to what extent has it contributed to such?’

referens

Lars Ahnland (2022), "Survey article on Nordic financialisation in the long run", Scandinavian Economic History Review. Tillgänglig online, här.

Att tolka överlappningskomponenten i Gini-koefficienten

När man studerar fördelningen av inkomster och förmögenheter med mått som Gini-koefficienten eller Theil-koefficienten är det vanligt att man bryter ner fördelningen på skillnader mellan grupper och skillnader inom grupper. Om vi studerar inkomstfördelningen i Sverige idag skulle man t ex kunna bryta ner Gini-koefficienten för inkomster på hur mycket som beror på den genomsnittliga inkomstskillnaden mellan män och kvinnor, och hur mycket som beror på skillnaden inom gruppen män och inom gruppen kvinnor. Detta är mellan-komponenten och inom-komponenten. Ett annat exempel kommer från en artikel som Anna Missiaia, Mats Olsson och jag publicerade 2018, om fördelningen av förmögenheter i Sverige 1750 till 1900. I tabellen nedan visar vi Gini-koefficienten totalt samt för fyra olika sociala grupper: adeln, borgerligheten, bönderna, och en bred grupp "arbetare och lägre medelklass". Vi ser t ex att Gini-koefficienten totalt år 1750 var 0.79 men att den inom gruppen bönder bara var 0.57. Av någon anledning har vi sedan när vi ska bryta ner den totala ojämlikheten på mellan- och inom-komponenter, gått över till Theil, vilket är det som syns längst ner. Där ser vi att inom-komponenten är den större delen av Theil varje år. Vad betyder då det?

 

 

I vår analys i artikeln från 2018 betonade vi betydelsen av den ökade inom-komponenten när skillnaderna inom bondegruppen ökar -- Ginin för bönderna ökar från 0,57 1750 till 0,80 år 1900, och likaså att adeln hela tiden har en stor skillnad inom gruppen. (Något som vi fördjupade i en senare artikel.)

I artikeln från 2018 menade vi med referens till Alfani (2017) att det var bättre att dekomponera Theil än Gini eftersom Theil är "perfectly decomposable" medan Ginin lämnar en överlappande del. Andra forskare har dock ägnat sig just åt att analysera överlappningsdelen av Ginin. Här utgår jag från Peter J Lambert och André Decosters artikel "The Gini coefficient reveals more" från 2005. De börjar med Branko Milanovics kända studie av världens inkosmtfördelning där han för 1993 finner en Gini-koefficient på 57,8 varav överlappningen står för 6,8. I en del världsdelar står överlappningen för större delen av total ojämlikhet: i Latinamerika står den för 30,3 av 55,6 Gini-punkter, och i Västeuropa och Nordamerika för 19,4 av 36,6 Gini-punkter. Däremot så tar Milanovic inte alls upp överlappningen i sin substantiella diskussion, säger Lambert och Decoster:

"Contrary to his detailed and deductive analysis of the changes in the between and within components, Milanovic relies on intuition along with some simulations to interpret overlap behaviour, and remarks that "every synthetic index of inequality, and the Gini is no exception to that, is a very complex statistic" (page 80). Needless to say, then, there is plenty of room - and need - for some more analytical underpinning of the behaviour of the Gini overlap term. That is the purpose of our paper." (s. 2)

Jag är själv i en situation där jag har en Gini-koefficient med en stor överlappningskomponent som jag vill tolka. Jag har samlat in förmögenhetstaxeringen för 8053 skattebetalare i tio svenska län år 1900. Fördelningen per län ser ut så här:

Och dekompositionen ser ut så här:

 

Av en Gini på 70,5 står alltså överlappningen för 40,4 punkter. Därför blir det intressant att tolka inte bara inom- och mellan-komponenterna, utan också överlappningen.

Lambert och Decoster menar att Gini-dekompositionerna började med Bhattacharya och Mahalanobis (1967) och fortsatte med Pyatt (1976) och Mookherjee och Shorrocks (1982). De senare menade att överlappnings-residualen var en "awkward interaction effect... impossible to interpret with any precision, except to say that it is the residual necessary to maintain the identity". Sedan 1980-talet har forskare också tagit fram "decomposable" ojämlikhets-index som inte skapar någon sådan besvärlig residual: bland dessa studier finns Bourguignon (1979), Shorrocks (1980) och Cowell (1980).

I sin egen analys börjar Lambert och Decoster med två sub-grupper, a och b, som kan beteckna regioner eller någon annan socioekonomisk uppdelning av befolkningen.

Mishra och Parikh (1992) kallar R "the "across-groups" contribution to the Gini coefficient", medan , Mookherjee och Shorrocks (1982) "complain, in respect of the residual R, that 'the way in which it reacts to changes in the subgroup characteristics is so obscure that it can cause the overall Gini value to respond perversely to such changes'" (cit. s. 6)- Shorrocks och Wan (2004) är också kritiska, och kallar  R en “poorly specified” del av Gini-dekompositionen. 

"Milanovic (2002), in contrast, seems comfortable with the overlap contribution to the Gini decomposition, describing it in the context of world inequality analysis as measuring the degree of homogeneity within regions: “the more important the overlapping component... the less one’s income depends on where she lives”. Milanovic also attributes an increase in world overlap over time to the changing situations in India and China, occurring as “more people from these poor countries ‘mingle’ with people from rich countries”" (cit. s. 6)

Referens

Peter J Lambert och André Decoster (2005) "The Gini coefficient reveals more", center for Economic Studies Dsicussion Paper Series 05.08, KU Leuven.

Den svenska välfärdsstaten och den ekonomiska tillväxten sedan 1950

 

De spanska nationalekonomerna Luis Buendía and Enrique Palazuelos publicerade 2014 en artikel om Sverige (!) i Cambridge Journal of Economics. De menar att välfärdsstatens huvudsakliga mål är (1) full sysselsättning, (2) bättre levnadsförhållanden, och (3) minskad inkomstojämlikhet. De huvudsakliga medlen för att uppnå detta är transfereringar, välfärdstjänster, ekonomisk politik, och arbetsmarknadspolitik.

1950 till 1975 var den ekonomiska tillväxten i Sverige mycket god. Privat konsumtion växte med 3,0 procent om året, offentlig konsumtion med 4,6 procent, kapitalformationen med 4,5 procent, exporten med 6,0 procent och importen med 6,2 procent. Detta byggde ihop till en BNP-tillväxt om 3,7 procent årligen, att jämföra med 1,3 procent 1976-1993 och 3,1 procent 1994-2008. (Sverenius 1999 har också en intressant nedbrytning av BNP-tillväxten i dess olika komponenter för efterkrigstiden och 1980-90-talen.) Arbetsproduktiviteten ökade med 3,9 procent om året bland annat genom en ökad kapitalintensitet. (s. 764)

"Labour productivity growth during the period 1950–75 ascended by a total of 160%, rendering compatible the public policies that were implemented, the increase of business profits—particularly those of the biggest firms—the rise of wages and the increase of public revenues coming from taxes and contributions on firms and labour (Steinmo, 1993, pp 120–21; Glyn, 1995, pp 114–15; Erixon, 2010, pp 682–83)." (s. 764)

Industrisektorn växte snabbt under perioden oc hen rad företag blev Europaledande i sina respektive branscher -- Tetra Pak, IKEA, Electrolux, Ericsson med flera. Kombinationen av vinster i storföretagen, full sysselsättning och stora löneökningar tolkar Buendia och Palazuelos så här:

"Therefore, the growth model was a response to an accumulation pattern where corporatist relations (with strong unions and a social democratic government) made feasible a distribution of the productivity gains in compatibility with adequate profit levels that preserved employers’ expectations to sustain investment. Aggregate demand, productive supply, income distribution, market structure, and institutional consensus gave rise to a loop of virtuous relations that enhanced the reproduction of the accumulation pattern (Erixon, 1997, pp 15–18; Huber and Stephens, 2001, pp 127–31; see also
Ryner, 1998, p 105; Blyth, 2002, pp 119–25)." (s. 764-765)

De fyra pelarna av arbetsmarknaden som stöttade välfärdsstaten i detta perspektiv var enligt Buendia och Palazuelos de följande.

1. aktiv arbetsmarknadspolitik som kvalificerade arbetskraften och integrerade kvinnor i arbetskraften (Huber och Stephens 2001).
2. att den offentliga sektorn skapade jobb. Enligt Edvinssons (2005) siffror mer än tredubblades antalet offentligt anställda mellan 1950 och 1975.
3. centraliserade förhandlingar mellan arbetsgivarna och fackföreningarna
4. solidarisk lönepolitik som minskade lönespridningen mellan arbetare i olika företag och sektorer, och samtidigt var tänkt att förebygga inflation genom löneökningar till arbetare i de mest produktiva företagen (Erixon 2008).
   

Transfereringarna -- inklusive ålderspensioner, arbetslöshets- och sjukdomsförsäkringar, barnbidrag, föräldraledighet -- expanderade under efterkrigstiden, på åtminstone fyra sätt: summorna som delades ut, täckningsgraden, replacement rate (alltså hur stor del av sin tidigare inkomst man fick ut), och en minskning av hur mycket den försäkrade själv direkt fick betala för försäkringen. Transfereringarna var på 1970-talet i Sverige bland de generösaste i världen, säger de med referens till Scruggs och Allan (2006) som jag bloggat om här. Välfärdsstatens tredje pelare var de offentliga tjänsterna. Sjukvård och utbildning, men också äldrevård, barnomsorg med mera förbättrades under efterkrigstiden. Den fjärde pelaren var den ekonomiska politiken. Skattekvoten ökade från 25 procent av BNP 1955 till 41 procent 1975, och inkomstbeskattningen blev mer progressiv. 

Genom dessa fyra pelare uppnådde man sina mål. Arbetslösheten låg runt 1-3 procent under efterkrigstiden, och arbetslöshet längre än ett år var i princip icke-existerande säger de med referens till Rehn (1990). Arbetarnas levnadsstandard förbättrades mycket snabbt, och lönespridningen minskade rejält. 

Hur hängde då den ekonomiska tillväxten och välfärdsstatens utbyggnad ihop? Buendía och Palazuelos sammanfattar det i tabell 3:

En ökning av BNP med 3,7 procent om året möjliggjorde/finansierade expansionen av välfärdsstaten, och löneökningarna. Men välfärdspolitiken påverkade också den ekonomiska tillväxten:

"On the other side, given that the achievement of the welfare state’s goals made necessary an increase in public expenditures on consumption and investment, government demand became a central component of aggregate demand. Similarly, active labour market policies fostered qualification, whilst the improvement of public transfers and social services stimulated productivity growth and contributed to favourable business expectations. Moreover, social achievements enabled macroeconomic stability inasmuch as they paved the way for an agreed income distribution, preventing inflation trends that would have jeopardised the growth dynamics." (s. 767)

(För ett annat sätt att teoretisera samspelet mellan välfärdspolitik och ekonomisk tillväxt, se Hein, Meloni och Tridico 2021.) Från mitten av 1970-talet bröts den positiva rundgången mellan ekonomi och politik. Arbetarrörelsen krävde vidare utbyggnad av välfärdsstaten och högre löner även när ekonomin gick sämre, men Buendía och Palazuelos menar att det inte var detta som i sig knäckte utvecklingen. Dettta kom istället från (i) den internationella ekonomiska krisen i mitten av 1970-talet, "(ii) the change in the correlation of right and left forces" (??), och (iii) avregleringar som ledde till en bubbla och 1990-talskrisen. På faktor (ii) pekar de på att SAP förlorar valet 1976, och att facket blev mer internt splittrat när tjänstesektorn blev ledande internt (Korpi 1983, s. 230; Martin 1984, sektion 3). SAP gick högerut på 1980-talet, och på högersidan av politiken gick arbetsgivarna på offensiven, säger de med referens till Blyth (2002, s. 209-229) och Ryner (2002, s. 144-153). Vägen till krisen beskriver Buendía och Palazuelos på följande, inte odiskutabla, sätt:

"The subsequent new balance of power left its imprint on economic policies, favouring the introduction of some macroeconomic policies that were dysfunctional to the model as it had been working and precipitated the bursting of the crisis. Among them, the policies of liberalisation and economic opening exposed larger firms (already affected by the decrease in foreign demand) to further competitiveness pressures. Finally, the rapid deregulation of the financial sector in a context of low interest rates, fixed exchange rates and a tax system that incentivised borrowing, led to an increase of the credit and the creation of bubbles in the real estate sector and in the stock exchange (Whyman, 2003, p 95).
The combination of liberalisation and stabilisation policies, the slowing down of public demand and the growth of the two bubbles caused fatal errors in the functioning of the economy. When in 1990 international interest rates increased, interest rates in Sweden became under pressure, and the economy was the victim of speculative attacks. The government reacted by increasing interest rates, which became very high in real terms in a context of reducing inflation. The appreciation of the currency depressed foreign demand whilst the increase in the interest rates put an abrupt end to the bubbles and cut domestic demand. As a result, a great part of the banking system failed and had to be bailed out. A currency crisis followed the banking crisis, and faced with the impossibility of keeping a fixed exchange rate, the Swedish crown started to float in the end of 1992. The depreciation that followed put the basis for an export-led recovery, a recovery under a new accumulation pattern, since the above-mentioned events meant the dismembering of the Golden Age growth model (Ryner, 2002, pp 53, 148–51; Belfrage and Ryner, 2009, pp 268–70)." (s. 769)

70-talets ekonomiska kris och de förändrade institutionerna satte igång den kedja av händelser som orsakade 1990-talskrisen, "preventing the accumulation regime from working. As a consequence, there was a dismembering of the welfare state model, which despite some dysfunctional aspects,
had been in tune with that accumulation regime. The point of no return came with the outbreak of a deep economic crisis in 1991–93, after which a new growth pattern emerged (Glyn, 1995, p 119; Ryner, 2002, pp 152–54)." (s. 769)

Här slås man av att kopplingen mellan tillväxtregim eller ackumulationsregim* å ena sidan, och välfärdsstatens politik å andra sidan, är rejält underteoretiserad i artikeln. Gör en ekonomisk kris som den i Sverige 1991-94 ett ekonomisk-politiskt och välfärdspolitiskt skifte oundvikligt? I så fall varför och genom vilka mekanismer? Och varför skedde inte det redan med krisen efter oljeprischocken 1973?

I vilket fall så menar Buendía och Palazuelos att politiken efter 1991 var mycket olik den som förts dithän, och det kan man ju hålla med om. Sysselsättningen i offentlig sektor slutar öka, och det är den privata sektorn som får stå för jobbskapandet. Arbetsproduktiviteten växte nu mycket långsammare, 2,2 procent om året jämfört med 3,9 procent under de gyllene åren. (s. 769) Tillväxtens drivkrafter var framför allt privata investeringar (+5% om året) och exporterna (+7,3% om året). Vinsterna har ökat snabbare än lönerna, vilket också varit ett av den nya ekonomiska politikens mål (Ryner 2002, s. 155-158; Erixon 2010).

Arbetsmarknaden har förändrats i grunden, med högre arbetslöshet, fler flexibla jobb, och mindre offentliga satsningar på arbetsmarknadspolitik. De offentliga transfereringarna har blivit mindre generösa, framför allt för sjukförsäkringen och a-kassan. Allra störst har nedskärningarna varit i pensionerna. Inom de offentliga tjänsterna har självkostnaden ökat. Den ekonomiska politiken har lagts om på så sätt att statens utgifter som andel av BNP minskat, att skatteprogressiviteten minskat med mera.

Hur hänger då välfärdsstat och ekonomisk utveckling ihop sedan 1990-talet? De börjar med något ganska självklart: med lägre produktivitetstillväxt blir det mindre pengar till välfärdssatsningar. Men den viktigare effekten är, säger de, att den ekonomiska politikens nya inriktning "based on fostering profits and maintaining monetary stability (Ryner, 1998, pp 106–9; Erixon, 2008, pp 370–71; Belfrage and Ryner, 2009)" skadat välfärdsstaten vad gäller målen den fulla sysselsättningen, högre löner och minskad ojämlikhet. (s. 772)

 

Sedan statsbudgeten januari 1991, som lanserade låg inflation som det övergripande målet för den ekonomiska politiken (Lindbeck 1997, s. 1303; Huber och Stephens 2001), är den fulla sysselsättningen inte längre högsta prioritet. Inkomstojämlikhten slutade minska på 1980-talet och har ökat sedan 1994, genom minskad löneandel, ökad lönespridning och mindre omfördelning. "the welfare state’s retreat is evident and subsequently affects economic growth": lägre prioritet för sociala mål och mindre expansion av de offentliga tjänsterna minskar aggregerad efterfrågan, och "fewer social achievements" (??) hämmar produktivitetsutvecklingen, eller förbättrar inte den som de brukade göra. (Det är oklart hur. Är det genom postkeynesianska effekter a la Storm och Naastepad? Kanske.) B och P menar också att den sociala instabiliteten ökat: "Furthermore, the moderation of the distributive struggle, previously handled through consensus policies, now depend on the social dominion exerted by employers, the political framework and ideology. " (s. 773) I diagram 2 sammanfattar B och P den nya ackumulationsregimen sedan 90-talskrisen och hur den relaterar till välfärdsstaten:

Jag är inte helt övertygad av Buendía och Palazuelos artikel. De pekar förstås på intressanta fenomen och samband, men jag tycker att de kunde förklarat tydligare genom vilka mekanismer de olika delarna av välfärdsstaten påverkar och påverkas av den ekonomiska utvecklingen. Till exempel: varför skulle "fewer social achievements" hämma produktivitetsutvecklingen? Det finns också en stor svart låda i att det inte diskuteras vad för typ av jobb som skapas. Som jag ser det är de starkaste argumenten för att den liberala vändningen på 1990-talet var bra och nödvändig, att tjänsteekonomins jobbskapande kräver andra lönepolitiska och välfärdspolitiska åtgärder än vad som var kompatibelt med fordismens jobbskapande. Det argumentet genomsyrar t ex Christer Lundhs bok om arbetsmarknadens utveckling, eller Barry Eichengreens bok om Europas ekonomier sedan 1945. I och med att Buendía och Palazuelos inte tar upp sådana välkända argument, tycker jag inte heller att man kan säga att de på ett föredömligt bemöter sina motståndares bästa argument. Argumentet läggs mer fram här som skuggboxning; Assar Lindbecks artikel från 1997 där Lindbeck tydligt argumenterar för att (ny)liberal reform av den svenska välfärdsstaten är nödvändig refereras här, men de ger sig inte in i diskussion med Lindbeck. Det är slående att begreppet "fordism" inte förekommer i Buendía och Palazuelos artikel; för en artikel som diskuterar sambandet mellan ackumulationsregim och välfärdsstat är det anmärkningsvärt.

referens

Luis Buendía och Enrique Palazuelos (2014) "Economic growth and welfare state: a case study of Sweden", Cambridge Journal of Economics. Läs här.

fotnot

* Det är också lite oklart vad ackumulationsregim betyder här. Jfr van der Zwans (2014) diskussion om finansialisering som ackumulationsregim utifrån den franska reguleringsskolan. I samband med Belfrage och Kallifatides (2018) anmärkte jag däremot att jag tyckte att det var lite otydligt vad tillväxtregim och ackumulationsregim var, och skillnaderna mellan de två begreppen. Begreppet tillväxtregim har jag däremot diskuterat utifrån Bhaduri och Marglin (1990) där begreppet har en tydlig betydelse, utifrån inkomstfördelningen och var efterfrågan i ekonomin kommer ifrån.

Val och demokratisering sedan 1900

Jag har tidigare bloggat om betydelsen av val i odemokratiska regimer för att kunna demokratisera dessa. Val även med begränsad rösträtt eller med brott mot liberala rättigheter om yttrandefrihet, demonstrationsfrihet etcetera kan som jag ser det -- influerad framför allt av Michael K. Miller -- vara en demokratisk kraft genom flera mekanismer: genom att srida en demokratisk kultur bland de som inkluderas och skapa en vana av politiskt deltagande med mera, genom att höja kraven för medborgerliga rättigheter och rättvisa val, genom att skapa en punkt att fokusera på för oppositionspartier och -rörelser (som också kan få stöd genom att uppmärksamma orättvist genomförda val och valfusk), och så vidare. Andra statsvetare, som Gandhi och Lust-Okar (2009), betonar däremot att odemokratiska val ger en möjlighet för de styrande eliterna att kontrollera befolkningen ännu mer genom informationsinnehållet i valen, genom patronage och så vidare.

Statsvetarna Amanda B. Edgell (U of Alabama), Valeriya Mechkova (Göteborg), David Altman (Pontificia Universidad Catolica de Chile), Michael Bernhard (U of Florida) och Staffan I. Lindberg (Göteborg) ger sig i en artikel från 2018 in i denna debatt. Lindberg har varit en ledande företrädare för "odemokratiska val leder till demokratisering"-tesen, men Gandhi och Lust-Okar menar att Lindbergs (2006) argument byggde på studier i Afrika söder om Sahara och att motsvarande studier t ex i Latinamerika inte stödjer argumentet; den empiri som de själva utgår ifrån är dels från Mexiko, men i hög grad från Mellanöstern.

Edgell et al har ett större dataset, V-Dem som jag tidigare bloggat om, för hela världen och en lång tidsperiod i 1900 till 2010, och kan därmed ta upp just sådana frågor om huruvida "democratization by elections"-argumentet funkar i vissa världsdelar men inte i andra, eller i vissa epoker men inte i andra. Deras artikel börjar effektivt:

"There is no democracy without contested elections. They are the medium through which popular sovereignty is translated into working institutions of government. Despite this, the discipline has long wrestled over the relationship between elections and democracy. Huntington proclaims, “[e]lections, open, free, and fair, are the essence of democracy, the sine qua non”, and the literature often highlights founding elections as the moment of democratic transition. Yet it remains important to avoid the fallacy of electoralism. Many authoritarian regimes mimic democratic procedures,even multiparty elections, in an attempt to legitimize their hold on power. It is essential not to conflate necessity with sufficiency." (s. 422-3)

Från odemokratiska-val-är-kontroll-sidan refererar de Gandhi och Przeworski som menar att valen låter auktoritära ledare dela ut rents för att blidka oppositionen, Lust-Okar diskuterar "competitive clientilism" och Magaloni visar att röstning och politiska partier kan stabilisera den auktoritära regimen. Det motsatta "democratization by elections"-argumentet klargör de bl.a. så här:

"Reiterated elections hold the potential for social learning: (1) opposition parties become better at coordination, campaigning, and countering fraud; (2) citizens come to expect regular opportunities to decide who will hold power, engage in politics, and value the inherent rights that make that possible; and (3) civil society organizations learn to better advocate for their interests and promote vertical accountability. 

Di Palma originally called this the “power of elections”. /.../" (s. 424)

 

 

referens

Amanda B. Edgell, Valeriya Mechkova, David Altman, Michael Bernhard och Staffan I. Lindberg (2018) "When and where do elections matter? A global test of the democratization by elections hypothesis, 1900–2010", Democratization 25 (3) 422-444. Läs här.