Bondeförbundets riksdagsledamöter 1933-1970

 

I Personhistorisk tidskrift publicerades 2014 en artikel med den något kryptiska titeln "Män från landsbygden: riksdagsledamöter i Bondeförbundet/Centerpartiet 1933-1970". Artikeln är skriven av Erik Wångmar, historiker från Linnéuniversitetet. Artikeln börjar både kristallklart och mystiskt:

"Under perioden 1933-1970, de sista 38 åren av tvåkammarriksdagen, representerades Bondeförbundet/Centerpartiet (namnbyte 1957/1958) av 191 individer. Hela 185 (97 procent) av dem var män.
Syftet med den här artikeln är att undersöka och analysera dessa 191 personer. Fokus ligger på kön, ålder och tjänstetid, utbildning och yrken, valkretstillhörighet och hemkommun, de som fick ledande riksdagsuppdrag samt de som blev statsråd 1936-1945 och 1951-1957. För att få perspektiv på resultaten görs det för flertalet parametrar jämförelser med riksdagsledamöter i de andra riksdagspartierna, i syfte att lyfta fram särarter hos bondeförbundarna/ centerpartisterna." (s. 95)

Det är ju kristallklart i vad som ska göras, men mindre klart varför: varför just perioden efter 1933, vad förväntas, och så vidare. Forskningsöversikten börjar med att Wångmar diskuterar andra kollektivbiografier över politiker: Camilla Norrbins avhandling om kvinnor i tvåkammarriksdagen 1922-1970, Wångmar i PHT 2005 om statsråd 1945-2003, och artiklar om andra bondeförbundare i PHT: Gunnar Hedlund (1900-1989), och Axel Rubbestad (1888-1961) som satt i riksdagen 1933-1960 och var statsråd 1943-45. Anders Björnsson har skrivit om en annan bondeförbundare i PHT, Ferdinand Nilsson (1896-1987). Björnsson har också skrivit en bok om Bondeförbundets politik på 1930-talet, "med betoning på det som låg i närheten av ett fascistiskt tankemönster, inte minst rastänkandet". Hans-Albin Larsson har i sin avhandling skrivit om Bondeförbundets riksdagsmäns yrken, ålder och hemorter 1945-1960. "Han konstaterade, föga förvånande, att partiets riksdagsgrupp under denna period dominerades av lantbrukare." (s. 96)

Efter den översikten kommer Wångmar till motiveringen för perioden. Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund valdes för första gången in i riksdagen 1917, och de båda partierna gick samman 1921. "Bondeförbundet blev en maktfaktor i svensk politik genom krisuppgörelsen med den socialdemokratiska regeringen 1933." Detta är motiveringen till att börja undersökningen 1933, men skulle inte den funka lika bra till att motivera att börja studien före 1933? Alltså: 1917-33 var bondepartierna utanför makten och efter 1933 inom den styrande koalitionen. Förändrade detta rekryteringen av riksdagsmän? Att avsluta studien när tvåkammarriksdagen upphör 1970 "kräver ingen ingående motivering", säger Wångmar, och pekar också på att perioden överensstämmer med Pehrsson-Bramstorps (1934-1949) och Gunnar Hedlund (1949-71) perioder som partiledare. Det mer substantiella ringar Wångmar in så här:

"Inom ramen för en större kollektivbiografisk studie i monografiform är ett antal teoretiska utgångspunkter möjliga att applicera på ämnet: Agrarianismen kontra liberalism och konservatism, reell representation och affektiv representation, politisk kultur, genus och närvarons politik samt aktör och struktur. Tre av dem, politisk kultur% genus och närvarons politik samt aktör och struktur, får anses utgöra ett teoretiskt allmängods och diskuteras därför inte här. Med agrarianismen avses de ideologiska värderingar som fanns inom de bondepartier som bildades främst i norra Europa i början av 1900-talet"

Man kan tycka att politisk kultur, "aktör och struktur" med mera inte är helt utredda konsensuspoänger, men men. Inte heller den ideologiska utredningen säger särskilt mycket:

"Det anses att Bondeförbundet har sin grund i en kombination av svensk konservatism och svensk liberalism. Partiet var till en början i princip enbart inriktat på att få stöd av väljare som tillhörde jordbruksnäringen."

Detta lämnar ju det mesta osagt. Vad betyder "svensk konservatism" och "svensk liberalism"? Vilka delar var det som BF tog med sig? Varför just dem? Det finns en fotnot i det citerade stycket och den refererar till Rolf Torstendahls Mellan nykonservatism och liberalism (1969), Derek Urwin (1980), Yngve Mohlins Bondepartiet och det moderna samhället 1914-1936 (1989), Anders Widfelts fina bokkapitel i David Arters antologi From farmyard to city square? (2001), och Fredrik Erikssons avhandling Det reglerade undantaget (2004).

Totalt sett var det 191 individer som satt i riksdagen för BF åren 1933 till 1970: 94 någon gång i första kammaren och 121 någon gång i andra kammaren. Störst var gruppen 1970 då de var 69 personer, och minst var den 1957 då de var 44 personer. Den första kvinnan var Gärda Svensson som satt i FK 1945-1963. Den andra kvinnan blev invald 1954, den tredje 1963, och först 1968 fick Bondeförbundet sin första kvinnliga ledamot i AK. (s. 99) Att BF hade så få kvinnliga riksdagspolitiker är, menar Wångmar, förvånande mot bakgrunden att partiets kvinnoförbund var relativt stort. Han menar dock att kvinnoförbundet inte var så partipolitiskt fokuserat utan fokuserad på landsbygdskvinnornas levnadsvillkor. (s. 100) Vad gäller ålder var de yngsta riksdagsledamöterna två 30-åringar, en invald 1918 och en invald 1921. Fem män blev invalda vid 32 års ålder, varav en var Thörbjörn Fälldin 1958. De yngsta riksdagsledamöterna i allmänhet under perioden var socialdemokraten Per Edvin Sköld som blev invald vid 26 års ålder 1918 och moderaten Anders Björck som var 24 år när han blev invald 1968. Det valet invaldes också två 25-åriga socialdemokrater.

23 av 191 ledamöter hade högskoleexamen. Sju ledamöter (4 procent av alla) hade forskarutbildning: fem var fil dr och två fil lic.  Fyra var proessorer: Carl Axel Reuterskiöld (1870-1944), Karl Gustav Westman (1876-1944), Nils Wohlin (1881-1948) och Sten Wahlund (1901-1976). Under perioden var Folkpartiet det mest akademiska av partierna: av deras ledamöter hade 43 procent högskoleexamen och 59 procent studentexamen. Näst högst var värdet för Moderaterna: 31 respektive 55 procent. För SAP var siffrorna 21/23 procent och för VPK 25/25 procent.

82 procent av Bondeförbundets riksdagsledamöter var något slags lantbrukare. Motsvarande siffra var 27 procent för Moderaterna, 13 procent i Folkpartiet, 2 procent i SAP och 0 procent i VPK.

"Inom Folkpartiet var minst fem av åtta från lantbruksnäringen aktiva inom frikyrkan och/eller nykterhetsrörelsen och kan därför hänföras till partiets frisinnade falang. Fyra av de fem socialdemokratiska riksdagsledamöterna representerade valkretsar i Norrland och i vissa fall hade de haft andra arbeten vid sidan av lantbruket. Bland lantbrukarna i Moderaterna fanns det några storjordbrukare, men ett flertal av dem får ses som ganska ordinära svenska jordbrukare på samma sätt som Centerpartiets riksdagsledamöter från lantbruksnäringen.
Den totala andelen lantbrukare i riksdagen vid utgången av 1970 var 18 procent. Det innebar en klar överreprenstation i relation till hela befolkningen, då andelen yrkesverksamma inom jord- och skogsbruk var åtta procent." (s. 103)

Regionalt sett var Bondeförbundet starkast i Kronoberg, Gotland och Hallands län. De flesta BF-riksdagsledamöter bodde i landsbygdskommuner.

 Under perioden 1933-1970 var lantbrukarna starkt överrepresenterade i riksdagen i förhållande till näringsstrukturen. Jordbrukets andel av sysselsättningen minskade, och urbaniseringen öakde. "Utvecklingen kan ses som en del i moderniseringen av det svenska samhället. Denna utveckling var
knappast önskvärd utifrån partiets horisont, då den minskade partiets väljarbas." (s. 112) Angående meningen med det slippriga begreppet moderniseringen refererar Wångmar till Hans Albin Larsson (Partireformationen: Från bondeförbund till Centerparti, diss., Lund, 1980, s. 27-48) och Wångmar (2013, s. 74-81).

Artikelns slutsatser är synnerligen deskriptiva: låg andel kvinnor och låg andel unga bland riksdagsledamöterna, många var lantbrukare, låg utbildningsnivå "men där personerna med högre utbildning i relativt stor omfattning togs i anspråk för ledande riksdagsuppdrag och för statsrådsposter." Så här slutar artikeln: "I allmänhet den sämsta kvinnorepresen-
tationen bland riksdagspartierna." (s. 113)

anteckningar

Erik Wångmar (2014) "Män från landsbygden: riksdagsledamöter i Bondeförbundet/Centerpartiet 1933-1970", Personhistorisk Tidskrift, s. 95ff. Artikeln finns fritt tillgänglig från tidskriftens hemsida.