Recension av Scheidels The Great Leveler

 publicerad i nedklippt form i Arena, 2017.

Walter Scheidel, The Great Leveler: Violence and the History of Inequality from the Stone Age to the Twenty-First Century. Princeton University Press, 2017. 504 s + xvii.

 

Samhällsvetaren Albert Hirschman analyserade i slutet av 1980-talet hur det i argumentationen mot progressiv politik sedan den franska revolutionen finns en uppsättning av återkommande argument som tillsammans utgör ”reaktionens retorik”. Hirschman menade att det framför allt var tre typer av argument som ständigt återkommer: meningslöshet, perversion, och risk. Den första typen är argumentet att det är meningslöst att försöka medvetet förändra samhället med social ingenjörskonst, eftersom det kommer misslyckas gentemot den naturliga ordningen. Den andra typen, perversion, är argumentet att försök till reformer kommer misslyckas och få den motsatta effekten till den eftersträvade. Tänk på Centerpartiets argument att en flygskatt endast skulle öka svenskarnas flygningar från Kastrup och Helsingfors, och så öka utsläppen. Den tredje är att reformer är en dålig idé eftersom de riskerar att skada tidigare landvinningar.

 

Jag har tänkt mycket på ”reaktionens retorik” sedan Stanford-professorn Walter Scheidels bok The Great Leveler: Violence and the History of Inequality from the Stone Age to the Twenty-First Century publicerades med dunder och brak (i alla fall i min lilla akademiska värld av historisk ojämlikhetsforskning) för ett par månader sedan. 2014 publicerade ju Thomas Piketty sin bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, och denna tegelstens försäljningssuccé och enorma genomslag gav tung akademisk legitimitet till vänsterkritiken av vår tids grasserande ekonomiska ojämlikhet. Att den intellektuella högern, från universitet till tankesmedjor, skulle mot-mobilisera var givet. Fram till nu har detta framför allt skett genom – i vissa fall träffsäker, i andra fall mindre så – ren kritik av Pikettys analys, utan att erbjuda ett eget positivt alternativ.

 

Antikhistorikern Scheidels bok är det första kontrasterande narrativet om historisk ojämlikhet från höger. Boken är över 500 sidor (vilket tycks ge en viss intellektuell aura i sig – tänk på diskussionerna om Pikettys tjocka bok och hur många som egentligen läste hela) och ger sig ut för att analysera ojämlikhetens historia i mänskliga samhällen sedan stenåldern. Scheidels grundargument, så som sammanfattat i vox-artiklar, op-eds, och en uppsjö kommentarer, är: i mänsklighetens historia har den ekonomiska ojämlikheten bara minskat varaktigt vid episoder av krig och katastrofer. I Hirschmans typologi: risk-argumentet, vi kan inte få det bättre än vi har det idag, eftersom det riskerar att leda oss till katastrof. Budskapet har reproducerats okritiskt i media: “Only catastrophe truly reduces inequality, according to a historical survey” (The Economist); “A Dilemma for Humanity: Stark Inequality or Total War” (New York Times), “Priset för jämlikhet är katastrofalt högt” (SvD). Efter att eventuella försök att göra föga faktisk politik av Pikettys förslag för utjämning (global förmögenhetsskatt osv) inte har kommit någonvart, så kan med Scheidel ojämlikhetens försvarare flytta fram positionerna ytterligare: inte bara är de förslag för att minska ojämlikheten som ligger på bordet (globala skatter) meningslösa, utan det är också meningslöst att tänka på fler förslag, eftersom de ändå inte kan göra någon skillnad om de inte innefattar krig eller epidemier.

 

Hur lyckas då Scheidel komma fram till denna extrema analys? The Great Leveler sällar sig till raden av stora ekonomisk-historiska böcker från de senaste åren som samlar in historiska exempel från hela världen och långa perioder. Daron Acemoglu och James Robinson kunde i sin Why Nations Fail (2012), om varför vissa länder är rika och andra inte, röra sig från Mollucaöarna till Oyo-staten i dagens Nigeria till 1900-talets Sydafrika i samma kapitel. Liknande så förenade Greg Clark i sin The Son Also Rises (2014), som studerar social rörlighet genom att använda efternamn med olika social status, analyser av Sverige där adliga namn (tänk von Rosen) jämförs med vanliga (Svensson), samurajer i 1800-talets Japan, och normandernas sociala rörlighet i Storbritannien sedan deras invasion av öarna år 1066. Med Scheidel, som är antikhistoriker, blir svepet ännu bredare. Här görs det nedslag i så olika platser och perioder som det hettitiska rikets fall på bronsåldern, Taipingupproret i Kina 1850-64, medeltidens Levanten, centrala Mexiko från 1500-tal till 1800-tal, Augsburgs unika skattestatistik sedan 1498, ojämlikhet i boendehusstorlek på de brittiska öarna under järnåldern, och en rad andra platser och tider. Scheidels bok är indelad i sju delar. Den första introducerar ojämlikhetens utveckling de senaste par tusen åren, och introducerar bokens tankegångar. De efterföljande fyra går igenom de fyra krafter som han menar har lyckats med att minska ojämlikheten: krig, revolution (framför allt kommunistisk sådan), samhällelig kollaps, och pest. Den sjätte delen går rätt kortfattat igenom alternativa förklaringar, och ägnas främst åt att döma ut den rätt gängse idén att reformistisk politik varaktigt kan komma åt ojämlikheten. Del sju drar slutsatser för samtiden.

 

I mångt och mycket är det fascinerande läsning. I sin historieskrivning rör sig Scheidel på ett delvis oförutsägbart sätt jämfört med det enkla reaktionära argument som boken kokats ner till i op-eds och mediabevakning. Mycket av hur han beskriver hur förmögenheter byggdes upp och fördelades i imperier som hettiternas, Han-dynastin eller det romerska kejsardömet skulle en marxist lika gärna kunna ställa upp på: i fokus är klassrelationer och framför allt vem som kontrollerar den politiska makten. Essensen av hans historiska analys, av perioden före 1900, säg, är inte att det bara var krig som kunde minska ojämlikheten, utan snarare att krig gjorde stor skillnad i samhällen. När Rom erövrade nya områden i krig ökade det ojämlikheten, eftersom politiska och militära eliter kunde ytterligare berika sig. Och man får en del häftiga historier om privatiseringar av jord i södra Mesopotamien för ungefär 5000 år sedan, om allmänningarna i aztek-riket, och annat.

 

Inte ens när det närmar sig vår tid är Scheidels analys så serietidnings-förenklad som den framstår i medierna. Pestens (den svarta dödens) roll i Europa decennierna och århundradena efter den kom till Italien med skepp från Krim år 1347 är ett bra exempel. Inom ekonomisk historia har man länge pekat på att pestens enorma utslagning av befolkning – ungefär halva Europas befolkning strök med – ledde till svår brist på arbetskraft, vilket stärkte arbetarnas förhandlingsposition. När så mycket jord blev ledig kunde tidiga jordlösa lägga beslag på jord och bli oberoende, och de jordägare och andra arbetsgivare var då tvungna att erbjuda högre löner och bättre arbetsförhållanden för att kunna attrahera arbetskraft. Detta ledde till en guldålder för europeiska arbetare, som varade i ungefär 200 år innan arbetskraftsöverskottet var tillbaka och reallönerna började sjunka eller stagnera fram till 1800-talets början. Detta är allmängods och i Scheidels framställning förstås ett exempel på hur hemska händelser kan minska ojämlikheten. Men han gör det inte så enkelt för sig. För det första konstaterar han att medan 1340-50-talets pest hade en starkt utjämnande effekt i Toskana (där vi har bra statistik), så hade pestens återkomst på 1600-talet inte alls det. Förklaringen är att då var jordägarna och kapitalisterna förberedda på att arbetskraftsbrist kunde uppstå, och svarade därför med att skärpa det våldsamma förtrycket av proletariatet, för att kunna bibehålla nivån av utsugning. Därför minskade ojämlikheten inte alls av denna pest. För det andra så gör han en jämförande analys av 1340-50-talets pest: medan den minskade ojämlikheten i Västeuropa, så gjorde den inte det t ex i dagens Polen, eftersom jordägarna där agerade proaktivt genom att skärpa träldomen, och så göra det omöjligt för de jordlösa grupperna att utnyttja arbetskraftsbristen till sin fördel.

 

Behandlingen av 1900-talet är mer dogmatisk. Scheidel använder statistik (producerad av Piketty och andra) på de rikastes andelar av inkomster och förmögenheter i ett stort andel länder, och visar att ojämlikheten i berörda länder tenderade att minska kraftigt under första och andra världskriget. Han utvecklar ganska noga på vilka sätt detta var, och förklarar att det var framför allt inte genom direkt kapitalförstörelse som vulgärläsningarna av Piketty vill göra gällande, utan genom den ökade sociala solidariteten när ”alla i samhället skulle ställa upp”, och starkt progressiva skatter på inkomster och förmögenheter infördes. Notabelt är att Tyskland är ett av de länder där ojämlikheten inte minskade under första världskriget – enligt Scheidel eftersom man hade en reaktionär regim som vägrade social utjämning, vilket i sin tur ledde till 1918 års strejker, uppror och revolutioner i landet. Återigen så är alltså mekanismerna genom vilka ojämlikheten minskar hos Scheidel inte särskilt ”höger”. Förutom genom beskattning, förstatliganden och jordreformer (som i Japan efter andra världskriget), så var den avgörande faktorn den kraftigt ökade fackliga anslutning som Europa framför allt såg under första världskriget. Facket stärker enligt Scheidel arbetare mot kapitalägare, och jämnar därför ut inkomsterna. Återigen, ingen typisk ”höger”-analys. Dogmatismen i Scheidels framställning av Europas 1900-tal är däremot att han vägrar medge att kraftigt omfördelande skatter eller fackliga framsteg på stor skala hade kunnat ske utan krigens massmobilisering och solidaritetskänslor. Under nazismen gynnades toppinkomsttagarna, säger Scheidel; det är alltså inte på något sätt att krig och katastrofer i allmänhet i bokens faktiska historiska analyser skulle minska ojämlikheten. Så sett är kärnan i Scheidels analys snarare vålds-materialistisk och uppgiven angående utjämnande projekt, än höger på ett igenkännligt sätt. Gapet mellan vad på de ungefär 500 sidorna mellan inledningen och slutsatserna å ena sidan, och på bokens baksida och i media-rapporteringen å andra sidan, är betydande.

 

Göran Therborn kallade i sin recension i Aftonbladet Scheidel för en ”forntidshistoriker som velat tjäna sig en hacka på att bidra till kampen mot jämlikhet”. Och som väl framgått så tror inte heller jag att Scheidel var omedveten om att det fanns efterfrågan på en historisk ojämlikhetsbok som kunde stänga den dörr som Pikettys bok öppnade för tre år sedan. Men när jag läser Scheidel tänker jag att han inte är en dogmatisk nyliberal av något vanligt snitt. Hans analyser av perioden före 1900 är materialistiska, och mer nyanserade än man kan tro. Min gissning är att den uppenbart felaktiga dogmatismen i bokens huvudbudskap är ett resultat inte av Scheidels absoluta tro på det, utan av (1) vetskapen att det fanns en (politiskt motiverad) marknad, och (2) och kanske viktigare, en forskares roliga arbete med att ta en tes och driva den långt, genom tiotals exempel, och dra argumentet till sin spets, som en intellektuell övning. Det brukar sägas att i en god politisk debatt så ska man bemöta ens motståndares bästa argument; så sett rekommenderar jag The Great Leveler till alla jämlikhets-intresserade som har 500 sidors läsning över. Författaren är påläst och skriver väl (han hade kul när han skrev den, tror jag); grund-argumentet må vara befängt, men framstår i alla fall som ett intressant tanke-experiment, och på vägen lär man sig mycket och får nya perspektiv. Varandes recensent läste jag den med papper och block i hand och sitter nu här med 15 sidor tätskrivna anteckningar; The Great Leveler är märgfull.