Perspektiv på ekonomisk ojämlikhet på lång sikt

Intresset för ekonomisk ojämlikhet har ökat de senaste tjugo åren, i takt med att ojämlikheten ökat i Västvärlden och inte minst i tongivande länder som USA. En av frågorna som ställts av forskare från en rad olika discipliner, säger historikern Trevor Jackson i en ny essä i Past and Present är: lever vi i en ny "Gilded Age"? Historikern Patrick Manning identifierade i sin presidential address till American Historical Association i januari 2017 två stora kriser i vår tid: klimatkrisen och ojämlikheten. Manning menade att naturvetare bäst hanterar den första krisen och humanister och samhällsvetare bäst den andra krisen, och det här är spännande, fortfarande i Jacksons referat:

"He called for a giant collaborative ‘world-historical research campaign’ on the dynamics of inequality since 1500, saying of such a proposal that it ‘may seem to be of an enormous and perhaps impossible scale, but I believe that it is both feasible and necessary’" (cit. s. 2)

Jackson visar att även Barbara Weinstein i sin presidential address till AHA år 2008 talade om behovet av mer forskning om ojämlikhet, men mer i ett globalt perspektiv: ojämlikhet mellan länder och regioner, relaterat till frågor om utveckling, imperier och avkolonisering. Skiftet från Weinsteins mellan-land-fokus 2008 till Mannings inom-land-fokus 2017 har att göra med genomslaget för Thomas Pikettys forskning, menar Jackson som också menar att Pikettys med medförfattares forskning lett till något ovanligt, nämligen ett konsensus i forskningen, i detta fall om att ojämlikheten peakade i det sena 1800-talet eller tidiga 1900-talet, minskade till ett historiskt minimum på 1970-talet, och därefter ökade igen.

Men det har kommit en ny våg av ojämlikhetsforskning sedan Piketty, menar Jakcson. Så här presenterar han denna litteratur:

"Mostly but not exclusively produced by economists doing economic history, it focuses on the long-term dynamics of within-group income and wealth inequality, mostly but not exclusively in early modern Europe. This new history of old inequality has major implications for our understanding ofmodern inequality, and may furnish better analogies than the Gilded Age. As Manning had hoped, it has used a common set of methods and questions to build, piece by piece, a powerful set of conclusions from a series of small studies. Its findings and its methods are of direct interest to historians: not only to historians of early modern Europe, but to anyone who studies power,
exploitation, governance and hierarchy, which is to say, historians in general." (s. 6)

Och så här intressant sammanfattar Jackson resultaten i denna litteratur, i tre punkter:

"First, they find that between about 1300 and about 1900 (when their work connects to Piketty’s), inequality increased continuously almost everywhere. That means there is no clear link between economic growth and inequality. Secondly, the only phenomena that seem to have substantially reduced inequality were unprecedented catastrophes like the Black Death, and, very occasionally, redistribution of property. Thirdly, although few things have decreased inequality, many strategies of elite wealth defence have worked to increase it. In his critique of the Second Gilded Age thesis, Winant argued that treating inequality after the 1970s as a return to a historic norm implies that inequality ‘expresses a transhistorical dynamic within capitalism, which requires the mediation of no particular institutions or context to occur. Egalitarian tendencies thus appear to depend on the
presence of exceptional, historically specific institutions, while unequal ones can be explained satisfactorily by a generic absence’.15 The long persistence of income and wealth inequality in early modern Europe points to a variation on this claim: many particular institutions and contexts were sufficient to preserve or increase inequality, and egalitarian moments were the result of exceptional unexpected institutional failure." (s. 6)

Som något som skrivit en artikel om Stockholm 1650-1750 där vi försöker förklara just varför  och hur ojämlikheten blir så hög, och en artikel om Finland 1750-1900 där vi resonerar om hur ojämlikhetn kan ha fallit som ett resultat av ekonomisk utveckling, sympatiserar jag så klart väldigt mycket med den implicita kritik som kommer i punkt tre och med referens till Winant. Som en fjärde poäng om vad litteraturen kommit fram till, menar Jackson att ekonomisk-historikerna i ojämlikhetslitteraturen som en biprodukt av sitt arbete med skattekällor presenterat nya rön om hur tidigmoderna stater såg på och behandlade sina undersåtar och medborgare. Hans artikel fyller över huvud taget ett slags funktion som översättare och medlare mellan denna ekonomisk-historiska litteratur och historiker-historiker (som jag som ekonomisk-historiker brukar kalla historiker som varken är ekonomisk-historiker eller idéhistoriker)

"Historians have lately returned to material questions and methods: ‘the economic’ is now well on its way to being ‘reassembled’. The new history of capitalism and environmental history, as well as the renewed attention to the material structures of imperialism, racism and patriarchy, have all returned questions of inequality to the centre of the discipline. For those reasons, it is a good time to pay attention to what economic historians of inequality have found, and to see if inequality can function as a shared set of questions, methods and languages to help us speak to each other, and to scholars outside the historical discipline." (s. 7)

Jacksons diskussion av den ekonomisk-historiska litteraturen i sig, efter inledningen, börjar med Kuznetskurvans uppgång och fall. Jackson menar att den föll med Piketty med fleras resultat av stigande ojämlikhet sedan 1970-talet; jag undrar om den inte redan hade fallit då på ett mer analytiskt plan (vilka faktorer orsaker ökande och minskande ojämlikhet, etc). S-mönstret har fått Milanovic att föreslå att det finns "Kuznetsvågor", inte bara en kurva, men "the new inequality research" om tidigmodern tid har begravt K-kurvan helt, "because the overwhelming general finding has been that
inequality increased continuously all over early modern Europe": i regioner med tillväxt som Nederländerna på 1500-1600-talen, såväl som regioner utan tillväxt som Piemonte 1400-1700, eller regioner som 1700-talets Spanien, Polen på 1600-talet, Finland från 1750-talet till 1870-talet med flera regioner. Den långsiktiga ökningen av ojämlikheten förklarades från början med en "super-Kuznetskurva" med en ökning från 1400-talet eller så och framåt, i enlighet med Little Divergence-modellen, men senare forskning med ökande ojämlikhet i regioner utan tillväxt har motsagt denna förklaring, menar Jackson. Jag kan dock tycka att han tar en lite väl passiv roll gentemot forskningen vad gäller att bedöma hur plausibla måtten är och hur starka källorna är, som används i de olika studierna. Jag vill nog mena att om man gör en noggrannare sortering av studier utifrån hur fullständiga källorna är, så skulle mönstret inte vara lika tydligt. I vilket fall, så menar Jackson att bara två händelser minskat ojämlikheten på stor skala: Digerdöden, och första världskriget. (För en skiss på mina argument mot denna förklaringsmodell, se min recension av Walter Scheidels The Great Leveler.) En viktig poäng är skillnaden mellan Digerdöden och följande krig och katastrofer vad gäller effekt på ojämlikheten:

"The Black Death had an equalizing effect not only because of its severity, but because of its novelty. Later disasters, like the plague of 1630 or the Thirty Years War, did not have the same redistributive consequences. In the intervening centuries, laws and inheritance customs changed to increase protection of heritable elite wealth. Even the French Revolution, which did so much to spread ideas of equality (and unified alienable property) in its modern form, had little lasting effect on French inequality. Catastrophes in general did not reduce inequality." (s. 11)

Utöver Digerdöden och första världskriget finns det bara tre resultat i litteraturen som tyder på en minskning av ojämlikheten någon gång 1300-1920, säger Jackson:

"Aside from the Black Death, the literature furnishes only three examples of temporary reductions in inequality: the Spanish province of Guadalajara in 1760–1800, Portugal in 1640–1770 and Finland in 1870–1900. In Guadalajara a land reform effort administered by the central government succeeded in transforming small farms into medium-sized ones, although the same project failed everywhere else. The Portuguese economy shifted to exporting labour-intensive agricultural products, which increased the demand for workers and raised their wages. At the same time, Portugal was able to shelter behind the British empire while still keeping its own colonies, so it paid few costs of empire while still being able to extract colonial revenue." (s. 12)

Finland är från vår studie med Ilkka Nummela. Att det är så ovanligt med utjämning, säger Jackson, för uppmärksamheten till frågan om hur eliterna egentligen håller sina vantar på resurserna. Om detta handlar, åtminstone indirekt, det centrala bidrag till litteraturen som Peter Lindert, Branko Milanovic och Jeffrey Williamson gjorde när de lanserade begreppet extraction ratio. Med detta begrepp och perspektiv, säger Jackson till historikerna, kan vi återinbädda "det ekonomiska" i det sociala och politiska:

"Elite extraction is a multifarious thing: it shows both consistency and remarkable variation. As an analytical category, it is also a way to re-embed ‘the economic’ in wider social relations. The examples point to the specificity of context otherwise hidden by the long-term patterns. Poland, for example, was unusual in having very high rural income inequality because of the especially extractive institutions of demesne serfdom.40 More often, urban inequality was wider than rural, because the two environments had a similar floor at subsistence, but the top level of income and wealth was higher in cities. More than one study points to ‘proletarianization’ without quite claiming that there was a process of enclosure and dispossession. The rise of the fiscal state is a common culprit for increased extraction, given the closed elite dominance of early modern political systems, sharply regressive tax regimes and growing military expenditure. The mounting cost of the Venetian commercial empire, for example, was covered through regressive taxes, which steadily amplified inequality. Mercantile regulation in Stockholm between 1650 and 1750 protected property and disciplined labour to such an extent that the top 10 per cent held 90 per cent of the city’s wealth, and the richest merchant, Michael Hising, possessed a fortune that was equal to the total wealth of the bottom 87 per cent of Stockholmers." (s. 14)

Med de här olika exemplen från forskningen får vi konkretare mekanismer om varför och hur ojämlikheten ökar och förblir hög. Bas van Bavel har i The Invisible Hand? (2016) gjort ett uttalat försök att teoretisera detta, om än på en ganska hög abstraktionsnivå, och är relativt optimistisk relativt till den övriga ekonomisk-historiska litterautren: van Bavel menar att den grasserande ojämlikheten bär på ett frö till sin egen antites, vilket saknas i den övriga litteraturens konceptualisering.

Agerns, politik och ideologi i projekt för att minska ojämlikheten förekommer främst i Pikettys Capital and Ideology (2020). Jackson menar att det hos Piketty, liksom hos Guido Alfani och Roberta Frigeni i en artikel från 2016, finns ett argument om att den franska revolutionen aldrig avskaffade den ekonomiska ojämlikheten, utan bara började legitimera den på nya sätt --  ett argument kompatibelt med den revisionistiska forskningen om den franska revolutionen som historiker gjort. Jackson ser också själva rörelsen hos Piketty och Alfani-Frigeni till att undersöka ideologi som ett välkommet steg hos ekonomisk-historiker, som kan möjliggöra samarbete mellan historiker och ekonomisk-historiker.

Del III av Jacksons essä handlar om vad det är för ojämlikhet man mäter: är det bara spridning i inkomster och förmögenheter, och om så, hur mäts de och hur förstås de? Här ger Jackson en fin och lite hjärtevärmande shoutout till kvantitativa ekonomisk-historiker för att vi i alla fall anstränger oss för att beskriva våra källor och hur vi skapat våra data:

"Since economists are interested in deducing general laws with external validity, they are anxious that their data be consistent and comparable. Consequently, the new history of inequality almost always features an extended discussion, either in the body text or in a separate appendix, of the sources consulted. For northern Italy, the main source is the estimo, which grouped people into various social categories in order to assess and tax their wealth. For the Netherlands, it is a tax on house rentals in fifteen towns. For Castile, it is four thousand records from the 1749–59 census. For Guadalajara, it is 112,000 records of grain tithes paid by fourteen thousand producers in twenty-two municipalities. For Sweden and Finland, it is probate inventories, which were made mandatory after 1734, and for Barcelona, it is 610,000 marriages in 250 parishes recorded in the marriage licence books of the diocese of Barcelona. For Anatolia, it is 2,200 estate inventories. Even readers who are sceptical of the maths, the positivism and the handling of the sources can find something of value in these discussions. How did the diocese of Barcelona conceive of a social hierarchy of occupations? What do probate records tell us about the culture of consumption in early modern Scandinavia? How did the Ottoman state think about usufructuary land rights and charitable endowments, given the strictures of Islamic inheritance law? How did the Republic of Venice think about hereditary titles and public offices as forms of property? Historians are familiar with the ways in which state efforts to enumerate, categorize, define and tax people and things produce structures of power and governance. Read against the grain, the new history of inequality has produced a range of valuable contributions to the history of governmentality. Moreover, although these records are used to make arguments about entire polities over the course of centuries, they also represent a compendium of what Jan de Vries calls ‘nanohistory’. In many cases, they are the only remaining archival records of poor and illiterate people whose lives otherwise went unrecorded. We may not be able to hear their own voices, but we can at least find out what they did for work, what they owned, who they married, and how long they lived." (s. 21-22)

I denna sektion diskuterar Jackson också särskilt social tables, som började skapas i England på 1680-talet och som både är källor och en metod för nutida ekonomisk-historiker.

Artikelns sista del, sektion IV, handlar om hur konversationen mellan historiker och ekonomisk-historiker kan ta fart och form.

referens

Trevor Jackson, "The new history of old inequality", Past and Present, publcerad online först, 2022.