Labourpartiet och det privata näringslivet 1950-1970

 

Harold Wilson, fotograferad av okänd fotograf. 

Foto i public domain, tillgängligt via Wikipedia.

 

‘the problem of profit … remains the central economic dilemma facing contemporary social democracy’.

Anthony Crosland, The Future of Socialism (1956), citerad i Jim Tomlinson (2004, s. 690)

 

När man kollar på ekonomisk politik och hur den utvecklats och förändrats i Storbritannien under 1900-talet så är Jim Tomlinson, professor i ekonomisk och social historia i Glasgow, en historiker som alltid dyker upp och alltid har intressanta perspektiv på saker och ting. 2004 publicerade han en artikel med den intresseväckande titeln "The Labour Party and the capitalist firm, c. 1950-1970" i Historical Journal. Artikeln börjar med att Labour-politikern Harold Wilson år 1950 säger att  ‘in this problem of the relation between Government and private industry we have what is almost a vacuum in Socialist thought’. Tomlinsons artikel handlar just om hur Labour tänkte om privata företag under 1950- och 1960-talen.

Utgångspunkten var idéer om att socialismen skulle uppnås genom ekonomisk planering. Dessa idéer förekom vid Labours grundande 1900 men blev än viktigare efter 1931. [1] Tomlinson menar dock att 30-talets entusiasm för planering drevs mer av missnöje med vad "marknaden" gjorde, än av konkreta idéer om hur planeringen kunde funka. Under andra världskriget infördes en mängd regleringar av ekonomin som Labour omfamnade som "planering", men efter hand drog Wilson och andra slutsatsen att dessa regleringar fungerade mindre bra i fredstid och inte var vad man sökte efter. Samtidigt hade man också en rad statliga bolag och att tänka på hur dessa relaterade till den socialistiska visionen.

Under 1940-talets slut hade Storbritannien, precis som Sverige och en rad andra länder, en stor ekonomisk-politisk diskussion om krisläget och obalanserna i den internationella handeln. Att öka produktionen -- och därmed också exporten -- var nu helt centralt på Labours agenda, t ex i partiets pamflett Production, the bridge to socialism som publicerades 1948. Wilsons reflektion som inleder Tomlinsons artikel kommer ur denna period med diskussioner om hur man kunde öka exporten. Exportindustrierna var i väldigt låg grad nationaliserade, så när exporten skulle upp, var man beroende av de privata företagens beteende. Wilson accepterade detta läge och argumenterade att ‘for perhaps a quarter of a century or more we should be operating a mixed economy, with the private sector of crucial importance in many matters affecting full employment, exports, productivity and the standard of living’. (cit. 688) Vad jag tycker är fascinerande här är det explicita användandet av "mixed economy" för att beskriva en önskad ekonomi -- åtminstone på mellanlång sikt. Wilsons förslag låter rent tyskt, eller åtminstone kontinentalt, när han menar att den privata ekonomins branscher i många fall domineras av ett par stora företag och att det är viktigt att från politiskt håll få in representanter i dessa storbolags styrelser. (s. 689) Detta fick kritik i regeringen och i andra versionen av Wilsons PM föreslår han istället att storbolagen ska utse en kontaktperson gentemot regeringen, och att man från politiskt håll också ska införa permanenta priskontroller, mer konsumentrepresentation och så vidare. [2]

Wilson kritiserade i sin PM från 1950 företagens vinster, och Tomlinson för ett intressant resonemang om hur Labour som arbetarparti egentligen förhöll sig till företagsvinster. Han menar med referens till forskning av Martin Francis (Ideas and policies under Labour, 1945–1951, 1997) och Martin Daunton (Just Taxes, 2002) att Labour sedan finansminister Philip Snowden på 1920-talet accepterat vinster, och att "Labour’s policy dilemma may usefully be seen as how to reconcile acceptance of ‘legitimate’ profit derived from active promotion of efficiency with attacks on ‘illegitimate’ profits derived from passive wealth ownership." (s. 689) Partiet hade sedan 20-talet arbetat på att uppnå detta genom arvsskatt och förmögenhetsskatt snarare än beskattning på vinsterna direkt; precis som i Sverige på 1950-60-talet skapade man också skatteincitament för att behålla vinsterna i företagen (och investera dem) snarare än att dela ut dem till aktieägarna. [3] Tomlinson sammanfattar Labours dilemma på ett elegant sätt:

"On the one hand was the belief that production is inherently social, and wealth creation likewise; from this perspective derived the view of the party that, as Daunton puts it, ‘the tax system should remove socially created wealth, after it has been produced by the market, through death duties and surtax’. On the other hand, there was the understanding that profits were the motor of the private sector upon which Labour’s economic ambitions relied. No wonder then that Crosland in the mid-1950s was to write that ‘the problem of profit … remains the central economic dilemma facing contemporary social democracy’." (s. 690)

Labour var i opposition 1951 till 1964, när Churchill (1951-55), Eden (1955-57), Macmillan (1957-63) och Douglas-Home (1963-64) i tur och ordning ledde konservativa regeringar. Labours tänkande om näringslivet utvecklades under tiden i flera faser, säger Tomlinson, och han analyserar det utifrån tre teman: särskiljandet mellan ägande och företagsstyrning, företagens storlek, och frågan om monopol. 

Debatten om avskiljandet mellan ägande och företagsstyrning börjar ofta med Berle och Means klassiker The Modern Corporation and Private Property (1932), men Tomlinson påpekar att åtskiljandet kan spåras hela vägen tillbaka till tredje bandet av Marx Kapitalet, där han diskuterar separationen mellan företagsledaren och rentiären som egentligen inte fyller någon ekonomisk funktion. Olika socialistiska författare som Tawney, ekonomisk-historiker vid LSE i början av 1900-talet, fortsatte på denna diskussion och enligt Tomlinson blev också Burnhams bok Managerial Society (1942) inflytelserik i Labour med sitt argument att alla samhällen inklusive Sovjetunionen höll på att utvecklas till "managerial autocracies". Hos Burnham var detta en teori om en auktoritär utveckling, men för Crosland var företagsledarnas maktövertagande något positivt, i att det försvagade kapitalistklassens grepp över företagen och samhället. När företagsstyrning var en professionell aktivitet, utövad av avlönade tjänstemän med särskilda kompetenser, öppnade detta enligt Crosland för en blandekonomisk styrning:  ‘Operating by legislative, fiscal, physical or monetary methods, the government can broadly speaking, make private industry dance to any tune it wants.’ (Crosland cit. på s. 692) Om denna bedömning hade Crosland också polemiska debatter med marxister som inte delade Croslands optimism om hur företagsstyrningen kunde användas för socialistiska syften.

Tema två, relaterat till det första, är det om företagens storlek. Bedömare var på 1950-60-talet övertygade om att företagen vuxit sedan 1800-talets slut, och de flesta menade att detta var något positivt för den ekonomiska effektiviteten. Detta "teknokratiska" perspektiv på företagens tillväxt hade fäste såväl i den marxistiska traditionen som hos fabianerna.

Samtidigt som många Labour-politiker var positiva till stordriftsfördelarna, så oroade man sig för möjligt monopolistiska förhållanden, och Labourregeringen genomförde 1948 en Monopolies Act för att motverka sådana. Samtidigt så var man på 50-talet så positiva till stordriftsfördelar att en arbetsgrupp efter valet 1957 drog slutsatsen att brittiska företag nu var så effektiva att man inte längre kunde motivera förstatligande med effektivitetsargument -- däremot kunde förstagligande motiveras av politiska skäl. (s. 695) Arbetsgruppen citerade Adolf Berles The Capitalist Revolution från 1955:  ‘The
capital is there; and so is capitalism. The waning factor is the capitalist.’ En för en svensk slående parallell till Ernst Wigforss idé från det tidiga 50-talet om att skapa "samhällsföretag utan ägare"! En annan intressant parallell, som jag hittar genom en snabb googling, är att Washington Law Review 1955 samrecenserade Berles bok med Galbraiths American Capitalism: The Concept of Countervailing
Power (1952). Blandekonomins anda i en enda recension! Labour-arbetsgruppen 1957 gjorde också argumentet, som känns igen i vår egen tid, att företagsstyrningen präglas av en konflikt mellan företagsledare, som vill att företaget ska förbli och växa, och aktieägare, som rädda för sin egen dödlighet vill få ut pengarna på kort sikt.

I debatterna i slutet av 1950-talet -- inklusive den senare partiledaren Harold Wilsons tal på partikonferensen 1957 -- spårar Tomlinson hur Labour höll på att röra sig in i declinism-analysen, alltså att den brittiska ekonomin systematiskt underpresterade. I partirapporten Signposts for the Sixties (1961) argumenterade man att "industrial decline" gjorde att situationen krävde "planning for expansion", inklusive skapandet av en National Industrial Planning Board. I det tidiga 1960-talet var Labour tillbaka på den ekonomiska planeringens väg med en tilltro till vetenskap, planhushållning -- om än bara "indicative" sådan -- och industriella investeringar. (s. 697-8)

I sina slutsatser pekar Tomlinson på fyra motsättningar eller oklarheter i Labourpartiets tänkande om det privata näringslivet under 1950-60-talet. Först, motsättningen mellan strävan att få upp investeringarna, och den djupt förankrade skepsisen mot företagens vinster: "Labour’s scepticism about the fundamental legitimacy of profits, linked to the historically entrenched belief that the worker was entitled to the full fruits of his labour. " (s. 707) Två, motsättningen mellan tilltron till de stora företagens effektivitet, och skepsisen mot samma företags alltför stora politiska makt. Tre, oklarheten kring ifall makten över företagen överförts från ägare till företagsledare, och vad det i så fall betydde för maktanalysen och klassanalysen. Fyra, hur kunde man genom konkurrens och reglering, och olika kombinationer av dessa, främja den ekonomiska effektiviteten?

 

referens

Jim Tomlinson (2004), "The Labour Party and the capitalist firm, c. 1950-1970", Historical Journal 47 (3). 

fotnoter

[1] Referenserna här är Daniel Ritschel, The politics of planning: the debate on economic planning in Britain in the 1930s (1997); Richard Toye, The Labour party and economic planning (2003); och Stephen Brooke, Labour’s war: the Labour party during the Second World War (Oxford, 1992), ch. 1; Jim Tomlinson, ‘Economic policy’, in D. Tanner, Pat Thane, and N. Tiratsoo, eds., Labour’s first century (2000).

[2] Tomlinson pekar på att Wilson menade att Labour hade ett problem med att framstå som ett producentintresse, med för lite omtanke om konsumenterna. 

[3] Referenserna här är Dauntons Just Taxes (2002, s. 200-202), R Whitings The Labour Party and Taxation (2000), Tomlinsons egna bok Democratic Socialism and Economic Policy (1997), och en mer samtida rapport: D Seers, The Levelling of Income since 1938 från 1951.

Det socialdemokratiska partiets uppgång i svenska val, 1911-1918

 

valutfallet i de svenska landstingsvalen år 1912. I landstingsvalen 1910-18 hade alla

 män -- med vissa förbehåll -- rösträtt men desto mer man tjänade desto fler röster 

fick man, upp till 40 röster. Diagrammet visar partivalet per grupp, från män med 

1 röst var till män med 40 röster var, uppdelat på landsbygd och städer. 

Källa är Sveriges Officiella Statistik, Landstingsmannavalen år 1912 (pdf)

Det socialdemokratiska partiet dominerade svensk politik från 1932 till 1990-talet. Men var kom det ifrån på vägen upp? Var var det starkt från början? Statsvetarna Carles Boix (Princeton och Barcelona) och Zsuzsanna Magyar (Luzern) börjar en ny artikel i British Journal of Political Science med att säga att de har "unique, highly granular data" från svenska landstingsval 1910-1918 som ger nya möjligheter att besvara sådana frågor. Det finns förstås inga individdata a la dagens surveys om hur folk röstade på 1910-talet, i Sverige eller någon annanstans, men den dåvarande svenska valstatistikens styrka, just för landstingsvalen som hade inkomstgraderad rösträtt, är att den delar upp väljarna i inkomstsegment, vilket gör att Boix och Magyar på valdistriktsnivå kan studera relationerna mellan olika inkomstgruppers vanlighet i distriktet, och valens utfall.

De sammanfattar artikeln som att de gör tre argument. Ett, framgången för den typ av "electoral socialism" som SAP stod för "depended on the political inclusion of specific social strata, mainly, the industrial working class, which socialist parties defined as their natural constituency (Lipset and Rokkan 1967; Przeworski and Sprague 1986)." (s. 281) Två, allmän rösträtt var nödvändigt för att socialdemokratin skulle kunna val, eftersom de relativt lågavlönade var berövade rösträtt före 1911, men rösträtten var inte tillräcklig. Socialdemokratin behövde också starka organisationer, framför allt i partiet och i facket, "to take previously non-mobilized electors to the polls while moving old voters away from other parties (Bartolini 2000; Katznelson and Zolberg 1986; Kunkel and Pontusson 1998; Luebbert 1991; Rennwald and Pontusson 2019). " (s. 282) Tre, och mer nydanande, så menar de att de kan beskriva med större precision vilka grupper det var som stöttade socialdemokratin från början: "Social democracy was initially supported by a relatively narrow segment of the electorate – mostly relatively affluent industrial workers." (s. 282) Bara efter hand tilltalade socialdemokratin de allra fattigaste, menar de. De bättre avlönade arbetarna hade större resurser, mer tid att engagera sig politiskt, och arbetade ofta i stora fabriker som möjliggjorde kollektiv facklig organisering. [1]

Den svenska valreformen 1909 ökade andelen män över 24 år som hade rösträtt från ungefär 30 procent till ungefär 80 procent, vilket stärkte incitamenten för politiker att tillhandahålla vänsterpolitik. Samtidigt infördes ett proportionellt valsystem vilket gjorde att det var meningsfullt att rösta på t ex SAP även om de inte var på väg att vinna i ens valdistrikt. SAP dubblade i valet 1911, det första valet efter rösträttsutvidgningen, sitt väljarstöd till 29 procent, och 1914 fortsatte man växa, till 36 procent. Därefter gick tillväxten långsammare, säger Boix och Magyar med referens till Tingsten (1973): 1924 fick man 40 procent och 1940 över 50 procent.

Boix och Magyar studerar specifikt landstingsvalen, som mellan 1909 och 1918 genomfördes i proportionella val med "plural voting", alltså att en person med höginkomst kunde ha många röster, upp till 40 sådana. I landsbygdsvaldistrikt fick en väljare en röst för varje 100 kr inkomst upp till 1000 kr, och sedan en röst för varje 500 kr extra dörutöver. I urbana distrikt fick man en röst per 100 kr upp till 2400 kr och sedan ytterligare en röst per 500 kr. På grund av det graderade systemet var det viktigt att hålla reda på hur många väljare det fanns i olika inkomstsegment, och det är därför det finns sådan fin statistik som Boix och Magyar kan använda. Landstingsvalen hölls 1910 och vartannat år därefter till 1918, i en process där man hade val i hälften av länen vartannat år så att halva övre kammaren byttes ut vartannat år.  Artikeln -- som formellt sett är ett "Letter" -- är rätt korthuggen och förklarar inte så mycket om hur statistiken ser ut i detalj, men faktum är att Sveriges officiella statistik för dessa val rakt av redovisar partival per inkomstgrupp, från de med 1 röst till de med 40 röster -- jfr diagrammet som jag klistrat in längst upp.

Väljarstatistiken per inkomstsegment är "very fine-grained", säger Boix och Magyar: det genomsnittliga segmentet (kommun X, inkomst 600-700 kr, eller kommun Y, inkomst 800-900 kr, t ex) hade färre än 150 väljare i sig, och 90 procent av segmenten hade färre än 300 väljare. (s. 284) I lokalvalen 1912-14 hade 54 procent av väljarna en taxerad inkomst om 400 kronor eller mindre, och de 10 procenten med högst inkomst hade 2500 kronor eller mer, och topp 1 procenten 8500 kronor eller mer. Det finns alltså en stor spridning bland väljarna: från ganska låga inkomster till väldigt höga. Det är viktigt att tänka på att inkomstmåttet här är beskattad inkomst och att man kunde göra ganska rejäla avdrag; om man tjänade under 1200 kr så var upp till 300 kronor skattefria, beroende på hur många barn man hade osv. (Appendix A.) Vi kan alltså tänka att en person som i Boix och Magyars statistik är klassificerad som en inkomst på 200 kr, i verkligheten tjänade 300-500 kronor.

Valdeltagandet var mycket lägre för låginkomsttagare än för höginkomsttagare -- vilket förstås kan ha att göra med att den graderade rösträtten gjorde att låginkomsttagarnas enda röst inte var så mycket värd gentemot folk som hade 30-40 röster. Det diskuterar dock inte Boix och Magyar som nöjer sig med att konstatera att färre än en fjärdedel av de potentiella väljarna i den lägre halvan av inkomstfördelningen i städerna röstade 1910, medan de 10 procenten med högst inkomster i städerna hade ett valdeltagande högre än tre fjärdedelar. På landsbygden var valdeltagandet högre, men fortfarande under 25 procent bland den lägre halvan av inkomstfördelningen.

Enligt Boix och Magyars beräkningar i Figur 3, som jag klistrat in ovan, så var väljarstödet för Socialdemokraterna i relation till väljarnas inkomster ett upp-och-ner-vänt U: lågt bland väljarna med lägst inkomst, högt i mellanskiktet, och lågt bland höginkomsttagarna. Faktum är att låginkomsttagarna, runt 300 kronor om året i inkomst, i städerna var mer benägna att rösta på Högern än att rösta på Socialdemokraterna, strax under 10 procent av de med rösträtt. (De flesta låginkomsttagarna röstade ju inte alls, så bortfallet är stort.) I vilket fall så spekulerar de om att Högerns förvånansvärt starka stöd bland väljarna med lägst inkomster "may have been related to the presence of clientelistic voting". (s. 285) 

Men här undrar jag också vilka de här låginkomsttagarna egentligen är. Det lägsta segmentet i städerna, där SAP är väldigt svaga, tjänar mindre än 300 kronor. Om vi slår på ett generiskt antagande om att de hade 200 kr i avdrag så är deras totala inkomst något i stil med 400-500 kronor. Det kan inte gärna vara heltidsarbetare i städerna, eftersom, som Boix och Magyar redovisar i Appendix C med referens till Bagge et al (1933), en manlig lantarbetare 1910 tjänade 306 kronor om året och en kvinnlig lantarbetare 192 kronor om året. (Till detta kom mat och logi.) Lönerna var överlag högre i städerna och de hänvisar också till att en manlig textilarbetare i genomsnitt tjänade 978 kr och en kvinnlig textilarbetare 613 kr. Det lägsta inkomstsegmentet i Figur 3 är alltså troligen pensionärer och deltidsarbetare. Det är svårt att översätta valstatistikens inkomstsegment till mer sociologiska grupp- och klassbegrepp men med tanke på skatteavdragen kanske inkomstgrupperna runt 400-900 kronor mest liknar vad man tänker sig en industriell arbetarklass. I dessa inkomstgrupper fick Högern och SAP ungefär lika stora andelar av rösterna i städerna enligt Figur 3, medan Liberalernas stöd var lite lägre. Med tanke på den svårtolkade statistiken blir det dock svårt att dra riktigt starka slutsatser om de olika partiernas stöd i olika grupper i städerna.

Att jämföra städer och landsbygd är mindre komplicerat. Överlag var Liberalerna starkare på landsbygden och SAP i städerna. Boix och Magyar menar att SAP hade svagt stöd hos lantarbetarna: "Among those voters earning less than Kr. 400, a figure corresponding to the average earnings of male farm workers (Bagge, Svennilson, and Lundberg 1933), the SAP vote remained below 10 per cent." (s. 286)

De undersöker också vilka faktorer som samvarierar med valutfallen: hur många som över huvud taget går och röstar, och partivalet. De skapar kvasi-individ-data genom att använda varje inkomstsegment, säg män med 3 röster i Uppsala, och imputera individer i detta segment som har medelinkomsten i segmentet och vars fördelning på partival och icke-röstning motsvarar genomsnittet i segmentet. Regressionerna har dessa imputerade individers agerande som beroende variabel och där bestämningsvariablerna är individernas inkomster samt kontextvariabler: folkrörelsernas styrka från Lundkvist och Andraes dataset, Ginikoefficienten i inkomster i valdistriktet, och dummies för distriktet och för ifall distriktet är urbant eller ruralt.

Tendensen att rösta ökade med inkomst, upp till 90:e percentilen av inkomster varefter sannolikheten plattades ut. Sannolikheten att rösta för SAP ökade upp till 500 kronor i urbana distrikt och 1000 kronor inkomst i rurala distrikt, och minskade sedan; Boix och Magyar tolkar detta som att SAP var starkast bland "Sweden’s industrial labour aristocracy" runt den 75:e percentilen i inkomstfördelningen. (s. 289) Med starkare fackföreningar i distriktet ökade valdeltagandet, men inte för den lägre halvan av inkomstfördelningen vilket är väldigt förvånande -- "The result probably points to a compositional effect: more unionized districts had a higher concentration of poorer voters." (s. 289) De fattigaste röstade till ungefär 10 procent för ett socialistiskt parti både i distrikt med starka och distrikt med svaga fackföreningar; personen vid den 75:e percentilen hade dubbelt så stor sannolikhet att rösta socialistiskt i distrikt med fackföreningar. Om nykteristerna var starka i distriktet ökade valdeltagandet med ungefär 10 procentenheter, med effekten koncentrerad till fattiga väljare. Stödet för SAP minskade något, men effekten är liten. Frikyrkornas närvaro hade något förvånande en svagt positiv effekt på SAP:s röstandel, men det resultatet verkar känsligt för modellspecifikation. (s. 289-290)

Efter 1920 avskaffas röstsystemet med fler röster för höginkomsttagare och statistiken redovisar inte längre röstbeteende per inkomstgrupp. Boix och Magyar använder då istället data om sektorstillhörighet per kommun (1910 och 1940) eller härad (1920 och 1930) från folkräkningarna och valutfallen från Sten Berglunds (1988) val-dataset som finns tillgängligt från SND. Nu gäller det alltså riksdagsvalen, inte landstingsvalen, och systemet är en man-en röst före 1921, och en person-en röst från och med 1921. För att dra slutsatser om individers beteende från data på gruppnivå använder de Gary Kings (1997) metod för ekologisk inferens. De har statistik för 2414 kommuner (se Appendix F) och jämför här alltså både rurala och urbana kommuner i samma modeller.

Figur 6, inklistrad ovan, ger ekologisk inferens-resultaten för folk i jordbruket, vad gäller att rösta eller inte, och att rösta på SAP eller vänstern bredare. Slående nog så röstade alltså 0 procent av de anställda i jordbruket år 1911 på SAP enligt dessa resultat, medan valdeltagandet var ungefär 50 procent. Det var förvisso så att Liberalerna och SAP ställde upp ihop i rätt många distrikt detta år, så det kanske kan göra det svårt att dra slutsatser just detta år. (Totalt så fick Liberala och SAP 327 143 röster på landsbygden år 1911, och de Moderata 146 820 röster.) Men också 1921 har ju SAP extremt låg röstandel, 5 procent eller mindre, enligt dessa beräkningar, bland jordbruksssysselsatta. 

Jag är lite förbluffad av denna extremt låga andel med tanke på att SAP år 1921 fick 31.0 procent av de 1 181 187 rösterna som avgavs på landsbygden, alltså 366 168 röster. (Se Riksdagsmannavalen år 1921, s. 37-40.) Det är så klart så att SAP fick fler röster på den industrialiserade landsbygden -- tänk södra Dalarna eller sågverksdistrikten på Norrlandskusten, men under 5 procent är ändå väldigt lågt.  Många av de 1.2 miljonerna landsbygdsväljarna var såklart bönder (omkring 330 000 plus 40 000 hemmavarande barn, att döma av min överslagsräkning baserad på Tabell N i valstatistiken) som inte var så benägna att rösta på SAP men enligt valstatistiken röstade också ungefär 80 000 torpare, och ungeför 100 000 lantarbetare. Sen är det klart att statistiken i Figur 6 anger andelen väljare av alla möjliga väljare, inte bara av de som faktiskt röstade, men andelen blir ju ändå låg även om man dubblar 0-5 procent. [2]

En sista analys bygger på 1960 års valstudie, med statistik från Bo Särlvik. Också detta år var relationen mellan inkomst och SAP-röstning ett uppochnervänt U: bland de 20 procenten med lägst inkomster räknade ungefär hälften på SAP, men andelen ökade upp till mittenkvintilen, de som tjänade 10 till 14 000 kronor.

I slutsatserna betonar Boix och Magyar de tre huvudresultaten: att allmän (manlig) rösträtt var nödvändig för att socialdemokratin skulle bli stark i val, med tanke på dess bas i relativt lågavlönade, att facket var viktigt för socialdemokratins valframgångar, och att skillnaderna i väljarbeteende var stora mellan olika slags arbetare.

referens

Carles Boix och Zsuzsanna Magyar (2023) "The Rise of Swedish Social Democracy", British Journal of Political Science.

Sveriges officiella statistik, Landstingsmannavalen 1912-1918. Alla rapporter digitaliserade och tillgängliga från SCB:s hemsida här. 

fotnot

[1] Här hänvisar de också i en fotnot till Ansell och Samuels (2014, kap. 2) om hur långsamt det gick att mobilisera fattiga väljare när demokratiseringen genomfördes. Ansell och Samuels kapitel 2 börjar väldigt slående:

"The idea that the poor – through their vote – represent a threat to democracy and property has inspired research on regime change for decades. From Lipset (1959, 31) to Boix (2011), scholars have expected growth, equality, and democracy to run together. Although it has gone largely unchallenged over decades, the notion that the poor threaten property and democracy is fundamentally mistaken on both empirical and theoretical grounds." (s. 17)

Grundproblemet är, säger Ansell och Samuels, att roten till det onda är att de vanliga måtten på inkomstojämlikhet, Gini-koefficienten, inte matchar mot de mer sociologiska begreppen om ett samhälles klasstruktur, så som de stora jordägarna, den kapitalägande borgerligheten, industriarbetare, och de fattiga. Ansell och Samuels utgår i sitt perspektiv på historisk ojämlikhet från Kuznets (1955) och gör det i mitt tycke ganska häpnadsväckande påståendet att: "We start from the observation that income inequality is typically very low in preindustrial societies." De menar att i den ekonomiska utvecklingen -- som verkar vara industrialisering -- så är det inte bara så som Lipset tänker sig att inkomststrukturen förändras genom att de rika drar ifrån de fattiga, utan också genom utvecklingen av nya grupper: borgerligheten, medelklassen och den industriella arbetarklassen. "Members of these groups tend to earn far more than the future median voter, who in nearly all historical cases tends to remain relatively poor. And because they have far more to lose, members of these rising economic groups are also increasingly likely to mobilize to press for political reforms." (s. 18)

[2] Också 1921 hade SAP i de flesta valkretsar -- 27 av 28 -- gemensamma listor med andra partier. Men jag gissar att statistiken ändå bättre fångar SAP-röster här eftersom de står som huvudparti, snarare än som 1911 när de stod med som stödparti till Liberalerna och en röst på den gemensamma L-SAP-listan snarare räknades som en Liberal röst. År 1921 var SAP inblandade på följande vallistor: Liberala + SocDem i 1 valkrets, SocDem + Vänstersoc. i 7 valkretsar, SocDem + Kommunister i 9 valkretsar, och SocDem + Vänstersoc. + Kommunister i 10 valkretsar. Det var väldigt vanligt med gemensamma listor: Högern och Bondeförbundet hade gemensam lista i 4 kretsar och Högern, BF och Liberalerna i en. (Riksdagsmannavalen 1921, s. 35-36.)

Ledde digerdöden till större jämlikhet och färre röster på nazisterna?

 

statistiken i kartan är på stadsnivå och från Remi Jedwab, Noel Johnson och Mark Koyama, "Negative shocks and mass persecutions: evidence from the Black Death", Journal of Economic Growth, 2019.

 

Den våg av pest som drog över Europa på 1340-50-talen, Digerdöden, dödade en stor del av befolkningen på kontinenten, beräknat till 30-60 procent. När en så stor del av befolkningen dör, får det enorma konsekvenser för samhället, ekonomin och kulturen. Ur ett ekonomisk-historiskt perspektiv är det klassiska argumentet att massdöden försköt relationen mellan de två huvudsakliga produktionsfaktorerna i 1300-talets europeiska ekonomi, arbete och jord. Med färre arbetare relativt till jorden, blev arbetet relativt dyrare jämfört med jorden: lönerna steg jämfört med jordpriser och -räntor. I Västeuropa ledde detta, i en klassisk tolkning, till att fler lantarbetare kunde bli bönder, och att de som förblev arbetare fick högre löner: "the golden age of labour". (Jfr Horrell, Humphries och Weisdorf 2021.) [1] I Östeuropa ledde arbetskraftsbristen istället till att feodalherrarna förstärkte träldomen för att binda de få arbetarna hårdare till godsen.

Enligt statsvetarna Daniel W. Gingerich och Jan P. Vogler i en ny artikel publicerad i World Politics ledde arbetskraftsbristen i de tyska rikena till att de områden som drabbades hårdast av digerdöden utvecklade mer inkluderande politiska institutioner, och att dessa områden i förlängningen fick mer demokratiska politiska kulturer och därför också lägre röstandelar det antidemokratiska Konservativa partiet i det tyska kejsarriket efter 1871, och för nazisterna på 1930-talet. Det är alltså ett argument om historisk persistens: Digerdöden har politiska effekter i nästan sexhundra år.

Argumentet har två steg, där det första är den stora arbetsutbudschockens effekter på samhället och ekonomin. När godsägarna utsätts för en stor negativ utbudschock på arbete, eftersom de dött i Digerdöden, blir arbetsmarknaden en säljarens marknad och godsägarna måste konkurrera om arbetarna. (s. 403) Arbetarna kan röra sig mera fritt och förhandla upp lönerna, och även flytta till stan. De kan också stanna på landet och bli småbönder. Ojämlikheten minskar genom att löne/ränte-ration stiger och jorden blir mera jämnt fördelad mellan godsägare och bönder; Alfani, Gierok och Schaff (2022) visar att den ekonomiska ojämlikheten föll i de tysktalande områdena efter Digerdöden.

Den samhälleliga omvandlingen är också en politisk omvandling; områdena där tvångsarbete (labor coercion) minskat i vikt efter arbetskraftsutbudschocken blir politiskt annorlunda på fyra sätt, säger Gingerich och Vogler. Ett, med den mer utvecklade ekonomin och olika typer av jobb som finns, är arbetarna mindre beroende av sina arbetsgivare och därför mindre känsliga för påtryckningar av typen "om du inte röstar på det här partiet får du sparken". (Gingerich och Vogler refererar här till Frye et al 2014 och Mares 2015.) Två, arbetarna i de mer jämlika områdena har mer tillgång till utbildning och blir mer politiskt informerade och insatta. Tre, eftersom den mer utvecklade ekonomin är mer urbaniserad bor fler arbetare i städerna och är mindre känsliga för eliternas klientilistiska strategier, menar Gingerich och Vogler med referens till Brusco et al (2004) och Gingerich och Medina (2013) -- men Tammany Hall och de US-amerikanska storstädernas klientilistiska system då? Fyra, "and arguably most importantly, the erosion of traditional socio-economic hierarchies in early reforming areas means that voters in these areas are less likely to adhere to norms dictating deference to elites." (s. 405)

Argumentets andra steg är persistens: inte bara att chocken i mitten av 1300-talet formade samhället i sin egen tid och 100-150 år eller så framåt, utan också politiken 500-600 år senare. Detta är väldigt underutvecklat i artikeln: från sektion III som mest handlar om skillnaden i ekonomisk utveckling mellan samhällen med högre och lägre jord/arbetar-ratio, går de direkt till en beskrivning av fallet Tyskland -- de tyska områdena i väst, sydväst och norr hårt drabbat, de i öst mindre drabbade av Digeröden (s. 406), och det tyska politiska systemet efter 1871 (s. 407-408). Här motiverar de bl.a. varför det Konservativa partiet var fundamentalt antidemokratiskt medan det Frikonservativa partiet inte matchar den beskrivninge lika väl, och refererar Rainer Lepsius idé att partierna i 1800-talets Tyskland var grundade i olika "sociomoraliska miljöer", sammansatta av klass, kultur och normer. Detta är intressant, men före det hade jag velat ha en teori om hur 1500-talets ekonomi (kanske mer urban och mindre feodal i regioner som varit mer drabbade av digerdöden) kopplar till 1800-1900-talens väljarmönster. T ex: hur håller detta för demografiska responser -- migration, olika grader av fertilitet. (Jfr Arroyo Abad och Maurer om mekanismer i persistensstudier.)

Den oberoende variabeln i artikeln är "Black Death exposure intensity", BDEI. Detta mått från Jedwab, Johnson och Koyama är på stadsnivå, men handlar inte bara om dödligheten i staden utan i området. (s. 410) För kejsarriket är de tre beroende variablerna (1) ojämlikhet i jordägande från Ziblatt (2008) [2], (2) det Konservativa partiets väljarandel 1871 från Jonathan Sperber, och (3) dispyter om valresultat, från Robert Arsenschek och Ziblatt (2010). Den beroende variabeln för Weimarriket är NSDAP:s väljarandel i valet 1930 och valet i juli 1932, båda från Jürgen Falter och Dirk Hänisch (1990, Election and Social Data of the Districts and Municipalities of the German Empire from 1920 to 1933).

Kontrollvariablerna är (1) urbaniseringsgrad år 1300, (2) avstånd till närmsta stora hamn, eftersom sådana både spred Digerdöden och bidog till ekonomisk utveckling, (3) avstånd till närmsta medeltida handelsstad, med samma logik som 2:an, (4) avstånd till havet som proxy för mindre hamnar, (5) avstånd till en stor flod, och (6) höjd, eftersom mer avlägsna/högt belägna platser fick färre besökare och drabbades mindre av Digerdöden.

Det teoretiska resonemanget om persistensens mekanismer kommer egentligen i metoddelen, under rubriken mekanismer. Det första testet av mekanismerna är medeltida politiska institutioner: ifall man hade valmekanismer till borgmästare, stadens råd osv mellan 1300 och 1500. Dessa data för tyska städer kommer från Fabian Wahl (2016,  “Participative Political Institutions in Pre-Modern Europe:
Introducing a New Database.”) Det andra testet av mekanismer handlar om att koppla Digerdödens dödlighet till godsekonomins intensitet i 1800-talets Preussen. De har två mått på detta: de stora godsens andel av alla jordbruksenheter, och jordbrukets tjänare som andel av befolkningen. De stora godsen definieras som enheter över 300 preussiska morgen, vilket är ungefär 189 acres. Detta mått kommer från de preussiska jordbruksräkningarna och har digitaliserats av Sascha Becker med medförfattare ( “iPEHD—The ifo Prussian Economic History Database”, 2014); Cinnirella och Hornung (2016) har använt samma mått i sin studie av kopplingen mellan jordojämlikhet och satsningar på skolor.  Antalet jordbrukstjänare har mätts 1819 och relateras till befolkningsmängden år 1816.

Kartorna i figur 3 visar (ovan) att de östra delarna av Preussen hade större jordägandeojämlikhet, och (under) större andel röster för det Konservativa partiet 1871. Cirklarna visar intensiteten i Digerdödens effekter i områdena.

Regressionsanalyserna visar att jordägandeojämlikheten är statistiskt signifikant högre i områden mindre drabbade av Digerdöden: en standardavvikelses minskning av Digerdödsindexet är associerad med fyra till sex punkter lägre Gini. De mindre drabbade områdena har också högre andel Konservativa röster, och fler omstridda valresultat. Detta är belägg för persistens, säger de: "These results indicate that this biological shock fundamentally reshaped society in areas where it hit hardest
while reinforcing socioeconomic and political hierarchies in other regions, leading to distinct political-economic equilibria that persisted for generations." (s. 418) I Appendix redovisar de att resultaten håller även om de kontrollerar för befolkningsmängd i distriktet, ifall distriktet är i Preussen eller inte, och andelen katoliker i distriktet. Mer dramatiskt så håller resultaten för jordägandeojämlikhet också när de kontrollerar för jordbrukets andel av sysselsättningen (i enlighet med Mares 2015 argument). [3] De har standardiserat sitt index så att det har medelvärde 0 och standardavvikelse 1. En en standardavvikelses ökning av Digerdödens intensitet är i grundmodellen associerat med 10-14 procent lägre andel röster för de Konservativa (Tabell 2); predicerade röstandelar är 40 procent när Digerdöden var två standardavvikelser svagare än normalt, och 0 procent när den var 1,5 standardavvikelser starkare än normalt (Figur 7).

För naziströstningen leder en en standardavvikelses ökning av Digerdödsindexet till en 1.7 till 2.8 procentenheter lägre andel röster för NSDAP i valet 1930, och en 3.4 till 8.8 procentenheter lägre andel sommaren 1932. Nazisterna fick totalt 18.3 procent i valet 1930, så runt 2 procents variation är inte ingenting: att gå från noll effekt av Digerdöden till maximal effekt av Digerdöden skulle vara associerat med ungefär 4 procentenheter lägre andel för NSDAP. I valet i juli 1932 fick NSDAP 37.3 procent, och att variera partistödet med 3.4 till 8.8 procentenheter med en standardavvikelses variation i Digerdödens intensitet är en effekt med viss oomph.

 

Valresultat i det tyska valet 1919. Kartan gjord av Wikipedia-användaren Erinthecute, CC-BY

 

Valresultat i det tyska valet juli 1932. Kartan gjord av Wikipedia-användaren Erinthecute, CC-BY

Från dessa resultat går de till mekanismerna. Först relationen mellan Digerdödens intensitet och etablerandet av politiska val i 325 städer mellan 1300 och 1500, en relation som de undersöker med en logitmodell med en binär utfallsvariabel: antingen så hade staden val eller inte. Att vara en standardavvikelse hårdare drabbad av Digerdöden är associerat med ungefär 50 procent större chans att ha val, enligt dessa regressioner utan kontrollvariabler; när kontrollvariabler introduceras blir den estimerade effekten/korrelationen lägre och i ett par fall inte statistiskt signifikant.

Den andra undersökningen av mekanismer handlar om relationen mellan Digerdöden och andel gods och tjänare i jordbruket på 1810-talet. Med en standardavvikelses hårdare drabbning av pesten hade distriktet på 1810-talet 1 procent lägre andel gods och 1 procent lägre andel tjänare. Effekten på gods låter stark tycker jag med tanke på att medelvärdet på antal gods borde vara låg -- den är runt 1 procent i Cinnirella och Hornungs (2016) artikel, medan effekten på andelen tjänare låter låg med tanke på att jag antar att andelen tjänare av befolkningen var hög, kanske 20 procent grovt gissat. (De presenterar inga deskriptiva data för denna variabel; tabell A1 i appendixet har beskrivande statistik men inte för godsandelen eller tjänarandelen.)

I slutsatserna betonar de att Digerdöden kan ses som en critical juncture i Europas utveckling. De menar att:

"the study explicitly lays out all four stages of analysis needed to establish the importance of a critical juncture: (1) characterization of the shock (the intensity of exposure to the Black Death); (2) the critical juncture itself (the decision to roll back or augment labor coercion); (3) the mechanisms of production of the legacy (changes in economic arrangements and political institutions resulting from changes in labor coercion); and (4) the legacy (electoral behavior in the late nineteenth century and in the Weimar period)."

Jag är dock inte övertygad. Till att börja med så har de aldrig någon riktig diskussion om måttet på den oberoende variabeln, Digerdödsindexet. Som jag ser det så drivs resultaten väldigt mycket av att östra Preussen, det som idag är norra Polen, här både har låg grad av att drabbas av digerdöden, och hög naziströstning 1930 och 1932. Men finns det inte anledning att tro att graden av överlevande dokumentation av hur grav dödligheten i Digerdöden var, är korrelerad med utfallsvariabler som ekonomisk utveckling? Alltså att i på 1600-1700-1800-talen rikare områden är dödligheten på 1300-talet mer väldokumenterad och plockas upp bättre av samtida index. Jag undrar också över konsekvenserna av att måttet är på stadsnivå och ifall det påverkar hur precist datat är för mer och mindre urbaniserade regioner år 1350.

Dessutom så skulle jag vilja se en undersökning av korrelationerna inom östra Preussen: redan Heberle (1963), som Gingerich och Vogler inte refererar till, visade för Schleswig-Holstein att de mest naziröstande områdena i regionen var de med fler fria bönder, inte de med större inslag av gods. I appendix (tabell A4) lägger de in en kontrollvariabel "Preussen" men de testar aldrig med att skära ner samplet till bara Preussen, eller att använda distrikt- eller region-fixed effects; på s. 23-24 i appendix avfärdar de distrikt-fixed effects med argumentet att det ger posttreatment bias eftersom senare formade distrikt formats bl.a. efter sociogeografiska likheter. Det övertygar inte mig eftersom jag ändå tycker att "effekten" av Digerdöden borde hålla inom distrikt om den finns.

Vidare så är jag inte övertygad om mekanismundersökningen. Folk flyttade mellan regioner under tidigmodern tid och om godsherrar led av arbetskraftsbrist kunde man rekrytera arbetare från andra ställen; se t ex vandringen av hallänningar till Bohuslän när sillen gick till eller till spannmålsproducerande regioner i Skåne under 1600-1700-talen. Som Arroyo Abad och Maurer påpekar: ett argument om persistens -- i det här fallet att vad som hände runt 1348-1352 spelar stor roll för politiken 1870-1939 -- är också alltid ett argument om icke-persistens -- i det här fallet att vad som hände ca 1400-1800 inte spelade roll för politiken 1870-1939.

Jag undrar också om utfallsvariablerna. För det Konservativa partiet kollar de bara på valet 1871 men det finns ju ytterligare en mängd val under Kejsarriket som man skulle kunna titta på. För NSDAP kollar de på valen 1930 och 1932 men kollar man t ex på valkartan för valet 1928 så är nazismens politiska geografi ganska annorlunda då, med en stor andel SPD-väljare i östra Preussen till exempel. Varför fanns det då en persistens från Digerdöden som kickade in 1932 men inte 1928? Det verkar för mig som att den ekonomiska krisen som börjar 1929 är central här.

Jag undrar också: Digerdöden inträffade i hela Europa men nazisterna var framför allt ett tyskt fenomen. Om nu pandemier leder till en arbetskraftschock (vilket jag håller med om) som leder till politiska förändringar, varför skedde detta bara i Tyskland när Digerdöden var europeisk? Eller finns samma korrelation i mindre skala -- mer fasciströstning där Digerdöden drabbade hårt -- också i andra länder?

referens

Daniel W. Gingerich och Jan P. Vogler, "Pandemics and Political Development: The Electoral Legacy of the Black Death in Germany", World Politics, 73 (3), 393-440.

 

fotnoter

[1] En ekonomisk-historisk fotnot, som inte är relevans för blogginnehållets huvudfokus -- den politiska persistensen -- är att Gingerich och Vogler går all in på att Digerdöden hade positiva ekonomiska effekter i Västeuropa, bland annat i ett för mig inte helt begripligt resonemang: "the scarcity of labor improves the outside options of workers and forces elites to reduce coercive practices, which in turn creates greater and more variegated forms of consumption." (s. 400)

[2] Här lägger de in fotnoten: "Note that Ziblatt 2009 considers landholding inequality to be the key explanatory factor when it comes to electoral disputes. By contrast, we view both outcomes as aspects of long-term political-economic equilibria that resulted from differential Black Death exposure." (s. 411)

[3] De har också några robustness checks som jag är mindre intresserad av: timing av Digerdödens utbrott, olika avståndsmått, jordkvalieteten, och andra fixed effects, osv. (s. 421-422)

 

annat på bloggen om bestämningsfaktorer bakom nazisternas väljarstöd: "Första världskrigets döda och nazismens uppgång", december 2023; "Nazismens klassbas: två studier", februari 2018; "Medelklassens politik från Kautsky till Lipset", december 2014;

Levnadsstandard och boende i London på 1500- och 1600-talen

Stads- och planeringsforskaren William Baer, professor vid University of Southern California, bestämde sig vid pensionen att börja forska om historiska bostadsmarknader, och har skrivit en rad artiklar specifikt om London. I en artikel i Economic History Review från 2010 använder han Londonbornas tionde som de betalade till sina församlingspräster, som en källa till hyror och inkomster i staden år 1638. Anledningen till att han kollar just på 1638 är att tioendet var starkt sedvänjebundet och inte automatiskt uppjusterades med stigande inkomster och hyror -- vilket prästerskapet klagade på -- men att kung Charles I just 1638 gick med på prästerskapets krav att man skulle uppdatera räkningen av vad folk egentligen tjänade och betalade, så att man kunde skruva upp tiondet.

Kartan som jag klistrat in ovan visar områdena som omfattas av tionde-beräkningarna för 1638. Baserat på dem beräknar Baer att stadens befolkning (inklusive Londons "Liberties") var ungefär 147 000, att jämföra med ungefär 340 000 i den större London-regionen. Detta utifrån tiondedata för 96 av 110 församlingar. Baer diskuterar ganska utförligt uppgifterna om hyror i datat och hur han använder dem.

Boendekvaliteten var ojämn i London år 1638, så klart, och det gäller också hyrorna: Gini-koefficienten för hyrorna är 0,430 för staden innanför murarna, och 0.473 för stadsdelar utanför murarna; om man räknar ihop det hela blir Ginin 0,492. (s. 623) På ett ganska halsbrytande sätt jämför Baer denna hyresgini för London med Williamson och Linderts beräkningar av Ginin för inkomsterna i England som helhet i slutet av 1600-talet, som är 0,468.

För att beräkna inkomster utifrån uppgifter om hyror utgår han från Engels lag, att när inkomsterna stiger så sjunker andelen av ens inkomster som han lägger på nödvändigheter som mat och hyra. På 1800-talet fanns det en tumregel att ett arbetarhushåll tenderade att lägga en veckas lön på en månads hyra, och Rodgers specifierar att arbetarklassen brukade spendera ungefär 16-25 procent av inkomsten på hyra, de riktigt fattiga 30 procent, och medelklassen 8-10 procent. Det finns dock inga hårda data på hyrorna som folk betalade i London på 1600-talet, säger Baer: Weatherill i sin studie av konsumenter säger inget om hyror, medan Shammas i The Pre-industrial Consumer har en del diskussion om hyror, men då för landsbygden. Nyligen har Archer i Pursuit of Stability beräknat hushållsbudgetar för fattiga i London på 1580-90-talen och tror då på hyror som 10-18 procent av utgifterna. Från 1600-talet har Earle gjort beräkningar utifrån juridiska dokument, medan Boulton visat det problematiska källäget men i vilket fall beräknat att folk la 10-20 procent av sina inkomster på hyror. Boulton med flera menar, vilket låter rimligt, att hyrorna var högre i London än annanstans i England. 

I rätt så komplexa led beräknar Baer möjliga inkomster för Londonborna utifrån olika antaganden om hur stor andel av sina inkomster de betalade i hyra. Dessa syns i tabell 3.

Han använder också samma källa för att räkna ut en andel av befolkningen som levde i fattigdom, här utifrån proxyn "housing poverty". T. Arkell (i Social History, 1987) och P. Slack (Poverty and policy in Tudor and Stuart England, 1988) har tidigare beräknat andelen fattiga i England i slutet av 1600-talet och argumenterat för att antagandet om 33-50 procent är överdrivet och att snarare något i stil med 25 procent levde i fattigdom enligt tidens egna normer, och 14-15 procent "in or near destitution". (s. 630-631) För att beräkna andelen fattiga i London specifikt diskuterar Baer källor från 1595 och 1630-talet som båda handlar om fattiga som fick stöd av det offentliga -- antagligen bara en mindre del av alla fattiga, med tanke på det offentligas motvilja mot att dela ut pengar. Man kan också kolla på andelar av boende som inte hade råd att betala de enklaste skatterna som hearth tax, och Power har gjort det, men Arkell menar att inte alla hushåll togs upp i dessa skattelistor. För att göra egna beräkningar gör Baer en variant av den moderna approachen där fattigdom definieras som att han har 50 procent eller mindre av medianinkomsten, fast han utgår från hyror snarare än inkomst. I slutsatserna påpekar han att man kan göra liknande beräkningar för 1693-94 utifrån Spences London in the 1690s, och att preliminära beräkningar från detta visar att andelen fattiga minskade rejält från 1638 till 1694. (s. 635)

Året efter, 2011, publicerade Baer en artikel i Urban History, med den lovande rubriken "Landlords and tenants in London, 1550-1700". Han argumenterar, helt rimligt, för att relationen mellan hyresvärd och hyresgäst är en relevant del av tidigmodern urbanhistoria: ungefär tre fjärdedelar av Londons befolkning på 1600-talet var hyresgäster, och staden hade tiotusentals hyresvärdar. [1] Under 1600-talet växte stadens befolkning från 200 000 personer till 575 000, framför allt genom stor inflyttning av unga arbetare och hantverkare. Denna stora inflyttning av personer i de lägre klasserna pressade antagligen upp ojämlikheten i stan, säger Baer. (s. 237) De rikare grupperna tenderade att flytta till de västra delarna av stan, medan de fattigare bodde i östra London. (s. 239)

Baer diskuterar i artikeln en rad olika aspekter av hyresmarknaden: olika längd på hyreskontrakten, stereotypiska bilder av hyresvärdar och hyresgäster, osv. I två fall har han detaljerade data över vem som ägde vad. Den ena källan kommer från den stora branden år 1666 som påverkade 362 acres av London och som ledde till en rad Fire Court-rättsfall om kostnaderna för att bygga upp husen igen. Baer använder 603 rättsfall som handlar om 1027 hus, som i genomsnitt gav £24.8 i hyra. Detta täcker dock bara en minoritet av fastigheterna som påverkades av branden: totalt 13 200 fastigheter brann ner, så Fire Court-källan omfattar bara 7,7 procent av berörda fastigheter. (s. 244) Aristokratin ägde i princip ingenting av de här fastigheterna medan gentry ägde en stor del och fick ungefär 60 procent av hyrorna. (s. 246) Institutioner var 39 procent av ägarna. (Det är frustrerande att Baer i sin redovisning inte skiljer på sådant som andel av ägarna, kontra andel av fastigheter, eller andel av hyror -- alla tre borde redovisas).

Den andra detaljerade källan är en skattekälla från 1693-94 och omfattar enligt Baer varenda fastighet i staden. Hyrorna varierade i stan innanför stadsmurarna mellan 5 och 440 £, med ett medelvärde om £25 och median om £19. Han jämför hyrorna som folk betalade med vem som var hyresvärd och visar t ex att de större hyrorna ofta gick till de större fastighetsägarna. I Westminster, till skillnad från staden innanför murarna, fanns det en del aristokratiska hyresvärdar: de stor för 5 procent av uthyrda bostäder och lokaler, och 9 procent av hyrorna. (s. 251-252)

I slutsatserna menar han att: "The working class and gentry were the predominant holders of rental
property." Och att: "Being a landlord was a part-time occupation for most, a means of supplementing their income and a method of building wealth..." (s. 254)

referenser

William C. Baer (2010) "Stuart London’s standard of living: re-examining the Settlement of Tithes of
1638 for rents, income, and poverty", Economic History Review 63 (3).

William C. Baer (2011) "Landlords and tenants in London, 1550-1700", Urban History 38 (2).

fotnot

[1] Bland tidigare forskning på temat nämner han  Elizabeth Blackmar, Manhattan for Rent, 1785–1850 (Ithaca, NY, 1989).

Hur bodde folk i svenska städer på 1700-talet?

hus i Linköping, foto från Dag Lindström och Göran Tagessons artikel "Hus och hushåll i den tidigmoderna staden: Ett metodpaket", Bebyggelsehistorisk Tidskrift, 2023.

 

 "Hushållet är det gemensamma namnet för de individer som samlades kring samma gryta eller som levde och arbetade på samma gårdsanläggning med mer eller mindre gemensam ekonomi, utgjorde en sådan vardaglig konstituerad grupp."

Börje Hanssen (1976), citerad av Göran Rydén (1991)

Hur bodde folk i det tidigmoderna Europa, säg 1400-1800? En klassisk teori utvecklad av John Hajnal (1965) sa att man i Västeuropa bodde som kärnfamilj, medan Östeuropa hade ett bosättningsmönster som byggde på "the extended family", med flera generationer levande tillsammans. På 1970- och 80-talen, och i någon mån idag, var det the Cambridge Group for the History of Population and Social Structure (CAMPOP) som ledde den historiska demografin och Cambridge-forskaren Peter Laslett lanserade på 1970-talet den kanoniska formuleringen att man i England sedan 1500-talet levt i hushåll om ungefär 4,75 personer per hushåll. [1]

Där börjar litteraturöversikten i Uppsala-historikern Dag Lindströms artikel "Families and Households, Tenants and Lodgers" från 2020, men han fortsätter genast med att diskutera hur man komplicerat modellen genom att peka på hushållens rörlighet och föränderlig över tid, t ex med Joachim Eibachs begrepp "det öppna huset" (das offene Haus). Lindström påpekar också hur svåravgränsat hushållet ändå är. Han refererar Lawrence Stones appell för en distinktion mellan familjen, “those members of the same kin who lived together under one roof,” och hushållet, som är familjen som bor ihop men också tjänstefolk, lärlingar, och inneboende. [2] Andra historiker ser denna distinktion mellan familj och hushåll som anakronistisk: kanske var att bo ihop viktigare än blodsband för folks uppfattningar om sina tillhörigheter? 

Cambridge-gruppen föreslog definitionen av "the domestic group" som “those who share the same physical space for the purpose of eating, sleeping, taking rest and leisure, growing up, child-rearing, band procreating.” Men i den praktiska historiska forskningen är man mer bunden till vad man kan fånga upp i existerande källor och Laslett (1972, introduktion till antologin Household and Family in Past Times) introducerade därför också den eminent pragmatiska definitionen att ett hushåll defineras som de personer som står tillsammans, utan nytt stycke, i en folkräkning eller skattelista. Lindström invänder mot detta: man behöver inte varit samma hushåll bara för att man bodde ihop eller i samma hus -- man kan ha varit inneboende eller bara grannar.

En annan stor debatt är relationen mellan hushåll och arbetsorganisation. Var hushållet det tidigmoderna samhällets främsta organiserande princip för arbetets organisation? Det har föreslagits av en rad historiker, säger Lindström och hänvisar till Mitterauer och Sieder (The European Family:  Patriarchy to Partnership from the Middle Ages to the Present, 1982), Hans Medick (1981) och Louise Tilly och Joan Scotts Women, Work and Family (1989). Laslett kritiserade dock denna analys redan 1983 och menade att hushållet och arbetsgruppen inte nödvändigtvis sammanföll, och samma poäng har gjorts av DW Sabean och Gender and Work-projektet -- Dag Lindström med fleras kapitel i Making a Living, Making a Difference (2017) som visat att hushållet bara var ett av möjliga ramverk för arbetets organisation.

I Lindströms artikel från 2020 fokuserar han dock inte på den samhälleliga/patriarkala ideologin eller på arbetsorganisationen, utan på hur man bodde ("the organization of dwelling and cohabitation"). Hans introduktion till detta ämne fokuserar på London som studerats av Richard Wall (1977) samt Mark Merry och Philip Baker (2009). Wall pekade på barnens låga andel av hushåll i tidigmoderna London och den omvänt höga andelen för tjänstefolk, lärlingar och inhyses; Merry och Baker instämmer i att hushållet, som de kallar för houseful, hade många sorters invånare.

Forskningsöversikten om Sverige börjar med att konstatera att även om det finns en hel del historisk-demografisk forskning i Sverige, så finns det inte så mycket om tidigmoderna städer. Ruth Hedlund skrev i slutet av 1970-talet en avhandling (Västerås befolkning vid slutet av 1600-talet, 1980) om Västerås i det sena 1600-talet och fann att kärnfamiljen dominerade boendemönstrena: de flesta hushåll var en kärnfamilj med bara en eller två tjänare. Inhyses var inte så många, och det fanns också ett par rika ensamstående män som bodde med en hushållerska eller två. Lindström gör dock den lite oklara invändningen att Hedlunds studie "was based on sources that do not allow any detailed quantitative analyses, and in many cases, the results are restricted to rather general statements." (s. 231) Från mitten av 1700-talet är källorna rikare, både folkräkningar och skattelistor. Ann Hörsell (Borgare, smeder och änkor, 1983) har studerat Eskilstuna från 1750 till 1830 och får fram att den genomsnittliga hushållsstorleken var 4,9 år 1805 och 5,3 år 1830. Stockholm verkar ha haft mindre hushåll än andra svenska städer: Mats Hayen (2007) studerar tre församlingar i huvudstaden och får fram att den genomsnittliga hushållsstorleken var 3,5 år 1760 och 3,3 år 1830. Kanske berodde den mindre genomsnittliga storleken på en större andel singelhushåll.

Lindströms studie av Linköping bygger på två sorters källor: folkräkningarna från Tabellverket, och mantalslängderna (översätts som poll tax records). Folkräkningarna är utmärkta från 1749 och framåt men har också problem, som förändringarna i undersökningsmallen 1774, och diskrepansen mellan vad för information som staten ville ha, och vad de lokala undersökarna levererade. Mantalslängderna samlades in för att få in skatter och från början uteslöt de de som inte behövde betala skatt -- barn, fattiga och adeln. Från och med 1765 skulle dock mantalslängderna inkludera alla individer. Linköpings mantalslängder från 1700-talet organiseras utifrån kvarter och tomt vilket gör det tydligt vem som bodde med vem. Från 1770-talet angav de också vilka som var inneboende. För detta användes två titlar, hyresfolk och inhyses(folk); hyrfolk men inte inhyses betalade hyra.

Linköpings befolkning ökade mellan 1750 och 1800 från ungefär 1800 personer till ungefär 2700 personer. Runt 55-57 procent var kvinnor eller flickor, konstant över tid, och mellan en fjärdedel och en tredjedel var barn under 15 år. (Tabell 1.) Någon procent av befolkningen var adliga, ett par procent präster eller köpmän, men de stora grupperna var hantverkare (ungefär 25 procent), byråkrater (ungefär 10 procent), arbetare (ungefär 25 procent) och tjänstefolk (ungefär 20-25 procent). Från folkräkningarna ser medelhushållet stort ut: 6,6 personer per hushåll år 1750, och 6,4 personer år 1800 (Tabell 3). Variationerna mellan olika år är dock orimligt stora -- t ex från 5,9 personer år 1754 till 8,5 personer år 1860 (Tabell 4), vilket antyder att folkräkningarnas rapportering av hushåll är inkonsekvent från gång till gång. Det är också ett problem att soldater och "alla utfattiga och eländiga" inte räknades som hushåll, men räknades in i den totala befolkningen, vilket leder till en överskattning av den genomsnittliga hushållsstorleken. När Lindström räknar bort soldater och fattiga från totalbefolkningen blir den genomsnittliga hushållsstorleken 6,1 personer år 1750 och 6,2 personer år 1800 (Tabell 4). De orealistiska kortsiktiga fluktuatiorerna kvarstår dock, och det motiverar att Lindström också beräknar hushållsstorleken utifrån mantalslängderna. Utifrån mantalslängderna ser medelhushållet mycket mindre ut: 5,4 personer år 1750, 3,1 personer år 1782, och 3,2 personer år 1800 (Tabell 5). Den stora skillnaden mellan Tabellverket och mantalslängderna är slående med tanke på att de i princip hade samma instruktioner.

Lindström går vidare med att jämföra hushållstyper utifrån mantalslängderna från 1773 och 1801 (som täcker föregående år). Den stora majoriteten av hushåll hade 4 personer eller färre: det var 68 procent år 1772 och 78 procent år 1800. Den enskilt vanligaste typen är 1 person (22 procent år 1772, 29 procent år 1800), och den följs av 2 personer, därefter 3 personer, och därefter i ganska stabil takt upp till 15-16 personer som förekommer men bara med något enstaka hushåll. (s. 237-238) Å andra sidan var det bara 39 procent av den totala befolkningen år 1772 (och 52 procent år 1800) som bodde i de små hushållen, de med 4 personer eller färre.

I slutsatserna betonar Lindström att divergensen mellan de olika källorna tyder på det instabila i den tidigmoderna definitionen av hushåll och kanske en inkonsekvens mellan den officiella hushållsideologin och hur folk faktiskt levde i hushåll. (s. 244) Singelhushåll var vanliga redan på 1700-talet och andelen hushåll som leddes av ett gift par minskade under 1700-talets andra halva. Antalet hushåll per tomt (houseful) ökade över tid: år 1800 fanns det 4 eller fler hushåll på 36 procent av tomterna. "In these terms, the cohabitation patterns in late eighteenth-century Linköping appear as even more complex than those observed in late seventeenth-century London."

Källorna före 1750 är klena men jämfört med Hedlunds studie av 1600-talets Västerås så var förändringarna som klarlagts i Linköping 1750-1800 antagligen en del av en långsiktig omvandling, säger Lindström. (s. 245) Detta stöttas också av observationer från Kalmar. Att övergången till vad som annars ses som en modern, industriell stads hushållsstruktur sker redan på 1700-talet är ett huvudresultat för artikeln. (s. 245)

referenser

Dag Lindström (2020) "Families and Households, Tenants and Lodgers: Cohabitation in an Early
Modern Swedish Town, Linköping 1750–1800", Journal of Family History 45 (2).

Göran Rydén (1990), Hammarlag och hushåll: Om relationen mellan smidesarbetet och smedshushållen vid Tore Petrés brukskomplex 1830-1850. Uppsala universitet, Ekonomisk-historiska institutionen

fotnoter

[1] På 1980-talet, när antropologi, mentalitetshistoria, kulturhistoria och i förlängningen historisk demografi var a la vogue, publicerade London Review of Books en rad artiklar av Laslett eller om hans böcker. Så här börjar John Brewers recension av Roy Porters översiktsverk om det engelska 1800-talet, 1984:

"British social history, for so long in protracted adolescence, seems finally to have come of age. The work of two generations of researchers, led by such avatars as Alan Everitt, Peter Laslett, J. H. Plumb, Lawrence Stone, Keith Thomas and E. P. Thompson, now constitutes a substantial body of knowledge that has transformed our conception both of British history and of what constitutes legitimate historical inquiry. The modish topics of birth and death, the family, sex, marriage, leisure, crime, ceremony and ritual have begun to supplant the time-tested topics of the more traditional curriculum. What began as periphery is now core."

Brewer prisar Porters bok -- i stark kontrast till vad JCD Clark tyckte om den. 1980 publicerade LRB, svårtänkbart idag, en essä av Laslett med rubriken "Characteristics of the Western European Family".

[2] Nygjelten menar i en mastersuppsats i historia som undersöker folkräkningen i Trondheim år 1801 att det i staden det året fanns ungefär 850 kvinnor som var inneboende, eller ungefär 18 procent av kvinnorna i staden.  Det var rätt många ogifta kvinnor i 20-30- och 40-årsåldern, och för den delen också en del i 50- och 60-årsåldern, och en hel del änkor 40 år eller äldre.
Synne Solli Nygjelten, "Den losjerende kvinnen i Trondheim 1801: Losjerende kvinners levevei, bakgrunn og bosted i Trondheim i 1801", mastersuppsats, NTNU, 2023. Läs här.

Nya varor, problematiska konsumentprisindex, och levnadsstandard 1500-1800

 

screenshot från Sveriges Radio P1, ett inslag från oktober 2022 där ekonomisk-historikern 

Rasmus Fleischer från Stockholms universitet intervjuades. Fleischer och hans kollega

Daniel Berg publicerade 2024 boken Varors värde på Daidalos förlag. Se t ex Carl

Cederströms recension i Aftonbladet här.

 

Nationalekonomerna Jonathan Hersh och Hans-Joachim Voth börjar en artikel publicerad 2022 med en av den ekonomisk-historiska forskningens absolut mest stiliserade stylized facts:

"Before the Industrial Revolution, living standards stagnated for millennia: In the long run, in a Malthusian world, population increases always nullified the effects of productivity gains ( Malthus 1803 , Hansen and Prescott 2002 , Galor 2005 ). Estimated living standards confirm this assessment: According to most real wage series, in most European countries, life in 1800 was no better than it had been in the Middle Ages. Clark (2007) even argued that Englishmen in 1800 were no better off than their ancestors had been on the African savannahs."

Hersh och Voth tänker dock komplicera denna bild. Och de gör det på ett sätt som jag verkligen uppskattar: genom att ifrågasätta de serier om prisutveckling som ekonomisk-historiker använder för att rensa löneökningar över århundradena för ökade levnadskostnader, och så få fram den "reala" förbättringen av levnadsstandarden. I princip är det helt rätt att kontrollera för levnadskostnader, men i praktiken är det -- som också Rasmus Fleischer och Daniel Bergs forskning visar -- väldigt komplicerat, mycket mera komplicerat än vad lekmän och många forskare förstår. (För en bra och klargörande diskussion, ledd av två journalister som är specialister på ekonomi men inte KPI specifikt, se avsnittet av podcasten Odd Lots "What Really Goes Into the Fed's Favorite Measure of Inflation?" från februari 2024.)

Ett av KPI:s stora problem är: hur ska man hantera inträdet av för de aktuella konsumenterna (t ex svenska sådana) nya varor, som de tidigare inte haft tillgång till? I Hersh och Voths fall handlar detta om kolonialvaror, icke-europeiska produkter som efter 1500 stegvis kom de europeiska konsumenterna till del: njutningsmedel som socker, te, kaffe och tobak, men också mer basvarubetonade saker som till exempel potatis och tomater. Så här introducerar Hersh och Voth effektivt problemet med att priskorrigera europeiska löner med KPI som bygger på vete och öl, när konsumenterna i allt högre grad konsumerade potatis, te och tobak:

"Traditional real wage indices for early modern Europe are dominated by bread, wheat, and beer, and use consumption baskets with fixed weights ( Phelps-Brown and Hopkins 1981 ; Allen 2001 ). Mismeasurement is substantial because early modern consumers increasingly voted with their pocketbooks in favour of sugar, tea, and coffee. Starting either from zero (for tea, tobacco, and coffee) or from very low levels of consumption (sugar), English imports per head surged to 23 pounds of sugar, 2 pounds of tea, 1 pound of tobacco, and 0.1 pound of coffee by 1804-06. By 1800, nearly ten percent of the budget of English working-class households was spent on sugar, tea, and coffee ( Feinstein 1998)." (s. 2)

De använder metoder från den samtida debatten om nya produkter och levnadsstandarden -- bland annat en artikel om persondatorns implikationer för priskorrigerad levnadsstandard -- för att beräkna effekterna för England 1500-1800. Estimaten varierar kraftigt, men huvudberäkningen är att kolonialvarornas värde förbättrade levnadsstandarden/"den reala medelinkomsten" med 10 procent.

Deras metod bygger på att förena kvantiteter konsumerade, priser, och löner. För kvantiteter konsumerade är proxyn importer, eftersom man inte kunde producera socker (men sockerbetor då?), te eller kaffe på de britttiska öarna. För priser använder de data från Clark (2004) och för löner data också från Clark (2005), men en annan artikel. Det reala priset på socker föll från 32 pence per pound år 1600 till mindre än 15 på 1650-talet och 8.3 pence år 1800, ett stort prisfall, men inte lika kraftigt som prisfallet på te från 830 pence per pound år 1690 till 72 pence år 1800. (Ett prisfall om 91 procent.) För kaffe föll priset från 140 pence per pound år 1710 till 55 pence år 1800.

För att beräkna konsumenternas välfärdsvinster som kom med dessa nya varor efter 1600, jämför de det faktiska betalda priset med ett hypotetiskt pris till vilket noll av varan hade konsumerats. Hausman (1996, kapitel i NBER-volymen The Economics of New Goods) beräknade konsumenternas förtjänst av introduktionen av den nya frukostflingesorten Apple Cheerios som skillnaden mellan det faktiska priset på $3.48 per paket när sorten uppfunnits, och ett beräknat pris om $7.00 till vilket konsumenterna inte hade köpt flingsorten alls. Det huvudsakliga måttet på welfare gain är compensating variation (CV), "the amount of income that could be taken from consumers who have access to the new good, to make their welfare constant relative to consumers without access." (s. 4) Denna beräknas som: CV = 1/2 * Sη^-1 där η är efterfrågans priselasticitet och S är den nya varans andel av konsumtionsbudgeten. Liknande beräkningar för den engelska historiska kontexten har tidigare gjorts av Mokyr (1985) och Horrell (1996). Tabell 1 visar beräkningarna: Hersh och Voths egna, såväl som Mokyrs och Horrells.

De gör också en annan typ av beräkningar, som bygger på Greenwood och Kopeckys (2013) metod som de använde för att beräkna welfare gains av persondatorernas uppgång. Metoden är annorlunda, men också denna bygger på kombinationen av priser och kvantiteter. Med denna metod beräknar Hersh och Voth att välfärdsvinsterna av socker är 4 till 5,7 procent och de från te 2,8 till 3,7 procent. För kaffe däremot bara 0,5 procent! Detta beror på att konsumtionen av kaffe per capita fortfarande var låg i England runt år 1800.

Hersh och Voth sammanfattar det som att med de två olika metoderna, så blir i båda fallen estimaten av den totala förbättringen för konsumenterna ungefär 10 procent.

Slutsatserna börjar med den stora frågan: "When did globalization begin to matter for living standards?" (s. 8) O'Rourke och Williamson (2002) använde löne- pch prisserier från båda sidor av Atlanten och argumenterade att att det inte var förrän på 1830-talet som globaliseringen verkligen påverkade vanligt folks levnadsstandard -- en tolkning som jag brukar anföra för mina studenter. Men Hersh och Voth menar att undersökningen av te, kaffe och socker här visar att européernas levnadsstandard förbättrades redan före 1800 av globaliseringen. Mot detta kan man förstås invända att (a) de studerar den mest avancerade ekonomin, Storbritannien, och (b) deras konsumtionsbudgetar skiljer inte på folk och folk, säger ingenting om huruvida vanligt folk hade tillgång till te och socker år 1800 eller om det bara var de rikare grupperna som hade det. Det skulle förstås inte betyda att resultatet är ointressant, bara att man skulle behöva gå längre fram i tiden än 1800 för att få fram när de globala varuflödena grep in i de breda folklagrens levnadsstandard. Däremot så är deras resultat förstås en lower bound-beräkning på så sätt att de braa kollar på varorna te, kaffe och socker, och inte på andra kolonialvaror som potatis, tomater, choklad och tobak. De avslutar artikeln med en tankeväckande formulering: "The reason why seemingly mundane goods like sugar, coffee and tea probably made a big difference to living standards is that life was not just ‘nasty, brutish, and short’ in Hobbes’ phrase, at their time of introduction – it was also (in culinary terms) boring and bland." (s. 8)

 

referens

Jonathan Hersh och Hans-Joachim Voth, "Sweet diversity: Colonial goods and the welfare gains from global trade after 1492", Explorations in Economic History, 2022.

också på bloggen

"Att tolka relativpriser i medeltida och tidigmoderna Sverige", september 2021.

Textilpriser i England 1578-1738 och vad det säger om levnadsstandardens utveckling

Om priserna faller på en för konsumenterna viktig vara, så gynnar det konsumenterna. Historikern Carole Shammas menar i en artikel från 1994 utifrån ett dataset med bouppteckningar som hon använde i sin bok The Pre-industrial Consumer (1990), att priserna på textilier, och därmed kläder, hade en långsiktigt fallande tendens i England och de kolonier som blev USA från 1500-talets slut till 1700-talets mitt. I tabell 1 ser vi t ex att "heavy broadcloths" föll i pris från 80 d. per yard 1578-1599 till 54 d. per yard 1700-1738. De nominella priserna är i flera fall lägre på 1700-talet än i 1500-talets slut, men det är framför allt de "konstanta" priserna, alltså där det nominella priset justerats utifrån förändringen i konsumentprisindexet, som visar stora minskningar på nästan alla sorters tyger. Normalt så tänker man att en prissänkning inom en varukategori tyder på ökad produktivitet (minskade produktionskostnader) i framställningen, men det intressanta här är ju att det stora prisfallet sker långt innan mekaniseringen av textilproduktionen, som tog fart efter 1760-talet.

Utifrån data från Amerika visar hon också att 1800-talet, under en snabb teknisk utveckling och mekanisering, mycket riktigt uppvisar en snabb prissänkningsprocess på textilier. Prissänkningarna på 1800-talet skedde dock i en period av deflation ungefär 1815-65 i USA, medan 1500- och 1600-talets prissänkningar i Italien skedde under en period av inflation, alltså generella prisökningar.

Priset på råvaran, såsom ull, sjönk inte lika mycket som priset på färdiga textilier, vilket tyder på att något hände med själva textilproduktionen. Shammas testar också förklaringen att det kan vara så att producenterna sänkte kvaliteten på textilierna, så att den observerade prissänkningen då egentligen inte är någon prissänkning sett till vad man fick för pengarna. (s. 493-494) Hon verkar dock inte övertygad om detta.

Var det då en genuin förbättring av produktiviteten som hade skett? Adam Smith menade det i Wealth of Nations (1776). Enligt Smith hade priserna på textilier fallit sedan medeltiden, och det berodde på hans vanliga förklaringsfaktorer: ökad arbetsdelning, och teknologisk innovation: spinnrocken, maskiner för att vinda garnet, och water-powered fulling mills. [1] Senare historiker har relaterat till Smith på denna punkt. Coleman menade att textilproduktionen contra Smith var metodologiskt konservativ och att priserna på textilier föll på grund av (a) skiften till lägre kvaliteter, och (b) bruket av "the rural putting-out system", där bondhushållen på landsbygden satt hemma och spann och vävde för köpmän som sedan tog produkterna till marknaden. Smith hade fördömt just denna "bonde-vävare"-kombination som ett hinder för specialisering och därmed en bromskloss på produktiviteten, men Coleman menade tvärtom att textilarbetet i bondehushållen var flexibel och billig. Shammas (1990) menar att de brittiska hushållen anammat spinnrocken redan på 1520-talet, och att denna alltså inte kan förklara prisfallen ca 1570-1740. Förlagsorganisationen då? Varken Coleman eller Joan Thirsk har förklarat på ett tydligt sätt vad som hände. Thirsk (Economic Policy and Projects, 1978) menade att kombinationen av jordbruk och handel skapade välmående bönder, och åberopade bland annat Daniel Defoes reseskildringar från 1720-talet som belägg. Shammas kommenterar 1994 att:

"Unfortunately there is little evidence, in all of the detailed work on the organization of textile production, that British textile workers derived much income from agriculture or that they were particularly prosperous." (s. 496)

Här kan man väl dock säga att så här 30 år senare så har inte minst Craig Muldrews bok Food, Energy and the Creation of Industriousness (2011) gett mera stöd för Thirsks hypotes. Det kunde Shammas förstås inte veta 1994, och hon menar att det man vet (visste) mer handlar om skillnaden i arbetsorganisation mellan olika regioner, t ex mellan West Country och norra England. Utifrån översikten av resultat från olika regioner så menar hon i vilket fall att jordbruk och vävande inte kompletterade varann så gynnsamt som Thirsk menade. En tyngre invändning mot Thirsks hypotes är att ylleproduktionen i förlagsform på landsbygden började redan på 1300-talet, alltså långt innan den prissänkning som ska förklaras. Kanske var det inte systemets flexibilitet som sänkte priserna, utan helt enkelt lönesänkningar för de ofta unga kvinnor som arbetade i textilindustrin? Både Heatons studie av Yorkshire och Manns studie av Lancashire fann sjunkande löner för spinnerskor och väverskor under 1600-talet och en bit in på 1700-talet. (s. 497-498) Med denna försämring halkade textilarbetarna efter andra typer av arbetare lönemässigt, inklusive lantarbetare och gruvarbetare. Arbetarna var mestadels kvinnor som inte hade andra jobb att välja på, både för att de var kvinnor och för att de bodde på landsbygden och pga sina mäns sysselsättningar inte lätt kunde flytta till mer lönsamma platser eller regioner. De var också utspridda och saknade intresseorganisationer. Däremot finns det gott om belägg för protester, petitioner och demonstrationer under 1600-1700-talen som klagade om situationen för de vävande kvinnorna. (s. 500-501)

I slutsatserna betonar Shammas att ett stort prisfall skedde från 1500-talet till 1700-talet, och att detta inte kan förklaras av teknologiska genombrott, omorganiserging a arbetsprocessen, eller sänkta priser på råmaterialet. Istället, menar hon, betalades prissänkningen av arbeterskorna, som fick leva med stagnerande eller fallande löner under mycket lång tid. (s. 504-505)

referens

Carole Shammas, "The decline of textile prices in England and British America prior to industrialization", Economic History Review, 1994.

fotnot

[1] Shammas kommenterar också om Smith: "Elsewhere in the Wealth of nations he attacks the weaver-farmer as an impediment to efficient production."