Den våg av pest som drog över Europa på 1340-50-talen, Digerdöden, dödade en stor del av befolkningen på kontinenten, beräknat till 30-60 procent. När en så stor del av befolkningen dör, får det enorma konsekvenser för samhället, ekonomin och kulturen. Ur ett ekonomisk-historiskt perspektiv är det klassiska argumentet att massdöden försköt relationen mellan de två huvudsakliga produktionsfaktorerna i 1300-talets europeiska ekonomi, arbete och jord. Med färre arbetare relativt till jorden, blev arbetet relativt dyrare jämfört med jorden: lönerna steg jämfört med jordpriser och -räntor. I Västeuropa ledde detta, i en klassisk tolkning, till att fler lantarbetare kunde bli bönder, och att de som förblev arbetare fick högre löner: "the golden age of labour". (Jfr Horrell, Humphries och Weisdorf 2021.) [1] I Östeuropa ledde arbetskraftsbristen istället till att feodalherrarna förstärkte träldomen för att binda de få arbetarna hårdare till godsen.
Enligt statsvetarna Daniel W. Gingerich och Jan P. Vogler i en ny artikel publicerad i World Politics ledde arbetskraftsbristen i de tyska rikena till att de områden som drabbades hårdast av digerdöden utvecklade mer inkluderande politiska institutioner, och att dessa områden i förlängningen fick mer demokratiska politiska kulturer och därför också lägre röstandelar det antidemokratiska Konservativa partiet i det tyska kejsarriket efter 1871, och för nazisterna på 1930-talet. Det är alltså ett argument om historisk persistens: Digerdöden har politiska effekter i nästan sexhundra år.
Argumentet har två steg, där det första är den stora arbetsutbudschockens effekter på samhället och ekonomin. När godsägarna utsätts för en stor negativ utbudschock på arbete, eftersom de dött i Digerdöden, blir arbetsmarknaden en säljarens marknad och godsägarna måste konkurrera om arbetarna. (s. 403) Arbetarna kan röra sig mera fritt och förhandla upp lönerna, och även flytta till stan. De kan också stanna på landet och bli småbönder. Ojämlikheten minskar genom att löne/ränte-ration stiger och jorden blir mera jämnt fördelad mellan godsägare och bönder; Alfani, Gierok och Schaff (2022) visar att den ekonomiska ojämlikheten föll i de tysktalande områdena efter Digerdöden.
Den samhälleliga omvandlingen är också en politisk omvandling; områdena där tvångsarbete (labor coercion) minskat i vikt efter arbetskraftsutbudschocken blir politiskt annorlunda på fyra sätt, säger Gingerich och Vogler. Ett, med den mer utvecklade ekonomin och olika typer av jobb som finns, är arbetarna mindre beroende av sina arbetsgivare och därför mindre känsliga för påtryckningar av typen "om du inte röstar på det här partiet får du sparken". (Gingerich och Vogler refererar här till Frye et al 2014 och Mares 2015.) Två, arbetarna i de mer jämlika områdena har mer tillgång till utbildning och blir mer politiskt informerade och insatta. Tre, eftersom den mer utvecklade ekonomin är mer urbaniserad bor fler arbetare i städerna och är mindre känsliga för eliternas klientilistiska strategier, menar Gingerich och Vogler med referens till Brusco et al (2004) och Gingerich och Medina (2013) -- men Tammany Hall och de US-amerikanska storstädernas klientilistiska system då? Fyra, "and arguably most importantly, the erosion of traditional socio-economic hierarchies in early reforming areas means that voters in these areas are less likely to adhere to norms dictating deference to elites." (s. 405)
Argumentets andra steg är persistens: inte bara att chocken i mitten av 1300-talet formade samhället i sin egen tid och 100-150 år eller så framåt, utan också politiken 500-600 år senare. Detta är väldigt underutvecklat i artikeln: från sektion III som mest handlar om skillnaden i ekonomisk utveckling mellan samhällen med högre och lägre jord/arbetar-ratio, går de direkt till en beskrivning av fallet Tyskland -- de tyska områdena i väst, sydväst och norr hårt drabbat, de i öst mindre drabbade av Digeröden (s. 406), och det tyska politiska systemet efter 1871 (s. 407-408). Här motiverar de bl.a. varför det Konservativa partiet var fundamentalt antidemokratiskt medan det Frikonservativa partiet inte matchar den beskrivninge lika väl, och refererar Rainer Lepsius idé att partierna i 1800-talets Tyskland var grundade i olika "sociomoraliska miljöer", sammansatta av klass, kultur och normer. Detta är intressant, men före det hade jag velat ha en teori om hur 1500-talets ekonomi (kanske mer urban och mindre feodal i regioner som varit mer drabbade av digerdöden) kopplar till 1800-1900-talens väljarmönster. T ex: hur håller detta för demografiska responser -- migration, olika grader av fertilitet. (Jfr Arroyo Abad och Maurer om mekanismer i persistensstudier.)
Den oberoende variabeln i artikeln är "Black Death exposure intensity", BDEI. Detta mått från Jedwab, Johnson och Koyama är på stadsnivå, men handlar inte bara om dödligheten i staden utan i området. (s. 410) För kejsarriket är de tre beroende variablerna (1) ojämlikhet i jordägande från Ziblatt (2008) [2], (2) det Konservativa partiets väljarandel 1871 från Jonathan Sperber, och (3) dispyter om valresultat, från Robert Arsenschek och Ziblatt (2010). Den beroende variabeln för Weimarriket är NSDAP:s väljarandel i valet 1930 och valet i juli 1932, båda från Jürgen Falter och Dirk Hänisch (1990, Election and Social Data of the Districts and Municipalities of the German Empire from 1920 to 1933).
Kontrollvariablerna är (1) urbaniseringsgrad år 1300, (2) avstånd till närmsta stora hamn, eftersom sådana både spred Digerdöden och bidog till ekonomisk utveckling, (3) avstånd till närmsta medeltida handelsstad, med samma logik som 2:an, (4) avstånd till havet som proxy för mindre hamnar, (5) avstånd till en stor flod, och (6) höjd, eftersom mer avlägsna/högt belägna platser fick färre besökare och drabbades mindre av Digerdöden.
Det teoretiska resonemanget om persistensens mekanismer kommer egentligen i metoddelen, under rubriken mekanismer. Det första testet av mekanismerna är medeltida politiska institutioner: ifall man hade valmekanismer till borgmästare, stadens råd osv mellan 1300 och 1500. Dessa data för tyska städer kommer från Fabian Wahl (2016, “Participative Political Institutions in Pre-Modern Europe:
Introducing a New Database.”) Det andra testet av mekanismer handlar om att koppla Digerdödens dödlighet till godsekonomins intensitet i 1800-talets Preussen. De har två mått på detta: de stora godsens andel av alla jordbruksenheter, och jordbrukets tjänare som andel av befolkningen. De stora godsen definieras som enheter över 300 preussiska morgen, vilket är ungefär 189 acres. Detta mått kommer från de preussiska jordbruksräkningarna och har digitaliserats av Sascha Becker med medförfattare ( “iPEHD—The ifo Prussian Economic History Database”, 2014); Cinnirella och Hornung (2016) har använt samma mått i sin studie av kopplingen mellan jordojämlikhet och satsningar på skolor. Antalet jordbrukstjänare har mätts 1819 och relateras till befolkningsmängden år 1816.
Kartorna i figur 3 visar (ovan) att de östra delarna av Preussen hade större jordägandeojämlikhet, och (under) större andel röster för det Konservativa partiet 1871. Cirklarna visar intensiteten i Digerdödens effekter i områdena.
Regressionsanalyserna visar att jordägandeojämlikheten är statistiskt signifikant högre i områden mindre drabbade av Digerdöden: en standardavvikelses minskning av Digerdödsindexet är associerad med fyra till sex punkter lägre Gini. De mindre drabbade områdena har också högre andel Konservativa röster, och fler omstridda valresultat. Detta är belägg för persistens, säger de: "These results indicate that this biological shock fundamentally reshaped society in areas where it hit hardest
while reinforcing socioeconomic and political hierarchies in other regions, leading to distinct political-economic equilibria that persisted for generations." (s. 418) I Appendix redovisar de att resultaten håller även om de kontrollerar för befolkningsmängd i distriktet, ifall distriktet är i Preussen eller inte, och andelen katoliker i distriktet. Mer dramatiskt så håller resultaten för jordägandeojämlikhet också när de kontrollerar för jordbrukets andel av sysselsättningen (i enlighet med Mares 2015 argument). [3] De har standardiserat sitt index så att det har medelvärde 0 och standardavvikelse 1. En en standardavvikelses ökning av Digerdödens intensitet är i grundmodellen associerat med 10-14 procent lägre andel röster för de Konservativa (Tabell 2); predicerade röstandelar är 40 procent när Digerdöden var två standardavvikelser svagare än normalt, och 0 procent när den var 1,5 standardavvikelser starkare än normalt (Figur 7).
För naziströstningen leder en en standardavvikelses ökning av Digerdödsindexet till en 1.7 till 2.8 procentenheter lägre andel röster för NSDAP i valet 1930, och en 3.4 till 8.8 procentenheter lägre andel sommaren 1932. Nazisterna fick totalt 18.3 procent i valet 1930, så runt 2 procents variation är inte ingenting: att gå från noll effekt av Digerdöden till maximal effekt av Digerdöden skulle vara associerat med ungefär 4 procentenheter lägre andel för NSDAP. I valet i juli 1932 fick NSDAP 37.3 procent, och att variera partistödet med 3.4 till 8.8 procentenheter med en standardavvikelses variation i Digerdödens intensitet är en effekt med viss oomph.
Från dessa resultat går de till mekanismerna. Först relationen mellan Digerdödens intensitet och etablerandet av politiska val i 325 städer mellan 1300 och 1500, en relation som de undersöker med en logitmodell med en binär utfallsvariabel: antingen så hade staden val eller inte. Att vara en standardavvikelse hårdare drabbad av Digerdöden är associerat med ungefär 50 procent större chans att ha val, enligt dessa regressioner utan kontrollvariabler; när kontrollvariabler introduceras blir den estimerade effekten/korrelationen lägre och i ett par fall inte statistiskt signifikant.
Den andra undersökningen av mekanismer handlar om relationen mellan Digerdöden och andel gods och tjänare i jordbruket på 1810-talet. Med en standardavvikelses hårdare drabbning av pesten hade distriktet på 1810-talet 1 procent lägre andel gods och 1 procent lägre andel tjänare. Effekten på gods låter stark tycker jag med tanke på att medelvärdet på antal gods borde vara låg -- den är runt 1 procent i Cinnirella och Hornungs (2016) artikel, medan effekten på andelen tjänare låter låg med tanke på att jag antar att andelen tjänare av befolkningen var hög, kanske 20 procent grovt gissat. (De presenterar inga deskriptiva data för denna variabel; tabell A1 i appendixet har beskrivande statistik men inte för godsandelen eller tjänarandelen.)
I slutsatserna betonar de att Digerdöden kan ses som en critical juncture i Europas utveckling. De menar att:
"the study explicitly lays out all four stages of analysis needed to establish the importance of a critical juncture: (1) characterization of the shock (the intensity of exposure to the Black Death); (2) the critical juncture itself (the decision to roll back or augment labor coercion); (3) the mechanisms of production of the legacy (changes in economic arrangements and political institutions resulting from changes in labor coercion); and (4) the legacy (electoral behavior in the late nineteenth century and in the Weimar period)."
Jag är dock inte övertygad. Till att börja med så har de aldrig någon riktig diskussion om måttet på den oberoende variabeln, Digerdödsindexet. Som jag ser det så drivs resultaten väldigt mycket av att östra Preussen, det som idag är norra Polen, här både har låg grad av att drabbas av digerdöden, och hög naziströstning 1930 och 1932. Men finns det inte anledning att tro att graden av överlevande dokumentation av hur grav dödligheten i Digerdöden var, är korrelerad med utfallsvariabler som ekonomisk utveckling? Alltså att i på 1600-1700-1800-talen rikare områden är dödligheten på 1300-talet mer väldokumenterad och plockas upp bättre av samtida index. Jag undrar också över konsekvenserna av att måttet är på stadsnivå och ifall det påverkar hur precist datat är för mer och mindre urbaniserade regioner år 1350.
Dessutom så skulle jag vilja se en undersökning av korrelationerna inom östra Preussen: redan Heberle (1963), som Gingerich och Vogler inte refererar till, visade för Schleswig-Holstein att de mest naziröstande områdena i regionen var de med fler fria bönder, inte de med större inslag av gods. I appendix (tabell A4) lägger de in en kontrollvariabel "Preussen" men de testar aldrig med att skära ner samplet till bara Preussen, eller att använda distrikt- eller region-fixed effects; på s. 23-24 i appendix avfärdar de distrikt-fixed effects med argumentet att det ger posttreatment bias eftersom senare formade distrikt formats bl.a. efter sociogeografiska likheter. Det övertygar inte mig eftersom jag ändå tycker att "effekten" av Digerdöden borde hålla inom distrikt om den finns.
Vidare så är jag inte övertygad om mekanismundersökningen. Folk flyttade mellan regioner under tidigmodern tid och om godsherrar led av arbetskraftsbrist kunde man rekrytera arbetare från andra ställen; se t ex vandringen av hallänningar till Bohuslän när sillen gick till eller till spannmålsproducerande regioner i Skåne under 1600-1700-talen. Som Arroyo Abad och Maurer påpekar: ett argument om persistens -- i det här fallet att vad som hände runt 1348-1352 spelar stor roll för politiken 1870-1939 -- är också alltid ett argument om icke-persistens -- i det här fallet att vad som hände ca 1400-1800 inte spelade roll för politiken 1870-1939.
Jag undrar också om utfallsvariablerna. För det Konservativa partiet kollar de bara på valet 1871 men det finns ju ytterligare en mängd val under Kejsarriket som man skulle kunna titta på. För NSDAP kollar de på valen 1930 och 1932 men kollar man t ex på valkartan för valet 1928 så är nazismens politiska geografi ganska annorlunda då, med en stor andel SPD-väljare i östra Preussen till exempel. Varför fanns det då en persistens från Digerdöden som kickade in 1932 men inte 1928? Det verkar för mig som att den ekonomiska krisen som börjar 1929 är central här.
Jag undrar också: Digerdöden inträffade i hela Europa men nazisterna var framför allt ett tyskt fenomen. Om nu pandemier leder till en arbetskraftschock (vilket jag håller med om) som leder till politiska förändringar, varför skedde detta bara i Tyskland när Digerdöden var europeisk? Eller finns samma korrelation i mindre skala -- mer fasciströstning där Digerdöden drabbade hårt -- också i andra länder?
referens
Daniel W. Gingerich och Jan P. Vogler, "Pandemics and Political Development: The Electoral Legacy of the Black Death in Germany", World Politics, 73 (3), 393-440.
fotnoter
[1] En ekonomisk-historisk fotnot, som inte är relevans för blogginnehållets huvudfokus -- den politiska persistensen -- är att Gingerich och Vogler går all in på att Digerdöden hade positiva ekonomiska effekter i Västeuropa, bland annat i ett för mig inte helt begripligt resonemang: "the scarcity of labor improves the outside options of workers and forces elites to reduce coercive practices, which in turn creates greater and more variegated forms of consumption." (s. 400)
[2] Här lägger de in fotnoten: "Note that Ziblatt 2009 considers landholding inequality to be the key explanatory factor when it comes to electoral disputes. By contrast, we view both outcomes as aspects of long-term political-economic equilibria that resulted from differential Black Death exposure." (s. 411)
[3] De har också några robustness checks som jag är mindre intresserad av: timing av Digerdödens utbrott, olika avståndsmått, jordkvalieteten, och andra fixed effects, osv. (s. 421-422)
annat på bloggen om bestämningsfaktorer bakom nazisternas väljarstöd: "Första världskrigets döda och nazismens uppgång", december 2023; "Nazismens klassbas: två studier", februari 2018; "Medelklassens politik från Kautsky till Lipset", december 2014;
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar