‘the problem of profit … remains the central economic dilemma facing contemporary social democracy’.
Anthony Crosland, The Future of Socialism (1956), citerad i Jim Tomlinson (2004, s. 690)
När man kollar på ekonomisk politik och hur den utvecklats och förändrats i Storbritannien under 1900-talet så är Jim Tomlinson, professor i ekonomisk och social historia i Glasgow, en historiker som alltid dyker upp och alltid har intressanta perspektiv på saker och ting. 2004 publicerade han en artikel med den intresseväckande titeln "The Labour Party and the capitalist firm, c. 1950-1970" i Historical Journal. Artikeln börjar med att Labour-politikern Harold Wilson år 1950 säger att ‘in this problem of the relation between Government and private industry we have what is almost a vacuum in Socialist thought’. Tomlinsons artikel handlar just om hur Labour tänkte om privata företag under 1950- och 1960-talen.
Utgångspunkten var idéer om att socialismen skulle uppnås genom ekonomisk planering. Dessa idéer förekom vid Labours grundande 1900 men blev än viktigare efter 1931. [1] Tomlinson menar dock att 30-talets entusiasm för planering drevs mer av missnöje med vad "marknaden" gjorde, än av konkreta idéer om hur planeringen kunde funka. Under andra världskriget infördes en mängd regleringar av ekonomin som Labour omfamnade som "planering", men efter hand drog Wilson och andra slutsatsen att dessa regleringar fungerade mindre bra i fredstid och inte var vad man sökte efter. Samtidigt hade man också en rad statliga bolag och att tänka på hur dessa relaterade till den socialistiska visionen.
Under 1940-talets slut hade Storbritannien, precis som Sverige och en rad andra länder, en stor ekonomisk-politisk diskussion om krisläget och obalanserna i den internationella handeln. Att öka produktionen -- och därmed också exporten -- var nu helt centralt på Labours agenda, t ex i partiets pamflett Production, the bridge to socialism som publicerades 1948. Wilsons reflektion som inleder Tomlinsons artikel kommer ur denna period med diskussioner om hur man kunde öka exporten. Exportindustrierna var i väldigt låg grad nationaliserade, så när exporten skulle upp, var man beroende av de privata företagens beteende. Wilson accepterade detta läge och argumenterade att ‘for perhaps a quarter of a century or more we should be operating a mixed economy, with the private sector of crucial importance in many matters affecting full employment, exports, productivity and the standard of living’. (cit. 688) Vad jag tycker är fascinerande här är det explicita användandet av "mixed economy" för att beskriva en önskad ekonomi -- åtminstone på mellanlång sikt. Wilsons förslag låter rent tyskt, eller åtminstone kontinentalt, när han menar att den privata ekonomins branscher i många fall domineras av ett par stora företag och att det är viktigt att från politiskt håll få in representanter i dessa storbolags styrelser. (s. 689) Detta fick kritik i regeringen och i andra versionen av Wilsons PM föreslår han istället att storbolagen ska utse en kontaktperson gentemot regeringen, och att man från politiskt håll också ska införa permanenta priskontroller, mer konsumentrepresentation och så vidare. [2]
Wilson kritiserade i sin PM från 1950 företagens vinster, och Tomlinson för ett intressant resonemang om hur Labour som arbetarparti egentligen förhöll sig till företagsvinster. Han menar med referens till forskning av Martin Francis (Ideas and policies under Labour, 1945–1951, 1997) och Martin Daunton (Just Taxes, 2002) att Labour sedan finansminister Philip Snowden på 1920-talet accepterat vinster, och att "Labour’s policy dilemma may usefully be seen as how to reconcile acceptance of ‘legitimate’ profit derived from active promotion of efficiency with attacks on ‘illegitimate’ profits derived from passive wealth ownership." (s. 689) Partiet hade sedan 20-talet arbetat på att uppnå detta genom arvsskatt och förmögenhetsskatt snarare än beskattning på vinsterna direkt; precis som i Sverige på 1950-60-talet skapade man också skatteincitament för att behålla vinsterna i företagen (och investera dem) snarare än att dela ut dem till aktieägarna. [3] Tomlinson sammanfattar Labours dilemma på ett elegant sätt:
"On the one hand was the belief that production is inherently social, and wealth creation likewise; from this perspective derived the view of the party that, as Daunton puts it, ‘the tax system should remove socially created wealth, after it has been produced by the market, through death duties and surtax’. On the other hand, there was the understanding that profits were the motor of the private sector upon which Labour’s economic ambitions relied. No wonder then that Crosland in the mid-1950s was to write that ‘the problem of profit … remains the central economic dilemma facing contemporary social democracy’." (s. 690)Labour var i opposition 1951 till 1964, när Churchill (1951-55), Eden (1955-57), Macmillan (1957-63) och Douglas-Home (1963-64) i tur och ordning ledde konservativa regeringar. Labours tänkande om näringslivet utvecklades under tiden i flera faser, säger Tomlinson, och han analyserar det utifrån tre teman: särskiljandet mellan ägande och företagsstyrning, företagens storlek, och frågan om monopol.
Debatten om avskiljandet mellan ägande och företagsstyrning börjar ofta med Berle och Means klassiker The Modern Corporation and Private Property (1932), men Tomlinson påpekar att åtskiljandet kan spåras hela vägen tillbaka till tredje bandet av Marx Kapitalet, där han diskuterar separationen mellan företagsledaren och rentiären som egentligen inte fyller någon ekonomisk funktion. Olika socialistiska författare som Tawney, ekonomisk-historiker vid LSE i början av 1900-talet, fortsatte på denna diskussion och enligt Tomlinson blev också Burnhams bok Managerial Society (1942) inflytelserik i Labour med sitt argument att alla samhällen inklusive Sovjetunionen höll på att utvecklas till "managerial autocracies". Hos Burnham var detta en teori om en auktoritär utveckling, men för Crosland var företagsledarnas maktövertagande något positivt, i att det försvagade kapitalistklassens grepp över företagen och samhället. När företagsstyrning var en professionell aktivitet, utövad av avlönade tjänstemän med särskilda kompetenser, öppnade detta enligt Crosland för en blandekonomisk styrning: ‘Operating by legislative, fiscal, physical or monetary methods, the government can broadly speaking, make private industry dance to any tune it wants.’ (Crosland cit. på s. 692) Om denna bedömning hade Crosland också polemiska debatter med marxister som inte delade Croslands optimism om hur företagsstyrningen kunde användas för socialistiska syften.
Tema två, relaterat till det första, är det om företagens storlek. Bedömare var på 1950-60-talet övertygade om att företagen vuxit sedan 1800-talets slut, och de flesta menade att detta var något positivt för den ekonomiska effektiviteten. Detta "teknokratiska" perspektiv på företagens tillväxt hade fäste såväl i den marxistiska traditionen som hos fabianerna.
Samtidigt som många Labour-politiker var positiva till stordriftsfördelarna, så oroade man sig för möjligt monopolistiska förhållanden, och Labourregeringen genomförde 1948 en Monopolies Act för att motverka sådana. Samtidigt så var man på 50-talet så positiva till stordriftsfördelar att en arbetsgrupp efter valet 1957 drog slutsatsen att brittiska företag nu var så effektiva att man inte längre kunde motivera förstatligande med effektivitetsargument -- däremot kunde förstagligande motiveras av politiska skäl. (s. 695) Arbetsgruppen citerade Adolf Berles The Capitalist Revolution från 1955: ‘The
capital is there; and so is capitalism. The waning factor is the capitalist.’ En för en svensk slående parallell till Ernst Wigforss idé från det tidiga 50-talet om att skapa "samhällsföretag utan ägare"! En annan intressant parallell, som jag hittar genom en snabb googling, är att Washington Law Review 1955 samrecenserade Berles bok med Galbraiths American Capitalism: The Concept of Countervailing
Power (1952). Blandekonomins anda i en enda recension! Labour-arbetsgruppen 1957 gjorde också argumentet, som känns igen i vår egen tid, att företagsstyrningen präglas av en konflikt mellan företagsledare, som vill att företaget ska förbli och växa, och aktieägare, som rädda för sin egen dödlighet vill få ut pengarna på kort sikt.
I debatterna i slutet av 1950-talet -- inklusive den senare partiledaren Harold Wilsons tal på partikonferensen 1957 -- spårar Tomlinson hur Labour höll på att röra sig in i declinism-analysen, alltså att den brittiska ekonomin systematiskt underpresterade. I partirapporten Signposts for the Sixties (1961) argumenterade man att "industrial decline" gjorde att situationen krävde "planning for expansion", inklusive skapandet av en National Industrial Planning Board. I det tidiga 1960-talet var Labour tillbaka på den ekonomiska planeringens väg med en tilltro till vetenskap, planhushållning -- om än bara "indicative" sådan -- och industriella investeringar. (s. 697-8)
I sina slutsatser pekar Tomlinson på fyra motsättningar eller oklarheter i Labourpartiets tänkande om det privata näringslivet under 1950-60-talet. Först, motsättningen mellan strävan att få upp investeringarna, och den djupt förankrade skepsisen mot företagens vinster: "Labour’s scepticism about the fundamental legitimacy of profits, linked to the historically entrenched belief that the worker was entitled to the full fruits of his labour. " (s. 707) Två, motsättningen mellan tilltron till de stora företagens effektivitet, och skepsisen mot samma företags alltför stora politiska makt. Tre, oklarheten kring ifall makten över företagen överförts från ägare till företagsledare, och vad det i så fall betydde för maktanalysen och klassanalysen. Fyra, hur kunde man genom konkurrens och reglering, och olika kombinationer av dessa, främja den ekonomiska effektiviteten?
referens
Jim Tomlinson (2004), "The Labour Party and the capitalist firm, c. 1950-1970", Historical Journal 47 (3).
fotnoter
[1] Referenserna här är Daniel Ritschel, The politics of planning: the debate on economic planning in Britain in the 1930s (1997); Richard Toye, The Labour party and economic planning (2003); och Stephen Brooke, Labour’s war: the Labour party during the Second World War (Oxford, 1992), ch. 1; Jim Tomlinson, ‘Economic policy’, in D. Tanner, Pat Thane, and N. Tiratsoo, eds., Labour’s first century (2000).
[2] Tomlinson pekar på att Wilson menade att Labour hade ett problem med att framstå som ett producentintresse, med för lite omtanke om konsumenterna.
[3] Referenserna här är Dauntons Just Taxes (2002, s. 200-202), R Whitings The Labour Party and Taxation (2000), Tomlinsons egna bok Democratic Socialism and Economic Policy (1997), och en mer samtida rapport: D Seers, The Levelling of Income since 1938 från 1951.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar