hus i Linköping, foto från Dag Lindström och Göran Tagessons artikel "Hus och hushåll i den tidigmoderna staden: Ett metodpaket", Bebyggelsehistorisk Tidskrift, 2023.
"Hushållet är det gemensamma namnet för de individer som samlades kring samma gryta eller som levde och arbetade på samma gårdsanläggning med mer eller mindre gemensam ekonomi, utgjorde en sådan vardaglig konstituerad grupp."
Börje Hanssen (1976), citerad av Göran Rydén (1991)
Hur bodde folk i det tidigmoderna Europa, säg 1400-1800? En klassisk teori utvecklad av John Hajnal (1965) sa att man i Västeuropa bodde som kärnfamilj, medan Östeuropa hade ett bosättningsmönster som byggde på "the extended family", med flera generationer levande tillsammans. På 1970- och 80-talen, och i någon mån idag, var det the Cambridge Group for the History of Population and Social Structure (CAMPOP) som ledde den historiska demografin och Cambridge-forskaren Peter Laslett lanserade på 1970-talet den kanoniska formuleringen att man i England sedan 1500-talet levt i hushåll om ungefär 4,75 personer per hushåll. [1]
Där börjar litteraturöversikten i Uppsala-historikern Dag Lindströms artikel "Families and Households, Tenants and Lodgers" från 2020, men han fortsätter genast med att diskutera hur man komplicerat modellen genom att peka på hushållens rörlighet och föränderlig över tid, t ex med Joachim Eibachs begrepp "det öppna huset" (das offene Haus). Lindström påpekar också hur svåravgränsat hushållet ändå är. Han refererar Lawrence Stones appell för en distinktion mellan familjen, “those members of the same kin who lived together under one roof,” och hushållet, som är familjen som bor ihop men också tjänstefolk, lärlingar, och inneboende. [2] Andra historiker ser denna distinktion mellan familj och hushåll som anakronistisk: kanske var att bo ihop viktigare än blodsband för folks uppfattningar om sina tillhörigheter?
Cambridge-gruppen föreslog definitionen av "the domestic group" som “those who share the same physical space for the purpose of eating, sleeping, taking rest and leisure, growing up, child-rearing, band procreating.” Men i den praktiska historiska forskningen är man mer bunden till vad man kan fånga upp i existerande källor och Laslett (1972, introduktion till antologin Household and Family in Past Times) introducerade därför också den eminent pragmatiska definitionen att ett hushåll defineras som de personer som står tillsammans, utan nytt stycke, i en folkräkning eller skattelista. Lindström invänder mot detta: man behöver inte varit samma hushåll bara för att man bodde ihop eller i samma hus -- man kan ha varit inneboende eller bara grannar.
En annan stor debatt är relationen mellan hushåll och arbetsorganisation. Var hushållet det tidigmoderna samhällets främsta organiserande princip för arbetets organisation? Det har föreslagits av en rad historiker, säger Lindström och hänvisar till Mitterauer och Sieder (The European Family: Patriarchy to Partnership from the Middle Ages to the Present, 1982), Hans Medick (1981) och Louise Tilly och Joan Scotts Women, Work and Family (1989). Laslett kritiserade dock denna analys redan 1983 och menade att hushållet och arbetsgruppen inte nödvändigtvis sammanföll, och samma poäng har gjorts av DW Sabean och Gender and Work-projektet -- Dag Lindström med fleras kapitel i Making a Living, Making a Difference (2017) som visat att hushållet bara var ett av möjliga ramverk för arbetets organisation.
I Lindströms artikel från 2020 fokuserar han dock inte på den samhälleliga/patriarkala ideologin eller på arbetsorganisationen, utan på hur man bodde ("the organization of dwelling and cohabitation"). Hans introduktion till detta ämne fokuserar på London som studerats av Richard Wall (1977) samt Mark Merry och Philip Baker (2009). Wall pekade på barnens låga andel av hushåll i tidigmoderna London och den omvänt höga andelen för tjänstefolk, lärlingar och inhyses; Merry och Baker instämmer i att hushållet, som de kallar för houseful, hade många sorters invånare.
Forskningsöversikten om Sverige börjar med att konstatera att även om det finns en hel del historisk-demografisk forskning i Sverige, så finns det inte så mycket om tidigmoderna städer. Ruth Hedlund skrev i slutet av 1970-talet en avhandling (Västerås befolkning vid slutet av 1600-talet, 1980) om Västerås i det sena 1600-talet och fann att kärnfamiljen dominerade boendemönstrena: de flesta hushåll var en kärnfamilj med bara en eller två tjänare. Inhyses var inte så många, och det fanns också ett par rika ensamstående män som bodde med en hushållerska eller två. Lindström gör dock den lite oklara invändningen att Hedlunds studie "was based on sources that do not allow any detailed quantitative analyses, and in many cases, the results are restricted to rather general statements." (s. 231) Från mitten av 1700-talet är källorna rikare, både folkräkningar och skattelistor. Ann Hörsell (Borgare, smeder och änkor, 1983) har studerat Eskilstuna från 1750 till 1830 och får fram att den genomsnittliga hushållsstorleken var 4,9 år 1805 och 5,3 år 1830. Stockholm verkar ha haft mindre hushåll än andra svenska städer: Mats Hayen (2007) studerar tre församlingar i huvudstaden och får fram att den genomsnittliga hushållsstorleken var 3,5 år 1760 och 3,3 år 1830. Kanske berodde den mindre genomsnittliga storleken på en större andel singelhushåll.
Lindströms studie av Linköping bygger på två sorters källor: folkräkningarna från Tabellverket, och mantalslängderna (översätts som poll tax records). Folkräkningarna är utmärkta från 1749 och framåt men har också problem, som förändringarna i undersökningsmallen 1774, och diskrepansen mellan vad för information som staten ville ha, och vad de lokala undersökarna levererade. Mantalslängderna samlades in för att få in skatter och från början uteslöt de de som inte behövde betala skatt -- barn, fattiga och adeln. Från och med 1765 skulle dock mantalslängderna inkludera alla individer. Linköpings mantalslängder från 1700-talet organiseras utifrån kvarter och tomt vilket gör det tydligt vem som bodde med vem. Från 1770-talet angav de också vilka som var inneboende. För detta användes två titlar, hyresfolk och inhyses(folk); hyrfolk men inte inhyses betalade hyra.
Linköpings befolkning ökade mellan 1750 och 1800 från ungefär 1800 personer till ungefär 2700 personer. Runt 55-57 procent var kvinnor eller flickor, konstant över tid, och mellan en fjärdedel och en tredjedel var barn under 15 år. (Tabell 1.) Någon procent av befolkningen var adliga, ett par procent präster eller köpmän, men de stora grupperna var hantverkare (ungefär 25 procent), byråkrater (ungefär 10 procent), arbetare (ungefär 25 procent) och tjänstefolk (ungefär 20-25 procent). Från folkräkningarna ser medelhushållet stort ut: 6,6 personer per hushåll år 1750, och 6,4 personer år 1800 (Tabell 3). Variationerna mellan olika år är dock orimligt stora -- t ex från 5,9 personer år 1754 till 8,5 personer år 1860 (Tabell 4), vilket antyder att folkräkningarnas rapportering av hushåll är inkonsekvent från gång till gång. Det är också ett problem att soldater och "alla utfattiga och eländiga" inte räknades som hushåll, men räknades in i den totala befolkningen, vilket leder till en överskattning av den genomsnittliga hushållsstorleken. När Lindström räknar bort soldater och fattiga från totalbefolkningen blir den genomsnittliga hushållsstorleken 6,1 personer år 1750 och 6,2 personer år 1800 (Tabell 4). De orealistiska kortsiktiga fluktuatiorerna kvarstår dock, och det motiverar att Lindström också beräknar hushållsstorleken utifrån mantalslängderna. Utifrån mantalslängderna ser medelhushållet mycket mindre ut: 5,4 personer år 1750, 3,1 personer år 1782, och 3,2 personer år 1800 (Tabell 5). Den stora skillnaden mellan Tabellverket och mantalslängderna är slående med tanke på att de i princip hade samma instruktioner.
Lindström går vidare med att jämföra hushållstyper utifrån mantalslängderna från 1773 och 1801 (som täcker föregående år). Den stora majoriteten av hushåll hade 4 personer eller färre: det var 68 procent år 1772 och 78 procent år 1800. Den enskilt vanligaste typen är 1 person (22 procent år 1772, 29 procent år 1800), och den följs av 2 personer, därefter 3 personer, och därefter i ganska stabil takt upp till 15-16 personer som förekommer men bara med något enstaka hushåll. (s. 237-238) Å andra sidan var det bara 39 procent av den totala befolkningen år 1772 (och 52 procent år 1800) som bodde i de små hushållen, de med 4 personer eller färre.
I slutsatserna betonar Lindström att divergensen mellan de olika källorna tyder på det instabila i den tidigmoderna definitionen av hushåll och kanske en inkonsekvens mellan den officiella hushållsideologin och hur folk faktiskt levde i hushåll. (s. 244) Singelhushåll var vanliga redan på 1700-talet och andelen hushåll som leddes av ett gift par minskade under 1700-talets andra halva. Antalet hushåll per tomt (houseful) ökade över tid: år 1800 fanns det 4 eller fler hushåll på 36 procent av tomterna. "In these terms, the cohabitation patterns in late eighteenth-century Linköping appear as even more complex than those observed in late seventeenth-century London."
Källorna före 1750 är klena men jämfört med Hedlunds studie av 1600-talets Västerås så var förändringarna som klarlagts i Linköping 1750-1800 antagligen en del av en långsiktig omvandling, säger Lindström. (s. 245) Detta stöttas också av observationer från Kalmar. Att övergången till vad som annars ses som en modern, industriell stads hushållsstruktur sker redan på 1700-talet är ett huvudresultat för artikeln. (s. 245)
referenser
Dag Lindström (2020) "Families and Households, Tenants and Lodgers: Cohabitation in an Early
Modern Swedish Town, Linköping 1750–1800", Journal of Family History 45 (2).
Göran Rydén (1990), Hammarlag och hushåll: Om relationen mellan smidesarbetet och smedshushållen vid Tore Petrés brukskomplex 1830-1850. Uppsala universitet, Ekonomisk-historiska institutionen
fotnoter
[1] På 1980-talet, när antropologi, mentalitetshistoria, kulturhistoria och i förlängningen historisk demografi var a la vogue, publicerade London Review of Books en rad artiklar av Laslett eller om hans böcker. Så här börjar John Brewers recension av Roy Porters översiktsverk om det engelska 1800-talet, 1984:
"British social history, for so long in protracted adolescence, seems finally to have come of age. The work of two generations of researchers, led by such avatars as Alan Everitt, Peter Laslett, J. H. Plumb, Lawrence Stone, Keith Thomas and E. P. Thompson, now constitutes a substantial body of knowledge that has transformed our conception both of British history and of what constitutes legitimate historical inquiry. The modish topics of birth and death, the family, sex, marriage, leisure, crime, ceremony and ritual have begun to supplant the time-tested topics of the more traditional curriculum. What began as periphery is now core."
Brewer prisar Porters bok -- i stark kontrast till vad JCD Clark tyckte om den. 1980 publicerade LRB, svårtänkbart idag, en essä av Laslett med rubriken "Characteristics of the Western European Family".
[2] Nygjelten menar i en mastersuppsats i historia som undersöker folkräkningen i Trondheim år 1801 att det i staden det året fanns ungefär 850 kvinnor som var inneboende, eller ungefär 18 procent av kvinnorna i staden. Det var rätt många ogifta kvinnor i 20-30- och 40-årsåldern, och för den delen också en del i 50- och 60-årsåldern, och en hel del änkor 40 år eller äldre.
Synne Solli Nygjelten, "Den losjerende kvinnen i Trondheim 1801: Losjerende kvinners levevei, bakgrunn og bosted i Trondheim i 1801", mastersuppsats, NTNU, 2023. Läs här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar