tisdag 9 april 2024

Klimat, befolkning och ekonomisk tillväxt i förindustriella England

 

Bruce MS Campbell, professor och medeltidshistoriker vid Queen's University Belfast, börjar en artikel från 2010 med tidernas kanske främste historiker:

"Braudel opened his great trilogy, Civilisation and capitalism, 15th–18th century, by likening the rhythm of population change over the pre-industrial centuries to a series of tides, whose ‘alternate demographic ebb and flow . . . make almost everything else seem secondary’. The marine analogy is powerful but paradoxical: the causes of oceanic tides are so well understood that their ebb and flow may be predicted with precision, whereas the mechanisms responsible for these human tides remain enigmatic. "
Före 1600-1700-talen har vi inte ens särskilt bra demografiska data, säger Campbell: inga folkräkningar eller liknande, och därför är det svårt att ens veta hur många människor som levde i olika områden. Istället tenderar historiker att dra slutsatser om demografiska rörelser utifrån två andra mätbara fenomen: rörelserna i priser och löner. I diagrammet nedan (16, panel D) ser vi hur priserna på sikt rör sig i vågor, med en våg (ökning, sedan minskning) från det sena 1100-talet till tidigt 1500-tal, sedan nästa våg från tidigt 1500-tal till mitten av 1700-talet, sedan en tredje våg från mitten av 1700-talet till det sena 1800-talet.

Hur förklarar historiker sådana långsiktiga fluktuationer? Campbell menar att både ekonomisk-historiker och historiker arbetar antropocentriskt, alltså framför allt letar efter förklaringar i mänsklig agens. Detta gäller både för konfliktteorier a la Marx, Malthus teori om kapplöpningen mellan befolkningsmängd och försörjningskapacitet, och institutionella teorier. Campbell slår i artikeln ett slag för ett mer naturorienterat perspektiv. [1] Medeltidshistoriker har förstås alltid erkänt medeltidsmänniskornas sårbarhet inför skiftningar i väder och klimat, men Campbell menar att dessa skiftningar setts som exogena variabler som inte riktigt integrerats i förklaringarna. Han citerar Jan de Vries som 1980 hävdade att ‘short-term climatic crises stand in relation to economic history as bank robberies do to the history of banking’. (cit. 283) Däremot har historikerna varit mer villiga att acceptera epidemier och sjukdomar som centrala utformande faktorer: han citerar Jared Diamond som säger att ‘Because diseases have been the biggest killers of people, they have also been the decisive shapers of history’. (cit. 284) Som Campbell ser det så arbetar Diamond vidare i ett ekologiskt perspektiv utvecklat av Alfred Crosby (Den ekologiska imperialismen, 1986), där de malthusianska begränsningarna inte fungerar så som Malthus tänkte sig.

Campbells historiska narrativ börjar med 1300-talet, det århundrade som mer än något annat, säger han, exemplifierar spänningen mellan mänskliga krafter och naturens krafter. Europas befolkning halveras på 50 år och därefter går Europas olika delar, säger han, åt olika håll: Holland och England genomgår en fas av schumpeteriansk "kreativ förstörelse" som leder till ekonomisk tillväxt, medan andra regioner upplever skärpt feodal exploatering och stagnation. (Intressant nog är hans referens här Robert Brenners klassiska marxistiska artiklar i ämnet från sent 1970-tal, som fått omfattande kritik sedan dess av både marxister och icke-marxister. Jag tänkte annars att Brennertesen idag låg vid sidan av ekonomisk historias mainstream.)

Campbell bygger analysen av Englands dramatiska utveckling bland annat på byggnadsarbetarlöner från Phelps Brown och Hopkins på 1950-talet, och lantarbetarlöner från Greg Clark. I 1400-talets tredje fjärdedel var reallönerna, säger Campbell, på en nivå som det skulle ta 500 år att uppnå igen. Kontrasten mot 1300-talets början är monumental, säger Campbell: då rådde låga reallöner och höga matpriser, indikatorer på ett "mounting Ricardian failure of productivity" och en malthusiansk befolkningskris. 1315-1321 omtalar han som "the Great European Famine", och i detta perspektiv började alltså den totala samhälleliga krisen redan innan digerdöden härjade de brittiska öarna 1346-1353. (s. 287) Från sin egen bok Three centuries of English crops yields anför han data på skördarna och visar usla skördar under svältåren, med 1316 som bottenåret. Detta usla år var också ett år av boskapspest i Europa, en pest som nådde England påsken 1319 och Irland två år senare. På ett och ett halvt år minskade antalet kreatur med ungefär 50 procent! (s. 289) I norra England och på Irland drabbades man dessa år dessutom med plundring av skotska miliser, uppmuntrade av den skotska segern i Battle of Bannockburn 1314. Decennierna efter 1314 var tiondebetalningarna och kvarnproduktionen långt under trenden före 1314 i norra England. (s. 292) Dessutom var vädret kallt och regnigt; diagram 11 som jag klistrat in längst upp visar att brittiska och nya zeeländska träds tillväxt divergerade kraftigt dessa år. (s. 293, även s. 300-301) Som ett slags tidig version av 1600-talets kris och den lilla istiden! Fast det blir i och för sig obalanserat att jämföra en kortare kris med en längre kris; Campbell jämför själv ganska utförligt med krisåren 1596-1604. Här redovisas en rad olika tidsserier: löner, priser, spannmålsavkastning, och träds tillväxt.

För Campbells syfte är det viktigt att diskutera kopplingar mellan det onormalt kalla klimatet i mitten av 1300-talet, och digerdöden. Han ser också 1300-talets kris i ett längre perspektiv: "Medieval economic historians have long identified the years from c. 1270 to c. 1420 as an era of heightened socio-economic instability."

Campbell avrundar artikeln med att diskutera hur klimatet påverkade den ekonomiska aktiviteten bortom extrema händelser såsom köldkriser. Vädret påverkar så klart växtligheten, så central i en jordbruksekonomi, och Campbell avslutar sin artikel så här:

"The time has therefore surely come to acknowledge that—alongside the class struggle, invisible hand of the market, creation and diffusion of technology and knowledge, and an array of human institutions (including many intended to mitigate and counteract the risks arising from environmental hazards)—‘Nature’ was an historical protagonist in its own right." (s. 310)


referens

Bruce M.S. Campbell, "Nature as historical protagonist: environment and society in pre-industrial England", Economic History Review, 63, 2 (2010), pp. 281–314

fotnot

[1] Roligt nog pekar han i en fotnot ut "The Scandinavians Steensberg (‘Archaeological dating’) and Utterström (‘Some population problems’)" som tidiga förespråkare för ett sådant perspektiv. (s. 283)

Inga kommentarer: