Rösträttsutvidgning och klass i Europa på 1800-talet

Tre statsvetare och ekonomer Pittaluga, Cama och Seghezza från universitetet i Genua har ett ganska nytt paper om utvidgningen av rösträtten i Europa på 1800-talet. Deras grundpoäng är denna. Den mesta forskningen, som är mer eller mindre direkt influerad av klassiker som Gerschenkron (1946) och Barrington Moore (1966), om demokratins framväxt i Europa ser rösträttsutvidgning som den viktigaste delen av demokratins framväxt. Den missar då, säger de tre italienska forskarna, att demokrati inte bara handlar om att alla ska ha rösträtt utan också om att parlamentet måste ha faktisk makt samt att medborgarna ska ha rättigheter.

Utifrån detta presenterar de en twist på rösträttsutvidgningarna: dessa behöver inte nödvändigtvis genomföras av demokratiska motiv, utan kan också genomföras av motsatta skäl: den aristokratiska eliten kan utvidga rösträtten för att öka arbetarklassens representation i parlamentet och därmed avskräcka borgarklassen från att vilja stärka parlamentet.

De menar i litteraturöversikten att dagens empiriska forskning om rösträttsutvidgningar antingen bygger på revolutionärt hot-hypotesen eller politisk konkurrens-hypotesen. Acemoglu och Robinson (2006) går på revolutionärt hot-linjen och menar att det handlar om förhållandet mellan eliter, som äger förmögenheterna och vill behålla den politiska makten, och underklassen som varken har förmögenhet eller politisk makt. Med större ekonomisk ojämlikhet har eliten mer att förlora på demokratisering (som kommer leda till omfördelningspolitik), men samtidigt så har underklasserna också än starkare incitament till demokratisering. De menar att relationen mellan ojämlikhet och demokratisering följer en U-kurva: med mellan-nivå (vad är det?) av ojämlikhet är det mer sannolikt att demokratisering inträffar. Boix (2003) tillägger att det också handlar om typer av förmögenheter: med mer orörliga förmögenheter (som jord) är elitens motstånd mot demokratisering än mer hårdnackat. (s 320) Revolutionärt hot-hypotesen har fått stöd i ekonometriska studier av Kim (2007), Przeworski (2009) och Aidt och Jensen (2014). Också Pittaluga et al bygger sin analys på revolutionärt hot-modellen från Acemoglu och Robinson (2006).

Deras empiriska analys använder överlevnadsanalys där den beroende variabeln är införandet av full rösträtt, något år efter 1840. Den huvudsakliga oberoende variabeln är ifall parlamentet har stor makt eller inte. De visar att med stor makt till parlamentet så tar det längre tid innan allmän rösträtt införs. (s 325f) Detta håller också i en probit-modell där jämte parlamentets makt också utbildningsnivå, urbanisering och BNP per capita inkluderas som kontroller, med tio länder 1840-.

Kanske mer intressant så ger de två historiska episoder som illustrationer av och belägg för hypotesen. Den ena är införandet av allmän rösträtt för män i Frankrike 1851 under Napoleon III, den andra Tyskland 1871. I Tyskland 1871 inför Bismarck och kejsaren allmän rösträtt, och detta var enligt analysen eftersom Bismarck ville avskräcka den borgerliga oppositionen i Nationalliberalerna och Framstegspartiet från sitt förespråkande av starkare parlament. (s 328) (En av deras referenser är Wehler 1985.)

Referens

Giovanni B. Pittaluga, Giampiero Cama och Elena Seghezza (2015) "Democracy, extension of suffrage, and redistribution in nineteenth-century Europe", European Review of Economic History.