Utvärderingar av avtalsrörelsen 2016

en annons från Svenskt Näringsliv i Dagens Nyheter 12 april 2016

I avtalsrörelsen inför 2016 års nya kollektivavtal sprack LO:s samordning. Martin Klepke kommenterade i Arbetet i oktober 2015:

"I LO:s principprogram som antogs i våras ställde sig alla förbund bakom att den omotiverade skillnaden mellan kvinnors och mäns löner ska minska med en halv procentenhet per år. Alla fack ställde sig också bakom att den internationellt konkurrensutsatta delen av svensk ekonomi ska vara lönenormerande. Dagens sammanbrott innebär därmed också en kraftig försvagning av detta principprogram, bara ett halvår efter att det antogs.
Frågetecknen om hur förbunden praktiskt ska kunna kombineras de två kraven att å ena sidan utjämna lönerna mellan könen och å andra sidan följa normerande avtal för industrin har ju knappast blivit mindre av dagens sammanbrott för samordnade förhandlingar."

Arbetet rapporterade (21 oktober) att det var IF Metall, Kommunal och GS som utifrån olika utgångspunkter spräckte samordningen som försökte förena en jämställdhetsmotiverad satsning på undersköterskor med att industrin skulle sätta märket.

Efter att samordningen sprack så formulerade 6F också en mer principiell kritik av industrins löneledande roll. 6F:s krav i december var också högre än Industrifackens krav som formulerats på 2.8 procent i november: 6F krävde 3.2 procent och en garanti på 800 kr för alla som tjänade under 25 000 kr i månaden.

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson refererade i november till den spruckna samordningen som "ett personligt misslyckande" (Arbetet, 6 november). Han säger också:

"LO:s avtalssekreterare säger att det finns ett missnöje mellan LO-förbunden på flera områden. Det är framför allt strävan efter jämställdhet som orsakar motsättningar och splittringar. Jämställdhetspotterna i avtalsrörelsen 2007 var omstridda och de har följts av andra försök att hitta konstruktioner för att höja kvinnodominerade områden mer än andra.
– Några ska få mer och det är besvärligt att hantera för de andra. Det har jag stor respekt för, säger Torbjörn Johansson."

I efterspelet från samordningens misslyckande har märkes-ordningen hyllats av statsminister Löfven:

"– Märket som princip är viktigt och det har politiken uttryckt till Medlingsinstitutet. Den internationellt konkurrensutsatta sektorn måste avgöra hur stora löneökningar vi har råd med.
Han bedömer att arbetsgivarna snarare är besvikna över nivåerna på löneökningarna, än på avtalets roll som rikslikare. Inte heller ser statsministern något omedelbart problem med den svenska konkurrenskraften.
– För första gången på mycket länge tar vi nu marknadsandelar inom exporten, säger Stefan Löfven." (Arbetet, 21 april)

Medan Kommunal hyllar sitt avtal med extra satsningar på undersköterskornas löner:

"Medan övriga medlemmar får 520 kronor mer i månaden får undersköterskor med undersköterskeexamen 500 kronor extra första året, totalt alltså en löneökning på 1 020 kronor i månaden. Enligt Kommunal motsvarar det en löneökning med 4,3 procent, och SKL säger inte emot.
De 500 kronorna är faktiskt mer än Kommunal hade krävt: Facket gick ut med kravet 400 kronor mer till undersköterskorna än till alla andra. ”Vi har betalat extra för att få ett långt avtal”, förklarar SKL:s förhandlingsledare Helene Fritzon.
År två och tre fortsätter satsningen på undersköterskorna med 180 respektive 150 kronor utöver ”märket”. Under treårsperioden höjs undersköterskornas löner med totalt 830 kronor mer än märket.
Exakt vilka som får del av satsningen på undersköterskor får klaras ut i lokala förhandlingar.
Teoretiskt skulle en del undersköterskor kunna bli utan extra lönelyft, men avtalssekreteraren Lenita Granlund tonar ner den risken.
– Med det här avtalet bryter vi värdediskrimineringen på svensk arbetsmarknad, säger Lenita Granlund.
– Arbetsgivaren har förstått att bättre löner behövs för att rekrytera till välfärdsyrkena, säger Annelie Nordström. Avtalet är också en milstolpe i arbetet för heltidsjobb.
Helene Fritzon, SKL:s förhandlingsledare, medger att avtalet det första året är värt 3,0 procent, alltså klart mer än ”märket” på 2,2 procent.
– Våra medlemmar kan betala det här. Ett treårigt avtal ger förutsättningar för långsiktig planering och utveckling av kvaliteten. Det finns stora vinster i det, som gör att vi kan räkna hem avtalets värde i våra budgetar.
– Det är bra att undersköterskor nu kan göra karriär. Det gör det lättare att utveckla kvaliteten och möta de volymförändringar vi står inför i vård och omsorg." (Arbetet, 29 april)

Arbetsgivarna har däremot uttryckt starkt missnöje med årets avtal, så starkt att de börjar tala om att hela Industriavtalsordningen kan vara på väg ut. Detta trots sin reklamkampanj den 8 mars för "märket"; i april uttryckte företrädare för arbetsgivarsidan sig så här kritiskt:

"Flera tunga arbetsgivarföreträdare är skeptiska till industriavtalet. En fortsättning kräver samsyn med facket om de ekonomiska förutsättningarna i avtalsrörelserna, hävdar företrädarna.
− Åstadkommer vi inte detta är avtalet dödsdömt, säger Anders Weihe, Teknikföretagen.
På presskonferensen den sista mars, när industrins löner var klara, framträdde arbetsgivarna med mycket bistra miner. Enda skälet till uppgörelsen på 2,2 procent var riskminimering, förklarade Indus-triarbetsgivarnas vd Per Hidesten. Alternativet var konflikt.
– Nivån är inte förenlig med industriavtalets syfte, säger Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen.
Nu kommer efterspelet när flera toppförhandlare ifrågasätter industriavtalets framtid. Syftet med avtalet är att stärka industrins internationella konkurrenskraft och ha en god löneutveckling. I nära 20 år har avtalet levererat reallöneökningar, men det är inget kvitto på att avtalet fungerar, enligt arbetsgivarna.
– Sedan finanskrisen 2008 har reallöneökningarna varit alldeles för höga. De har varit till skada för svensk industri, men också för arbetstagarna som förlorat många arbetstillfällen, säger Anders Weihe.
Det största problemet i industrins avtalsrörelse är bristen på samsyn i de ekonomiska bedömningarna, enligt de arbetsgivare som Arbetet intervjuat. Arbetsgivarna talade om nödvändig återhämtning av förlorad konkurrenskraft och löneökningar på under en procent, medan facken talade om högkonjunktur och krävde 2,8 procent.
– I år har bilderna varit extremt olika. Vi har inte varit överens om vilka ekonomiska variabler som är viktiga och därför inte sett samma saker, säger Marie Söderqvist, vd för Livsmedelsföretagen.
– Det finns ingen poäng med att ha industriavtalet kvar om vi inte kan komma överens om vilka ekonomiska variabler vi ska titta på.
Även Anders Weihe lyfter fram samma problem.
– Facket kan inte enbart välja ut några branscher som går bra, lika lite som vi kan välja ut de sämsta.
– Vi måste jobba tillsammans och vilja göra det.
Finns den viljan?
– Nej. Den har funnits, men inte just nu. Om den inte kan återskapas är industriavtalet dödsdömt." (Arbetet, 22 april)

Och när Arbetet sammanfattade avtalsrörelsen i mitten av maj blev det under rubriken "Stökrörelsen" (13 maj). De konstaterar att förhandlingarna i industrin, såklart så viktiga för övriga branscher, gick väldigt långsamt och att avtalet där slöts först i sista sekund, 31 mars. Det hamnade på 2.2 procents löneökning, att jämföra med arbetsgivarnas förslag på nollavtal och Facken i industrins utgångskrav på 2.8 procent. Vad som händer efter att detta avtal slutits är mycket intressant:

"Handels sätter krontalsmärke
3/4 Första söndagen i april skriver Handels och arbetsgivarna ett avtal som ger 590 kronor i löneökning till alla. Facket betalar med något lägre höjning av de lägsta lönerna i avtalet. Därmed håller man sig inom 2,2 procent och sätter det ”andra märket”, en krontalshöjning för de lågavlönade.

Sensationellt utspel
4/4 LO och Svenskt Näringsliv kallar till gemensam presskonferens och vädjar till alla parter som ännu inte gjort upp att respektera märket. De är oroliga för att den svenska modellen inte ska hålla. Byggarbetsgivarna hävdar att Byggnads uppsåt med strejken är att spräcka märket trots striden om ackorden. Nu har vi ett riktigt LO igen, kontrar Byggnads ordförande Johan Lindholm. Det blir ganska tydligt att märket respekteras av facken inom byggsektorn.
/.../

Första 6F-uppgörelsen
8/4 Fastighets gör upp med Almega för anställda vid privata fastighets- och entreprenadföretag om löneökningar på 590 kronor. Första avtalet inom grupperingen 6F, där Byggnads och Målarna ingår, är klart och visar att de respekterar märket.

Byggstrejk!
11/4 Över 1 000 byggnadsarbetare lägger ner arbetet på tisdagsmorgonen sedan Byggnads sagt nej till medlarnas slutbud kvällen före. Det låg på 2,2 procent. Det är uppenbart att man går till strejk på märket, säger byggarbetsgivarna. Budet var tomt på lösningar av våra viktiga frågor, förklarar facket. I bakgrunden finns hela tiden striden om ackordssystemet."

Den 12 april varslar byggarbetsgivarna 12 000 byggnadsarbetare om lockout. Men den 15 april får 20 000 elektriker ett nytt avtal -- på 2.2 procent, "märkets" nivå. Också byggnadsarbetarnas avtal den 17 april håller sig till märket; detsamma gäller Målarna 22 april. Bara Kommunals avtal 29 april avviker.

Till slut så tycks rent lönepolitiskt utfallet för LO-förbunden alltså ha hamnat mycket nära det utfall som IF Metall och Kommunal på förhand förhandlade fram: märket gäller för alla utom undersköterskor som IF Metall godkände som undantag. Mycket skrik för litet ull?

Mer facklig-politiskt är det ju dock intressant att fundera på konsekvenserna av årets tumult.  Har relationerna mellan förbunden inom LO skadats? Har ledningens auktoritet försvagats? Kommer detta ge konsekvenser på LO:s kongress i juni?

Jag har ingen aning utan undrar bara. Hittills verkar inte utvärderingarna riktigt ha kommit heller; jag hittar "bara" ett avsnitt av Ekonomiekot Lördag som handlar just om LO efter årets avtalsrörelse.

"[intervjuare] Johan Lindholm från Byggnads, kommer ni acceptera att industrin bestämmer löneökningstakten också nästa gång?

[JL] nja, precis som jag beskrev det tidigare så är det väldigt viktigt att LO får ihop samordningen. Och jag tror att den ledning som kommer sitta efter LO-kongressen kommer ha en mastodontuppgift med att få ihop oss 14 förbund."

Ekonomiekot lördag, "Skadat samarbete inom LO", 14 maj

Och LO:s ordförande "Kålle" Thorwaldsson har uttalat sig starkt och lite oroat för en bättre samordning till nästa avtalsrörelse, som i och med de korta (1-åriga) avtalen kommer redan om ett år:

"Sannolikt ledde den spruckna LO-samordningen till en mycket stökigare avtalsrörelse än vad den annars skulle ha blivit. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson var trots detta misslyckande nöjd med avtalsrörelsen som levererar ökade reallöner.
– Men det som oroar mig är att avtalet blev ettårigt.
Tiden är väldigt kort innan en ny LO-samordning måste vara på plats, konstaterade LO-ordföranden. Uppgiften att sy ihop de olika förbundens viljor är knepig.
– Det är enormt svårt att börja ett sådant arbete nästan direkt efter att samordningen föll i höstas. Att hitta en väg ut ur detta är svårt.
Bland åhörarna på representantskapet fanns alla tunga förbundsföreträdare, som IF Metalls ordförande Anders Ferbe, Kommunals Annelie Nordström och Byggnads Johan Lindholm. LO-ordföranden vände sig direkt till dem alla när han vädjade:
– Den svenska fackföreningsrörelsen blir aldrig starkare än när vi lyckas hålla samman. Om jag blir omvald på LO-kongressen i juni ska jag lägga all möda på att få en LO-samordning till stånd." (Arbetet, 18 maj)