En klassisk fråga i arbetsmarknadsekonomi är: när blev lönerna "sticky"? Alltså, när slutade pengalöner att anpassa sig neråt i konjunkturnedgångar för att kompensera för minskande efterfrågan på arbetskraft? Detta är inte minst en stor forskningsfråga vad gäller sysselsättningen på 1920- och 30-talen, med klassiska papers av bland andra Ben Bernanke.
I en artikel från 2000 utforskar Klas Fregert, nationalekonom vid Lunds universitet, frågan om "sticky wages" i recessionerna i början av 1920-talet och 1930-talet i Sverige. Figuren längst upp visar att reallönen faktiskt ökade i Sverige från 1930 till 1933, eftersom pengalönerna inte sänktes lika mycket som konsumentprisindex sjönk. Fregert menar att detta berodde på ett "koordineringsproblem" där de olika fackförbunden inte ville gå med på att sänka pengalönen eftersom de inte litade på också de andra facken i så fall skulle göra det. Han menar därför att det hade varit möjligt att sänka lönerna rent institutionellt sett, men pga koordinationsproblemet hände det inte. (Han har också en fin tabell som visar de lönesänkningar som ändå skedde, per sektor och kvartal 1931-34.) För att visa på att det inte var så att alla var bundna av väldigt långa kollektivavtal som omöjliggjorde sänkningar visar han figuren nedan:
Han kallar detta med referens till Ball och Romer (1991) för "strategic stickyness": det enskilda facket går inte med på att sänka sin nominella lön eftersom det inte litar på att de andra facken kommer göra det.
För att kolla på ifall facken bryr sig om relativlönerna -- egna löner jämfört med andras -- kör han löneregressioner med lönedata för 8 industrisektorer 1920-39. (20-talsdata från Sociala Meddelanden, 30-talsdata från Statens Officiella Statistik: Löner.) Lönen i sektorn bestäms av arbetslösheten, inflationen och lönen i sektorn relativt till genomsnittslönen i industrin. Relativlönen, som är loggad, för en stark och statistiskt positiv koefficient, 0.42: om lönen i vår sektor är 1 procent lägre jämfört med genomsnittslönen i industrin i år, så ökar vår lön med 0.42 procentenheter extra.
Utifrån att arbetskonfliktintensiteten gick upp under deflationsåren 1921-24 då pengalönerna sänktes, menar Fregert att pengalönesänkningar var socialt kostsamma. 1931 försökte SAF koordinera en pengalönesänkning, men det var svårt. (Han använder här SAF:s årsrapport som primärkälla, och även De Geers bok från 1986 som referens.) Löner sänktes i ganska många branscher men inte alla.
För att sätta "koordinationsmisslyckandet" 1930-33 i perspektiv går han också mer kortfattat igenom recessionen 1920-23 och hur lönerna anpassade sig där.
Den viktigaste skillnaden, säger Fregert, är att den negativa efterfrågechocken var tillfällig på 1930-talet men mer långvarig på 1920-talet. Efter 20-talskrisen steg arbetslösheten till en permanent hög nivå fram till 1939. Men lönerna sänktes rejält i 20-talskrisen och Fregert menar att det beror på att kostnaderna för ett koordineringsmisslyckandet var större där än i 30-talskrisen.
Klas Fregert (2000), "The Great Depression as a Coordination Problem", European Review of Economic History.
se också här på bloggen: Solomou och Weale (2004),
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar