1919 genomfördes i Storbritannien den största arbetstidsförkortningen i industrin där någonsin. Denna fick, säger ekonomerna Peter Scott och Anna Spadavechia (2011) från universitetet i Reading, föga uppmärksamhet fram till Dowies studie 1975. Dowie menade att arbetstidsförkortningen och stora lönehöjningar skapade en kostnadskris i brittisk industri, och inflation. Broadberry (1986, 1990) utvecklade detta argument, med större statistisk uppbackning. Enligt kliometrikerna Greasley och Oxley var visserligen den brittiska konkurrenskraften (jämfört med USA:s) ännu sämre 1916-17 än efter reformen 1919, men senare litteratur har i alla fall accepterat Dowie-Broadberrys tes som ett antagande (Hatton, Niddleton, Eichengreen.)
Scott och Spadavecchia är kritiska till Dowie-Broadberrys utbudschock-tes utifrån två faktorer: (1) att arbetstidsförkortningar kan öka produktiviteten, och (2) att de flesta av britternas konkurrentländer också genomförde arbetstidsförkortningar samtidigt.
De är inte helt nöjda med Broadberrys (1986) tillskrivande av hela outputnedgången 1919 och 1920 till arbetstidsförkortningen. De menar att också andra faktorer, som Broadberry inte kontrollerar för, spelade roll: materialbrist på grund av kriget, strejker och lockouter (s 1271f). Vidare så litar de inte på Maddisons data över arbetade timmar, som bygger på en massa antaganden och som Huberman (2004) redan visat har rejäla brister.
De visar -- se stapeldiagrammet längst upp -- att reallönerna faktiskt ökade ganska lite i Storbritannien 1918-1920 jämfört med andra industriländer, däribland Sverige. För 7 av de 11 länderna har de data båda på arbetade timmar och löner, och korrelationen mellan de två är stark (0.87), men korrelationen mellan dessa två och fall i industriell output är svag. Storbritannien är konsekvent en negativ outlier: fallet i industriell produktion är väldigt stort utifrån vad vi skulle förvänta oss från reallöneökningarna och arbetstidsförkortningens omfattning. (s 1274f). Detta rimmar väl med Eichengreens gamla slutsats just att den brittiska ekonomin gick anmärkningsvärt dåligt på 1920-talet. Kan det vara så att den brittiska industristrukturen passade särskilt dåligt för arbetstidsförkortningen och lönehöjningen under dessa år? För att undersöka detta kollar Scott och Spadavecchia särskilt på kol, textilier och stål som var viktiga branscher i Storbritannien.
Deras slutsatssektion är väldigt bra men tyvärr lite för kort, så jag citerar nästan hela:
"Empirical evidence for the move to 48 hours in Britain suggests that even in the short term there was a substantial (though incomplete) productivity offset, while longer-term adjustments in production methods, and so on, are likely to have further mitigated its impact. Moreover, as Britain experienced a smaller hours reduction than other industrial nations it is unlikely to have suffered a competitive disadvantage from the residual deadweight loss imposed by the 48-hour week. Meanwhile there is substantial evidence of major ‘social multiplier’ benefits; the shorter working day both boosted the growth of industries associated with working-class leisure and stimulated household migration from cramped inner-urban housing to new suburban estates, increasing demand for both housing and associated consumer durables.
Given that the 1920s were characterized by overproduction and falling prices, rather than shortages and cost-push inflation, the argument that the economic problems of this era can be attributed to reduced output owing to the 48-hour week is implausible. Indeed this constituted a rare successful interwar example of a new international standard that avoided competitive rises in working hours—at a time when beggar-thy-neighbour strategies produced destabilizing competitive tariff hikes and currency devaluations. Despite frequent calls in many countries to raise hours, usually without considering the likelihood of other nations following suit, the international 48-hour week both survived the economic crises of the interwar years and formed an important landmark in the development of the modern work–leisure balance for industrialized societies."
Det här tycker jag är superspännande! Just frågan om beggar thy neighbour-politik i ekonomiska kriser och hur de parallella arbetstidsförkortningarna i en rad länder kan ses som raka motsatsen som detta. Och så klart de mer rent ekonomiska effekterna av arbetstidsförkortningen: ökade tillväxten i producenter av konsumtionsvaror extra, nu när arbetarklassen fick mer ledighet? Ökade produktiviteten i industrin som en del av anpassningen? Det är intressanta hypoteser att testa.
Referens
Peter Scott och Anna Spadaveccia (2011) "Did the 48-hour week damage Britain's industrial competitiveness", Economic History Review.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar