Vad säger den ekonometriska litteraturen om den tidiga välfärdsstatens effekter? Fallet barns hälsa på 1930-talet

Det finns vid det här laget en rad ekonometriska studier av effekterna av olika välfärdsreformer som infördes på 1930-40-50-talen: integrationen av folkskolan, införandet av gratis skollunch, och så vidare. Dessa studier är skrivna i traditionen av "trovärdighetsrevolutionen" i nationalekonomi och syftar i varje enskild studie till att bedöma effekten av intervention x på utfallen y och z, inte till att förklara variationen i y och z i största allmänhet. Jag tänker göra en liten serie blogginlägg om några av dessa studier, med en underliggande frågeställning som är: vad säger egentligen den nya kausala litteraturen om välfärdsstatens historia? Det finns ju en helt separat litteratur som mer använder kvalitativ, historisk metod -- eller kanske lite enklare statistisk metod med ett antal länder i en panel -- och arbetat med att diskutera frågor som: när utvecklades den svenska välfärdsstaten? Och: hur distinkt var den svenska välfärdsstaten från andra länders, t ex Storbritannien, Tyskland eller USA? Var det en socialdemokratisk välfärdsstat? De kausala policyutvärderingarna som nationalekonomer gör relaterar inte till denna välfärdsstatslitteratur, men jag ska försöka dra några slutsatser, i senare inlägg, om vad för slutsatser välfärdshistoriker kan dra av nationalekonomernas studier.
 

--


I oktober 1931 införde den svenska regeringen, oroad över att barnadödligheten slutat falla, ett nytt system för att arbeta med små barns hälsa. Fram till 30 juni 1933 inkluderades de nyfödda i ett system av information, stöd och övervakning, inklusive uppmuntran till amning, ett medvetet hälsoarbete, och en hälsosam kost. Den genomsnittliga bebisen med i projektet besökte en vårdcentral 2,8 gånger och besöktes av sjukvårdspersonal 3,9 gånger. (s. 1140) [1] Allt detta -- jag hade aldrig hört talas om experimentet innan -- hämtar jag från nationalekonomerna Sonia Bhalotra (Warwick), Martin Karlsson (Duisburg-Essen), Therese Nilsson (Lund och Nina Schwarz (Duisburg-Essen) som 2017 och 2022 publicerade två artiklar som kvantitativt utvärderade utfallen av 1931 till 1933 års barnhälsopolitik.
(Jfr SOU, “Kungl. Medicinalstyrelsens Utlåtande och förslag Angående Förebyggande Mödra och Barnavård,” Statens Offentliga Utredningar 1935:19.)

I artikeln från 2017 visar de att barnadödligheten minskade med 24 procent (!) och dessutom minskade de omfattade barnens framtida risker för kroniska sjukdomar. I artikeln från 2022 vidgar de perspektivet från hälsoutfall till utbildning och ekonomiska utfall. Det finns sedan 1960-talet en stor nationalekonomisk och läkarvetenskaplig forskning som visar att de förhållanden som man lever i under ens tidiga år -- och för den delen i mammas mage -- påverkar ens framtida hälsa och intelligens, så det finns skäl att tro att en hälso-intervention som den svenska från 1931-33 kan förbättra bebisarnas framtida ekonomiska ställning. [2]

Deras dataset omfattar 25 000 personer som föddes 1930-1934 i 114 samplade landskommuner och fyra samplade städer. Politikerna skickade inte det nya programmet specifikt till kommuner som hade större problem med barns hälsa, och Bhalotra et al menar att "program variation across birth cohort and birth parish is quasi-experimental" (s. 1142); det är förstås viktigt här att ifall man omfattades av programmet eller inte, inte bara påverkades av vilken kommun man föddes i, utan också precis när man föddes 1930, 1931, 1932 och 1933. I datat finns alltså personer från alla omfattade kommuner av båda typerna: barn som omfattades, och barn som inte omfattades. Bhalotra et al har själva samlat in födelseinformationen och skoldatat, och länkat dessa till administrativa data om senare ekonomiska utfall för dessa individer. Av de 25 000 födslarna lyckades de länka 66 procent till skoldatat, 86 procent till 1970 års folkräkning och 65 procent till skattedata. De kausala slutsatserna bygger på att de jämför de barn som föddes så att de omfattades av programmet 1 oktober 1931-30 juni 1933, med de barn som föddes just därinnan eller därefter.

De omfattade barnen gjorde bättre ifrån sig i skolan: i fjärde klass fick pojkarna 0,1 standardavvikelsers bättre betyg, medan för flickorna effekten bara uppträdde i toppen av distributionen; flickor fick en 12,4 % större chans att hamna i den översta femtedelen av betygsfördelningen. Just att tillhöra den översta femtedelen var särskilt viktigt i Sveriges 1930-tal, säger Bhalotra et al, med tanke på att det var just 20 procent av folkskolebarnen som gick vidare till det vid denna tid mycket prestigefyllda läroverket. För flickor omfattade av programmet blev sannolikheten att gå till läroverket 3,5 procentenheter högre. Flickorna som omfattades var vid 36-40 års ålder 5,3 procentenheter mer benägna att förvärvsarbeta, 7,6 procentenheter mer benägna att ha ett heltidsjobb, och tjänade 19,5 procent mer än de icke omfattade. Detta drevs framför allt av att de omfattade kvinnorna blev mer benägna att ha högprestigejobb till exempel inom bank och administration. [3]

Bhalotra, Karlsson, Nilsson och Schwarz menar att deras resultat är policyrelevanta också idag, och att de visar att relativt billiga, lågteknologiska interventioner i barnhälsa kan ge mycket hög avkastning genom interventionens effekter på folks hälsa och humankapital. (s. 1140)

Ur ett välfärdsstatshistoriskt perspektiv kan man då väl säga att studien visar att 1930-talets socialpolitik kunde ha stora positiva effekter på folkhälsan och samhällsekonomin. Men ur det politisk-historiska perspektivet är det pikant att programmet inleddes hösten 1930: konventionellt börjar mycket av den välfärdsstatshistoriska forskningen hösten 1932, när Socialdemokraterna vinner valet och ingår i allians med Bondeförbundet, den berömda "kohandeln" som började ett långt socialdemokratiskt maktinnehav. Här har vi alltså en lyckad välfärdsstatsreform som startade hösten 1930 istället, under den begabbade folkpartistiska Ekmanregeringen. Bhalotra et al säger inget om vilka politiska krafter som var drivande bakom reformen, och spontant så misstänker jag en professionsförklaring a la Theda Skocpol -- socialmedicinare, framför allt -- snarare än en partipolitisk förklaring. Den relativa vikten för de olika förklaringarna kan jag komma tillbaka till i senare blogginlägg i serien.



referenser
Sonia Bhalotra, Martin Karlsson, Therese Nilsson, and Nina Schwarz (2022) "Infant health, cognitive performance, and earnings: Evidence from inception of the welfare state in Sweden", Review of Economics and Statistics.

fotnoter
[1] Programmet hade också ett antenatalt program, alltså gentemot gravida kvinnor. Bhalotra et al hittar inga effekter av det antenatala programmet, varken på hälsoutfall eller på ekonomiska utfall, se s. 1140.
[2] Så här introducerar Bhalotra et al denna litteratur: "Infancy is a period of rapid neurological development: the brain doubles in size in the first year, and by age three it has reached 80% of its adult volume (Nowakowski, 2006). Brain growth is sensitive to nutrition and infection. It is estimated that 85% of calorie intake in infancy is used to build brains, and severe or repeated infections in infancy may divert nutrients away from brain development (Finch & Crimmins, 2004; Eppig, Fincher, & Thornhill, 2010). Moreover, the release of inflammatory molecules during infections may directly impact the developing brain by changing the expression of genes involved in the development of neurons and the connections between them (Deverman & Patterson, 2009). Thus there are biological mechanisms for causal effects of infant health on cognition.
The biological mechanisms may be reinforced as follows. Individuals carrying an improved cognitive endowment from infancy may make greater investments in education, receive reinforcing investments from parents (Bhalotra & Venkataramani, 2013; Yi et al., 2015; Adhvaryu & Nyshadham, 2016; Almond, Currie, & Duque, 2018), and compete more effectively for state investments in education (which, we will argue, played a role in the context we study). If the interventioneligible cohorts exhibit higher human capital attainment, and, if there is sufficient demand for the acquired skills, we may expect them to have higher earnings." (s. 1138)
[3] Det ligger lite vid sidan av fokuset för det här blogginlägget men de gör en mycket intressant undersökning om bestämningsfaktorerna bakom kvinnornas ökade förvärvsarbete, och ökat förvärvsarbete i prestigejobb specifikt. De använder shift-share-instrument och visar att i kommuner där jobb i sektorer där många kvinnor jobbade, expanderade mer, så ökade kvinnors sysselsättning i prestigejobb mycket mer. Så här beskriver de bidraget på denna punkt i inledningen: "Previous work has discussed changes in the relative demand for female (versus male) labor stemming from recession, war, or technological change (Elsby, Hobijn, & Sahin, 2010; Acemoglu, Autor, & Lyle, 2004; Cortes, Jaimovich, & Siu, 2018; Bhalotra, Fernandez-Sierra, & Venkataramani, 2022). We provide a new perspective, emphasizing that expansion of broad-based public services tends to raise the relative demand for female labor. This is of potential relevance to understanding prospects for women in developing countries that are witnessing large-scale expansion in the provision of schooling, public health services, and preschool centers." (s. 1141)

Nya nationalekonomiska perspektiv på strukturomvandling

Nyligen har den klassiska frågan om strukturomvandlingen, ekonomiers långsiktiga förskjutningar i vad för sektorer som står för sysselsättningen och produktionen, väckt stort intresse bland nationalekonomer. Här på bloggen har jag skrivit till exempel om Alvarez-Cuadrado och Poschke (2011), Foster och Rosenzweig (2022) och Boppart, Kiernan, Krusell och Malmberg (2023, WP). Ekonomerna Douglas Gollin (då Oxford, nu Tufts) och Joseph P. Kaboski (Notre Dame) publicerade förra året en översikt över denna litteratur i en utvecklingsekonomisk tidskrift.

I fokus för deras översikt står alltså utvecklingsekonomi, och de ramar in det ökade intresset för strukturomvandling där på ett mycket intressant sätt. På 2000-talet med kausalitetsrevolutionen blev utvecklingsekonomer allt mer vända mot randomized controlled trials (RCTs) och andra experimenteller och kvasi-experimentella metoder, men frågor har ställts gentemot denna litteratur om hur generaliserbara resultaten egentligen är. Gollin och Kaboski tar ett enkelt exempel: ett experiment där fattiga bönder uppmuntras odla avokados kanske visar väldigt positiva resultat för dessa bönder, men om alla bönder i hela landet skulle börja odla avokado skulle marknaden kollapsa. Nyare studier har börjat disktuera sådana spillover-effekter och allmänna jämviktsaspekter av interventionsstudier, och ifrågasatt "scaling up"-möjligheterna av mikrostudierna. [1] Gentemot den stora mikrolitteraturen kallas den nya strömmen inom utvecklingsekonomin "macro development", "even though it largely avoids traditional macro topics (e.g. stabilization) and the related tools of fiscal and monetary policy." (s. 340) I denna litteratur står strukturomvandlingen i centrum för analysen av ekonomisk utveckling. Samtidigt så modellerar man och tar hänsyn till hushålls heterogenitet på ett sätt som är influerat av mikro-litteraturen; de två strömningarna står alltså i dialog (jfr Buera, Kaboski och Townsend i Journal of Economic Literature 2023). Den special issue av Oxford Development Studies som Gollin och Kaboski introducerar, är också ett led i denna dialog; de introducerar sex studier av olika aspekter av strukturomvandling.

Begreppet strukturomvandling är i centrum, så det är viktigt att ge en definition av detta. Så här introducerar Gollin och Kaboski diskussionen om vad det egentligen betyder:

"The central observation is that low-income economies are not simply smaller versions of richer economies. These economies look different in many ways. This reflects the fact that structural transformation is central to the processes of growth and development. But what exactly does structural change consist of? Some dimensions are obvious. In most poor countries, large fractions of the population live in rural areas and work in agriculture. Over the course of economic growth, most countries experience large movements of people out of rural areas, with corresponding changes in the composition of economic activity. But sectoral change is not the only dimension of transformation. Other structural changes include movements of people across space (migration and urbanization); changes in firm size and type (e.g. from artisanal self-employment to large firms with complex
management structures); changes in the locus of activity from home to market (and from market to home); changes in the legal structures of production (from informal to formal); and shifts in a range of other dimensions of economic activity (Kuznets, 1973). Transformations also extend beyond the narrowly defined economy: political and social institutions also undergo important changes. By placing these transformations centrally in the understanding of growth, the new literature reflects the understanding – long appreciated within development studies – that ‘economic development’ is not equivalent to growth in per capita income." (s. 340)

Det är alltså ett mångfasetterat fenomen där de drar in inte bara rent ekonomiska aspekter -- hur stora företagen är, jordbrukets roll, marknadens betydelse kontra hushållet som organiserande princip -- utan också politiska och sociala institutioner. Det säger sig självt att det blir extremt komplext att försöka modellera allt detta på en gång, och Gollin och Kaboski konstaterar också att litteraturen hittills mest fokuserat på "economic issues".

Hur central är industrialiseringen i debatten? För Kuznets (1966, 1971, 1973) och andra tidiga analytiker (Chenery, Rostow, Reynolds) var industrialisering nästan synonymt med strukturomvandling: det handlade om att flytta arbetskraft från jordbruk till industri, och det var så ett land blev rikt. Jämförande statistik idag -- Gollin och Kaboski hänvisar till Herrendorf et al (2014) -- visar också att länder med större andel jordbruk är fattigare, och de med större andel industri är rikare. Däremot har det ganska nyligen utvecklats en komplicering av denna modell, där tjänstesektorsdominerade ekonomier fortsätter växa (Herrendorf et al 2022, NBER), och att tjänstesektorn kan driva tillväxten också i utvecklingsekonomier (Fan et al 2023, Econometrica).

I en annan inflytelserik tanketradition från 1900-talets mitt, den kring Solowmodellen för ekonomisk tillväxt (Solow 1957), spelar industrialisering mycket mindre roll. I Solowmodellen finns det bara en sektor i ekonomin, så sektorsförskjutningar kan per konstruktion inte spela någon roll; hos Solow kommer tillväxten istället från en av två faktorer, antingen förbättring av totalfaktorproduktiviteten (TFP), alltså effektiviteten i användning av kapital, arbete och land, eller genom kapitalackumulation. De tidiga Solowstudierna visade att TFP-tillväxten historiskt sett var den avgörande faktorn, medan studier från 1990-talet av Mankiw et al (1992) och Young (1995) istället pekade på kapitalackumulationen. Den TFP-orienterade teorin innebar policyimplikationen att ett land som vill bli rikt bör fokusera på innovationer, teknologi och utbildning, snarare än att stimulera sparande och investeringar per se. Detta teoretiserades också inom endogen tilväxt-litteraturen på 1990-talet. [2]

Man körde dock fast med ensektor-modellen och började istället bygga på en tradition som fokuserar just på skillnaden mellan olika sektorerna i ekonomin, en tradition som går tillbaka till Lewis (1954), Uzawa (1961, 1963) och Inada (1963). Som Lewis såg det var överflyttningen av arbetskraft från en lågproduktiv sektor -- jordbruket -- till en högproduktiv sektor en kärna i den ekonomiska tillväxtprocessen. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet presenterades en mängd modeller över ekonomier med flera sektorer: Echeverria (1997), Gollin et al (2002), Kongsamut et al (2001) med flera. Man generaliserade också insikten om överflyttningseffekterna mellan jordbruk och tillverkningsindustri till att modellera överflyttningseffekter också mellan mindre och större arbetsplatser, mellan hushåll och företag, och så vidare. "To a large degree, this realization has been the basis for the new macro development literature." (s. 343)

Efter en diskussion om tillgängligheten på data -- nationalräkenskaper, men också mycket mer detaljerade mikrodata (s. 343-345) -- så går de vidare till att diskutera sju inriktningar i den nya makro-utvecklingslitteraturen. De sju är: (1) företag och finansiella friktioner, (2) arbetsmarknadsfriktioner, (3) hemproduktion och könsarbetsfördelning, (4) förändringar i ekonomins sektorssammansättning, (5) skillnader i produktivitet mellan olika sektorer, (6) spatiala friktioner, och (7) politisk ekonomi. 

Vad gäller företagen så visade Guner et al (2008, R of Econ Dynamics), Restuccia och Rogerson (2008, R of Econ Dynamics) och Hsieh och Klenow (2009, QJE) att det i utvecklingsländer ofta är så att mycket av produktionen sker i företag och på bondgårdar som är relativt lågproduktiva. Dessa studier letade efter förklaringar till sådan felallokering bland annat i policies. Nyare studier letar efter förklaringar också i begränsande infrastruktur (Fried och Lagakos 2023), eller svagt utvecklade jordmarknader (Adamopoulos och Restuccia 2020; Chen, Restuccia och Santaeulalia-Llopis 2022). Punkt två liknar den första på så sätt att det handlar om huruvida produktionsfaktorerna rör sig till den mest produktiva sektorn eller de mest produktiva företagen inom sektorn. Gollin och Kaboski börjar med några grundfakta:

"Many more workers in poor countries are self-employed or work in informal jobs (Bick et al., 2022; Poschke, 2019). Job turnover appears to be very high, with many workers moving frequently from job to job, gaining relatively low returns from experience and low rates of transition to good jobs – possibly indicative of frictions that make it difficult for firms and workers to anticipate the quality of a particular match (Donovan et al., 2023). Unemployment as such is not widespread, partly because of the lack of well-defined programs of state benefits for those out of work (see Feng et al., 2018), but at least some fraction of the low-quality work observed in the data may reflect the difficulty of transition out of low-quality matches." (s. 347)

Makroutvecklingslitteraturen har på sistone fokuserat inte minst på två aspekter av arbetskraftens rörlighet i fattiga ekonomer. Den ena är relationen mellan produktion i hemmet och på marknaden, den andra relationen mellan formell och informell sektor. Dessa distinktioner har historiskt sett spelat stor roll i utvecklingsekonomins teori, men är i praktiken svåra att uprätthålla. Ulyssea (2018, 2020) visar för Brasilien att många av företagen i den formella sektorn i praktiken har en stor mängd anställda på informella sätt.

Makroforskningen om rika länder har diskuterat hemproduktionen utförligt (Benhabib et al 1991; Greenwood et al 2005; Aguiar och Hurst 2007; Ramey och Francis 2009) men makroutvecklingslitteraturen har mer sporadiskt tagit upp detta ämne, med start med Parente, Rogerson och Wright (2000, JPE), Gollin, Parente och Rogerson (2004, R of Econ Dynamics), och Ngai och Pissarides (2008, R of Econ Dynamics). Den nyare litteraturen här fokuserar på genusdimensionen och hushållsproduktionen tillsammans, eftersom kvinnors arbete traditionellt varit mer viktat åt hushållsproduktion än vad mäns varit. "Changing labour market opportunities for women bring changes in the demand for goods and services that substitute for women’s home work, driving changes in the structure of the market economy. This is the mechanism underlying Ngai and Petrongolo (2017) or Buera et al. (2019). This ties structural change closely to a range of other economic outcomes that are clearly conditioned by gender, for example, fertility choices, investments in children, and household structures." (s. 348) De senaste åren har en rad studier ägnats åt genusaspekter på makroutvecklingen: Chiplunkar och Goldberg (2021, NBER WP); Cuberes och Teignier (2016, J of Human Capital), Rendall (2018, R of Econ Dynamics). Relaterad är litteraturen om hur folk -- både män och kvinnor -- fördelar sitt arbete mellan hushåll och marknad beroende på inkomstnivå och andra faktorer: Bridgman, Duernecker och Herrendorf (2018, J of Dev Econ), Bick et al (2022, J of Monetary Econ), Olivetti (2013, NBER). Gollin och Kaboski menar att en dialog mellan makroutvecklingsekonomin, mikro-dito och den Becker-influerade household economics som forskar om de rika länderna, öppnar upp för en rad nya forskningsfrågor: "The literature can begin to tackle questions of both policy relevance and academic importance: How will the changing roles of women alter the structure of the market economy and the shape of the service sector? How much of the growth that we observe in the data for high-income countries consists of the movement of home work into the market? Correspondingly, do measures of growth in the market economy overstate welfare gains, and by how much?" (s. 1349)

Det fjärde temat som de pekar på är klassiskt: förändringar i ekonomins sektorssammansättning. De menar att det inte riktigt är så enkelt som att alla länder som vill bli rika måste gå från jordbruk till industri till tjänster: oljeproducerande länder har blivit rika utan industrialisering, och latinamerikanska länder har genomgått strukturomvandling utan att bli rika. [3] En rad länder har också på sistone genomgått en utveckling från jordbruksekonomi till tjänsteekonomi utan att passera genom industrisamhället: en del afrikanska länder, Indien, Pakistan, och kanske också Australien och Nya Zeeland. Tidigare, säger Gollin och Kaboski, var litteraturen om sektorsförskjutningar övertygad om att alla länder borde syfta till att industrialisera sig, men nu är man mer agnostiska i den frågan, och mer inriktade på att bara förklara sektorsskiften, utan det normativa. En mekanism som ofta anförs är icke-homothetiska konsumtionsmönster, alltså att vad folk efterfrågar skiftar med inkomstens utveckling, t ex att andelen av hushållens budgetar som går till mat minskar när samhället blir rikare. Omvänt så kan det vara så att efterfrågan på tjänster ökar när ett land blir rikt. "This framework
suggests a potential role in the poorest countries for improvements in agricultural productivity to
be important drivers of aggregate growth, as in Gollin et al. (2002), Bustos et al. (2016), or Asher
et al. (2022), among others." (s. 350) En alternativ mekanism är att olika sektorer har olika produktivitetstillväxt, som i Ngai och Pissarides (2007) som på ett sätt modellerar "Baumols sjuka", att allt mer resurser kommer behövas i den sektor där arbetsproduktiviteten inte växer lika mycket som i de andra sektorerna. Detta så länge som sektorernas output är komplement: om sektorernas output är substitut så kommer arbetskraften överföras till den mer effektiva sektorn. Buera och Kaboski (2009) har hävdat att ingen av de två teorierna kan förklara strukturomvandlingen rakt av utan att modellen också behöver faktorer som hushållsproduktion, faktormarknadernas funktionssätt, och arbetskraftens utbildning. En annan utveckling av diskussionen (Matsuyama 2009) fokuserar på en öppen ekonomi och visar att i en öppen ekonomi, olikt i Ngai och Pissarides (2007), kan det mycket väl vara så att den sektor som har snabbare produktivitetstillväxt attraherar arbetskraften, även om output är substitut.

Vad gäller skillnaden i produktivitet mellan sektorer har Caselli (2005, Handbook of Econ Growth) och Restuccia et al (2008, J of Monetary Econ) argumenterat att en stor skillnad mellan ett rikt land och ett fattigt land är att i det fattiga landet så arbetar en stor del av arbetskraften i ett lågproduktivt jordbruk. Gollin, Lagakos och Waugh (2014, QJE) kartlägger sådana sektorsskillnad i produktivitet i större detalj. En rad studier har svarat att det inte räcker att flytta över arbetskraft från jordbruket för att öka produktiviteten, utan att den uppmätta produktivitetsskillnaden i själva verket beror på sortering av mindre produktiva arbetare till den sektorn (Young 2013, QJE). 

"If this is the explanation for gaps, then moving workers from agriculture to non-agriculture would have no compositional effect on aggregate output. (Indeed, it might reduce output, if workers were initially sorted in an efficient manner). To measure the importance of sorting and selection on sectoral productivity gaps, several authors (Alvarez, 2020; Hamory et al., 2020; Herrendorf & Schoellman, 2018) have used longitudinal observations of the wages (or earnings) of individuals who have switched sectors of employment. These studies from Brazil, Kenya, Indonesia, and the United States have generally found that switchers experience much smaller increases in wages than would be predicted from the agricultural productivity gaps calculated for those countries. A plausible inference is that selection effects are important. Somewhat contrary to that view, however, Lagakos et al. (2020) and Lagakos (2020) argue that there is in turn selection operating on those who switch sectors. If ‘switchers’ are systematically those with the lowest costs of switching, then the observed returns to switching may not be representative of the true sectoral productivity differences." (s. 351-352)

Här möter makroutvecklingslitteraturen också en mer mikro-inriktad litteratur om arbetarna och hur de migrerar mellan urbana och rurala sektorer. I linje med detta har makroforskarna också börjat utforska hur folks rörlighet mellan sektorer och platser begränsas: 

"Bryan et al. (2014) found that information frictions appeared to be preventing people from engaging in seasonal migration from rural areas to urban areas in Bangladesh, in spite of high returns; Akram et al. (2017) argue that this migration can also generate spillover effects in source villages, and Lagakos et al. (2023) calculate economy-wide welfare gains. Other literature points to frictions in rural–urban migration flows and to aggregate impacts of these frictions, e.g. Bryan and Morten (2019) and Baseler (2023). Improvements in infrastructure can reduce the magnitude of spatial frictions, with corresponding beneficial impacts, as shown by Asher and Novosad (2020) in the context of rural roads in India and by Brooks and Donovan (2020) in the context of rural footbridges in Nicaragua." (s. 352-353)

I linje med detta har Dave Donaldson publicerat en rad artiklar om hur infrastrukturinvesteringar och policies kan öka rörligheten inom länderna.

Det sista temat som de tar upp är politisk ekonomi. I den tidigare makrolitteraturen där industrin stod i centrum handlade mycket av det politisk-ekonomiska perspektivet om hur man kunde få till en industripolitik som byggde upp en inhemsk industriell bas. (s. 354) Frågan om industrins roll i den ekonomiska utvecklingen står fortfarande centralt, säger Gollin och Kaboski och pekar på Dani Rodriks (2013, QJE; 2016, J of Econ Growth) argument att industrin visserligen inte är nödvändig för att skapa välstånd men att den på ett unikt sätt skapar många hyfsat välbetalda jobb för lågutbildade arbetare, och därmed är unikt effektiv i att bekämpa fattigdomen. (Se också Hausmann, Hwang och Rodrik 2007, J of Econ Growth.) Så här redovisar Gollin och Kaboskis vad man kan kalla argumentet emot, som inte erkänner någon särskild roll för industrin i utvecklingen:

"The recent experiences of high-growth countries with relatively low levels of manufacturing, such as India, seem to offer a counterexample to a manufacturing-centred view of development (see, for example, Bosworth & Collins, 2008, JEP; Bosworth et al., 2007, NBER WP; Fan et al., 2023). Not all growth appears to be linked to industrialization, and not all manufacturing leads to growth. Fan et al. (2023) argue that consumer services have been the key driver of growth in the Indian case. In a series of papers based on careful analysis of micro data from manufacturing and service firms in East Africa, Diao et al (2018, 2020, 2021) have called into question any easy equivalence between ‘manufacturing firms’, ‘firms displaying productivity growth’, and ‘firms driving employment expansion’. One reading of this work (made clearest in Diao et al., 2021) is that within Ethiopia and Tanzania, the firms displaying the highest productivity growth are large and capital-intensive. These firms do not in fact greatly expand employment, although they do generate output growth. Instead, in these two countries, the expansion of the non-agricultural workforce seems to have consisted primarily of workers moving into small and unproductive manufacturing and service firms, both formal and informal. These firms show little potential for growth: they are typically small and relatively unproductive." (s. 354)

Om vi accepterar att det inte är industrin i sig som driver den ekonomiska utvecklingen, så blir också industripolitiken mindre dominant som relevant ekonomisk politik.

I slutsatserna säger Gollin och Kaboski att: "This is an exciting moment for the structural transformation literature." (s. 355) Och det verkar det onekligen vara!

referens
Douglas Gollin och Joseph P. Kaboski (2023) "New views of structural transformation: insights from recent literature", Oxford Development Studies.

fotnoter
[1] De refererar t ex LF Bergquist, Faber, B., Fally, T., Hoelzlein, M., Miguel, E., & Rodríguez-Clare, A. (2022). "Scaling agricultural policy interventions", NBER Working Paper 30704; E Breza och C Kinnan (2021) "Measuring the equilibrium impacts of credit: Evidence from the Indian microfinance crisis", The Quarterly Journal of Economics; M Burke, LF Bergquist och E Miguel (2019) "Sell low and buy high: Arbitrage and local price effects in Kenyan markets", The Quarterly Journal of Economics; och D Egger, J Haushofer, E Miguel, P Niehaus, och M Walker (2022) "General equilibrium effects of cash transfers: Experimental evidence from Kenya", Econometrica.

[2] De refererar att det också fanns en parallell litteratur på 1990-talet som såg på steget från stagnation till tillväxt på ett mer dikotomt sätt: Lucas (2000), Hansen och Prescott (2002). Här såg man på hur världen gick från att vara malthusiansk till att vara Solowsk, och Galor och Weil (2000) teoretiserade den demografiska övergången som en del av denna process.

[3] Längre fram i artikeln skriver de så här om denna fråga: "Early academic work on growth identified a pattern of sectoral change that was seen as essentially linear, in which growth brings a transition from agriculture to manufacturing, followed by a further transition from manufacturing to services (e.g. Chenery, 1960; Kuznets, 1966, 1973; Rostow, 1960). Beyond the academic community, however, this linear characterization has frequently been seen not simply as a descriptive pattern, but as having a causal element. That view has persisted strongly in the policy community. The idea that manufacturing is a source of growth is deeply embedded in the collective psyche of the policy community – not just in developing countries, but also in the post-industrial countries of the global North. While the transition from agriculture to manufacturing is seen as having a positive causal relationship with economic growth, the subsequent transition from manufacturing to services is, somewhat puzzlingly, seen as having a negative causal relationship with growth. In short, the policy literature has frequently attached a normative element to the size of the manufacturing sector." (s. 353-354)

Strukturomvandling och inkomst- och priseffekter

Nationalekonomerna Diego Comin (Dartmouth), Danial Lashkari (Boston College) och Martí Mestieri (Northwestern) börjar en artikel om strukturomvandlingens makroekonomi med att strukturera upp förklaringarna till strukturomvandlingen i teorier om utbudssidan, som fokuserar på teknologisk omvandling och kapitalintensitet (Ngai och Pissarides 2007, Acemoglu och Guerrieri 2008) och teorier om efterfrågesidan som fokuserar på icke-homotetiska preferenser (Kongsamut, Rebelo och Xie 2001).

Comin, Lashkari och Mestieri börjar sin diskussion om efterfrågesidan med vad de kallar relativa Engelkurvor, definierade som " the relationship between the logarithm of the relative of sectoral consumption between two sectors on the logarithm of the aggregate real consumption, holding prices constant." I en vanligt använd Engelkurva övergår efterfrågan från jordbruksprodukter till industriprodukter och till tjänster när ett land blir rikt, men kurvan plattas därifrån ut. Kurvorna i Figur 1, inklistrad ovan, visar ingen sådan utplattning. De visar samma fenomen med hjälp av hushållssurveys från Indien och USA, och dessa resultat motiverar utvecklingen av en makromodell av strukturomvandling med "non-vanishing nonhomotheticities". Denna bygger vidare på vad de kallar " the standard framework used in recent empirical work on structural transformation", för vilket referenserna är Buera och Kaboski (2009) samt Herrendorf, Rogerson och Valentinyi (2013). Det nya med modellen här är att introducera "a class of utility functions that generates nonhomothetic sectoral demands for all levels of income, including when income grows toward infinity. These preferences, which we will refer to as nonhomothetic Constant Elasticity of Substitution (CES) preferences, allow for an arbitrary number of goods, include good-specific nonhomotheticity parameters that control relative income elasticities, and feature a constant elasticity of substitution." (s. 313) Sådana har tidigare analyserats i en kontext av statiska jämviktsmodeller men introduceras här i en allmän jämviktsmodell över ekonomisk tillväxt.

Den US-amerikanska Consumption Expenditure Survey (CEX) för åren 1999-2010 används för att analysera konsumtionsmönster på mikronivå. Här liksom i Figur 1 som arbetar på landsnivå, håller det att rikare enheter (hushåll, nationer) konsumerar mer tjänster och mindre jordbruk, med en konstant lutning på regressionslinjen. (s. 331-334) Också en robustness check med den indiska National Sample Survey visar detta, vilket stärker argumentet med tanke på Indiens mycket annorlunda inkomstnivå jämfört med USA. De går vidare till att analysera en panel av länder, som i Figur 1, och visar att priselasticiteten σ är sig lik mellan rika och fattiga länder: σ varierar mellan 0.25 och 0.63 i alla sub-samples, men är alltid stabilt under 1 vilket betyder att man konsumerar relativt mindre av jordbruksprodukter när man tjänar mer. (s. 336)

referenser

Diego Comin, Danial Lashkari och Martí Mestieri (2021) "Structural change with long-run income and price effects", Econometrica. 508 citeringar på Google Scholar.

Strukturomvandling och makromodeller

Länder som blir rika går typiskt igenom en process där jordbruket minskar som and el av sysselsättning och output och industrin och tjänstesektorn växer: strukturomvandling. Den äldre makroekonomiska litteraturen för att förklara detta fenomen, säger nationalekonomerna Francisco J. Buera (verksam vid Washington University) och Joseph P. Kaboski (verksam vid Notre Dame) i en artikel från 2009, byggde på två olika mekanismer. Den ena är icke-homotetiska preferenser, att folks efterfrågan strukturellt förändras när deras inkomster växer. Till exempel att höginkomsttagare lägger en lägre del av sin inkomst på mat än vad fattiga människor gör (Engels lag). Den andra är biased produktivitetstillväxt, att den sektor som har snabbast produktivitetstillväxt kommer göra sig av med mest arbetskraft medan de mindre produktiva sektorerna kommer fortsätta behöva mer folk, men till priset att deras produkter blir dyrare. Det kan till exempel gälla tjänstesektorn, som i "Baumol's cost disease", och denna analys stöttas i den nyare litteraturen av Ngai och Pissarides (2007), en mycket inflytelserik artikel med 1760 citeringar på Google Scholar i skrivande stund.

Vad Buera och Kaboski gör i sin artikel är att föra ihop de två mekanismerna -- ungefär efterfråge- och utbudsförklaringar till strukturomvandlingen och testa dem ihop. Deras modell börjar med en representativ agent som väljer konsumtion utifrån förväntad nytta och priser. Produktionen i sektor i sker i en Cobb-Douglas-modell Y_i = A_i K_i^α (h_i L_i)^1−α där A är total faktorproduktivitet, K kapitalet, L arbetskraften, och h humankapital. De antar att sektorerna har liknande faktorintensitet (α) men skiljer sig åt i produktivitet och humankapital.

De kalibrerar modellen mot data för jordbruket, industrin och tjänstesektorn i USA 1870-2000. Målet är att minimera de kvadrerade feltermerna mellan modellen och tidsseriedatat. Det första diagrammet i artikeln visar de predicerade tidsserierna för förädlingsvärdet i de tre sektorerna, jämte de faktiska värdena. Modellen passar bra för jordbruket men underskattar industrins storlek 1940-60 och överskattar den 1990 och 2000, med motsvarande överskattning/underskattning för tjänstesektorn. Ett stort problem är att tjänstesektorns relativa priser jämfört med industrin ökade efter 1960, men inte lika snabbt som sysselsättningsandelen. Diagram 2, som jag klistrat in ovan, utvecklar denna poäng. Modellen behöver humankapitalskillnader eller hinder för fri rörlighet mellan sektorer för att klara detta. Caselli och Coleman (2001) betonar i sin modell av relationen mellan jordbruket och ekonomin i övrigt att man behövde utbildning för att få jobb utanför jordbruket, och att sådan utbildning inte alltid var tillgänglig.

Slutsatsdelen i den korta artikeln börjar så här:

"We have highlighted shortcomings of traditional explanations of structural change. These puzzles call for new directions in structural change, many of which are already being pursued in the literature of New Structural Change. Models with sequential non-homotheticities (e.g., Matsuyama 2002; Foellmi and Zweimueller 2006, 2009; Buera and Kaboski 2007, 2008), higher levels of disaggregation (e.g., Herrendorf and Valentinyi 2007b; Acemoglu and Guerrieri 2008), and home production (e.g., Buera and Kaboski 2007, 2008; Rogerson 2008) may better match the observed data on value-added shares. Models that incorporate the role of human capital (Buera and Kaboski 2008) and/or sector specific distortions (Herrendorf and Valentinyi 2007b; Buera, Kaboski, and Shin 2008, Restuccia, Yang, and Zhao 2008) may be fruitful in explaining the divergence between labor and value-added shares. Empirical work is needed to distinguish between the roles of sector specific distortions and relative human capital levels by exploring data on labor income shares, although a theoretical justification is also needed to explain convergence of distortions and/or human capital levels over development. Research linking structural change to distortions, human capital, and home production may also give a more fundamental role of structural change, linking it to first-order effects on output, inequality, and organization of the family. Finally, an important avenue for further research is to imbed structural change into open economy models (Fieler 2007; Matsuyama 2009)."

I en artikel i American Economic Review tre år senare kom Buera och Kaboski tillbaka till frågan om strukturomvandling, denna gång med ett fokus på tjänstesektorns tillväxt. Liksom i artikeln från 2009 fanns en pris-kvantitet-paradox i hjärtat av artikeln: efter 1950 har den högkvalificerade tjänstesektorn vuxit kraftigt (expanderad kvantitet) samtidigt som relativlönerna för denna högkvalificerade arbetskraft ökat (pris-effekt) och utbudet på samma arbetskraft likaså. Buera och Kaboski presenterar i artikeln ett teoretiskt ramverk för "understanding the connection between skill accumulation and the growth of the service sector." Grundargumentet är att den kvalificerade tjänstesektorn vuxit framför allt eftersom efterfrågan på dessa tjänster vuxit (icke-hometetiska preferenser), inte genom biased teknologisk förändring. Framför allt så väljer hushåll i allt högre grad att köpa genom tjänstesektorn tjänster som annars hushållet kan producera självt. Att den relativa fördelen att köpa tjänster ökat har att göra med ökad specialisering och ökade inkomster, säger Buera och Kaboski; i en panel med nio länder visar de att "the rise in the skill premium is tightly related to increases in per capita income after controlling for time effects, which provides suggestive evidence in favor of our demand-driven story for the rise in the quantity and price of high-skilled labor" (s. 2542). [1]

referens

Francisco J. Buera och Joseph P. Kaboski (2009) "Can traditional theories of structural change fit the data?", Journal of the European Economic Association. 366 citeringar på GS.

Francisco J. Buera och Joseph P. Kaboski (2012) "The rise of the service economy", American Economic Review 102: 6. 857 citeringar på GS.

fotnot

[1] Så här introducerar de litteraturen på detta ämne: "There is also an existing literature on the role of home versus market production.  Ngai and Pissarides (2008) and Rogerson (2008) provide two recent contributions  examining the role of home production in explaining the labor market shift toward services. These authors model differential rates of productivity growth across market and home production sectors in order to explain labor movements. Greenwood, Seshadri, and Yorukoglu (2005) also emphasize technological change in the home, but their focus is on the growth of the female labor force rather than the service sec tor. Locay (1990) analyzes the role of customization and scale in the home versus market decision. Finally, de Vries (1994) emphasizes the changes between home  and market production over development, including the importance of two-way movements, with market production rising in the early stages of the "industrious revolution," and home production gaining importance with the decline in female labor supply in the latter phases of the Industrial Revolution. This paper complements these papers by analyzing the relationship between home production, human  capital acquisition, and the service sector."

Adam Smith: komplex moralfilosof, marknadsliberal dogmatiker eller något däremellan?

 

Ett porträtt av Adam Smith (1723-1790) från 1787. Public domain.

 

Bland nationalekonomer är Adam Smith ihågkommen som något av disciplinens "fader", med hans Inquiry into Nature and Causes of the Wealth of Nations från 1776 på piedestalen som disciplinens första stora verk och presentationen av ett system som bygger på individers egennytta, specialisering, arbetsdelning och marknader. För allmänheten är Smith nog snarast ihågkommen som en marknadsliberal som menade att utan statlig inblandning så skulle marknadens "osynliga hand" lösa koordinationen av ekonomiskt agerande för det allmänna bästa. Som en mängd Smithforskning sedan slutet av 1970-talet, med avstamp i Donald Winchs bok Adam Smith's Politics (1978), påpekat så är detta en problematisk bild. Smith var professor i moralfilosofi och var i sin egen tid lika känd för Theory of Moral Sentiments (1756) som för Wealth of Nations. Han använde bara begreppet "den osynliga handen" tre gånger i sina samlade verk, och inte någon gång för att beteckna marknadens krafter, utan istället i helt andra sammanhang. [1]

Komplexiteten, och kanske självmotsägelserna, i Adam Smiths tänkande avtäcktes redan i slutet av 1800-talet av tyska ekonomer som betecknade frågan "Das Adam Smith Problem", alltså Adam Smith-problemet. Kärnan i detta problem var för tyskarna: var Smith i Theory of Moral Sentiments en samhörighetens och sympatins teoretiker som fokuserade på det nödvändiga i dygder för att samhället skulle hålla samman, medan han i Wealth of Nations var en kallhamrad marknadsliberal som tänkte att marknaden skulle lösa allt? Idéhistorikern Keith Tribe -- jag har tidigare bloggat om hans briljanta artikel om den agrare Max Weber -- ger i en artikel från 2008 en översikt över denna tyska diskussion och framför allt hur den importerades till den engelskspråkiga diskussionen i slutet av 1800-talet. Tribe diskuterar 1800-talets olika utgåvor av TMS och WON, som visar det kontinuerliga intresset för Smith, men menar att förståelsen var ganska låg: "His name lived on generally associated with free trade and economic liberty, but without serious examination of the arguments that Smith himself had advanced in support of these principles." (s. 515)

Med Edwin Cannans History of Theories of Production and Distribution år 1893 lyftes den historiska diskussionen om historisk politisk ekonomi till en ny nivå, säger Tribe. Cannan gav 1896 ut Smiths Lectures on Justice, Police, Revenue and Arms med Oxford University Press och satte en ny nivå också för hur Smiths texter skulle ges ut. (Det är också Cannan som gett ut den -- av Tribe hyllade -- utgåva av Smiths Wealth of Nations som finns på econlib.org.) Det var också på 1890-talet som den tyska diskussionen om "Adam Smith-problemet" sipprade in i den engelska diskussionen. Tribes ganska utförliga diskussion om denna interaktion lämnar jag därhän.

Mer omedelbart intressant är statsvetaren Glory Lius analys av hur 1900-talets Chicago-ekonomer tolkade och undervisade på Smith. I en artikel i Modern Intellectual History från 2020 diskuterar hon idén att de marknadsliberala Chicagoekonomerna [2] förvred bilden av Smith och anakronistiskt framställde honom som en nyliberal a la 1970-talet snarare än en 1700-talstänkare. Större delen av hennes artikel ägnas åt två epoker av Chicagoekonomi: den äldre skolan som symboliseras av Jacob Viner och Frank Knight och deras verksamhet under 1930- och 40-talen, och den nyare skolan som symboliseras av Milton Friedman och George Stigler. (Fotot av Stigler i en "Adam Smith's best friend"-t-shirt på Lius hemsida bör ej missas!)

Diskussionen om hur Viner och Knight läste och undervisade Smith är otroligt intressant. Liu använder studentanteckningar från Viner och Knights kurser i Chicago och kommer så åt vad dessa prominenta lärare egentligen sa till studenterna om styrkorna och svagheterna med Smiths verk. Båda undervisade bland annat om Smiths berömda exempel (från Wealth of Nations bok I kap. 6) med ett primitivt samhälle där någon jagar bäver och en annnan jagar rådjur. Det är dubbelt så krävande att fånga bävern som rådjuret, säger Smith, och då kommer priset på en bäver bli två rådjur. Det är alltså en exposition av en pristeori för ett samhälle utan kapital och jord, utan där arbetet är den enda produktionsfaktorn. Smith använder detta för att lägga fram sin arbetsvärdelära, men Knight lärde sina studenter att detta är en primitiv och motsägelsefull teori om värden och priser. (Liu, s. 1051) För Knight var arbetsvärdeläran, som togs vidare av Ricardo, en återvändsgränd medan ansatsen till en jämviktsteori i WoN bok I kapitel 7 var mera lovande.

Både Viner och Knight betonade att Wealth of Nations innehöll politik, även om det inte var en politisk pamflett, och åtminstone Viner förhöll sig explicit till den tyska diskussionen om "Adam Smith-problemet". Viner menade att Smith lyckades gå vidare från TMS till att skriva en bättre och mer hållbar bok i Wealth of Nations. (s. 1055) 

 

Milton Friedman i sitt berömda blyertspennexempel i vilket han med referens till 

Adam Smith förklarar hur marknadssamhället fungerar. Screenshot från Youtube,

se videon här.

 

Hos Viner och Knight var Smith dock en mer komplex figur än han på 1970-talet blev hos Friedman och Stigler. [3] För Stigler, inte minst vid 200-årsfirandet av Wealth of Nations, var Smith rakt av en föregångare till 1970-talets marknadsvänliga nationalekonomi: egenintresset var Wealth of Nations "kronjuvel" och ”remains to this day, the foundation of the theory of the allocation of resources”, menade Stigler som vidare beskrev Smiths stora verk som “a stupendous palace erected upon the granite of self-interest,” en “immensely powerful force [that] guides resources to their most efficient uses, stimulates laborers to diligence and inventors to splendid new divisions of labor—in short, it orders and enriches the nation which gives it free rein.” (cit. i Liu, s. 1059) Här kommer vi alltså till en Smith som en marknadens vän med en tro på marknadens osynliga hand, en Smith bortom Adam Smith-problemets komplexitet och slitning mellan egenintresse och sympati som drivkrafter i samhället. [4]

Milton Friedman var en av 1960- 70- och 80-talens viktigaste nationalekonomer i USA, både inom och utanför akademin. Han var berömd sedan länge och fick John Bates Clark-medaljen för framstående unga forskare redan 1951. Han var väldigt aktiv i den ekonomisk-politiska debatten, men inte riktigt baserat på sin akademiska expertis utan sa själv att hans påverkan på politiken skedde inte hans egenskap av forskare utan som en "medborgare, en välinformerad medborgare". (cit. i Liu, s. 1061) Smith förekom inte särskilt mycket i hans akademiska verk, men desto mer i hans utåtriktade arbete, där han presenterade en Smith läst genom Chicagoskolans pristeori, deras sofistikerade teoribygge om hur marknader bildar priser som motsvarar utbud och efterfrågan och leder till ekonomisk utveckling. För Friedmans kommunikation av dessa insikter var bilden av att Smith talade om en marknadens "osynliga hand" central; 

"In Friedman’s words, the invisible hand represented “the way in which voluntary acts of millions of individuals each pursuing his own objectives could be coordinated, without central direction, through a price system,” and it was “the achievement that [established] The Wealth of Nations as the beginning of scientific economics.” Friedman repeatedly described the invisible hand as Smith’s “flash of genius,” whereby “the prices that emerged from voluntary transactions between buyers and sellers—for short, in a free market—could coordinate the activity of millions of people, each seeking their own interest, in such a way as to make everyone better off.”" (Liu, s. 1062) [4]

Helt olikt idéhistoriker som Emma Rothschild gjorde Friedman alltså en läsning där begreppet "den osynliga handen", som Smith bara använde tre gånger i sina verk och aldrig för att beskriva marknadens funktion, blev centralt. De komplexiteter som var så viktiga för Viner och Knight när de undervisade Smiths verk på 1930- 40-talen försvann i Friedmans mer populistiska policy-verksamhet. Det är bara ett subjektivt intryck men som jag uppfattar det lyckades också Friedman få allmänt genomslag för denna bild utanför akademin: om du frågar en allmänbildad medborgare om Adam Smiths idéer så är det troligt att denne person nämner "den osynliga handen" som en av Smiths idéer, trots att det egentligen inte är någon vidare representation av vad Smith skrev om och hur han tänkte. Liu menar i sina slutsatser att Stigler och Friedmans läsningar av Smith inte håller måttet jämfört med Smithforskare som Donald Winch eller Emma Rothschild, men verkar mena att det inte spelar så stor roll i bemärkelsen att också anakronistiska läsningar och argument är intressanta. Och jo det stämmer ju: visst är Stiglers och Friedmans Smithdiskussioner från 70-talet intressanta!

referenser

Glory Liu (2020) "Rethinking the 'Chicago Smith' problem: Adam Smith and hte Chicago School, 1929-1980", Modern Intellectual History 17 (4).

Keith Tribe (2008) "‘‘Das Adam Smith Problem’’ and the origins of modern Smith scholarship", History of European Ideas 34.

fotnoter

[1] Jfr Roger Backhouse, The Penguin History of Economics (pocketutgåva, 2023), s. 130-141. Om den osynliga handen m m se Emma Rothschild, Economic Sentiments: Adam Smith, Condorcet and the Enlightenment (2001).

[2] Liu karakteriserar i sin artikel effektivt Chicagoskolan, inte minst utifrån doktrinhistorisk forskning av Steven Medema. I korthet så tror jag att man kan säga att Chicagoskolan på 1920-30-talen var mer heterogen och dominerad av ett par starka personligheter (men överlag marknadsvänliga), medan skolan efter andra världskriget mer utkristalliserade sig som ett mer sammanhållet forskningsprogram. Så här beskriver Liu efterkrigstiden: "The new generation of Chicago economists was also much more self-referential and self-aware of being a part of this distinctive school with a publicly recognized name, a pedigreed history, and a novel method. For example, Milton Friedman, in a speech to the Chicago Board of Trustees in
1974, argued that at least in the public mind, the Chicago school stood for “a belief in the efficacy of the free market as a means of organizing resources, for skepticism about government intervention into economic affairs, and for emphasis on the quantity theory of money.” Friedman also argued that Chicago stood for much more than free-market fundamentalism, though; it
stood for their insistence on empirically testing theories with predictive capability. This approach not only made economics a science, but also demonstrated the correctness of their policy perspectives." Liu, s. 1057.

[3] "Though Stigler’s capabilities as a historian of economic thought were widely recognized (his doctoral dissertation was on historical theories of production and consumption from 1870 to 1905), he also bore witness to the declining relevance of history-of-thought classes in the profession nationwide. “The study of the history of economics has escaped all the forces that have transformed the character of economic research in the twentieth century,” Stigler wrote in 1965. “It has escaped any serious quantification, and research assistants can seldom be used—why, even committees are scarce in the field!”" Liu, s. 1058-1059.

[4] Liu, s. 1060: "For Stigler, Smith’s moral philosophy bore “scarcely any resemblance to his economics,” and thus proved that economics and moral psychology were—and always would be—at odds with one another. Indeed, Stigler denied that any work in related fields could inform the development of groundbreaking economic theory, and even suggests that contemporary economics imperialism had roots in Smith’s economics."

[5] Friedman ville från böjan att den bok som blev bästsäljaren Free to Choose (1980) skulle heta The Invisible Hand. Liu, s. 1063.

1990-talets svenska ekonomisk-politiska regim

Hur stor skillnad är det mellan svensk ekonomisk politik idag och, säg, 1980? Ett annat sätt att ställa den frågan är nog: hur förändrades egentligen svensk ekonomisk politik på 1990-talet? För det var nog på 1990-talet som det hände. Nationalekonomen Lennart Erixon publicerade 2011 en artikel där han menade att den nya ekonomisk-politiska regimen i Sverige då, 2011, upplevt tre faser: åren när den nya strategin utveclades 1992-1997, åren där den nya strategin fullt ut applicerades, rutinartat, 1998-2007 och sedan de ekonomiska krisåren 2008-2011 som testade den svenska ekonomisk-politiska regimen, likväl som regimerna överallt annars. 

Begreppet ekonomisk-politisk regim kan användas på lite olika sätt och det är inte helt glasklart hur Erixon definierar det men jag tänker att det handlar om hur politiken görs, inte bara innehållet, men också innehållet. Så här förklarar han i början av artikeln vilka de centrala dragen är i den nya ekonomisk-politiska regimen: "Deregulation of financial, product and labour markets and rule-based macroeconomic policy are paramount features of the new regime." (267)

Den regelbaserade ekonomiska politiken är en intressant del. Så här beskriver Erixon 1990-talets reformer av budgetramverken:

"A budget reform in the mid-1990s accepted by both the centre-right coalition and the following social democratic government restricted the possibility for the Parliament to increase public expenditure by a breakdown of the budget items. Furthermore, when regaining power in 1994, the social democrats introduced rules for fiscal discipline. In 1995, they decided to put a ceiling on expenditure by central government. The rule was applied from 1997. The same year the social democratic government also introduced a fiscal target for the consolidated public sector requiring a surplus of 2 per cent of GDP over the business cycle. The reduction in the target from 2 to 1 per cent in 2006 was not a softening of the target. Rather, it was the result of EU regulations requiring that certain parts of the pension system should be included in the private sector. Finally, in 1997, the social democratic government decided to restrict the extent to which local and county governments could pass budgets with a deficit. The new law, introduced in 2000, stated that local and county governments must eliminate budget deficits within two years." (s. 273)

Här gick Sverige snabbare fram än vad många andra europeiska länder gjorde, säger Erixon: fortfarande idag (2011) saknar Irland, Italien, Frankrike och Grekland sådana regler helt medan Norge inte införde dem förrän 2001 och de liksom Danmark har mycket svagare regler. (s. 273)

Avregleringarna är en annan dimension: här pekar Erixon på avregleringen av finansmarknaderna i mitten av 1980-talet och valutamarknaderna i slutet av samma decennium. På 1990-talet avreglerades också en rad produktmarknader: jordbruket, bemanningsföretagen, telekom, transport, elektricitet. [1] Under 90-talet och 00-talet öppnades också upp för privata alternativ i sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och skolan.

Under avregleringar tar Erixon också upp nerskärningar i socialförsäkringarna, som sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och högre krav för att kvalificera sig för pengar från a-kassan. (s. 274-5) I sjukförsäkringen sänktes år 2006 taket från 33 000 kr i månaden till 25 000 kr, och ungefär samtidigt sänktes ersättningsprocenten från 80 till 75 procent efter 1,5 års sjukdom. Mer direkta avregleringar som påverkade arbetsmarknaden var 2001 års undantag från LAS "sist in, först ut"-regel för företag med färre än 10 anställda, och reformer under Reinfeldtregeringen för att underlätta anställningar på kortare sikt.

Erixon sammanfattar förändringarna så här:

"Thus, the new economic-policy regime in Sweden in the 1990s and 2000s was constituted by a deregulation of financial, labour and product markets and a departure from Keynesian discretionary economic policies." (s. 276)

Han betonar genast att den nya regimen också bär på en del arv från den föregående: en del aktiv arbetsmarknadspolitik, och "frivillig" inkomstpolitik, som alltså förs av arbetsmarknadens parter snarare än av regeringen. Sådan partsförd inkomstpolitik var helt central i den svenska ekonomisk-politiska regimen på 1950- och 60-talen, men är alltså central fortfarande idag. Erixon menar att de centrala institutionerna för sådan frivillig inkomstpolitik idag är Industriavtalet från 1997, som ska se till att industrins överenskomna löneökningar ska följas också i andra sektorer, och Medlingsinstitutet, skapat 2000. Så här beskriver Erixon lönepolitiken i den nya regimen:

"The labour-market partners in Swedish manufacturing have officially declared that they are following the wage norm of wage increases at a European level in order to maintain Swedish competitiveness. But public agencies have replaced this rather anachronistic wage norm under the new economic-policy regime with a recommendation that wage increases must be compatible with the Central Bank’s inflation target. The National Institute of Economic Research (Konjunkturinstitutet) maintains that collective wage setters can reduce equilibrium unemployment provided that the (short-run) wage increases do not threaten the Central Bank’s inflation target (National Institute of Economic Research, 2011, pp. 8–9).
Thus, the Swedish incomes policy of the 1990s and 2000s shared the idea with the incomes policy of the 1980s that wage restraint has a positive effect on employment. But the suggested underlying mechanisms differed. In the 1980s, high nominal wages were expected to lead to losses of market shares and therefore to lower employment unless the government devaluated the SEK or pursued an expansionary fiscal policy. In the early 1990s, these last resorts were excluded by the explicit hard-currency policy. The adherents of this policy also emphasized that high nominal wages would reduce employment by inducing increases in the long-run interest rate reflecting a weaker confidence in the SEK. In the present economic-policy regime, employment will be reduced by a restrictive monetary policy if wage setters are shooting above the inflation target. With flexible exchange rates, the competitive strength of the exposed sector could possibly have been restored by depreciations." (s. 279-280)

Om detta är den nya regimen, varför kom den då på plats? Den första förklaringsfaktorn som Erixon anför är 1990-talets djupa ekonomiska kris, för Sverige en större minskning av BNP 1991-93 än vad som skedde under Depressionen på 1930-talet och den största minskningen i sysselsättningen någonsin uppmätt i Sverige. Den ekonomiska krisen har förklaringskraft för den förändrade politiken, menar Erixon: Finland hade den värsta krisen i Norden och gick över till rörlig växelkurs redan före Sverige, medan Norge hade en lite mildare kris och bytte strax efter Sverige, och Danmark inte hade någon kris alls och höll fast vid den fasta växelkursen. (s. 279-280) Också budgetpolitiken påverkades, säger han: Sverige förde radikalt restriktiv finanspolitik från mitten av 90-talet och framåt, mer restruktiv än något annat OECD-land fram till finanskrisen 2008. (s. 280)

referens

Lennart Erixon (2011) "Under the Influence of Traumatic Events, New Ideas, Economic Experts and the Ict Revolution – The Economic Policy and Macroeconomic Performance of Sweden in the 1990s and 2000s", Comparative Social Research 28: 265-330.

fotnoter

[1] Erixon menar att Sverige gick ovanligt långt i avregleringarna: "it seems that the deregulation of these markets was earlier and more far-reaching in Sweden than in other OECD countries, including other Nordic countries with the exception for Finland (Erlandsen & Lundsgaard, 2007, Figure 17, Hüfner, 2007, p. 7). Deregulation continued in Sweden under minority social democratic governments (1994–2006) primarily supported in Parliament by the Green Party and the Left Party. In 2003, Sweden and the other Nordic countries excluding Norway were, together with the Anglo-American countries, the most deregulated economies in the OECD." (s. 274)

Är politisk historia tillbaka?

Är politisk historia tillbaka? En ofta berättad historia (!) om den historiska forskningen är att vid 1900-talets början så sysslade historikerna i hög grad med politisk historia: med statschefer, regeringar, parlament och diplomater. På 1960- 70- och 80-talen rämnade så den politiska historiens dominans inom historieämnet, när historiker inspirerade av sociologi, antropologi, nationalekonomi och andra närliggande discipliner istället ägnade större uppmärksamhet åt klassamhällets historia, kvinnornas historia, vardagslivets historia och så vidare: mindre Bismarck, mera arbetarbostäder; mindre Lord Grey, mera tedrickandets ritualer och sociala status. [1] På 1990-talet hände det att historiker och intellektuella beklagade detta: historikerna har blivit detaljtuggare som inte kan berätta på ett begripligt sätt om för samhället viktiga händelser och personer som andra världskriget, Per Albin Hansson eller Napoleon. (Succén för den akademiske historikern Peter Englunds Poltava 1988 och efterföljande böcker sågs som en motreaktion. [2])

I Sverige var det mest intressanta uttrycket för en sådan lägesbeskrivning nog den debatt som Alf W Johansson drog igång i Dagens Nyheter 1993. Johansson gick till storms mot svensk historieforskning som han menade degenererat till en inåtvänd, onödigt komplicerad och pseudovetenskaplig verksamhet där man använde sofistikerade metoder för att uppnå triviala och ointressanta resultat:

”Inte i något västeuropeiskt land torde den akademiska historievetenskapen vara så världsfrånvänd och sluten inom sig själv som den svenska. En gång i tiden var historikerna framträdande gestalter i den kulturella offentligheten, nu tycks de ha dragit sig tillbaka till sina elfenbenstorn för teoretiska strängaspel.”

Enligt Johansson handlade detta inte bara om metod, att 1980- och 90-talens historieforskning enligt honom sneglade för mycket på samhällsvetenskaperna och ville arbeta med statistisk metod, utan också om ämnesval, ett skifte från den ”statscentrerade historismen” från tidigt 1900-tal. Och han tar upp den egna samtidens stora händelser som belägg för att något mer historistiskt, mindre statistiskt behövdes:

”De omvälvande händelserna i Europa sedan 1989 har också skapat en insikt om att historien inte kan förstås som ett resultat av opersonliga krafter. Det positivistiska tänkandet har fått sig en kraftig törn. När människorna i Leipzig demonstrerar under parollen "Vi är folket", när Boris Jeltsin stiger upp på en stridsvagn svingande den ryska fanan, upphör historien att vara en struktur som utvecklas ur sin egen logik: fram träder den kämpande och lidande människan i kamp för sina intressen och drömmar.”

Vi ser hur Johansson – helt rimligt, i mitt tycke – vänder sig till de politiska skeendena i sin appell för en mera utåtvänd historievetenskap. I sin replik till sina kritiker återkommer han till detta:

”Var finns de vetenskapligt grundade biografierna över gestalter som Hjalmar Branting och Dag Hammarskjöld som både inhemsk publik och internationell forskning ropar efter? De svenska historikerna tycks helt ha lämnat det politisk-biografiska fältet till journalister och statsvetare. Historikernas skygghet i detta fall beror inte bara på deras metodologiska inriktning utan sammanhänger också med en politisk-ideologisk ovilja att över huvud diskutera individens makt i samhället. Det är som vore det skamligt att erkänna att makten också har en personlig sida, som om det gällde att förneka människans makt över människan.”

Johanssons beskrivning av läget i svensk historievetenskap och historiskt samtal 1993 möttes av kritik från något av ett all star team av den tidens svenska historiker: Bo Stråth, Lars Magnusson och Rolf Torstendahl, Birgitta Odén, Arne Jarrick, Eva Österberg… Dessa pekade på flera brister i Johanssons analys, men man får nog ändå säga så här i efterhand att Johansson satte fingret på något – även om han målade med väl bred pensel: 1980-talets historieforskning var betydligt mer samhällsvetenskapligt influerad och mindre biografiskt inriktad än vad 1990-talets och 2000-talets kom att bli. Hans kritik låg i tiden. Sedan 1993 har svenska historiker publicerat antologier som Att skriva människan: Essäer om biografin som livshistoria och vetenskaplig genre (1997); Med livet som insats: Biografin som humanistisk genre (2007); Personligt talat: Biografiska perspektiv i humaniora (2014); och Berättande, liv, mening: Fakta och fiktion, biografi, narrativ metod (2014).[3]

Också den politiska historien har haft ett uppsving sedan dess. Eller? Som redan diskussionerna om Johanssons lägesbeskrivning 1993 visar, så är det inte så lätt att generalisera om en vetenskaplig disciplins trender och tendenser och hur de förändras över tid. Det har åtminstone hävdats här och var de senaste åren. Ett av de mer uppmärksammade exemplen i en internationell kontext är en debattartikel av historieprofessorerna Fredrik Logevall och Kenneth Osgood i New York Times år 2016. Artikeln började så här:

”American political history, it would seem, is everywhere. Hardly a day passes without some columnist comparing Donald J. Trump to Huey Long, Father Coughlin or George Wallace. “All the Way,” a play about Lyndon B. Johnson, won a slew of awards and was turned into an HBO film. But the public’s love for political stories belies a crisis in the profession. American political history as a field of study has cratered. Fewer scholars build careers on studying the political process, in part because few universities make space for them. Fewer courses are available, and fewer students are exposed to it. What was once a central part of the historical profession, a vital part of this country’s continuing democratic discussion, is disappearing.”

Det är väldigt intressant att se de starka parallellerna mellan Johanssons appell i ett svenskt sammanhang 1993, och Logevall-Osgoods argument år 2016. I båda fallen talas det för den politiska historiens relevans och vikt för att vi ska förstå vår egen samtid, och i båda fallen talas det om en nedåtgående trend för politisk historia – hos Johansson på grund av teoretiska och metodologiska trender och akademikernas ökade isolering från samhället, hos Logevall och Osgood i det amerikanska sammanhanget mot bakgrund av det misslyckade Vietnamkriget och hur amerikaner förlorade tilltron till de politiska eliterna, samtidigt som kvinnorörelsen, latinamerikaners rörelser med flera sociala rörelser fick ett uppsving och ökade intresset för kvinnohistoria, latinos historia och så vidare.[4] I vilket fall, så pekade flera av de historiker som svarade på Logevall och Osgood, på att den politiska historien – om ämnen som brott och straff, politiska ideologier, och ekonomisk politik – snarare fått ett uppsving under 2000-talet.

Vissa skulle alltså säga att politisk historia är tillbaka. Inte likadan politisk historia som på 1950-talet, men ändå politisk historia: om de stora frågorna om samhällets makt och styrning. [5] I våras gjorde Anton Jansson, idéhistoriker vid Göteborgs universitet, Josefin Hägglund, historiker vid Södertörns högskola och Malmö universitet, och jag själv ett nytt litet bidrag till ett möjligt sådant uppsving, när vi gav ut antologin Politiskt aktörskap i en omvandlingstid: Sverige 1880–1930 på Nordic Academic Press. (Antologin är Open Access och fritt tillgänglig att ladda ner här.) Vi gör som redaktörer i vår inledning inte några starka påståenden om att politisk historia varit på nergång i Sverige, utan vad vi säger är nog snarare att det görs en hel del forskning om politisk historia men som inte nödvändigtvis betecknas som sådan eller huvudsakligen förstås som sådan – istället forskas det om politiska fenomen och aktörer under rubriker som arbetarhistoria, tidigmodern historia, eller liknande. Gott så förstås, men ur det politisk-historiska perspektivet är problemet att de förenande politisk-historiska dragen kan hamna i skymundan och att olika politiska aktörer bedöms på olika sätt i olika sammanhang medan de i sin egen samtid tvärtom interagerade. Därför är det också så glädjande att det i Sverige de senaste åren bildats ett nätverk för Politisk idéhistoria och arrangerats workshops om svensk politisk historia: ”Politiska periodiseringar” i Uppsala 2022 och ”Nya tolkningar av Sveriges politiska historia” i Stockholm 2024.

Att något är på uppgång är dock inte i sig ett argument för att verksamheten är bra och nödvändig. I vår inledning utgår vi istället från historikern Susan Pedersen när vi ska motivera varför det är viktigt att forska och undervisa om politisk historia (och, om vi ska följa Johansson och Logevall-Osgoods argument, att diskutera politisk historia i offentligheten). Så här formulerar Pedersen det i ett kapitel från 2002 om ”Politisk historia idag”:

“Of all forms of historical writing, political history is surely the one that needs no justification. Since it treats questions of power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience, not only professional historians but everyone hoping to live out their days in a modicum of peace and prosperity has a stake in such scholarship.”[6]

Jag tycker mycket om denna motivering. Varför är politisk historia viktigt? Eftersom det handlar om vilka som bestämmer i samhället – makt och auktoritet – och varför – legitimitet – och så klart vad det innebär att bestämma i olika sfärer och på olika nivåer av samhället. Det är en rik verksamhet, som sysslar med makt, beslut, auktoritet och laglydighet eller uppror: grundläggande beståndsdelar i varje mänskligt samhälle.

För att veta vad politisk historia är, måste man förstås också veta vad politik är. Här följer vi sociologen Max Weber som i sin klassiska föreläsning ”Politik som kall”, hållen under mycket speciella omständigheter i januari 1919i ett München skakat av ett socialistiskt uppror, öppnar för ett mycket brett perspektiv på politik:

”Vad menar vi med politik? Begreppet är utomordentligt brett och omfattar all slags självständigt ledande verksamhet. /…/ Man talar om bankernas valutapolitik, riksbankens räntepolitik, fackföreningens politik i en strejk, man kan tala om en by eller stads skolpolitik, om en föreningsordförandes politik i sitt ledarskap, ja om en klok kvinnas politik när hon försöker styra sin man.” [7]

Weber går i sin föreläsning vidare med att genast avfärda detta breda perspektiv: vi ska ikväll, säger han till sina åhörare, Münchens icke-revolutionära eller kontra-revolutionära studenter, givetvis inte arbeta med detta breda begrepp om politik; ikväll ska vi diskutera utifrån en definition av politik som ”ledandet av eller inflytande på ledandet av en politisk sammanslutning, idag alltså: en stat”. Hundra år senare är det dock enkelt att se att också med Webers breda definition kan man arbeta med de grundfrågor som Susan Pedersen ser som den politiska historiens kärna: ”power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience”. Detta finns i staten, men också i samhällets övriga strukturer, och väldigt mycket av de breddningar som gjorts av den politisk-historiska forskningen sedan 1980-talet handlar om just detta: att diskutera dessa frågor också utanför den statliga sfären av partier, parlament, regeringar och statschefer.

Vad är det då vi i praktiken gör i boken, Politiskt aktörskap i en omvandlingstid, för att diskutera dessa frågor? Förutom oss tre redaktörer är det sju andra historiker från olika lärosäten som skriver egna kaptiel, och tillsammans med ett kapitel av Anton Jansson och ett av Josefin Hägglund, så omfattas tio personer som alla arbetade politiskt på något sätt i Sverige mellan 1880 och 1930. Upplägget är grovt kronologiskt och börjar med ett kapitel av Anton om läkaren, folkbildaren, debattören och fritänkaren Anton Nyström (1842–1931) som i 1800-talens sista och 1900-talets första decennier var en mycket inflytelserik opinionsbildare för liberalism, rationalism och en minskad vikt för kristendomen och svenska kyrkan i samhället. Därpå kommer ett kapitel av Anders Pedersson om en man som var politisk aktör oavsett hur snävt man definierar politik och politisk historia: riksdagsmannen och statsvetarprofessorn Pontus Fahlbeck (1850-1923). Fahlbeck är oerhört intressant i det att han var en intellektuell som såg på industrialismens konflikter och arbetarrörelsens framväxt ur en djupt konservativ synvinkel och arbetade på att lägga fram ett positivt konservativt program för hur högern skulle kunna hantera tidens stora konfliktfrågor som rösträttsfrågan. Pedersson visar också Fahlbecks appell för klassamhällets fördelar, som i 2020-talets ryckiga debatter om klassamhälle och ojämlikhet kommer med nya och oväntade belysningar av gamla frågor. Med det tredje kapitel, av Oscar Nygren om den konservative ideologen Adrian Molin (1880-1942), fortsätter vi att röra oss i den konservativa miljön runt sekelskiftet 1900. Liksom Fahlbeck var Molin en högerman som ville lägga fram proaktiva högerlösningar på klasskonflikter och arbetarrörelsens uppgång, och detta gjorde han inte minst i polemik med vad han kallade ”gammalmanskonservatism” som inte följde med sin tid.

I det fjärde kapitel byter vi helt miljö, till en proletär miljö och just den typ av socialistiskt skolade agitatorer som förskräckte men också stimulerade Fahlbeck och Molin. Det är Gunnela Björk som skriver om det äkta paret Nils Adamsson (1879–1939) och Karin Hollman-Adamsson (1883–1958) som ur socialistisk synvinkel arbetade för sexuell upplysning och frigörelse och för barnbegränsning som skulle stärka arbetarklassen i klasskampen genom att minska arbetarfamiljernas utsatthet och fattigdom. Med kapitel fem, Malin Arvidsson om en av de första kvinnorna i riksdagen, socialdemokraten Nelly Thüring (1875–1972), kommer man till en samtida men på många sätt olika vänsterperson, en andligt orienterad kvinna som motiverades av sina teosofiska ställningstaganden att arbeta för fred, nykterhet, feminism och rättvisa. Kapitel sex, Christina Carlsson Wetterberg om juristen Anna Bugge Wicksell (1862–1928), tar oss till storpolitiken och det tidiga arbetet med Nationernas förbund i efterföljderna av första världskriget. Också det sjunde kapitlet, Katarina Leppänen om författaren och fredsaktivisten Elin Wägner (1882-1949) handlar om svallvågorna av första världskriget, mera specifikt om Wägners bevakning av det krigshärjade Europa i Dagens Nyheter och i boken Från Seine, Rhen och Ruhr, där Wägner förenade det litterära och det politiska. De två sista kapitlen handlar båda om män som i huvudsak var engagerade i arbetarrörelsen, men två helt olika personer med helt olika politiska karriärer. Hannes Rolf skriver om Martin Andersson (1886–1946), vänsterpolitiker i Göteborg och ledande i Hyresgästföreningen i staden på 1910–30-talen, och visar hur förankrad Andersson var i Göteborgs arbetarkvarter och deras rika flora av arbetarorganisationer för alla tänkbara ändamål – utöver fackföreningar och partier också nykterhet, schack med mera. Josefin Hägglund skriver om Carl Lindhagen (1860–1946), också han politiker i den breda arbetarrörelsen större delen av sin karriär men helt olik Andersson: av borgerligt ursprung, jurist, från början liberal riksdagsman men därefter riksdagspolitiker för både Socialdemokraterna och Vänstersocialisterna (och därefter Socialdemokraterna igen). Lindhagen är ihågkommen som en av rösträttens pionjärer i svensk politik och därför är det så intressant att se i Hägglunds kapitel hur pass besviken 1920-talets svenska demokrati ändå gjorde Lindhagen: det var inte vad han hoppades på!

Från Nyström och Fahlbeck i början till Lindhagen i slutet ger antologin som jag ser det ett panorama av fascinerande personer, alla högt begåvade, starka personligheter som verkligen brottades med sin samtid och gjorde allt de kunde för att forma samhället i önskad riktning. Men vad de ville, och hur de såg på samhället, var förstås så olika, från Fahlbecks oro över klassamhällets urholkning och en nivellering som skulle förstöra all kultur, till optimismen hos en upplysningsliberal som Nyström som trodde att förnuftet kunde göra oss fria, till en fredsaktivist som Wägner som skildrar ett sönderslaget Europa fullt av motsättningar och våld, till Lindhagens besvikelse över att demokratin inte blev mer än vad den blev. Urvalet av personer är osystematiskt och har följt principen: vilka vill folk skriva om? Man hade alltså kunnat ha med en massa andra personer, berättat andra berättelser om Sverige 1880 till 1930, och starkare belyst andra viktiga frågor. Men i sig ger de åtta fallstudierna var och en nya perspektiv både på Sveriges utveckling under de drastiska, dramatiska decennierna från industrialiseringens take-off till den stora Depressionen, och på de frågor om ”power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience” som Pedersen pekat på. Jag hoppas därför att antologin kommer läsas av historiker, studenter, och allmänintresserade som kommer få nya perspektiv på politisk historia och förhoppningsvis bli allt mer övertygade om hur intressant och viktigt det är med politisk historia.

Fotnoter
[1] Historieskrivningens skiften diskuteras på svensk mark i Gunnar Artéus och Klas Åmark (red.), Historieskrivningen i Sverige (Lund 2012). Det är inte så att Klas Åmark och Eva Österberg, som skriver om 1970- och 80-talen, skriver fram en enkel ”uppgång och fall”-historia om politisk historia, men det blir i deras kapitel tydligt hur andra subdiscipliner av historia stärktes under 70- och 80-talen. Peter Englund skåpar mer tydligt ut historieforskningen så som den tedde sig i mitten av 1980-talet i tillbakablickar på sina studier i Uppsala: se Fredrik Holmqvist, Populärhistoriens tjusning och kraft: Peter Englund och Herman Lindqvist i svensk historiekultur 1988–1995 (Umeå universitet, 2016), s. 74.
[2] Englunds genomslag diskuteras i Holmqvist, Populärhistoriens tjusning och kraft. Om hur recensenter hyllade Englunds engagemang och färgrika språk se t.ex. s. 125-126.
[3] För fullständiga referenser se Jansson, Bengtsson och Hägglund, ”Inledning”, fotnot 26.
[4] Logevall och Osgoods artikel väckte en massa debatt. Se t ex Roy Rogers på bloggen The Junto 9 september 2016 https://earlyamericanists.com/2016/09/09/the-strange-death-of-political-history/ , Julian Zelitzer på Organization of American Historians hemsida 31 augusti 2016 https://www.oah.org/2016/08/31/zelizer-political-history/ , och gruppdiskussionen på Organization of American Historians blogg Process 7 september 2016 https://www.processhistory.org/state-of-political-history/
[5] För ett tydligt sådant argument se introduktionen i Brent Cebul, Lily Geismer och Mason B. Williams (red.), Shaped by the State: Toward a New Political History of the Twentieth Century (University of Chicago Press, 2019). Också i en US-amerikansk kontext utropade historikern Ira Katznelson förra året att det skett en ”return to political history”. Ira Katznelson, ”On (Lost and Found) Analytical History in Political Science”, i Richard Bourke & Quentin Skinner (red.), History in the Humanities and Social Sciences (Cambridge 2023).
[6] Susan Pedersen, ”What is Political History Now?”, i David Cannadine (red.), What is History Now? (London 2002). Citeras i fotnot 8 i Jansson-Bengtsson-Hägglund.
[7] Weber, “Politik als Beruf”, 1919, översättning av Anton Jansson och Erik Bengtsson. Hela den tyska originaltexten finns här https://de.wikisource.org/wiki/Politik_als_Beruf

Politiska effekter av jordreformer i Colombia och Chile

Ägande-ojämlikheten i jordbruket har i de stora samhällsvetenskapliga teorierna och modellerna viktiga politiska implikationer. Det handlar t ex om hur godsägare förväntas kunna kontrollera sina underlydande arbetares kultur och politiska tänkande och agerande, något som fått stöd i studier t ex av Chile, Schweiz och Frankrike. Om stor ojämlikhet har politiska implikationer, så följer det också att en minskning av ojämlikheten, t ex genom jordreformer, borde ha effekter.

Statsvetarna Michael Albertus (U of Chicago) och Oliver Kaplan (då Princeton, nu U of Denver) började 2012 en artikel med ungefär en sådan diskussion. Så här introducerar de sitt ämne:

"Scholars have traced rebellion to diverse causes such as economic inequality (Muller and Seligson 1987; Russett 1964), the erosion of subsistence security associated with economic growth and the transition to capitalist labor relations (Huntington 1968; Scott 1976), and citizen grievances over unfulfilled expectations or perceived unfairness in the distribution of benefits from modernization (Gurr 1971). More recent opportunity structure explanations of rebellion have emphasized conditions that favor insurgency such as weak states and rough terrain (Fearon and Laitin 2003) and ‘‘greed’’ explanations have highlighted that the presence of primary commodity exports can provide rebels the motivation and opportunity to support themselves (Collier and Hoeffler 2004)." (s. 199)

Utifrån dessa diskussioner ställer Albertus och Kaplan forskningsfrågan: kan riktade jordreformer (targeted land reform) minska konflikter av typen inbördeskrig? Deras fallstudie handlar om Colombia, ett land med stor agrar ojämlikhet och ett mer eller mindre lågintensivt inbördeskrig sedan 1964. De har ett dataset med nästan en halv miljon jordplättar (plots) som omfördelats mellan 1960 och 2000 [1], och en rad utfallsvariabler som mäter konfliktens intensitet, från 1988 och framåt, framför allt attacker från FARC eller ELN-rebellgrupperna mot offentliga institutioner, samt väpnade konflikter mellan de paramilitära grupperna (s. 205). Mönstret av jordreformer geografiskt sett syns i kartan som jag klistrat in ovan. 

Det huvudsakliga resultatet är att halvhjärtade reformer som gav jordlösa på pappret rätt till jord, men inte garanterade detta i praktiken, ökade konfliktintensiteten (liksom i en studie av Brasilien), medan de omfattande jordomfördelningar som genomfördes i avlägsna områden minskade konflikterna. Studiens enhet är kommuner, som det fanns 1014 av i Colombia under perioden. Kontrollvariablerna är tidigare attacker, inklusive av statliga styrkor mot paramilitärer; ett index på problem med bostäder, inkomster och skolgående; ett mått på andelen jordlösa i befolkningen; och ett mått på andelen etniska minoriteter. (s. 208) Vidare, ett index för hur ojämn (rugged) terrängen är, med tanke på att mer komplex terräng underlättar för gerillor att gömma sig, men också ett mått på hur bergig regionen är vilket förväntas ha negativ korrelation med våldet i Colombia eftersom de bergiga regionerna bosattes tidigare och är under starkare statlig kontroll än de lägre djungelområdena. Och befolkningstäthet och ifall kommunen införlivats i staten sent. (s. 210)

De sammanfattar sitt huvudresultat som en "Paradox of Partial Reform": bara de relativt ambitiösa jordreformerna minskar konflikterna; resultaten "suggest that reductions in insurgency most likely occur
through either the reduction of local (i.e., within-municipality) disputes over land, or the alleviation of peasant grievances at a large scale." (s. 227) De menar att det paradoxala resultatet att små reformer ökar konfliktintensiteten drivs av tre mekanismer. Ett , de stora jordägarna minimerade reformeffekterna och när de lyckades med det beväpnade de också paramilitärer för att skydda status quo. [2] Två, mindre omfattande reformer kan ha ökat motsättningarna mellan bönder, mellan de bönder som gynnades och de bönder som inte omfattades. Tre, i linje med en teori om "relative deprivation" kan missnöje med halvdana reformer fått bönder att gå med i gerillan.

 

USA:s president John F Kennedy på plats i Venezuela, inbjuden av president  

Rómulo Betancourt, för att bevittna en omfördelningsceremoni i en venezuelansk by. 

Foto av Cecil Stoughton för Vita huset, foto i public domain.

Nationalekonomen Felipe González, då verksam vid Pontificia Universidad Católica de Chile och idag vid Queen Mary University of London, studerar i en artikel från 2013 en ganska annorlunda jordreform. Hans historia börjar år 1961 när Latinamerikanska regeringar samlas till Punta del Este-konferensen i Urugyay och bildade Alliance of Progress för att stärka banden mellan USA och Latinamerika och stärka den ekonomiska utvecklingen i Latinamerika, också för att motverka spillover-effekter från det kommunistiska Kuba. Ett av AoP:s mål, konstaterar González, var att genomföra jordreformer, och för att uppnå detta införde man lån- och biståndsprogram bland annat i Brasilien, Colombia, Ecuador, Paraguay och Chile. Redan 1962 påbörjades i Chile under Jorge Alessandris högerregering (1958-1964) en jordreformprocess, som under Eduardo Freis regering (1964-1970) intensifierades. [3]

González anför fyra skäl till att den chilenska jordreformen 1962-1970 är särskilt intressant och lämplig att studera. Ett, det finns precisa data på hur mycket jord som omfördelades -- och det finns viktiga skillnader mellan kommuner. Två, det finns data, också på kontrollvariabler, för alla chilenska kommuner. Tre, det var staten som höll i jordreformen, inte kommunerna, så lokal politik påverkade inte implementeringen. Fyra, det fanns en bred konsensus om att jordreform behövdes. (Jag fattar inte riktigt varför det spelar roll för designen.) (s. 33) 

Designen bygger på att jämföra presidentvalen 1958, före jordreformen, och 1970, efter jordreformen. 1958 är en bra startpunkt eftersom valhemligheten då just införts och folk ganska obehindrat kunde rösta på den de ville rösta på. Det politiska spektrumet var också ganska stabilt mellan 1958 och 1970, med de politiska partierna lättsorterade mellan Vänstern, mitten och Högern. (s. 37-38) Den centrala obroende variabeln är andelen av jorden, mätt i hektar, som omfördelats i kommunen före augusti 1970. Denna variabeln har ett medelvärde om 0.085 med en standardavvikelse om 0.013. 88 av kommunerna hade ingen land omfördelad alls. González kontrollerar för jordbrukets andel av sysselsättningen i kommunen, statliga utgifter i kommunen, löneutveckling, och socioekonomiska variabler som tillgång till utbildning, elektricitet och varmvatten.

Kommuner med stor jordojämlikhet fick mer omfattande omfördelning på 1960-talet. González använder därför den förexisterande ojämlikheten i kommunen som en instrumentvariabel för effekten av jordreformerna på röstningen: ojämlikheten borde påverka nivån av stöd för vänstern, mitten och högern 1958 och 1970, men inte förändringen mellan 1958 och 1970. (s. 43-44)

Överlag så föll stödet för högern under 1960-talet, men González huvudresultat är att jordreformen ändå var politiskt lyckad: i kommunerna med mer jordreform försvagades högern inte lika mycket som i kommunerna med mindre omfördelning. (En en standardavvikelses ökning av jordreform stärkte Kristdemokraterna med 3-5 procent.) "Although the Alliance for Progress did not prevented the first democratically elected Marxist government, it did diminished the political support for the Left Wing through the implementation of land reform." (s. 64)

referenser

Michael Albertus och Oliver Kaplan (2012) "Land Reform as a Counterinsurgency Policy: Evidence from Colombia", Journal of Conflict Resolution 57: 198-231.

Felipe González (2013) "Can Land Reform Avoid a Left Turn? Evidence from Chile after the Cuban Revolution", The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy 13.

fotnoter

 [1] De använder två mått: antingen det kumulativa antalet jordplättar som omfördelats i kommunen sedan 1960, eller antalet jordplättar som omfördelades under det aktuella året. (s. 206)

 [2] Så här formulerar Albertus och Kaplan det: "In Colombia, as in other countries with high inequality, powerful landowners blocked extensive land reforms that harmed their interests. This limited the effectiveness of the government’s policies intended to undercut future guerrilla expansion. Elites successfully lobbied for INCORA to focus its efforts at ‘‘those projects least disturbing to the existing land tenure and involving minimal cost’’ (Tai 1974, 294). Instead of promoting government policies that might have reduced guerrilla support, elites instead attempted to retain their land and hire private ‘‘self-defense’’ armies to counter the guerrilla threat." (s. 227)

[3] Om relationen mellan Freis regering och jordreform säger González bland annat detta: "The political and economic intervention of United States in Latin America during the 1960s is well documented: Chile, for example, received more than 743
million US dollars of economic aid through the Alliance for Progress to explicitly avoid presidency of the Marxist Salvador Allende (Taffet 2007). To accomplish this purpose, the United States helped the Christian Democratic Party to win the 1964 presidential election. Then, several structural reforms were implemented in order to address the increasing demand for redistributive policies and Marxism. Land reform was arguably the most visible policy to come out of these reforms." (s. 64)