Cowen om den irländska bankräddningen

Från 2007 till 2010 ökade Irlands bruttostatsskuld uttryckt som procent av BNP från 25 procent till 95 procent (källa: IMF). Huvudanledningen är det enorma bankräddningspaket som regeringen lade in i krisen år 2010. Irlands dåvarande taoiseach/premiärminister Brian Cowen vill nu att en nedskrivning av statens skulder/gåvor till bankerna ska göras:

"'Ireland’s adjustment path and return to markets can be helped by continued restructuring of the banking system. The next reform must involve a deal on the Anglo Irish Bank promissory notes,' Mr Cowen told an audience at a ticket-only event in Georgetown University, Washington.

The Fine Gael and Labour coalition government is currently battling the European Central Bank to be allowed to defer a €3.1bn payment to Anglo – the lender at the centre of Ireland’s banking crisis – due on March 31. This is one of 20 annual repayments due to be made every year until 2031 on €31bn in promissory notes – effectively government IOUs – issued by Dublin in 2010 to rescue Anglo and prevent its banking system collapsing.

In the speech, delivered last week but published on Monday, Mr Cowen said the decision by his government to issue promissory notes to fund Anglo rather than regular government debt had left the door open for a future restructuring. Changes to the European Financial Stability Fund in July 2011 that allow states to borrow to recapitalise their banks should now open up possibilities to refinance Ireland’s banking debts, he said.

Mr Cowen said his own government’s options for dealing with Ireland’s banking debts had been limited by the European authorities’ constant opposition to burning senior bank bondholders or allowing any banks to fail.
/.../
Mr Cowen robustly defended his government’s blanket guarantee to the country’s banks issued in September 2008 – a controversial decision that many economists say pushed Ireland to the brink of bankruptcy. He said this guarantee, which covered junior and senior debt, bought Ireland and Europe 'critically needed time' and prevented a real risk of a run on the banks at a time when there was no EU-wide system to stabilise lenders.

'Whether a narrower guarantee would have staved off an implosion of the banking system at a lower cost to the state is a matter for economic historians to ruminate on. We had to deal with this crisis in real time. Our view at the time was that we would get one shot at calming the markets,' he said."

Det här är så intressant! På flera plan - krispolitiken i realtid, relationen stat och kapital, EU-institutionernas hållning i krisen...

Jamie Smyth, "Cowen urges EU to ease Irish debt burden", FT 26 mars

också:
"Q&A: Irish promises and promissory notes", FT 14 mars
Jamie Smyth och Ralph Atkins, "Dublin 'hopeful' ECB will approve bond deal", FT 22 mars
Joseph Cotterill, "O tempora! O mores! O Irish promissory notes fix", FT Alphaville 22 mars

S-gruppen i EU-parlamentet röstar mer som liberalerna än som vänstern

Genom en föreläsning av den schweiziske och Dublin-baserade statsvetaren och arbetsmarknadsforskaren Roland Erne hittade jag den fina hemsidan votewatch.eu som har en massa data på hur EU-parlamentarikerna har röstat. Än så länge har jag förstås dålig koll på vad för typ av undersökningar man kan göra med VoteWatch, men en uppenbar sak är i alla fall stapeldiagrammet ovan som visar resultatet för den socialdemokratiska gruppen på måttet Matching of votes between 2 European Political Groups (Absolute voting convergence). Alltså: i hur hög grad röstar socialdemokraterna i EU-parlamentet som övriga partigrupper? Jag blir förvånad av att S&D-gruppens röster i så låg grad överlappar med vänstergruppen GUI-NGL:s röster; jag gissar att detta beror på att GUI-NGL är en outlier i parlamentet.

Vänsterpartiers strategier för att skapa bestående omfördelning

Högerpartier företräder överklassen, och vänsterpartier arbetarklassen i bred mening. Det är ett grundantagande i politisk ekonomi. Klasserna har olika preferenser för distribution av inkomster och ägande, och partierna agerar därefter. Detta är old hat. Men också dagens statsvetare måste ju ha något att göra, och därför hittar de på mer och mer finurliga sätt att modellera denna grundfråga och testa den empiriskt. Så till exempel Tim Hicks, ung statsvetare vid Trinity College Dublin, som i sitt paper "Welfare State Retrenchment, Redistribution Strategies, and Credible Commitments" från 2009 för in faktorn att vänsterpartier i regeringställning vet att de kan förlora regeringsmakten vid nästa val. Hicks menar att partierna därför när de skapar omfördelande policies, som gynnar deras väljargrupper (här arbetarklassen i bredare bemärkelse) beaktar hur enkelt det kommer att vara för en högerregering att efter nästa val riva upp dessa policies.

Hicks utgår från Paul Piersons teori om "new politics of the welfare state", som säger att det är betydligt svårare att skära ner rejält i den offentliga sektorns välfärdstjänsteproduktion, än att bygga ut densamma. Däremot, säger Pierson, är det enklare för regeringar att skära ner i bidrag (t ex socialbidrag) som riktar sig till vissa grupper av befolkningen, som t ex fattiga: då kommer inte koalitionen som mobiliseras mot nedskärningen vara lika bred och stark som vid nedskärningar i tjänsteproduktionen, som antas påverka fler. Nedskärningarna i tjänsteproduktionen drabbar ju också de anställda (sjuksköterskor, lärare osv) i den sektorn, som är arbetsintensiv vilket innebär att de är många, och dessa anställda är ofta fackligt anslutna vilket gör dem extra starka (s 7). En omfattande offentlig välfärdstjänstproduktion kan ha en omfördelande effekt om skatterna är höga (se Lucy Barnes här) och då uppfylla det omfördelningskrav som vänsterpartier i teorin antas ha, men omfördelar inte lika träffsäkert som bidrag/cash transfers. Detta bland annat eftersom i själva verket medelklassen och högutbildade kan vara de grupper som använder välfärdstjänsterna mest (s 9). Vänsterpartier måste därför, säger Hicks, göra en avvägning: bidrag är mer effektiva för omfördelning men enklare för framtida högerregeringar att riva ner, tjänster är mindre pricksäkra för omfördelning men svårare för framtida högerregeringar att skära ner i. Logiken i Hicks artikel blir därför: "left-wing parties spend on cash transfers when they expect to be able to block future reforms, but welfare services otherwise."

Hicks testar denna teori på data för 22 rika länder från 1990-2005. Data för utgifter på cash transfers kommer från Kenneth Nelson, vid SOFI i Stockholm, och mäter hur stor andel av en genomsnittlig produktionsarbetares lön som man får ut från socialförsäkringssystemen: pension, a-kassa, och sjukförsäkring. Data för utgifter på välfärdstjänsteproduktion kommer från OECD och är de offentliga utläggen på bostadspolitik, sjukvård och 'social protection', som % av BNP.

De centrala oberoende variablerna är en variabel för vänsterpartiers andel av platserna i regeringen, och en för "expected checks", alltså Hicks modellerande av vad vänsterpartierna bör ha tänkt om sina möjligheter att i en framtid hindra nedskärningar. Dessa "expected checks" operationaliserar Hicks som en kombination av två saker: trögheten i det politiska systemet, samt en modellering av själva förväntningar. Den första faktorn kommer från Keefer och Stasavages (2003) dataset över antalet checks på regeringen i ett politiskt system: bikameralism, presidentialism och så vidare så väl som mer partipolitiska variabler som avståndet mellan regeringspartier på en vänster-höger-skala. Den andra faktorn är modellering av vänsterpartiers förväntningar som bygger på adaptive expectations-teori:

"The adaptive expectations approach is taken from the work of Cagan (1956) and Friedman (1957, 143). The idea is simply that current expectations are a weighted average of expectations in the previous period and the current observed value of the variable in question." (s 17)

Hicks använder förstås också en uppsättning kontrollvariabler. Arbetslöshet inkluderas eftersom den i sig pressar upp statens utgifter på a-kassa. BNP per capita (loggad) inkluderas på grund av Wagnerhypotesen, att statens utgifter som andel av BNP växer med BNP/capita. Statsskulden som % av BNP och statsbudgetens underskott som % av BNP inkluderas som mått på fiskal press på staten, som kan leda till mindre generositet. Ekonomins 'öppenhet', definierad som import och export som % av BNP, inkluderas på grund av hypotesen om "compensatory logic of liberalization". Industrins och jordbrukets andel av arbetskraften inkluderas på grund av att avindustrialisering kan antas ha lett till ökad press på lågutbildade, som då skulle öka sin efterfrågan på socialförsäkringar. Fackliga anslutningsgraden inkluderas eftersom starkare fack antas lobba för generösare välfärdsstat. I cash-modellerna inkluderar Hicks en variabel för "oväntad tillväxt", som är avvikelsen i BNP-tillväxten ett år jämfört med de tre föregående åren; logiken är att om BNP växer oväntat snabbt ett år så kommer inte cash-utgifterna att växa lika snabbt för det, och deras andel av BNP kommer därför minska. I tjänstemodellerna inkluderas "beroende-ration" som är ration av de under 16 år och över 65 år till de som är i arbetsför ålder: en hög beroende-ratio bör allt annat lika leda till att välfärdstjänsterna expanderar.

Hicks använder error correction-modeller, eftersom de kan fånga både kortsiktiga och långsiktiga effekter av de oberoende variablerna. Han inkluderar en laggad (t-1) beroende variabel som oberoende variabel, och använder land-fixed effects. Han använder också panel-korrigerade standardfel (PCSE), á la Beck och Katz rekommendation. Hicks diskussion av laggar och teoretiska antaganden om hur kausaliteten spelar ut, är väldigt intressant. Vänsterparti-i-regerings-variabeln använder han i cash-modellerna utan lag, eftersom han menar att ett parti som sitter i regering kan påverka socialförsäkringssystemen omedelbart (s 21f). I tjänsteproduktions-modellerna använder han däremot vänsterparti-variabeln med ett års lag, eftersom han hävdar att det tar mer tid att anställda folk i offentlig sektor, än att dela ut generösare a-kassa etc. Kontrollvariablerna, som arbetslöshet, laggas.

Tabellerna 3 respektive 4 nedan visar resultaten för Hicks modeller med cash transfers respektive välfärdstjänsteprodukton som beroende variabler.






Hicks hävdar att resultaten är substantiellt starka:

"Substantively, the estimated partisanship effects are rather large. The presence of a 100% left-wing government in an environment with a low level of expected checks, for example Sweden with a value of around 3.5, leads to a reduction in the level of cash benefits to families of about 13 percentage points. The same left-wing government coming to power with expected checks at a relatively high level, for example Ireland with a value of around 7, would increase cash benefits to families by about 14 percentage points. These differential effects are remarkably large and caution must be exercised in interpreting them as there remains uncertainty in the estimated effects. The findings for the service models are somewhat more muted. Nonetheless, they are policy-relevant. A 100% left-wing government with approximately Swedish levels of expected checks would raise the proportion of government expenditure on social wages by around 0:7 percentage points. The same government with Irish levels would lower social wages by about 1 percentage points."

Referenser
Tim Hicks, "Welfare State Retrenchment, Redistribution Strategies, and Credible Commitments" (pdf), paper, Oxford University, 2009
Philip Keefer och David Stasavage, "Checks and balances, private information, and the credibility of monetary commitments" (pdf), International Organization nr 4 2003
Kenneth Nelson, "Universalism versus targeting: The vulnerability of social insurance and means-tested minimum income protection in 18 countries, 1990-2002" (pdf), International Social Security Review 2007

Räntor på statsobligationer, sedan 1961

Den stora vikt som i den nuvarande krisen som vid räntorna på statsobligationer (t ex har de beskyllts för att ha avsatt Berlusconi), har fått mig nyfiken på hur dessa räntor varierat över tid och vad som kan sägas bestämma dem. (T ex så utgår man ju med krisen i åminne från att statsskuldens storlek bör påverka räntans nivå). Diagrammet plottar därför utvecklingen av räntor på 10-åriga statsobligationer eller motsvarande i 19 rika länder, 1961-2010. Det ska sägas att det är få av serierna som verkligen går tillbaka till 1961; de flesta börjar 1970 eller senare.

Den stora frågan som det här diagrammet väcker hos mig är: varför så höga räntor ca 1975-1985?

Per land ser mönstret ut så här:

Är det hög inflation 1975-85 som orsakar det tydliga omvända-U-mönstret i första plotten? Diagrammet nedan visar räntorna rensat för inflation:

Det kan ju också vara så att de länder som har längre serier skiljer sig systematiskt från dem som har kortare serier: att de med kortare serier tenderar ha högre räntor på statsobligationerna.

Per land ser den inflationsrensade serien ut så här:


länder: Australien, Österrike (1990-), Belgien, Kanada, Danmark (1987-), Finland (1988-), Frankrike, Tyskland, Island (1992-), Irland, Italien (1992-), Japan (1989-), Nederländerna, Norge (1985-), Nya Zeeland, Spanien (1980-), Sverige (1987-), Storbritannien och USA.
källa: OECD iLibrary Main Economic Indicators

Uppdatering 1 april
Lite mer analytiskt om statsskuldernas och statsräntornas utveckling under efterkrigstiden. Den keynesianske ekonomen John Grahl:

"The decisive event which put financial pressure on European governments was the Volcker shock and the very high interest rates to which it led. This reversed the dynamics of public borrowing: in the inflationary 1970s borrowing had not led to persistent burdens of public debt because interest rates were low and inflation itself rapidly reduced the real burden of repayment; now interest rates were very high while inflation slowed. In the 1980s, debt service very rapidly became the fastest growing component of public expenditure as today's defiits mortgaged future revenues. Regardless of the ideological shift against state spending, direct financial pressure compelled European governments toward retrenchment." (s 181f, jfr 198)

Grahl, After Maastricht (Lawrence and Wishart, 1997)

Och Edward Chancellor i FT:

"According to a working paper by Maria Belen Sbrancia of the University of Maryland, negative real interest rates provided a subsidy to the US government equivalent to 2.3 per cent of GDP a year between 1945 and 1980. This 'liquidation effect' amounted to around 20 per cent of tax revenues, calculates Ms Sbrancia. During this period, the ratio of US government debt to GDP fell from 116 per cent to 32 per cent. Deleveraging had never been so painless."

Edward Chancellor, "Post-war financial repression is back", FT 1 april 2012. Med referens till M. Belen Sbrancia, "Debt, Inflation, and the Liquidation Effect" (pdf), paper, University of Maryland, augusti 2011.

Apropå Sbrancias beräkningar: Buttonwood-bloggaren förutspår att också länder idag kommer välja att inflatera bort statsskuld: "Countries are generally trying to tackle their debt mountains the hard way, through austerity. But it will be amazing if, within the next few years, a few do not try the (apparently) easier route of inflating the debt away."
Economist Buttonwood, "Tearing up notes", 10 april

Och Ryan Avent på Free Exchange konstaterar att inflation är ett bra sätt att sänka skuldnivåerna:

"We don't need to make this more complicated than it actually is. And so when the report summarises its findings by saying:

Macroeconomic policies are a crucial element of forestalling excessive contractions in economic activity during episodes of household deleveraging. For example, monetary easing in economies in which mortgages typically have variable interest rates, as in the Scandinavian countries, can quickly reduce mortgage payments and avert household defaults. Similarly, fiscal transfers to households through social safety nets can boost households’ incomes and improve their ability to service debt, as in the Scandinavian countries. Such automatic transfers can further help prevent self-reinforcing cycles of rising defaults, declining house prices, and lower aggregate demand. Macroeconomic stimulus, however, has its limits. The zero lower bound on nominal interest rates can prevent sufficient rate cuts, and high government debt may constrain the scope for deficit-financed transfers.

(Emphasis mine) I can't help but slap my forehead. This is like fretting that you only have two halves of a bridge, each of which only reaches halfway across a chasm. Just put them together.

Economists continue to produce lots of evidence that a more aggressive monetary policy would substantially help demand-deficient economies, and that using monetary policy to finance government debt is a very effective way to deliver a more aggressive monetary policy (especially if the central bank is forthright about what it's doing and why). And yet economists continue to treat the slow recoveries that follow debt busts like a big mystery. It's not a mystery. It's just hard to get policymakers to do what they ought to do."

Ryan Avent, "Dealing with debt", Economist Free  Exchange 10 april

Och sent omsider har jag hittat följande översikts-bloggpost från tankesmedjan Bruegel från juli förra året, som visar att massvis skrevs på temat financial repression redan då, framför allt utifrån forskning av Carmen Reinhart och den ovan nämnda Sbrancia, bland annat av Gillian Tett, Ryan Avent, Gavyn Davies och Paul Krugman. Bruegel-skribenten börjar sin översikt med en introduktion till begreppet:

"Another concept with a catchy name – financial repression – is quietly starting to creep into the policy debate following European discussions of a ‘voluntary’ private sector involvement and American discussions on the debt ceiling. To avoid default and outsized fiscal retrenchment, capturing savings is an increasingly tempting alternative for fiscal authorities as it provides a third way apart from default and fiscal adjustment. Financial repression can take many forms: directed lending to government by captive domestic audiences (such as pension funds), explicit or implicit caps on interest rates, regulation of cross-border capital movements, bank nationalization. While it is generally agreed that monetary policy and regulatory policy could both make significant contribution fiscal consolidation efforts by directly or indirectly capturing large amounts of private sector savings, research on the matter has remained embryonic."

Jeremie Cohen-Setton, "Financial Repression Redux", Bruegel 8 juli 2011

Uppdatering 24 april 2012
Apropå Avents starka debattinlägg från 10 april citerat ovan, så skriver Paul Krugman på sin blogg om en debatt mellan Avent och Matt Yglesias om "the zero bound" - 0 som nedre gräns för räntepolitiken - och om huruvida en ökning av inflationen kan vara rätt stimulans när nominalräntan är 0: alltså stimulans genom negativ real ränta.
Krugman, "Much Ado About Zero", 21 april 2012

Uppdatering 16 december 2012
Ett kapitel i IMF:s World Economic Outlook 2012 (pdf) handlar om statsskuldernas historia. IMF:s skribenter hittar 26 fall sedan 1875 där ett land hade en statsskuld på över 100 procent av BNP. De specialstuderar sex av fallen: Storbritannien efter första världskriget, USA efter andra världskriget, Belgien på 1980-talet, Italien och Kanada på 1990-talet, och Japan de senaste 20 åren. Economists Buttonwood sammanfattar diskussionen.

Politiska dynastier

"Legislators and parliamentarians with dynastic links range from 6% in the United States to as high as 37–40% in the Philippines and Mexico. In the case of the Philippines, if we also consider familial links to local government units, the figure reaches an amazing 70%. Roughly 80% of the youngest legislators in the Philippines also hail from dynastic political families.

Dynasties across democracies nevertheless differ in important ways. During the period between 1996 and 2007, over 90% of Japanese politicians were male and some 30% of the Japanese parliament was from political dynasties. Daughters are unlikely to form part of political dynasties in that country, as power is often passed on to sons. A recent study noted that of over 120 Japanese politicians described as dynastic, only 3 are women (Asako et al 2010). On the other hand, one study of political dynasties in the US Congress showed how dynasties helped to improve the gender balance in the US Congress, by allowing more female legislators to get in via their familial ties (Dal Bo et al 2009)."

Ronald U Mendoza, "Dynasties in democracies: The political side of inequality", voxeu.org 11 mars

Påverkar den fackliga anslutningsgraden arbetarnas andel av value added?

Funktionell inkomstfördelning - fördelningen av nationalinkomsten mellan kapitalinkomster och arbetsinkomster - är ett växande forskningsfält, som jag själv är aktiv inom. Majoriteten av studierna görs nu för tiden på paneldata med ett antal länder över tid, men fram tills att de dataset som möjliggjorde dessa panelstudier kom fram runt år 2000, så gjordes studier i ämnet, som de inte var så många, inom länder och oftast på branschnivå.

Nationalekonomen Rudy Fichtenbaum, verksam vid Wright State University i Ohio, arbetar dock fortfarande med funktionell inkomstfördelning inom ett land, i hans fall USA. Här ska jag behandla hans paper "The Impact of Unions on Labor's Share of Income: A Time-Series Analysis", publicerad i tidskriften Review of Political Economy år 2009.

Han börjar med att ge en intressant forskningsöversikt över den litteratur som han relaterar sin egen studie till, som alltså är den äldre litteraturen som arbetade inom länder, snarare än 2000-talslitteraturen med dess paneldata på flera länder. Han ger också en översikt över en US-amerikansk labor economics-litteratur på temat från 1950- och 60-talen, som jag alls inte kände till:

"The impact of labor unions on labor’s share of income in the manufacturing sector has been widely studied empirically. Early studies used time-series data and were mainly descriptive in nature. Summaries of this research appear in Kerr (1957), Dobb (1959), Simler (1961) and Rees (1962). For the most part, these studies looked at whether labor’s share of income was correlated with levels of unionization or whether the change in labor’s share of income was correlated with changes in unionization over time. In general, the consensus in this early literature was that unions did not appear to affect labor’s share of income."

Forskningsöversikten över den senare litteraturen, framför allt 1980-tal, har jag sammanfattat så här:

• Kalleberg et al 1984: ”this paper uses modern econometric techniques to hold constant a variety of factors affecting labor’s share of income. The authors control for employer power, worker power and business and economic conditions, and looked at how these factors affected changes in labor’s share in the printing industry from 1946 to 1978. Using both narrow and broad definitions of ‘labor’s share,’ their results show that union density and strike frequency both had a positive impact on labor’s share of income. This paper has an obvious limitation in that its results may or may not extend outside the printing industry.”(s 569)
• Cowling & Molho 1982. dataproblem – deras findings ska man nog inte fästa stor vikt vid (EB)
• Conyon 1994. pooled data för produktionsarbetare i industrisektorer i UK 1983-86. signifikans för coverage men den försvann när han kontrollerar för first differences. Dataproblem.
• Hollander 1982. tillverkningsindustrier i Kanada. finner negativ relation mellan nonwage share of income och facklig anslutningsgrad.
• Droucopoulos och Lianos 1992 kollar på effekten av strejker på lönandelen i grekiska tillverkningsindustrier. ”They also estimate separate equations for wage employees and salary employees.” Positiv relation strejker – WS
• Brush & Crane 1984. ”cross-section data from the US Census of Manufacturers at the four-digit SIC level.” dataproblem
• Henley 1987 data från US Census of Manufacturers på 3digit SIC-level. “used three measures of labor’s share of income—wages of production workers, total payroll, and total compensation of all employees as a share of value added.” Hävdade att högre facklig anslutning gav högre löneandel.
• Macpherson 1990 data från US Census of Manufacturers på 3digit SIC-level. “measured labor’s share using two definitions: compensation for production workers (which he estimated by multiplying the wages of production workers by the ratio of total compensation to payroll for all employees) and compensation for all employees.” Hävdade att högre facklig anslutning gav högre löneandel.

Vad Fichtenbaum själv gör i sitt paper är att kolla på effekt av facklig anslutningsgrad på arbetarnas andel av inkomsterna i industrin i USA. Han använder fyra mått på arbetarnas andel:

1. produktionsarbetarnas lön/value added
2. inkluderar också arbetarnas "fringisar" - sjukförsäkring, semester osv
3. ett annat mått på fringisar
4. en bredare definition där inte bara produktionsarbetare utan alla anställdas ersättning är inkluderad som "labor's share" - men detta mått är inget som Fichtenbaum prioriterar

Den största delen av litteraturen på 2000-talet använder motsvarande Fichtenbaums mått 4, men det problematiska med det är att alla löntagare klumpas ihop i ett enda mått på "arbetets andel" även om man kanske alls inte anser att en VD - också anställd och löntagare - verkligen tillhör samma samhällsklass som en produktionsarbetare. Fichtenbaum är (s 573) en uttalat heterodox ekonom, och vill göra en klassanalys, och är därför intresserad av mått 1-3, inte av mått 4.

Han har data från 1949 till 2006 från Census Bureaus Annual Survey of Manufacturers (ASM) och Census of Manufacturers (CM).

Den empiriska modellen ser ut som följer:

Där (LS)t är arbetets andel, K/lp är kapitalintensiteten relaterat till antalet produktionsarbetare och Ln/Lp är ration anställda utanför produktionen till produktionsarbetare i industrin, cu är kapitacitetsanvändandet i industrin vilket kontrollerar för konjunkturläget. Fackvariabeln är anslutningsgraden för industrianställda. "Trade" är skillnaden mellan export och import av varor som procent av BNP och är en kontroll för förändringar i efterfrågan-elasticiteten. Handels-koefficienten förväntar Fichtenbaum ska vara negativ, eftersom handelsunderskott tyder på att USA:s industri förlorat i konkurrenskraft och "hence, the demand for goods produced in the US manufacturing sector becomes more elastic as foreign goods are seen as substitutes for goods produced in the US" (s 578).

Hans resultat ser ut så här:


LS1, LS2 och LS3 står för definitionerna 1, 2 och 3 av arbetets andel som jag redovisade ovan. För att undvika spuriösa slutsatser på grund av autokorrelation är kolumn 2 OLS med Cochrane–Orcutt-transformation, och kolumn 3 är OLS som tabell 1 fast med Newey–
West-standardfel. Kolumn 4 och kolumn 5 är OLS fast med definitionerna 2 och 3 av arbetets andel. Inom parenteser står t-värdena för koefficienterna. Vi ser att i alla fem modeller är koefficienten på fack-variabeln positiv och starkt signifikant. Det är tidsseriedata här och variablerna är starkt trendade, och Fichtenbaum använder därför Augmented Dickey-Fuller test för att undersöka ifall de är kointegrerade; resultaten för dessa syns i raden ADF.

Fichtenbaum fortsätter med regressioner där definitionen 4 av arbetets andel - alltså inte bara produktionsarbetare - är beroende variabel, och fack-variabeln blir också där positiv och signifikant, och med ungefär lika stark koefficient. Han plottar också utvecklingen av arbetets andel, definition 1, 1949-2006 så som den faktiskt varit (tunn linje) och så som den hade varit om fack-anslutningen hade förblivit på 1949 års nivå och ha den effekt på arbetets andel som modell 1 ovan visar:

Fichtenbaum sammanfattar: "Over the period from 1949 to 2006, labor’s share of income declined by approximately 25 percentage points, and about 28% of that decline is accounted for by the decline in unionization." (s 584)

Fichtenbaum är inte heller feg för att dra tydliga policy-slutsatser av sin undersökning, eller vad sägs om detta sätt att avsluta en artikel:

“this paper challenges the view that public policy cannot be used to change the distribution of income between labor and capital. Our finding—that public policy can be so used—is consistent with DiNardo et al. (1996), who found that labor market institutions can explain changes in the distribution of wages in the US. Another implication of this study concerns the passage of the Employee Free Choice Act. If enacted, this legislation would allow workers to form unions by signing authorizing cards and provide for arbitration in disputes involving first contracts. The findings of this study support the view that passage of this Act could slow the decline of labor’s share of income.” (s 585)"

Referens
Rudy Fichtenbaum, “The Impact of Unions on Labor's Share of Income: A Time-Series Analysis”, Review of Political Economy 2009

tidigare bloggat om funktionell inkomstfördelning: "Medieras globaliseringens effekter på den funktionella inkomstfördelningen av välfärdsstatens design?", 7 februari 2012

Samband mellan inkomstojämlikhet och stöd för omfördelning, över tid

Relationen mellan faktisk inkomstfördelning och medborgarnas attityder till fördelning och omfördelning är ett blomstrande forskningsfält som jag behandlat här på bloggen flera gånger (här, här, här). Denna gång ska det handla om ett paper av William R. Kerr som är verksam vid Harvard Business School: "Income Inequality and Social Preferences of Redistribution and Compensation Differentials", från december förra året.

Vad bidrar då Kerrs paper med? Jo, vad han vill göra är att föra in en tids-dimension i litteraturen. De flesta tidigare papers bygger på cross-section data med länder som enheter, och har påvisat existensen av en "Robin Hood-paradox": att de länder som har störst marknadsinkomstojämlikhet har lägst stöd för omfördelning (och vice versa), trots att de kunde tyckas ha störst "behov" av omfördelning. Kerr omformulerar denna teori från en rums-dimension till en tids-dimension och den blir då "vicious cycle hypothesis": hypotesen att om ojämlikheten ökar i ett land på grund av en till attityder exogen faktor, t ex skill-biased technological change eller globalisering, så kommer attityderna att förändras i mindre omfördelande riktning, vilket gör att landet hamnar i en negativ spiral av ökande ojämlikhet och ökande acceptans för ojämlikhet. Kerr formulerar detta som en jämviktsteori:

"While the early work considers each of these determinants in isolation, it is increasingly clear that the interactions among the factors bear significant responsibility. Moreover, a greater potential for the entrenchment or amplification of inequality exists in this general-equilibrium setting. Taking skill-biased technical change as an example, its individual effect on inequality will be checked in the long-run as firms substitute towards cheaper factors of production or labor supplies adjust. If the bias is sufficient, however, the technical change and its concomitant increase in inequality may also prompt lasting changes in the structure of the labor market (e.g., deunionization, increased segregation of skilled workers) that magnify its solitary effect. Of course, interactions can alternatively dampen inequality shocks. /.../
The potential thus exists for the formation of a 'vicious cycle' where increases in disparity weaken concern for wage equality or redistribution. This weakened concern affords greater future compensation differentials, a shrinking of the welfare state, and so on that further increase inequality and again shift preferences. " (s 1)

För att testa hypotesen har Kerr data från International Social Survey Programme (ISSP) och World Value Survey (WVS). De ISSP-data som Kerr använder kommer från 1987, 1992 och 1999, och WVS-data från 1990, 1995 och 2000. De beroende variablerna ur ISSP är flera, ett imponerande batteri:

• åsikt om statens ansvar för att omfördela inkomster
• åsikt om progressiv beskattning
• åsikt om hurpass acceptabla de rådande inkomstskillnaderna är
• (dessa tre på skala 1-5 där 5 innebär större stöd för statsintervention och progressiv beskattning, och större missnöje med inkomstskillnaderna)
• åsikt om rimlig inkomstratio mellan en allmänläkare och en outbildad fabriksarbetare
• om man anser att det finns en konflikt mellan rika och fattiga
• om man anser att det finns en konflikt mellan gamla och unga
• (dessa två på skala 1-4 där 4 är uppfattning om större konflikt)

Från WVS kommer en variabel för stöd för inkomstomfördelning med en skala 1-10 där 10 innebär mycket stort stöd för omfördelning. Som förklarande variabel använder Kerr gini-koefficienter från WIID, LIS, Deininger och Squire (1996), Gottschalk och Smeeding (2000) och Atkinson och Brandolini (2001). Han använder post-skatter-och-överföringar-gini, och laggar med ett år.

De fyra scatterplottarna nedan visar cross-country-korrelationerna mellan gini och attityder till inkomstojämlikhet och omfördelning. I 1A är "den beroende variabeln" (y-axeln) ens åsikt om huruvida staten har ett ansvar för att minska inkomstskillnader, och i 1B är y-axeln loggad version av den inkomst-ratio som man tycker är rimlig mellan en allmänläkare och en outbildad fabriksarbetare. Vi ser att korrelationerna är de förväntade: i mer ojämlika länder, som USA, Storbritannien och Filippinerna, är stödet för inkomstomfördelning mindre, och man förespråkar större inkomstskillnader mellan en läkare och en fabriksarbetare.

I de två lägre plottarna är det förändringar, inte värden vid ett visst år, som korreleras. I 1C ser vi på x-axeln förändring i gini 1992-1999 och på y-axeln förändring i stöd för omfördelning. Här ser vi att korrelationen är den motsatta till den förväntade utifrån "ond cirkel"-hypotesen: de länder, som Ryssland, som sett störst ökning av ojämlikheten har också sett mest ökning av stöd för omfördelning. 1D har också den förändring i gini 92-99 på x-axeln, men förändring i vilken inkomst-ratio läkare-fabriksarbetare man vill se på y-axeln. Och här är korrelationen motsatt 1C och i stället överensstämmande med "ond cirkel"-hypotesen: de länder med mer ökad ojämlikhet har också sett att man blir positiv till en större inkomstskillnad mellan en läkare och en fabriksarbetare.

Efter dessa enkla korrelationer går Kerr vidare med själva den empiriska undersökningen. Modellerna har formen:

i är individ, c land och t år så Φc är land-fixed effects och ηt år-fixed effects. β är koefficienten för gini i landet det föregående året (c,t-1), och alltså den parameter som Kerr huvudsakligen är intresserad av. λ är koefficienterna för makroekonomiska kontrollvariabler: loggad BNP/capita, industrins andel av BNP, och tjänstesektorns andel av BNP. γ är koefficienterna för individ-kontrollvariablerna: kön, civilstånd, ålder, utbildning och inkomst, samt uppfattning om den sociala rörlighetens omfattning i landet (s 7f).

Tabell två redovisar resultaten för β med sju olika beroende variabler: statens ansvar att omfördela, progressiv beskattning, acceptans för ojämlikhet, konflikt rika-fattiga, konflikt gamla-unga, föreslagen inkomst-ratio doktor-fabriksarbetare (alla dessa från ISSP) samt åsikt om inkomstfördelning (från WVS). Kerr redovisar alltså aldrig koefficienterna för λ, γ etc.

Kerr har transformerat de beroende variablerna till att ha medelvärde 0 och standardavvikelse 1 för att underlätta tolkning av koefficienterna. β-koefficienten i den översta regressionen, kolumn 1 "basregression" utan individ-kontroller, betyder därför att en standardavvikelses ökning av gini ger, med kontroller för makroekonomi och individ-karaktäristika, ökning av stödet för omfördelning med 16 procent av en standardavvikelse. Alltså en positiv effekt, motsatt ond cirkel-hypotesen men överensstämmande med mönstret i scatterplot 1C ovan. Också regressionen på stöd för omfördelning i WVS (redovisad längst ner, panel G, i tabell 2) visar sådana resultat. De två β-koefficienterna är statistiskt signifikanta men ekonomiskt med liten effekt. Dessa resultat håller också för inklusion av individ-kontrollvariabler (kolumn 2). I kolumn 3 läggs också en arbetsförhållande-kontrollvariabel till: huruvida man är egenanställd, förman, arbetslös, med i facket. Vidare så hävdar Kerr att fattiga länder tenderar att ha högre stöd för inkomstomfördelning vid en viss gini-nivå jämfört med rika länder, och därför så redovisar kolumn 4 och 5 modeller där dummies för OECD-land respektive utvecklingsland lagts till.

Kerr genomför också motsvarande analys inom USA, per region: Nordöst, Mellanvästern, Södern, och Väst. Då har han data från General Social Survey från 1972 och framåt, med bland annat attityd till ökade satsningar på välfärdsstaten som beroende variabel. Plottarna nedan visar korrelationer mellan denna attityd-variabel, på en skala 1-3, och gini i regionerna 1972-2000.

Det är intressant att se de två extrema dipparna i stödet för välfärdsstaten, i mitten av 1970-talet och ca 1993-1994. Den första dippen förklarar Kerr med "the explosion in welfare caseloads in the prior decade", och den andra med "den republikanska revolutionen" kring kongressvalet 1994. Han går vidare med regressioner på stöd för omfördelning, med olika mått på inkomstfördelning - gini, 80-20, 50-20 - som förklarande variabel och olika individ-kontroller ur GSS samt år-fixed effects. Denna undersökning visar liknande resultat: ökande inkomstojämlikhet är signifikant relaterat till ökat stöd för omfördelning.

Vad jag tar med mig från Kerrs paper är en komplicering av Robin Hood-paradoxen: den verkar alltså inte gälla inom länder över tid - även om Kerr bara har data för 1992-99 vilket kan vara för kort period - så som den verkar gälla mellan länder i ett tvärsnitt.


Referenser
Anthony Atkinson och Andrea Brandolini, "Promise and Pitfalls in the Use of Secondary Data-Sets: Income Inequality in OECD Countries as a Case Study" (pdf i WP-version), Journal of Economic Literature nr 3 2001
Klaus Deininger och Lyn Squire, "A New Data Set Measuring Income Inequality" (pdf), World
Bank Economic Review nr 3 1996
Peter Gottschalk och Timothy Smeeding, "Empirical Evidence on Income Inequality in
Industrialized Countries", i Atkinson och Bourguignon (red), Handbook of Income Distribution, Volume 1 (Elsevier North-Holland Pergamon, 2000)
William R. Kerr, "Income Inequality and Social Preferences for Redistribution and Compensation Differentials" (pdf), paper, Harvard Business School, 20 december 2011
Lisa Pollack, "The Preference for Unequal Pay", FT Alphaville 20 januari 2012

tidigare bloggat om inkomstfördelning och attityder: "Hur ser förhållandet mellan ökad inkomstojämlikhet och ökad politisk acceptans för ojämlikhet ut i USA över tid?" (om Kelly och Enns 2010), 16 januari; "Vad om Robin Hood är socialkonservativ?" (om Finseraas 2009), 16 januari; "Ojämlikhet, politisk polarisering och omfördelning" (om Aléman och Torres-Reyna 2011), 9 februari 2012

Jämlika möjligheter

Det råder bred politisk enighet om att "jämlika möjligheter" är något bra. "Jämlikt utfall" brukar högern uttala med förakt, som om det vore något i sig dåligt, förande med sig ledsna betongförorter och konformism. (Att ett mått av jämlikt utfall är en nödvändig förutsättning för jämlika möjligheter är en av liberalernas blinda vinklar.)

Vad går det då att med samhällsvetenskaplig metod säga om hur jämlikheten i möjligheter varierar mellan länder och över tid? Den vanliga metoden är väl att låta den sociala mobilitetens omfattning vara en proxy för möjligheternas jämlikhet. Men, bland annat influerat av den flummigt matematisk-kvantitativa gamla analytiske marxisten till nationalekonom John Roemer, verkar det också finnas en någorlunda livaktig litteratur som hävdar sig tala om och mäta just "equality of opportunity" snarare än "social mobility". Lina Dunzlaff, Dirk Neumann, Judith Niehues och Andreas Peichls paper "Equality of Opportunity and Redistribution in Europe" är en del av denna litteratur.

För att undersöka variationen i möjligheternas jämlikhet i Europa, och hur denna påverkas av inkomstomfördelning, så använder de mikro-data från EU:s Statistics on Income and Living Conditions (SILC). Utfallsvariabeln definieras som inkomster ekvivaliserade för ens hushålls storlek. De oberoende variablerna ses i två grupper: omständigheter, som är karaktäristika bortom individens kontroll, som till exempel föräldrars utbildningsnivå, och ansträngning, som är en variabel som individen själv kan kontrollera. De inkomstskillnader som uppstår av skillnader i ansträngning ses som mer acceptabla än de som uppstår av skillnader i förutsättningar. På något mystiskt sätt delar de också in individerna i samplet i "typer", för att inte jämföra alltför heterogena individer. Formeln för deras empiriska undersökning blir då:

Variabeln på vänstersidan är loggad hushållsinkomst. På högersidan ser vi att deras empiriska undersökning vill se effekterna av omständigheter (c=en vektor av circumstances-variabler) givet (|) individens typ (t), plus att felen (e) för varje individ faktiskt också är skattningen av individens ansträngning (effort - e), ett för mig fascinerande trick men som verkar vara växande inom arbetsmarknadsekonomi. (Alltså att tolka residualerna i empiriska resultat som ett uttryck för en oobserverad men teoretiskt förankrad variabel, i detta fallet ansträngning.) De uttrycker detta som att:

"We have to deal with the informational constraint that only an individual’s circumstances are observable whereas the responsibility variable, that is effort, is non-observable. While Roemer’s approach measures the degree of a person’s effort by her rank in the effort distribution of her type, we define the remaining differences in individual incomes, once the influence of circumstances has been identified, as a result of effort. Our effort variable εi hence corresponds to the residual term which comprises all factors that have not been assigned to circumstances, therewith including measurement errors and transitory departures from the permanent level of income, but also luck and innate abilities. Talent and luck are thus not explicitly modeled, but implicitly classified as within the sphere of individual responsibility." (s 4)

Modellen kan alltså förväntas i någon grad underskatta hur stor del av inkomstojämlikheten som består av mindre acceptabel sådan, beroende på vår moralfilosofi: anser vi att människor har rätt till de extra inkomster som uppstått att de fötts intelligenta och begåvade, att de har tur, etc?

Empiriskt så är omständighets-variablerna en rad faktorer som individerna i SILC uppgett om sin uppväxt, närmare bestämt familjesituationen i 12-16-årsåldern. Hade föräldrarna jobb, vad för jobb, och fanns det "financial difficulties" i hushållet? Samt föräldrarnas utbildningsnivå. Samplet omfattar 34 984 män från femton länder, minst är 613 män från Island och flest är 7793 män från Polen. De är alla 30-60 år och arbetar minst 30 timmar per vecka. Dunzlaff et al redovisar inte sina resultat eller tillvägagångssättet särskilt tydligt, men det resulterar i alla fall i att de räknar fram "gini of opportunity"-index (GO) såväl som vanlig inkomst-gini för sitt sample, per land. Resultatet syns nedan, och för GO liksom vanlig gini gäller att ju lägre siffra desto mer jämlikhet:

Deras resultat för GO är en blandning av väntat och oväntat, och frustrerande. Väntat: att Danmark, Nederländerna och Sverige ligger bra till. Oväntat: att Tyskland ser mer jämlikt ut på GO än på gini; jag skulle förvänta mig det motsatta, givet deras tidiga tracking i skolsystemet. Har faktiskt lite svårt att tro på det resultatet. Och frustrerande: samtliga sydeuropeiska länder som Frankrike, Italien och Spanien fattas på grund av dataproblem, vilket gör dessa resultat mindre jämförbara med andra studier om social rörlighet än vad de annars hade varit. De säger också om sitt sample att:

"within the non-parametric framework of the GO index and our small sample size it is not possible to include further circumstance variables. Therefore our approach likely underestimates the true share of inequality of opportunity and can only reveal lower bounds of inequality of opportunity" (s 9f)

De går vidare med att undersöka effekterna av beskattning och socialförsäkringssystem på GO-indexet. Skattesystemet ökar som man kan förvänta sig möjligheternas jämlikhet (kom ihåg att utfallsvariabeln är inkomst) i de flesta av länderna: tio av femton. Hur det kan ha den motsatta effekten i till exempel Tyskland begriper jag inte riktigt. Socialförsäkringssystem och bidrag har en mer otvetydig effekt: i alla femton länder i studien sänker de värdet på GO-indexet, alltså ökar möjligheternas jämlikhet. Hur omfattande effekterna ses i stapeldiagrammet nedan:

Dunzlaff et als studie är intressant men milt förvirrande. Dels för att jag inte är van vid att man använder begreppet equality of opportunity snarare än social rörlighet, även om de två tycks vara samma sak i det här sammanhanget. Men också för att de skriver rätt elliptiskt: inte bara om valet av begrepp, utan också om det empiriska tillvägagångsättet: här finns inga regressionstabeller eller något sådant, utan bara bearbetade resultat och före dess matematiska formler: inget däremellan, föga beskrivande statistik om datasetet och som sagt inga regressionstabeller.


Referens
Lina Dunzlaff, Dirk Neumann, Judith Niehues och Andreas Peichl, "Equality of Opportunity and Redistribution in Europe" (pdf), IZA Discussion Paper No. 5375, Forschungsinstitut zur Zukunft der Arbeit, Bonn, december 2010

se också: "Korrelationen mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet", 19 januari 2012; "Avkastning på utbildning och social rörlighet", 23 oktober 2011