Berättelsen om "the winter of discontent"

strejkande kyrkogårdsarbetare, 1978-1979. Från BBC.

tabloiden The Sun rapporterar kritiskt om Labour-premiärministerj Jim Callaghan. 

Public domain, via Wikipedia

 

 Now is the winter of our discontent
Made glorious summer by this sun of York;
And all the clouds that lour'd upon our house
In the deep bosom of the ocean buried. 

de första orden ur Shakespeares pjäs Richard III från ca 1592-1594. [1]

 

Ekonomiska kriser blir åtminstone ibland -- 1930-talet, 1970-talet, men knappast 2008 -- omstöpningsperioder för den ekonomiska politiken och socialpolitiken. När så sker så har det att göra med de faktorer som Peter Hall, Mark Blyth och Vivien Schmidt pekat på: krisen får de etablerade policyverktygens effektivitet att avta och får folk och politiker att ställa frågor om vilken policy som fungerar, och mera övergripande så kan också en större osäkerhet uppstå om vad som är vägen framåt ut ur krisen, och vilka intressen som kan tjänas på vilket sätt.

Att krisernas omstöpning kan bli varaktig har att göra med hur berättelser skapas, bevaras och återberättas om krisens förlopp, orsaker och sensmoral. För decennier framåt kan politiken formas av de slutsatser som den dominerande berättelsen drar om den förra krisen, som när ett stort block med väljare var lojala med Demokraterna i USA i flera decennier, fram till 1970-talet, efter Franklin D Roosevelts lyckade hantering av den stora Depressionen med sin "New Deal". [2] 

En av de viktigaste artiklarna (den har 784 citeringar på Google Scholar) om detta fenomen vad gäller 1970-talets kris är statsvetaren Colin Hays "Narrating crisis: the discursive construction of the 'winter of discontent'" från 1996. Det handlar alltså om vintern 1978-79, just före Thatchers valseger, som präglades av inflation, omfattande strejker och kallt väder, och som efter Shakespeare fått epitetet "vårt missnöjes vinter", och Hays abstract börjar målande och retoriskt:

"The winter of discontent continues to exert a powerful hold over the British political imaginary. It acts as a discursive key to a collective mythology seemingly appealed to, and conjured, in each wave of industrial unrest, in each hint of political turmoil and, until recently, whenever the election of a Labour Government looked credible."

Det var en vinter när kyrkogårdsarbetarna gick på strejk ("the dead were left unburied"), sophämtarna gick på strejk ("bins were left unemptied") och Labour-premiärministern Jim Callaghan åkte på semester till Guadeloupe och fick öknamnet "Sunny Jim". I december 1978, säger Hay, ledde Labour opinionsmätningarna med 1 procent, men i januari 1979 ledde Tories med 18 procent: däremellan hade stora strejker utspelat sig, och "an intensive media barrage which fostered a sense of profound political crisis without precedent since the General Strike of 1926." (s. 254) Chefredaktören för tabloiden The Sun etiketterade hela skeendet som "winter of discontent", och epitetet fastnade.

Hay menar att missnöjets vinter var en kris för den brittiska staten. Hans begrepp om kris är teoretiskt förankrat i en slags diskursiv politisk ekonomi: han menar att en kris inte bara består av motsättningar i det rådande eller om ett sammanbrott för det rådande, utan om en medveten intervention, ett ingrepp. En kris måste, säger Hay, ha både ett subjekt och ett objekt; krisen konstitueras i och genom berättandet, och berättelserna går ut på att krisen är symptomatisk för något undermåligt i det rådande, som måste ersättas av något nytt -- något som agenten i fråga erbjuder. [3] Så här definierar han och beskriver kriser ur sitt diskursiva perspektiv:

"Crises are representations and hence 'constructions' of failure. A given constellation of contradictions and failures within the institutions of the state can sustain a multiplicity of conflicting narratives of crisis. Such narratives compete in terms of their ability to find resonance with individuals' and groups' direct, lived experiences, and not in terms of their 'scientific' adequacy as explanations of the conditions they diagnose. In so doing, crisis discourses operate by identifying minor alterations in the routine texture of social life, recruiting such iterative changes as 'symptomatic' of a generic condition of (state) failure. Through this process of ideological contestation a predominant construction of crisis may emerge. The crisis becomes lived in these terms." (s. 255)

I fallet med vintern 1978-79, säger han, så lyckades vad han kallar den nya högern (New Right) med Thatcher som banerbärare lansera den vinannde definitionen av krisen.

Enligt Hay är den viktigaste bakgrunden till krisen frågan om fackföreningsrörelsens makt i mitten av 1970-talet. Han menar att Labour vann valet 1974 i hög grad för att det ansågs att de, till skillnad från Tories, kunde hantera facken och få dem att gå med på löneåterhållsamhet, och redan the Social Contract som regeringen och facken skrev på 1974 framstår för Hay som en "tipping point". Där byggdes, säger Hay, spänningen upp mellan fackförbundsledningar som stodd för återhållsamhet, Labour-regeringen som också ville ha det, och fackens gräsrötter som stod för något helt annat. [4] Det var löneåterhållsamheten som segrade: en genomsnittlig industriarbetares veckolön var i 1979 års priser år 1974 £63,00, år 1976 £58, år 1977 £58, och år 1978 £61,60. Detta var den största reallönesänkningen sedan 1930-talet, säger Hay och 1978-79 var alternativen för facken i princip löneåterhållsamhet ("a devil well known") eller Thatcherism. Missnöjets vinter sprang så sett inte ur fackförbundsledarnas revolt, som en del hävdat, utan snarare ur gräsrötternas revolt mot den redan existerande löneåterhållsamheten, menar Hay. (s. 260-1)

Hay arbetar i sin empiriska analys i artikeln med en definition av ideologier som "discourses which in their reception have the effect of sustaining, reproducing or extending relations of domination". (s. 261) Mediernas inflytande ligger inte i ideologisk doktrinering utan i deras förmåga att "frame the discursive context within which political subjectivities are constituted, reinforced and re-constituted." Det första empiriska materialet som han analyserar är förstasidan av Daily Mail den 1 februari 1979, när "winter of discontent" var som allra mest missnöjd. Tidningen rapporterade om gravgrävarstrejken i Liverpool och rubriken var "THEY WON'T EVEN LET US BURY OUR DEAD". Hay pekar på hur "vi:et" i rubriken bjuder in läsaren till att identifiera sig med den stora massan av offer för "they", de egoistiska militanta strejkande arbetarna. [5] Ingenting är heligt här: inte ens våra döda familjekroppar kan föras till den sista vilan när fackförbunden får bestämma. Hay tar upp flera liknande exempel: dagen efter så kör Daily Mail rubriken "TARGET FOR TODAY - SICK CHILDREN", när en strejk drabbar föräldrar och barn, och den 8 februari talar Daily Express till "Storbritanniens folk" (people of Britain) som enas av krisen, under rubriken "WHO THE HELL SPEAKS FOR BRITAIN?" (s. 263) I flera artiklar bjuder tabloiderna in oss till att ha empati med de drabbade, som ett sjukt barn vars hjärtkirurgi skjuts upp pga strejken ("WHAT RIGHT HAVE THEY GOT TO PLAY GOD WITH MY LIFE?", Daily Express 26 januari 1979), eller en motsvarande rapport i The Mirror ett par dagar senare om ett annat sjukt barn.

Bevakningen av fackföreningarnas agerande var selektiv och biased, säger Hay, men han menar att det är givet: all bevakning abstraherar från vad som hänt, väljer ut vad man ska rapportera. (s. 265-6) Han tycker att det är mer intressant för kritiska mediastudier att fokusera på de narrativ som medierna utvecklar, hur de knyter ihop och ger mening åt händelser. Han tar som utgångspunkt ett uppslag i Daily Mail 18 januari 1979, där en rad artiklar knyts ihop av en övergripande rubrik för hela uppslaget: "AS THE STRIKE STRANGLEHOLD TIGHTENS ON FACTORIES ... ANGRY WOMEN PELT THE MEN WHO ARE DOING THE DAMAGE". Under denna rubrik rapporteras om en brist på vita bönor i tomatsås; om en militant skotsk fackföreningsaktivist; om elva lastbilschaufförer som blivit av med jobbet för att de vägrat strejka; och så vidare. Hay kommenterar: 

"The crisis becomes a point of 'connotive resonance' (Hall 1980: 174) conjured up in each picket line, each stoppage, each confrontatiion -- each 'symptom'. The specificity and complexity of each event is thus denied, as an abstracted and simplified meta-narrative capable of accounting for every 'sympton', and capable of unambigously attributing responsibility, is offered in its place." (s. 267)

Han kritik känns väldigt 1990-tal här ("pomo"): man förstår att han är missnöjd med hur tabloiderna rapporterade om strejkerna 1978-79, och han har säkert helt rätt i att bevakningen verkligen var politiserad och förvriden, men eftersom han inte vill tala om något som sant eller falskt (1990-tal), så kan han inte kritisera tabloiderna på den punkten, utan faller istället tillbaka till en mycket mer generell och i mitt tycke orimlig form av kritik: att i princip all förenkling i medierna är otillåten. Skönt att det inte är 1990-tal längre! I vilket fall så sammanfattar Hay i Figur 1 sin teori om hur krisen skapas genom berättandet.

 

Han tar som exempel The Sun från 23 januari 1979, ännu ett helt uppslag, som denna gång är desto mer remarkabelt eftersom det också ersatte den sedvanliga utvikningsbruden på sida tre (Page Three Girl), vilket hade hänt också en vecka tidigare för första gången, vilket The Sun förklarade med att "it really is a crisis" (s. 268). Rubriken för uppslaget var "OUR MONDAY OF MISERY": här tilltalas återigen ett "vi" som drabbas av vad "de", de strejkande arbetarna, och det hela samlas också under en överrubrik för artikelserien, "CRISIS BRITAIN 79". Han skiftar också från tabloider till The Economist och citerar vällustigt en lång mening från januari 1979 där finanstidningen spekulerar i hur folket i Lancastershire får nya sjukdomar pga vattenstrejken, att barnen på Merseyside blir misshandlade av sina föräldrar eftersom socialarbetarna är på strejk, att patienterna i sjukvården dör eftersom ambulansförarna strejkar, och så vidare: Hay kommenterar att "Scarcely can a longer sentence or a clearer example of crisis discourse ever have been published in The Economist." (s. 270)

Med detta går Hay över till en sektion av analysen som fokuserar på två av den politiska krisens huvudaktörer: den sittande premiärministern James Callaghan, och dennes konservativa utmanare Margaret Thatcher. Han tar upp hur Daily Mail hittar på frasen "Crisis, what crisis?" och tillskriver den till Callaghan, för att utmåla honom som obekymrad, oförstående och verklighetsfrånvänd när han kommer tillbaka från sitt toppmöte (förlängt med ett par semesterdagar) i Karibien och får öknamnet "Sunny Jim". Att Callaghan faktiskt varit på möte med USA:s president och andra världsledare i Karibien lyftes förstås inte fram i tabloiderna, utan de körde mer rubriker som "As Callaghan suns himself in the Caribbean, Mrs Thatcher calls for curbs on strikers' cash" och "BRITAIN UNDER SIEGE". Callaghan utmålades som passiv och arrogant, Thatcher som bestämd och handlingskraftig, som när The Sun frågar "WHAT THE BLOODY HELL'S GOING ON JIM?" bredvid artikeln "Maggie's attack on union power", 5 februari 1979.

referens

Colin Hay (1996) "Narrating crisis: the discursive construction of the 'winter of discontent'", Sociology vol 30, no 2.

fotnoter

[1] Pjäsen skildrar hur Richard av Gloucester, bror till kung Edvard IV ("this sun of York" i citatet) blodigt och machiavelliskt kämpar om tronen i 1470-80-talens England, vid slutet av Rosornas krig mellan huset York och huset Lancaster. Richard mördar bland annat sina brorsöner ("the princes in the tower"). Richard lyckas med att bli kung, men det slutar med att kung Richard förlorar slaget vid Bosworth Field mot den invaderande, Lancaster-affilierade Henry Tudor som tar över tronen och grundar ätten Tudors tid som regenter som varar från 1485 till Elizabeth I:s död 1603. 

Så här översatte Carl August Hagberg på 1860-talet Shakespeares rader:

 Missnöjets vinter är oss nu förbytt
I glorrik sommar utaf solen York
Och alla moln, som hotade vårt hus
I hafvets djupa barm begrafna äro.

[2] Om den varaktiga lojaliteten med Demokraterna efter New Deal se Steve Fraser och Gary Gerstle (red.), The Rise and Fall of the New Deal Order, 1930-1980 (Princeton, NJ: P.U.P., 1989).e

[3] Han citerar sig själv om att krisen är "Dämmerung -- dusk and dawn" och Koselleck om att "the question of the historical future is inherent in the crisis". (s. 255) 

[4] Hay menar att fackföreningsmedlemmarna och regeringen därmed var satta på en kollisionskurs redan 1974. Han diskuterar olika tolkningar av vad regeringen egentligen ville uppnå med Social Contract: var det att sänka reallönerna och öka lönsamheten i den privata sektorn? (s. 257-8)  Han är väldigt kritisk mot Social Contract som han menar var en politik för att skjuta över alla kostnaderna för krisen på arbetarna, och citerar Clarke (Keynesianism, Monetarism and the Crisis of the State, 1988) som pekar på att "in the absence of an effective interventionist mechanism for ensuring that productive capital increased investment and raised productivity sufficiently to validate raising wages and public expenditure, incomes policies could only relieve inflationary pressure by forcing down real wages". (s. 258-9, citat 259)

[5] Han hänvisar till både Althusser (1971) och Laclau (1977) om "interpellation". Jag skippar den teoretiska diskussionen i min sammanfattning.

Skiftet i Nederländernas ekonomiska politik på 1980-talet

 

Jag har bloggat många gånger om det nu: skiftet i ekonomisk politik i västvärlden på 1980-talet, som man med den bredaste penseln kan beskriva som ett skifte från keynesianism (och socialdemokratisk blandekonomi) till nyliberalism med influenser från monetarism, Public Choice och nyklassisk nationalekonomi. Jag har bloggat om studier om den danska ekonomiska politiken under 2010-talet, om den nationalekonomiska expertisen och debatten i Tyskland och USA efter finanskrisen, om ECB:s förändrade politik efter finanskrisen, och om Storbritanniens ekonomiska politik sedan 1991. Alla dessa studier förhåller sig explicit till den enkla bilden, nästan halmgubben, av en homogen Keynesiansk epok ca 1950-1973 som ersätts av en Nyliberal epok ca 1979-2008 eller 1979-idag, och alla komplicerar de på olika sätt denna bild. [1]

Det är en stor forskningslitteratur och det är förstås eftersom det är en viktig uppsättning frågor: vad har förändrats i den ekonomiska politiken och socialpolitiken sedan 1980-talet, varför har förändringarna skett, och vilka har konsekvenserna blivit? Här ska jag skriva om en artikel som handlar om det nederländska fallet, en artikel av statsvetaren Merijn Oudenampsen publicerad 2020.

Oudenampsens artikel tar avstamp just i idén om ett ekonomisk-politiskt paradigmskifte på 1980-talet. Den holländske premiärministern Ruud Lubbers besökte i januari 1984 Washington DC och porträtterades av Time Magazine som "Ruud Shock", hårdare än Margaret "Järnladyn" Thatcher och som en man som hade ‘transformed the Netherlands from one of Western Europe’s freest-spending welfare states into its leading belt tightener’. Time citerade också självaste Thatcher som på ett besök till Nederländerna skämt-klagat på Lubbers politiska ambition att sänka alla offentliganställdas löner med 3 procent: ‘Mr. Lubbers, are you really intending to cut the salaries of your public employees by more than 3%? That’s a disaster. I am supposed to be the toughest in Europe. You are going to ruin my reputation as the Iron Lady’. (cit. 772)

Hemma i Nederländerna, säger Oudenampsen, hade Lubbers inte något så tufft rykte, utan han var känd som "Ruud Smog" eftersom han talade så otydligt. Det är en paradox: Lubbers hade verkligen radikala nyliberala politiska målsättningar, men hans politiska kommunikation var inte så direkt och konfrontatorisk som Thatchers eller Reagan: han talade inte om någon "morning in America" (Nederländerna) eller om behovet att förändra nationens "heart and soul" som Thatcher gjorde.

Denna paradox befinner sig i centrum av Oudenampsens artikel, inte bara eftersom det är en paradox, skenbar eller ej, utan för att det är en teoretiskt intressant paradox. Den är teoretiskt intressant eftersom de kanoniska analyser av ekonomisk-politiska paradigmskiften som börjar med Peter Halls artikel från 1993, säger rakt ut att paradigmskiften sker i tider av hårda, öppna politiska debatter: ‘the movement from one paradigm to another will ultimately entail a set of judgments that is more political in tone’ (Hall 1993). För Halls teori var det Thatcherska exemplet centralt och det ekonomisk-politiska skiftet i Storbritannien skedde verkligen under hård debatt och med tydliga skiften där Thatcher bytte ut de viktiga ekonomerna och byråkraterna för att uppnå sina mål. I det holländska fallet, säger Oudenampsen, skedde 1982-1986 ett radikalt skifte i ekonomisk politik (nerskärningar i den offentliga sektorn, privatiseringar, avregleringar, skattesänkningar, löneåterhållsamhet) men utan någon Thatchersk dramatik. Detta strider mot huvudfåran inom paradigmskiftelitteraturen; Oudenampsen pekar på Peter Hall, Mark Blyth, Colin Hay och Vivien Schmidt som forskare som utvecklat en teori om institutionell förändring i kristider. I detta ramverk, som formats av Thomas Kuhns vetenskapshistoriska teori om paradigmskiften, så pågår under långa perioder "normal politics" där policy travar på i upptrampade spår, men dessa perioder ersätts sedan av krisperioder, som 1930-talet och 1970-talet, då "normal politics" ersätts av "exceptional politics": "In these moments of uncertainty, established policy instruments fail to produce the desired effects, and political actors lose confidence in established institutions." Blyth (2002) ser kristiderna som tider av djup osäkerhet, när agenter blir osäkra om sina materiella intressen och hur man ska främja dessa. 

"In such a context, political entrepreneurs come to the fore that contest the existing policy framework and offer alternative solutions to the crisis. Crucial is that a crisis is not a self-apparent phenomenon but rather something that different camps argue over, in a contest to impose their specific interpretation of the crisis. As a result, there is an enlarged role for ideas in crisis situations, in particular economic ideas, since they determine what a crisis actually is and when a given situation actually constitutes a crisis. The political narration of a crisis, discursive institutionalists argue, decides for an important part what response to the crisis will emerge (Hay 1996)." (s. 775)

Exemplet Thatcher, där nationalekonomer som Friedman och Hayek spelade en tydlig roll liksom tankesmedjor, blev centralt för teorierna om paradigmskiften, och Colin Hay menar att paradigmskiften associeras med "open political contestation" och "highly politicized and public debates":

"Paradigm shifts tend not to occur as a result of social or strategic learning on the part of experts, policy makers, bureaucrats, or civil servants. Instead they are generally associated (at least within advanced liberal capitalist democracies) with highly politicized and public debates about the desirability and feasibility of contending political goals." (Hay 2001, p. 200)

Det holländska fallet på 1980-talet passar inte med denna typ av modell av en öppen debatt och ett "battle of ideas", och Visser och Hemerijck publicerade 1997 en hel bok om det holländska skiftet, A Dutch Miracle. Job growth, welfare reform and corporatism in the Netherlands, där de hävdar att det skedde på ett annorlunda sätt än det Thatcherska. Tvärtom, sade de, så skedde skiftet i Nederländerna genom byråkraterna och policy-experterna, som tilldelades ett stort handlingsutrymme eftersom det rådde ett så stort konsensus om politiken bland politikerna:

"A broad consensus over central policy goals, justifying the hierarchy of ends and means, renders policy elites sufficiently autonomous from partisan pressures to enable executive agencies to formulate and implement policies based upon efficiency, expertise, and professional rationality rather than political expediency." (cit. 776)

Enligt Visser och Hemerijck hade den holländska skillnaden från det brittiska fallet bland annat sina rötter i de olika valsystemen: medan det brittiska majoritetsvalsystemet tenderar att ge regeringar stora majoriteter, ger proportionella valsystem som det i Nederländerna mer komplexa politiska situationer där olika partier behöver förhandla för att bilda koalitionsregeringar. Därför behövs mer konsensus och mer förhandlingar, och förändringarna går inte lika fort och är inte lika konfrontatoriska; detta beror också på fackföreningarnas starka position i Nederländerna på 1980-talet. I centrum av Visser och Hemerijcks förklaring står 1982 års Wassenaar Accord mellan facken, arbetsgivarna och regeringen. 

Oudenampsen dömer fullständigt ut konsensusförklaringen; hans diskussion av den börjar brutalt: "The problem with the consensus argument is that there is little evidence in the 1980s for a ‘broad consensus over central policy goals’, neither in corporatist institutions nor among political parties." (s. 777) Fackföreningarna tog i själva verket kampen mot nerskärningspolitiken (men förlorade) och de förespråkade genom hela 1980-talet keynesiansk stimulanspolitik istället för löneåterhållsamhet och nerskärningar i socialförsäkringarna. Lubbers-regeringens nerskärningspolitik ledde till stora strejker och demonstrationer; 1983 utbröt den största och längsta strejken på den offentliga sektorn i landets historia.  Den socialdemokratiske partiledaren Den Uyl beskrev inför valet 1982 skiftet till nerskärningspolitik som en del av en "worldwide revolt" mot välfärdsstaten och hans efterträdare Wim Kok fortsatte under andra halvan av 1980-talet med en skarp kritik mot den förda ekonomiska politiken. (778-779) Också viktiga politikers memoarer talar emot en konsensusförklaring: Bert de Vries, socialminister för kristdemokraterna 1989-1994 kritiserar "mytologin" om en konsensus runt Wassenaar 1982, och säger i en intervjubok 1986 istället att ‘Also after Wassenaar, it was war between the trade unions and the government’, likt Frits Bolkestein, ledare för det högerliberala partiet VVD, som i en tillbakablick säger att ‘the golden formula of austerity and wage moderation was not thanks to the so-called polder model, it was the result of a tough political battle’ Oudenampsen säger att efter att ekonomin fick fart igen 1995 så närmade sig parterna och partierna varann i synen på den ekonomiska politiken, och från och med då kan man tala om en konsensus, men vad som hänt är att "this belated corporatist consensus has subsequently been projected backwards in time by politicians, journalists and academics, obscuring the more conflictual origins of the Dutch paradigm shift" (s. 778). [2]

På många sätt, säger Oudenampsen, passar det holländska policyskiftet på 1980-talet bättre med den konfliktorienterade paradigmskiftelitteraturen a la Hall, Blyth och Schmidt, men det holländska fallet avviker också från paradigmskifteteorin i det att skiftet inte härrörde ur den öppna politiska debatten, utan ur den teknokratiska arenan.

Det nederländska skiftet sprang ur regeringar ledda av Ruud Lubbers (1982-1994) och hans finansminister Onno Ruding (1982-89). Nödvändigheten för radikal reform sprang ur det sena 1970-talets situation med svaga offentliga finanser och en kris med företagens lönsamhet. Det Kristdemokratiska partiet, centralt i det holländska politiska systemet, föreslog 1977 en nerskärningspolitik under titeln Bestek '81, men Van Agts regeringar (1977-1982) misslyckades med att genomföra denna agenda. Lubbers hade därför när han kom till regeringsmakten 1982, i koalition med högerliberalerna i VVD, en bestämd avsikt att lyckas med det som Van Agt misslyckats med. Regeringen skar ner på de offentliganställdas löner, på arbetslöshetsförsäkringen, och på de offentliga utgifterna i stort. Det är en politik som man förstår var kontroversiell och svår att genomföra, 1982 likt 1977, men Oudenampsen betonar att Lubbers-regeringen lanserade den som teknokratisk common sense-politik:

"Instead of all-out confrontation, however, Lubbers consciously chose to depoliticize the reforms. There was obvious political polarization: the austerity measures of the Lubbers cabinets provoked large demonstrations and strikes. But the ideological nature of the political turn was carefully downplayed and the policies of the subsequent Lubbers cabinets were depoliticized and framed using the technocratic label of ‘no-nonsense’ politics (Daalder 1990, pp. 98–99). Important here is that Christian democratic politics traditionally has a focus on reconciling class conflict and establishing organic harmony in society (Van Kersbergen 1995). Following this tradition, the 1982 election platform of the Dutch Christian democratic party identified as its ‘core issue’, the ‘realization of harmonious and healthy socio-economic relations’. And it pledged to remedy ‘the distrust between government and social partners’ (CDA 1982, p. 5).
Dutch Christian democrats were partly confronting their own Christian trade union, the progressive wing of their own party, Christian civil society organizations, and a considerable part of their voter base, so they had little incentive to aim for open confrontation. When the Lubbers cabinet first presented its programme in parliament, there was no grand vision or soaring rhetoric but rather a sober and dry enumeration of proposed policy measures..." (s. 781)

Den holländska pressen beskrev denna politiska stil som de nieuwe zakelijkheid, "den nya sakligheten". Lubbers kommunikationschef beskrev i en intervju 1986 den politiska kommunikationsstrategin:

"If you take away three per cent of people’s wages, it is better to refrain from grand narratives. Then you will certainly fall flat on your face. You can proselytize on television with a blackboard on your side, but that does not work. All the viewers can count for themselves. Lubbers understands this. This is a frugal policy, and it is better to present it in a business-like and depoliticized manner. It will seem somewhat corporate, but you shouldn’t loudly proclaim that it is your holy mission to fire so many teachers and care workers. The guideline is: be reserved, if need be a bit boring, don’t react too quickly, and leave your opponents their dignity." (cit. 781-782)

Vad jag inte riktigt förstår här är: även om jag som politiker kan vilja presentera en policy som opolitisk, saklig och motiverad av fakta, så står det ju alltid oppositionen fritt att tvärtom säga att min policy är ideologisk, osaklig och omotiverad! Bara för att en politiker säger "detta är sakligt" så är det ju inget som säger att han eller hon kommer lyckas med sin strategi? (Även om också Anders Borg gjorde det.) Jag tycker inte att det är givet att ett sådan politisk strategi lyckas, men Lubbers strategi verkar ha lyckats: "The result of this strategy of depoliticization and conflict containment is that the Lubbers cabinets were generally associated with a wholesale lack of political vision, and reproached by critics on both the left and the right for replacing politics with accounting." (s. 782)

referenser

Merijn Oudenampsen (2020) "Between conflict and consensus: The Dutch depoliticized paradigm shift of the 1980s", Comparative European Politics 18: 771-792.

fotnoter

[1] Jag har också bloggat om en studie av Sveriges ekonomisk-politiska skifte under 1930-talet som använder Peter Halls modell.

[2] Oudenampsen återkommer också till denna diskussion lite längre ner i texten: "The consensus view seems to follow the logic of post hoc, ergo propter hoc: what comes after explains that what comes before. The Dutch political consensus and policy outcomes at the end of the 1990s have been projected backwards in time, to the beginning of the 1980s. In his work, Mark Blyth (2002, p. 8) criticizes the tendency to identify agent’s intentions with observed outcomes, because ‘the mechanism of
institutional change remains at best underspecified and at worst circular’. In times of crisis, a large degree of uncertainty prevails regarding the expected outcomes of policy decisions. Positive demonstration effects occur far too late to be able to explain
decisions as a simple ambition to ‘make things better’."

Danmarks ekonomisk-politiska paradigm efter 2008

 

ett klipp ur metod-rapporten "Det empiriske grundlag for MAKRO", publicerat av Danish 

Research Institute for Economic Analysis and Modelling år 2021. MAKRO är den 

makroekonomiska modell som danska Finansdepartementet och statistiska byrå arbetar 

med idag; modellen utvecklades på 2010-talet.

 

Den stora finanskrisen 2008 ledde inte till något skifte i det ekonomisk-politiska paradigmet i västvärlden: om vi etiketterar paradigmet som "nyliberalt", i kontrast till det "keynesianska" paradigmet före ca 1980, så är paradigmet i princip detsamma idag, 15 år efter krisen, som under 2000-talet. Detta är en förenklad historieskrivning och man kan ifrågasätta mycket -- hur renodlat keynesiansk var politiken på 1950-60-talen, hur renodlat nyliberal var politiken (t ex i Frankrike) på 1980-90-2000-talen (man kan också peka på den offentliga sektorns expansion under New Labour), och det har väl ändå skett en del förändringar, som den smygiga expansionen av centralbankernas mandat på 2010-talet. Men i det stora sätter ändå förenklingen fingret på något: den ekonomiska politiken blev mer marknadsorienterad och norm-baserad på 1980-90-talen (oberoende centralbanker, mindre fokus på arbetslöshetsbekämpning), och mycket av detta bestod efter 2008. [1]

Om vi arbetar med en paradigm-modell för ekonomisk-politisk förändring, att det finns ett paradigm, och sedan så sker en chock som följs av ett paradigmskifte, och att arketypen av en chock är 1930-talskrisen (som följs av skiftet till keynesianism) och 1970-talskrisen (som följs av skiftet från keynesianismen), så skulle man skulle kunna lägga fram en hypotes om att den stora finanskrisen också den skulle leda till ett paradigmskifte. Men så har inte skett, säger den danske statsvetaren Niels Fuglesang, idag europaparlamentariker för de danska socialdemokraterna, i en artikel från New Political Economy 2023. Varför inte? Han anför ett par förklaringar från forskningen:

"Crouch (2011) attributes ‘the strange non-death of neoliberalism’ to multinational corporations’ capacity to lock government policies onto neoliberal tracks by, for example, funding political parties or threatening to relocate capital. Another stream of studies highlights the popular appeal of the neoliberal idea and how its easily communicated punchlines — such as ‘the state should not spend more money than it has’ — often resonate better with the electorate than the counter-intuitive Keynesian proposition that governments should spend more money in times of crisis (Schmidt and Thatcher 2013, Blyth 2013, p. 7).
A third stream of studies highlights how neoliberal economists use their positions in state bureaucracies, the EU bureaucracy and the financial sector to promote neoliberal ideas (Blyth 2013, Christensen 2017, Matthijs and Blyth 2018). Mirowski (2013, pp. 205–216) shows how neoliberal economists move around among positions in the financial sector, at universities and in government, and how they use these positions to speak out as ‘independent’ experts, while in reality they serve as a public relations arm for the financial sector. Moreover, scholars have argued that economists and technocrats have institutionalised neoliberalism in bureaucracies via devices such as policy evaluation systems and economic forecasting models (Henriksen 2013, Breidahl and Andersen 2021)." (s. 731-732)

Fuglsang vill med sin artikel bidra till den tredje inriktningen inom forskningen, den som fokuserar på de ekonomiska idéernas betydelse. Han argumenterar för att (makro?)ekonomiska modeller har en politisk funktion, inte bara en vetenskaplig:

"I theorise that economic models serve as policy tools with both an overt objective function and a covert political function, and I argue that economic models serve to empower economists and their ideas. On the one hand, policymakers view the economic models as objective ‘black boxes’ because of their reliance on complex mathematical calculations (i.e. econometrics) and economic theories. On the other hand, the economic models have the political function of simplifying the world and promoting certain policy goals and instruments instead of others. Thus, while appearing apolitical, the models do not merely describe the economy but also shape it by guiding policymakers in a certain political direction." (s. 732)

Hans fallstudie handlar om den ekonomiska politiken under Helle Thorning-Schmidts socialdemokratiska regering i Danmark 2011 till 2015, "a social-democratic welfare state with high, progressive taxation, aiming to combine social justice with economic competitiveness" (s. 732). Den danska välfärdsstaten har under decenniet före och decenniet efter finanskrisen sänkt skatterna för höginkomsttagare, minskat socialförsäkringarnas generositet och höjt pensionsåldern; "Strikingly, the Thorning-Schmidt government continued these policies despite electoral promises to the contrary." (s. 732) Det är inte desto mindre, säger han, ett "least likely case of neoliberal resilience", med tanke på att det är en socialdemokratisk välfärdsmodell med en socialdemokratisk regering åren efter krisen. (Thorning-Schmidts regering följde efter valet 2011 en period med Venstre-Konservative-regeringar, först under Anders Fogh Rasmussen och 2009 till 2011 under Lars Løkke Rasmussen.) Fuglsang menar också att det är svårt att applicera några av de tidigare föreslagna förklaringarna till nyliberal resiliens på Danmark. Crouchs (anglosaxiskt färgade) förslag att det handlar om att storbolagen har inflytande över de politiska partier genom partifinansiering fungerar inte riktigt i en dansk kontext, där partierna framför allt finansieras av offentligt partistöd och där Socialdemokraterna får det mesta av sitt privata stöd från fackföreningarna, som motsatte sig Thorning-Schmidt-regeringens liberala reformer. Också förklaringen om nyliberal popularitet är svår att applicera i Danmark där de liberala reformerna var impopulära bland regeringens egna väljare och där denna impopularitet var en av förklaringarna till att de förlorade valet 2015. [2]

Fuglsangs teori-sektion börjar med klassikernas klassiker i det här sammanhanget: Peter Halls artikel från 1993, "Policy paradigms, social learning, and the state". "Hall (1993, p. 273) famously explained how policymakers ‘work within frameworks of ideas and standards that specify not only the goals of policy and the kind of instruments that can be used to attain them but also the very nature of the problems they are meant to be addressing’." En rad forskare har under 2000-talet kartlagt hur ett marknadsliberalt paradigm influerat politiken i västvärlden, och Fuglsang pekar särskilt på den forskning som pekar på nationalekonomernas roll: Fourcade (2006), Campbell och Pedersen (2014), Hirschman och Berman (2014), Christensen (2017). [3] Så här introducerar Fuglsang specifikt hur de makroekonomiska modellerna gör politik: [4]

"I argue that governments’ macroeconomic forecasting models are essential to economists’ political influence, as has also been asserted by other scholars. Mügge (2016) has shown that the variables in the economic models are not neutral, but empower certain perspectives at the expense of others. Moreover, following Callon (1998) and MacKenzie (2008), Henriksen (2013) and Braun (2014) analyse how macroeconomic models ‘perform’ the economy. By performing the economy, these authors mean that models not only describe the economy but also shape it by convincing its agents —including policymakers — to follow the model’s logic. Braun (2014, p. 53) argues that models can create consensus around ‘how the economy works’ and ‘how its dynamics can be managed or controlled’, and that the models in this way can influence the policy instruments and targets that governments use. Henriksen (2013) shows how neoclassic models predicting that tax cuts will increase economic growth changed policymakers’ perceptions of the economy and paved the way for Danish tax reductions. Heimberger and Kapeller (2017), Heimberger et al. (2020) and Angeletti (2021) also study how economic models do not merely analyse the economy but end up endorsing certain economic policies. Heimberger et al. (2020) argue that economic models can serve as ‘transmission devices’ that allow actors drawing on the models to promote their political convictions while asserting that they are neutral technologies. Angeletti (2021) asserts that economists simplify the economy when building their models as they ‘select’ the phenomena to include and exclude and ‘qualify’ these phenomena by assigning to them certain qualities. Depending on these choices, Angeletti (2021) argues, the model can influence the political debate by determining which policy instruments are relevant for policymakers."

Fuglsang accepterar den övergripande idén att makroekonomiska modeller spelar politisk roll, men säger att i hans egen studie så lägger han till ett nytt lager i analysen genom att visa mer konkret hur olika politiska aktörer använder sig av de ekonomiska modellerna i sina argument. 

Han gör en fokuserad fallstudie av vilken roll det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell spelade i den ekonomiska politiken 2011-2015. Han har induktivt definierat tre stadier, "defined by the Thorning-Schmidt coalition’s shifting political positions as well as by the model’s influence at different stages of the policy process" (s. 735). Han använder tre typer av källor: (1) dokument från Statistik Danmark och från Finansdepartementet, som är de två institutioner som utvecklar de makroekonomiska modellerna. (2) För att undersöka hur de politiska partierna använder modellerna, så använder han offentliga tal, pressreleaser och politiska förslag från regeringen, samt nyhetsartiklar från tidningarna. (3) Han har intervjuat tre seniora ekonomer från Finansdepartementet, fyra ekonomisk-politiska talespersoner från de politiska partierna, och en tidigare finansminister -- från Thorning-Schmidts regering, antar jag.

I analysen frilägger han hur makromodellen [6] använts på tre sätt: som ett vapen (för att attackera policies), som ett spelbräde (på vilket man förlägger förhandlingar), och som en sköld (för att skydda policies).

 

Fuglsangs sammanfattning av ett av de centrala dragen i det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell, ADAM, som användes på 2010-talet

 

Bakgrunden är att det danska finansdepartementets makromodeller sedan det sena 1970-talets ekonomiska kris haft en mycket stark position i det danska ekonomisk-politiska samtalet: med 70-talets höga arbetslöshet och skuldsättning var politikerna förvirrade, och övertalades om att Finansens nya modeller kunde förklara situationen. (Campbell och Pedersen 2014.) Sedan dess har dessa modeller en mycket stark position: Fuglsangs intervjuade politiker säger att alla politiska partier måste förhålla sig till vad modellerna säger om hur olika policyförslag kommer påverka sysselsättningen, statsbudgeten och BNP-tillväxten. Så här beskriver Fuglsang den modell, ADAM, som var på plats 2011-15 och hur den användes:

"During the Thorning-Schmidt government, ADAM (Annual Danish Aggregate Model) was the Finance Ministry’s main model. ADAM, developed by Statistics Denmark, is an econometric model whose equations are estimated according to time-series national accounts data expressing a mix of Keynesian and neoclassical ideas. In the short term, labour demand determines the employment rate, whereas in the medium term (seven years) and the long term, labour supply determines the employment rate (Danmarks Statistik 2013).
However, the Finance Ministry mainly uses ADAM to forecast the economy in the short term. For medium- and long-term calculations, the Ministry uses ADAM as an ‘accounting framework’, wherein many model equations describing the relationships between variables are turned off (Economist 1, interview). In the medium and long term, the Finance Ministry instead uses the ‘law models’, which are big spreadsheets with samples of the Danish population containing data on income, wealth, pension, age, education and occupation for each individual (Finansministeriet 2003). The Ministry uses this micro data to forecast the effects of reforms on economic distribution, labour supply, and public finances. For example, if the government proposes tax cuts or a change in retirement age, the law models allow policymakers to see how the policy influences diverse groups in the population. The Ministry then uses certain assumptions, based on peer-reviewed micro studies, to forecast how the change in the affected groups’ economic situation will influence their willingness to take up work (Finansministeriet 2002). According to these assumptions, when the marginal tax on income decreases, people have more incentive to work, thereby increasing the labour supply. Likewise, the assumption is that when social benefit levels are reduced vis-à-vis average wages, labour supply increases (Finansministeriet 2012, pp. 18–19). The Ministry also assumes that raising the official retirement age increases the labour supply, as people then tend to work more years before they retire." (s. 736)

Över decennierna har rationella förväntningar-skolan inom nationalekonomin nått ökad inflytande och sådana antaganden har också arbetats in i ADAM, framför allt genom fokus på arbetsutbudet och modelleringen att öktat arbetsutbu leder till större sysselsättning, mer ekonomisk tillväxt och förstärkta statsfinanser.

Mellan 2008 och 2010 ökade arbetslösheten kraftigt i Danmark: från den extremt låga nivån 2,4 procent, till mer moderata 6,1 procent. Samtidigt försvagades statsbudgeten från ett översktot om 5 procent av BNP år 2007 till 2-3 procents underskott åren efter 2008. Løkke Rasmussens liberal-konservativa regering föreslog att man skulle öka arbetsutbudet genom att minska möjligheterna till förtidspension och sänka tiden under vilken man kunde få a-kassa, från fyra år till två. Enligt antagandena om att ökat arbetsutbud leder till ökad sysselsättning och tillväxt, så skulle det kunna vara en väg ut ur krisen. Oppositionspartierna Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti formade inför valet 2011 en koalition och presenterade en motsatt plan, under rubriken ‘A Fair Solution – Together Out of the Crisis’. Också de, säger Fuglsang, accepterade arbetsutbudets centrala roll för den ekonomiska politiken men ville använda andra åtgärder för att stimulera utbudet: höjda skatter för toppinkomsttagare, nya kollektivavtal med längre arbetsveckor, och kortare universitetsutbildningar, så att studenterna skulle komma ut i arbetslivet snabbare. Under valkampanjen använde regeringen ADAM för att attackera oppositionens förslag: de bad Finansen kalkylera vilka effekter oppositionens förslag skulle ha på arbetsutbudet, och kalkylerna sa att de positiva effekterna inte var lika stora som de som regeringens policyförslag hade. (s. 737-738)  ADAM innehöll en effekt från socialförsäkringarnas generositet till arbetsutbudet, och från marginalskatterna till arbetsutbudet, men inte från kollektivavtalen. Därför kunde Finansens utredning inte gärna komma fram till att S-SF-programmet skulle öka arbetsutbudet, och tidningarna rapporterade under rubriker som ‘Finance Ministry Butchers the Red Plan’. Detta var modellens första användning i Fuglsangs typologi: som vapen.

Fas två börjar efter valet, som Thorning-Schmidt-koalitionen vann. Thorning-Schmidt bildar regering inte bara med SF utan också med Det Radikale Venstre. Den bredare koalitionen enas om ett ekonomisk-politiskt program som skrotar valkampanjens Fair Solution-program och istället fortsätter på den liberal-konservativa rergeringens program "in the broadest sense". De begränsar rätten till förtidspension och minskar a-kassans längd, just som Løkke Rasmussen föreslagit och som S under valkampanjen avfärdat. De sänker också inkomstskatterna och socialförsäkringarnas ersättningsnivåer, detta ett krav från Radikale Venstre, och som enligt makroberäkningarna ska öka arbetsutbudet med ytterligare 55 000 personer. Varför gick då Socialdemokratenra så fullständigt med på Radikale Venstres krav? S var givetvis beroende av RV för att kunna regera, men det motsatta gällde också: utan S fick RV inget inflytande. Fuglsang pekar på hur ADAM-modellen spelade en viktig roll här i att faktiskt övertyga S egen finansminister om att han förespråkat en felaktig politik under valrörelsen, och att det vore sakligt bättre att ge efter för RV:s krav:

"First, model estimates seem to have convinced the Social Democrat finance minister, Bjarne Corydon, about the necessity to implement labour supply reforms as defined via the model’s logic. Corydon had been central in designing the Fair Solution plan (Kristensen 2011), which as described aimed at decreasing inequality by increasing taxes for the highest-income groups. However, once in office, Corydon accepted the Ministry of Finance’s negative assessment of the Fair Solution plan. He stated that the government would use the ‘conventional calculation principles’, as it was ‘the only responsible thing to do’ (Corydon, cited in Arnfred and Thobo-Carlsen 2012). Moreover, he has continued to defend the Ministry’s model since leaving office (Corydon 2021).
Second, while the model did not convince all ministers or MPs from the Social Democrats and the Socialist People’s Party (Gjertsen and Boddum 2012), it proved to be a powerful resource for the Social Liberals and Bjarne Corydon in negotiations inside the government and the Parliament. In this context, the model worked as a game board, which gave neoliberal ideas an advantage compared to non-neoliberal ideas. The Social Liberals could — contrary to their opponents — refer to seemingly objective calculations on the positive effects of their policy and thus use the model to exercise power through their ideas. " (s. 738-739)

Fuglsang citerar här en av sina intervjuade politiker som menar att ADAM gör den ekonomisk-politiska diskussionen väldigt svår: den är helt central och används hela tiden, men de flesta av politikerna förstår inte hur den fungerar, och accepterar okritiskt att "det är så här världen fungerar". Eftersom ADAM inkorporerat nyklassiska idéer från Lucas, Prescott et al om hur arbetslösheten fungerar, i princip som en frivillig "ledighet" där de arbetslösa väljer att vara arbetslösa beroende på sina incitament, så gynnar modellen systematiskt marknadsliberala och utbudsorienterade policies, och får mer vänsterorienterade förslag att framstå som "wildly unaffordable". (739)

Den tredje fasen i Fuglsangs analys, och den tredje funktionen för modellen, är ADAM som en sköld mot kritik av nyliberala idéer. Han pekar på att modellens antaganden förvisso har kritiserats: rapporter har pekat på att effekten av skattesänkningar och försämrade socialförsäkringar på arbetsutbudet inte är så entydig som ADAM säger, och självaste De Økonomiske Råd diskuterade 2017 ifall modellen gav en politisk bias i det att skattesänkningar enligt modellen ökar arbetsutbudet,  medan offentliga satsningar på barnomsorg inte ger någon sådan effekt. (Vilket de gör i verkligheten, utanför modellen.) På grundval av detta ifrågasatte också, föga förvånande, vänsterpolitiker modellen, men finansminister Corydon försvarade den, och efter Thorning-Schmidt-regeringens tid så fortsatte Finansdepartementet att döma ut kritik av modellen med minst sagt grova argument om "fake news" och populism á la Donald Trump. Den borgerliga regering som följde Thorning-Schmidt fortsatte arbeta med ADAM, och när Socialdemokraterna under ledning av Mette Frederiksen vunnit valet igen 2019 så har S-regeringen (med Nicolai Wammen som finansminister) gett ekonomerna i uppdrag att vidga modellen till att inkludera miljö-effekter och effekter av offentliga utgifter på arbetsutbudet. Men, säger Fuglsang, i skrivande stund i oktober 2022  så består modellens huvudelement och ordföranden för De Økonomiske Råd har hävdat att man inte ska förvänta sig några "revolutioner".

I sina slutsatser pekar Fuglsang på de ekonomiska idéernas makt, och nyliberala effekter av de idéer som byggts in i ADAM:

"This article has argued that economic models are policy tools with both an overt objective function and a covert political function. Because of their complexity, economic models constitute a black box to most policymakers, who tend to view model evaluations of different policies as objective analyses. However, such models also have a political function, because they simplify the world by including certain variables and relationships while excluding others, and thereby endorsing one type of policy at the expense of others." (s. 740)

Den aspekt som jag inte tycker riktigt utforskas här, men som det vore intressant och viktigt att veta mer om, är graden av diskussioner inom det nationalekonomiska samfundet i Danmark om hur rimliga Lucas-Prescotts idéer om arbetslöshet och konjunkturer egentligen är. Så vitt jag kan se har stora delar av nationalekonomin tagit avgörande steg mot den politiska mitten sedan 1980-talet, bort från Lucas-Prescotts nyliberala idéer från det sena 1970-talet om att arbetslöshet i princip är ett val som folk gör när det är för enkelt att vara arbetslös. Det borde därför kunna vara kontroversiellt också inom nationalekonomin att modellera sysselsättningen så som ADAM gör enligt Fuglsangs framställning, och de politiska partier som vill kritisera ADAM:s nyliberala antaganden borde också kunna använda sig av den inomvetenskapliga kritiken. I en lärobok som Wendy Carlin och David Soskices Macroeconomics (2015) så framställs t ex Lucas och Prescotts Real Business Cycle-modell, RBC, som något av en överspelad (men viktig!) fas i makroekonomins nyare historia, då den sedan 1990-talet ersatts av nykeynesianska DSGE-modeller.

 

diagram över de makroekonomiska modellernas utveckling, ur Carlin och Soskice bok Macroeconomics (2015). I den nyaste utgåvan, från 2014, som finns fritt tillgänglig som pdf från Carlins hemsida, är diskussionen om utvecklingen från RBC till nykeynesianska DSGE-modeller i kapitel 18.I den nya utgåvan fäster Carlin och Soskice stor vikt vid utvecklingen av makro med heterogena agenter (inklusive ekonomisk ojämlikhet) vilket strider mot en av Lucas och Prescotts huvudantaganden, det om den representativa (och homogena) agenten

I och med att Fuglsang inte diskuterar möjliga debatter och oenigheter inom nationalekonomin så kortsluts diskussionen om skillnaden mellan ADAM:s specifika politiska effekter, och politiska effekter av makroekonomiska modeller mera generellt. Men Fuglsang säger dock explicit att ett av det danska fallets utmärkande drag, och som spelar roll för den politiska utvecklingen, är den höga graden av konsensus bland danska nationalekonomer, i enlighet med Campbell och Pedersens (2014) studie där de jämför Danmark, Tyskland, Frankrike och USA. På grund av denna konsensus, säger Fuglsang, har det bara presenterats en makromodell i den danska ekonomisk-politiska debatten, och denna har blivit desto mer inflytelserik. 

I det sista stycket av artikeln säger han att det svenska, det brittiska och det tyska fallet kan vara likt det danska: Stephanie Mudge har i Leftism Reinvented (2018) visat hur de socialdemokratiska partierna i dessa länder på 1980-talet frångick de keynesianska nationalekonomerna som de tidigare lyssnat på, och istället vände sig till mer marknadsliberala ekonomer på Finansdepartementet och i finanssektorn.

 

referens

Niels Fuglsang (2023) "The ‘strange non-death’ of economic models: how modelling contributed to neoliberal resilience in Denmark", New Political Economy 28, 5.

fotnoter

[1] Fuglsang använder själv följande definition av nyliberalism: "the idea that free markets and competition outperform other forms of economic organisation in providing wealth and prosperity to the society". (s. 732) I metod-delen lägger han till: "I understand neoliberal policies as those that diminish economic redistribution and enhance market logic by establishing ‘incentives’ for people to work, in contrast to classic welfare-state policies (e.g. pensions, unemployment benefits and progressive taxation) that offset market logics by redistributing economic resources." (s. 735)

[2] Fuglsangs referenser är här en artikel i Berlingske Tidende 2013 om reformernas impopularitet och Goul Andersen and Shamshiri-Petersen 2017,   Fra Krisevalg Til Jordskredsvalg: Vælgere På Vandring 2011-2015, om detta som en av orsakerna till valförlusten.

[3] " Moreover, recent studies have shown how neoliberals work to limit democratically elected politicians’ influence on economic policies, instead promoting the influence of neoclassical economists, who have come to be viewed as competent and rational (Maradiga 2020, Stahl 2020, Mandelkern 2021)." Maradiga är hans bok Neoliberal Resilience på Princeton UP; Mandelkern är hans artikel i Socio-Economic Review; och Stahl är hans artikel "From depoliticisation to dedemocratisation: revisiting the neoliberal turn in macroeconomics" i New Political Economy. Jag har tidigare bloggat om Stahls artikel om De Økonomiske Råd, men har inte läst 2020-artikeln. Det verkar röra sig om en mer rent idéhistorisk artikel (influerad av Ellen Meiksins Woods "social history of political thought") om 1970-talets nyklassiska nationalekonomi med Prescott och Kydland i fokus.

[4] I det Callon-inspirerade ANT-ramverket så kan ju modeller också agera, vara "aktanter".

[5] Han delar i sitt teoretiska resonemang in modellernas roller i två: "the covert political function" och "the overt objective function". (s. 733-735)

[6] När jag kollar på en av Fuglsangs referenser, Finansministeriets rapport Regneprincipper Og Modelanvendelse i Finansministeriet (pdf) från 2012, så förklarar de att de använder en modell som heter ADAM och att de arbetar på att i samarbete med DREAM, Danish Research Institute for Economic Analysis and Modelling, arbetar på en ny modell som ska heta MAKRO. Vid det här laget verkar de ha övergått till MAKRO-modellen.

Kris, vilken kris? Del 2

I gårdagens inlägg ramade jag in den nuvarande ekonomiska situationen jämfört med andra ekonomiska kriser som Sverige gått igenom sedan 1920-talet. I en jämförelse utifrån BNP och arbetslöshet så kom jag fram till att man inte kan beskriva dagens situation som någon "klassisk" kris i stil med 1920-talets, 1930-talets eller 90-talskrisen, men att den stagnerande tillväxten och geopolitiska osäkerheten snarare liknar 1970-talets situation. Om man jämför real BNP så förhåller sig faktiskt år 2024 till år 2016 i princip som 1981 gjorde till 1981: 1973 till 1981 så ökade BNP med 13 procent, 2016 till 2024 så ökade BNP med 12 procent.

Men det finns ju andra indikatorer också, och en som är intimt förknippad med kriser som Depressionen är finansmarknaden. Spontant var jag skeptisk till att etikettera dagens ekonomiska situation som en kris, just med referens till börsen: i USA talade man bara för någon vecka sedan om "all time high", och även här går börsen, om än knackigt, så ändå svagt uppåt än så länge. Om de höga räntorna efter Covid-prischocken var ett hårt uppvaknande för högt belånade svenska hushåll, så är den andra sidan av det myntet att svenska banker tjänat mycket pengar på räntorna: diagrammen nedan visar att Nordeas börskurs ökat med 43 procent på tre år, och Swedbank A med 88 procent.

 

diagram gjorda med Dagens Industris mycket användbara sida för börskurser

Bankaktierna må ha gått särskilt bra (som diskuterat i SVT:s Ekonomibyrån i juni: de visade att telekom och finans gått upp i år, medan fastighetsbolag och bolag som säljer sällanköpsvaror gått back), men det gäller också för börsen överlag att åren 2016-2024 inte innehåll någon dramatisk krasch på nivå med 20-talet, 30-talet eller 90-talet.

 

data från Daniel Waldenströms dataset: Swedish Stock Returns, 1870-2022, serien Stock price index, reala priser,
 och, för de sista åren, från Ekonomifakta, nominella värden justerade med KPI från SCB. 

t = 1921, 1932, 1977, 1993, 2009 och 2020.

 

Diagrammet visar att två av kriserna lämnade börsen på en markant lägre nivå t+4 än vad den var t-4. Det handlar om 1920-talskrisen och 1930-talskrisen. Efter haussen under det sena 1910-talet följde en enorm krasch som blev helt epokgörande för svensk finansmarknad: börsen återhämtade sig egentligen inte förrän i början av 1980-talet. Det sena 20-talet såg visserligen ett uppsving igen, men 30-talets Depression gjorde att 1936 års börsvärde var markant lägre än 1928 års. Sammantaget inledde dessa episoder de ungefär 40 år av finansiell relativ stiltje och industriell kapitalism som kan etiketteras som den socialdemokratiska epoken i svensk historia. Detta sammanföll också med en nedpressning av de ekonomiska eliternas inkomster; som Jacob Wallenberg senare sa: "Tjugotalet var nog det intressantaste och lyckligaste bankdecennium vi haft ... Med Kreugerkraschen och Wigforss kom andra tider. Det blev inte mer detsamma. Gamla tiders bankväsen kom aldrig tillbaka. Det nya var mycket enformigare."*

1970-talskrisen och den stora finanskrisen är betydligt flackare; år 2008 var ett superdramatiskt börsår, om än lindrigare än 20- och 30-talen, och börsen var visserligen högre 2013 än den hade varit 2007, men återhämtningen var inte så kraftig som på 30-talet eller 90-talet. För 70-talet missar fönstret i diagrammet just den enorma börsuppgången som började 1982 och som var lika epokgörande som börskraschen på 20-talet, fast åt andra hållet: början på den nya eran av finanskapitalism.

Liksom i fråga om arbetslösheten sticker 1990-talskrisen ut: inte i någon annan kris var värdet år t+4, i detta fall 1997, större jämfört med år t, i detta fall 1993. Stark börs och svag arbetsmarknad, en inte helt irrelevant kombination som utgör ett arv från 1990-talskrisen, och som återspeglas än idag. 

 

två Aftonbladet-sidor från 1982 och 1984, som exemplifierar tidens diskussion om 

regelundanglidande och fusk ("Nya sätt att smita från skatt") samt tidens granskande, 

indignerade journalistik och känslan av ekonomisk stagnation ("Sverige -- ett låglöneland!")

I diskussionen med Sofia Hårdänge från Affärsvärlden så pratade vi egentligen lika mycket om olika konsekvenser av ekonomiska kriser, som om de ekonomiska krisernas förlopp i sig. Men krisförloppen måste så klart också beskrivas för att kunna diskutera konsekvenser, vilket är vad gjort här. Mitt spekulativa svar angående den nuvarande krisens bredare sociala konsekvenser, var att denna "utdragna lågkonjunktur" (Konjunkturinstitutet) likt 1970-talets kris kan tänkas stärka samhälleliga tendenser till misstro och osämja. 

Som historikerna Kevin Kruse och Julian Zelizer kommenterar om 1970-talets samhällsklimat i USA, i samband med Vietnamkriget, Watergate och ekonomisk recession: "Trust in government was the first thing to go."** Andelen US-amerikaner som angav att de litade på regeringen föll från 55 procent år 1972 till 30 procent år 1978, och parallellt så föll mellan 1968 och 1977 andelen som höll med om påståendet att "business tries to strike a fair balance between profits and the interest of the public" från 70 till 15 procent.*** Jag tror att det är viktigt att se dessa två indikatorer på tilltro eller misstro parallellt: folks attityder hänger ihop, och misstror man den ena institutionen är det troligare att man också misstror den andra.

Jag vill också mena att sådan generell misstro ökar i ekonomiska kristider, genom praktiskt missnöje -- dyra matpriser, brist på jobb, och så vidare. Så skedde under 1970-talet, och det tror jag också är en konsekvens av dagens ekonomiska stagnation. En stagnation som inte är någon riktig kris, men som präglas av osäkerhet, brist på investeringar, och höga priser. William Davies rapporterade nyligen i London Review of Books från brittiska radikalhöger-TikTok, den politiska sfär affilierad med Nigel Farages parti Reform, som är den enskilt starkaste politiska tendensen på brittiska sociala medier, och det som slår mig är just att grundtonen inte bara är, eller inte främst är, rasism elller främlingsfientlighet utan en mer eller mindre konspirationsteoretisk föreställning om att de politiska och ekonomiska eliterna lurar "oss" med olika scams -- varav en stor invandring är en. Davies:

In her recent ethnographic study of Mansfield, the former mining town where 71 per cent of voters backed Leave in the Brexit referendum, the sociologist Sacha Hilhorst discovered that many local residents viewed politics entirely through the lens of ‘corruption’. To this way of thinking, there are plenty of decent people in the world, who look after one another and obey the rules, but politicians are not among them. On the contrary, success in politics is a matter of rule-breaking and rampant self-interest, and power is exploited solely for personal enrichment. (A variant of this mentality manifests in online claims that Volodymyr Zelensky is a liar who wants more of British taxpayers’ money so he can build up his fleet of luxury cars.)

Hilhorst was probing attitudes to politics specifically, but Faragist TikTok is awash with a similar suspicion, captured in the idea of the ‘scam’, of which government, politicians, asylum seekers and big business are all equally guilty. Government raises taxes on the pretence that it will look after people, but instead ‘wastes’ it through inefficiency or misappropriation. Businesses keep on hiking prices, in ways that suggest something fishy is going on.

Den enskilt viktigaste insikten om ekonomiska krisers politiska effekter är att det inte finns en enda förutbestämd politisk konsekvens av en ekonomisk kris: jämförelsen mellan 1920-talet, 1930-talet, 1970-talet, 1990-talet och idag visar, hoppas jag, att ekonomiska kriser i sig kan ha helt olika politiska konsekvenser, beroende på de ideologiska och politiska styrkeförhållandena som råder. Statsvetaren Colin Hay har betonat att kriser "are above all public constructions", de kräver en aktiv process av berättande (narration) där råmaterialen av kris binds ihop och ges mening.**** I dagens politiska kontext, präglad av en urholkning av den politiska mitten, en socialdemokratisk fantasilöshet som går tillbaka åtminstone på 1990-talskrisen, och förekomsten av ett starkt högerpopulistiskt narrativ, tror jag därför att ekonomisk stagnation kan arbeta väl för högerpopulismen, medan en liknande kris i Sverige på 1970-talet snarare stärkte å ena sidan ett liberalt reformalternativ, å andra sidan en vänsterpopulistisk tendens. Däremot så ser jag en likhet mellan 1970-talet och idag inte i vilka ideologiska projekt som stärks av krisen, utan i tillväxten av misstro och, i extrema fall, konspirationsteorier.

 

fotnoter

* Jacob Wallenberg citerad ur  Håkan Lindgrens biografi, Jacob Wallenberg 1892-1980 (Atlantis, 2007), s. 28. Se också min artikel med Jakob Molinder om svenska toppinkomster 1909-1950. 

** Kevin M. Kruse och Julien E. Zelizer, Fault Lines: A History of United States since 1974 (2020). Pocketutgåva, WW Norton. Citat från s. 7, siffror från s. 17.

*** Siffrorna om tilltro till regeringen kommer från Kruse och Zelizer, s. 17, och tilltron till näringslivet från  Jonathan Levy, Ages of American Capitalism: A History of the United States (2021). New York: Random House, s. 555.

**** Jag refererar Hay i andra hand, utifrån Robert Saunders, "'Crisis? What crisis?' Thatcherism and the seventies", s. 25-42 i Ben Jackson och Robert Saunders (red.), Making Thatcher's Britain (Cambridge University Press, 2012).

Kris, vilken kris?

I förra veckan blev jag uppringd av Affärsvärlden som ville diskutera den nuvarande ekonomiska krisen. Vilken kris? tänkte jag. Jag är ekonomisk-historiker, inte expert på dagens ekonomi per se, och har inte alltid hundra-koll på konjunkturindikatorerna (även om jag ibland skriver om samtida fenomen, som olika skandinaviska inflationsutfall sedan Covid). Därför var jag också tvungen att färska upp min bild av dagens ekonomi, i respons på vår diskussion.

Affärsvärlden-journalisten frågade mig om hur dagens kris -- covidkrisen, inflationskrisen som är relaterad till Rysslands krig i Ukraina, osäkerheten som har att göra med Trumps lynniga ekonomiska politik -- ser ut i ljuset av Sveriges moderna ekonomiska historia. Min huvudsakliga reflektion var nog att vi idag inte lever i en ekonomisk kris av den typ som vi hade i början av 1920-talet, början av 1930-talet eller 1990-talet, när hela ekonomin kraschar på en gång och bönder går i konkurs, banker går i konkurs, och BNP faller med 5, 10, 15 procent på ett år. Snarare så liknar dagens ekonomiska läge det som vi hade i det sena 1970-talet när det inte var så att BNP föll drastiskt varje år, men att ekonomin snarare stagnerade, och att förväntningarna om en återhämtning "nästa år" hela tiden fick skjutas upp, också detta under ett mörkt moln av geopolitisk instabilitet som orsakade stigande energipriser och inflation överlag.

I juni publicerade Konjunkturinstitutet sin senaste Konjunkturläget-rapport och bilden jag får där är väl också en av seghet och osäkerhet mer än en kris pang bom. Enligt KI steg BNP med 1,0 procent förra året och kommer stiga med 0,9 procent i år: det är ingen stark utveckling men ingen krasch heller -- utan något som liknar stagnation. Diagrammet som jämför BNP-utvecklingen före och efter 2020 års Covid-krasch visar att Sverige är ungefär på nivå med Euro-området i återhämtning, men klart sämre än USA.

En sammanfattande kommentar från KI är: "Svensk ekonomi befinner sig i en tydlig och utdragen lågkonjunktur utlöst av hög inflation och åtföljande höga räntor." (s. 17)

Som ekonomisk-historiker fick jag ju gå till de historiska nationalräkenskaperna för att se om min instinkt stämde, att vi idag har en seg återhämtning men en relativt flack "krasch". Och det stämde, som vi kan se i diagrammet nedan. När man jämför 1920-talets svåra (och historiskt underskattade*) kris och 30-talets Depression med 1970-talskrisen, 1990-talskrisen, 2008 års finanskris och dagens situation, så delar kriserna lite granna själva in sig i grupper.

 

Diagrammet visar BNP i fasta priser (ej justerat för befolkning) relativt till år t som jag i varje fall identifierat som den lägsta BNP-nivån under respektive kris. t = 1921, 1932, 1977, 1993, 2009 och 2020. Datat kommer från Rodney Edvinssons BNP-serie (från användningssidan) för 1917-2013 och från SCB Statistikdatabasen för 2016-2023, extrapolerat med 2024 års BNP-tillväxt enligt Konjunkturinstitutet (Konjunkturläget juni 2025).

Det är tydligt att 1920-tals och 30-talskriserna hade kraftiga BNP-fall, och än mer markerat kraftiga återhämtningar: fyra år efter krisens BNP-botten (1921 respektive 1932) så var BNP mer än 20 procent högre än bottennoteringen. Men dagens återhämtning är inte bara långsammare än dessa två, utan långsammast över huvud taget, tillsammans med 70-talskrisen. Detta har också att göra med den speciella profilen före krisen: i dagens "kris" var BNP så sent som 2018 ändå lägre än vad den var 2020. Det är en stor skillnad jämfört med det sena 1980-talets överhettning eller de goda åren 2005, 2006 och 2007. På det hela taget är faktiskt BNP-kurvan 2016-2024 väldigt lik kurvan för 1973-1981, vilket i alla fall på detta ytliga plan stärker min tes om likheten mellan 70-talskrisen och idag.

Vad utmärker då dagens situation enligt Konjunkturinstitutet? Den korta sammanfattningen är i princip att exporten hålls tillbaka av den internationella ekonomiska osäkerheten (relaterad till USA-politiken), och att hushållens konsumtion utvecklas långsamt eftersom hushållen är försiktiga efter år av inflation och höga räntor.  Under 2024 ökade hushållens konsumtion bara med 0,6 procent, den offentliga konsumtionen med 1,3 procent, inte minst genom försvaret, och bruttoinvesteringarna med 0,2 procent. (Konjunkturläget juni, tabell 2.) Exporten växte med 2,0 procent. (Och importen ännu snabbare: 2,2 procent.) KI räknar med att försvarets expansion kommer fortsätta bidra till tillväxten de närmsta åren, medan kommunernas utgifter snarare kommer stagnera. Som jag tolkar det är då de två faktorer som skulle kunna få fart på tillväxten (a) exporterna, om världsläget förbättras, och (b) hushållens konsumtion, som också skulle tillåta byggsektorn att komma igång igen.

 

Den faktor som verkligen talar för att vi befinner oss i en kris, historiskt talat, är den öppna arbetslösheten som under 2024 låg på 8,4 procent och som under 2025 kommer nå 8,8 procent, enligt KI. Men detta är ju inte resultatet av någon plötslig chock, utan tvärtom en konstant hög nivå -- om något, en perma-kris. I diagrammet nedan har jag plottat arbetslöshetens utveckling i de olika kriserna som i BNP-diagrammet ovan, förutom för 20-talskrisen som hade en så häftig utveckling (arbetslösheten steg 20+ procentenheter) att den gör de andra serierna väldigt svårläsliga när man tar med den. Måttet på y-axeln är hur hög arbetslösheten är jämfört med år t. Här är det alltså bra att ha ett negativt värde: då är arbetslösheten lägre än under krisens djup. 1930-talskrisen har den förväntade, arketypiska kris-utvecklingen: arbetslösheten stiger med 12 procentenheter från de goda åren 1928 och 1929 (före svarta oktober!) till år 1932, sedan stiger arbetslösheten lite granna till under 1933, och sedan sätter en snabb återhämtning in och arbetslösheten är 1936 11 procentenheter lägre än vad den var 1932. De andra kriserna har annorlunda mönster.

 

år t i diagrammet är samma som i BNP-diagrammet ovan, och har alltså inte om-identifierats utifrån arbetslöshetens nivåer. t är alltså = 1921, 1932, 1977, 1993, 2009 och 2020. Källorna är Jakob Molinders dataset för 30-talet, 70-talet och 90-talet, och SCB (AKU, åtkommet genom Statistikdatabasen) för 2000-talet och framåt. 20-talskrisens kurva är lik 30-talskrisens fast ännu mer extrem och har uteslutits här eftersom den gör diagrammet svårläsligt.

Vi ser i diagrammet att 1990-talskrisen har ett väntat format före krisen: under de goda åren 1989-90 är arbetslösheten ungefär 8 procentenheter lägre än vad den är 1993, och krisen innebär alltså en stark ökning av arbetslösheten. Men olikt 30-talet sker det inte någon snabb förbättring därefter, utan tvärtom så biter sig arbetslösheten fast och är lika hög 1997 som den var 1993. 1970-talskrisen (centrerad kring 1977), finanskrisen (centrerad 2009) och Covidkrisen står i sin tur för ännu ett nytt mönster: en väldigt flack utveckling utan vare sig stora ökningar av arbetslösheten i krisen (förutom Covidkrisen) eller rejäla återhämningar därefter. Här kan man återigen förfina analysen genom att separera ut 1970-talet när den öppna arbetslösheten ändå varierade extremt lite med vår tids mätt: arbetslösheten var 2,5 procent 1973, 2,0 procent 1977, och 2,8 procent år 1981, inte mycket att tala om! Även om Covidkrisens linje alltså ligger ganska nära 1970-talskrisens, så måste man alltså betona skillnaderna: 2016 till 2024 varierade arbetslösheten mellan 6,5 procent (år 2018) och 8,9 procent (år 2021), och nivåskillnaden är alltså slående jämfört med 1970-talet.

Jämförelserna med de historiska kriserna faller för min del ut så här. Dagens ekonomiska situation liknar inte alls de tre drastiska ekonomiska kriser som Sverige hade under 1900-talet: 20-talskrisen, Depressionen, och 90-talskrisen. Däremot så liknar vår "utdragna lågkonjunktur" (KI) situationen i det sena 1970-talet och 1980-talet på så sätt att ekonomin går långsamt och präglas av stor osäkerhet både inhemskt och, framför allt, på den internationella arenan: geopolitik, råvarupriser, ekonomisk politik. Jag tror därför att det i själva segheten och utlandsberoendet finns en likhet med 70-talskrisen, medan man också måste ta in att den höga arbetslösheten snarare är ett fenomen från 90-talskrisen, som i grunden förändrade svensk ekonomi genom den dualisering och polarisering -- klassmässigt, geografiskt -- som vi sett sedan dess.

noter

* Adam Tooze i The Deluge (2014) om 20-talskrisen: "a truly spectacular economic shock -- the worldwide depression of 1920, perhaps the most underrated event in the history of the twentieth century".