Jordägandets fördelning i England och Wales 1660-1880

Downton Abbey, en teve-version av det sena 1800-talet-tidiga 1900-talets 

stenrika engelska aristokrati, eventuellt på dekis

J.V. Beckett börjar sin artikel snyggt: en av de mest hett debaterade frågorna i 1800-talets England var jordfrågan. En växande reformrörelse hävdade att den stora majoriteten av landets rikedom var i händerna på en liten elit. 1861 års folkräkning stödde denna analys då den visade att en befolkning på 30 miljoner innehöll 30 000 stora jordägare. 1872-73 kom en stor offentlig utredning om jordägandet per se, den första sedan 1806. Undersökningen 1872-73 visade att mer än 1 miljon människor i England ägde någon jord, men å andra sidan visade den också att 4/5 av totala jorden (acreage) var i händerna på färre än 7000 ägare.

Folk började ställa frågor om var den stora koncentrationen av jordägande kom ifrån. Två förklaringar utvecklades. Den första, företrädd t ex av Tocqueville, länkade storgodsens uppgång till moderna stordriftsfördelar under 1800-talet. Den andra förklaringen hävdade tvärtom att koncentrationen började på 1660-talet. Efter inbördeskriget på 1660-talet och revolutionen 1689 stärktes äganderätten för storägarna och ett slags fideikommiss-system (primogeniture) utvecklades, där en son ärvde all förmögenhet. Med detta system koncentrerades ägandet till ett fåtal stora jordägare. De två förklaringarna är inte ömsesidigt uteslutande och folk försökte undersöka timingen i hur koncentrationen gått till. Marx menade t ex att småägare proletariserades i det sena 1600-talet och tidiga 1700-talet (jfr denna studie av enclosures). I den historiska forskningen vid 1900-talets mitt användes statistik från Land Tax som visade att Marx hade rätt om att 1660-1780 var en avgörande period för att minska antalet småbrukare. Johnson (1963, The Disappearance of the Small Landowner), Gray ("Yeoman Farming in Oxfordshire from the 16th c to the 19th", QJE 1910), Davies ("The Small Landowner 1780-1832", EHR 1927) och Clapham (1930, An Economic History of Modern Britain) stöttade alla denna analys. John Habakkuk (1940, 1950, 1960, 1965) utvecklade argumentet vidare. Beckett sammanfattar Habakkuks argument:

"He purported to show that economic conditions in the century or so after the Restoration served to strengthen the greater owners' position at precisely the same time as the small owner was being undermined. The long fall in agricultural prices from the mid-seventeenth century, coupled with heavy taxation during the wars against Louis XIV's France, growing extravagance amongst the gentry, and the alternative attraction of the London money market to men who might previously have turned their fortune into land, collectively undermined the smaller owners. At the same time, in the later seventeenth century the development of the strict settlement and of improved mortgage facilities helped to ensure that greater owners' estates were held intact. This encouraged them to buy further land and thereby to tighten their grip on the market. By the mid-eighteenth century the trend had operated in such a way as to restrict the supply of land brought to the market; a nation of large estates and tenant farmers had emerged."

Habakkuks historieskrivning traderas t ex av Eric Hobsbawm i hans historiebok Industry and Empire (1968). Också Mingay (English Society in the 18th Century, 1963) stod Habakkuks analys nära. Habakkuk utvecklade sin analys av saken över en lång tid och hans datering för förändringarna varierade löiet över tid: från början betonade han 1680-1740 men senare har han betonat 1690-1720 särskilt. Senare forskare -- t ex FML Thompson i "The Social Distribution of Landed Property in England since the 16th c" i EHR 1968 -- har ifrågasatt Habakkuks analys både utifrån att så stora förändringar i jordägande inte kan gå så snabbt, och utifrån bristen på statistisk grundval för analysen. (s 5) För att lägga fram statistiska bevis har forskare t ex använt Gregory Kings inkomststudie från 1688 (för en annan studie som använder King 1688 se denna av Milanovic, Lindert och Williamson) och försökt översätta den till jordägande, och Thompson (1963) har använt undersökningen från 1872-73. Cooper (1967, i EHR) har utvecklat dsesa beräkningar och hans siffror verkar ha blivit ortodoxi, menar Beckett:

Huruvida siffrorna verkligen är pålitliga eller snarare gissningar är dock en öppen fråga, säger han. (Se också Peter Linderts artikel från 1986 som presenterar nya guesstimates för förmögenhetsfördelningen -- alltså inte bara jord -- för England och Wales 1670, 1700, 1740, 1810 och 1875.) Kritik mot skattningarna baserade på Land Tax-arkiven har uttryckts av DB Grigg (1963), JM Martin (1966) och GE Mingay (1964). Ett stort problem med Land Tax-arkiven är att inte alla counties uppgifter överlevt före 1780. Ett annat problem är att counties sammansättning och gränser förändrades över tid. (se fotnot 22 på s 6) Forskare har därför gått framåt med att använda andra källor: Feet of Fines särskilt före 1660, landregister för östra och västra Ridings i Yorkshire och i Middlesex, och tioende-arkiv (se Hugh Prince i Agricultural Hist Rev 1959).

Beckett hävdar, lite ensidigt kan jag tycka, att debatten om jordägandets fördelning kokar ner till frågan om de stora magnaternas gods och frågor om godsbildning och arvsrätt (s 7-11). Hans artikel tar över huvud taget en konstig vändning efter den lovande inledningen: efter att ha presenterat den motsägelsefulla historiska litteraturen och problemet med bristen på statistik så går han inte vidare med att lägga fram ny statistik, utan istället till en mer verbal diskussion om överklassen och dess jordägande, arvslösningar och jordköp. (Inte minst ägnar han mycket uppmärksamhet åt s.k. strict settlements som var en form av arv som syftade till att behålla jorden i släkten -- inte helt olikt våra fideikommiss m.a.o.)

Beckett menar att hans undersökning stödjer hypotesen att koncentrationen till storgods började redan i slutet av 1600-talet. Dock så menar han att processen började då kanske snarare av demografiska skäl än av de institutionella skäl som historiker fokuserade på revolutionen 1689 hävdat. (s 20) Däremot så menar han att arvsregler på 1800-talet förstärkte koncentrationsprocessen. På så sätt så stödjer han F.M.L. Thompsons tes om en långvarig koncentrationsprocess (s 21). I slutsatserna betonar han dock framför allt att det behövs mer empirisk forskning och att denna artikel kan ses som en sammanfattning av forskningsläget och en "interim analysis" så länge. (s 22)

Referens

Beckett, J.V. (1984) "The Pattern of Landownership in England and Wales, 1660-1880", Economic History Review nr 1 1984.