"When we refer to the “superiority of economists,” our double entendre has both a descriptive and an explanatory purpose. Economics occupies a unique position among academic disciplines. It is characterized by far-reaching scientific claims linked to the use of formal methods; the tight management of the discipline from the top down; high market demand for services, particularly from powerful and wealthy parties; and high compensation. This position of social superiority also breeds self-confidence, allowing the discipline to retain its relative epistemological insularity over time and fueling a natural inclination towards a sense of entitlement. While the imperialistic expansion of economics into aspects of social science that were traditionally outside the economic canon has spurred some engagement with noneconomics scholarship, the pattern of exchange remains deeply asymmetrical, causing resentment and hostility in return. And while economists’ unique position gives them unusual power to accomplish changes in the world, it also exposes them more to conflicts of interests, critique, and mockery when things go wrong." (s 91)
“If economists could manage to get themselves thought of as humble, competent people, on a level with dentists, that would be splendid!” -- JM Keynes, 1931Sociologerna Marion Fourcade, Etienne Ollion, and Yann Algan börjar sin artikel "The Superiority of Economists" från 2015 på ett mäktigt sätt: "There exists an implicit pecking order among the social sciences, and it seems to be dominated by economics." (s 89) För det första så tycket nationalekonomerna själva att de är på toppen av hierarkin. David Colander (2005) fann i en surveystudie att 77 procent av doktorander i nationalekonomi på elituniversitet håller på om påståendet att “economics is the most scientific of the social sciences.” Nationalekonomi attraherar (empirin är från USA) intelligenta studenter, de är den enda samhällsvetenskapen som har ett "Nobelpris", och amerikaner med examen i nationalekonomi har högre lön än de som har examen i jämförbara ämnen; bara datorvetare och ingenjörer tjänar mer. Också akademiskt verksamma nationalekonomer tjänar mer än andra samhällsvetare, inte minst genom lukrativt konsultande, som t ex uppvisat i den kritiska (och sevärda) dokumentärfilmen Inside Job. Fokuset på kvantitativa metoder tjänar också disciplinen väl eftersom kvantivativ metod associeras (av vem?) med intelligens, säger Fourcade et al. (s 90)
Vidare så är också den sociala sammansättningen i akademisk nationalekonomi annorlunda än i andra samhällsvetenskapliga discipliner. Till att börja med är den mycket mer mansdominerad: i sociologi är ungefär 60 procent av de som disputerar (återigen, i USA förstås) kvinnor, i statsvetenskap 40-50 procent, och i nationalekonomi 30-40 procent. Antagligen präglar också att nationalekonomerna är rikare än andra dem.
I sin essä utforskar Fourcade et al relationen mellan nationalekonomi och övriga samhällsvetenskapliga discipliner i fyra dimensioner. (1) att nationalekonomi inte tar mycket intryck av andra discipliner, och har en dominant position i samhällsvetenskapernas nätverk i USA. (2) den uttalade hierarki som finns i disciplinen, inte minst i jämförelse med andra ämnen. "The authority exerted by the field’s most powerful players, which fosters both intellectual cohesiveness and the active management of the discipline’s internal affairs, has few equivalents elsewhere." (s 90) (3) hur nationalekonomins affilieringar förändrats sedan 1945, inte minst genom business schools uppgång och hur nationalekonomin blivit mer inriktad på näringslivsfrågor och finans. (4) Särdrag i nationalekonomernas materiella situation och världssyn. De sammanfattar: "Taken together, these traits help to define and account for the intellectual self-confidence of economists and in turn for their assertive claims on matters of public policy." (s 91)
(1) Insularity. Nationalekonomin lämnade i mitten av 1900-talet historien bakom sig och gick över till att influeras av "hårdare" vetenskaaper såsom fysik (Mirowski 1989). Idag utmärker sig disciplinen för sitt fokus på abstrakt teori och kvantitativ metod; så skriver Edward Lazear (2000) att “The ascension of economics results from the fact that our discipline has a rigorous language that allows complicated concepts to be written in relatively simple, abstract terms.” Disciplinen har strikta epistemologiska krav: en professor som Fourcade (2009) har intervjuat menar att om man gör avsteg från den nyttomaximerande standardmodellen så säger folk att dina bevis är "anekdotiska", och det är "the end of you". Idag säger de samma sak genom: "it's not identified". (Jfr Angrists "Credibility Revolution".) Disciplinen är mindre abstrakt teoretisk idag än på 70-80-talen och mer empirisk, men på ett specifikt och kvantitativt sätt. Och den tar inte heller nu in influenser från andra ämnen. De refererar en studie av Jacobs (2013) som visar att citeringarna i artikelpubliceringar 1997 så gick 81 procent i nationalekonomin till den egna disciplinen; i sociologi var siffran 52 procent, i antropologi 53 rpocent och i statsvetenskap 59 procent. Fourcade et al anger tre skä till att nationalekonomer bortser från vad andra discipliner håller på med. Ett, nationalekonomernas rational choice-verktygslåda funkar inte så bra ihop med vad andra samhällsvetenskaper tar för givet, nämligen att individer och deras preferenser formas av omgivningen -- "de gustibus non disputandum" som Stigler och Becker (1977) sa. Två, de kvalitativa metoder som används av "interpretative social scientists" gillas inte av nationalekonomerna. Tre, att nationalekonomerna ser sig själva som överst i samhällsvetenskapens hierarki minskar deras vilja att lära sig av andra. (s 93) Artiklar i American Political Science Review, topptidskriften i statsvetenskap, citerar de 25 bästa nationalekonomiska tidskrifterna mer än 5 gånger så ofta som American Economic Review citerar de 25 bästa statsvetnskapliga. I American Sociological Review går 2.3 procent av citeringarna till nationalekonomer, medan AER:s citeringar bara i 0.3 procent av fallen går till sociologi. Pierre Bourdieu, den forskare som US-amerikansk sociologi citerar mest idag, har nämnts en enda gång i AER under 2000-talet medan Gary Becker nämnts 41 gånger i ASR. Max Weber och Mark Granovetter nämndes fyra gånger var i AER medan James Heckman citerades 25 gånger i ASR och Oliver Williamson 13 gånger. "Economic imperialism" är ett skällsord som också används mer positivt av nationalekonomer själva. "They may ask for guidance upon arrival, even partner-up with the locals (with whom they now often share the same data). But they are unlikely to learn much from them, as they often prefer to deploy their own techniques. And in some cases, the purpose has been simply to set the other disciplines straight." (s 94) En opinionsundersökning visar att nationalekonomer är mindre förtjusta i interdisciplinär kunskap än andra (s 95). Detta tolkar sociologerna Fourcade et al som ett uttryck för nationalekonomernas högre status: de med hög status behöver inte beakta andra, medan de med låg status måste se till de i toppen av hierarkin för erkännande. (s 95) Liknande så har Fourcade (2006) visat att forskare utanför USA ser det som mycket viktigt att få erkännande av forskare i USA, men det omvända gäller inte.
(2) Hierarkin inom disciplinen. "There is substantial evidence that notwithstanding deep political differences amongst themselves, economists are more likely to think in a strongly integrated and unified framework than other social scientists. For instance, economists agree widely on the core set of principles and tools that structure PhD training. They also rely on textbooks much more than the other social sciences do, including at the graduate level—and graduate textbooks tend to be written by faculty from elite departments. In a survey conducted in 1990, graduate education was found to be “amazingly similar” across economics PhD programs (Hansen 1991, p. 1085)." Lamont (2009)* har testat hur eniga forskare i olika discipliner är om vad som är bra forskning och bra forskningshantverk, och nationalekonomer är mycket mera enade än t ex sociologer; historiker når också en hög gra av enighet om vad som är bra historiskt hantverk, men de är å andra sidan mer politiskt delade. (s 96) Nationalekonomi är också en disiplin med tightare kontroll än de jämförbara; de topprankade institutionerna har mycket stort inflytande på nationalekonomernas arbetsmarknad. Han (2003) har jämfört anställningsprocessen i historia, engelska, nationalekonomi, statsvtenskap, psykologi, sociologi och matematik. Han visade att i alla undersökta discipliner finns det en stark korrelation mellan ens utbilande institutions prestiga och var man får jobb, men den korrelationen är allra starkast i nationalekonomi. (s 97) Nationalekonomerna organiserar sin interna arbetsmarknad starkt, med tydligt rangordnade job market candidates osv. Att de kan ha en så tydlig struktur och organisering av hur man söker och får jobb visar på deras stora enighet om kriterierna för vem som är en bra nationalekonom. Också publiceringarna visar större koncentration till toppen inom nationalekonomi. De fem topprankade sociologiska institutionerna står för 22 procent av publikationerna i AJS men de fem bästa NEK-institutionerna står för 29 procent av författarna i JPE och 38 procent i QJE. Om man kollar på vilka institutioner författarna fått sin PhDs ifrån blir mönstret än tydligare: topp 5 står för 35 procent i AJS, 45 procent i JPE och 58 procent i QJE. (s 98) Nationalekonomernas organisation AEA är mycket mer dominerad av toppinstitutioner än vad sociologerna och statsvetarnas är. (s 101)
(3) finans. Fourcade et al visar att nationalekonomer ofta citerar finansforskning, och att nationalekonomer verksamma vid business schools fått många nobelpriser på sistone. Zingales (2013) visar att forskning om finanssektorn är mindre sannolik att vara kritisk om någon av författarna är verksam vid en business school.
(4) Nationalekonomer har andra åsikter och högre inkomster än folk i allmänhet. "This growing social distance of economists from the public at large would be irrelevant if economists were not making it their mission to maximize the welfare of ordinary people." (s 107f) Nationalekonomer har större inflytande på världen än vad sociologer har, t ex genom att forma marknader genom att formulera teorier om marknader. (s 109)
Fourcade et al börjar sin korta slutsatssektion med Keynes-citatet som återgivitis ovan, och diskuterar i denna sektion nationalekonomernas interaktion med och inflytande över samhället. Nationalekonomerna tror på teknokratisk visdom och har -- uppfyllda av gott självförtroende -- uppnått makt som politiska rådgivare och detta är ett av fältets största styrkor, men eftersom politiken är så komplex och ofta motsträvig, är det också disciplinens akilleshäl. (s 111)
I sin essä utforskar Fourcade et al relationen mellan nationalekonomi och övriga samhällsvetenskapliga discipliner i fyra dimensioner. (1) att nationalekonomi inte tar mycket intryck av andra discipliner, och har en dominant position i samhällsvetenskapernas nätverk i USA. (2) den uttalade hierarki som finns i disciplinen, inte minst i jämförelse med andra ämnen. "The authority exerted by the field’s most powerful players, which fosters both intellectual cohesiveness and the active management of the discipline’s internal affairs, has few equivalents elsewhere." (s 90) (3) hur nationalekonomins affilieringar förändrats sedan 1945, inte minst genom business schools uppgång och hur nationalekonomin blivit mer inriktad på näringslivsfrågor och finans. (4) Särdrag i nationalekonomernas materiella situation och världssyn. De sammanfattar: "Taken together, these traits help to define and account for the intellectual self-confidence of economists and in turn for their assertive claims on matters of public policy." (s 91)
(1) Insularity. Nationalekonomin lämnade i mitten av 1900-talet historien bakom sig och gick över till att influeras av "hårdare" vetenskaaper såsom fysik (Mirowski 1989). Idag utmärker sig disciplinen för sitt fokus på abstrakt teori och kvantitativ metod; så skriver Edward Lazear (2000) att “The ascension of economics results from the fact that our discipline has a rigorous language that allows complicated concepts to be written in relatively simple, abstract terms.” Disciplinen har strikta epistemologiska krav: en professor som Fourcade (2009) har intervjuat menar att om man gör avsteg från den nyttomaximerande standardmodellen så säger folk att dina bevis är "anekdotiska", och det är "the end of you". Idag säger de samma sak genom: "it's not identified". (Jfr Angrists "Credibility Revolution".) Disciplinen är mindre abstrakt teoretisk idag än på 70-80-talen och mer empirisk, men på ett specifikt och kvantitativt sätt. Och den tar inte heller nu in influenser från andra ämnen. De refererar en studie av Jacobs (2013) som visar att citeringarna i artikelpubliceringar 1997 så gick 81 procent i nationalekonomin till den egna disciplinen; i sociologi var siffran 52 procent, i antropologi 53 rpocent och i statsvetenskap 59 procent. Fourcade et al anger tre skä till att nationalekonomer bortser från vad andra discipliner håller på med. Ett, nationalekonomernas rational choice-verktygslåda funkar inte så bra ihop med vad andra samhällsvetenskaper tar för givet, nämligen att individer och deras preferenser formas av omgivningen -- "de gustibus non disputandum" som Stigler och Becker (1977) sa. Två, de kvalitativa metoder som används av "interpretative social scientists" gillas inte av nationalekonomerna. Tre, att nationalekonomerna ser sig själva som överst i samhällsvetenskapens hierarki minskar deras vilja att lära sig av andra. (s 93) Artiklar i American Political Science Review, topptidskriften i statsvetenskap, citerar de 25 bästa nationalekonomiska tidskrifterna mer än 5 gånger så ofta som American Economic Review citerar de 25 bästa statsvetnskapliga. I American Sociological Review går 2.3 procent av citeringarna till nationalekonomer, medan AER:s citeringar bara i 0.3 procent av fallen går till sociologi. Pierre Bourdieu, den forskare som US-amerikansk sociologi citerar mest idag, har nämnts en enda gång i AER under 2000-talet medan Gary Becker nämnts 41 gånger i ASR. Max Weber och Mark Granovetter nämndes fyra gånger var i AER medan James Heckman citerades 25 gånger i ASR och Oliver Williamson 13 gånger. "Economic imperialism" är ett skällsord som också används mer positivt av nationalekonomer själva. "They may ask for guidance upon arrival, even partner-up with the locals (with whom they now often share the same data). But they are unlikely to learn much from them, as they often prefer to deploy their own techniques. And in some cases, the purpose has been simply to set the other disciplines straight." (s 94) En opinionsundersökning visar att nationalekonomer är mindre förtjusta i interdisciplinär kunskap än andra (s 95). Detta tolkar sociologerna Fourcade et al som ett uttryck för nationalekonomernas högre status: de med hög status behöver inte beakta andra, medan de med låg status måste se till de i toppen av hierarkin för erkännande. (s 95) Liknande så har Fourcade (2006) visat att forskare utanför USA ser det som mycket viktigt att få erkännande av forskare i USA, men det omvända gäller inte.
(2) Hierarkin inom disciplinen. "There is substantial evidence that notwithstanding deep political differences amongst themselves, economists are more likely to think in a strongly integrated and unified framework than other social scientists. For instance, economists agree widely on the core set of principles and tools that structure PhD training. They also rely on textbooks much more than the other social sciences do, including at the graduate level—and graduate textbooks tend to be written by faculty from elite departments. In a survey conducted in 1990, graduate education was found to be “amazingly similar” across economics PhD programs (Hansen 1991, p. 1085)." Lamont (2009)* har testat hur eniga forskare i olika discipliner är om vad som är bra forskning och bra forskningshantverk, och nationalekonomer är mycket mera enade än t ex sociologer; historiker når också en hög gra av enighet om vad som är bra historiskt hantverk, men de är å andra sidan mer politiskt delade. (s 96) Nationalekonomi är också en disiplin med tightare kontroll än de jämförbara; de topprankade institutionerna har mycket stort inflytande på nationalekonomernas arbetsmarknad. Han (2003) har jämfört anställningsprocessen i historia, engelska, nationalekonomi, statsvtenskap, psykologi, sociologi och matematik. Han visade att i alla undersökta discipliner finns det en stark korrelation mellan ens utbilande institutions prestiga och var man får jobb, men den korrelationen är allra starkast i nationalekonomi. (s 97) Nationalekonomerna organiserar sin interna arbetsmarknad starkt, med tydligt rangordnade job market candidates osv. Att de kan ha en så tydlig struktur och organisering av hur man söker och får jobb visar på deras stora enighet om kriterierna för vem som är en bra nationalekonom. Också publiceringarna visar större koncentration till toppen inom nationalekonomi. De fem topprankade sociologiska institutionerna står för 22 procent av publikationerna i AJS men de fem bästa NEK-institutionerna står för 29 procent av författarna i JPE och 38 procent i QJE. Om man kollar på vilka institutioner författarna fått sin PhDs ifrån blir mönstret än tydligare: topp 5 står för 35 procent i AJS, 45 procent i JPE och 58 procent i QJE. (s 98) Nationalekonomernas organisation AEA är mycket mer dominerad av toppinstitutioner än vad sociologerna och statsvetarnas är. (s 101)
(3) finans. Fourcade et al visar att nationalekonomer ofta citerar finansforskning, och att nationalekonomer verksamma vid business schools fått många nobelpriser på sistone. Zingales (2013) visar att forskning om finanssektorn är mindre sannolik att vara kritisk om någon av författarna är verksam vid en business school.
(4) Nationalekonomer har andra åsikter och högre inkomster än folk i allmänhet. "This growing social distance of economists from the public at large would be irrelevant if economists were not making it their mission to maximize the welfare of ordinary people." (s 107f) Nationalekonomer har större inflytande på världen än vad sociologer har, t ex genom att forma marknader genom att formulera teorier om marknader. (s 109)
Fourcade et al börjar sin korta slutsatssektion med Keynes-citatet som återgivitis ovan, och diskuterar i denna sektion nationalekonomernas interaktion med och inflytande över samhället. Nationalekonomerna tror på teknokratisk visdom och har -- uppfyllda av gott självförtroende -- uppnått makt som politiska rådgivare och detta är ett av fältets största styrkor, men eftersom politiken är så komplex och ofta motsträvig, är det också disciplinens akilleshäl. (s 111)
Fotnot
*Michéle Lamont (2009) How Professors Think: Inside the Curious World of Academic Judgment (Harvard UP).
*Michéle Lamont (2009) How Professors Think: Inside the Curious World of Academic Judgment (Harvard UP).
Referenser
Marion Fourcade, Etienne Ollion, and Yann Algan (2015) "The Superiority of Economists", Journal of Economic Perspectives.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar