Skiftet i Nederländernas ekonomiska politik på 1980-talet

 

Jag har bloggat många gånger om det nu: skiftet i ekonomisk politik i västvärlden på 1980-talet, som man med den bredaste penseln kan beskriva som ett skifte från keynesianism (och socialdemokratisk blandekonomi) till nyliberalism med influenser från monetarism, Public Choice och nyklassisk nationalekonomi. Jag har bloggat om studier om den danska ekonomiska politiken under 2010-talet, om den nationalekonomiska expertisen och debatten i Tyskland och USA efter finanskrisen, om ECB:s förändrade politik efter finanskrisen, och om Storbritanniens ekonomiska politik sedan 1991. Alla dessa studier förhåller sig explicit till den enkla bilden, nästan halmgubben, av en homogen Keynesiansk epok ca 1950-1973 som ersätts av en Nyliberal epok ca 1979-2008 eller 1979-idag, och alla komplicerar de på olika sätt denna bild. [1]

Det är en stor forskningslitteratur och det är förstås eftersom det är en viktig uppsättning frågor: vad har förändrats i den ekonomiska politiken och socialpolitiken sedan 1980-talet, varför har förändringarna skett, och vilka har konsekvenserna blivit? Här ska jag skriva om en artikel som handlar om det nederländska fallet, en artikel av statsvetaren Merijn Oudenampsen publicerad 2020.

Oudenampsens artikel tar avstamp just i idén om ett ekonomisk-politiskt paradigmskifte på 1980-talet. Den holländske premiärministern Ruud Lubbers besökte i januari 1984 Washington DC och porträtterades av Time Magazine som "Ruud Shock", hårdare än Margaret "Järnladyn" Thatcher och som en man som hade ‘transformed the Netherlands from one of Western Europe’s freest-spending welfare states into its leading belt tightener’. Time citerade också självaste Thatcher som på ett besök till Nederländerna skämt-klagat på Lubbers politiska ambition att sänka alla offentliganställdas löner med 3 procent: ‘Mr. Lubbers, are you really intending to cut the salaries of your public employees by more than 3%? That’s a disaster. I am supposed to be the toughest in Europe. You are going to ruin my reputation as the Iron Lady’. (cit. 772)

Hemma i Nederländerna, säger Oudenampsen, hade Lubbers inte något så tufft rykte, utan han var känd som "Ruud Smog" eftersom han talade så otydligt. Det är en paradox: Lubbers hade verkligen radikala nyliberala politiska målsättningar, men hans politiska kommunikation var inte så direkt och konfrontatorisk som Thatchers eller Reagan: han talade inte om någon "morning in America" (Nederländerna) eller om behovet att förändra nationens "heart and soul" som Thatcher gjorde.

Denna paradox befinner sig i centrum av Oudenampsens artikel, inte bara eftersom det är en paradox, skenbar eller ej, utan för att det är en teoretiskt intressant paradox. Den är teoretiskt intressant eftersom de kanoniska analyser av ekonomisk-politiska paradigmskiften som börjar med Peter Halls artikel från 1993, säger rakt ut att paradigmskiften sker i tider av hårda, öppna politiska debatter: ‘the movement from one paradigm to another will ultimately entail a set of judgments that is more political in tone’ (Hall 1993). För Halls teori var det Thatcherska exemplet centralt och det ekonomisk-politiska skiftet i Storbritannien skedde verkligen under hård debatt och med tydliga skiften där Thatcher bytte ut de viktiga ekonomerna och byråkraterna för att uppnå sina mål. I det holländska fallet, säger Oudenampsen, skedde 1982-1986 ett radikalt skifte i ekonomisk politik (nerskärningar i den offentliga sektorn, privatiseringar, avregleringar, skattesänkningar, löneåterhållsamhet) men utan någon Thatchersk dramatik. Detta strider mot huvudfåran inom paradigmskiftelitteraturen; Oudenampsen pekar på Peter Hall, Mark Blyth, Colin Hay och Vivien Schmidt som forskare som utvecklat en teori om institutionell förändring i kristider. I detta ramverk, som formats av Thomas Kuhns vetenskapshistoriska teori om paradigmskiften, så pågår under långa perioder "normal politics" där policy travar på i upptrampade spår, men dessa perioder ersätts sedan av krisperioder, som 1930-talet och 1970-talet, då "normal politics" ersätts av "exceptional politics": "In these moments of uncertainty, established policy instruments fail to produce the desired effects, and political actors lose confidence in established institutions." Blyth (2002) ser kristiderna som tider av djup osäkerhet, när agenter blir osäkra om sina materiella intressen och hur man ska främja dessa. 

"In such a context, political entrepreneurs come to the fore that contest the existing policy framework and offer alternative solutions to the crisis. Crucial is that a crisis is not a self-apparent phenomenon but rather something that different camps argue over, in a contest to impose their specific interpretation of the crisis. As a result, there is an enlarged role for ideas in crisis situations, in particular economic ideas, since they determine what a crisis actually is and when a given situation actually constitutes a crisis. The political narration of a crisis, discursive institutionalists argue, decides for an important part what response to the crisis will emerge (Hay 1996)." (s. 775)

Exemplet Thatcher, där nationalekonomer som Friedman och Hayek spelade en tydlig roll liksom tankesmedjor, blev centralt för teorierna om paradigmskiften, och Colin Hay menar att paradigmskiften associeras med "open political contestation" och "highly politicized and public debates":

"Paradigm shifts tend not to occur as a result of social or strategic learning on the part of experts, policy makers, bureaucrats, or civil servants. Instead they are generally associated (at least within advanced liberal capitalist democracies) with highly politicized and public debates about the desirability and feasibility of contending political goals." (Hay 2001, p. 200)

Det holländska fallet på 1980-talet passar inte med denna typ av modell av en öppen debatt och ett "battle of ideas", och Visser och Hemerijck publicerade 1997 en hel bok om det holländska skiftet, A Dutch Miracle. Job growth, welfare reform and corporatism in the Netherlands, där de hävdar att det skedde på ett annorlunda sätt än det Thatcherska. Tvärtom, sade de, så skedde skiftet i Nederländerna genom byråkraterna och policy-experterna, som tilldelades ett stort handlingsutrymme eftersom det rådde ett så stort konsensus om politiken bland politikerna:

"A broad consensus over central policy goals, justifying the hierarchy of ends and means, renders policy elites sufficiently autonomous from partisan pressures to enable executive agencies to formulate and implement policies based upon efficiency, expertise, and professional rationality rather than political expediency." (cit. 776)

Enligt Visser och Hemerijck hade den holländska skillnaden från det brittiska fallet bland annat sina rötter i de olika valsystemen: medan det brittiska majoritetsvalsystemet tenderar att ge regeringar stora majoriteter, ger proportionella valsystem som det i Nederländerna mer komplexa politiska situationer där olika partier behöver förhandla för att bilda koalitionsregeringar. Därför behövs mer konsensus och mer förhandlingar, och förändringarna går inte lika fort och är inte lika konfrontatoriska; detta beror också på fackföreningarnas starka position i Nederländerna på 1980-talet. I centrum av Visser och Hemerijcks förklaring står 1982 års Wassenaar Accord mellan facken, arbetsgivarna och regeringen. 

Oudenampsen dömer fullständigt ut konsensusförklaringen; hans diskussion av den börjar brutalt: "The problem with the consensus argument is that there is little evidence in the 1980s for a ‘broad consensus over central policy goals’, neither in corporatist institutions nor among political parties." (s. 777) Fackföreningarna tog i själva verket kampen mot nerskärningspolitiken (men förlorade) och de förespråkade genom hela 1980-talet keynesiansk stimulanspolitik istället för löneåterhållsamhet och nerskärningar i socialförsäkringarna. Lubbers-regeringens nerskärningspolitik ledde till stora strejker och demonstrationer; 1983 utbröt den största och längsta strejken på den offentliga sektorn i landets historia.  Den socialdemokratiske partiledaren Den Uyl beskrev inför valet 1982 skiftet till nerskärningspolitik som en del av en "worldwide revolt" mot välfärdsstaten och hans efterträdare Wim Kok fortsatte under andra halvan av 1980-talet med en skarp kritik mot den förda ekonomiska politiken. (778-779) Också viktiga politikers memoarer talar emot en konsensusförklaring: Bert de Vries, socialminister för kristdemokraterna 1989-1994 kritiserar "mytologin" om en konsensus runt Wassenaar 1982, och säger i en intervjubok 1986 istället att ‘Also after Wassenaar, it was war between the trade unions and the government’, likt Frits Bolkestein, ledare för det högerliberala partiet VVD, som i en tillbakablick säger att ‘the golden formula of austerity and wage moderation was not thanks to the so-called polder model, it was the result of a tough political battle’ Oudenampsen säger att efter att ekonomin fick fart igen 1995 så närmade sig parterna och partierna varann i synen på den ekonomiska politiken, och från och med då kan man tala om en konsensus, men vad som hänt är att "this belated corporatist consensus has subsequently been projected backwards in time by politicians, journalists and academics, obscuring the more conflictual origins of the Dutch paradigm shift" (s. 778). [2]

På många sätt, säger Oudenampsen, passar det holländska policyskiftet på 1980-talet bättre med den konfliktorienterade paradigmskiftelitteraturen a la Hall, Blyth och Schmidt, men det holländska fallet avviker också från paradigmskifteteorin i det att skiftet inte härrörde ur den öppna politiska debatten, utan ur den teknokratiska arenan.

Det nederländska skiftet sprang ur regeringar ledda av Ruud Lubbers (1982-1994) och hans finansminister Onno Ruding (1982-89). Nödvändigheten för radikal reform sprang ur det sena 1970-talets situation med svaga offentliga finanser och en kris med företagens lönsamhet. Det Kristdemokratiska partiet, centralt i det holländska politiska systemet, föreslog 1977 en nerskärningspolitik under titeln Bestek '81, men Van Agts regeringar (1977-1982) misslyckades med att genomföra denna agenda. Lubbers hade därför när han kom till regeringsmakten 1982, i koalition med högerliberalerna i VVD, en bestämd avsikt att lyckas med det som Van Agt misslyckats med. Regeringen skar ner på de offentliganställdas löner, på arbetslöshetsförsäkringen, och på de offentliga utgifterna i stort. Det är en politik som man förstår var kontroversiell och svår att genomföra, 1982 likt 1977, men Oudenampsen betonar att Lubbers-regeringen lanserade den som teknokratisk common sense-politik:

"Instead of all-out confrontation, however, Lubbers consciously chose to depoliticize the reforms. There was obvious political polarization: the austerity measures of the Lubbers cabinets provoked large demonstrations and strikes. But the ideological nature of the political turn was carefully downplayed and the policies of the subsequent Lubbers cabinets were depoliticized and framed using the technocratic label of ‘no-nonsense’ politics (Daalder 1990, pp. 98–99). Important here is that Christian democratic politics traditionally has a focus on reconciling class conflict and establishing organic harmony in society (Van Kersbergen 1995). Following this tradition, the 1982 election platform of the Dutch Christian democratic party identified as its ‘core issue’, the ‘realization of harmonious and healthy socio-economic relations’. And it pledged to remedy ‘the distrust between government and social partners’ (CDA 1982, p. 5).
Dutch Christian democrats were partly confronting their own Christian trade union, the progressive wing of their own party, Christian civil society organizations, and a considerable part of their voter base, so they had little incentive to aim for open confrontation. When the Lubbers cabinet first presented its programme in parliament, there was no grand vision or soaring rhetoric but rather a sober and dry enumeration of proposed policy measures..." (s. 781)

Den holländska pressen beskrev denna politiska stil som de nieuwe zakelijkheid, "den nya sakligheten". Lubbers kommunikationschef beskrev i en intervju 1986 den politiska kommunikationsstrategin:

"If you take away three per cent of people’s wages, it is better to refrain from grand narratives. Then you will certainly fall flat on your face. You can proselytize on television with a blackboard on your side, but that does not work. All the viewers can count for themselves. Lubbers understands this. This is a frugal policy, and it is better to present it in a business-like and depoliticized manner. It will seem somewhat corporate, but you shouldn’t loudly proclaim that it is your holy mission to fire so many teachers and care workers. The guideline is: be reserved, if need be a bit boring, don’t react too quickly, and leave your opponents their dignity." (cit. 781-782)

Vad jag inte riktigt förstår här är: även om jag som politiker kan vilja presentera en policy som opolitisk, saklig och motiverad av fakta, så står det ju alltid oppositionen fritt att tvärtom säga att min policy är ideologisk, osaklig och omotiverad! Bara för att en politiker säger "detta är sakligt" så är det ju inget som säger att han eller hon kommer lyckas med sin strategi? (Även om också Anders Borg gjorde det.) Jag tycker inte att det är givet att ett sådan politisk strategi lyckas, men Lubbers strategi verkar ha lyckats: "The result of this strategy of depoliticization and conflict containment is that the Lubbers cabinets were generally associated with a wholesale lack of political vision, and reproached by critics on both the left and the right for replacing politics with accounting." (s. 782)

referenser

Merijn Oudenampsen (2020) "Between conflict and consensus: The Dutch depoliticized paradigm shift of the 1980s", Comparative European Politics 18: 771-792.

fotnoter

[1] Jag har också bloggat om en studie av Sveriges ekonomisk-politiska skifte under 1930-talet som använder Peter Halls modell.

[2] Oudenampsen återkommer också till denna diskussion lite längre ner i texten: "The consensus view seems to follow the logic of post hoc, ergo propter hoc: what comes after explains that what comes before. The Dutch political consensus and policy outcomes at the end of the 1990s have been projected backwards in time, to the beginning of the 1980s. In his work, Mark Blyth (2002, p. 8) criticizes the tendency to identify agent’s intentions with observed outcomes, because ‘the mechanism of
institutional change remains at best underspecified and at worst circular’. In times of crisis, a large degree of uncertainty prevails regarding the expected outcomes of policy decisions. Positive demonstration effects occur far too late to be able to explain
decisions as a simple ambition to ‘make things better’."

Danmarks ekonomisk-politiska paradigm efter 2008

 

ett klipp ur metod-rapporten "Det empiriske grundlag for MAKRO", publicerat av Danish 

Research Institute for Economic Analysis and Modelling år 2021. MAKRO är den 

makroekonomiska modell som danska Finansdepartementet och statistiska byrå arbetar 

med idag; modellen utvecklades på 2010-talet.

 

Den stora finanskrisen 2008 ledde inte till något skifte i det ekonomisk-politiska paradigmet i västvärlden: om vi etiketterar paradigmet som "nyliberalt", i kontrast till det "keynesianska" paradigmet före ca 1980, så är paradigmet i princip detsamma idag, 15 år efter krisen, som under 2000-talet. Detta är en förenklad historieskrivning och man kan ifrågasätta mycket -- hur renodlat keynesiansk var politiken på 1950-60-talen, hur renodlat nyliberal var politiken (t ex i Frankrike) på 1980-90-2000-talen (man kan också peka på den offentliga sektorns expansion under New Labour), och det har väl ändå skett en del förändringar, som den smygiga expansionen av centralbankernas mandat på 2010-talet. Men i det stora sätter ändå förenklingen fingret på något: den ekonomiska politiken blev mer marknadsorienterad och norm-baserad på 1980-90-talen (oberoende centralbanker, mindre fokus på arbetslöshetsbekämpning), och mycket av detta bestod efter 2008. [1]

Om vi arbetar med en paradigm-modell för ekonomisk-politisk förändring, att det finns ett paradigm, och sedan så sker en chock som följs av ett paradigmskifte, och att arketypen av en chock är 1930-talskrisen (som följs av skiftet till keynesianism) och 1970-talskrisen (som följs av skiftet från keynesianismen), så skulle man skulle kunna lägga fram en hypotes om att den stora finanskrisen också den skulle leda till ett paradigmskifte. Men så har inte skett, säger den danske statsvetaren Niels Fuglesang, idag europaparlamentariker för de danska socialdemokraterna, i en artikel från New Political Economy 2023. Varför inte? Han anför ett par förklaringar från forskningen:

"Crouch (2011) attributes ‘the strange non-death of neoliberalism’ to multinational corporations’ capacity to lock government policies onto neoliberal tracks by, for example, funding political parties or threatening to relocate capital. Another stream of studies highlights the popular appeal of the neoliberal idea and how its easily communicated punchlines — such as ‘the state should not spend more money than it has’ — often resonate better with the electorate than the counter-intuitive Keynesian proposition that governments should spend more money in times of crisis (Schmidt and Thatcher 2013, Blyth 2013, p. 7).
A third stream of studies highlights how neoliberal economists use their positions in state bureaucracies, the EU bureaucracy and the financial sector to promote neoliberal ideas (Blyth 2013, Christensen 2017, Matthijs and Blyth 2018). Mirowski (2013, pp. 205–216) shows how neoliberal economists move around among positions in the financial sector, at universities and in government, and how they use these positions to speak out as ‘independent’ experts, while in reality they serve as a public relations arm for the financial sector. Moreover, scholars have argued that economists and technocrats have institutionalised neoliberalism in bureaucracies via devices such as policy evaluation systems and economic forecasting models (Henriksen 2013, Breidahl and Andersen 2021)." (s. 731-732)

Fuglsang vill med sin artikel bidra till den tredje inriktningen inom forskningen, den som fokuserar på de ekonomiska idéernas betydelse. Han argumenterar för att (makro?)ekonomiska modeller har en politisk funktion, inte bara en vetenskaplig:

"I theorise that economic models serve as policy tools with both an overt objective function and a covert political function, and I argue that economic models serve to empower economists and their ideas. On the one hand, policymakers view the economic models as objective ‘black boxes’ because of their reliance on complex mathematical calculations (i.e. econometrics) and economic theories. On the other hand, the economic models have the political function of simplifying the world and promoting certain policy goals and instruments instead of others. Thus, while appearing apolitical, the models do not merely describe the economy but also shape it by guiding policymakers in a certain political direction." (s. 732)

Hans fallstudie handlar om den ekonomiska politiken under Helle Thorning-Schmidts socialdemokratiska regering i Danmark 2011 till 2015, "a social-democratic welfare state with high, progressive taxation, aiming to combine social justice with economic competitiveness" (s. 732). Den danska välfärdsstaten har under decenniet före och decenniet efter finanskrisen sänkt skatterna för höginkomsttagare, minskat socialförsäkringarnas generositet och höjt pensionsåldern; "Strikingly, the Thorning-Schmidt government continued these policies despite electoral promises to the contrary." (s. 732) Det är inte desto mindre, säger han, ett "least likely case of neoliberal resilience", med tanke på att det är en socialdemokratisk välfärdsmodell med en socialdemokratisk regering åren efter krisen. (Thorning-Schmidts regering följde efter valet 2011 en period med Venstre-Konservative-regeringar, först under Anders Fogh Rasmussen och 2009 till 2011 under Lars Løkke Rasmussen.) Fuglsang menar också att det är svårt att applicera några av de tidigare föreslagna förklaringarna till nyliberal resiliens på Danmark. Crouchs (anglosaxiskt färgade) förslag att det handlar om att storbolagen har inflytande över de politiska partier genom partifinansiering fungerar inte riktigt i en dansk kontext, där partierna framför allt finansieras av offentligt partistöd och där Socialdemokraterna får det mesta av sitt privata stöd från fackföreningarna, som motsatte sig Thorning-Schmidt-regeringens liberala reformer. Också förklaringen om nyliberal popularitet är svår att applicera i Danmark där de liberala reformerna var impopulära bland regeringens egna väljare och där denna impopularitet var en av förklaringarna till att de förlorade valet 2015. [2]

Fuglsangs teori-sektion börjar med klassikernas klassiker i det här sammanhanget: Peter Halls artikel från 1993, "Policy paradigms, social learning, and the state". "Hall (1993, p. 273) famously explained how policymakers ‘work within frameworks of ideas and standards that specify not only the goals of policy and the kind of instruments that can be used to attain them but also the very nature of the problems they are meant to be addressing’." En rad forskare har under 2000-talet kartlagt hur ett marknadsliberalt paradigm influerat politiken i västvärlden, och Fuglsang pekar särskilt på den forskning som pekar på nationalekonomernas roll: Fourcade (2006), Campbell och Pedersen (2014), Hirschman och Berman (2014), Christensen (2017). [3] Så här introducerar Fuglsang specifikt hur de makroekonomiska modellerna gör politik: [4]

"I argue that governments’ macroeconomic forecasting models are essential to economists’ political influence, as has also been asserted by other scholars. Mügge (2016) has shown that the variables in the economic models are not neutral, but empower certain perspectives at the expense of others. Moreover, following Callon (1998) and MacKenzie (2008), Henriksen (2013) and Braun (2014) analyse how macroeconomic models ‘perform’ the economy. By performing the economy, these authors mean that models not only describe the economy but also shape it by convincing its agents —including policymakers — to follow the model’s logic. Braun (2014, p. 53) argues that models can create consensus around ‘how the economy works’ and ‘how its dynamics can be managed or controlled’, and that the models in this way can influence the policy instruments and targets that governments use. Henriksen (2013) shows how neoclassic models predicting that tax cuts will increase economic growth changed policymakers’ perceptions of the economy and paved the way for Danish tax reductions. Heimberger and Kapeller (2017), Heimberger et al. (2020) and Angeletti (2021) also study how economic models do not merely analyse the economy but end up endorsing certain economic policies. Heimberger et al. (2020) argue that economic models can serve as ‘transmission devices’ that allow actors drawing on the models to promote their political convictions while asserting that they are neutral technologies. Angeletti (2021) asserts that economists simplify the economy when building their models as they ‘select’ the phenomena to include and exclude and ‘qualify’ these phenomena by assigning to them certain qualities. Depending on these choices, Angeletti (2021) argues, the model can influence the political debate by determining which policy instruments are relevant for policymakers."

Fuglsang accepterar den övergripande idén att makroekonomiska modeller spelar politisk roll, men säger att i hans egen studie så lägger han till ett nytt lager i analysen genom att visa mer konkret hur olika politiska aktörer använder sig av de ekonomiska modellerna i sina argument. 

Han gör en fokuserad fallstudie av vilken roll det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell spelade i den ekonomiska politiken 2011-2015. Han har induktivt definierat tre stadier, "defined by the Thorning-Schmidt coalition’s shifting political positions as well as by the model’s influence at different stages of the policy process" (s. 735). Han använder tre typer av källor: (1) dokument från Statistik Danmark och från Finansdepartementet, som är de två institutioner som utvecklar de makroekonomiska modellerna. (2) För att undersöka hur de politiska partierna använder modellerna, så använder han offentliga tal, pressreleaser och politiska förslag från regeringen, samt nyhetsartiklar från tidningarna. (3) Han har intervjuat tre seniora ekonomer från Finansdepartementet, fyra ekonomisk-politiska talespersoner från de politiska partierna, och en tidigare finansminister -- från Thorning-Schmidts regering, antar jag.

I analysen frilägger han hur makromodellen [6] använts på tre sätt: som ett vapen (för att attackera policies), som ett spelbräde (på vilket man förlägger förhandlingar), och som en sköld (för att skydda policies).

 

Fuglsangs sammanfattning av ett av de centrala dragen i det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell, ADAM, som användes på 2010-talet

 

Bakgrunden är att det danska finansdepartementets makromodeller sedan det sena 1970-talets ekonomiska kris haft en mycket stark position i det danska ekonomisk-politiska samtalet: med 70-talets höga arbetslöshet och skuldsättning var politikerna förvirrade, och övertalades om att Finansens nya modeller kunde förklara situationen. (Campbell och Pedersen 2014.) Sedan dess har dessa modeller en mycket stark position: Fuglsangs intervjuade politiker säger att alla politiska partier måste förhålla sig till vad modellerna säger om hur olika policyförslag kommer påverka sysselsättningen, statsbudgeten och BNP-tillväxten. Så här beskriver Fuglsang den modell, ADAM, som var på plats 2011-15 och hur den användes:

"During the Thorning-Schmidt government, ADAM (Annual Danish Aggregate Model) was the Finance Ministry’s main model. ADAM, developed by Statistics Denmark, is an econometric model whose equations are estimated according to time-series national accounts data expressing a mix of Keynesian and neoclassical ideas. In the short term, labour demand determines the employment rate, whereas in the medium term (seven years) and the long term, labour supply determines the employment rate (Danmarks Statistik 2013).
However, the Finance Ministry mainly uses ADAM to forecast the economy in the short term. For medium- and long-term calculations, the Ministry uses ADAM as an ‘accounting framework’, wherein many model equations describing the relationships between variables are turned off (Economist 1, interview). In the medium and long term, the Finance Ministry instead uses the ‘law models’, which are big spreadsheets with samples of the Danish population containing data on income, wealth, pension, age, education and occupation for each individual (Finansministeriet 2003). The Ministry uses this micro data to forecast the effects of reforms on economic distribution, labour supply, and public finances. For example, if the government proposes tax cuts or a change in retirement age, the law models allow policymakers to see how the policy influences diverse groups in the population. The Ministry then uses certain assumptions, based on peer-reviewed micro studies, to forecast how the change in the affected groups’ economic situation will influence their willingness to take up work (Finansministeriet 2002). According to these assumptions, when the marginal tax on income decreases, people have more incentive to work, thereby increasing the labour supply. Likewise, the assumption is that when social benefit levels are reduced vis-à-vis average wages, labour supply increases (Finansministeriet 2012, pp. 18–19). The Ministry also assumes that raising the official retirement age increases the labour supply, as people then tend to work more years before they retire." (s. 736)

Över decennierna har rationella förväntningar-skolan inom nationalekonomin nått ökad inflytande och sådana antaganden har också arbetats in i ADAM, framför allt genom fokus på arbetsutbudet och modelleringen att öktat arbetsutbu leder till större sysselsättning, mer ekonomisk tillväxt och förstärkta statsfinanser.

Mellan 2008 och 2010 ökade arbetslösheten kraftigt i Danmark: från den extremt låga nivån 2,4 procent, till mer moderata 6,1 procent. Samtidigt försvagades statsbudgeten från ett översktot om 5 procent av BNP år 2007 till 2-3 procents underskott åren efter 2008. Løkke Rasmussens liberal-konservativa regering föreslog att man skulle öka arbetsutbudet genom att minska möjligheterna till förtidspension och sänka tiden under vilken man kunde få a-kassa, från fyra år till två. Enligt antagandena om att ökat arbetsutbud leder till ökad sysselsättning och tillväxt, så skulle det kunna vara en väg ut ur krisen. Oppositionspartierna Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti formade inför valet 2011 en koalition och presenterade en motsatt plan, under rubriken ‘A Fair Solution – Together Out of the Crisis’. Också de, säger Fuglsang, accepterade arbetsutbudets centrala roll för den ekonomiska politiken men ville använda andra åtgärder för att stimulera utbudet: höjda skatter för toppinkomsttagare, nya kollektivavtal med längre arbetsveckor, och kortare universitetsutbildningar, så att studenterna skulle komma ut i arbetslivet snabbare. Under valkampanjen använde regeringen ADAM för att attackera oppositionens förslag: de bad Finansen kalkylera vilka effekter oppositionens förslag skulle ha på arbetsutbudet, och kalkylerna sa att de positiva effekterna inte var lika stora som de som regeringens policyförslag hade. (s. 737-738)  ADAM innehöll en effekt från socialförsäkringarnas generositet till arbetsutbudet, och från marginalskatterna till arbetsutbudet, men inte från kollektivavtalen. Därför kunde Finansens utredning inte gärna komma fram till att S-SF-programmet skulle öka arbetsutbudet, och tidningarna rapporterade under rubriker som ‘Finance Ministry Butchers the Red Plan’. Detta var modellens första användning i Fuglsangs typologi: som vapen.

Fas två börjar efter valet, som Thorning-Schmidt-koalitionen vann. Thorning-Schmidt bildar regering inte bara med SF utan också med Det Radikale Venstre. Den bredare koalitionen enas om ett ekonomisk-politiskt program som skrotar valkampanjens Fair Solution-program och istället fortsätter på den liberal-konservativa rergeringens program "in the broadest sense". De begränsar rätten till förtidspension och minskar a-kassans längd, just som Løkke Rasmussen föreslagit och som S under valkampanjen avfärdat. De sänker också inkomstskatterna och socialförsäkringarnas ersättningsnivåer, detta ett krav från Radikale Venstre, och som enligt makroberäkningarna ska öka arbetsutbudet med ytterligare 55 000 personer. Varför gick då Socialdemokratenra så fullständigt med på Radikale Venstres krav? S var givetvis beroende av RV för att kunna regera, men det motsatta gällde också: utan S fick RV inget inflytande. Fuglsang pekar på hur ADAM-modellen spelade en viktig roll här i att faktiskt övertyga S egen finansminister om att han förespråkat en felaktig politik under valrörelsen, och att det vore sakligt bättre att ge efter för RV:s krav:

"First, model estimates seem to have convinced the Social Democrat finance minister, Bjarne Corydon, about the necessity to implement labour supply reforms as defined via the model’s logic. Corydon had been central in designing the Fair Solution plan (Kristensen 2011), which as described aimed at decreasing inequality by increasing taxes for the highest-income groups. However, once in office, Corydon accepted the Ministry of Finance’s negative assessment of the Fair Solution plan. He stated that the government would use the ‘conventional calculation principles’, as it was ‘the only responsible thing to do’ (Corydon, cited in Arnfred and Thobo-Carlsen 2012). Moreover, he has continued to defend the Ministry’s model since leaving office (Corydon 2021).
Second, while the model did not convince all ministers or MPs from the Social Democrats and the Socialist People’s Party (Gjertsen and Boddum 2012), it proved to be a powerful resource for the Social Liberals and Bjarne Corydon in negotiations inside the government and the Parliament. In this context, the model worked as a game board, which gave neoliberal ideas an advantage compared to non-neoliberal ideas. The Social Liberals could — contrary to their opponents — refer to seemingly objective calculations on the positive effects of their policy and thus use the model to exercise power through their ideas. " (s. 738-739)

Fuglsang citerar här en av sina intervjuade politiker som menar att ADAM gör den ekonomisk-politiska diskussionen väldigt svår: den är helt central och används hela tiden, men de flesta av politikerna förstår inte hur den fungerar, och accepterar okritiskt att "det är så här världen fungerar". Eftersom ADAM inkorporerat nyklassiska idéer från Lucas, Prescott et al om hur arbetslösheten fungerar, i princip som en frivillig "ledighet" där de arbetslösa väljer att vara arbetslösa beroende på sina incitament, så gynnar modellen systematiskt marknadsliberala och utbudsorienterade policies, och får mer vänsterorienterade förslag att framstå som "wildly unaffordable". (739)

Den tredje fasen i Fuglsangs analys, och den tredje funktionen för modellen, är ADAM som en sköld mot kritik av nyliberala idéer. Han pekar på att modellens antaganden förvisso har kritiserats: rapporter har pekat på att effekten av skattesänkningar och försämrade socialförsäkringar på arbetsutbudet inte är så entydig som ADAM säger, och självaste De Økonomiske Råd diskuterade 2017 ifall modellen gav en politisk bias i det att skattesänkningar enligt modellen ökar arbetsutbudet,  medan offentliga satsningar på barnomsorg inte ger någon sådan effekt. (Vilket de gör i verkligheten, utanför modellen.) På grundval av detta ifrågasatte också, föga förvånande, vänsterpolitiker modellen, men finansminister Corydon försvarade den, och efter Thorning-Schmidt-regeringens tid så fortsatte Finansdepartementet att döma ut kritik av modellen med minst sagt grova argument om "fake news" och populism á la Donald Trump. Den borgerliga regering som följde Thorning-Schmidt fortsatte arbeta med ADAM, och när Socialdemokraterna under ledning av Mette Frederiksen vunnit valet igen 2019 så har S-regeringen (med Nicolai Wammen som finansminister) gett ekonomerna i uppdrag att vidga modellen till att inkludera miljö-effekter och effekter av offentliga utgifter på arbetsutbudet. Men, säger Fuglsang, i skrivande stund i oktober 2022  så består modellens huvudelement och ordföranden för De Økonomiske Råd har hävdat att man inte ska förvänta sig några "revolutioner".

I sina slutsatser pekar Fuglsang på de ekonomiska idéernas makt, och nyliberala effekter av de idéer som byggts in i ADAM:

"This article has argued that economic models are policy tools with both an overt objective function and a covert political function. Because of their complexity, economic models constitute a black box to most policymakers, who tend to view model evaluations of different policies as objective analyses. However, such models also have a political function, because they simplify the world by including certain variables and relationships while excluding others, and thereby endorsing one type of policy at the expense of others." (s. 740)

Den aspekt som jag inte tycker riktigt utforskas här, men som det vore intressant och viktigt att veta mer om, är graden av diskussioner inom det nationalekonomiska samfundet i Danmark om hur rimliga Lucas-Prescotts idéer om arbetslöshet och konjunkturer egentligen är. Så vitt jag kan se har stora delar av nationalekonomin tagit avgörande steg mot den politiska mitten sedan 1980-talet, bort från Lucas-Prescotts nyliberala idéer från det sena 1970-talet om att arbetslöshet i princip är ett val som folk gör när det är för enkelt att vara arbetslös. Det borde därför kunna vara kontroversiellt också inom nationalekonomin att modellera sysselsättningen så som ADAM gör enligt Fuglsangs framställning, och de politiska partier som vill kritisera ADAM:s nyliberala antaganden borde också kunna använda sig av den inomvetenskapliga kritiken. I en lärobok som Wendy Carlin och David Soskices Macroeconomics (2015) så framställs t ex Lucas och Prescotts Real Business Cycle-modell, RBC, som något av en överspelad (men viktig!) fas i makroekonomins nyare historia, då den sedan 1990-talet ersatts av nykeynesianska DSGE-modeller.

 

diagram över de makroekonomiska modellernas utveckling, ur Carlin och Soskice bok Macroeconomics (2015). I den nyaste utgåvan, från 2014, som finns fritt tillgänglig som pdf från Carlins hemsida, är diskussionen om utvecklingen från RBC till nykeynesianska DSGE-modeller i kapitel 18.I den nya utgåvan fäster Carlin och Soskice stor vikt vid utvecklingen av makro med heterogena agenter (inklusive ekonomisk ojämlikhet) vilket strider mot en av Lucas och Prescotts huvudantaganden, det om den representativa (och homogena) agenten

I och med att Fuglsang inte diskuterar möjliga debatter och oenigheter inom nationalekonomin så kortsluts diskussionen om skillnaden mellan ADAM:s specifika politiska effekter, och politiska effekter av makroekonomiska modeller mera generellt. Men Fuglsang säger dock explicit att ett av det danska fallets utmärkande drag, och som spelar roll för den politiska utvecklingen, är den höga graden av konsensus bland danska nationalekonomer, i enlighet med Campbell och Pedersens (2014) studie där de jämför Danmark, Tyskland, Frankrike och USA. På grund av denna konsensus, säger Fuglsang, har det bara presenterats en makromodell i den danska ekonomisk-politiska debatten, och denna har blivit desto mer inflytelserik. 

I det sista stycket av artikeln säger han att det svenska, det brittiska och det tyska fallet kan vara likt det danska: Stephanie Mudge har i Leftism Reinvented (2018) visat hur de socialdemokratiska partierna i dessa länder på 1980-talet frångick de keynesianska nationalekonomerna som de tidigare lyssnat på, och istället vände sig till mer marknadsliberala ekonomer på Finansdepartementet och i finanssektorn.

 

referens

Niels Fuglsang (2023) "The ‘strange non-death’ of economic models: how modelling contributed to neoliberal resilience in Denmark", New Political Economy 28, 5.

fotnoter

[1] Fuglsang använder själv följande definition av nyliberalism: "the idea that free markets and competition outperform other forms of economic organisation in providing wealth and prosperity to the society". (s. 732) I metod-delen lägger han till: "I understand neoliberal policies as those that diminish economic redistribution and enhance market logic by establishing ‘incentives’ for people to work, in contrast to classic welfare-state policies (e.g. pensions, unemployment benefits and progressive taxation) that offset market logics by redistributing economic resources." (s. 735)

[2] Fuglsangs referenser är här en artikel i Berlingske Tidende 2013 om reformernas impopularitet och Goul Andersen and Shamshiri-Petersen 2017,   Fra Krisevalg Til Jordskredsvalg: Vælgere På Vandring 2011-2015, om detta som en av orsakerna till valförlusten.

[3] " Moreover, recent studies have shown how neoliberals work to limit democratically elected politicians’ influence on economic policies, instead promoting the influence of neoclassical economists, who have come to be viewed as competent and rational (Maradiga 2020, Stahl 2020, Mandelkern 2021)." Maradiga är hans bok Neoliberal Resilience på Princeton UP; Mandelkern är hans artikel i Socio-Economic Review; och Stahl är hans artikel "From depoliticisation to dedemocratisation: revisiting the neoliberal turn in macroeconomics" i New Political Economy. Jag har tidigare bloggat om Stahls artikel om De Økonomiske Råd, men har inte läst 2020-artikeln. Det verkar röra sig om en mer rent idéhistorisk artikel (influerad av Ellen Meiksins Woods "social history of political thought") om 1970-talets nyklassiska nationalekonomi med Prescott och Kydland i fokus.

[4] I det Callon-inspirerade ANT-ramverket så kan ju modeller också agera, vara "aktanter".

[5] Han delar i sitt teoretiska resonemang in modellernas roller i två: "the covert political function" och "the overt objective function". (s. 733-735)

[6] När jag kollar på en av Fuglsangs referenser, Finansministeriets rapport Regneprincipper Og Modelanvendelse i Finansministeriet (pdf) från 2012, så förklarar de att de använder en modell som heter ADAM och att de arbetar på att i samarbete med DREAM, Danish Research Institute for Economic Analysis and Modelling, arbetar på en ny modell som ska heta MAKRO. Vid det här laget verkar de ha övergått till MAKRO-modellen.

Kris, vilken kris? Del 2

I gårdagens inlägg ramade jag in den nuvarande ekonomiska situationen jämfört med andra ekonomiska kriser som Sverige gått igenom sedan 1920-talet. I en jämförelse utifrån BNP och arbetslöshet så kom jag fram till att man inte kan beskriva dagens situation som någon "klassisk" kris i stil med 1920-talets, 1930-talets eller 90-talskrisen, men att den stagnerande tillväxten och geopolitiska osäkerheten snarare liknar 1970-talets situation. Om man jämför real BNP så förhåller sig faktiskt år 2024 till år 2016 i princip som 1981 gjorde till 1981: 1973 till 1981 så ökade BNP med 13 procent, 2016 till 2024 så ökade BNP med 12 procent.

Men det finns ju andra indikatorer också, och en som är intimt förknippad med kriser som Depressionen är finansmarknaden. Spontant var jag skeptisk till att etikettera dagens ekonomiska situation som en kris, just med referens till börsen: i USA talade man bara för någon vecka sedan om "all time high", och även här går börsen, om än knackigt, så ändå svagt uppåt än så länge. Om de höga räntorna efter Covid-prischocken var ett hårt uppvaknande för högt belånade svenska hushåll, så är den andra sidan av det myntet att svenska banker tjänat mycket pengar på räntorna: diagrammen nedan visar att Nordeas börskurs ökat med 43 procent på tre år, och Swedbank A med 88 procent.

 

diagram gjorda med Dagens Industris mycket användbara sida för börskurser

Bankaktierna må ha gått särskilt bra (som diskuterat i SVT:s Ekonomibyrån i juni: de visade att telekom och finans gått upp i år, medan fastighetsbolag och bolag som säljer sällanköpsvaror gått back), men det gäller också för börsen överlag att åren 2016-2024 inte innehåll någon dramatisk krasch på nivå med 20-talet, 30-talet eller 90-talet.

 

data från Daniel Waldenströms dataset: Swedish Stock Returns, 1870-2022, serien Stock price index, reala priser,
 och, för de sista åren, från Ekonomifakta, nominella värden justerade med KPI från SCB. 

t = 1921, 1932, 1977, 1993, 2009 och 2020.

 

Diagrammet visar att två av kriserna lämnade börsen på en markant lägre nivå t+4 än vad den var t-4. Det handlar om 1920-talskrisen och 1930-talskrisen. Efter haussen under det sena 1910-talet följde en enorm krasch som blev helt epokgörande för svensk finansmarknad: börsen återhämtade sig egentligen inte förrän i början av 1980-talet. Det sena 20-talet såg visserligen ett uppsving igen, men 30-talets Depression gjorde att 1936 års börsvärde var markant lägre än 1928 års. Sammantaget inledde dessa episoder de ungefär 40 år av finansiell relativ stiltje och industriell kapitalism som kan etiketteras som den socialdemokratiska epoken i svensk historia. Detta sammanföll också med en nedpressning av de ekonomiska eliternas inkomster; som Jacob Wallenberg senare sa: "Tjugotalet var nog det intressantaste och lyckligaste bankdecennium vi haft ... Med Kreugerkraschen och Wigforss kom andra tider. Det blev inte mer detsamma. Gamla tiders bankväsen kom aldrig tillbaka. Det nya var mycket enformigare."*

1970-talskrisen och den stora finanskrisen är betydligt flackare; år 2008 var ett superdramatiskt börsår, om än lindrigare än 20- och 30-talen, och börsen var visserligen högre 2013 än den hade varit 2007, men återhämtningen var inte så kraftig som på 30-talet eller 90-talet. För 70-talet missar fönstret i diagrammet just den enorma börsuppgången som började 1982 och som var lika epokgörande som börskraschen på 20-talet, fast åt andra hållet: början på den nya eran av finanskapitalism.

Liksom i fråga om arbetslösheten sticker 1990-talskrisen ut: inte i någon annan kris var värdet år t+4, i detta fall 1997, större jämfört med år t, i detta fall 1993. Stark börs och svag arbetsmarknad, en inte helt irrelevant kombination som utgör ett arv från 1990-talskrisen, och som återspeglas än idag. 

 

två Aftonbladet-sidor från 1982 och 1984, som exemplifierar tidens diskussion om 

regelundanglidande och fusk ("Nya sätt att smita från skatt") samt tidens granskande, 

indignerade journalistik och känslan av ekonomisk stagnation ("Sverige -- ett låglöneland!")

I diskussionen med Sofia Hårdänge från Affärsvärlden så pratade vi egentligen lika mycket om olika konsekvenser av ekonomiska kriser, som om de ekonomiska krisernas förlopp i sig. Men krisförloppen måste så klart också beskrivas för att kunna diskutera konsekvenser, vilket är vad gjort här. Mitt spekulativa svar angående den nuvarande krisens bredare sociala konsekvenser, var att denna "utdragna lågkonjunktur" (Konjunkturinstitutet) likt 1970-talets kris kan tänkas stärka samhälleliga tendenser till misstro och osämja. 

Som historikerna Kevin Kruse och Julian Zelizer kommenterar om 1970-talets samhällsklimat i USA, i samband med Vietnamkriget, Watergate och ekonomisk recession: "Trust in government was the first thing to go."** Andelen US-amerikaner som angav att de litade på regeringen föll från 55 procent år 1972 till 30 procent år 1978, och parallellt så föll mellan 1968 och 1977 andelen som höll med om påståendet att "business tries to strike a fair balance between profits and the interest of the public" från 70 till 15 procent.*** Jag tror att det är viktigt att se dessa två indikatorer på tilltro eller misstro parallellt: folks attityder hänger ihop, och misstror man den ena institutionen är det troligare att man också misstror den andra.

Jag vill också mena att sådan generell misstro ökar i ekonomiska kristider, genom praktiskt missnöje -- dyra matpriser, brist på jobb, och så vidare. Så skedde under 1970-talet, och det tror jag också är en konsekvens av dagens ekonomiska stagnation. En stagnation som inte är någon riktig kris, men som präglas av osäkerhet, brist på investeringar, och höga priser. William Davies rapporterade nyligen i London Review of Books från brittiska radikalhöger-TikTok, den politiska sfär affilierad med Nigel Farages parti Reform, som är den enskilt starkaste politiska tendensen på brittiska sociala medier, och det som slår mig är just att grundtonen inte bara är, eller inte främst är, rasism elller främlingsfientlighet utan en mer eller mindre konspirationsteoretisk föreställning om att de politiska och ekonomiska eliterna lurar "oss" med olika scams -- varav en stor invandring är en. Davies:

In her recent ethnographic study of Mansfield, the former mining town where 71 per cent of voters backed Leave in the Brexit referendum, the sociologist Sacha Hilhorst discovered that many local residents viewed politics entirely through the lens of ‘corruption’. To this way of thinking, there are plenty of decent people in the world, who look after one another and obey the rules, but politicians are not among them. On the contrary, success in politics is a matter of rule-breaking and rampant self-interest, and power is exploited solely for personal enrichment. (A variant of this mentality manifests in online claims that Volodymyr Zelensky is a liar who wants more of British taxpayers’ money so he can build up his fleet of luxury cars.)

Hilhorst was probing attitudes to politics specifically, but Faragist TikTok is awash with a similar suspicion, captured in the idea of the ‘scam’, of which government, politicians, asylum seekers and big business are all equally guilty. Government raises taxes on the pretence that it will look after people, but instead ‘wastes’ it through inefficiency or misappropriation. Businesses keep on hiking prices, in ways that suggest something fishy is going on.

Den enskilt viktigaste insikten om ekonomiska krisers politiska effekter är att det inte finns en enda förutbestämd politisk konsekvens av en ekonomisk kris: jämförelsen mellan 1920-talet, 1930-talet, 1970-talet, 1990-talet och idag visar, hoppas jag, att ekonomiska kriser i sig kan ha helt olika politiska konsekvenser, beroende på de ideologiska och politiska styrkeförhållandena som råder. Statsvetaren Colin Hay har betonat att kriser "are above all public constructions", de kräver en aktiv process av berättande (narration) där råmaterialen av kris binds ihop och ges mening.**** I dagens politiska kontext, präglad av en urholkning av den politiska mitten, en socialdemokratisk fantasilöshet som går tillbaka åtminstone på 1990-talskrisen, och förekomsten av ett starkt högerpopulistiskt narrativ, tror jag därför att ekonomisk stagnation kan arbeta väl för högerpopulismen, medan en liknande kris i Sverige på 1970-talet snarare stärkte å ena sidan ett liberalt reformalternativ, å andra sidan en vänsterpopulistisk tendens. Däremot så ser jag en likhet mellan 1970-talet och idag inte i vilka ideologiska projekt som stärks av krisen, utan i tillväxten av misstro och, i extrema fall, konspirationsteorier.

 

fotnoter

* Jacob Wallenberg citerad ur  Håkan Lindgrens biografi, Jacob Wallenberg 1892-1980 (Atlantis, 2007), s. 28. Se också min artikel med Jakob Molinder om svenska toppinkomster 1909-1950. 

** Kevin M. Kruse och Julien E. Zelizer, Fault Lines: A History of United States since 1974 (2020). Pocketutgåva, WW Norton. Citat från s. 7, siffror från s. 17.

*** Siffrorna om tilltro till regeringen kommer från Kruse och Zelizer, s. 17, och tilltron till näringslivet från  Jonathan Levy, Ages of American Capitalism: A History of the United States (2021). New York: Random House, s. 555.

**** Jag refererar Hay i andra hand, utifrån Robert Saunders, "'Crisis? What crisis?' Thatcherism and the seventies", s. 25-42 i Ben Jackson och Robert Saunders (red.), Making Thatcher's Britain (Cambridge University Press, 2012).

Kris, vilken kris?

I förra veckan blev jag uppringd av Affärsvärlden som ville diskutera den nuvarande ekonomiska krisen. Vilken kris? tänkte jag. Jag är ekonomisk-historiker, inte expert på dagens ekonomi per se, och har inte alltid hundra-koll på konjunkturindikatorerna (även om jag ibland skriver om samtida fenomen, som olika skandinaviska inflationsutfall sedan Covid). Därför var jag också tvungen att färska upp min bild av dagens ekonomi, i respons på vår diskussion.

Affärsvärlden-journalisten frågade mig om hur dagens kris -- covidkrisen, inflationskrisen som är relaterad till Rysslands krig i Ukraina, osäkerheten som har att göra med Trumps lynniga ekonomiska politik -- ser ut i ljuset av Sveriges moderna ekonomiska historia. Min huvudsakliga reflektion var nog att vi idag inte lever i en ekonomisk kris av den typ som vi hade i början av 1920-talet, början av 1930-talet eller 1990-talet, när hela ekonomin kraschar på en gång och bönder går i konkurs, banker går i konkurs, och BNP faller med 5, 10, 15 procent på ett år. Snarare så liknar dagens ekonomiska läge det som vi hade i det sena 1970-talet när det inte var så att BNP föll drastiskt varje år, men att ekonomin snarare stagnerade, och att förväntningarna om en återhämtning "nästa år" hela tiden fick skjutas upp, också detta under ett mörkt moln av geopolitisk instabilitet som orsakade stigande energipriser och inflation överlag.

I juni publicerade Konjunkturinstitutet sin senaste Konjunkturläget-rapport och bilden jag får där är väl också en av seghet och osäkerhet mer än en kris pang bom. Enligt KI steg BNP med 1,0 procent förra året och kommer stiga med 0,9 procent i år: det är ingen stark utveckling men ingen krasch heller -- utan något som liknar stagnation. Diagrammet som jämför BNP-utvecklingen före och efter 2020 års Covid-krasch visar att Sverige är ungefär på nivå med Euro-området i återhämtning, men klart sämre än USA.

En sammanfattande kommentar från KI är: "Svensk ekonomi befinner sig i en tydlig och utdragen lågkonjunktur utlöst av hög inflation och åtföljande höga räntor." (s. 17)

Som ekonomisk-historiker fick jag ju gå till de historiska nationalräkenskaperna för att se om min instinkt stämde, att vi idag har en seg återhämtning men en relativt flack "krasch". Och det stämde, som vi kan se i diagrammet nedan. När man jämför 1920-talets svåra (och historiskt underskattade*) kris och 30-talets Depression med 1970-talskrisen, 1990-talskrisen, 2008 års finanskris och dagens situation, så delar kriserna lite granna själva in sig i grupper.

 

Diagrammet visar BNP i fasta priser (ej justerat för befolkning) relativt till år t som jag i varje fall identifierat som den lägsta BNP-nivån under respektive kris. t = 1921, 1932, 1977, 1993, 2009 och 2020. Datat kommer från Rodney Edvinssons BNP-serie (från användningssidan) för 1917-2013 och från SCB Statistikdatabasen för 2016-2023, extrapolerat med 2024 års BNP-tillväxt enligt Konjunkturinstitutet (Konjunkturläget juni 2025).

Det är tydligt att 1920-tals och 30-talskriserna hade kraftiga BNP-fall, och än mer markerat kraftiga återhämtningar: fyra år efter krisens BNP-botten (1921 respektive 1932) så var BNP mer än 20 procent högre än bottennoteringen. Men dagens återhämtning är inte bara långsammare än dessa två, utan långsammast över huvud taget, tillsammans med 70-talskrisen. Detta har också att göra med den speciella profilen före krisen: i dagens "kris" var BNP så sent som 2018 ändå lägre än vad den var 2020. Det är en stor skillnad jämfört med det sena 1980-talets överhettning eller de goda åren 2005, 2006 och 2007. På det hela taget är faktiskt BNP-kurvan 2016-2024 väldigt lik kurvan för 1973-1981, vilket i alla fall på detta ytliga plan stärker min tes om likheten mellan 70-talskrisen och idag.

Vad utmärker då dagens situation enligt Konjunkturinstitutet? Den korta sammanfattningen är i princip att exporten hålls tillbaka av den internationella ekonomiska osäkerheten (relaterad till USA-politiken), och att hushållens konsumtion utvecklas långsamt eftersom hushållen är försiktiga efter år av inflation och höga räntor.  Under 2024 ökade hushållens konsumtion bara med 0,6 procent, den offentliga konsumtionen med 1,3 procent, inte minst genom försvaret, och bruttoinvesteringarna med 0,2 procent. (Konjunkturläget juni, tabell 2.) Exporten växte med 2,0 procent. (Och importen ännu snabbare: 2,2 procent.) KI räknar med att försvarets expansion kommer fortsätta bidra till tillväxten de närmsta åren, medan kommunernas utgifter snarare kommer stagnera. Som jag tolkar det är då de två faktorer som skulle kunna få fart på tillväxten (a) exporterna, om världsläget förbättras, och (b) hushållens konsumtion, som också skulle tillåta byggsektorn att komma igång igen.

 

Den faktor som verkligen talar för att vi befinner oss i en kris, historiskt talat, är den öppna arbetslösheten som under 2024 låg på 8,4 procent och som under 2025 kommer nå 8,8 procent, enligt KI. Men detta är ju inte resultatet av någon plötslig chock, utan tvärtom en konstant hög nivå -- om något, en perma-kris. I diagrammet nedan har jag plottat arbetslöshetens utveckling i de olika kriserna som i BNP-diagrammet ovan, förutom för 20-talskrisen som hade en så häftig utveckling (arbetslösheten steg 20+ procentenheter) att den gör de andra serierna väldigt svårläsliga när man tar med den. Måttet på y-axeln är hur hög arbetslösheten är jämfört med år t. Här är det alltså bra att ha ett negativt värde: då är arbetslösheten lägre än under krisens djup. 1930-talskrisen har den förväntade, arketypiska kris-utvecklingen: arbetslösheten stiger med 12 procentenheter från de goda åren 1928 och 1929 (före svarta oktober!) till år 1932, sedan stiger arbetslösheten lite granna till under 1933, och sedan sätter en snabb återhämtning in och arbetslösheten är 1936 11 procentenheter lägre än vad den var 1932. De andra kriserna har annorlunda mönster.

 

år t i diagrammet är samma som i BNP-diagrammet ovan, och har alltså inte om-identifierats utifrån arbetslöshetens nivåer. t är alltså = 1921, 1932, 1977, 1993, 2009 och 2020. Källorna är Jakob Molinders dataset för 30-talet, 70-talet och 90-talet, och SCB (AKU, åtkommet genom Statistikdatabasen) för 2000-talet och framåt. 20-talskrisens kurva är lik 30-talskrisens fast ännu mer extrem och har uteslutits här eftersom den gör diagrammet svårläsligt.

Vi ser i diagrammet att 1990-talskrisen har ett väntat format före krisen: under de goda åren 1989-90 är arbetslösheten ungefär 8 procentenheter lägre än vad den är 1993, och krisen innebär alltså en stark ökning av arbetslösheten. Men olikt 30-talet sker det inte någon snabb förbättring därefter, utan tvärtom så biter sig arbetslösheten fast och är lika hög 1997 som den var 1993. 1970-talskrisen (centrerad kring 1977), finanskrisen (centrerad 2009) och Covidkrisen står i sin tur för ännu ett nytt mönster: en väldigt flack utveckling utan vare sig stora ökningar av arbetslösheten i krisen (förutom Covidkrisen) eller rejäla återhämningar därefter. Här kan man återigen förfina analysen genom att separera ut 1970-talet när den öppna arbetslösheten ändå varierade extremt lite med vår tids mätt: arbetslösheten var 2,5 procent 1973, 2,0 procent 1977, och 2,8 procent år 1981, inte mycket att tala om! Även om Covidkrisens linje alltså ligger ganska nära 1970-talskrisens, så måste man alltså betona skillnaderna: 2016 till 2024 varierade arbetslösheten mellan 6,5 procent (år 2018) och 8,9 procent (år 2021), och nivåskillnaden är alltså slående jämfört med 1970-talet.

Jämförelserna med de historiska kriserna faller för min del ut så här. Dagens ekonomiska situation liknar inte alls de tre drastiska ekonomiska kriser som Sverige hade under 1900-talet: 20-talskrisen, Depressionen, och 90-talskrisen. Däremot så liknar vår "utdragna lågkonjunktur" (KI) situationen i det sena 1970-talet och 1980-talet på så sätt att ekonomin går långsamt och präglas av stor osäkerhet både inhemskt och, framför allt, på den internationella arenan: geopolitik, råvarupriser, ekonomisk politik. Jag tror därför att det i själva segheten och utlandsberoendet finns en likhet med 70-talskrisen, medan man också måste ta in att den höga arbetslösheten snarare är ett fenomen från 90-talskrisen, som i grunden förändrade svensk ekonomi genom den dualisering och polarisering -- klassmässigt, geografiskt -- som vi sett sedan dess.

noter

* Adam Tooze i The Deluge (2014) om 20-talskrisen: "a truly spectacular economic shock -- the worldwide depression of 1920, perhaps the most underrated event in the history of the twentieth century".

Agara konflikter i 1930-talets Spanien

Vilken roll spelade den agrara ojämlikheten -- mellan godsägare och lantarbetare, och mellan dessa och olika slags bönder -- för de sociala och politiska konflikterna i Spanien i början av 1930-talet, när landet var på väg mot ett inbördeskrig? I detta inlägg tittar jag på tre artiklar av den Madrid-baserade ekonomisk-historikern Jordi Domènech, tre artiklar som alla belyser dessa frågor på olika sätt.

Artikeln "Land Tenure Inequality, Harvests, and Rural Conflict" från 2015 tar sitt avstamp i en konventionell förståelse av vägen till inbördeskriget 1936-39 som rotad i det tidiga 30-talets sociala konflikter. I Spanien organiserade sig småbönderna 1931-32 i den anarko-syndikalistiska (CNT) eller socialistiska (UGT) fackföreningsrörelsen, och den andra republiken genomförde 1932 en jordreform för att stävja småbrukarnas missnöje. Domenech relaterar detta till klassiska frågor om hur bönders missnöje och protester kan rucka på politiska regimer:

"In European history, rural unrest or open peasant rebellion have been linked to revolution and civil war, especially when peasant mobilization revolves around the issue of landownership (Acemoglu and Robinson 2005; Moore 1967; Skocpol 1979: 112). Hegemonic accounts of political transitions have considered democratic and popular threats to landowning elites as the main cause of authoritarian reaction and democratic breakdown in interwar Europe (Gerschenkron 1966)." (s. 254)

Strejkfrekvensen var mycket hög i Spanien i början av 30-talet, och anarkister begick upplopp 1931, 1932 och 1933, och "episodes of land seizures in 1933 and 1936; and tragic clashes between rebels and the police". Domenech citerar Malefakis (1970) klassiska verk om 1930-talets Spanien: det pågick enligt Malefakis redan under andra republiken ett “latent and spontaneous Civil War in the countryside”. (cit. 254) Dessa narrativ om 1930-talets rurala konflikter har, säger Domenech, fokuserat på de särskilt ojämlika landsdelarna i södra Spanien.

Han reser dock invändningar mot förklaringar som ser ökad exploatering och ojämlikhet som utlösande faktorer bakom den exceptionella konfliktfrekvensen ca 1931-36: den ekonomiska ojämlikheten föll faktiskt under perioden, de dåliga veteskördarna 1931 och 1933 matchades av goda skördar 1932 och 1934, olivodlande områden hade liknande konfliktintensitet som veteodlande områden utan att ha lika stora fluktuationer i ekonomin, säsongsarbetslöshet var inget nytt på 1930-talet, och lantarbetarnas reallöner "held up pretty well in the 1930s" (cit. 255). [1]

 

 

Spaniens 17 comunidad autónoma, av vilka Andalusien är en

Artikelns syfte är att utvärdera (utmana?) det etablerade narrativet om 30-talets agrara konflikter i Spanien. Domenech gör detta genom en studie av Andalusien, med fokus på provinserna Còrdoba, Jaén och Sevilla. Det finns ingen nationell databas över de agrara konflikterna, och han menar att tidigare mikrostudier lidit av selection bias: historiker har valt att studera vissa platser t ex just för att de hade så hög konfliktintensitet. Den regionala studien ger däremot, menar han, "enough variation in the dependent conflict variables and independent explanatory variables to identify the main causal effects." (s. 255) Andalusien överlag hade en hög konfliktnivå, men det fanns variation där inom. (259-260)

Den huvudsakliga slutsatsen är att det inte var ojämlikhet eller fattigdom i sig som drev konflikterna: "The main conclusion of the paper is that the pattern of conflict analyzed here is consistent with “polity process” explanations and not with “grievance-based” explanations: in 1930s Spain, peasant conflict was obviously affected by inequality and poverty, but did not closely correlate with these variables." (s. 255) [2] Som Domenech säger i sin litteraturöversikt, väldigt rimligt: "Inequality, unemployment and underemployment, crises, and exploitation are the norm, not the exception, in most developing countries and in historical societies, yet conflict only erupts in very special historical circumstances." (s. 258)

I sin översikt av den tidigare spanska litteraturen så betonar han att en del historiker har hävdat att lantarbetarnas ökade politiska aktivism inte kan förklaras av ökad nöd, utan av en politisk process: "The story is not one of exploitation and resistance, but of empowerment, changing expectations, and large changes in the social organization of labor and land markets, especially in towns controlled by the Spanish Socialist Party and the UGT (Collier 1987: 15)." (s. 258) En annan viktig diskussion är den om hur stora skillnaderna var mellan de anarkosyndikalistiska och de socialistiska arbetarrörelserna. Domenech fokuserar i sin analys inte på dessa skillnader, utan snarare på deras grundläggande likheter. (s. 259)

En fördel med att studera Andalusien, känd för sin stora ojämlikhet och höga konfliktintensitet på 1930-talet, är att det där finns data på jordägandets fördelning. "Because the government started the
cadastre in provinces with large estates, quantitative evidence on landownership distribution in 1930s Spain only exists for some provinces, including the provinces studied here (Carrión 1975: 77; Pro Ruiz 1992: 308–16)." (s. 260) De tre provinserna har en del drag gemensamt: de fokuserade på att producera vete och oliver, deras arbetare hade problem med säsongsarbetslöshet, och stora gods dominerade. Dessa egenskaper kan man alltså hålla konstant i den empiriska analysen, medan andra variabler varierar. Det finns inga officiella strejkdata och D använder därför tidningar (som Malefakis 1970) och den historiska litteraturen. (260-261) Här för han också en intressant diskussion om ifall man ska använda antalet strejker som mått, eller antalet deltagare som andel av totala arbetskraften i området (som t ex Korpi och Shalev 1980). Domenech menar att deltagandefrekvensen är problematisk eftersom den är svårmätt, och eftersom den är endogen till strejkens framgång; han använder därför antalet incidenter som intensitetsindikator. (s. 261) Han samlar in data om två typer av incidenter: lantarbetarstrejker ("local strikes of peasants or farmers organized by peasant unions"), och hot mot jordägares äganderätter, i form av jordinvasioner eller "trespassing". (s. 262) Databasens struktur är 252 kommuner i 39 månader från april 1931 till juni 1934, så totalt 9828 observationer.

Forskningsdesignen är probit-modeller med en panelstruktur, där utfallsvariabeln är ifall det sker en konflikt eller ej i kommun i i månad t. Han kontrollerar för skördens utfall, för kommunens specialisering på olika grödor, för de helt jordlösa arbetarnas andel av jordproletariatet. Ojämlikheten i jordägandet, eller som D kallar det "insecure property rights", mäts med andelen av jorden i kommunen som upptas av gods med mer än 250 hektar. För att kontrollera för brist på jord så inkluderar han befolkningstäthet år 1930 och befolkningstillväxten 1920-1930. Dessa ska inte tolkas som indikatorer på en malthusiansk kamp för överlevnad, säger han, utan som konkurrens om avkastningen från jorden. (s. 266) Han kontrollerar för tillgång till information och marknader med variabler för avståndet från kommunen och provinshuvudstaden, kommunens höjd över havet, en dummyvariabel för om kommunen hade en tågstation, och en dummy för om kommunen var centralorten i det juridiska distriktet. Han kontrollerar också för kommunens politiska historia med en dummy för om kommunen hade ett lantarbetarfack år 1916. För att kontrollera för säsongsberoende skillnader i arbetarnas förhandlingsstyrka använder han 11 månadsdummies, från februari-december. [3] I en alternativ uppsättning regressioner testar han effekten av Socialistiska borgmästare, med två konkurrerande hypoteser. Den ena är att socialistiskt styre lokalt ledde till sociala reformer som provicerade jordägarna och ökade konfliktnivåerna. Den andra är att de socialistiska borgmästarna blev utsatta för repression efter valförlusten i landet november 1933. Det finns inte valdata från alla kommunerna från kommunvalet i april 1933 så här blir samplet 109 kommuner. (s. 267) Eftersom socialisternas styrka i valet är en endogen faktor i förhållande till en massa andra faktorer som påverkar konfliktintensiteten, provar Domenech också att begränsa samplet till kommuner där socialisterna "knappt" vann eller förlorade valet. Det finns får val där de hade just över eller under 50 procent av rösterna, så han breddar definitionen av "closely contested election" till kommuner där socialisterna antingen hade 30-49 eller 50-70 procent av rösterna.

Resultaten visar att dåliga skördar inte var någon central drivkraft bakom konflikter; den positiva effekten av en bra skörd på land invasions var mycket större än den positiva effekten av en dålig skörd på strejker. (s. 274) Inte heller strejkernas säsongsmönster stödjer en "grievance-based" konfliktteori: arbetarna strejkade mest under skördemånaderna, särskilt juni och november, inte under månaderna med stor säsongsbaserad arbetslöshet. Jordojämlikheten hade inga signifikanta effekter. Kommuner med mer befolkning, med en tågstation, och med en fackförening närvarande 1916, hade fler konflikter. (s. 276-277) [4] Det verkar som att den stora befolkningen i sig spelade roll, att det fanns en särskild politisk dynamik i mer befolkade kommuner.

I slutsatserna betonar Domenech att ojämlikheten och exploateringen var brutal i 1930-talets Andalusien, men att variationer i ojämlikhet inte kan förklara konfliktintensitetens variationer i tid och rum -- för detta var politiska variabler viktigare. (s. 280-281) På större orter med större tradition av politisk aktivism, protesterade lantarbetarna mer, och de protesterade också mer i skördetider när arbetsgivarnas beroende av sina arbetare var större, och arbetarna därför fick en större påverkansmöjlighet. Domenech betonar också det svårförklarade i såna här stora, ickelinjära processer av konflikter, och att mycket återstår att göra för en systematisk förklaring av 30-talets agrara konfliktmönster i Spanien: "To a great extent, the results from this paper suggest a large part of the historical variation in rural conflict in the South of Spain is still unexplained, as it is generally the case in very intense, nonlinear processes of mobilization and organization of collective action. " (s. 281) Det allra sista han säger i artikeln är att perspektivet att det inte var fattigdom, dåliga skördar eller ojämlikhet i sig som drev konflikterna, öppnar för ett perspektiv som "puts Andalusian landless laborers at the forefront of some of the crucial democratic battles of interwar Europe." (s. 282)

 

Två år senare, 2017, kom Domenech tillbaka till den agrara frågan i 1930-talets Spanien, denna gång tillsammans med den Madrid-baserade statsvetaren Francisco Herreros, i en artikel publicerad i Explorations in Economic History. Här är forskningsfrågan som de utgår ifrån ifall omfördelande reformer -- såsom jordreform i en agrar kontext -- kan minska graden av social konflikt, såsom Acemoglu och Robinson (2005) och andra har teoretiserat. Den motsatta hypotesen är att drastisk omfördelning tvärtom ökar konflikten, genom att uppmuntra de fattiga till vidare protester och revolter, och genom att dela upp befolkningen i vinnare och förlorare på reformerna. Tidigare forskning har visat på just konflikt-ökande effekter av reformer i 1800-talets Ryssland (Finkel, Gelbach och Olsen 2015, CPS) och i det tidiga 1900-talets Sydamerika (Alston, Libecap och Mueller 1999 om Brasilien; Albertus och Kaplan 2013 om Colombia).

Bidraget med Domenech och Herreros artikel, säger de, är på det empiriska planet att lägga till en studie av det kanoniska fallet av Spanien till litteraturen om jordreformernas politiska konsekvenser, baserat på ett nytt dataset om två latifundia-dominerade provinser. På det analytiska planet undersöker de mekanismerna genom vilka ofärdiga jordreformer ökar konflikter, skiljer mekanismen jordägarnas organisering från mekanismen lantarbetarnas mobilisering, och utvärderar empiriskt effekten av genomförda jordreformer på småböndernas kollektiva agerande.

1930-talets spanska jordreform följde en fredlig övergång från diktatur till demokrati i april 1931, och att valen i april 1931 "resulted in the weakening of landed elites and the emergence of a dominant coalition favorable to pro-poor policies and large-scale land ownership re-distribution towards tenants and laborers." (s. 83) Det skrevs en ny, demokratisk konstitution som antogs i december 1931, och i denna förklarade artikel 44 att  “national wealth (…) is subordinated to the interests of the national economy (…) Property can be socialized.” Jordreformslagen genomfördes i september 1932, men de flesta faktiska omfördelningarna av jord skedde inte förrän under inbördeskrigets första månader, 1936. Lagen begränsades till 14 provinser i centrala och södra Spanien: Andalusien, Extramadura,  Ciudad Real, Toledo, Albacete och Salamanca. Domenech och Herrero kommenterar dock att lagen utlovade generös ersättning till alla som fick jord konfiskerad och omfördelad; denna betalning "increased gigantically the cost of reform, and most probably also slowed down the pace of reform." Det enda undantaget var jord som tillhörde gamla adelsfamiljer (Grandes de Espana) i vilket fall lagen medgav omfördelning utan kompensation. Detta var dock något av ett slag i luften, eftersom adelsfamiljerna i hög grad redan hade sålt sin jord och diversifierat sina portföljer. Lagens olika svagheter gjorde att jordreformerna gick mycket långsamt framåt: vid slutet av 1934 hade bara 8600 familjer fått jord genom omfördelning. (s. 84) Däremot så användes i den västliga provinsen Extramadura också en tillfällig åtgärd genom vilken 32 570 familjer fick tillgång till 98 355 hektar jord, med uppdraget att intensifiera uppodlingne; detta gav däremot alltså inte permanent äganderätt till jorden. I februari 1936 vann dock en vänsterkoalition valet, och satte sig för att öka takten vad gäller jordreformer: i mars och april approprierades mer än 400 000 hektar, och fler än 94 000 familjer flyttade till denna jord. Från april till juli omfördelades ytterligare 572 000 hektar till 111 000 familjer.

Domenech och Herrero kommenterar att det saknas bra data på jordreformens utveckling i landet som helhet, och de jobbar därför med ett dataset som omfattar två provinser, Córdoba och Jaén, som båda ligger i regionen Andalusien, inte direkt vid kusten men långt söderut i landet. Deras data är på månadsnivå, med 39 månader från april 1931 till och med juni 1934, och en andra period med fyra månader från mars till och med juli 1936. De två utfallsvariablerna är samma som i artikeln från 2015: jordockupationer och andra direkta attacker på privat egendom, och bonde/lantarbetarstrejker. Dessa kan mätas som en binär variabel -- kommunen har en strejk under månaden, eller inte -- eller som en kontinuerlig skala med antal dagar i strejk, eller med ett slags genomslagsfokus där antal omnämnande i tidningarna blir en proxy för strejkernas effekter. De illustrerar dessa utfallsvariabler med tre kartor, varav jag reproducerat en ovan.

Diskussionen av de förklarande variablerna börjar med artikelns huvudhypotes, att "incomplete land reform triggered higher levels of conflict". Här studerar de både reformperioden från april 1933 till juni 1934, när en del omfördelning skedde, och perioden mars-juli 1936, en mer intensiv reformperiod under Folkfrontregeringens tid. De olika förutsättningarna för att reform över huvud taget skulle hända samlar de under rubriken ojämlikhet, och där handlar det om andelen jord i kommunen som möjligtvis skulle kunna omfördelas under reformlagen, och om andelen jordlösa peasants (jag skulle kalla dem lantarbetare) i befolkningen i kommunen. I en uppsättning regressioner skiljer de på två olika treatment effects: förväntad jordreformintensitet i kommunen, och faktisk reformintensitet. (s. 86-87) De kontrollerar för befolkningsstorlek i kommunen, jordkvalitet, och geografiska faktorer som altitud, longitud och latitud.

Resultaten, säger de, indikerar att långsam och t o m misslyckad jordreform ökade konfliktintensiteten -- ökade lantarbetarna och småböndernas tendens att strejka -- medan mer konsekvent genomförd faktiskt minskade konfliktintensiteten. Det senare i linje med Acemoglu och Robinsons teori, antar jag, men det är min läsning, inte vad som står i slutsatserna. (s. 101-102)

 

Den sista Jordi Domènech-artikeln om 1930-talets Spanien som jag ska kolla på här publicerades så sent som förra året, i Explorations in Economic History, och skrevs tillsammans med statsvetaren Ilona Lahdelma, verksam vid Carlos III-universitetet i Madrid, och nationalekonomen Pablo Martinelli Lasheras, också han verksam vid Carlos III. Det är en uppföljare till artikeln från 2017 på så sätt att det också här handlar om sociala och politiska effekter av jordreformerna, men här är inte utfallsvariablerna centrerade på sociala konflikter, utan på stödet för politiska partier. De börjar med en stor fråga: "Can agrarian societies with concentrated landownership have free voting?" Forskning av Alexander Gerschenkron (1966), Daniel Ziblatt (2008), Adrian Montalbo (2023) och andra har uttryckt skepsis om detta, eftersom att starka jordägande eliter har ett så starkt ekonomiskt och socialt övertag mot sina jordlösa grannar, och därför också kan utöva politiska påtryckningar på dem. Valhemlighet är en central reform för att minska lantarbetarnas utsatthet gentemot jordägarna, men också med valhemlighet kan valen manipuleras.

Domenech, Lahdelma och Martinelli studerar detta fenomen i kontexten Spanien på 1930-talet, de tre valen 1931, 1933 och 1936, alla hållna mellan demokratins införande 1931 och inbördeskrigets början 1936. De studerar regionen Extramadura, i sydvästra Spanien på gränsen till Portugal, och jobbar utifrån hypotesen att genomförda jordreformer kommer stärka vänstern i valen, och att delar av högersvängen i valet 1933 därför kan förklaras av att reformerna gick så långsamt. De finner stöd för hypotesen, och särskilt när reformerna var av den permanenta typen. De skattade effekterna är stora: de implicerar att om reformen hade genomförts konsekvent, så hade socialistpartierna fått 70 procent av rösterna i valet 1933.

De stora jordägarna stöttade högern och använde sin makt som arbetsgivare och kreditgivare till att pressa småfolket att rösta på högern, något som påverkade valutfallet 1933. (s. 18) När vänstern lyckades med att genomdriva omfördelning så kunde de dock motverka denna konservativa grundton i de ojämlika områdena, och Domenech, Lahdelma och Martinelli konstaterar också att effekterna kvarstått över tid, i flera decennier. Man kan tänka sig att en permanent omfördelning som omvandlade lantarbetarna till bönder hade gjort dem till centrister politiskt, egendomsägare som de skulle bli, men i det här fallet med Extramadura verkar det framför allt ha gynnat mainstream-Socialistpartiet. De säger i slutsatserna att "The findings in this paper highlight the significant challenges of establishing democracy in agrarian contexts characterized by high inequality and widespread poverty. /.../ the limited state capacity in 1930s Spain hindered the rapid implementation of policies that could have stabilized the nascent agrarian democracy. This limitation ultimately contributed to the outbreak of a traumatic civil war, followed by a 40-year long dictatorship." (s. 19) Det får man säga är historisk forskning av stor samhällelig relevans!



referenser

Jordi Domenech (2015) "Land Tenure Inequality, Harvests, and Rural Conflict: Evidence from Southern Spain during the Second Republic (1931–1934)", Social Science History 39, Summer 2015, pp. 253–286

Jordi Domenech och Francisco Herreros (2017) "Land reform and peasant revolution. Evidence from 1930s Spain", Explorations in Economic History 64 (2017) 82–103

Jordi Domènech, Ilona Lahdelma och Pablo Martinelli (2024) "Land reform and agrarian socialism in interwar Europe: Evidence from 1930s Spain before civil war", Explorations in Economic History 94 (2024) 101618.

 

fotnoter

[1] Domenechs referens om ojämlikheten är Prados de la Escosura. Hans referens om lantarbetarlönerna är hans egen artikel från Economic History Review år 2013, “Rural labour markets and rural conflict in Spain before the civil war (1931–1936).”

[2] Han relaterar till den teoretiska sociologiska litteraturen så här: "My explanation stresses the “political opportunities” window (Goodwin 2001; Goodwin and Jasper 2012; McAdam, Tarrow, and Tilly 2001; Tilly 1964, 1986) in which the focus is in the interplay between different interest groups and social movements, the state and local and national political institutions."

[3] Han har en klassisk metoddiskussion om panel/TSCS-formatet med referenser till Beck och Katz (1995, 1998), Beck (2001) och Plümper, Troeger och Manow (2005). Detta handlar om ifall man ska använda en laggad beroende variabel bland de förklarande variablerna, och ifall man ska ha tids- och enhetsdummies. 

[4] Här hänvisar han också till Hobsbawm och Rudés klassiska studie av Captain Swing-upploppen i England på 1830-talet, där de också hittar att mer befolkade byar var mer benägna att delta.