Jordreform och klientilism i Italien efter 1950

 

År 1950 genomfördes i Italien en stor jordreform, som omfördelade mark från godsägare till fattiga arbetare. Med tanke på att godssystem ofta associeras med godsägarnas politiska och kulturella makt över sina underlydande arbetare -- t ex i Baland och Robinsons studier av Chile år 1958 -- så kan man tänka sig att den italienska reformen skulle leda till mer politisk jämlikhet. Nationalekonomerna Bruno Caprettini (St Gallen), Lorenzo Casaburi (Zürich) och Miriam Venturini (UC Riverside) menar dock att jordreformen i Italien fick en helt annan effekt: en ökad klientilism -- inte minskad som i Chile -- och uppbindning av arbetarna till det Kristdemokratiska partiet.

Deras studie bygger på en väldigt intressant egenskap som den italienska jordreformen hade: den omfattade bara vissa delar av landet; kartan ovan visar vilka. Detta gör att Caprettini et al kan jämföra de politiska utfallen i områden som omfattades och inte omfattades av reformen, för att isolera effekten av reformen.  Mer specifikt så jämför de omfattade områden med områden som hamnade precis utanför reformområdet (se panel B i kartan) och som alltså kan antas vara lika de omfattade områdena i övrigt, så att man löser ceteris paribus-problemet.

De har flera utfallsvariabler. En är röstandelen för Kristdemokraterna (DC), som ökar med 4 procentenheter i de "behandlade" kommunerna jämfört med de precis utanför reformområdet i början av 1950-talet, en skillnad som består fram till det italienska partisystemets krasch i början av 1990-talet. Kristdemokraternas stärkta ställning visas också av att de omfattade kommunerna blev mer benägna att följa DC:s linje i folkomröstningen om att åter förbjuda skilsmässa år 1974. De påvisar två kausala kanaler. Den ena är Coldiretti, en förening för småbönder "generally considered a key broker for DC": i de omfattade områdena blev Coldiretti mer stöttade a bönderna. Den andra är sysselsättning i den offentliga sektorn, som enligt Caprettini et al ofta använts på ett klientilistiskt sätt i Italien: mängden offentliganställda ökade i de omfattade kommunerna, och framför allt på 1980-talet "when the DC clientilist system became rampant". (s. 3)

referens

Bruno Caprettini, Lorenzo Casaburi och Miriam Venturini (2021) "Redistribution, Voting and Clientelism: Evidence from the Italian Land Reform", CEPR Discussion Paper DP 15679, revision 29 juli 2021.

Jord och makt: Chile 1958

It is the most cruel mockery to tell a man he may vote for A or B, when you know that he is so much under the influence of A, or the friends of A, that his voting for B would be attended with the destruction of him. It is not he who has the vote, really and substantially, but his landlord, for it is for his benefit and interest that it is exercised in the present system.

David Ricardo (1824), citerad i början av Baland och Robinson (2008)

 

Jordägare utövar i jordbrukssamhällen, där arbetarna har få andra alternativ för sin försörjning (Hirschmans exit), makt över sina arbetare. Nationalekonomerna Jean-Marie Baland och James A. Robinson formulerar det i en artikel från 2008 mer positivt: godsägarna kan dela med sig av rents, övervinster, till sina arbetare för att hålla dem lojala. När så är fallet och samhället inte har valhemlighet, kan godsägarna använda sina rents, och hotet om att dra in dem, för att kontrollera hur arbetarna röstar. Beland och Robinson utvecklar denna modell utifrån studier av Chile år 1958, ett ojämlikt samhälle med en stor jordbrukssektor och som just det året införde valhemlighet. [1]

I Chile 1958 kunde de konservativa partierna köpa röster utan att göra det direkt och betala fullt ut: Beland och Robinson menar att det var billigare att göra det genom godsägarnas hot om rents, snarare än med kontanter i hand på valdagen. (s. 1739) Så här beskriver de hur godsägarna kontrollerade sina arbetares röster:

"Landlords systematically controlled rural voting until the late 1950s. There is a consensus among historians, political scientists, and sociologists about how this system functioned (see Robert E. Kaufman 1972; Bauer 1975; Loveman 1976; James Petras and Maurice Zeitlin 1968; Scully 1992, ch. 4): “There was an absolute control of peasants by their patrones, and elections in rural communes depended on the political preferences of the landowners” (René Millar Carvacho 1981, 172). Landlords of large holdings usually registered all their employees by teaching them how to sign their names (as literacy was a condition for vote registration). The day of the election, the employer would go vote with all their employees. “This type of control is pervasive … . The situation was publicly accepted, and it was even used as an argument in electoral legal complaints, particularly in order to show that any result against the preferences of the latifundistas was fraudulent, or to justify an unanimous electoral result in a rural locality” (Millar Carvacho 1981, 173). Part of the political pact that developed after the 1930s also involved the banning of agricultural unions, a policy that allowed severe labor repression to be carried on in the countryside, often backed by the police (Bauer 1995, 32)" (s. 1748)

Beland och Robinsons empiriska studie är valdata 1949-1965 på kommunnivå där den huvudsakliga oberoende variabeln är antal inquilinos i kommunen. (De har data för 246 av 295 kommuner, se s. 1750.) De beskriver inquilinaje-systemet som ett traditionellt patron-klient-system och visar att i kommuner med mycket sådant var högerpartierna starka före 1958 och försvagades rejält därefter. Partisystemet i Chile på 1950-talet omfattade de Konservativa och de Liberala; Beland och Robinson menar att dessa partier stod nära varann till höger, men att de Konservativa var mer kyrkliga. Radikalerna var ett mittenparti och kritiska mot kyrkan; Kristdemokraterna var ett annat mittenparti. Till vänster fanns Socialisterna och Kommunisterna -- de senare förbjudna mellan 1948 och 1958, men ändå aktiva under täcknamn. Oligarkin stöttade de Konservativa och de Liberala. (s. 1748-1749)

I sina slutsatser relaterar de sina chilenska resultat till den bredare historien av ojämlikhet i Latinamerika:

"These findings suggest to us that electoral corruption, and the economic and political incentives that it created, are important parts of the explanation of why inequality has been so high historically in Latin America and possibly also an important part of the story about why long-run economic performance in Latin American has been so disappointing. (See Engerman and Sokoloff (2005) and Eduardo Posada-Carbó (2000), who argue for the central importance of electoral corruption in Latin American political history.) Though our analysis focused on vote buying, this can be thought of as a metaphor for a wide variety of political favors or policies that transfer rents to landlords. Moreover, the political control that rents allow employers to exercise applies much more generally, even in situations where there is an effective secret ballot. Any type of observable political activity—collective actions, demonstrations, trade unionism, political activism—can be controlled by the threat of losing one’s employment and the rents that it provides." (s. 1761)

År 2012 kom Baland och Robinson tillbaka till den chilenska reformen, denna gången i en statsvetenskaplig tidskrift och med en framing som fokuserar på klientilism och hur klientilistiska relationer kan byggas upp inte bara genom staten utan också mellan godsägare och arbetare. I den senare artikeln fokuserar de inte på valresultat som utfall, utan argumenterar för att den försvagning av godsägarmakten som 1958 års reform innebar, också borde föra med sig fallande jordpriser, med tanke på att godsägarmakt tillåter denna grupp att hålla uppe relativpriserna på jord och nere dito priserna på arbete. Baland och Robinson tar fram veckovisa jordpriser från augusti 1956 till december 1960 och visar att jordpriserna föll särskilt drastiskt i mer klientilistiska regioner (regioner med mer inquilinos) efter valreformen 1958.

 

referenser

Jean-Marie Baland och James A. Robinson (2008) "Land and Power: Theory and Evidence from Chile", American Economic Review 98:1737-1765.

Jean-Marie Baland och James A. Robinson (2012) "The Political Value of Land: Political Reform and Land Prices in Chile", American Journal of Political Science, Vol. 56, No. 3 (July 2012), pp. 601-619 

fotnoter

[1] Så här introducerar de det historiska fenomenet med godsägarkontroll över arbetarnas röster: "That landlords control the political activities of their workers has historically been a pervasive characteristic of agrarian economies.1 In Britain, before the introduction of the secret ballot in 1872, this factor was critical in determining the outcome of rural elections. As observed by Lord Edward Stanley in 1841, “When any man attempted to estimate the probable result of a county election in England, it was ascertained by calculating the number of the great landed proprietors in the county and weighing the number of occupiers under them.” Throughout the nineteenth century, radicals and reformers complained about the lack of a secret ballot in Britain (see Brian Kinzer 1982; Gary Cox 1987; Norman Gash 1977). In Germany, despite the fact that a democratic parliament was introduced in 1848, there is a mass of evidence that rural voters were controlled by landed interests. Bismarck even supported an extension of voting rights in 1871 because he thought that the control exercised by landlords over rural voters would offset the rising influence of urban workers (Reinhard Bendix 1964, 97; Theodore S. Hamerow 1974, 299–300)." (s. 1738)

De nämner också i bakgrundsdelen om Chile en intressant motsats till Bismarck 1871: hur progressiva i Chile 1874 kunde motsätta sig allmän rösträtt just för att godsägarna skulle komma att kontrollera hur deras arbetare röstade. (s. 1747)

Estlands bönder efter befrielsen på 1810-talet

 

illustration av det estländska nationaleposet Kalevipoeg av Oskar Kallis från 1914. 

Den estländska nationalismen växte under 1800-talet, bland annat kopplat till de 

estländska böndernas förbättrade ställning

 

I Rysslands baltiska provinser genomfördes 1816-19 jordreformer: trälarna blev fria och fick rätt att själva köpa jord av sina tidigare herrar, godsägarna. Villkoren var dock inte särskilt gynnsamma för bönderna: staten tvingade inte genom någon omfördelning av jorden och ställde inte heller upp med lån för frigivna bönder som ville köpa jord. Inte desto mindre så ledde reformerna på sikt till stora förändringar: år 1905 hade 90 procent av jorden från adliga gods i Livland köpts av bönder. (s. 7) Agrarhistorikern Kersti Lust har i en ny artikel samlat in 200 bouppteckningar från bönder från åren 1853-1913 för att studera ifall och hur de lyckades bygga upp sin privatekonomi under frihetens första hundra år. 

Hon anför att studien bidrar till forskningen om böndernas frigörelse i Europa -- den skedde i Preussen 1806, [1] i själva Ryssland på 1860-talet, och så vidare -- på tre sätt. Ett, det är den första studien som beskriver de fria böndernas ekonomiska ställning. Två, den bidrar till debatten om olika typer av jordreform och ifall även mindre gynnsamma reformer som de i Baltikum främjade böndernas utveckling. Tre, studien gör ett bidrag till diskussionen om institutionernas betydelse för den ekonomiska tillväxten i jordbruket på 1800-talet. En sida av debatten betonar institutionerna, som Sheilagh Ogilvie som betonar säker äganderätt och system för anställningar, marknadsutbyte och så vidare. Den andra sidan betonar inte institutionerna utan marknadsformationen i sig, de smithianska krafterna som har att göra med befolkningstäthet och transportmöjligheter, alltså potentiell marknadsfördjupning och arbetsdelning. Sådana argument har framförts av Michael Kopsidis och Nikolaus Wolf (JEH, 2012) såväl som Richard H Tilly tillsammans med Kopsidis (From Old Regime to Industrial State, 2020) i studier av Preussen. I studierna av de ryska reformerna 1861 finns det belägg för båda sidorna: både för reformen som katalysator för ny tillväxt, och för tillväxten efter 1861 som en fortsättning på förbättringsprocesser som redan skedde under det gamla systemet.

Källäget för att studera Estlands bönder på 1800-talet på individ- eller gårdsnivå är inte jätte-enkelt. Lust har gått igenom 1200 överlämnanden av arv eller förmyndarskap, och hittat 184 bouppteckningar från 1889 till 1913, vilket motsvarar 1,4 procent av de cirka 13 000 bondgårdar som friköptes från adelsmän i södra Estland, som är den region som studien omfattar. (s. 6) Hon har valt att studera bönder som köpt loss sina gårdar minst 15 år före bouppteckningen, så att bönderna har hunnit att göra något med sina gårdar. Arkivarbetet börjar 1889 eftersom tingsrätterna före 1889 samlat alla sina handlingar i samma inbundna böcker, vilket gör det extremt arbetskrävande att leta fram arvsskiften och bouppteckningar. Från 1889 och framåt har förteckningar över tingsrätternas material också digitaliserats vilket gör dem sökbara. Ett tredje skäl för perioden 1889-1913 är att det gör studien jämförbar med min och Patrick Svenssons studie av svenska bönder år 1900. [2] Hon har åldern för 160 av de 184 boupptecknade bönderna och medelåldern är 56 och ett halvt år. (s. 7)

Kontextdata visar att jordpriserna och jordräntorna steg under 1800-talets andra halva, vilket tyder på ökad avkastning. Jordpriserna ökade med en tredjedel på 1860-talet och en tredjedel igen på 1880-talet vilket är stora ökningar, men inte lika stora ökningar som Patrick och jag finner i Sverige där vi finner tredubblade jordpriser 1850-1900 när produktiviteten ökade kraftigt samtidigt som efterfrågan ökade kraftigt på grund av urbaniseringen och exporterna. De estländska bönderna övergick gradvis vid 1800-talets mitt från traditionellt treskiftesbruk till moderna växtföljder, inklusive den nyligen introducerade potatisen. Fram till 1880-talet blev det också allt mer lönsamt att odla lin, som framför allt exporterades till Storbritannien. (s. 8) Bönderna hade också kor, men det verkar inte ha varit några större affärer för dem.

Perioden från 1850 till 1913 såg alltså en god utveckling av det livländska jordbruket, med bättre grödor och växtföljder, ökad avkastning och överlag expanderande produktion. Men förbättringarna var inte lika snabba som i Skandinavien: mekaniseringen var långsammare, spannmålsavkastningen lägre, och andelen jord i träda högre. (s. 10)

Åren 1889-1913 var den genomsnittliga boupptecknade förmögenheten för de 184 bönderna 3840 rubel, när man räknat bort skulderna. Det mesta av förmögenheten var jorden och fastigheterna i allmänhet. Dyra maskiner var väldigt ovanliga -- möjligtvis kunde flera bönder i samarbete ha råd med att dela på en ångkraftsdriven tröska, vars värde motsvarade hälften av en genomsnittsbondes förmögenhet. (s. 12) Så här jämför Lust de livländska böndernas utveckling med de bönder som Patrick Svensson och jag studerat i Sverige:

"In Sweden, the wealth of the average farmer roughly doubled from 1850 to 1900. The
increase in wealth resulted from market growth for agricultural produce, the growth of land values, and the increased productivity connected to stock-raising and early mechanisation. With the growing demand for agricultural products in cities and abroad, farmers who were well placed in terms of natural conditions, geography, and infrastructure benefited the most. In southern Estonia, most of the immense growth in wealth derived from the transformation of tenancies into freehold. Real estate prices also almost doubled. The need to pay off the estate owner and reimburse the mortgage loan interest increased peasant incentives to expand and intensify production. Among southern Estonian farms, stock-raising and mechanisation were in their infancy, and commercialisation was rather limited. By contrast, Swedish farmers marketed a
substantial portion of their produce; the proportion varied across the country’s vast territory but did not fall below one-half on the plains. In Estonia, commercial foodstuffs and industrial crops did not discourage farms’ commitment to self-sufficiency. The slower rate of increase in land prices in Estonia reflects slower improvements in agriculture. In terms of grain or milk yields, Estonia lagged considerably behind Sweden." (s. 13)

Hon jämför också med de finländska bönder som Ilkka Nummela, Anna Missiaia, Mats Olsson och jag studerat utifrån bouppteckningar. De finska bönderna tjänade mycket under 1800-talets andra hälft på att de ägde skog och att priset på skogen ökade kraftigt. Samtidigt så expanderade de också sin mejeriproduktion, mycket snabbare än vad de estländska bönderna gjorde.

Lusts utvärdering av de livländska böndernas utveckling efter reformerna är alltså både positiv och lite pessimistisk. Å ena sidan så växte ju verkligen böndernas förmögenheter och möjligheter; "Wealth data show that large farmers, at least, were quite well-off by the early twentieth century." (s. 13) Samtidigt så var utvecklingen inte lika snabb och lika kraftigt positiv som i Sverige och Finland. Bönderna blev rikare genom att jordvärdena ökade när de köpt sin jord, men å andra sidan så var det adelsmännen, de ursprungliga jordägarna, som kanske tjänade allra mest på detta, genom att sälja av en del jord till de nya högre priserna, och behålla en del jord till stigande värde. Vad säger då fallstudien om institutionernas och jordreformernas betydelse? Lust menar att:

"The Baltic example illustrates the importance of property rights in the (initial phase of) agricultural transformation. Despite the slight rise in grain yields and expansion of the sown area, the peasant economy withered in the first post-emancipation decades, which featured insecure tenancies, short-term leases, and labour rent. Essentially, in farming the major innovations were limited to the expansion of potato growing and harvesting by scythe. After the transition to money rents and introduction of peasant land ownership, changes proliferated, and a segment of well-to-do farmers emerged. The example of Polish Kingdom, however, suggests that property rights were merely one of several factors that promoted agricultural growth in the post-emancipation era. Other important institutional factors include farms’ size, farm inheritance practices, land tenure regimes (open fields vs. united lots), and the development of infrastructure (railways, credit facilities, cooperatives, etc.). Recent literature overemphasising the market-driven growth in the post-emancipation era presents only a partial picture of the complex historical processes, without due attention to the institutional factors that either accelerated or impeded the growth." (s. 14)

I någon mån är alltså hennes slutsatser en kritik av Kopsidis marknadsorienterade tolkning av jordbrukets tillväxt på 1800-talet, men det är ju inte heller så att hon vill slå över till en motsatt monokausal tolkning: hon hävdar inte att det bara är institutioner som spelar roll. I den studie av Sverige som hon hänvisar till så fäster Patrick och jag också stor vikt vid marknadsformering och tillgång till marknader -- städer, exporthamnar -- för de svenska böndernas utveckling. Det vore alltså väldigt intressant att arbeta vidare på att integrera de två förklarande ramverken, institutioner och marknad.

 

referens

Kersti Lust (2023) "Prospering despite the adverse terms of emancipation? Accumulation of wealth by peasant farmers in the tsarist Russian province of Livonia, 1853–1913", Rural History, 1-20.

fotnoter

[1] Lust säger i litteraturöversikten (s. 4) att man tidigare sett de preussiska reformerna 1806 som en blixt från klar himmel, framkallad av Napoleons invasion, men att Michael Kopsidis och Daniel Bromley i en artikel i Annales 2017 argumenterar för att preussiska byråkrater länge förberett reformerna och bara väntade på rätt tillfälle, vilket gavs av Napoleon.

[2] Hon diskuterar tre stora metodproblem med de estniska bouppteckningarna: undervärdering av fastigheter, undervärdering av jordbruksproduktionen, och övervärdering av lånen. Anledningen till att fastigheterna undervärderas är att marknadsvärdena ökade stadigt under perioden, dubblades från 1850 till 1905, men att värdet som anges i bouppteckningen är inköpspriset från när gården köptes för 15+ år sedan. Lust räknar därför upp värdet med 1,2 procent gånger antalet år sedan köp. (s. 6)

En flitens revolution i 1700-talets Katalonien?

Fanns det långsiktig ekonomisk tillväxt och ekonomisk utveckling i Europa före industrialismen? En av de mest inflytelserika formuleringarna om på vilket sätt en sådan ekonomisk utveckling kan ha gått till, är Jan de Vries teori om en "flitens revolution" (industrious revolution) ca 1650-1850. Enligt de Vries började folk arbeta fler timmar, och arbeta mer genom marknaden, när (a) nya konsumtionsvaror blev tillgängliga, inte minst från kolonierna, som gjorde det mer attraktivt att offra fritid för att öka sin köpkraft, och (b) marknadsfördjupning tillät en större arbetsdelning (a la Smith) och mer tillgång till att sälja sin arbetskraft och sina produkter till villiga köpare enligt gynnsamma villkor. 

de Vries teori har testats i ett otal sammanhang och med olika metoder; här på bloggen har jag relaterat till den t ex angående svenska reallöners utveckling, engelska löner 1250-1850, och spinneriet i England 1550-1770. Historikerna Rosa Congost och Enric Saguer och ekonomisk-historikern Rosa Ros testar i en artikel från förra året teorin i en medelhavskontext, närmare bestämt Girona-regionen i Katalonien. de Vries menade i sin bok från 2008 att flitens revolution framför allt tog fart i nordvästra Europa, men Congost et al påpekar att den agrarhistoriska forskningen om Medelhavsregionen sedan länge pekat på hur specialisering och arbetsdelning drivit ekonomisk utveckling: de pekar på Pierre Vilar (1964) och Ernest Labrousse (1944) argument om hur vinodling tidigt drog in småbönder i en penningekonomi; 1700-talets Katalonien passar denna bild, säger Congost et al. [1]

Congost, Ros och Saguers studie använder bouppteckningar från 933 arbetare (treballadors) från Gironaregionen från 1725 till 1807 för att kartlägga levnadsstandardens utveckling. De katalanska bouppteckningarna, betonar de, är rika källor för vad folk hade för grejer: olikt de engelska inkluderar de fastigheter, och de inkluderar också kläder, möbler, djur, redskap, spannmål med mera. Det är mindre vanligt än i de engelska bouppteckningarna studerade av Muldrew (2011) att saker bara listas som "saker" med ett värde: precisionen är bättre i de katalanska uppteckningarna. Vissa saker fattas: livsmedel, skulder, och makens eller makans kläder. (s. 280) De menar också att de katalanska bouppteckningarna är mindre socialt begränsade, vad gäller att också omfatta de fattigare skikten, än vad de brittiska bouppteckningarna studerade av Weatherill (1988) och Overton et al (2004) är. Bouppteckningsfrekvensen är ungefär 28-37 procent för treballadors och 26-37 procent för befolkningen som helhet. (Diagram 2.) [2]Congost et al studerar två distinkta typer av agrara samhällen inom Gironaregionen: det ena är ett bergigt område med dåliga jordar, mycket vinodling och många små gårdar; det andra ligger vid kusten, har bättre jordar och odlade ris och spannmål. (s. 281)

Det första resultatet som de redovisar är att de flesta arbetarna, treballadors, ägde någon jord och att andelen växte över tid, från 80 procent 1725-34 till 92 procent 1800-07: någon storskalig proletarisering föregick alltså inte. Ungefär två tredjedelar hade upp till tre hektar jord (diagram 5), så de var inga riktiga bönder, men motsvarade väl ungefär Sveriges torpare. En skillnad mellan Kataloniens treballadors och svenska torpare är dock att katalanernas vanligast förekommande gröda var vin (67 procent), följd av spannmål och baljväxter (23 procent). Det var inga stora mängder djur de hade: ungefär en fjärdel hade grisar, 40-50 procent hade åsnor och 14 procent mulor, men bara 1-2 procent hade hästar och bara en femtedel hade en ko eller en oxe (tabell 3). Mulorna var den typ av djur som ökade mest i frekvens över tid, vilket Congost et al lyfter fram antagligen är kopplat till deras goda transportegenskaper. [3] 95 procent av bouppteckningarna innehåller jordbruksredskap, men inte särskilt sofistikerade sådana: den vanligaste är en spade (fanga) medan bara 18 procent hade plog, om än med ökande tendens över tid, med 32 procent under 1800-talets första decennium. (s. 287) [4]

Treballadors uppsättningar av konsumtionsvaror förbättrades över tid: det totala antalet saker ökade med ungefär 50 procent från 1720-talet till 1800-07. Däremot ökade inte den allmänna mångfalden i vad för slags saker de hade. Vissa specifika saker ökade: antalet stolar, antalet kastruller, fler sängkläder, fler saker av glas. Däremot skaffade inte de katalanska arbetarna kaffe-relaterade saker och sällan tobak. (s. 293)

Congost, Ros och Segur provar att jämföra "sina" katalanska arbetare med arbetade i nordvästra Europa, hemområdet för de Vries teori om flitens revolution, och framför allt då med England studerat av Craig Muldrew (2011) och av Overton et al (2004). Förvånande nog så ser de katalanska treballadors inte fattigare ut än 1700-talets engelska labourers. (s. 294-5) Kakao var vanligare i Katalonien och Spanien, med god tillgång till denna koloniala produkt, än i Nederländerna, Frankrike, Italien och liknande länder, men kaffe och te var vanligare bland brittiska arbetare än katalanska. Böcker var ungefär lika vanligt.

I sina slutsatser betonar Congost, Ros och Segur att: "The analysis of treballadors’ inventories in the region of Girona, located in the Mediterranean area that de Vries excludes from the industrious revolution, provides indications of the existence of characteristics that define that process: a greater intensification of work, increasing orientation towards the market, and a rise in consumption." (s. 296) De citerar Vilar (1974) som angående 1700-talets Katalonien menade att folk ‘had got used to producing, not to consume, but to sell’; ett slags flitens revolution-argument avant la lettre. Jag hade velat se mer utveckling av detta i slutsatsdelen, och diskussion av det förvånande resultatet att det inte verkar ha varit så stor skillnad på katalanska och brittiska arbetares levnadsstandard på 1700-talet. Är det kanske ett tecken på att Katalonien var en exceptionellt rik del av Spanien eller södra Europa mera allmänt, eller bör hela Little Divergence-argumentet problematiseras? Här hade det varit intressant med en kontextualisering, kanske utifrån reallöner, antropometriska data eller liknande.

referens

Rosa Congost, Rosa Ros och Enric Saguer (2023), "More industrious and less austere than expected: evidence from inventories of agricultural workers in north-eastern Catalonia (1725–1807)", Rural History 34: 278–299

fotnoter

[1] De säger också att de Vries kollar på reallöner som en indikator men att (a) reallönerna i södra Europa inte var så dåliga som en del hävdat, och att (b) reallöner ändå inte behöver vara den bästa indikatorn för levnadsstandard i ruralt dominerade samhällen där de flesta också brukade lite jord. (s. 279)

[2] De tar också upp den klassiska invändningen mot bouppteckningsbaserade studier: kan man bara beskriva gamlingar -- inte alls typiska för den yrkesverksamma befolkningen -- med denna källa? De har ålder från dödböckerna för 152 treballadors och menar att de flesta av dem var 30-60 år. (s. 283)

[3] Bouppteckningarna innehåller också i en femtedel av fallen bin för honung! Så detaljerade är inte de svenska bouppteckningarna.

[4] Vidare så hade 7 procent fiskeredskap, 24 procent snickarredskap, och 45 procent kardor eller spinnrockar eller motsvarande. Däremot hade ingen vävstol. (s. 287) Att spinna ull var ovanligt, och bomull förekommer inte alls: det var hampa och lin som dominerade.

Sysselsättningsstrukturen i svenska landskommuner ca 1900-1930

I början av 1900-talet fanns det ungefär 2400 landskommuner i Sverige. De svenska kommunerna var på den tiden (1863 till 1970) uppdelade i tre typer: städer, köpingar och landskommuner. Landskommuner var alltså ungefär vad vi idag skulle kalla landsbygdskommuner. Det finns idag, tror jag är rimligt att säga, ett ökande intresse för statistiska undersökningar av hur politiskt beteende på landsbygden historiskt varierat med olika kontextuella faktorer, såsom jordbrukets struktur (fler gods, eller mer bondedominerat?) eller helt enkelt hur dominant jordbruket var. Bland exemplen här på bloggen om historiska politiska studier med kommun- eller distriktdata, där man alltså utforskar variationer inom länder, finns t ex Dawn Teeles studie av kvinnliga röstmönster i Sverige på 1920- och 30-talen, Boix och Magyar om den svenska socialdemokratins uppgång på 1910-talet, eller Gingerich och Vogler om arbetskraftsbrist, agrar struktur och naziströstning i Tyskland.

De politiska skillnaderna som är intressanta att utforska i Sverige är till exempel skillnader i partival. Jag använder här Sten Berglunds dataset över valen 1911-1944 som finns på Svensk Nationell Datatjänst, och kombinerar detta med egeninsamlade data över bakgrundsvariabler. Jag använder också Johan Junkkas R-paket histmaps för att göra kartor med historiska kommungränser.

År 1911, det första valet med allmän rösträtt för män till andra kammaren, så var det tre partier som konkurrerade om väljarna: högern, liberalerna och socialdemokraterna. Högerns stöd i landskommunerna varierade mellan 0 procent (!) och 100 procent (!) med ett medianvärde om 32.0 procent. De 18 kommunerna utan högerväljare inkluderade Bromma och Önnarp i Skåne men var i övrigt dominerade av Norrbotten: Råneå, Nederkalix och Överkalix, Gällivare med flera. I gengäld så fanns det sju landskommuner där alla väljare röstade på högern. Här var Gotland det främsta högerfästet med tre sådana kommuner: Lokrume, Källunge och Vallstena. Övriga fyra super-högerfästen kom från fyra olika län: Stockholms (Vada), Jönköping (Hagrida), Kalmar (Algutsrum på Öland) och Malmöhus (Tofta, ungefär vid Landskrona). Till detta kom 15 landskommuner till där högern fick 95 procent eller mer av rösterna. Av dessa 15 kom tre från Jönköpings län, en från Gotland, fyra från Halland, tre från Älvsborg och en från Skaraborg. Överlag var Götaland alltså högerns starkasta region. Det syns också i kartan nedan.

All denna variation blir ju intressant att relatera till olika bakgrundsfaktorer, som jordbrukets andel av sysselsättningen. Om man går fram tio år i tiden så finns det ännu mer att kolla på, eftersom antalet partier blir fler. 1913 grundades Bondeförbundet och 1915 deras konkurrent Jordbrukarnas Riksförbund; 1921 enades de två. Också på vänstersidan hände saker: 1917 bildades Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) som senare blev kommunistpartiet. För landskommunerna blir det särskilt intressant att fundera på vilka som attraherades av det nya Bondeförbundet och vilka som höll sig till de etablerade partierna, högern eller liberalerna, som på 10-talet var enormt starka på landsbygden. (Högern och SAP var relativt starkare i städerna.)

I Bondeförbundets tjugo starkaste fästen år 1921 fick de 81 procent eller mer av rösterna, och fästena var särskilt koncentrerade till Gotland (nio kommuner) och Öland (fyra kommuner). Övriga var i Malmöhus län (Östra Karaby och Jonstorp), Halland (Idala), Bohuslän (Björlanda och Tuve) och Älvsborg (Kärråkra och Jern). 

Hur jordbruksdominerade var dessa kommuner? De första kompletta uppgifterna (som jag har hittat) om sysselsättningsstruktur per kommun är från år 1930, folkräkningen. Histogrammet nedan visar fördelningen av landskommuner på andelen sysselsatta i jordbruket, och kartan visar samma variabel. Föga förvånande så dominerar jordbruket sysselsättningen i landskommunerna: fördelningen tätas runt 60 till 80 procent sysselsättning i jordbruket.

I förhållande till detta så sticker Bondeförbundets 20 starkaste fästen faktiskt inte ut: deras andel sysselsatta i jordbruket varierar mellan 52 procent (Tuve och Jonstorp) och 85 procent (Vallstena). I detasetet som helhet är korrelationen mellan Bondeförbundets röstandel år 1921 och sysselsättningen i jordbruket år 1930 faktiskt bara 0.317. För valet år 1932 är korrelationen starkare: 0.460. Scatterplotten nedan visar relationen mellan de två variablerna.

För socialdemokraterna var korrelationen år 1932 som väntat den motsatta: SAP var starkare i mer industriella landskommuner.

 

den skarpögde ser att det finns ett fel i grafen: en kommun hade enligt denna mer än 100 procent röster för SAP år 1932, vilket förstås är omöjligt. Det är Lofta i Kalmar län som Berglunds data rapporterar felaktigt för år 1932; enligt datasetet hade högern 145 procent av rösterna och totalt sett så var det 4,75 gånger så många som valde ett parti som som röstade över huvud taget. Vilket förstås är omöjligt. En jämförelse med uppgifterna i Statistiska Centralbyråns rapport om valet 1932 visar att siffrorna om valdeltagande i Lofta är korrekta i Berglunds dataset, men att siffrorna om partival blivit fel.

De mest socialdemokratiska landskommunerna år 1932 var Örja utanför Landskrona med 82.7 procent, Skultuna i Västmanland och Holm i Uppland med 80.4, Åker i Sörmland med 80.4, Husie nära Malmö med 79.2, Nödinge nära Göteborg med 76.9, Ramnäs i Västmanland med 76.7, och Öved och Håstad i Malmöhus med 76.2 och 75.4 procent. Av dessa topp 10 finns både ett par riktigt industriella kommuner -- Husie och Nödinge hade båda mindre än 13 procent anställda i jordbruket -- några bruksorter som Skultuna och Åker, men också, intressant nog, ett par jordbrukskommuner: i Holm arbetade 86 procent inom jordbruket och i Öved 77.9 procent. När man kollar på topp 20 landskommuner med stöd för SAP 1932 (>73,4 % stöd) tillkommer ytterligare ett par jordbrukskommuner: Storsjö med 89,6 procent anställda i jordbruket, Utö med 61,4 procent, Viksjö med 83,1 procent och Husby i Sörmland med 78,3 procent.

Tillbaka till sysselsättningsstrukturen. Vad kan man veta om andelen sysselsatta i jordbruket före år 1930? Jag har ingen direkt data på kommunnivå, men ett par relaterade mått. Här är andelen sysselsatta i jordbruket på häradsnivå (från Sundbärg 1910):

Och här är andelen icke-jordbrukstillgångar av totala beskattade tillgångar år 1900:

Andelen på häradsnivå var rätt persistent: om man jämför andelen år 1900 med den år 1930 så är korrelationen 0.70. Scatterplotten nedan visar relationen mellan de två.

Jag beräknar två proxies för andelen jordbrukssysselsättning per landskommun år 1900. Den första bygger på information om antal bondgårdar i kommunen från BiSOS N, SCB:s jordbruksstatistik. Denna statistik presenterar antal gårdar år 1900 uppdelade på de som brukades av ägarna, och de som brukades av arrendatorer, och uppdelat på fyra storleksklasser: upp till 2 hektar åker, 2-20 hektar, 20-100 hektar, och större än 100 hektar. Antal torp redovisas också för sig. Jag gör då antagandet att varje torp och gård måste ha en viss mängd sysselsatta (i bred bemärkelse: bonde, bondhustru, vuxna barn, drängar och pigor, anställda lönearbetare) för att kunna fungera. Jag räknar ut antal anställda i jordbruket i kommunen utifrån ett antagande om 1,5 personer per gård med <2 hektar, 3 personer per gård med 2-20 hektar, 7 personer per gård med 20-100 hektar, 15 personer per gård med över 100 hektar, och 1,5 personer per torp. Jag har inga uppgifter om arbetskraftens storlek utan bara befolkningen i stort [1] och delar därför antal anställda i jordbruket med antal personer i kommunen. Det finns alltså en massa felkällor här: antagandet om att lika många personer arbetar på varje gård av samma storlek, och att jag inte har någon riktig arbetskraftsstatistik. En tredje felkälla är att jordbruket i nationalräkenskaperna inkluderar skogsbruk och fiske, men att beräkningen i proxy ett bara bygger på gårdar.

Jag beräknar därför den andra proxyn som jag tror är mer pålitlig. Denna bygger på häradsnivåstatistiken för år 1900, faktisk statistik för sysselsättningen per härad (statistik från Gustav Sundbärgs bidrag till Emigrationsutredningen), och på 1930 års statistik för sysselsättningen per kommun. Utifrån antagandet om att kommuners speciella karaktär inom härader var hyfsat stabila över tid, så beräknar jag varje kommuns avvikelse från sin häradsnivå år 1930, och använder denna avvikelse för att justera häradsnivån år 1900 till en kommunnivå. För att ta ett exempel. Kils härad i Värmland hade år 1930 fem landskommuner: Frykerud, Nedre Ullerud, Ransäter, Stora Kil och Övre Ullerud. Variationen i andelen sysselsatta i jordbruket var stor: i Ransäter arbetade bara 18,7 procent i jordbruket, i Nedre Ullerud 30,8 procent och Stora Kil 41,2 procent, men Övre Ullerud och Frykerud var mycket mer agrara, med 68,0 och 70,4 procent. Jag räknar ut det oviktade  medelvärdet för sysselsatta i jordbruket, som alltså blir 45,8 procent, och därefter varje ingående kommuns relation till medelvärdet. Ransäter har alltså faktor 0,408, eftersom andelen sysselsatta i jordbruket bara var 40,8 procent så hög där som medelvärdet för häradet. År 1900 var andelen sysselsatta i jordbruket i häradet Kil 67 procent, så proxy 2 för Ransäter år 1900 blir 0,408*67=27,3 procent.

Hur blir då beräkningarna? Tabellen nedan visar fördelningsstatistiken för mina två proxies och tar också in distriktsnivåinformationen (applicerad på kommunnivå) som en jämförelsepunkt som visserligen är trubbig eftersom distriktsdata smetas ut på kommuner, men som åtminstone är hårda data.

Det första intrycket är att båda mina proxies ger för mycket variation: för låga lägstavärden, och för höga högstavärden. Andelen sysselsatta i jordbruket kan förstås per definition inte vara över 100 procent men min proxy 1 ger i fyra fall -- två i Kristianstad, två på Gotland -- nivåer över 100 procent. Det bör vara så att antalet sysselsatta per gård varierade mer än vad jag utgått ifrån och att just i Västra Broby, Akebäck, Vallstena och Järrestad hade man färre anställda per gård än mina schablonantaganden.

Proxy 2 ser åtminstone rimligare ut i det att den hamnar väldigt nära distriktsnivån, som den ju delvis bygger på, vad gäller median och medel. Rimligt är också att korrelationen mellan proxy 1 och proxy 2 är 0.44, ungefär vad man kunde förvänta sig. De plockar upp lite olika saker men är ändå relativt starkt positivt korrelerade.

För att inspektera lite mer vad dessa proxies egentligen gör kollar jag på de 20 kommuner med lägst och högst värden på proxy 1. Dessa syns i den röda tabellen (låga värden) och gröna tabellen (höga värden)

För den andra proxyn så ser topp 20 och botten 20 ut så här:

De 20 lägsta är inte så kontroversiella, det är mest storstadsnära landskommuner som av uppenbara skäl inte försörjde sig särskilt hög grad på jordbruk och som i många fall absorberades av stadskommuner -- eller omvandlades till sådana -- under 1900-talets första hälft. De 20 högsta är mer problematiska. Jag har toppkodat variabeln till 95 procent eftersom det förstås är omöjligt att ha mer än 100 procent, och som synes är det fler än 20 kommuner som omfattas av denna toppkodning. Problemet är inte ställen som Bolmsö eller Femsjö i Småland, som verkligen var jordbruksbygder, men snarare ställen som Grödinge och Östra Ryd, där värdet pumpats upp av ett lågt värde i nämnaren i ekvationen sysselsättningsandel_kommun / sysselsättningsandel_härad. Dessa härader med låga andelar jordbruk hade kanske inte så mycket variation mellan kommuner i absoluta tal.

Jag provar därför att beräkna en tredje proxy. Också denna bygger på distriktsnivåinformationen för år 1900 samt skillnaden mellan kommun och kommunens härad år 1930, men använder det absoluta avståndet istället för multiplikationsfaktorn. [2] Histogrammen nedan visar fördelningarna för de båda, utan toppkodning och liknande. Vi ser att med plus-/minus-approachen i proxy 3 kan man också få negativa värden. Det är fem kommuner som fått negativa värden: Partille (-9.2), Höganäs (-4.2), Holmsund (-1.0), Torshälla landskommun (-0.6) och Motala landskommun (-0.4). På andra sidan av fördelningen är det 36 kommuner som får värden på 100 procent eller högre. En del är i Norrbotten -- Karesuando och Korpilombolo toppar listan med 124 och 110 procent men spridningen är ganska jämn, med kommuner från Närke, Västerbotten, Älvsborg och andra ställen.

Överlag blir proxy 2 och 3 väldigt lika, förstås, eftersom de båda bygger på samma data, bara med skillnaden att proxy 3 bygger på den absoluta skillnaden mellan kommunnivån och häradsnivån år 1930 och att proxy 2 bygger på den relativa skillnaden. Korrelationen mellan de två (före toppkodning) är 0.98.

På många sätt blir bilden ganska lik i stort -- även om den diffar i det lilla -- oavsett vilken proxy man använder. Ett ytterligare sätt att kolla hur rimliga dessa tre proxies egentligen är, är att jämföra dem med den helt orelaterade variabeln som de borde vara korrelerade med, andelen beskattad förmögenhet i kommunen år 1900 som var icke-agrar. Denna är ju icke-relaterad på så sätt att den bygger på helt andra data (förmögenhetsskattedata) men är substantiellt djupt relaterad: i kommuner med stora andelar icke-agrara förmögenheter, typ fabriker och sågverk, borde andelen sysselsatta i jordbruket vara lägre. Korrelationen ska alltså vara negativ. Den första proxyn, som bygger på mina antaganden om hur många som jobbade på gårdar av olika storlekar, klarar inte detta test: korrelationen är +0.09. De två andra proxierna, som bygger på 1900 års häradsdata och 1930 års folkräkning, klarar däremot testet: båda har en negativ korrelation om -0.07 med andelen icke-agrar förmögenhet.

fotnoter

[1] För landet som helhet såg befolkningen år 1900 ut så här: 5.14 miljoner personer varav 1.67 miljoner barn 0-14 år och 430 tusen 65 år eller äldre. 59.1 procent var alltså i arbetsför ålder, 15-65. Statistik från SCB, Historisk statistik 1 Befolkning 1720-1967, tabell 16.

[2] Jag byter alltså ut 

agriemplshare_1900proxy = empl1900agri_district * (agriemplshare1930 / mean_agriemplshare_1930_district)

mot

agriemplshare_1900proxy2 = empl1900agri_district + (agriemplshare1930 - mean_agriemplshare_1930_district)

Det kvinnliga valdeltagandets politiska geografi i Sverige 1911-1944

 

De senaste åren har det kommit en hel del historiskt-statsvetenskapliga studier om val och väljarmönster i det tidiga 1900-talet. Som exempel tar jag några artiklar jag bloggat om: om kvinnligt valdeltagande i USA och Sverige, om det svenska socialdemokratiska partiets uppgång i valen 1911-1918, om sambandet mellan agrar ojämlikhet och valutfall i Preussen, och så vidare. [1]

Dawn Teele, statsvetare vid Johns Hopkins-universitet, tar i en ny artikel avstamp i diskussionen om kvinnors valdeltagande efter den kvinnliga rösträttens införande. Herbert Tingsten (1937) och senare efterföljare som Duverger (1955) och Inglehart och Norris (2000) har menar att kvinnornas benägenhet att gå och rösta var lägre än männens på grund av traditionella könsroller och att kvinnorna när de väl röstade, tenderade att rösta på konservativa partier. Teele argumenterar emot detta: "Instead, I argue that partisan gender gaps are distinctive products of electoral geography and the demographics of turnout: when parties have clear geographic strongholds, gender gaps can wax or wane depending on the distribution of populations across those spaces and the mobilization of men and women during a given electoral cycle." (s. 428)

Sverige är en intressant fallstudie av flera skäl, säger hon. Man genomförde kvinnlig rösträtt 1921, bara ett år efter USA, och har länge varit känt som ett land som utmärker sig vad gäller jämställdhet på olika områden. Det är också ett av få länder som presenterar data på valdeltagande för män och kvinnor separat för alla kommuner, ungefär 2500 kommuner under den här perioden.

Hon presenterar fyra huvudresultat. Ett, kvinnor i städerna var mer benägna att rösta än vad kvinnorna på landsbygden var. Två, överlag så röstade män mer än vad kvinnorna gjorde, men i ett par kommuner var kvinnors deltagande faktiskt högre. Tre, i och med att fler kvinnor bodde i städerna så var det i absoluta tal fler kvinnor än män som röstade i städerna. Fyra, urbana kvinnor röstade mer vänster än vad rurala kvinnor gjorde: i städerna runt 52-62 procent, och på landsbygden runt 39-45 procent av kvinnorna röstade på den breda vänstern. 

I en väldigt intressant historiografisk översikt så konstaterar hon att litteraturen är enig om att kvinnor var mindre benägna att rösta än män, men att forskarna är helt oeniga om vilket parti kvinnor föredrog när de väl röstade:

"All scholarship finds that in the aggregate, women participated at lower rates than men (Boix, Magyar, and Munoz 2021; Duverger 1955; Rokkan 1970; Skorge 2023; Teele 2023; Tingsten 1937). But when it comes to preferences there are arguments to support all possible outcomes: some research suggests that women, who come from all classes, races, and ethnic groups, likely voted exactly like the men in their households, producing no difference in partisan outcomes (Acemoglu and Robinson 2000, 1186; Norris 1988; Tingsten 1937); other scholarship suggests that women voted more conservatively than men because they were more dependent on the traditional family arrangements and more pious and connected to the church (Duverger 1955; Inglehart and Norris 2000; Randall 1987); and still other research argues that women’s marginal status within the home and the economy should have prompted even the first women voters to support progressive causes (Morgan-Collins 2021). "

Positionen med starkast stöd är dock idén att kvinnor röstade mer konservativt, säger hon. (Det var också vad svenska betraktare förväntade sig åren runt reformen 1921.) Det homogeniserande perspektivet på kvinnliga väljare har dock också kritiserats av Corder och Wolbrecht (2016) i deras stora bok om kvinnliga väljare i USA i början av 1900-talet. De menar att lokala och regionala förutsättningar är viktigare, och Teele bygger vidare på detta argument. Skillnaden mellan stad och land är central här, där städernas tätare sociala band, större geografiska närhet till väljarbåset m m förväntas leda till större valdeltagande. [2]

Hon introducerar temat geografins betydelse för hur man röstar på följande sätt. Sociologiska teorier betonar de sociala klyftorna (Lipset och Rokkan 1967) och var man är placerad i den samhällsekonomiska strukturen. Men den politiska geografin ingriper här, och argumentet går väl egentligen tillbaka hela vägen till Tingstens idé från 1937 om den sociala koncentrationen, även om hon inte refererar Tingsten här:

"Political geographers have shown that the same type of voter will cast ballots for different parties depending on where that voter is located—for example, a working class voter in a working class neighborhood is much likelier to vote for the left than a working class voter in a middle class suburb (Johnston and Pattie 2006). Place matters because economic incentives might be local (Rickard 2020) and because the political affiliations formed in particular areas are tied to long-standing patterns of industrialization and political competition (Rodden 2019.)"

Teele placerar in detta i en historisk kontext av urbanisering och industrialisering i det tidiga 1900-talet. Hon presenterar också det svenska valsystemet, med 230 platser i andra kammaren fördelade på 56 valkretsar som var och en valde 3-8 riksdagsmän, på ett väldigt bra sätt. Till skillnad från Boix och Magyar (2022) har hon också noterat det betydelsefulla inslaget av partigemensamma listor. [3] Detta gör också att hennes analyser bygger på den breda uppdelningen mellan Vänstern, som inkluderar Liberalerna, SAP och yttervänsterpartierna, och Höger, som inkluderar både själva Högerpartiet och bondepartierna. Teele menar att den enkla uppdelningen Vänsterblock-Högerblock åtminstone fungerar fint fram till valet 1932 då SAP bildar regering med Bondeförbundet som då så att säga byter block. (s. 434, n21).

Hennes svenska valdata kommer från Berglund (1988) och omfattar 2576 kommuner och 49 distrikt i Stockholm, inbäddade i 409 härader och 25 län. Diagram 2 som jag klistrat in ovan visar (2A) att de flesta väljarna bodde på landsbygden och att (2B) valdeltagandet var högst för urbana män och lägst för rurala kvinnor. År 1921 fanns det 13 kommuner som hade större valdeltagande bland kvinnor än män, och år 1928 var det 47 kommuner. Man blir ju nyfiken på vad det är för kommuner som hade högre kvinnligt än manligt valdeltagande, och utifrån samma valdata som Teele använt så plottar jag det på en karta för år 1921:

 

Kvoten kvinnligt valdeltagande/manligt valdeltagande, utifrån Berglunds (1988) data. 

Kartan gjord med histmaps. Intrycket att det inte riktigt finns något starkt geografiskt mönster 

stärks av bristen på starka korrelationer med partival. Korrelationen med SAP:s röstandel är 0.23 

(större könsgap--fler SAP-röster), med Liberalerna -0.28, med Högern 0.08.

När jag tittar särskilt på de kommunerna som har högre andel valdeltagande bland kvinnor än bland män år 1921 enligt datat är det: Rörum med en kvot på 3.9 vilket är misstänkt och antagligen beror på datafel, Grundsund med 1.5, Käringön med 1.19, Kyrkoköpinge med 1.16, Mollösund med 1.11, Krokstad med 1.10, Hede i Bohuslän med 1.06, Gullholmen med 1.06, Dragsmark med 1.04, Slädene med 1.02, Mölleberga med 1.02, Rolfstorp med 1.01, Östra Vram med 1.01, och Norderön med 1.00008. När jag kollar på Rörum i datat så kan det faktiskt vara så att det inte var något fel! Berglund/SND rapporterar att bara 15 män, av 187 röstberättigade, gick och röstade år 1921, medan 70 av 224 röstberättigade kvinnor gick och röstade. Jag begriper inte varför valdeltagandet var så lågt, kanske var det helt enkelt så att männen i denna östskånska kustsocken var ute och fiskade den dagen. Det extrema för kvinnor vad gäller valdeltagande verkar åtminstone inte ha berott på kultur: år 1928 var kvinnornas valdeltagande bara 57 procent av männens.

Kommunerna med störst gap i deltagande år 1921 var Östergarn (21 procent), Eskilsäter (28 %), Tofta på Gotland (31 %), Eksta och Böja (32 %), Bjurum (33 %), Viksjö (34 %), Gustav Adolf i Skaraborg (35 %), Alskog, Fleringe, Tived, Halla på Gotland och Nössemark (36 %), Brandstorp (37 %), Vestergarn (39 %), och Södra Fågelås (40 %). Gotland och Skaraborg ser här ut som de mest genuskonservativa områdena, medan Bohuslän och Skåne ser mest liberala ut. Bohusläns position i den här statistiken tror jag dock har mer med fiske att göra (tänk på att man inte kunde poströsta vid denna tid) och mindre med könsnormer.

År 1928 är de 15 kommunerna med störst könsgap i valdeltagande en från Skåne, en från Halland, två från Uppland, en från Östergötland, fyra från Skaraborg, två från Älvsborg, en från Gävleborg, 

Jag tycker inte att man ser några riktigt starka regionala mönster: på de flesta ställen ligger kvinnornas valdeltagande mellan 60 procent och 80 procent av männens, och de "gröna" områdena, alltså där kvinnorna var minst 80 procent så benägna att rösta som männen, är utspridda lite överallt: Norrbotten, Västernorrland, Skåne, och lite här och där däremellan. Det finns inte heller några riktigt "röda" stråk, alltså med väldigt lågt kvinnligt valdeltagande: om något är det kanske Västergötland och framför allt Skaraborg.

I alla fall, tillbaka till Teeles artikel. För att beräkna kvinnors och mäns partival -- något som inte rapporteras direkt i statistiken -- så använder hon the method of bounds approach. Hon börjar med att räkna ut hur kvinnorna röstade under två extremscenarios: ett där alla män röstade vänster, ett där inga män röstade vänster. Från dessa extrema scenarios går hon vidare till mer realistiska scenarios med olika antaganden om männens partival. Hennes metoddiskussion är bra och tydlig:

Hon gör ett intressant påpekande att problemet med Kings (1997) metod, som t ex använts för att beräkna vilka som stöttade nazistpartiet i de tyska valen 1928-32, är att den bygger på ojämn fördelning av olika grupper -- t ex jordbruksarbetare och banktjänstemän -- mellan olika valdistrikt. Det funkar inte riktigt när grupperna man är intresserad av är kvinnor och män. Mellan 25:e och 75:e percentilen av andel kvinnor i kommunen varierar andelen bara mellan 49.7 och 52.6 procent, och Kings maximum likelihood-metod kommer därför inte funka. Method of bounds bygger på enklare antaganden om att andelen män och andelen kvinnor som röstar för ett visst parti måste variera mellan 0 och 100 procent. För att göra mer realistiska antaganden om hur männen i kommunerna röstade, utgår hon från valstatistiken från före 1921, alltså när det bara var män som röstade. (s. 437) Dessa antaganden kan bygga på att alla män röstar som de gjorde 1917 eller 1920, eller på att de röstade som det år som vänstern var starkast, eller att yngre män (som inte röstade före 1921) röstade annorlunda än äldre män, eller uppdelat på kommuner där vänstern var stark respektive svag.

Diagram 3, som jag klistrat in nedan, visar huvudresultaten. I panel A visas hur männen röstade 1917 (breda grå streck) och 1920 (små grå streck), uppdelat på landskommuner och stadskommuner och inom varje kategori rangordnat efter hur stor kommunen är. Inom båda typerna så var vänstern starkare i större kommuner. I panel B ser vi beräkningarna av hur kvinnorna röstade, med olika antaganden om hur männen röstade. Den översta grå och den understa grå linjen är beräkningarna med de extrema antagandena att inga män respektive alla män röstade på den breda vänstern. Den vinröda streckade linjen visar det faktiska valutfallet för både män och kvinnor.

Enligt beräkningarna i 3B så röstade 40-70 procent av kvinnorna i städerna på den breda vänstern, oavsett hur stor staden var. Vänsterandelen var större i större städer, men framför allt så är det en skillnad mellan de riktigt små städerna, där vänsterandelen "bara" var runt 50 procent, och de stora där andelen var runt 70 procent. Variationen är större i jordbrukskommunerna, från 20 till 80 procent beroende på antaganden, och med en brantare lutning till "fördel" för de mer befolkade kommunerna.

Förfarandet är förstås lite speciellt i det att Teele använder mäns partival 1917 och 1920 som proxy för hur män som grupp röstar 1921 och framåt, och hon använder flera olika kontroller för att se till att resultaten inte är missvisande. (s. 438-439)

 Utifrån sina huvudresultat räknar hon också ihop en total röstandel för kvinnor och män för städer i allmänhet, och för landsbygd i allmänhet. Med antagandet att mänenn röstade som det mest vänsterinriktade året så blir kvinnornas vänsterandel i städerna 56 procent, och med antagandet att männen röstade som 1920 blir andelen 67 procent. I landsbygdskommunerna är andelen 30 procent om alla gamla män röstade som sitt vänstraste pre-1921-år och alla nya män röstar vänster, och 54 procent, om männen röstar som 1920.  Sett till alla kommuner tagna tillsammans antyder detta att 41-65 procent av kvinnorna på landsbygden röstade på SAP eller Liberalerna, och 52-70 procent i städerna.

Slutsatssektionen börjar elegant: "The idea that women were traditional voters in the past—
that they turned out at low rates and voted for conservative parties—has become a textbook fact, reported and repeated in decades of research on the contemporary gender gap in participation and partisanship. The findings of this article demand a reconsideration of both facets of the traditional gender gap thesis." (s. 440) Ett, även om kvinnorna hade lägre valdeltagande i procent, så var de fler, inte minst i städerna, och en stor andel av de som gick och röstade var alltså kvinnor. Två, det är inte så att kvinnor överlag röstade konservativt. I städer och mer tätbefolkade landsbygdsområden röstade kvinnor i hög grad vänster, åtminstone i Sverige. Hon föreslår tre vägar framåt för vidare forskning. Ett, är Sverige representativt? Det behövs liknande studier av andra länder för att etablera det. Två, i länder där valdeltagandet var högt, som i Italien, Spanien och Chile, var könsskillnaden som i Sverige? Tre, om kvinnor i städer var mer liberala än kvinnor på landsbygden, och städerna var majoriteten av väljare, "future scholars might consider whether European welfare states were built on urban women’s political participation." (s. 440)

referens

Dawn Langan Teele, "The Political Geography of the Gender Gap", The Journal of Politics, volume 86, number 2, April 2024

fotnot

[1] Teele beskriver specifikt för frågan kvinnors valdeltagande litteraturen så här: "New methodo-
logical tools and the turn toward historical political economy have brought renewed attention to the crucial question of how women voted in the past, with scholars arguing that women’s turnout varied with the institutional context (Kim 2019; Skorge 2023) and the landscape of political competition (Teele 2023) and that women’s votes often fell with the locally dominant political party (Corder and Wolbrecht 2016). Here, I build on these insights, and research on political geography (Johnston and Pattie 2006; Jusko 2017; Lee and Rogers 2019; Rickard 2020; Rodden 2019; Xu 2023), to argue that variation in women’s political participation and vote choice, and the gaps between men and women, is driven by political geography even more than gender." (s. 428-429)

[2] Teele har här också ett väldigt roligt citat från Bondeförbundet, 1917: "The Swedish Farmer’s Union (Bondeförbundet) voiced concerns about enfranchising women precisely because they expected that their party would be disadvantaged vis-à-vis urban parties after suffrage. In their 1917 official party platform, the Farmer’s Union laments: “In the cities, both men and women can vote very well, because the polling station is often located across the street. But in the countryside you often have miles of road, and you and your wife often can’t get out at the same time for the supervision of children and animals. The result would be that cities and more densely populated communities would have their voting rights doubled, while the rural areas would have their voting rights virtually unchanged because of these conditions.”" (cit. 431)

[3] Så här beskriver hon detta fenomen: "Importantly, in this period Sweden’s rules allowed for parties to run as alliances, called “cartels,” on the same lists in specific districts, even if they were separate entities in other districts. Voters could cast a ballot for an alliance, as well as for candidates on specific party lists within the alliance, so that seats were allocated first to the alliance and then to parties within the alliance (Särlvik 2002, 238). For example, in the 1917 general election, Conservatives (Moderata and Högern) and Agrarians (Bondeförbundet) formed alliances in 29 constituencies (52%) while the Left Socialist and Social Democrats had a common label in 44 constituencies (78.5%). The Liberals, the party in the center that held the government in the prior year, formed alliances with the Social Democrats in five constituencies (Särlvik 2002, 240). Because the d’Hondt rules favor larger parties, there were incentives for parties closer on the ideological spectrum to form cartels within districts." (s. 432) I en fotnot till detta resonemang noterar hon också att: "The practice, known as apparentement, allowed more seats to be gained by parties that were ideologically related to one another (Cox 1997, 61)" Särlvikreferensen är bokkapitlet “Party and Electoral System in Sweden” i Bernard Grofman and Arend Lijphart, eds., The Evolution of Electoral and Party Systems in the Nordic Countries. New York: Agathon.

Kvinnligt valdeltagande efter den kvinnliga rösträttens införande

 

valdeltagande för män och kvinnor i svenska riksdagsval 1899-1932, från 

Riksdagsmannavalen åren 1929-1932 av Statistiska centralbyrån. 

Tillgänglig som pdf från SCB:s hemsida.

När kvinnor fick rösträtt i Europa och Amerika under 1900-talets första halva så var deras valdeltagande lägre än männens. I Sverige var det år 1921, det första riksdagsvalet med kvinnlig rösträtt, 47,2 procent av röstberättigade kvinnor som röstade, och 62,0 procent av männen. Statsvetaren Mona Morgan-Collins, verksam vid KCL i London, börjar en ny artikel på ämnet på ett otroligt statsvetenskapligt sätt: argumentet att kvinnligt valdeltagande är högre i länder med proportionella valsystem (PR) än de med majoritetsvalsystem. Hon menar dock att Skorge (2021) visar att PR-effekten varierar mellan olika kontexter, t ex med graden av partikonkurrens och sociala nätverk. Morgan-Collins lägger utifrån detta fram sitt eget argument i två steg. 

Ett, "the incentives to vote and to mobilize in the general population determine the size of the gender turnout gap regardless of the type of electoral system, but that this relationship is not linear." Skillnaden i valdeltagande mellan kvinnor och män är mindre antingen när incitamenten är väldigt starka eller väldigt svaga, menar hon. Modellen bygger på att kvinnor överlag har en högre "kostnad" för att rösta och att om incitamenten att rösta överlag är väldigt starka så kommer det ha starka effekter på väljare med höga kostnader att delta, som oproportionerligt kommer vara kvinnor. När incitamenten är väldigt svaga kommer bara "low-cost voters" delta och skillnaden mellan män överlag och kvinnor överlag kommer också minska (eftersom båda gruppernas deltagane kommer vara lågt). Hon visar detta med data från norska valdistrikt.

Steg två är argumentet att lokal partikonkurrens är en proxy för styrkan i incitamenten att rösta och delta. Med norska data visar hon att kvinnors valdeltagande närmade sig mäns i distrikt med majoritetsval och stark konkurrens, men också i områden med svag konkurrens och PR-valsystem. Hon visar också att effeketerna är liknande i Nya Zeeland, Sverige och Österrike. Vidare så använder hon också det faktum att Norge bytte valsystem från SMD till PR under perioden

 

Referens

Mona Morgan-Collins (2024), "Bringing in the New Votes: Turnout of Women after Enfranchisement", American Political Science Review 118 (2).