Fanns det långsiktig ekonomisk tillväxt och ekonomisk utveckling i Europa före industrialismen? En av de mest inflytelserika formuleringarna om på vilket sätt en sådan ekonomisk utveckling kan ha gått till, är Jan de Vries teori om en "flitens revolution" (industrious revolution) ca 1650-1850. Enligt de Vries började folk arbeta fler timmar, och arbeta mer genom marknaden, när (a) nya konsumtionsvaror blev tillgängliga, inte minst från kolonierna, som gjorde det mer attraktivt att offra fritid för att öka sin köpkraft, och (b) marknadsfördjupning tillät en större arbetsdelning (a la Smith) och mer tillgång till att sälja sin arbetskraft och sina produkter till villiga köpare enligt gynnsamma villkor.
de Vries teori har testats i ett otal sammanhang och med olika metoder; här på bloggen har jag relaterat till den t ex angående svenska reallöners utveckling, engelska löner 1250-1850, och spinneriet i England 1550-1770. Historikerna Rosa Congost och Enric Saguer och ekonomisk-historikern Rosa Ros testar i en artikel från förra året teorin i en medelhavskontext, närmare bestämt Girona-regionen i Katalonien. de Vries menade i sin bok från 2008 att flitens revolution framför allt tog fart i nordvästra Europa, men Congost et al påpekar att den agrarhistoriska forskningen om Medelhavsregionen sedan länge pekat på hur specialisering och arbetsdelning drivit ekonomisk utveckling: de pekar på Pierre Vilar (1964) och Ernest Labrousse (1944) argument om hur vinodling tidigt drog in småbönder i en penningekonomi; 1700-talets Katalonien passar denna bild, säger Congost et al. [1]
Congost, Ros och Saguers studie använder bouppteckningar från 933 arbetare (treballadors) från Gironaregionen från 1725 till 1807 för att kartlägga levnadsstandardens utveckling. De katalanska bouppteckningarna, betonar de, är rika källor för vad folk hade för grejer: olikt de engelska inkluderar de fastigheter, och de inkluderar också kläder, möbler, djur, redskap, spannmål med mera. Det är mindre vanligt än i de engelska bouppteckningarna studerade av Muldrew (2011) att saker bara listas som "saker" med ett värde: precisionen är bättre i de katalanska uppteckningarna. Vissa saker fattas: livsmedel, skulder, och makens eller makans kläder. (s. 280) De menar också att de katalanska bouppteckningarna är mindre socialt begränsade, vad gäller att också omfatta de fattigare skikten, än vad de brittiska bouppteckningarna studerade av Weatherill (1988) och Overton et al (2004) är. Bouppteckningsfrekvensen är ungefär 28-37 procent för treballadors och 26-37 procent för befolkningen som helhet. (Diagram 2.) [2]Congost et al studerar två distinkta typer av agrara samhällen inom Gironaregionen: det ena är ett bergigt område med dåliga jordar, mycket vinodling och många små gårdar; det andra ligger vid kusten, har bättre jordar och odlade ris och spannmål. (s. 281)
Det första resultatet som de redovisar är att de flesta arbetarna, treballadors, ägde någon jord och att andelen växte över tid, från 80 procent 1725-34 till 92 procent 1800-07: någon storskalig proletarisering föregick alltså inte. Ungefär två tredjedelar hade upp till tre hektar jord (diagram 5), så de var inga riktiga bönder, men motsvarade väl ungefär Sveriges torpare. En skillnad mellan Kataloniens treballadors och svenska torpare är dock att katalanernas vanligast förekommande gröda var vin (67 procent), följd av spannmål och baljväxter (23 procent). Det var inga stora mängder djur de hade: ungefär en fjärdel hade grisar, 40-50 procent hade åsnor och 14 procent mulor, men bara 1-2 procent hade hästar och bara en femtedel hade en ko eller en oxe (tabell 3). Mulorna var den typ av djur som ökade mest i frekvens över tid, vilket Congost et al lyfter fram antagligen är kopplat till deras goda transportegenskaper. [3] 95 procent av bouppteckningarna innehåller jordbruksredskap, men inte särskilt sofistikerade sådana: den vanligaste är en spade (fanga) medan bara 18 procent hade plog, om än med ökande tendens över tid, med 32 procent under 1800-talets första decennium. (s. 287) [4]
Treballadors uppsättningar av konsumtionsvaror förbättrades över tid: det totala antalet saker ökade med ungefär 50 procent från 1720-talet till 1800-07. Däremot ökade inte den allmänna mångfalden i vad för slags saker de hade. Vissa specifika saker ökade: antalet stolar, antalet kastruller, fler sängkläder, fler saker av glas. Däremot skaffade inte de katalanska arbetarna kaffe-relaterade saker och sällan tobak. (s. 293)
Congost, Ros och Segur provar att jämföra "sina" katalanska arbetare med arbetade i nordvästra Europa, hemområdet för de Vries teori om flitens revolution, och framför allt då med England studerat av Craig Muldrew (2011) och av Overton et al (2004). Förvånande nog så ser de katalanska treballadors inte fattigare ut än 1700-talets engelska labourers. (s. 294-5) Kakao var vanligare i Katalonien och Spanien, med god tillgång till denna koloniala produkt, än i Nederländerna, Frankrike, Italien och liknande länder, men kaffe och te var vanligare bland brittiska arbetare än katalanska. Böcker var ungefär lika vanligt.
I sina slutsatser betonar Congost, Ros och Segur att: "The analysis of treballadors’ inventories in the region of Girona, located in the Mediterranean area that de Vries excludes from the industrious revolution, provides indications of the existence of characteristics that define that process: a greater intensification of work, increasing orientation towards the market, and a rise in consumption." (s. 296) De citerar Vilar (1974) som angående 1700-talets Katalonien menade att folk ‘had got used to producing, not to consume, but to sell’; ett slags flitens revolution-argument avant la lettre. Jag hade velat se mer utveckling av detta i slutsatsdelen, och diskussion av det förvånande resultatet att det inte verkar ha varit så stor skillnad på katalanska och brittiska arbetares levnadsstandard på 1700-talet. Är det kanske ett tecken på att Katalonien var en exceptionellt rik del av Spanien eller södra Europa mera allmänt, eller bör hela Little Divergence-argumentet problematiseras? Här hade det varit intressant med en kontextualisering, kanske utifrån reallöner, antropometriska data eller liknande.
referens
Rosa Congost, Rosa Ros och Enric Saguer (2023), "More industrious and less austere than expected: evidence from inventories of agricultural workers in north-eastern Catalonia (1725–1807)", Rural History 34: 278–299
fotnoter
[1] De säger också att de Vries kollar på reallöner som en indikator men att (a) reallönerna i södra Europa inte var så dåliga som en del hävdat, och att (b) reallöner ändå inte behöver vara den bästa indikatorn för levnadsstandard i ruralt dominerade samhällen där de flesta också brukade lite jord. (s. 279)
[2] De tar också upp den klassiska invändningen mot bouppteckningsbaserade studier: kan man bara beskriva gamlingar -- inte alls typiska för den yrkesverksamma befolkningen -- med denna källa? De har ålder från dödböckerna för 152 treballadors och menar att de flesta av dem var 30-60 år. (s. 283)
[3] Bouppteckningarna innehåller också i en femtedel av fallen bin för honung! Så detaljerade är inte de svenska bouppteckningarna.
[4] Vidare så hade 7 procent fiskeredskap, 24 procent snickarredskap, och 45 procent kardor eller spinnrockar eller motsvarande. Däremot hade ingen vävstol. (s. 287) Att spinna ull var ovanligt, och bomull förekommer inte alls: det var hampa och lin som dominerade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar