Strategier för kausala slutsatser i jämförande studier

Studier med ett litet antal fall ("small N-analysis") är en omdebatterad metod i samhällsvetenskapen, säger den prominente statsvetaren James Mahoney i en artikel från 2000.

"This debate still animales lively methodological commentaries (e.g., Goldthorpe 1997; Ragin 1997; Rueschemeyer and Stephens 1997), but most analysts now agree there is a place for small-N studies in the scholarly cycle of research, even if they disagree about the prominence and importance of this place." (s. 387)

"the scholarly cycle of research", det begreppet gillar jag. För ett tag sen läste jag om en recension som jag skrev för sju år sen av Francesco Boldizzonis intresssanta och polemiska bok The Poverty of Clio, där han yvigt kritiserade kvantitativ ekonomisk historia som utgår från teori och testar hypoteser. Jag förstod inte problemet med en sådan approach, och gör det inte nu heller: det är klart att det behövs utforskande studier, och deskriptiv forskning, men det beror väl på forskningsläget och hur mycket vi vet. Att testa hypoteser kvantitativt kan väl inte per definition vara fel? Med Mahoneys begrepp skulle jag nu säga att det beror på var man befinner sig i "the scholarly cycle of research". 

I alla fall, så säger Mahoney i sin artikel från 2000 att debatten "nu" gått vidare till att handla om de specifika procedurerna för kausala slutsatser som används i liten-N-forskning. Den sedan länge pågående debatten om Mills method of difference och method of similarity, så bråkar man nu till och med om huruvida forskare i comparative historical analysis ens använder Mills metoder: Katznelson (1997) menar att CHA vilar på Mill, medan Goldstone (1997) starkt förnekar det. En annan axel i den "nutida" (alltså sent 90-tal) debatten handlar om hur strategierna för kausala slutsatser i small-N och large-N statistisk forskning relaterar till varandra. King, Keohane och Verba (1994) hävdade i en epokgörande metodbok att kvalitativ forskning i grund och botten bygger på samma logik som den kvantitaitva: "All good research can be understood--and is indeed best understood--to derive from the same underlying logic of inference."  Ragin och Zaret (1983), Skocpol (1984), McKeown (1999) och Munck (1998) hävdar tvärtom att kvalitativ och kvantitativ forskning är mer substantiell än så. En relaterad kontrovers är ifall small N-forskare förstår kausaslitet deterministiskt* eller probabilistiskt. Kritiker av small N-forskning (Lieberson 1991, 1994, 1998; Goldthorpe 1997) menar att dessa forskare använder en deterministisk "method of inference" som är oförenlig med den statistiska forskningens probabilistiska modell av kausalitet. I kontrast till detta menar en del av de kvalitativa forskarna (Collier och Collier 1991; Goldstone 1997; Rueschemeyer och Stephens 1997).

Mahoneys syfte med sin artikel är att utveckla just frågan om vilka strategier för kausala slutsatser som används i small-N analysis. Flera forskare (Skocpol och Somers 1980; Skocpol 1984; Nichols 1986; Lieberson 1991) har hävdat att denna forskning bygger på bara en strategi för kausal inferens, men Mahoney menar att forskare väljer mellan, och ofta kombinerar, tre olika strategier: nominal comparison, ordinal comparison, och within-case analysis (som jag kommer sammanfatta som WCA). Som tabell 1 (inklistrad ovan) visar så skiljs de tre strategierna åt efter två dimensioner: nivå man mäter på, och nivå av aggregering. Nominell och ordinal strategi bygger på jämförelser på högt aggregerad nivå, mellan fall. WCA bygger tvärtom på studier inom ett fall. Den nominella strategi bygger explicit eller implicit på en deterministisk förståelse av kusalitet som bygger på begreppen om nödvändiga och tillräckliga orsaker. Detta är väldigt olikt logiken i den kvantitativa forskningen. Den ordinala approachen är däremot kompatibel med den probabilistiska förståelsen av kausalitet som är typisk för kvant-forskningen.

Det nominella angreppssättet

Mahoney definierar och beskriver detta så här:

"Nominal (or categorical) comparison entails the use of categories that are mutually exclusive (cases cannot be classified in terms of more than one category) and collectively exhaustive (one of the categories applies to each case). With respect to different levels of measurement, nominal categorzation is sometimes considered unsophisticated because it does not incolve the rank ordering of cases, much less quantifying the degree to which particular cases differ from one another." (s. 390)

Det grova i denna "klassificerande" metod gör den också mycket användbar för att kommunicera tydligt t ex i en artikel-inledning, påpekar Mahoney: man kan använda "vivid labels" för sina nominella kategorier och göra det väldigt tydligt vilka olika utfall det handlar om. Men det behöver inte vara hela historien: forskaren kan också använda andra strategier i analysen, även om det nominella angreppssättet också används. Nominell jämförelse mellan fall kan också användas som "a central strategy of hypothesis assessment", vilket är vad Mahoney fokuserar på. "I argue that small-N analysts often employ nominal comparison to eliminate rival explanations based on the logic of necessary and sufficient causation and have great difficulty using nominal comparison as a strategy for evaluating partial and probabilistic causation." (s. 391) "Deterministiska" förklaringar är viktiga för det nominella angreppssättet, och med "determinism" menar Mahoney ett tankesätt där förklarande variabler ses som potentiellt nödvändiga och/eller tillräckliga för att ge upphov till (orsaka) ett visst utfall. Mills metoder fungerar t ex med ett sådant tankesätt: method of agreement kan användas för att eliminera möjliga nödvändiga orsaker, medan method of difference kan användas för att eliminera möjliga tillräckliga orsaker. (s. 392) Däremot kan Mills metoder inte hantera mer komplexa analyser med multipla förklarande faktorer eller interaktions-effekter. Men Theda Skocpol i sin klassiska studie från 1979 av revolutioners orsaker använder Mills metoder för att eliminera relativ deprivering, system i ojämvikt, multipel suveränitet, transformativa ideologier, och urbana arbetar-revolter som orsaker till revolutionerna i Frankrike, Ryssland och Kina. Goodwin (2000) använder på ett liknande sätt method of difference för att eliminera fattigdom, social misär, och professionella revolutionära organisationer som orsaker till revolutioner i Tredje världen. (s. 393) Forskare använder också nominella jämförelser för att visa att deras egna föredragna förklaringar inte kan uteslutas med ett antagande om deterministisk kausalitet. Przeworski och Teunes (1970) formulering av "most similar systems design" och "most different systems design" liknar Mills metod och utvecklar den; Ragins användning av Boolean algebra är också förenlig med analysen av nödvändiga och tillräckliga orsaker. Ett exempel på en sådan studie är Wickham-Crowleys studie (1992) av varför småbönder stödjer eller inte stödjer guerrillarörelser i Latinamerika. Wickham-Crowley studerade 20 fall och använde fyra förklarande variabler: agrar struktur (A), agrar omstrukturering (B), rebelliska kulturer (C) och "peasant linkages" (D). Först poolar han alla fall där böndernas stöttade gerillan och kodar varje fall på variablerna A-D. Han identifierar alla kombinationer av A-D som är förenliga med utfallet bondestöd och reducerar sedan variationen genom att ta de kombinationer som finns med flera olika värden på en enda variabel, och då dra slutsatsen att då är den sista variabeln inte avgörande. Till slut har han fyra möjliga kombinationer av förklarande variabler som ger stöd till gerillan: ABD, AC, CD, och abD. Han identifierar inte någon individuell faktor som är nödvändig eller tillräcklig, men kombinationer som är tillräckliga: t ex kombinationen ABD. (s. 394-395) En viktig begränsning med den "nominella" metoden är att man kanske inte kollat på tillräckligt många fall, eller inte på rätt fall -- slutsatserna kanske inte håller i ett större sample. (Geddes 1990.) Collier och Mahoney (1996) menar dock att det inte alltid är så tydligt i small-N-forskning vilken populationen är till vilken man vill generalisera baserat på sitt sample. Dion (1998) menar att med en deterministisk förståelse av kausalitet behövs inte så många fall för att uppnå stor säkerhet om orsaker: fem fall räcker för att "yield 95 percent confidence about necessary causes." Avgränsningen om när nominell metod är rimlig handlar snarare om hur vi ser på de orsakssamband som ska studeras. Kausala faktorer som snarare är probabilistiska fångas inte väl med nominell metod: Lieberson (1991) använder i sin kritik exemplet med rattfylla och bilolyckor. (s. 396) Rattfylla leder inte alltid till en bilolycka (är alltså inte en tillräcklig orsak), och bilolyckor involverar inte alltid rattfylla (så den är inte heller en nödvändig orsak) -- rattfyllans ökade risk är av probabilistisk natur. Mahoney menar dock att detta inte räcker för att döma ut den nominella analysen. Small-N-forskare skulle också kunna använda within-case analysis för att studera probabilistiska effekter. En annan kritik som Lieberson (1991) riktar mot nominella metoder är att de inte tillåter mätfel: om man kodar en variabel som ska vara "närvarande" som "frånvarande" eller vice versa, så får man helt missvisande resultat. Mahoney menar att detta inte är ett så stort problem som Lieberson menar: small-N-forskare är experter på varje av sina fall och torde lyckas med sina kodningar; om de misslyckas, kommer någon annan small-N-forskare påpeka detta. (s. 397-8)

Ordinal comparison in cross-case analysis

"Ordinal jämförelse" är när man kodar fallen som mer/mellan/mindre eller liknande: man använder inte siffror för att mäta grader av variablerna, men har ändå en mer-mindre-åtskillnad. Denna typen av jämförelse är basen för Mills "method of concomitant variation". Metoden bygger just på att jämföra hög/mellan/låg-nivåer på en oberoende variabel, med dito på en beroende variabel. Om samvariationen är stark kan analytikern dra slutsatsen att förhållandet är kausalt. Frågan är då: vad är en "stark" samvariation? (s. 399-400) Med denna metod accepterar man också ett avvikande fall, olikt i "methods of agreement and difference". Tabellerna 2 och 3 illustrerar skillnaden mellan de två approacherna. I båda fallen identifierar forskaren ett fall (Case 4) som inte stämmer med mönstret överlag.

Metoden om "concomitant variation" är inte en determinisitsk metod och sambandet i tabell 3 kan ses som "quite strong"; Mahoney menar att med antagandet att fallen är valda utifrån beroende variabeln och fördelningen av värden på den förklarande variabeln är rättvisande för ett större universum av fall, så är sannolikheten att slumpmässigt få fördelningen i tabell 3 1 på 360 (0.029).

Luebberts (1987, 1991) analys av de politiska regimer som uppstod i mellankrigstidens Europa "employs the method of concimitant variation to strengthen a primarily nominal argument."  I den övergripande nominella värderingen menar Luebbert att närvaron eller avsaknaden av "lib-labism" före första världskriget förklarar liberala vs icke liberala utfall under mellankrigstiden: England, Schweiz och Frankrike och hade lib-labism och fick liberala utfall, medan de skandinaviska länderna, Tyskland, Italien och spanien saknade lib-labism och på olika sätt fick icke-liberala utfall. Att han använder ordinell jämförelse tillåter honom viss nyansering: Belgieen och Nederländerna "most closely approximated the British-French-Swiss pattern of liberal hegemony" och fick också nåt slags variant av den liberala regimen under mellankrigstiden.

Sverige och Italien är i Luebberts analys de två länder som inte funkar. För dem identifierar han "missing variables" som kan förklara det förvånande fallet. För Italien menar han t ex att de hade mycket lib-labism före 1914 men ändå misslyckades etablera en liberal regim pga den "extreemly fragmented nature of the secular middle-class community, which led to an extremely weak Liberal Party" (Luebbert 1991, s. 242-243).

Också Theda Skocpol (1979) i hennes klassiska analys av revolutioner kompletterar sin nominella approachh med en ordinal jämförelse. Nominella variabler disaggregeras till "constitutient subvariables that are evaluated through ordinal comparison". Hennes förklarande variabel "conditions for state breakdown" används i "methods of agreement and difference" som en dikotom variabel men disaggregeras sedan till tre sub-variabler -- internationell press, statsautonomi, och "agrarian backwardness" -- som mäts ordinellt. Även den dikotoma variabeln revolution eller ingen revolution förfinas; social revolution definieras som "rapid, basic transformations of a society's state and class structures", och Skocpol bryter ner detta när hon rankar det som att revolutionen gick snabbast i Ryssland, långsammast i Kina, och något däremellan i Frankrike. Detta förklaras med ordinala värden på den förklarande variabeln internationell press. "In sum, even though Skocpol's book is famous for its use of nominal comparison through the methods of agreement and difference, ordinal analysis plays a major role in underpinning the nominal argument." (s. 405)

Collier och Colliers (1991) stora verk om "labor incorporation" i 8 latinamerikanska länder använder "ordinal comparison" mer rakt igenom. De idenfierar fyra typer av "labor incorporation periods" och förklarar ordinala skillnader i "scope of mobilization" under denna period. Först eliminerar de förklaringsfaktorer som saknar "consistent relation" till utfallsvariabeln, t ex arbetarrörelsens styrka. De visar sedan att deras huvudsakliga variabel, oligarkins politiska styrka, har en stark korrelation med mobiliseringen under "the incorporation period". Två fall är avvikande: Argentina och Peru som båda har en stark oligarki men också stark arbetarrörelse-moblisering. Collier och Collier förklarar detta med centrala "flaws" i oligarkierna i dessa två länder.

Ännu ett klassiskt verk som använder ordinal jämförelse är Ann Shola Orloffs (1993) studie av välfärdsstatligt stöd för de äldre i Storbritannien, Kanada och USA. Hon konceptualiserar sina egna centrala förklarande variabler med ordinalskalor, och avfärdar också rivaliserande förklaringar på detta sätt, t ex vad gäller förklaringar av äldrevårdens utveckling som fokuserar på andelen äldre personer i samhället.

Den kausala logiken i ordinala jämförelser med small-N liknar mer den logik som används i large-N studier (King, Keohane och Verba 1994, s. 79-82) än vad tänkandet i nominella jämförelser gör. KKV (1994) vill förbättra kvalitativ forskning genom att importera insikter från kvant-forskning, medan Ragin (1997, 1998), McKeown (1999) och Munck (1998) varnar för att göra just detta. (s. 407) Mahoney diskuterar de olika logikerna och ifall det är rimligt att använda båda i samma studie -- det verkar han tycka att det är.

Within-case analysis

Utöver nominala och ordinala jämförelserm ellan fall, använder small-N-forskare också within-case analyser. I WCA används nominala och ordinala mått, men det är på en disaggregerad nivå inom fallet, så värt att diskutera separat. Oftast använder man inom WCA pattern matching, "a procedure in which the analyst assesses cross-case associations in light of multiple within-case hypotheses." (s. 409) En viktig sub-typ inom denna kategori är process tracing, "a technique in whihc the analyst attempts to locate the causal mechanisms linking a hypothesized explanatory variable to an outcome." En tredje teknik, causal narrative, "combines cross-case analysis and within-case analysis by comparing cases in terms of highly disaggregated sequences of processes and events that lead to outcomes." (s. 409) Begreppet pattern matching myntades av Campbell (1975) som påpekade att jämförelser mellan fall ofta för med sig implikationer för vad som händer inom fallen, och att mönster-matching då ger en kraftfull metod för teori-falsifiering: håller verkligen cross-case-slutsatserna within-case? Tekniken används bl.a. i Goldstones (1991) studie av tidigmoderna revolutioner "Goldstone's cross-case nominal agument suggests that demographic growth leads to revolutions by triggering struvtural crises (i.e. fiscal crises, elite-state and intraelite conflict, and mass opposition)." För att stödja detta cross-case-argument tar han fram kvantitativa mått på utvecklinegn inom länderna över tid, för en "political stress indicator", och stödjer med denna statistiska analys cross-case-argumentet. Olikt Goldstone så använder Luebbert (1991) ordinal och nominell jämförelse i sin pattern matching. Hans argument att en "röd-grön" allians mellan socialdemokrati och bönder orsakade socialdemokratiska utfall har within-case-implikationer: den styrande sociala koalitionen saknar stabilitet, arbetarklassen har en hög grad av autonomi från staten, och höga nivåer av strejker och arbetaraktivism utvecklas. Andra within-case-implikationer är nominella: socialisterna kommer inte utmana fördelningen av ägandet på landsbygden eller mobilisera det rurala proletariatet, och "the middle peasantry will not provide a viable social base for the socialists" (Luebbert, s. 268-9, 272, 286-8). I sin within-case analys finner Luebbert mycket riktigt stöd för dessa analyser. (s. 411)

Process tracing, ett begrepp myntat av George och McKeown (1985), används för att identifiera kausala mekanismer, genom vilka en förklarande variabel utövar kausal effekt på en utfallsvariabel (Bennett 1997). PT används för att undvika att man misstar en spuriös korrelation för ett kausalt samband. Skocpol (1979) använde t ex PT för att avfärda existensen av ett ideologiskt motiverat avantgarde som förklaring till sociala revolutioner. De var alltid närvarande, men genom PT kunde Skocpol visa att avantgarden var marginella för de sociala uppror som ledde till revolutionerna. Liknande så använde Luebbert (1991) PT för att eliminera Moore-Gerschenkron-tesen, att fascistiska regimer var utfall av en "labor-repressive landed elite that is able to draw substantial lower-class rural support for facism" (s. 413; ref. Luebbert 1991, s. 308-309). Det finns, säger Luebbert, en korrelation mellan närvaro/frånvaro av repressiv jordägande elit och närvaro/frånvaro avfascism, men de historiska fallen stödjer inte just den kausala mekanismen. Närmare bestämt så var det lantliga stödet för fascismen inte koncentrerat till mer jordägar-dominerade områden. (Här kan vi tänka på Värmland som ett nazistiskt fäste i Furugårds Sverige!) Så trots makro-korrelationen avfärdar Luebbert, baserat på sin process tracing, Moore-Gerschenkron-hypotesen. Andra forskare användet PT inte för att avfärds hypoteser uytan för att stödja dem. Collier och Collier (1991) använder PT i sin analys av Colombia och Uruguay för att identifiera processerna och händelserna genom vilka "electral mobilization by a traditional party" gav utfallet "electoral stability and social conflict".

Begreppet "causal narrative" myntades av William Sewell (1996). Med denna teknik, "the analyst attempts to validate aggregated cross-case associations by separating variables into constituent sequences of disaggregated events and comparing these disaggretated sequences across cases. The purpose of unpacking aggregated variables through narrative is not simply to provide a contextualized description of cases; rather, the goal is to support a cross-case argument at a more disaggregated level." (s. 415) Tekniken har debatteas mycket på 1990-talet: Abbott (1990, 1992); Aminzade (1992); Franzosi (1998); Griffin (1992, 1993); Isaac (1997); Somers (1992), m fl. Men procedurerna genom vilka "analysts decide whether a narrative account lends support to a cross-case causal pattern have not been well specified." (s. 415) Griffin (1993)s förslag om en "eent-structure analysis" är den mest utvecklade varianten. Ett exempel på hur det gjorts i praktiken är Skocpols (1979) analyser av kedjor av händelser som orsakar varandra och leder till revolutioner; Sewell (1996) menar att detta stärker hennes analys trovärdighet. Ett annat exempel är Deborah Yashars (1997, Demanding Democracy) analys av varför Costa Rica blev en demokrati 1949 medan Guatemala 1954 fick en auktoritär regim, en förklaring som centrerar kring politiska koalitioner och mönster av allianser.

Slutsatser

I sin slutsatssektion ger Mahoney några rekommendationer för small-N-forskare. Ett, man måste vara explicit om ifall man använder nominell jämförelse som en informell straregi för att utveckla en idé om ifall variabler grovt sett är matchade, eler om de använder den nominella jämförelsen "as a central strategy of inference". I så fall måste man förstå att denna metod följer en deterministisk förståelse av kausalitet. Om man inte själv tror på nödvändiga och tillräckliga orsaker så bör man inte använda nominella metoder för att avfärda rivaliserande hypoteser. 

Två, man måste ock så vara implicit om hur man använder ordinala jämförelser. Mahoney menar att ordinala metoder används flitigt i small-N-forskning, men att forskarna inte riktigt utvecklar hur de gör detta, vilket också har gett den felaktiga bilden att kvalitativ forskning bara kollar på skillnader "in kind" snarare än skillnader "in degree". När man använder både nominella och ordinala strategier behöver man också göra ett bättre jobb med att förklara relationen mellan de två metoderna. "Is ordinbal analysis used to supplement a primarily nominal assessment, or is ordinal analysis the principal strategy of causal inference? Is ordinal annalysis used at the same level of aggregation as nominal analysis, or are variables disaggregated in the move from nominal analysis to ordinal analysis?" (s. 418)

Tre, small-N-forskare behöver förklara vilken typ av within-case-analys de använder. "There is no inherent reason why within-case analysis must remain an underspecified and implicit strategy." (s. 418) Om man använder pattern matching: är proceduren för kausala slutsatser nominal, ordinal eller statistisk? Om man använder process tracing, dito.

Mahoney ger också råd till forskare som vill utvärdera small-N-forskning utifrån large-N-standards. Ett, man måste beakta att small-N-forskare använder olika metoder, och man kan inte låtsas om att de alla använder samma strategi för kausala slutsatser. Två, man måste likaså beakta att insikter från large-N-analyser inte alltid kan översättas till small-N-forskning: t ex insikter från linjär regressionsanalys överförs inte till small-N-forskning som använder nominala jämförelser. "Likewise, it remains to be seen how statistical research can best inform small-N efforts to identify causal mechanisms." (s. 419)

Referens
James Mahoney (2000) "Strategies of Causal Inference in Small-N Analysis", Sociological Methods and Research 28: 387-424.

Fotnot

*på s. 391-392 konstaterar Mahoney att det inte är helt tydligt eller konsekvent i debatten vad "deterministisk" egentligen betyder. Han använder själv d. för att referera till ""the way in which explanatory variables are assumed to affect outcome variables". Framför allt så är en d. förklaring en "in which explanatory variables (or combinations of explanatory variables) are treated as potential necessary and/or sufficient causes of an outcome." (s. 392)

Huspriskeynesianism och det moderna investerar-subjektet

2008-09 föll bostadspriserna i Storbritannien i 17 månader, efter en lång period av kraftig uppgång. Statsvetaren Matthew Watson vid Warwick-universitetet sätter i en artikel från 2010 in detta skeende i ett större politisk-ekonomiskt perspektiv.* Han utgår teoretiskt från Michel Foucaults analys av "subjektivitet" och hur människor formas som subjekt på olika sätt. "Alternative articulations of economic subjectivity will always be present, more so in some individuals than others, but at least latent in everyone due to the influence of prior socialisation practices (Martin, 2002)." (s. 415) Sedan 1997, menar Watson, har brittiska regeringar strävat efter att forma investerar-subjekt som strukturerar sina inkomster och konsumtion över livscykeln och sparar/investerar idag för att öka konsumtion imorgon. Att den offentliga pensionen ska garantera en acceptabel levnadsstandard har tonats ned, och finansdepartementet (Treasury) betonar att folk ska skapa sin egen "asset-based welfare" genom att investera i tillgångar som ökar i värde över tid. (s. 416) Watson citerar t ex en pensionsutredning från 2006 som resonerar om att regeringen bör införa ett privat sparande-tvång så att folk ska arrangera för sina pensioner på ett tillräckligt sätt. Detta tolkar Watson som en hållning att "patterns of behaviour consistent with the post-war welfare subject are ineffective as a response to the moralisation of private insurance of welfare in later life" (s. 416). Han citerar också en Treasuryutredning från 2001 betitlad "Savings and Assets for All", som också talar för allas ansvar för sitt eget sparande. Watson citerar Foucault som talar om skapandet av en djupt osäker framtid som fundamental för byggandet av en "neoliberal governmentality", att individer ska vara oroliga för framtiden och så utöva "the government of the self by the self" (cit. 417).

Från New Labours valvinst 1997 till marknadens peak 2007 ökade bostadspriserna i Storbritannien med 12 procent om året, eller i reala termer ungefär 10 procent om året. Regeringen, menar Watson, gjorde, vägledd av sin politiska filosofi om investerar-subjektet, väldigt lite åt den potentiella bubblan. År 2006 införde man ialla fall ett Key Worker Living-program som skulle hjälpa arbetare i viktiga jobb i offentlig sektor att köpa bostäder, men som Watson konstaterar: detta visar att regeringen visste att bostadspriserna ökade på ett sätt som gjorde livet svårt för många, men man valde ändå att inte gripa in på något djupare sätt. (s. 419) Han menar att detta var att uppmuntra till oansvarigt beteende, att ta alltför stora bostadslån i förhållande till ens inkomster. Han inflikar här en intressant, och kanske väl schematisk, historisering av efterkrigstidens tillväxtmodell jämfört med den nuvarande:

"To achieve longevity, any growth model must be capable of reconciling capitalism’s requirement for confident mass consumers with its tendency to disrupt the smooth reproduction of labour market stability through frequent moments of often quite brutal restructuring (Aglietta, 2001). In the UK, the post-war Keynesian growth model did so through demand management processes activated via the transfer payments system of the welfare state. " (s. 419)

Som Watson ser det, fanns det en "virtuous circle" i efterkrigstidens modell, genom tilltro hos både konsumenter och producenter. Han ser skuldsättning som drivande i den tidens tillväxt liksom i dagens, men olika förlagd: då i den offentliga sektorn, idag i hushållen. (Jfr Montgomerie 2007.) Colin Crouch kallar den nya tillväxtmodellen "privatiserad Keynesianism", men Watson föredrar "bostadspris-Keynesianism" för att fånga den huvudsakliga kanalen genom vilken individuell skuldsättning driver tillväxten i STorbritannien.

Referens
Matthew Watson (2010) "House Price Keynesianism and the Contradictions of the Modern Investor Subject", Housing Studies, Vol. 25, No. 3, 413–426.

Fotnot
* I början av artikeln presenterar Watson syftet på ett väldigt abstrakt sätt: "The dynamics of homeownership have become an integral feature of the Labour Government’s attempts since 1997 to reconstitute the model welfare citizen (Finlayson, 2009); an important means of routing the credit flows which sustain economic growth under a regime of ‘privatised Keynesianism’ (Crouch, 2009); a primary indicator of the health of the financial system as commercial banking practices associated with mortgage lending have become increasingly blurred with investment banking practices (Soros, 2008); the site of many of the contradictions of financialised capitalism as the failure of investment banking practices rebound into the commercial banking sector (Langley, 2006); and the precursor to new forms of intervention undertaken by a state allegedly in retreat (Wigan, 2010). In all of these ways ostensibly private dwellings have become quasi-public spaces positioned at the apex of political attempts to reproduce stable conditions suited to the expansion of wealth held privately within the economy." (s. 414)

Bostadsmarknader och politik i Europa idag

 

Under 2000-talet har bostadsmarknadens betydelse för samhället blivit allt tydligare, säger statsvetarna Alison Johnston och Paulette Kurzer i inledningen till ett specialnmmer av West European Politics från förra året. Irland och Spaniens fall i finanskrisen började med att deras bostadsmarknader kollapsade; även i östeuropeiska länder som Ungern och Lettland vändes boom till kris. 2017 tog EU-kommissionen in bostadspriser som en av indikatorerna av intresse för EU:s Macroeconomic Imbalances Procedure. Johnston och Kurzer ger en rapp, effektiv översikt över 2010-talets snabbt växande forskningslitteratur om bostadsmarknadernas betydelse politiskt, och kommenterar också på luckor i litteraturen:

"These events triggered greater interest in housing and mortgage credit markets among political economists who study the causes and consequences of economic crises (Bohle 2014; Johnston and Regan 2017; Schelkle 2012; Thompson 2012). Additionally, political science scholarship has drawn attention to housing’s political implications, identifying how home-ownership shapes political support for the welfare state (Ansell 2014; Trumbull 2012), examining the interaction between credit and asset accumulation with neoliberal reforms to social security entitlements (Crouch 2009; Watson 2010) and pointing out housing’s impact on rising generational inequality (Flynn and Schwartz 2017). Yet these recent works also highlight the fact that housing has been conspicuously absent from major debates within comparative political economy (CPE; see also Aalbers and Christophers 2014). Home-ownership affects how individuals interact with the tax system (and hence how they perceive the welfare services their taxes are being spent on), how individuals perceive their wealth, social worth, and the health of the economy, and how individuals interact with their local governments, school districts, and even their own family. Moreover, through mortgage debt, home-ownership directly links individuals to their respective national (and the international) financial system; the presence of outstanding mortgages expands the opportunities of banks and other financial organisations to engage in financial innovations like (mortgage-backed) securitisation. In short, housing and its affiliated services constitute a vital economic sector whose contribution to GDP, employment and political life is significant."

Deras specialnummer av West European Politics tar litteraturen vidare i fem riktningar: (a) bostadsägande och förmögenhetsojämlikhet och ojämlikhet mellan generationer; (b) kopplingarna till penningpolitik och centralbanker; (c) stöd för högerpopulism; (d) statlig makt över finanssektorn; och (e) hur stater reagerar på finansiell instabilitet. Artiklar i numret går också tillbaka till "gamla" forskningsfrågor om kopplingar mellan bostäder och pensioner, och sambandet mellan den skandinaviska välfärdsstaten, kreditvärdighet, husägande, och solidaritet.

Johnson och Kurzers egen essä utgår från det teoretiska läget i jämförande politisk ekonomi (comparative political economy, CPE). Två breda inriktningar är den som studerar välfärdsstater i ett jämförande perspektiv (Esping-Andersen 1990) och den som studerar varianter av kapitalistiska system (Hall och Soskice 2001; Baccaro och Pontusson 2016). De två typologierna överlappar inte helt, men delvis -- t ex genom att "The egalitarian Scandinavian states possess universal welfare states, coordinated wage-setting institutions and strong unions that produce wage compression, robust public sector employment and flexible training systems that cater to its ‘balanced growth’ model." (s. 277) Men bostadsmarknaderna förekommer inte i någon av de två litteraturerna. Vilket är förvånande med tanke på hur viktig bostadspolitiken var i europeisk politik efter 1945 och dess socialpolitiska ambitioner. "despite its important role in most developed countries’ economies, the study of housing remains in comparative capitalism’s peripheral vision (Hall 2018)", säger Johnston och Kurzer, och detta trots (eller tack vare att) bostadsmarknadens utfall inte korrelerar med de typologier som används i välfärdsstats- eller jämförande litteratur-litteraturen. Så är det inte i de "liberala" välfärdsstaterna som hushållens boende-relaterade skuldsättning är störst, utan i Skandinavien och Nederländerna; jfr diagram 2 nedan.

 

Inte heller bostadsprisökningarna före eller efter finanskrisen 2008 korrelerar med de etablerade typologierna. Över huvud taget trotsar bostadsmönstren typologierna: inom den kanoniserade skandinaviska/socialdemokratiska modellen finns et land med relativt låg andel som äger sina bostäder (Danmark), ett mellanland (Sverige) och ett land med hög andel (Norge). De sydeuropeiska länderna Grekland, Spanien och Italien har hög grad av bostadsägande, men låg skuldsättning. Bostadsmarknaden är ett hybridsystem, säger Johnston och Kurzer: ett land som Sverige kan ha en socialdemokratiskt präglad "social housing market" (jag antar att de menar allmännyttan? Annars brukar vi ju säga att vi inte har "social housing" i brittisk bemärkelse i Sverige). (s. 281) J och K menar att hybridformerna speglar bostadens dubbelhet: en social rättighet, men också en privatekonomisk tillgång vars värde vi kan spekulera i.

Statsvetenskaplig forskning om bostäder ("housing") har följt två linjer, säger J och K. Den ena är en historisk-institutionalistisk väg som tar det stora greppet om nationella bostads- och kreditsystem och hur de utvecklats över tid. Den andra är mikro-nivå-undersökningar av hur bostaden påverkar individens politiska preferenser. (Jfr Davidsson 2018.) 

Makro-forskare som Harloe (1995) och Kemeny (1995) har kartlagt utvecklingen av västeuropeiska bostadspolitiska regimer sedan 1945 och menar att det finns en tudelning mellan regimer med reglerad bostadsmarknad och prioriterad hyresmarknad, och mer liberala "profit-driven" regimer där allmännyttan använts främst för de fattiga. (s. 282) Denna typologi sammanfaller bekvämt med Esping-Andersens typologi över välfärdsstater, men Johnston och Kurzer menar att den har många empiriska problem (jfr diagrammen ovan). Mer analytiskt är det också problematiskt att forskare som Harloe och Kemeny inte beaktade bostadslånens betydelse. Detta gjordes framför allt av Schwartz och Seabrooke (2008) som utvecklade en ny typologi, med fyra bostadspolitiska regimer. (1) "Corporatist market regimes with higher than average household mortgage debt", t ex Nederländerna, Danmark, Tyskland och i någon grad Sverige. (2) "Liberal market regimes with higher than average household mortgage debt (also fuelled through the broader financialisation of mortgage credit markets), and higher than average home-ownership rates" -- de anglosaxiska länderna men också, förvånande nog, Norge. (3) "Statist-developmental regimes" med lägre nivåer av bostadslån och bostadsägande: Frankrike, Finland och Österrike. (4) "4. Familial regimes with higher than average home-ownership rates but lower than average mortgage debt levels": södra Europa, Irland och Belgien. 

Andra har forskat om detta ännu mer löskopplat från typologierna. Blackwell och Kohl (2018) spårar bostadslånen tillbaka till särskilda system av vad jag antar att man kan kan kalla hypotek; dessa historiska rötter är ofta djupare än själva välfärdsstaterna. (s. 285-6) Schwartz (2019) visar liknande särskilda historiska ursprung för system av statliga stöd till lägenhetshusbyggen.

Mikro-angreppssättet, om hur husägande påverkar folks politiska preferenser, tog fart med Castles (1998) och Kemeny (2005) som antog att husägare skulle bli mer skeptiska till välfärdsstaten. Både eftersom man betalar av på sina lån vilket är en utgift jämte skatten, och eftersom huset kan ses som en individuell trygghet som gör en mindre beroende av välfärdsstatens försäkringar. Ansell (2014) inskärpte att detta gäller ännu mer i en ekonomi där huspriserna stiger. Husägarnas preferenser är särskilt viktiga eftersom husägare röstar i högre grad än hyresgäster gör (André et al 2017); kanske särskilt i anglosaxiska länder med starkt segregerad bostadsmarknad (McCabe 2013). Andra forskare betonar att staten själv kan föredra att satsa på husägare istället för, eller som ett slags, välfärdspolitik: ge stöd till att folk tar lån och köper hus, så får de själva förverkliga sina drömmar (jfr Thompson 2010; Doling och Elsinga 2012). Till slut kan detta bli ett slags privatiserad keynesianism (Crouch 2009).

Resten av Johnston och Kurzers artikel beskriver artiklarna från specialnumret av West European Politics.Tranøy, Stamsø och Hjertaker menar att vad Castles (1998) kallade den "really big" trade-offen mellan husägande och välfärdsstat inte finns, i alla fall inte i Skandinaviens universaella välfärdsstater. Van Gunten och Kohl testar samma hypotes i en paneldata-setting. Anderson och Kurzer studerar "social housing" i Sverige, Danmark och Nederländerna och spårar fastighetsbubblor till ländernas solidariska bostadspolitik som begränsat utbudet på bostäder samtidigt som man gynnat låntagande -- en rätt skarp kritik! Bohle och Seabrooke beskriver utvecklingen av förståelsen av "bostaden som finansiell tillgång" (housing as an asset) i Danmark, Irland och Ungern. Ytterligare tre artiklar i numret tar istället mikro-approachen. Adler och Ansell studerar sambandet mellan huspriser och populism, i fallet Frankrike och presidentvalet 2017 och stödet för Marine Le Pen där. De menar att populistisk retorik framför allt funkar i regioner med sjunkande huspriser. Flynn diskuterar hur bostadssituationen skapar nya politiska konfliktlinjer i Europa, inte på grundval av ideologiska skillnader utan på skillnadern mellan generationer. "She highlights that baby-boomers had ‘first-mover advantages’ in entering the housing market, because house prices were much lower relative to their income than they are currently for millennials. Due to the unaffordability of housing, millennials are not only purchasing homes at a lower rate than their baby-boomer parents in their young adult years, but they are also leaving the parental home later in life and often rely on family resources to jump into the housing market. " (s. 290) Fuller, Johnston och Regan diskuterar också ojämlikhet mellan generationer och förmögenhetsojämlikheten överlag. En tredje grupp av artiklar fokuserar på centralbanker och finansreglerares betydelse för bostadsmarknader.

I sina slutsatser betonar Johnston och Kurzer att bostadsmarknaden djupt påverkar välfärdsstatens politik, såväl som populismens möjligheter. De betonar också att statlig politik -- också genom under-diskuterade vägar som centralbankernas agerande -- påverkar bostadsmarknaderna och att dessa policies kan vara lika viktiga som socialförsäkringar och skatter för ojämlikheten i samhället. (s. 291-2)

Referens
Alison Johnston och Paulette Kurzer (2020) "Bricks in the wall: the politics of housing in Europe", West European Politics, 43:2, 275-296

Bostadsägande och höger-vänster-politik i Sverige

Svensk politik strukturerades under 1900-talet i hög grad efter höger-vänster-skalan, som sammanföll med en socioekonomisk skiljelinje: arbetare röstade mer rött, höginkomsttagare och företagare mer blått. Sedan 1990-talet, säger statsvetaren Simon Davidsson i en artikel från 2018, har flera viktiga förskjutningar skett. Fler väljare uppger sig stå till höger på en höger-vänster-skala. Vänsterpartierna (inräknat Socialdemokraterna) får en mindre del av rösterna. Och kopplingen mellan klass och partival har försvagats. Davidsson studerar betydelsen av bostadsmarknadens utveckling för de politiska skeendena. Andelen som ägde sin bostad ökade från 59 procent 1990 till 64 procent 2012, och huspriserna har stigit i 20 år eller så. I den tidigare forskningen har Dunleavy (1979) menar att engelska arbetare som ägde sitt eget hus var mer benägna att rösta på Tories, och Ansell (2014) har mer nyligen lagt fram tesen att allt annat lika så röstar folk som ger sin bostad mer höger.

Davidsson använder 2012 års SOM-undersökning, som är (eller var 2018) den senaste SOM-undersökningen som frågade om folks bostadssituation. Undersökningen skickades till 11 097 slumpmässigt utvalda svenskar , av vilka 57 procent svarade. Här finns alltså både information om personens bostadssituation, och hur han eller hon placerar sig själv på en vänster-höger-skala. Davidsson länkar detta till huspriserna och deras utveckling på kommunal nivå, utifrån kommunen där personen bor, med data från Boverket och SCB.

Vänster-höger-skalan har fem steg, från 1 till 5: tydligt till vänster, något till vänster, mitten, något till höger, tydligt till höger. Ungefär 10 procent placerar sig i vardera av "tydligt"-grupperna, ungefär en fjärdedel i vardera "något till...", och 30 procent i mitten. Bland de som hyr sin bostad är genomsnittsvärdet 2,75, medan de som äger sin bostad har 3,12; skillnaden är statistiskt signifikant. I ordered logit-regressioner kontrollerar Davidsson för hushållsinkomst, klasstillhörighet, om man är pensionär, utbildningsnivå, sektor för sysselsättning, sysselsättningsstatus, kön, civilstånd, och om man bor i stad eller på landsbygd. Den beräknade effekten är att om man äger sin bostad, iställer för att hyra den, blir man 3-4 procent mer benägen att placera sig själv mer till höger på en höger-vänster-skala. (s. 317-319)

Utifrån att bostadspriserna stigit mest i storstäderna så går Davidsson vidare med att dela upp sitt sample mellan de som bor i storstäder och de som bor någon annanstans. Effekten på att se sig själv som höger är starkare, 4,5-6 procent, i storstäder än annanstans (1-2 procent). I nästa steg delar han upp samplet i fyra: kommuner där en villa kostar mindre än 1 miljon, kommuner där villan kostar 1-2 miljoner, kommuner i prisklassen 2-4 miljoner, och till slut kommuner med medelpriser över 4 miljoner. Effekten på höger-vänster-placeringen är, som förväntat, starkast i kommunerna med högst huspriser. (s. 321-322) I relation till ens klasstillhörighet, så är det inom gruppen lägre tjänstemän som effekten av bostadsägande på höger-vänster-placeringen är allra starkast. I sina slutsatser betonar Davidsson också att tjänstemännen är viktiga för den substantiella betydelsen av bostadsägandet för svensk politik: de har råd att köpa bostäder och kan därför välja mellan att hyra eller äga, och deras val kommer ha politiska implikationer. (s. 327)

Referens
Simon Davidsson (2018) "Left-right Orientation, Homeownership and Class Position in Sweden", Scandinavian Political Studies. Läs här.

"Coalition merchants": om ett sätt politiken förändras på

För 100 år sedan var Demokraterna det dominanta partiet i den US-amerikanska Södern, och den vita överhöghetens parti. Republikanerna var det större partiet i Nordstaterna, och för svarta amerikaners medborgerliga rättigheter. Men under 1960-70-talen omvändes mönstret. Hur gick det till? Statsvetaren Hans Noel ställer i en artikel från 2012 upp forskningslitteraturen på detta effektiva sätt:

"A considerable literature has explored how this occurred. One view is that the parties saw electoral advantage in pursuing different voters. Democrats wooed the support of growing numbers of black voters in the north even at the risk of losing their base in the south, while Republicans adopted a ‘‘southern strategy’’ of appealing to southern white conservatives (e.g., James 1997; Karol 2009; Lee 2002; Sitkoff 1971). Another view, however, is that Democratic activists forced party leaders and candidates to adopt procivil rights positions (Caro 2002; e.g., Carmines and Stimson 1989; McMahon 2005).
One simple empirical implication of these competing views concerns their sequence: which changed first—the content of the country’s two ideological coalitions, or the content of the party agendas?"

Hans forskningsupplägg för artikeln är att använda NOMINATE-data, som är kodning av hur politikerna i representanthuset och senaten röstar, och studerar hur röstmönster varierar över tid, i hur de olika politikerna förenar sitt röstande i olika typer av frågan. Han sammanfattar dessa mönster och hur de förändras över tid:

"I find that, in 1910, parties in Congress were still voting along patterns set in the nineteenth century, in which probusiness and procivil rights views were at one pole of partisan conflict, opposed to antibusiness and anticivil rights views at the other. But positions taken by political intellectuals on race and economics had become unrelated in 1910. Beginning in the 1930s, congressional voting began to display that same lack of alignment between race and economics. Meanwhile, pundits had begun by 1930 to align their positions on race and economics in the now familiar ideological pattern: Progressive intellectuals were becoming both procivil rights and antibusiness. Conservative pundits adopted the new ideological pattern sometime before 1950. Congressional voting on race and economics did not fall onto the same dimension until the 1960s." (s. 155)

Detta, medger han, är inte något bevis om kausalitet, men väl ett motbevis

"While this temporal pattern does not demonstrate that ideology shapes party coalitions, it is an important element of a causal argument. In particular, it rules out the alternative, that the parties changed their positions and intellectuals then rationalized their coalitions. The rationalization, or perhaps better, the articulation, came first." (s. 156)

Från denna mycket effektiva sammanfattning av artikeln, övergår Noel till att diskutera vad "ideologi" är. "Nearly every study of ideology begins with the idea that ideology ‘‘constrains’’ groups of individuals to take similar positions on a series of issues, even in cases in which there may be little obvious basis for the constraint (Converse 1964; Gerring 1997; Knight 2006)." Detta är intressant: ideologi begränsar, kopplar ihop olika frågor till sammanhängande paket som man kan välja mellan. (s. 157) I Noels statsvetenskapliga perspektiv hänger ideologi och koalition nära ihop: folk med en konservativ ideologi, förenas i en konservativ koalition. Utifrån Converse (1964) betonar Noel hur centrala intellektuella, eller politiker, är för att organisera dessa koalitioner, övertyga folk ideologiskt.

Noels ideologiska analys handlar i grund och botten om en polaritet mellan "liberalism" och "konservatism", alltså den US-amerikansk skalan. Det finns egentligen, säger han, inget skäl till att ett lands politik ska gå att sammanfatta så enkelt, men Poole och Rosenthal har visat att det funkar i USA. (s. 161)

Den ideologiska omvandlingen i samhället bredare sett, utanför den formella politiken, mäter Noel genom att koda "pundits" ställningstaganden ur en stor mängd tidningar, för vart 20:e år sedan 1910. Tidningarna är:

"The Atlantic Monthly, The Christian Science Monitor, Harper’s Monthly, Human Events, The International Monthly, The Los Angeles Times, The Nation, The National Review, The New Republic, The New York Times, The New-Englander, The North American Review, Scribner’s, The Wall Street Journal, and The Washington Post.
These publications are meant to be representative of the general political discourse at the time, but they do not cover everything. Important exchanges take place in smaller or more narrowly targeted publica- tions and in letters between intellectuals. Even at cocktail parties. This dataset covers only the tip of the iceberg of politically important discussion, but every effort has been made to make it representative. Publications were selected that appeared significant in the secondary literature." (s. 161)

Referens
Hans Noel (2012) "The Coalition Merchants: The Ideological Roots of the Civil Rights Realignment", Journal of Politics, Vol. 74, No. 1, January 2012, Pp. 156–173.

Max Weber: klass, status, parti

Den store sociologen Max Weber hade en bred repertoar -- från protestantismen och kapitalismens framväxt, till Preussens agrarhistoria. Sociologen Nicholas Gane fokuserar i en artikel från 2005 på ett halvt klassiskt kapitel i det postumt publicerade bjässeverket Ekonomi och samhälle som heter "Klass, status, parti". Detta kapitel har influerat debatter om samhällsklass och samhällsstruktur sedan 1950-talet -- Gane nämner namn som Bendix och Lipset, Goldthorpe, och Giddens. Gane menar dock att denna debatt missat hur Weber i kapitlet "maps his theory of the social in relation to the orders of the economic and the political", som en del av en bredare analys av vad Weber kallar ‘The Distribution of Power Within the Political Community’ (s. 211-212). Syftet med kapitlet var alltså inte att analysera social stratifiering per se, utan hur det ekonomiska (klass), det sociala (status) och det politiska (parti) påverkar varandra och hänger ihop. Gane menar att Weber genom detta lägger fram sin teori om det sociala. 

Det är weberologi det här, med resonemang om när de olika delarna av Ekonomi och samhälle är skrivna, och hur de redigerats och satts i en viss ordning av redaktörer efter Webers död -- likheterna mellan diskussionen om "Klass, status, parti" här och marxologernas om det sena, ofullbordade kapitlet om "klass" i Marx Kapitalet är slående, passande nog för två gamla antagonister som Marx och Weber. Gane menar att sociologer använt sig för mycket av kapitlet ‘Status Groups and Classes’ för att argumentera att klass hos Weber var något socialt, i motsats till hos Marx där klass är ett ekonomiskt fenomen. (s. 213)

I sin sektion om "politiska gemenskaper" ger Weber sin antimarxistiska definition av makt och klass:

‘“Economically conditioned” power is not, of course, identical with “power” as such. On the contrary, the emergence of economic power may be the consequence of power existing on other grounds’ (cit. 215)

Ekonomin har ingen primär roll, utan social eller kulturell makt kan lika gärna ge ekonomiska fördelar: ‘social honour, or prestige, may even be the basis of economic power’. Detta överensstämmer med Webers resonemang tidigare i Ekonomi och samhälle där han menar att folk strävar efter makt inte nödvändigtvis för att uppnå ekonomiska fördelar: 'Power, including economic power, may be valued for its own sake’ (cit. 216). Motsvarande så är klasser i sig inte gemenskaper, utan gemenskaper byggs på en subjektiv känsla av tillhörighet, på grund av känslor eller traditioner. (s. 216) Klass kan existera i sig, men inte för sig. Så talar Weber också mer om "klass-situationer" än om klass. Statusgrupper (Stände) är däremot i sig sociala fenomen, gemenskaper; Weber säger att  ‘Stände sind, im Gegensatz zu den Classen, normalerweise Gemeinschaften’ (cit. 217). Gane återger detta citat på tyska eftersom han menar att den engelska utgåvan av Ekonomi och samhälle gör en felöversättning av Gemeinschaften till "groups", när det borde vara "communities". Det är slående att Weber använder ordet Stände för vad man på svenska i Weberdiskussioner kallar "statusgrupper": Stände betyder inte bara sociala positioner utan också stånd, som i adelsståndet, borgarståndet och bondeståndet. Det kopplar därmed in i den berömda delen av Ekonomi och samhälle där Weber diskuterar legitima typer av dominans. I sektionen där om "traditionell auktoritet" diskuterar Weber ständische Herrschaft, vilket Gane översätter som "estate-type domination" -- jag tänker spontant på mitt blogginlägg om ifall det fanns en godsägarhegemoni på den svenska landsbygden på 1800-talet. Ständische Herrschaft är enligt Weber traditionell form av dominans och godsherren har ingen obegränsad makt, t o m hans rekrytering av personal är sedvänjebunden, även fast det finns en Gewaltenteilung, som Gane översätter som "division of powers". Det är ingen feodalism, men inte heller en byråkratisk förvaltning. (s. 218)

Sociala grupper tenderar till avgränsningar från andra grupper, menar Weber, och utmärks av status-stolthet ("status honour", säger Gane). Statusordningen följer inte nödvändigtvis marknaden, utan kan tvärtom hamna i konflikt med marknadens utfall, när "fel" grupp tjänar respektive förlorar på marknadens utveckling (s. 219) Statusgrupp och klass är alltså två helt olika saker enligt Weber.

Delen om "parti" i kapitlet "Klass, status, parti" är ofullbordad, men Weber sätter ner foten och hävdar att partier är instrumentellt rationella, inte värderationella, och handlar framför allt om konkurrens om politisk makt. (s. 220)

Gane menar att Weber inte alls blandar ihop "the social" och "society",och att Ulrich Beck (2000) därför har fel när han hävdar att Weber är irrelevant idag på grund av sin metodologiska nationalism. (s. 221-222)

Ganes slutsatser är för mig inte supertydliga. De börjar så här:

"In light of the above, there would appear to be good reasons for re-reading Weber as a social theorist, and for looking closely at his conceptualization of the social, rather than starting with an idea of social stratification which presupposes rather than explains what is meant by the term ‘social’. In the face of the continued decline of Marxist theory (which tends to treat the social as emerging through relations of production, thus tying the social to class), it would seem a timely moment to reconsider the basic argument of ‘Class, Status, Party’, as this text defines both class and the social in radically non-Marxist and non-societal terms. Strangely, however, within Weber circles and mainstream sociology there has been little recognition or development of Weber’s definition of class as non-social, or his idea that communal socialization takes place through consumption." (s. 222-223)

Referens
Nicholas Gane (2005), "Max Weber as Social Theorist: ‘Class, Status, Party’", European Journal of Social Theory 8(2): 211–226. Läs här.

Inkomstutjämningen i Göteborg 1925 till 1958

Sociologerna Björn Gustafsson och Mats Johansson publicerade 2003 en innovativ studie där de använde sig av nya samples av skattebetalare i staden Göteborg åren 1925, 1936, 1947 och 1958 (elva år mellan varje benchmark-år) för att beräkna inkomsterna och deras fördelning. Åren valdes för att undvika krisår som krigen eller Depressionen. De influerades av Martin Järneks (1971) avhandling om Malmö, och betonade att fördelen med mikrodata var att de tillåter forskarna att dekomponera orsakerna till förändringarna i inkomstfördelningen. I Göteborg fördes från 1917 till 1967 ett manuellt register över alla som bodde i stan, och från detta register samplade Gustafsson och Johansson slumpmässigt genom att välja personer som var födda på två specifika dagar på året, och sampla dem samt personerna som bodde i deras hushåll. (s. 193) Samplet utgör alltså 2/365-delar av Göteborgs befolkning, plus deras familjer.  År 1925 har de 6845 personer (i 1641 hushåll), år 1936 7741 personer i 2197 hushåll, och 1958 har de 9934 personer i 3362 hushåll. Hushållsstorleken faller under perioden från 4.2 till 3.0. Hushållet definieras utifrån mantalslängderna som personer med samma efternamn som bor i samma lägenhet eller villa. (s. 194)  Ett metodproblem är att de som tjänade mindre än 600 kronor (1200 kronor år 1958) inte betalade skatt.

"This means that incomes below these limits are not observed. Different assumptions on non-observed incomes can be made, and the choice of assumption might affect the results. All tables reported here assume that wages and salaries (‘inkomst av tjänst’) of persons aged 16–66 cannot be smaller than SEK 600 for the first three years of observation, and SEK 1200 for the fourth measurement year. Nevertheless, we have repeated all computations using alternative assumptions about the non-observed income, and note in the text when substantial conclusions are affected." (s. 194)

För personer 67 år gamla eller äldre jämförde de rapporterad "inkomst av tjänst" med den genomsnittliga pensionen som Åke Elmér (1960) anger för perioden, och använde det värde som var högre.*

Måttet som de är intresserade av är disponibel inkomst, som de mäter som marknadsinkomst minus betalad skatt. (1958 inkluderas barnbidrag, som inte var skattepliktiga.) De använder en ekvivalensskala för att justera hushållens inkomster till antalet personer i hushållet. Tabell 2 visar utvecklingen i disponibel inkomst, i 1947 års priser, åren 1925 till 1958, i genomsnitt och per decil av inkomstfördelningen.

Den uppmätta reala inkomstökningen är ungefär 1,5 procent om året, att jämföra med en tillväxt i BNP per capita om 2,5 procent om året under perioden. Skillnaden beror på att Göteborgs ekonomi växte långsammare än Sveriges som helhet, att den offentliga sektorn växte, och att hushållens storlek sjönk under perioden. (s. 196) De påpekar att ett anmärkningsvärt resultat i tabell 2 är att den tiondel som hade högst inkomster faktiskt inte hade någon tillväxt i inkomsterna över perioden, på 33 år! "A remarkable result is the absence of growth for the 10th decile. Actually the mean real average equivalent income of the 10th decile in 1925 was very similar to the one in 1958." (s. 196-7) Detta stämmer också överens med Kent Olssons (1972) resultat för några höglöneyrken.

Ojämlikheten faller succesivt över tid: Gini-koefficienten är lägre 1936 än 1925, och lägre 1947 än 1936, och lägre 1958 än 1947, även om storleken på utjämningen under den sista perioden beror på metoden. Inkomstojämlikheten 1925, säger de, "must be considered high as we report a Gini-coefficient amounting to over 40 per cent" (s. 197). Detta är mycket högre än Sverige på 1980-90-talen, ungefär dubbelt så högt, och klart högre än Gini-koefficienten på landnivå på 1990-talet även för länder som USA (Gini om 35,8 år 1993). Figur 1, som jag klistrat in högst upp här, visar Gini-koefficienterna för Göteborg 1925, 1936, 1947 och 1958 tillsammans med en kombinerad serie för Göteborg och Malmö 1975-1997 samt en serie för hela landet 1967-1997 baserat på Levnadsnivåundersökningarna. 

Gustafsson och Johansson menar att inkomstfördelningen från 1920-talet till 1990-talet utvecklats i fyra episoder. Den första var en tid av kraftig utjämning, från 20-tal till slutet av andra världskriget. Den andra hade ganska stabil fördelning, från 1945 till 60-talet. Den tredje perioden hade återigen en snabb utjämning, från sent 60-tal till tidigt 1980-tal. Och till slut har ojämlikheten ökat sedan det tidiga 80-talet. Resultatet är att i slutet av 1990-talet är inkomstfördelningen i Sverige på ungefär samma nivå som i början av 1960-talet.

De dekomponerar utvecklingen till inkomstens beståndsdelar: pensionärernas inkomster, arbetsinkomster, kapitalinkomster, skatter och så vidare. Den genomsnittliga kapitalinkomsten halverades mellan 1925 och 1936! Detta berodde bl.a. på en sänkning av räntan från 5,5 procent 1925 till 2,5 procent 1936 och 1947, säger Gustafsson och Johansson. (s. 200) Beskattningen ökade 5 gånger till 1958 jämfört med 1925. Den genomsnittliga skattekvoten ökade från 8,7 procent 1925 till 11,0 procent 1936, 19,0 procent 1947 och 23,9 procent år 1958. (s. 201) I en dekomposition visar de att koncentrationen av kapitalinkomster minskade kraftigt över tid -- samtidigt som de minskade som andel av totalen, förstås. (s. 205) Detta var den viktigaste orsaken till utjämning mellan 1925 och 1936, medan utjämningen mellan 1936 och 1947 drevs av skatterna. Över hela perioden var det kapitalinkomsterna och skatterna som drev utjämningen; löneinkomsterna var mindre viktiga. (s. 206)

 

 

Referens

Björn Gustafsson och Mats Johansson, "Steps toward equality: How and why income inequality in urban Sweden changed during the period 1925-1958", European Review of Economic History, 2003, s. 191-211.

Fotnot

* "A related problem is that, as opposed to earlier years investigated, capital income in 1955 of up to SEK 300 for singles and SEK 600 for married couples was not subject to income tax and thus was not recorded in the data. Up to 1947 income earners could make deductions from their income tax for having a dependent child. However, this was abolished in 1948 when flat-rate child benefits were introduced. For 1958 we have imputed the child benefits by adding SEK 400 to each household for each child under the age of 16." (s. 195)

De rika i Stockholm 1915-1965

Vad hände med den svenska borgerligheten och småborgerligheten decennierna efter första världskriget, när landet blev en demokrati, socialdemokratin blev den ledande politiska kraften, och skatterna höjdes steg för steg? Dukade borgerligheten av och tackade för sig, som Svante Nordin formulerade det i ett bokkapitel från 1998? Eller lyckades man kämpa på, starta nya affärsmöjligheter och omvandla och uppdatera sin roll? Ekonomisk-historikerna Martin Gustavsson, Orsi Husz och Johan Söderberg börjar en artikel från 2009 med denna diskussion. De fokuserar på att mäta borgerlighetens förmögenheter, vilket de motiverar med att förmögenhet, sparade tillgångar, var en nödvändig del av den högborgerliga livsstilen, för att man skulle ha råd med stora våningar, tjänare med mera, utan att sätta sig i skuld. De citerar Sten Selander sardoniska betraktelse från 1932 om vad som var viktigast för borgerlig status: ‘Reputation and social position are not determined by creative talent, or by civil merit, but by the figures in the Taxpayers’ Directory.’ De mycket rika verkar dock ha minskat i antal under 1920-30-40-talen, eller i alla fall så uppfattade storborgarna det så själva, som att tidsandan gick emot dem och motarbetade dem. 

Ett sådant perspektiv har fått stöd av sociologen Göran Therborn i hans bok Borgarklass och byråkrati i Sverige från 1989. Gustavsson et al konstaterar dock att Therborn gör en mycket snäv defintion av rika: han studerar för år 1914 och 1927 de som hade minst 8,5 miljoner kronor vilket är väldigt mycket; Gustavsson, Husz och Söderberg använder istället 50 000 kr i förmögenhet som en tröskelnivå. Med sin definition får Therborn i vilket fall fram att det 1914 fanns 43 så rika familjer men att det 1927 bara fanns 28 familjer kvar i den klassen.Gustavsson, Husz och Söderberg använderbegreppen "wealthy", "affluent", "propertied bourgeoisie" eller "bourgeoisie" för att beteckna den grupp de studerar, som är de hushåll som var med i Directories of Wealth, alltså Förmögenhetskalender för Stockholms stad och län. Dessa motsvarar ungefär 4 procent av hushållen i Stockholm under perioden. (s. 90) Kriteriet för att vara med i publikationen var att man skulle ha tillräckligt stor förmögenhet för att betala förmögenhetsskatt, vilket 1914 var 10 000 kronor, 1928 50 000 kronor, och 1963 80 000 kronor (s. 91).* I reala pengar var 1928 års nivåkrav högst och för att göra måtten jämförbara mellan åren sätter de 1928 års krav som norm också för 1914 och 1963, fast då i reala termer, motsvarande 77 000 kronor i 1950 års priser. År 1915 kvalar 85 procent av hushållen i kalendariet in, och 1964 55 procent av hushållen. Direktoriet innehåller följande information: namn, yrke(stitel), socken och förmögenhet. De har en intressant källkritisk diskussion om yrkestitlarna: t ex att reservofficerare ofta använde sina officerstitlar långt in i sin karriär i näringslivet, istället för att ange "managing director" eller "engineer". Dessutom så var det vanligt att näringslivsmän använde titlar från "high position in public administration", som bankiren Marcus Wallenberg som använde titeln häradshövding. (s. 92)

Forskningsfrågorna är dessa:

"Who were the wealthiest people in Stockholm between 1914 and the early 1960s? How did social stratification among the richest change over time? How did the overall level of wealth among the affluent bourgeoisie actually change during the period? Were any specific groups within the bourgeoisie particularly successful or unsuccessful in their struggle to maintain or augment their wealth? How can the observed changes be explained?" (s. 91)

De betonar att de mest slående resultaten är två. För det första en stor minskning av medel-förmögenheten för de rika. Medel-förmögenheten minskade i fasta priser med 58 procent från 1914 till 1963. För det andra en stabilitet i den yppersta gruppen, vad gäller vilka "klassfraktioner" som dominerade.

Redovisningen av resultaten börjar med en yrkeskategorisering av de rika, influerad av Pierre Bourdeieus analys i boken Distinktionen. 5-10 procent räknas som kulturell överklass, 10-20 procent till den offentliga administrationen, ungefär lika många till de fria yrkena (professions, ingenjörer, läkare, advokater m fl), runt 5 procent till privat administration ("staff managers, heads of departments and other administrators below the executive level") och den största gruppen, runt 25-35 procent, räknas som "ekonomisk borgerlighet". 20-35 procent har inga titlar (förutom "herr", "fru" osv)** och är därmed oklassificerade. Se figur 1.

I tabell 2 visar de förmögenheten per grupp och år. Den ekonomiska borgerligheten är föga förvånande rikast: 1914 var medelförmögenheten i denna grupp 737 tusen kronor i 1950 års priser, vilket kan jämföras med 426 tusen kronor för de fria yrkena, 400 tusen för de kulturella yrkena och 412 tusen bland de utan titel. Däremot är det mer förvånande att gruppen i offentlig förvaltning var nästan lika rik som den ekonomiska borgerligheten: 726 tusen kronor! De två toppgrupperna 1914 är också de som förlorar mest till 1963. Den ekonomiska borgerlightens medel-förmögenhet minskar med 62 procent, till 283 tusen kronor (igen, i 1950 års priser), och offentlig administration-gruppens förmögenhet med 69 procent, till 226 tusen. Men alla grupper förlorar mycket: minst de utan titel, som förlorar 47 procent. Förmögenheterna minskar inte särskilt mycket 1914-1928 (överlag ökar medel-förmögenheten 3 procent), men desto mera från 1928 till 1963. I en vidare tabell kombinerar de sina data för 1914, 1928 och 1963 med data från Folkräkningarna 1930 och 1935 och Statistisk årsbok för Stockholms stad med data för 1945 och 1950. Bland de som hade minst 77 000 kr i 1950 års priser så ökar förmögenheten något från 1914 till 1928, till 557 000, faller sen rejält 1928-30 till 376 tusen, vidare till 346 tusen år 1935, sedan väldigt kraftigt till 256 tusen år 1945, står ganska stilla till 1950 (249 tusen), och faller sedan ytterligare under 50-talet, till 226 tusen år 1963. (Tabell 3, s. 96) Gustavsson, Husz och Söderberg betonar vikten av perioderna 1928-30 och 1935-45 för minskningen på lång sikt. "The Depression and the Second World War,  then, appear as more destructive phases to the wealthy of Stockholm than the growth of the welfare state." (s. 96)

De går vidare med en analys per yrke. Titeln "grosshandlare" blir ovanligare över tid, minskar sin andel av de rika från 18 procent till 2 procent, medan "verkställande direktör" (managing director) blir vanligare, från 13 till 25 procent. Detta speglar, påpekar GHS, inte nödvändigtvis faktiska förändringar i ekonomin utan lika mycket titelbrukets förändringar. (s. 96) Figur 2 visar medelförmögenhet 1914 för 14 yrken, och utvecklingen i förmögenhet 1914-1963. Alla yrken utom advokater och lärare -- och nu ska vi koma ihåg, förstås, att detta bara gäller folk med dessa titlar som motsvarade de strikta kriterierna på stor förmögenhet som diskuterats ovan. Detta ska alltså inte tolkas som giltigt för advokater eller lärare i allmänhet, utan för elitena inom dessa yrkesgrupper -- minskade i förmögenhet över perioden.

Grosshandlarna, VD:arna och de högre statstjänstemännen förlorar allra mest: deras medel-förmögenhet minskar med 60-80 procent 1914-1963. Trots detta så består hierarkin från 1914, att den ekonomiska eliten fortfarande har störst förmögenhet 1963, även att de också förlorat mest sedan 1914. Angående advokaternas avvikande mönster kommenterar GHS: 

"Let us just note that lawyers can be seen as typical representatives of the long-term rise of occupational groups associated with thegrowth of the transaction sector. Lawyers provide transaction services that relate to the cost of exchanging property rights, the cost of making and enforcing contracts, and so on, which play an increasing role in modern market economies." (s. 97-98)

De kommenterar också att advokaterna var särskilt koncentreade till Stockholm.

Hur ska man då förklara nedgången i förmögenheter i samhällets topp? GHS börjar med att diskutera inkomstfördelningen. Roland Spånt (1979) uppmätte för Sverige som helhet en stark utjämning i hushållsinkomster 1935-1950 medan det stod mera stilla 1920-1935 och 1951-1967. Gustafsson och Johansson (2003) finner i en studie av Göteborg en stor minskning i inkomstojämlikhet 1925 till 1947, men mindre förändring efter andra världskriget till deras slutår 1958. (s. 98) GHS ritar Lorenzkurvor av inkomstfördelningen i Stockholm år 1913, 1930, 1950 och 1962; dessa syns i Figur 3.

 

Från kurvorna här läser jag det som att fördelningen i de lägsta 50 procenten eller så är i princip identisk 1913 och 1930, men att det däremot sker en utjämning i den övre halvan mellan dessa två år: grupperna ungefär från percentil 60 till 90 verkar tjäna väldigt mycket på utvecklingen 1913-1930 medan den yppersta eliten förlorar. Därefter är fördelningarna 1950 och 1962 väldigt lika varandra, men mellan 1930 och 1950 sker något väldigt stort. Det är stor skillnad i fördelningen från och med ungefär percentil 35: den lägsta tredejdelen verkar återigen ganska oförändrad, den delar på ungefär 10 procent av inkomsterna 1962 liksom 1913, men eliten och de översta 20 procenten eller så förlorar helt klart mark till grupperna ungefär från percentil 33 till percentil 80 från 1930 till 1950. GHS diskuterar inte utvecklingen i figur 3 så utförligt, men jag håller med dem om att utjämningen 1930-1950 är kraftig och den 1913-1930 också ganska kraftig. (s. 99)

Ragnar Bentzel i en pionjärstudie observerade att kapitalinkomsterna minskade kraftigt i Sverige 1930 till 1949, drivet särskilt av minskade aktie-utdelningar. Detta hade en utjämnande effekt på inkomstfördelningen, eftersom aktieägandet (liksom idag) var koncentrerat till höginkomssttagare. (s. 100) Svenska företag började behålla mer kapital i företagen och för att finansiera investeringar, också som respons på förändrad företagsbeskattning. Också inkomststatistiken i Statistisk årsbok för Stockholms stad visar detta mönster: andelen kapitalinkomster av totala inkomster minskade från 15 prcent 1920 och 13 procent 1925 till 8 procent 1940 och 3 procent 1955, 1960 och 1965. (s. 101) Detta drevs inte bara av aktie-utdelningarna utan också av räntor på statsobligationer och bankkonton.

Efter kapitalinkomsterna går de vidare med att diskutera löner. Det finns inga systematiska data för tjänstemannalöner för perioden (sedan artikeln publicerats har Svante Prado och jag gjort ett försök för i alla fall den tidigare delen), men de samlar in data för sex elityrken från Statskalendern -- dessa syns i tabell 5.  Vi ser att realllönerna stagnerade eller föll något från 1914 till 1950, vilket bör ha bidragit till att urholka "the capacity to generate personal wealth" (s. 103)

Också det ökade skattetrycket spelade en roll. För den översta 1,25 procenten av inkomstfördelningen ökade det direkta skattetrycket -- på inkomst och förmögenhet -- från 19 procent 1935 till 39 procent 1948. Förögenhetsskatten som introducerades 1910 var -- med undantag för värnskatten 1914-1918 -- låg fram till 1930-talet . 1947 avskaffades det krångliga systemet där förmögenhet och inkomst beskattades sammantaget men den progressiva beskattningen på förmögenheten behölls och gjordes än skarpare för de med förmögenheter över 100 000 kronor (s. 103, ref KGA Sandström, Om förmögenhetsskatt samt beskattning av inkomst av kapital; och SOU 1951:51). Som figur 5 illustrerar, så ökade skattetrycket kraftigt på 1930- och 1940-talen.

Gustavsson, Husz och Söderberg gör en intressant anmärkning om timingen i den progressiva beskattningens utveckling:

"The most striking change in progressive taxation occurred between 1931 and 1941, when tax as a percentage of income approximately doubled, after having been fairly constant during the 1920s. Counter-intuitively, the growth of the welfare state after the Second World War did not lead to sharp upturns in income tax, although the cumulative effect certainly was strong up to the early 1970s. The establishment of high progressive income taxation thus should be dated before the major period of the expansion of the welfare state. Successively heavier taxes must have rendered it more difficult to translate high incomes into high wealth, particularly from the 1930s onwards. Changes in the tax system arguably played a role in the declining fortunes of the bourgeoisie." (s. 104)

I slutsatserna konstatear de att fallande kapitalinkomster, utjämning av löner, och ökande progressiv beskattning alla "contributed to the eroding of wealth among the richest Stockholmers". De största förändringarna skedde mellan 1930 och 1950, före välfärdsstatens utbyggnad. "Our own data indicates that the massive decline in wealth occurred first around 1930 and, second, between 1935 and 1945. It therefore seems that economic depressions and wartime difficulties, rather then the welfare politics of the postwar period, influenced the declining wealth of the bourgeoisie and brought about a feeling of imminent collapse among this group." (s. 105)

Referens
Martin Gustavsson, Orsi Husz och Johan Söderberg (2009) "Collapse of a Bourgeoisie? The Wealthy in Stockholm, 1915–1965", Scandinavian Economic History Review, 57:1, 88-105 

Fotnot

* I en fotnot ger de mer detaljerad information: "Every person owning capital assets in excess of 10,000 SEK (in 1914), 50,000 SEK (in 1928) and 80,000 SEK (in 1963)
after deductions for debts
had to pay a wealth tax irrespective of the yield of the assets. The income derived from this capital was subject to the separate income taxation. Taxable property included almost all kind of assets: land and buildings, stocks, debentures and bonds, bank deposits and other holdings. Jewellery, cars and yachts were treated as taxable capital assets. Exceptions were made for furniture and other domestic equipment in use by the taxpayer and his or her family, and for private collections of art and books. The national wealth tax was for husband and wife, based on their combined property. The property of minors (below 21 years) living with their parents was considered for wealth tax purposes as the property of the parents (Wolcker, Erik von, De nya skattelagarna af den 28 oktober 1910 med ävndringar till och med 1913. Stockholm: A.V. Carlssons bokförlag 1913. Sköld, Per Edvin, Taxeringshandbok. Stockholm: Tidens Fo¨rlag 1929; Hur skatterna berävknas. Stockholm: Skattebetalarnas fo¨rening 1962; Taxes in Sweden. Stockholm: Skattebetalarnas förening 1961)." (s. 92)

** GHS menar att dessa antagligen är rika personer som inte var yrkesverksamma, typ rentierer och äldre tidigare yrkesverksamma personer. s. 94.