"These events triggered greater interest in housing and mortgage credit markets among political economists who study the causes and consequences of economic crises (Bohle 2014; Johnston and Regan 2017; Schelkle 2012; Thompson 2012). Additionally, political science scholarship has drawn attention to housing’s political implications, identifying how home-ownership shapes political support for the welfare state (Ansell 2014; Trumbull 2012), examining the interaction between credit and asset accumulation with neoliberal reforms to social security entitlements (Crouch 2009; Watson 2010) and pointing out housing’s impact on rising generational inequality (Flynn and Schwartz 2017). Yet these recent works also highlight the fact that housing has been conspicuously absent from major debates within comparative political economy (CPE; see also Aalbers and Christophers 2014). Home-ownership affects how individuals interact with the tax system (and hence how they perceive the welfare services their taxes are being spent on), how individuals perceive their wealth, social worth, and the health of the economy, and how individuals interact with their local governments, school districts, and even their own family. Moreover, through mortgage debt, home-ownership directly links individuals to their respective national (and the international) financial system; the presence of outstanding mortgages expands the opportunities of banks and other financial organisations to engage in financial innovations like (mortgage-backed) securitisation. In short, housing and its affiliated services constitute a vital economic sector whose contribution to GDP, employment and political life is significant."
Deras specialnummer av West European Politics tar litteraturen vidare i fem riktningar: (a) bostadsägande och förmögenhetsojämlikhet och ojämlikhet mellan generationer; (b) kopplingarna till penningpolitik och centralbanker; (c) stöd för högerpopulism; (d) statlig makt över finanssektorn; och (e) hur stater reagerar på finansiell instabilitet. Artiklar i numret går också tillbaka till "gamla" forskningsfrågor om kopplingar mellan bostäder och pensioner, och sambandet mellan den skandinaviska välfärdsstaten, kreditvärdighet, husägande, och solidaritet.
Johnson och Kurzers egen essä utgår från det teoretiska läget i jämförande politisk ekonomi (comparative political economy, CPE). Två breda inriktningar är den som studerar välfärdsstater i ett jämförande perspektiv (Esping-Andersen 1990) och den som studerar varianter av kapitalistiska system (Hall och Soskice 2001; Baccaro och Pontusson 2016). De två typologierna överlappar inte helt, men delvis -- t ex genom att "The egalitarian Scandinavian states possess universal welfare states, coordinated wage-setting institutions and strong unions that produce wage compression, robust public sector employment and flexible training systems that cater to its ‘balanced growth’ model." (s. 277) Men bostadsmarknaderna förekommer inte i någon av de två litteraturerna. Vilket är förvånande med tanke på hur viktig bostadspolitiken var i europeisk politik efter 1945 och dess socialpolitiska ambitioner. "despite its important role in most developed countries’ economies, the study of housing remains in comparative capitalism’s peripheral vision (Hall 2018)", säger Johnston och Kurzer, och detta trots (eller tack vare att) bostadsmarknadens utfall inte korrelerar med de typologier som används i välfärdsstats- eller jämförande litteratur-litteraturen. Så är det inte i de "liberala" välfärdsstaterna som hushållens boende-relaterade skuldsättning är störst, utan i Skandinavien och Nederländerna; jfr diagram 2 nedan.
Inte heller bostadsprisökningarna före eller efter finanskrisen 2008 korrelerar med de etablerade typologierna. Över huvud taget trotsar bostadsmönstren typologierna: inom den kanoniserade skandinaviska/socialdemokratiska modellen finns et land med relativt låg andel som äger sina bostäder (Danmark), ett mellanland (Sverige) och ett land med hög andel (Norge). De sydeuropeiska länderna Grekland, Spanien och Italien har hög grad av bostadsägande, men låg skuldsättning. Bostadsmarknaden är ett hybridsystem, säger Johnston och Kurzer: ett land som Sverige kan ha en socialdemokratiskt präglad "social housing market" (jag antar att de menar allmännyttan? Annars brukar vi ju säga att vi inte har "social housing" i brittisk bemärkelse i Sverige). (s. 281) J och K menar att hybridformerna speglar bostadens dubbelhet: en social rättighet, men också en privatekonomisk tillgång vars värde vi kan spekulera i.
Statsvetenskaplig forskning om bostäder ("housing") har följt två linjer, säger J och K. Den ena är en historisk-institutionalistisk väg som tar det stora greppet om nationella bostads- och kreditsystem och hur de utvecklats över tid. Den andra är mikro-nivå-undersökningar av hur bostaden påverkar individens politiska preferenser. (Jfr Davidsson 2018.)
Makro-forskare som Harloe (1995) och Kemeny (1995) har kartlagt utvecklingen av västeuropeiska bostadspolitiska regimer sedan 1945 och menar att det finns en tudelning mellan regimer med reglerad bostadsmarknad och prioriterad hyresmarknad, och mer liberala "profit-driven" regimer där allmännyttan använts främst för de fattiga. (s. 282) Denna typologi sammanfaller bekvämt med Esping-Andersens typologi över välfärdsstater, men Johnston och Kurzer menar att den har många empiriska problem (jfr diagrammen ovan). Mer analytiskt är det också problematiskt att forskare som Harloe och Kemeny inte beaktade bostadslånens betydelse. Detta gjordes framför allt av Schwartz och Seabrooke (2008) som utvecklade en ny typologi, med fyra bostadspolitiska regimer. (1) "Corporatist market regimes with higher than average household mortgage debt", t ex Nederländerna, Danmark, Tyskland och i någon grad Sverige. (2) "Liberal market regimes with higher than average household mortgage debt (also fuelled through the broader financialisation of mortgage credit markets), and higher than average home-ownership rates" -- de anglosaxiska länderna men också, förvånande nog, Norge. (3) "Statist-developmental regimes" med lägre nivåer av bostadslån och bostadsägande: Frankrike, Finland och Österrike. (4) "4. Familial regimes with higher than average home-ownership rates but lower than average mortgage debt levels": södra Europa, Irland och Belgien.
Andra har forskat om detta ännu mer löskopplat från typologierna. Blackwell och Kohl (2018) spårar bostadslånen tillbaka till särskilda system av vad jag antar att man kan kan kalla hypotek; dessa historiska rötter är ofta djupare än själva välfärdsstaterna. (s. 285-6) Schwartz (2019) visar liknande särskilda historiska ursprung för system av statliga stöd till lägenhetshusbyggen.
Mikro-angreppssättet, om hur husägande påverkar folks politiska preferenser, tog fart med Castles (1998) och Kemeny (2005) som antog att husägare skulle bli mer skeptiska till välfärdsstaten. Både eftersom man betalar av på sina lån vilket är en utgift jämte skatten, och eftersom huset kan ses som en individuell trygghet som gör en mindre beroende av välfärdsstatens försäkringar. Ansell (2014) inskärpte att detta gäller ännu mer i en ekonomi där huspriserna stiger. Husägarnas preferenser är särskilt viktiga eftersom husägare röstar i högre grad än hyresgäster gör (André et al 2017); kanske särskilt i anglosaxiska länder med starkt segregerad bostadsmarknad (McCabe 2013). Andra forskare betonar att staten själv kan föredra att satsa på husägare istället för, eller som ett slags, välfärdspolitik: ge stöd till att folk tar lån och köper hus, så får de själva förverkliga sina drömmar (jfr Thompson 2010; Doling och Elsinga 2012). Till slut kan detta bli ett slags privatiserad keynesianism (Crouch 2009).
Resten av Johnston och Kurzers artikel beskriver artiklarna från specialnumret av West European Politics.Tranøy, Stamsø och Hjertaker menar att vad Castles (1998) kallade den "really big" trade-offen mellan husägande och välfärdsstat inte finns, i alla fall inte i Skandinaviens universaella välfärdsstater. Van Gunten och Kohl testar samma hypotes i en paneldata-setting. Anderson och Kurzer studerar "social housing" i Sverige, Danmark och Nederländerna och spårar fastighetsbubblor till ländernas solidariska bostadspolitik som begränsat utbudet på bostäder samtidigt som man gynnat låntagande -- en rätt skarp kritik! Bohle och Seabrooke beskriver utvecklingen av förståelsen av "bostaden som finansiell tillgång" (housing as an asset) i Danmark, Irland och Ungern. Ytterligare tre artiklar i numret tar istället mikro-approachen. Adler och Ansell studerar sambandet mellan huspriser och populism, i fallet Frankrike och presidentvalet 2017 och stödet för Marine Le Pen där. De menar att populistisk retorik framför allt funkar i regioner med sjunkande huspriser. Flynn diskuterar hur bostadssituationen skapar nya politiska konfliktlinjer i Europa, inte på grundval av ideologiska skillnader utan på skillnadern mellan generationer. "She highlights that baby-boomers had ‘first-mover advantages’ in entering the housing market, because house prices were much lower relative to their income than they are currently for millennials. Due to the unaffordability of housing, millennials are not only purchasing homes at a lower rate than their baby-boomer parents in their young adult years, but they are also leaving the parental home later in life and often rely on family resources to jump into the housing market. " (s. 290) Fuller, Johnston och Regan diskuterar också ojämlikhet mellan generationer och förmögenhetsojämlikheten överlag. En tredje grupp av artiklar fokuserar på centralbanker och finansreglerares betydelse för bostadsmarknader.
I sina slutsatser betonar Johnston och Kurzer att bostadsmarknaden djupt påverkar välfärdsstatens politik, såväl som populismens möjligheter. De betonar också att statlig politik -- också genom under-diskuterade vägar som centralbankernas agerande -- påverkar bostadsmarknaderna och att dessa policies kan vara lika viktiga som socialförsäkringar och skatter för ojämlikheten i samhället. (s. 291-2)
Referens
Alison Johnston och Paulette Kurzer (2020) "Bricks in the wall: the politics of housing in Europe", West European Politics, 43:2, 275-296
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar