Vad hände med den svenska borgerligheten och småborgerligheten decennierna efter första världskriget, när landet blev en demokrati, socialdemokratin blev den ledande politiska kraften, och skatterna höjdes steg för steg? Dukade borgerligheten av och tackade för sig, som Svante Nordin formulerade det i ett bokkapitel från 1998? Eller lyckades man kämpa på, starta nya affärsmöjligheter och omvandla och uppdatera sin roll? Ekonomisk-historikerna Martin Gustavsson, Orsi Husz och Johan Söderberg börjar en artikel från 2009 med denna diskussion. De fokuserar på att mäta borgerlighetens förmögenheter, vilket de motiverar med att förmögenhet, sparade tillgångar, var en nödvändig del av den högborgerliga livsstilen, för att man skulle ha råd med stora våningar, tjänare med mera, utan att sätta sig i skuld. De citerar Sten Selander sardoniska betraktelse från 1932 om vad som var viktigast för borgerlig status: ‘Reputation and social position are not determined by creative talent, or by civil merit, but by the figures in the Taxpayers’ Directory.’ De mycket rika verkar dock ha minskat i antal under 1920-30-40-talen, eller i alla fall så uppfattade storborgarna det så själva, som att tidsandan gick emot dem och motarbetade dem.
Ett sådant perspektiv har fått stöd av sociologen Göran Therborn i hans bok Borgarklass och byråkrati i Sverige från 1989. Gustavsson et al konstaterar dock att Therborn gör en mycket snäv defintion av rika: han studerar för år 1914 och 1927 de som hade minst 8,5 miljoner kronor vilket är väldigt mycket; Gustavsson, Husz och Söderberg använder istället 50 000 kr i förmögenhet som en tröskelnivå. Med sin definition får Therborn i vilket fall fram att det 1914 fanns 43 så rika familjer men att det 1927 bara fanns 28 familjer kvar i den klassen.Gustavsson, Husz och Söderberg använderbegreppen "wealthy", "affluent", "propertied bourgeoisie" eller "bourgeoisie" för att beteckna den grupp de studerar, som är de hushåll som var med i Directories of Wealth, alltså Förmögenhetskalender för Stockholms stad och län. Dessa motsvarar ungefär 4 procent av hushållen i Stockholm under perioden. (s. 90) Kriteriet för att vara med i publikationen var att man skulle ha tillräckligt stor förmögenhet för att betala förmögenhetsskatt, vilket 1914 var 10 000 kronor, 1928 50 000 kronor, och 1963 80 000 kronor (s. 91).* I reala pengar var 1928 års nivåkrav högst och för att göra måtten jämförbara mellan åren sätter de 1928 års krav som norm också för 1914 och 1963, fast då i reala termer, motsvarande 77 000 kronor i 1950 års priser. År 1915 kvalar 85 procent av hushållen i kalendariet in, och 1964 55 procent av hushållen. Direktoriet innehåller följande information: namn, yrke(stitel), socken och förmögenhet. De har en intressant källkritisk diskussion om yrkestitlarna: t ex att reservofficerare ofta använde sina officerstitlar långt in i sin karriär i näringslivet, istället för att ange "managing director" eller "engineer". Dessutom så var det vanligt att näringslivsmän använde titlar från "high position in public administration", som bankiren Marcus Wallenberg som använde titeln häradshövding. (s. 92)
Forskningsfrågorna är dessa:
"Who were the wealthiest people in Stockholm between 1914 and the early 1960s? How did social stratification among the richest change over time? How did the overall level of wealth among the affluent bourgeoisie actually change during the period? Were any specific groups within the bourgeoisie particularly successful or unsuccessful in their struggle to maintain or augment their wealth? How can the observed changes be explained?" (s. 91)
De betonar att de mest slående resultaten är två. För det första en stor minskning av medel-förmögenheten för de rika. Medel-förmögenheten minskade i fasta priser med 58 procent från 1914 till 1963. För det andra en stabilitet i den yppersta gruppen, vad gäller vilka "klassfraktioner" som dominerade.
Redovisningen av resultaten börjar med en yrkeskategorisering av de rika, influerad av Pierre Bourdeieus analys i boken Distinktionen. 5-10 procent räknas som kulturell överklass, 10-20 procent till den offentliga administrationen, ungefär lika många till de fria yrkena (professions, ingenjörer, läkare, advokater m fl), runt 5 procent till privat administration ("staff managers, heads of departments and other administrators below the executive level") och den största gruppen, runt 25-35 procent, räknas som "ekonomisk borgerlighet". 20-35 procent har inga titlar (förutom "herr", "fru" osv)** och är därmed oklassificerade. Se figur 1.
I tabell 2 visar de förmögenheten per grupp och år. Den ekonomiska borgerligheten är föga förvånande rikast: 1914 var medelförmögenheten i denna grupp 737 tusen kronor i 1950 års priser, vilket kan jämföras med 426 tusen kronor för de fria yrkena, 400 tusen för de kulturella yrkena och 412 tusen bland de utan titel. Däremot är det mer förvånande att gruppen i offentlig förvaltning var nästan lika rik som den ekonomiska borgerligheten: 726 tusen kronor! De två toppgrupperna 1914 är också de som förlorar mest till 1963. Den ekonomiska borgerlightens medel-förmögenhet minskar med 62 procent, till 283 tusen kronor (igen, i 1950 års priser), och offentlig administration-gruppens förmögenhet med 69 procent, till 226 tusen. Men alla grupper förlorar mycket: minst de utan titel, som förlorar 47 procent. Förmögenheterna minskar inte särskilt mycket 1914-1928 (överlag ökar medel-förmögenheten 3 procent), men desto mera från 1928 till 1963. I en vidare tabell kombinerar de sina data för 1914, 1928 och 1963 med data från Folkräkningarna 1930 och 1935 och Statistisk årsbok för Stockholms stad med data för 1945 och 1950. Bland de som hade minst 77 000 kr i 1950 års priser så ökar förmögenheten något från 1914 till 1928, till 557 000, faller sen rejält 1928-30 till 376 tusen, vidare till 346 tusen år 1935, sedan väldigt kraftigt till 256 tusen år 1945, står ganska stilla till 1950 (249 tusen), och faller sedan ytterligare under 50-talet, till 226 tusen år 1963. (Tabell 3, s. 96) Gustavsson, Husz och Söderberg betonar vikten av perioderna 1928-30 och 1935-45 för minskningen på lång sikt. "The Depression and the Second World War, then, appear as more destructive phases to the wealthy of Stockholm than the growth of the welfare state." (s. 96)
De går vidare med en analys per yrke. Titeln "grosshandlare" blir ovanligare över tid, minskar sin andel av de rika från 18 procent till 2 procent, medan "verkställande direktör" (managing director) blir vanligare, från 13 till 25 procent. Detta speglar, påpekar GHS, inte nödvändigtvis faktiska förändringar i ekonomin utan lika mycket titelbrukets förändringar. (s. 96) Figur 2 visar medelförmögenhet 1914 för 14 yrken, och utvecklingen i förmögenhet 1914-1963. Alla yrken utom advokater och lärare -- och nu ska vi koma ihåg, förstås, att detta bara gäller folk med dessa titlar som motsvarade de strikta kriterierna på stor förmögenhet som diskuterats ovan. Detta ska alltså inte tolkas som giltigt för advokater eller lärare i allmänhet, utan för elitena inom dessa yrkesgrupper -- minskade i förmögenhet över perioden.
Grosshandlarna, VD:arna och de högre statstjänstemännen förlorar allra mest: deras medel-förmögenhet minskar med 60-80 procent 1914-1963. Trots detta så består hierarkin från 1914, att den ekonomiska eliten fortfarande har störst förmögenhet 1963, även att de också förlorat mest sedan 1914. Angående advokaternas avvikande mönster kommenterar GHS:
"Let us just note that lawyers can be seen as typical representatives of the long-term rise of occupational groups associated with thegrowth of the transaction sector. Lawyers provide transaction services that relate to the cost of exchanging property rights, the cost of making and enforcing contracts, and so on, which play an increasing role in modern market economies." (s. 97-98)
De kommenterar också att advokaterna var särskilt koncentreade till Stockholm.
Hur ska man då förklara nedgången i förmögenheter i samhällets topp? GHS börjar med att diskutera inkomstfördelningen. Roland Spånt (1979) uppmätte för Sverige som helhet en stark utjämning i hushållsinkomster 1935-1950 medan det stod mera stilla 1920-1935 och 1951-1967. Gustafsson och Johansson (2003) finner i en studie av Göteborg en stor minskning i inkomstojämlikhet 1925 till 1947, men mindre förändring efter andra världskriget till deras slutår 1958. (s. 98) GHS ritar Lorenzkurvor av inkomstfördelningen i Stockholm år 1913, 1930, 1950 och 1962; dessa syns i Figur 3.
Från kurvorna här läser jag det som att fördelningen i de lägsta 50 procenten eller så är i princip identisk 1913 och 1930, men att det däremot sker en utjämning i den övre halvan mellan dessa två år: grupperna ungefär från percentil 60 till 90 verkar tjäna väldigt mycket på utvecklingen 1913-1930 medan den yppersta eliten förlorar. Därefter är fördelningarna 1950 och 1962 väldigt lika varandra, men mellan 1930 och 1950 sker något väldigt stort. Det är stor skillnad i fördelningen från och med ungefär percentil 35: den lägsta tredejdelen verkar återigen ganska oförändrad, den delar på ungefär 10 procent av inkomsterna 1962 liksom 1913, men eliten och de översta 20 procenten eller så förlorar helt klart mark till grupperna ungefär från percentil 33 till percentil 80 från 1930 till 1950. GHS diskuterar inte utvecklingen i figur 3 så utförligt, men jag håller med dem om att utjämningen 1930-1950 är kraftig och den 1913-1930 också ganska kraftig. (s. 99)
Ragnar Bentzel i en pionjärstudie observerade att kapitalinkomsterna minskade kraftigt i Sverige 1930 till 1949, drivet särskilt av minskade aktie-utdelningar. Detta hade en utjämnande effekt på inkomstfördelningen, eftersom aktieägandet (liksom idag) var koncentrerat till höginkomssttagare. (s. 100) Svenska företag började behålla mer kapital i företagen och för att finansiera investeringar, också som respons på förändrad företagsbeskattning. Också inkomststatistiken i Statistisk årsbok för Stockholms stad visar detta mönster: andelen kapitalinkomster av totala inkomster minskade från 15 prcent 1920 och 13 procent 1925 till 8 procent 1940 och 3 procent 1955, 1960 och 1965. (s. 101) Detta drevs inte bara av aktie-utdelningarna utan också av räntor på statsobligationer och bankkonton.
Efter kapitalinkomsterna går de vidare med att diskutera löner. Det finns inga systematiska data för tjänstemannalöner för perioden (sedan artikeln publicerats har Svante Prado och jag gjort ett försök för i alla fall den tidigare delen), men de samlar in data för sex elityrken från Statskalendern -- dessa syns i tabell 5. Vi ser att realllönerna stagnerade eller föll något från 1914 till 1950, vilket bör ha bidragit till att urholka "the capacity to generate personal wealth" (s. 103)
Också det ökade skattetrycket spelade en roll. För den översta 1,25 procenten av inkomstfördelningen ökade det direkta skattetrycket -- på inkomst och förmögenhet -- från 19 procent 1935 till 39 procent 1948. Förögenhetsskatten som introducerades 1910 var -- med undantag för värnskatten 1914-1918 -- låg fram till 1930-talet . 1947 avskaffades det krångliga systemet där förmögenhet och inkomst beskattades sammantaget men den progressiva beskattningen på förmögenheten behölls och gjordes än skarpare för de med förmögenheter över 100 000 kronor (s. 103, ref KGA Sandström, Om förmögenhetsskatt samt beskattning av inkomst av kapital; och SOU 1951:51). Som figur 5 illustrerar, så ökade skattetrycket kraftigt på 1930- och 1940-talen.
Gustavsson, Husz och Söderberg gör en intressant anmärkning om timingen i den progressiva beskattningens utveckling:
"The most striking change in progressive taxation occurred between 1931 and 1941, when tax as a percentage of income approximately doubled, after having been fairly constant during the 1920s. Counter-intuitively, the growth of the welfare state after the Second World War did not lead to sharp upturns in income tax, although the cumulative effect certainly was strong up to the early 1970s. The establishment of high progressive income taxation thus should be dated before the major period of the expansion of the welfare state. Successively heavier taxes must have rendered it more difficult to translate high incomes into high wealth, particularly from the 1930s onwards. Changes in the tax system arguably played a role in the declining fortunes of the bourgeoisie." (s. 104)
I slutsatserna konstatear de att fallande kapitalinkomster, utjämning av löner, och ökande progressiv beskattning alla "contributed to the eroding of wealth among the richest Stockholmers". De största förändringarna skedde mellan 1930 och 1950, före välfärdsstatens utbyggnad. "Our own data indicates that the massive decline in wealth occurred first around 1930 and, second, between 1935 and 1945. It therefore seems that economic depressions and wartime difficulties, rather then the welfare politics of the postwar period, influenced the declining wealth of the bourgeoisie and brought about a feeling of imminent collapse among this group." (s. 105)
Referens
Martin Gustavsson, Orsi Husz och Johan Söderberg (2009) "Collapse of a Bourgeoisie? The Wealthy in Stockholm, 1915–1965", Scandinavian Economic History Review, 57:1, 88-105
Fotnot
* I en fotnot ger de mer detaljerad information: "Every person owning capital assets in excess of 10,000 SEK (in 1914), 50,000 SEK (in 1928) and 80,000 SEK (in 1963) after deductions for debts had to pay a wealth tax irrespective of the yield of the assets. The income derived from this capital was subject to the separate income taxation. Taxable property included almost all kind of assets: land and buildings, stocks, debentures and bonds, bank deposits and other holdings. Jewellery, cars and yachts were treated as taxable capital assets. Exceptions were made for furniture and other domestic equipment in use by the taxpayer and his or her family, and for private collections of art and books. The national wealth tax was for husband and wife, based on their combined property. The property of minors (below 21 years) living with their parents was considered for wealth tax purposes as the property of the parents (Wolcker, Erik von, De nya skattelagarna af den 28 oktober 1910 med ävndringar till och med 1913. Stockholm: A.V. Carlssons bokförlag 1913. Sköld, Per Edvin, Taxeringshandbok. Stockholm: Tidens Fo¨rlag 1929; Hur skatterna berävknas. Stockholm: Skattebetalarnas fo¨rening 1962; Taxes in Sweden. Stockholm: Skattebetalarnas förening 1961)." (s. 92)
** GHS menar att dessa antagligen är rika personer som inte var yrkesverksamma, typ rentierer och äldre tidigare yrkesverksamma personer. s. 94.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar