Tillväxten av befolkningslager som inte äger någon jord utan måste (löne)arbeta för andra för att överleva, ett proletariat, associeras ganska allmänt med industrialiseringsprocessen eller kanske med den agrara revolutionen som föregick -- och kanske möjliggjorde -- den industriella. Den agrara revolutionen anses ha utspelats i Sverige ca 1750 till 1870, då landets befolkning i runda slängar fördubblades men bondebefolkningen växte mycket långsammare än den obesuttna befolkningen. Jonas Lindström, historiker vid Uppsala universitet, påpekar i inledningen till sin högintressanta artikel "Labouring poor in early modern Sweden?", att kopplingen mellan proletarisering och industrialism går tillbaka inte minst på Marx, och då framför allt kapitlet om "ursprunglig ackumulation" i Kapitalet band ett.
Här skulle jag vilja skjuta in en fundering. Analysen av proletarisering efter 1750 på svensk botten associeras ofta med Christer Winbergs klassiska avhandling från 1975*, och före honom med Gustav Sundbärgs befolkningsstatistik, presenterad i delar av Emigrationsutredningen vid 1900-talets början. Winbergs avhandling var marxistiskt färgad, men Sundbärg hörde, liksom Nils Wohlin som också gjorde viktiga bidrag till statistiken i Emigrationsutredningen, hemma någon helt annanstans på den ideologiska skalan. Enligt hans ungdomsvän och kollega som pionjär inom svensk statistik Isidor Flodström, som 1935 publicerade en vänskrift för Sundbärg, så tillhörde Sundbärg de partilösa fosterlandsvännerna, men det framgår också tydligt ur Flodströms skrift hur resonemang om raskaraktäristik låg nära dem båda vad gällde att förklara skillnader i beteende t ex demografiskt sett.** Oavsett hans politik så är Sundbärg givetvis en gigant i svensk historisk forskning, men jag tycker inte att det är alltför långsökt att hans konservativa samhällsuppfattning kan ha färgat hans syn också på svenskt 1600-1700-1800-tal, och faktiskt på samma sätt som för marxister: marxister och gammeldags konservativa kan ju ha det gemensamt att se ett harmoniskt patriarkaliskt samhälle före industrikapitalismens omvandling av samhället på 1800-talet.***
I vilket fall, tillbaka till Lindströms artikel. Han konstaterar att det är svårt att beräkna hur stor del av befolkningen i äldre historia som var obesutten****, men att de studier som finns antyder att det ändå, contra Marx, var en stor andel:
"Tilly estimated, for example, that the proportion of ‘proletarians’ in Europe increased from 30% in 1500 to 67% in 1800. In late 17th-century France, agricultural labourers could make up as much as 90% of a village’s population. In Brandenburg, small-holders accounted for 40% of the rural population in the early 1600s. According to Dyer, more than half of all households in rural England lived on holdings inadequate for the support of a family as early as around 1300, while Hindle reports that the proportion of ‘labourers’ in the English rural population increased from 20–30% in 1520 to 50% in 1650." (s. 403-404)Framför allt "labouring poor" i tidigmoderna Europa har väckt stort intresse, säger Lindström, men i Sverige så tänker man oftast sig att arbetare (labourers) och småbrukare (smallholders) var av föga vikt före 1700-talet. "Research and overviews focus instead on the landed peasants (bönder), i.e. freeholders and tenants." (s. 404) När man väl kollar på jordlösa grupper så är det oftast i samband med att man undersöker omvälvningen efter 1750, säger Lindström och illustrerar detta med en tabell från Nils Wohlins undersöknng Den jordbruksidkande befolkningen där denne menar att år 1751 så var en femtedel av manliga heads of household i Sverige jordlösa, 1800 34 procent, och 1850 47 procent. (Motsvarande siffror för Västmanland: 25, 35 och 52 procent.) Carl-Johan Gadd har hävdat att de jordlösa utgjorde en mindre andel av befolkningen i tidigmoderna Sverige än i t ex Frankrike.
Utifrån det knapra kunskapsläget, så gör Lindström en explorativ undersökning som frågar: hur stor var den jordlösa befolkningen? Hur mycket varierade det över tid? Vilka var de? Angreppssättet är källpluralistiskt vilket är krävande, och fordrar i princip en snäv geografisk avgräsning. Lindström väljer att avgränsa sin undersökning till Västmanland på 1600-talet. Han motiverar valet av Västmanland med två skäl. Ett, Västmanland har ovanligt bra data för 1600-talet genom sina tidiga kyrkböcker. Två, Västmanland hade en blandad ekonomi, med skogar och gruvor i norr men stora åkrar i söder. "Thus, within Västmanland, the conditions for a group of labouring poor are likely to have been very varied. This allows for a nuanced analysis of this group." (s. 407) Särskilt ittar han på Snevringe härad och socknen Björskog, känd från hans avhandling. Lindström gör inget argument om att Västmanland representerar Sverige; Wohlins siffror visar att de obesuttna var en större andel av befolkningen här än i Sverige i stort efter 1750; kanske var så fallet också före 1750.
Först för han en väldigt intressant diskussion om möjliga förklaringar till varierande grad av proletarisering i agrara ekonomier. Kula menade att godsekonomin tvingade fram en arbetsdelning mellan bönder med plogar och dragdjur skötte jordbruket medan jordlösa/motsvarande torpare gjorde enklare arbeten såsom dikning eller skördearbetet. För Sverige visar Torbrands analys av arbetsorganisationen vid Johannishus ca 1730 ungefär en sådan uppdelning mellan bönder och torpare, och studier av järnbruk visar faktiskt också det. Rodney Hiltons modell fokuserar däremot på jordbruksarbetets säsongsvisa karaktär där fattiga var en flexibel arbetsreserv som användes i skördetid. Gentemot denna menar Lindström att Sveriges jordbruk inte var så spannmålsfokuserat utan snarare hade en blandning av djurhållning och spannmål. (s. 405-6) Både Kula och Hiltons förklaringar fokuserar på de jordlösas ekonomiska funktion: om denna var mindre i Sverige kan förstås gruppen varit mindre här. Men Norge, som hade ett liknande jordbruk, hade redan på 1600-talet en stor grupp husmenn, visar en nyare forskning i kontrast till en äldre (t ex Sogner 1976). En skillnad mellan Sverige och Norge är dock lagstiftningen. Gustav Vasa förbjöd 1540 daglöneri på landsbygden och tjänsthjonsstadgan från 1664 stadgade liknande att obesuttna skulle vara tvungna att vara helårsanställda som tjänare. Också uppdelning av gårdar, och etablerandet av torp på bondgårdar, reglerades. Elgeskog och Wohlin menar visserligen att regleringarna bara efterlevdes i begränsad utsträckning, men reglerna kan ändå ses som tecken på att antalet torpare och backstugusittare var litet före 1750. (T ex Rantanen 1997; Henrik Svensson 2002.)
De faktiska tal som finns antyder dock att det fanns rätt många semiproletära och proletära svenskar även före 1750. Wohlin pekar på att det stora antalet torp som fanns 1750 visar att man faktiskt hade etablerat torp, trots regelringarna. Friberg och Friberg har analyserat Tillberga socken i Västmanland år 1632 och klassificerar 21 av 65 hushåll som inhyseshushåll.
Den empiriska undersökningen börjar med en källdiskussion. "Tax registers", och då framför allt mantalslängder, och kyrkböckerna är de viktigaste demografiska källorna för Sverige före Tabellverkets uppkomst i 1700-talets mitt. Skattelistor finns i mängder men eftersom de skulle samla skattebasen, inte människorna, så uteslöts ofta de fattiga. Juttikala menar att det faktum att mantalslängderna från 1600-talet (Lindström översätter med poll tax records) inte listar särskilt många obesuttna hushåll inte betyder att sådana hushåll inte existerade, utan bara att källan är inkomplett. (s. 409) Den källa som däremot har bättre täckning för obesuttna hushåll, säger Lindström, är skatten på boskap som togs ut 1620 till 1641. Denna skatt skulle uttalat omfatta inte bara besuttna bönder utan också torpare och inhyses. Däremot så är täckningen sämre för obesuttna som inte ägde någon boskap: bara i 5 av 65 socknar som Lindström studerat inkluderas de fattiga som inte ens hade en ko eller så. Beräkningarna av andelen obesuttna baserat på boskapsskatten bör alltså ses som minimiberäkningar. De syns sockenvis i figur 1, för år 1640.
Bland de 5148 hushåll som Lindström identifierar i boskapsskatteregistret för år 1640, så var 26 procent jordlösa. För att kunna säga något om Sverige utanför Västmanland har Lindström kollat också på boskapsskatten i Uppland och Jönköpings län. I Uppland var 25 procent av hushållen obesuttna (med stor variation bland socknarna: från 6 till 49 procent) men i Jönköpings län bara 10 procent (med en variation från 0 till 40 procent). (s. 411)
Kyrkböckerna räknade folk, inte skattebasen, så är i teorin än ännu bättre källa för andelen obesuttna än vad boskapsskatten är, men å andra sidan finns kyrkböckerna sällan så långt tillbaka som 1600-talet. I Västerås stift, som inkluderar Västmanland, finns de dock. För Björskogs socken finsn husförhörslängder från 1643 och framåt. Detta år bodde en tredjedel av socknens 125 hushåll inte på en gård utan på ett torp eller på byns ägor. De jordlösa hushållen var mindre än de jordägande, så andelen av individerna i socknen som levde i ett jordlöst hushåll var bara 18 procent. (s. 412) I sockenlängder (vilket JL översätter som "parish register") från Berg socken för år 1640 listas 26 bönder med gårdar, 23 torpare och 24 soldater och 6 hantverkare. I Stora Rytterne 1641 utgjorde torpare, inhyses och soldater 58 procent av de listade. (s. 412) Alla dessa uppgifter tyder på att det fanns en "significant group of landless or semi-landless in Västmanland in the 1640s." (s. 413)
En jämförelse med Tabellverkets folkräkning för 1751 visar en svag ökning av antalet jordlösa i Västmanland sedan 1640. Lindström menar att ökningen framför allt skedde under 1600-talets andra hälft. Diagram 2, som jag klistrat in ovan, för Snevringe fögderis tre socknar visar andelen obesuttna hushåll för vart tolfte år, beräknat från mantalslängderna (förutom 1640 som är baserat på boskapslängderna). Lilla Rytterne var en godsdominerad socken, Munktorp hade gods men var mest en bondesocken, och Svedvi var en bondsocken med ett järnbruk. Dessa skillnader förklarar antagligen skillnaderna i graden av proletarisering, där Lilla Rytterne ligger över 50 procent från 1688 och framåt medan Munktorp och Skedvi under samma period ligger runt 30-40 procent. Befolkningen växte i Sverige på 1600-talet, säger Lindström med referens till Edvinsson (2015), och antagligen ledde detta också till proletarisering. 1600-talet såg också en tillväxt i gruvindustrin, som förstås krävde mer arbetskraft, från bönder (som kunde stå för transporter, men också leveranser av ved) men också från obesuttna. (s. 415) Att andelen obesuttna ökade mellan 1640 och slutet av 1600-talet stöttas också av kyrkböckerna från Berg, Björskog och Sura socknar på 1680-talet, då 50-65 procent av hushållen var torpare. (s. 415-6) Omvänt så menar Lindström att minskningen av andelen obesuttna efter 1690 har att göra med dåliga skördar och en minskning av befolkningen, det senare också i samband med det stora nordiska kriget 1700-1721.
Det fanns alltså många obesuttna också före 1750. Kan man då säga att de, torparna och backstugusittarna, var ‘a small group of outcasts, halt and lame persons’, som Ahlberger menar i sin bok Konsumtionsrevolutionen, snarare en del av livscykeln (obesutten som ung, och som gammal på undantag, besutten i huvuddelen av livet) än en proletär klass?***** Bland de 480 obesuttna hushållen i Snevringes mantalslängder 1688, så inkluderade en femtedel en person som var beskriven som gammal eller oförmögen att arbeta. Men 80 procent av de obesuttna hushållen gjorde alltså inte det. I Björskogs sockens husförhörslängd från 1688 så finns också precisa åldersuppgifter för alla i socknen, och diagram 3 nedan visar ålderpyramiden detta år, uppdelad på män och kvinnor, och besuttna och obesuttna. Kvinnor utgjorde 52 procent av den besuttna befolkningen, men 62 procent av den obesuttna; av 38 inhyses var 30 kvinnor. Husförhörslängderna från Berg och Sura visar liknande köns-ratios, och att kvinnor -- som var i majoritet av befolkningen eftersom så många män dött i krigen -- var oproportionerligt proletariserade stämmer också med tidigare forskning, som Ahlbergers Vävarfolket (1988), Fiebranz Jord, linne eller träkol? (2002) och Winberg (1975).
Vad gäller klassammansättningen talar diagram 3 mot idén att proletarisering var en del av livscykeln, snarare än något permanent. En relativt liten andel av de i 20-årsåldern var obesuttna, och 40 procent av de i åldrarna 30 till 59 var obesuttna. (s. 418) Inte heller i Kolbäck eller Säby socknar får livscykelshypotesen stöd; där använder Lindström begravningsregister för 674 begravningar mellan 1687 och 1699 och av dessa var 304 personer eller 45 procent obesuttna. En majoritet i åldersgrupperna 35-44 och 55-64 var obesuttna, och nästan hälften i åldersgruppen 45-54. (s. 418)
I slutsatserna menar Lindström att även om Västmanland inte är representativt för Sverige som helhet -- jämförelsen med Jönköping visar att andelen obesuttna kunde variera rejält -- så talar undersökningen för en rejäl revision av en viktig del av svensk historieskrivning:
"the results of this study suggest that the history of the unlanded population in Sweden should be revisited and revised. It is a history that started long before 1750. It is not only a history of the transition to another economic regime, but also of continuity and variations within an older system." (s. 420)Jag kunde inte hålla med mer, och tycker nästan att Lindström säljer in sina resultat för försiktigt! Antagandet om föga proletarisering före 1750 har ju varit så viktigt i ekonomisk historia och social historia, men i förlängningen också för den politiska historien, som har skrivits i så hög grad som en historia om relationen mellan bönder (underförstått befolkningen) och staten. Som Lindströms undersökning visar, så är varje likställande av bönder, dvs besuttna, och allmoge eller svensk befolkning i allmänhet på 1600-talet vilseledande. Det är dock inte den socialhistoriska eller politisk-historiska aspekten som Lindström lyfter fram i slutsatserna, utan snarare den ekonomisk-historiska:
"Their economic significance, in different socioeconomic contexts, needs to be further explored. The high proportions of live-in servants in the study area shows that the labour of crofters and lodgers was not a substitution for servant labour but existed alongside it. Still, the presence of these groups indicates the importance of casual labour and/or other forms of exchange relationships between different types of households in early modern Sweden. Recent research has emphasized the many ways in which households were entangled in networks across household borders as well as the prevalence of multi employment in the ways that most people made their living. This opens up a view of rural Sweden before the agricultural revolution that differs from the old conception of a peasant economy consisting of self-sufficient and discrete units of production and consumption. In order to learn more about this economy, we need to know more about how the unlanded population made a living and how they interacted with landed estates, ironworks, and the landed peasantry. This would affect the history of proletarianization in Sweden as well as our understanding of rural society in early modern Sweden more generally." (s. 420-421)Amen!
Fotnoter
* Winberg (Folkökning och proletarisering, 1975, s. 16-17): befolkningen dubblades 1750-1850. Bondebefolkningen ökade med 110 procent, de obesuttna med mer än 300 procent. "detta proletariat [var] en nybildning sedan 1700-talets mitt. Det är denna process som i det följande kallas proletarisering."
** Isidor Flodström, Gustav Sundbärg och hans livsverk: En minnesskrift (Uppsala och Stockholm: Almqvist och Wiksell, 1935), s. 13 om fosterländskheten. Exempel på resonemang om "ras": s. 9, 17.
*** Jfr Robert Allens polemik med Marxister och Tories som båda ser ökad ägandeojämlikhet som förutsättning för den agrara revolutionen i England, i Enclosure and the Yeoman (1992).
**** Längre fram i artikeln, s. 408, för han en diskussion om begreppen "labouring poor" på engelska och obesutten på svenska. "While the English term stresses the group’s dependence on their labour, the Swedish word stresses their lack of land. On the other hand, the lack of land is exactly what made them dependent on their labour. They were, in other words, proletarians, or rather semi-proletarians. Few had no access to land at all. Wage work in early modern Europe often included different kinds of entitlements." (s. 408) Här för han också en diskussion om genomsnittlig storlek på torpen och deras sämre jord jämfört med bondgårdarna.
***** I Norge har Dyrvik funnit att husmenn-gruppen 1664-66 huvudsakligen var just unga eller gamla, medan Kongsrud för samma period men ett annat område, finner det motsatta. (s. 417)
Referens
Jonas Lindström (2019) "Labouring poor in early modern Sweden? Crofters and lodgers in Västmanland in the 17th century", Scandinavian Journal of History. Läs här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar