Vilket utrymme för politiskt agerande hade vanligt folk under medeltiden och tidigmodern tid i Europa? Inom vilka ramverk agerade de politiskt? Den tyske historikern Peter Blickle (1938-2017) teoretiserade 1971 "gemene mans statliga funktion" (Die staatliche Funktion des gemeinen Mannes in Oberdeutschland) med vilket verk han redan som 33-åring år 1972 blev professor i Saarbrücken. Så här sammanfattar Henry Jacob Cohn Blickles konceptualisering av gemene mans politik i det verket:
"The theme of this work was the political role of the ‘common man’ in the villages and regions of southern Germany and Austria. It gave prominence to the Landschaften, the assemblies of elected representatives of those communities whose influence helped to produce a more measured response by rulers after the failed Peasants’ War of 1524–26; their input to legislation in some cases increased after that event."*
Bara två år senare kom boken som gjorde Blickles internationella rykte: Die Revolution von 1525, publicerad på engelska 1981 som The Revolution of 1525: The German Peasants’ War from a New Perspective. 1980 blev Blickle professor i Bern, där han stannade tills pensionen 2004, och där fortsatte han arbeta med "historia underifrån": en nytlkning av reformationen som en Gemeindereformation som efter hand kidnappades av urbana eliter (1987), och en polemik mot idén om tysk historia som präglad av preussisk auktoritet och lydighet, översatt till engelska som Obedient Germans? A Rebuttal. A New View of German History (1990, tyskt original 1981). Han utvecklade också, och det är detta som jag ska komma till, sin idé om ett slags gräsrotsdemokrati i tidigmoderna Europa, som han kallade "kommunalism". Idén lades fram i artikeln ‘Communalism, Parliamentarism, Republicanism’ 1986 och i mer komplett form år 2000 i boken Kommunalismus: Skizzen einer gesellschaftlichen Organisationsform.
Här utgår jag från hans artikel "Communalism as a Concept" från 2000-talet. Där börjar han med att introducera begreppet kommunalism så här:
"The term ‘communalism’ assumes - let me anticipate this - that common institutional, social, and normative structures existed in villages and valleys, towns and markets of late medieval and early modern Europe. Communalism is a ‘concept’, a ‘model’, a ‘type’. It is drawn from a region encompassing the southern part of Germany, the western part of Austria, and the eastern part of Switzerland, and, thus, from a highly differentiated region in respect of its political structure. By contemporaries it is named ‘Upper Germany’ (Oberdeutschland)." (s. 60)
Figur 1, som jag har klistrat in ovan, visar hur gemene man (Gemeiner Mann) var införlivad i samhället genom sin delaktighet i bondekommunen som i sin tur hade relationer till de styrande skikten. Kommunalstämmor (communal assemblies) skedde, säger Blickle, oftast en gång om året, och satte kommunala budgetar, reglerade böter, och så vidare. Styret av landsbygden var inte så annorlunda styret av städerna, säger Blickle och menar att detta talessätt från 1500-talet har en poäng: ‘Nothing but the city wall separates burghers and peasants’ (Bürger und Bauer scheidet nichts als die Mauer).
"Communalism is not an abstract term for just any form of commune, but rather for politically constituted communes equipped with such basics as legislative, jurisdictional, and penal authority. In this sense not only cities but also villages are an expression of the societas civilis cum imperio, to use the terminology of Old Europe." (s. 63)
Borgare och bönder var båda inte adliga, säger Blickle, och så Gemeiner Mann. "the common man is defined by his respectable, regular work and his own house {Haushäblichkeit). A house in a city or a farm in a village is necessary to be part of a commune." (s. 63)
Finns det något konservativt i kommunalismen? Kanske. Att bevara ordningen var i alla fall centralt:
"Peace is a guiding category of communal order. A quantifying evaluation of the village regulations {Dorfordnungeri) shows, that in 80 per cent of the statutory laws in Upper Swabia the keeping of the peace {Friedewahrung) was a prominent feature. We know that his is the same in the cities." (s. 64-65)
Regleringar och åtgärder motiverades ofta med hänvisningar till "the common good" (Geimeiner Nutzen). "Common good is referred to in Bern from 1350 onwards as the reason for alliances and appears in court regulations and market and guild rules. In Upper Austria the term is found in manorial bylaws (Taidinge)." (s. 65) Detta är dock inte samma begrepp som det antika bonum commune.
"Common good is the ideology of communal order. Its analogy in the communal subsystem of the household is the Hausnotdurft, in Tatin sources called necessitas domestica? The term implies that proper sustainability must be guaranteed to each household according to its size and provisions. This explains a peasant’s right to purchase corn seed outside the official market or to cut as much timber or firewood as he needs. Furthermore a crosscheck shows the similarity of HausnotdurftXo a basic right. A nobleman is allowed to ask for labour services to build a castle but not to build a city palace or to maintain a brickyard or a brewery. This would go beyond his Hausnotdurft-må must not be demanded from the peasants." (s. 66)
Detta sammanfattar Blickle också i den otroliga Figur 2.
Kommunalism är ett begrepp för ett ståndssamhälle och fungerar endast för senmedeltiden och delar av den tidigmoderna perioden, menar Blickle. (s. 67) Han ger en fascinerande överblick över Europas "urbana bälte" och, mer relevant för svenskar, det "rurala bältet":
"The urban belt of Europe can be complemented by a ‘rural belt’, covering Scandinavia, encompassing a region, to be more precise, from Norway to Finland. It is sufficient here to remember a few essentials of the bodies politic, which have been outlined by Steinar Imsen for Norway, and Eva Osterberg, Gösta Aquist and Peter Aronsson for Sweden. Keeping the peace and administering justice on the one hand, and administration in the sense of management of economic and social problems on the other, were (at least in Sweden-Finland) the separate responsibility of two different institutions, the rural commune {herred) and the parish {socken). The rural commune grew out of an older court {ting) and, therefore, local administration is strongly bound to jurisdiction. The ‘ting assembly’ operated like a court in Upper Germany but included the competencies of a council. The parish on the other hand was obviously able to establish statutes in the field which historians today call ‘good policy’. That both institutions were complementary may be shown for Sweden, where the grievances for the diets of the realm were brought forward by delegates from the parishes, who elected their respective representatives for the sessions in Stockholm on the commune-court-ting level." (s. 68-69)
I avslutningen av sin översiktsartikel relaterar Blickle kommunalismen i Europa till styret i det tysk-romerska riket, teoretiseringar av demokrati och politik av Rousseau och de Tocqueville, och så vidare.
Blickles ambitiösa och fascinerande begrepp om kommunalism har förstås väckt debatt. 1994 publicerade Historical Journal en introduktion till debatten av Cambridge-historikern Robert W. Scribner. Så här sammanfattar Scribner Blickles modell, framlagd i en rad publikationer från 1965 till 1991:
"The demand for communal autonomy was the precondition for positive resistance by the rural classes to attempts at domination by feudal-aristocratic classes, forming the basis for a Swiss-German tradition of populist, anti-feudal politics. The existence in some parts of Germany of forms of communal representation in territorial or regional assemblies (Landschaften) provided an alternative to princely rule supported by Estates comprised largely of social elites. Thus, Blickle argued, Germany history had not been a tale of continuous subjection of subordinate classes and could boast of an alternative parliamentarian tradition." (s. 200)
Blickles teori handlade från början om sydvästra Tyskland, och utvidgade sig till Schweiz, och han gjorde då en kontrast mellan norra och södra Tyskland liknande Bernd Moellers tolkning av en nordtysk och sen sydtysk Reformation. Efter hand började Blickle dock presentera kommunalismen mer som en allmängiltig företeelse i hela det Tysk-romerska riket, i parallell till liknande argument om bönder och staten framförda på 1970-talet av Jerome Blum (1971) och David Sabean (1976). Hos Blickle tog sig kommunalismtesen, framför allt som framförd i boken Deutsche Unternanen (1981), sig uttryck som en tysk whig history om en folklig väg till moderniteten, parallell, säger Scribner, till andra post-68-historikers ambitioner om historia underifrån.
1989 arrangerade Blickle en internationell konferens för att undersöka kommunalism i Europa, urbana och rurala, under perioden 1300 till 1800. I Blickles introduktion till den resulterande samlingsvolymen framgår det, säger Scribner, att han nu ville framföra "kommunalismtesen" som en allmän tes om förindustriella Europa, kanske t o m som en "universal historical category" (cit. 201). Mer försiktigt presenterade Blickle på andra ställen i introduktionen kommunalismtesen som en "heuristic strategy". Med hänvisning till en kritik från Lyndal Roper, framförd i Social History 1987, om avsaknaden av "common woman" i Blickles modell, så riktar Scribner en kritisk blick mot några konceptuella slappheter i Blickles argument:
"Curiously, no attempt was made to delimit the notion against the concept of ' democracy', although a frequent criticism raised against the idea of 'communalism' and its forerunner, the 'common man', was that it encompassed only a minority segment of any community: legally recognized citizens in the towns and male heads of households in the countryside. Women especially were mostly excluded and this seemed to weaken fatally any notion that the worshipping community could in any way be conceived of as coterminous with the legal-administrative-political 'commune', as was presupposed in the notion of a 'communal Reformation'." (s. 201)
Samlingsvolymen från 1989-konferensen innehåller fallstudier av Franken, Sachsen, Habsburg, och en rad jämförelser mellan Oberdeutschland och Schweiz, och mellan kommuner i Hessen, Brandenburg och Nordtyskland. Mest stöd fick tesen i undersökningarna från rurala Oberdeutschland och Schweiz, säger Scribner; i undersökningarna av städer passar tesen mindre väl. Men också i övriga rurala undersökningar passar den sisådär, säger Scribner: i Franken och Saschsen inkorporerades böndernas lokala styre i statsapparaten och blev mer top-down, i byarna i Hessen utvecklades en slags bondearistokrati som blev en styrande oligarki och uteslöt "the common man", och i det glest befolkade Nordtyskland borde förutsättningarna för starka bystyren vara goda, men något sådant föll ändå inte på plats. Överlag så menar Scribner att de empiriska studierna förvisso visar på en styrka i Blickles modell, men också viktiga begränsningar:
"The cumulative effect of the assembled case studies seems to be that the notion of 'communalism' does not provide any overarching general model for German history, nor did the commune in and of itself provide any intrinsic impulse towards a process of democratization or opposition to the territorial state. Indeed, both urban and rural communes were easily assimilated to hierarchical and oligarchical tendencies. Yet there remains somewhat of a puzzle. The prevalence of communal forms of organization is undeniable, even if they were weaker in some parts of Germany than others. It is Blickle's great achievement to have alerted us anew to this phenomenon, and especially to the importance of the communal ideal. Indeed, his notion of the 'communal Reformation' provides a particularly interesting example of how, under certain conjunctural conditions, the communal ideal could be mobilized for social and political change when inspired by religious fervour." (s. 204)
Scribner saknar diskussion om reformationen i boken, men riktar ganska stark kritik också mot Blickles konceptualisering av sambandet mellan reformation och bondestyre. Han lyfter också fram en aspekt av tesen som han tycker är lovande och borde utvecklas mer. Detta är Blickles fokus på "kommunen" som ideal under medeltiden:
"As Blickle has rightly emphasized, this carried the connotations of participation, of equality, of collective sharing to the good of all, but not to the detriment of the individual. It began to solidify into the notion of the 'common good', which could be defined, among many other ways, by opposition to the idea of 'self-interest'. The importance of corporate forms, often legal forms of association for pragmatic ends, gave impetus to elevating the central notion to the status of a universal value. But like all universal values, the main problem consisted in converting it into normative forms of behaviour, that is, filling the ideal out with its practical applications." (s. 206)
Spelet mellan ideal och praktik vad gäller "det gemensamma goda" förtjänar mer forskning, menarScribner, och pekar på David Sabeans krav på gemensam jord under det tyska bondekriget på 1520-talet. Var dessa krav uttryck inte för en konflikt mellan "gemene man" och adelsherrarna, utan mellan by-eliter och jordlösa (cottars)? Empiriska studier med hänsyn till komplexiteten i begreppet "common good" öppnar upp nya horisonter för tidigmodern historia:
"One would not wish to go as far as Sabean's neo-nominalism and argue that the 'commune' had no more meaning than was allowed to it pragmatically in day-to-day conflicts. However, it was certainly not a universal whose meaning was fixed or invariable, and for this reason it, or its connotations, could easily be appropriated by landlords, nobles and territorial lords. Nor should we assume that the value attached to the 'commune' was such that it overrode all other possible allegiances such as family or private personal interest. The inability of some south-west German towns to set up a rigorous moral supervision of the kind documented by Schmidt for Switzerland is not testimony to a lack either of 'christianization', good morals or civilized values. Simply, the common good was not thought to consist in moral prying and communities that attempted to do so against the inclination of their members simply faced defeat. In Esslingen resistance to moral policing was so strong that it never got off the ground, and in the case of Constance, it was not even possible to find officers able to staff the board of supervisors." (s. 206-7)
Geschichtliche Grundbegriffe (1972-1992) innehåller inget uppslagsord för Gemeinde eller Kommunalismus och Cambridge history of political thought 1450-1700 ägnar föga uppmärksamhet åt "kommuner" eller "communalism": kanske borde mer uppmärksamhet riktas mot dessa fenomen, som Peter Blickle gjort så mycket för att begreppsliggöra, säger Scribner.
Fotnoter
* Detta och andra referat från Cohn bygger på hans dödsruna över Blickle i tidskriften Parliaments, Estates and Representation från 2018, vol. 38, no. 2.
Referenser
Peter Blickle (2009) "Communalism as a Concept", Historisk-filosofiske meddelelser, publicerade av danska Videnskabernas Selskab. Tillgänglig på deras hemsida, här.
R. W. Scribner (1994) "Communalism: Universal Category or Ideological Construct? A Debate in the Historiography of Early Modern Germany and Switzerland", The Historical Journal , Mar., 1994, Vol. 37, No. 1. Läs här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar