Den brittiska kolonin Nordrhodesia, sedan självständigheten 1964 Zambia, hade en ekonomi som var i princip helt dominerad av koppargruvorna. Dessa utvecklades exceptionellt snabbt på 1930-talet och blev genom låga priser konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Efter en serie konsolideringar och uppköp bestod branschen av två stora företagsgrupper: Rhodesian Selection Trust (RST), som kontrollerades av det New York-baserade American Metal Company, och Rhodesian Anglo American (RAA) som var en del av ett stort sydafrikanskt affärsimperium lett av Sir Ernest Oppenheimer. Allt detta lär jag mig av en artikel av historikern Larry Butler, publicerad 2007, som diskuterar samspelet mellan gruvindustrin och avkoloniseringen i Nordrhodesia. Under andra världskriget var rhodesisk koppar av avgörande betydelse för den brittiska krigsföringen, och upprustningen och Koreakriget efter 1945 "generated ‘boom’ conditions, expansion and growing profitability, and a general mood of confidence." (s. 460)
Centralfiguren i Butlers artikel är Sir Ronald Prain, en man som föddes i en gruvfamilj i Chile 1907 och gick in i gruvbranschen genast efter skolan. Efter en tid i Civil Service under andra världskriget blev Prain 1943 direktör för RST, och mellan 1950 och 1972 var han ordförande för gruppen. Han var ledande i British Overseas Mining Association, en viktig lobbygrupp.
Britterna skapade 1953 Federation of Rhodesia and Nyasaland (Nyasaland är idag Malawi) för att öka den politiska stabiliteten och försöka jämka mellan de motstridiga krafterna svart nationalism och afrikaaner-gruppens rasideologi. Svarta skulle få större möjligheter till högre positioner på arbetsmarknaden och inflytande i samhället, men fortfarande under kolonialt/vitt ledarskap. Ronald Prain var positiv till idén om federationen, som han och de andra gruvmännen trodde kunde hjälpa till med problem om energiförsörjningen och transport, och som han trodde kunde ge just en hållbar medelväg för det koloniala styret. "He had been warned by [de vita bosättarnas politiska ledare] Welensky late in 1951 that, if Northern Rhodesia became an African-controlled territory, ‘you can say goodbye to your mines within five years’." (s. 462) Federationen kom till, och Welensky blev 1957 dess president; Prain fortsatte att ha bra relationer med honom och andra högt uppsatta politiker.
50-talet såg en fortsatt boom för Nordrhodesias kopparindustri, främjad av pund-devalveringen 1949, och en liberal skattereform 1953 som RST enligt ryktet hade varit med om att formulera. Prain, påverkad av minnena från 1930-talet, oroade sig dock under boomen, som tog slut 1957-58, för att tillväxten var tillfällig och ohållbar på sikt. Han gick också, liksom bröderna Hochschild i AMC, med på att en del av övervinsterna i gruvbranschen användes till sociala investeringar. Butler ser här paralleller till samtida (50-60-tal) analyser av klyftan mellan stad och land hos ekonomen Arthur Lewis och i Swynnertonplanen för att utveckla en småbondesektor i Kenya. (s. 466)
I slutet av 1950-talet försökte de vita bosättarna skriva om Federationens konstitution vilket ledde till ökade protester, och ett undantagstillstånd år 1959. Prain såg behovet av reformer av det vita styret; Butler menar att Prains ställningstagande 1959 för att göra "partnership" verklighet, förebådade Harold Macmillans historiska "Wind of Change"-tal till Sydafrikas parlament 3 februari 1960. Prain hade på 50-talet accepterat de svarta afrikanernas krav på större ekonomiska möjligheter, men varit mer avvisande mot deras krav på politiska rättigheter. Butler diskuterar hur Prains perspektiv förändrades dels på grund av krassa realiteter -- förändrade maktrelationer -- men också på grund av nya influenser från kväkare och andra. RST och Prains liberala hållning i början av 60-talet kontrasteras också mot den andra stora gruvgruppen, Anglo American, som förhöll sig mer konservativt, kanske eftersom deras grundval var i Sydafrika och de därmed också var mer rotade i apartheid. (s. 472)
"The broad position adopted by Prain and RSTon the eve of decolonisation might be explained in terms of their fear of being nationalised by an independent African regime. Nationalisation was a popular platform among African nationalists in Northern Rhodesia, as it had long been among Central Africa’s white settlers. Indeed, in 1951, Prain considered it more likely that a white government in Northern Rhodesia would nationalise the copper mines than that a British Labour government would take this course, even though the latter option had been discussed sporadically in London since 1945." (s. 473)
Gruvgrupperna i Nordrhodesia hade anledningar att oroa sig i början av 1960-talet. Ghanas regering föreslog 1961 att nationalisera brittiskägda guldgruvor, och t o m en högerregering i Chile funderade på att införa större statlig kontroll över koppargruvorna där. FN antog 1962 resolution 1803 som fastslog varje lands rättighet att använda sina naturresurser för sin egen utveckling, till exempel genom nationalisering. I debatterna inför Nordrhodesias självständighet 1964 så argumenterade både de vita bosättarna och de afrikanska nationalisterna för återtagande av landets mineraler från the British South Africa Company. Den första presidenten i det självständiga Zambia, Kenneth Kaunda, hotade med att expropriera BSAC:s tillgångar i Zambia om inte den brittiska regeringen hjälpte till att finansiera Lusakas utköp av BSAC. Det blev så, och Butler menar att britterna motiverades av en oro att om inte man hjälpte Kaunda att köpa ut BSAC, så skulle han förstatliga de stora gruvgrupperna. (s. 474-5) Prain uttryckte i sina brev oro för "yttervänster"-element i regeringen som eventuellt stod i förbindelse med Maos Kina. (s. 475)
I sina slutsatser menar Butler att fallet med Ronald Prain inte passar med den modell av homogena intressen mellan näringsliv och stat som Cain och Hopkins förutsätter i sin "gentlemanly capitalism"-analys av imperialismen. "It may, rather, be more accurate to speak of temporary convergences of interest between RST and the Imperial and colonial states. Prain’s continuing suspicion of government interference in the operations of business, and his experience of the lacklustre performance of the late colonial state, preclude an interpretation which stresses continuing business-state collaboration. " (s. 477) Här undrar jag om Butler inte gör det lite enkelt för sig. Prain är så klart väldigt intressant som en fallstudie av en väldigt viktig företagsledare i det koloniala Afrika, men han är ju också bara en person, tillika en person som, vilket Butler ju också visat tydligt i jämförelsen med ledarna för Anglo American, var ovanlig bland företagsledarna i sin egen tid.
Året efter så fick Butlers artikel också en uppföljare -- inte en polemisk kommentar, utan faktiskt en hel artikel, med ny empiri och så, men som utgår från Butlers artikel. Det är Andrew Cohen vid universitetet i Sheffield som i sin artikel istället studerar det andra stora gruvföretaget i Nordrhodesia, Anglo American, och deras ordförande Harold Hochschild. Cohen visar att Anglo American även efter att de i maj 1959 deklarerade att de slutade ge bidrag till de vita bosättarnas parti UFP, fortsatte att ge bidrag till UFP. Den "build-a-nation"-kampanj som Anglo American stöttade passar, menar Cohen, fint med Cain och Hopkins "gentlemanly capitalism"-modell. Vidare så menar Cohen att Butler överskattat Prains betydelse för RST:s policies och relationer till de etablerade partierna, och att RST:s US-amerikanska moderbolag AMAX var viktigare än vad som framgår i Butlers analys. Vad gäller Prains egen omsvängning 1959 menar Cohen också att den kan ha haft mer pragmatiska och egennyttiga skäl än vad det framstår som hos Butler.
Referens
Larry J. Butler (2007) "Business and British Decolonisation: Sir Ronald Prain, the Mining Industry and the Central African Federation", Journal of Imperial and Commonwealth History, 35:3, 459-484.
Andrew Cohen (2008) "Business and Decolonisation in Central Africa Reconsidered", Journal of Imperial and Commonwealth History, 36:4.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar