Inkomstfördelningen i Italien 1900 till 1950

2019 publicerade María Gómez-León och Herman de Jong en artikel i Economic History Review där de med hjälp av social tables -- rekonstruktioner av hela den vuxna befolkningen indelade i yrkesgrupper, med en genomsnittsinkomst tillskriven till varje grupp -- jämförde utvecklingen av inkomstfördelningen i Storbritannien och Tyskland. Huvudresultatet, mätt som Gini-koefficienter, syns i diagrammet nedan. Inkomstojämlikheten ökade i Tyskland rejält under första världskriget (i enlighet med debatten om övervinster dessa år), och föll under Weimarrepublikens sociala reformår. Under nazismen steg ojämlikheten igen, delvis drivet av vinster i vapenindustrin.

Det som var så intressant med Gómez-León och de Jongs artikel var dels att de rekonstruerade hela inkomstfördelningen, och kunde dekomponera ner till komponenter som ägare-arbetare-skillnaden, man-kvinna-skillnaden och så, dels att de jämförde två länder med så olika utveckling vad gäller politiska regimer.

Förra året kom Gómez-León med ett nytt arbetspapper i samma stil, men nu med Italien som ämne, och tillsammans med Giacomo Gabbuti. I inledningen konstaterar de att ekonomer, historiker och samhällsvetare sedan Kuznets (1955) fört fram olika hypoteser om varför ojämlikheten utvecklas som den gör på sikt. Men de lyfter intressant nog upp en varning från Anthony Atkinson från 1997: vi får inte stirra oss blinda på deterministiska teorier på lång sikt, och missa "key distributive episodes". GL och G kommenterar: 

"In this sense, despite the emergence of deterministic narratives on the ‘egalitarian’ impact of wars and depressions - and more specifically, the role assigned by Piketty (2014) to the interwar period, in which most of the 20th century inequality reduction in the advanced economies took place, recent research showed the existence of diverging distributional histories even in these decades (Bartels, 2019; Gómez León and de Jong, 2019)." (s. 2)

Diagram 1 sammanfattar resultaten för Italien 1900 till 1950, jämfört med Storbritannien och Tyskland från GL-DJ (2019) och Spanien studerat av Prados de la Escosura (2008).

Metodologiskt sett är de stora bidragen jämfört med tidigare forskning om Italien att inte bara fokusera på toppinkomsttagare och inte heller bara på arbetsinkomster. Under perioden var ungefär hälften av inkomsterna annat än löner, och många var egenföretagare, inte minst bönder i jordbruket. Dessa inkluderas nu för första gången, och metoden här fångar också till skillnad från tidigare studier, skillnaderna mellan män och kvinnor.

I litteraturöversikten refererar de Charlotte Bartels (2019) analys att Första världskriget i Tyskland starkt ökade ojämlikheten vilket också bidrog till Novemberrevolutionen 1918, ett försök att vända på den processen. Prados de la Escosura visar för Spanien att Kuznetsrelationerna sattes ur spel av inbördeskriget och den autarkiska perioden under Francos diktatur därefter. GL och G drar en intressant slutsats:

"Far from following simple, secular trends, national distributive histories crucially differed; not only because even long-run, common forces, such as globalization, hit different countries in different ways, but because of the different socio-economic and political histories of each country, that can explain sizeable differences in timing and extent, within an inequality-decreasing ‘Kuznets wave’ (Milanovic, 2016, pp. 50-53)." (s. 5)

Italien är i detta perspektiv intressant som den första fascistiska staten. Den förda politiken kan ha en mängd konsekvenser för ojämlikheten:

"While not experiencing the hyperinflation that characterised Weimar Germany, Italy was still affected by severe distributional conflicts in the troubled ‘red biennium’ (Zamagni, 1991) and the following ‘black’ one, eventually resulting in Mussolini’s seizure of power.  After a brief ‘liberal’ phase (in which, however, the new fascist government dismantled labour unions and promoted pro-business fiscal policies), the mid-1920s marked the beginning of deflationary policies (the infamous ‘battle for the lira’, or Quota 90), and eventually protectionism (Giordano and Giugliano, 2015), even before the Great Depression impacted the Italian economy (Baffigi, 2015). Alongside with the sharp changes in relative fiscal burdens and prices, ‘slower’, economic and demographic forces were also at play: mass emigration, that had helped reducing social conflict and raising average wages, was strongly limited first by war, and then from the ‘quotas’ and restrictions imposed by destination countries (Gomellini et al., 2017). On the other hand, the fascist government tried to stimulate both population growth and ‘ruralisation’, with arguable consequences on both gender and regional inequalities. " (s. 5)

I tidigare forskning om ojämlikheten på lång sikt i Italien har Vecchi med medförfattare gjort Gini-beräkningar för varje decennium 1861 till 1931 och funnit en långsiktig minskning av ojämlikheten. Gabbuti (2020, 2021) har nyligen med studier av toppinkomsterna och löneandelen funnit en ökad ojämlikhet under fascismens 30-tal.

Med folkräkningarna för början av varje decennium rekonstruerar de sysselsättningsstrukturen.

 

Lönedatat kommer mest från Vera Zamagni; Rey och Vitali (1991) ger data om statsanställda; kvinnolöner beräknas i ganska hög grad utifrån ett schablonantagande om löneskillnaden mellan kvinnor och män (lite betänkligt!). Att mäta böndernas inkomster är förstås riktigt svårt, och deras lösning ser inte särskilt imponerande ut:

"For the self-employed in agriculture (small owners, share-croppers, and tenants) we use daily wages in agriculture (from the Statistical Abstract) and the assumption made by Giordano and Zollino (2015) on the number of working days for owner-occupiers, tenants and share-croppers. Moreover, to avoid potential double counting, we are forced to treat as self-employed also the female owners, since the wives of owners were inconsistently recorded as owners themselves, or as labourers (Pescarolo, 2019, p. 58). Although unsatisfactory – especially because we are forced to impose the same income to a very heterogeneous group - this seems at the moment the only viable alternative. " (s. 15)

Det stora problemet med denna metod är såklart att den förutsätter att inkomsten för den som äger jorden var samma som för lantarbetaren. Det finns egentligen ingen anledning att tro på detta, utan snarare så är ju skillnaden mellan ägaren och lantarbetaren en av de mest intressanta inkomstskillnaderna i ekonomin historiskt.

För de stora ägarna/kapitalisterna hade de kunnat använda historiska skattedata som inkluderar dessa toppgrupper. Men denna typ av källa finns bara för åren 1902, 1922 och 1929, och eftersom dessa toppinkomster kan variera så mycket från år till år, blir det ohållbart att göra beräkningar för 30-50 år baserat på dessa tre benchmarks. Istället väljer de att räkna ut surplus income, alltså nationalinkomsten minus arbetsinkomster och egenföretagarnas inkomster, och delar denna post med antalet ägare. Detta följer Arroyo Abad och Astorga (2016, s. 354). Resultatet blir mycket likt den kapitalandel som Gabbuti beräknat med en annan metod i sitt EREH-papper. De diskuterar mätproblem som har att göra med svårigheten att veta hur arbetstiden varierade för arbetarna (och således deras totala lönesumma, som ju är vägen till att räkna ut surplus income). De delar bara ut 80 % av den beräknade summan surplus income till ägarna, eftersom deras inkomstbegrepp i ojämlikhetsberäkningarna är disponibel inkomst, inte nationalinkomst, och inte all kapitalinkomst delades ut till ägare. (De reffar Atkinson och Piketty 2007, s. 29-30 och 535-6 som diskuterar 80%-antagandet.)

Ojämlikheten bland arbetare minskade kraftigt under WW1, ökade kraftigt under 20-talet, minskade under 30-talet, och minskade kraftigt under WW2. (s. 20-21) En viktig del av den totala utjämningen över tid är en minskad skillnad mellan kvinnor och män. Utjämningen efter 1933 (efter en viss ökning av könslöneskillnaden 1925-33) handlade inte minst om kvinnors minskade andel av sysselsättningen inom det lågavlönade jordbruket. (s. 22) Fascisterna ville egentligen motverka kvinnors förvärvsarbete men misslyckades helt med detta; den enda sektor de lyckades med var jordbruket, där de tvärtom ville att kvinnorna skulle arbeta. Istället blev allt fler kvinnor läkare, apotekare, sjuksköterskor, kontorister och anställda i handels- och tjänstesektorerna. (Jag är förvånad att de inte nämner förvärvsarbete i hemmen! I min och Jakob Molinders studie av Stockholm 1870-1970 är nedgången i andelen hembiträden, och uppgången istället för kontorister, sjuksköterskor m fl, en väldigt viktig faktor för den ökade inkomstjämlikheten.)

De ägnar en särskilt uppmärksamhet åt "medelklassen", som ju har en stor resonans i den socialhistoriska och politisk-historiska litteraturen om italiensk mellankrigstid.

När de går över till att diskutera totalbilden, så konstaterar de att inom gruppen löntagare så föll ojämlikheten under WW1: arbetare stärktes på tjänstemännens bekostnad. Men vinsterna var samtidigt höga, så den totala ojämlikheten ökade, en "tysk" utveckling snarare än en "brittisk". Vinstnivåerna är viktiga också för att förstå 1920-talets utveckling: "Industrial owners strongly recovered in the early 1920s, when the laissez-faire policies of Minister De’ Stefani, combined with labour repression, explicitly aimed at making Italy attractive for Italian and foreign capitalists and to boost investment." (s. 26)

I slutsatserna lyfter de implicit fram ett Atkinsonskt perspektiv på "key distributive episodes":

"While both within-labour and overall inequality seemed to be slowly on the rise already in the most intense phase of the first industrialisation of the country at the beginning of the century, the Great War represented a substantial, overlooked distributive shock. However, a very strong compression of inequality occurred afterwards; a trend that, more positively, continued in the red biennium 1919-20, when the mobilisation of industrial workers led their wage to increase with respect to all the groups of the variegated ‘middle classes’, and driving down overall inequality to a minimum in 1921. Then, the fascist regime clearly represented a watershed: within-labour inequality sharply increased throughout the whole decade, driven by gender and skill ratio, as well as the increased gaps between middle classes and workers. The inclusion of owners incomes partly complicates the pictures, especially in the years in which residuals more clearly underestimate their evolution, but makes clear that the partial compression of within-labour inequality in the 1930s did not lead to overall inequality reduction. " (s. 30)

För framtida forskning pekar de på behovet av direkta beräkningar av inkomsterna för nyckelgrupper: ägare, och egenföretagare i jordbruket. Även skilled-unskilled, och arbetstider för arbetarna.

Referens

María Gómez-León och Giacomo Gabbuti (2020) "The Other Halves of Fascist Italy: Income Inequality from Dynamic Social Tables, 1900-1950", Working Paper DT 2104, Departamento de Economía, Universidad Pública de Navarra