Brittiska företag i Ghana och Nigeria efter kolonialismen

Ghana blev självständigt från Storbritannien 1957, och Nigeria 1960. Under kolonialtiden hade brittiska företag drivit många verksamheter i dessa länder. Hur förändrades omständigheterna för dessa företags affärsverksamhet i och med självständigheten, och hur anpassade sig företagen? Näringslivshistorikern Stephanie Decker menar i en artikel från 2008 att 60-talet fortfarande präglades av optimism för dessa företag, men att 1970-talet blev en annorlunda period, med skarpare fördelningspolitisk konflikt inom de postkoloniala staterna, och med en växande kritik mot multinationella företag från forskare som Walter Rodney (How Europe Underdeveloped Africa, 1972) och Stephen Hymer som konverterade till marxismen. 

Decker studerade i sin doktorsavhandling, försvarad 2006, fem brittiska företag i de västafrikanska kolonierna: handelsbolagen United Africa Company (också med tillverkningsindustri) och John Holt and Co., bankerna Barclays Bank och Bank of West Africa, och gruvgolaget Ashanti Goldfields Corporation. Hon valde bort att studera oljebolag eftersom de etablerade sig i Västafrika först efter självständigheten och då bara i östra Nigeria, och dessutom behandlades särskilt av staten.

Det finns en stor mängd postkoloniala stater i Afrika och det är svårt att säga att två av dem är representativa för alla de andra, säger Decker, men Ghana och Nigeria var 2 av de 4 länder som utförde majoriteten av förstatligandena av koloniala tillgångar, och de är intressanta att jämföra pga sina likheter och skillnader: båda koloniserade av britterna, Ghana rikare från början, Nigeria rikare efter hand när oljan upptäcktes, Ghana med ett experiment med afrosocialism under sin första president Kwame Nkrumah och några senare ledare, Nigeria mer konsekvent marknadsinriktat, och till slut Nigeria med mer och Ghana med mindre etniska motsättningar internt (s. 605).

Decker refererar till 1950- och 60-talen som "a time period of extraordinary prosperity in Africa" och menar att brittiska företag under dessa år delvis lyckades nå konsensus med regeringarna om "the nature of economic development" (s. 606) Efter politiska kraschlandningar i både Nigeria och Ghana 1966 blev det svårare med sådant samförstånd, och "The 1970s turned out to be a decade of widespread expropriations in the developing world, yet in Africa they usually took the form of indigenization rather than nationalizations." (s. 606) Indigenization betyder att regeringen stipulerade att en viss % av företagets ägande skulle övergå i inhemska händer genom försäljning; ett betydligt mjukare policyinstrument än förstatligande, som var ovanligt utanför Ghanas timmerindustri och Nigerias finans- och oljesektorer. "Hence, although the 1970s were widely interpreted as a time period of severe challenge to the ownership and control of multinationals in less developed countries, most companies managed to mitigate its effects in Africa quite well." (s. 606)

Decker menar att hennes avhandling talar till tre debatter inom historisk och samhällsvetenskaplig forskning: (1) företagens roll under avkoloniseringen, en debatt inom imperiehistorien, (2) utvecklingsstudier, och (3) debatten om ekonomisk nationalism, förstatliganden och "politisk risk" för multinationella företag på 1970-80-talen. Den första debatten har förts genom en rad studier av Sarah E. Stockwell om Guldkusten/Ghana, Robert L. Tignor om Egypten, Nigeria och Kenya, Nicholas J. White om Malaysia, och Larry J. Butler om Zambia. White sammanfattade 2000 i en översiktsartikel konsensus i den nyare litteraturen som att företagen faktiskt inte hade särskilt mycket makt över politiken i avkoloniseringsfasen, och att företagarna och kolonialherrarna saknade en gemensam tolkning av "development and decolonization issues". (Det verkar visserligen finnas undantag till detta: Butler pekar på Sir Ronald Prain, ordfrande för Rhodesian Selection Trust, som en avgörande aktör i avkoloniseringen av Nordrhodesia/Zambia, och Tignor visar på olika mönster av ekonomisk politik i Egypten, Kenya och Nigeria.) Decker går i polemik med denna tolkning och menar att även om det fanns företagsledare som rakt av motsatte sig avkoloniseringen -- som Edward Spear på Ashanti Goldfields i Ghana -- så var de flesta i samförstånd med avkoloniseringens nödvändighet, och kunde också anpassa sig till det nya, postkoloniala tillståndet och bygga allianser bland de nya makthavarna.

David Fieldhouse (Black Africa 1945-1980, 1986; Merchant Capital and Economic Decolonisation, 1994) och Stephen Kobrin (ISQ, 1984) har hävdat att exproprieringarna på 1970-talet var en försenad avkolonisering och en förstärkning av de postkoloniala staterna på de multinationella företagens bekostnad. Decker menar snarare att "it was rather an attempt to gain  greater leverage on management and access to their revenue" (s. 609); att det sällan handlade om rena förstatliganden, oftare om förhandlade, kompromissande reformer. Decker menar att de företagare som förlorade allt genom reformerna i Ghana och Nigeria inte var de västerländska MNCs, utan snarare små och mellanstora företag som drevs av företagare från andra afrikanska länder eller från Libanon (s. 611). De stora multinationella företagen hade såpass mycket makt i samhället och dess styrande koalitioner (Decker refererar här till Robert Bates, Markets and States in Tropical Africa, 1981), att de kunde gardera sig mot alltför radikala reformer -- denna makt saknade de mindre, mer isolerade entreprenörerna från minoritetsgrupper.

referens

Stephanie Decker (2008) "Building Up Goodwill: British Business, Development and Economic Nationalism in Ghana and Nigeria, 1945—1977", Enterprise and Society.