Utstationeringsdirektivet

På 1980-talet argumenterade europeiska byggfack för en socialklausul för offentliga upphandlingar, för att garantera efterföljande av arbetsvillkor och kollektivavtal i landet där arbetet görs (s 526). Den huvudsakliga konfliktlinjen i EU-politiken i frågan gick mellan högkostnadsländer med "decent regulation/standards" på ena sidan och låglöneländerna Portugal, Irland och England på den andra (s 527). Debatten tog fart efter utvidgningen med Portugal och Spanien år 1986, vilket utlöste debatter i de gamla medlemsländerna om potentiell social dumping genom iberisk rörlig arbetskraft. Enligt samma mekanism tog debatten ny fart efter EU:s östutvidgning år 2005, då intressekonflikten mellan låglöne- och höglöneländer intensifierades (s 525).

Utstationeringsdirektivets uttalade mål var att finna en balans mellan fri tjänsterörlighet och behovet av ett ramverk för jämlika arbetsvillkor (s 527). Direktivet introducerade "utstationering". Direktivet innebar att för en kärna av rättigheter skulle utstationerade arbetare ha rätt till samma behandling som inhemska arbetare. Dessa rättigheter inkluderade lönen, ifall den reglerades av en lagstadgad minimilön eller generaliserade kollektivavtal (s 527f). Direktivet beskriver tre situationer där utstationering tillåts: när tillfälliga tjänster levereras i en annan medlemsstat (man är underleverantör), när bemanningsföretag rör sig över gränser, och när multinationella företag rör sin arbetskraft över gränser (s 528).

År 2003 gjorde Kommissionen en uppföljning om hur Direktivet implementerats. Denna utvärdering visade på framför allt fyra stycken problem (s 529). Ett, problem med att bedöma huruvida ett genuint anställningsförhållande föreligger (jfr Gumbrell-McCormick 2011). Två, misslyckanden med att se till att direktivet efterlevs. Tre, svårigheter att jämföra värdlandets krav med arbetsvillkoren i landet där arbetaren vanligen är verksam. Och fyra, "the lack of access to relevant provisions applicable in the host country".

Det mest intressanta i Cremers-Dølvik-Boschs konstiga artikel är nedslagen i arbete mot social dumping i olika medlemsstater. Från Storbritannien plockar de upp ett mycket intressant rättsfall från 2007 om fyra polska arbetare, anställda på ett polskt bemanningsföretag, som tilldömdes rätten att betraktas som "anställda" när de behandlats i strid med de förhållanden som skulle gälla. Cremers et al skriver:

"A major challenge as regards equal treatment of posted workers in the UK, however, is associated with the predominance of self-employment in, for example, the construction sector. Yet, recent case law seems to imply a significant improvement of the legal status of migrant workers in this respect. A senior judge recently ruled that a group of Polish nationals could be classed as ‘employees’ of the agency that had sent them to work as self-employed in the food-processing industry. An employment tribunal came down in their favour as the judge said it was a case where ‘the nature of the relationship justified a finding that there was a contract of employment between the agency and the workers’ (Tait, 2007). The workers complained that they had been dismissed after they tried to join a British union. They said they were denied notice pay, in breach of contract, and alleged there had been unlawful deductions from their wages for accommodation and cleaning charges. In order to pursue their claims, the migrants needed to qualify legally as ‘employees’, rather than fall into the looser category of ‘workers’. The difference between the two categories is the amount of control that an employer has over a labourer." (s 530)

Som jag har visat eller antytt här på bloggen flera gånger - när jag skrivit om Rimec, om social dumping i EU, och senast om Gumbrell-McCormicks paper om facken och atypiska arbetare - så är just frågan om att bli erkänd som anställd viktig för att kunna upprätthålla löner och anställningsförhållanden. Detta visar jag också i ett kommande paper om fall i Arbetsdomstolen i bland annat denna fråga. Cremers et al konstaterar: "With the rise of self-employment as a channel for evasion of the terms and conditions laid down in the PWD—not only in the UK, but in most European countries—this case may prove important in tightening a major loophole in the European posting regime, not least because it provides the posted workers themselves with new opportunities to protect their own interests vis-à-vis the flourishing agency industry." (s 530)

För både Tyskland och Nederländerna konstaterar Cremers et al att utvidgningen 2004 i kombination med PWD lett till nya diskussioner om minimilönreglering: i Tyskland genom staten, och i Nederländerna genom allmängiltig förklaring av kollektivavtal (jfr om Norge här och här) (s 531f). Vad gäller Norden så menar Cremers et al att det rått social dumping i alla länder -"Circumvention of norms concerning pay, health and safety, taxes, social security and labour law has proliferated" (s 533) - men att de politisk-institutionella svaren varit rejält olika, beroende på olika nationella mönster vad gäller statlig inblandning i arbetsmarknadsrelationerna. De beskriver situationen så här:

"To ensure equal treatment and observance of the host country principle as regards pay, the Swedish and Danish regimes presuppose that foreign suppliers, by means of union pressure, enter collective agreements in the host country (see Ahlberg et al., 2006). Finland and Iceland rely on procedures for generalising collective agreement (erga omnes). Norway has traditionally not practised any of these measures, but has recently applied erga omnes mechanisms in the construction sector. Except for Sweden and Denmark, where pay conditions are monitored and sanctioned by the trade unions, the Labour Inspectorates are responsible for enforcement. In all the countries, challenges associated with enforcement have, in recent years, spurred heated debates about improvement of the national regimes for regulation and control." (s 533)

Det är en gåta (a puzzle), konstaterar Cremers et al, att de svenska och danska regeringarna inte använde artikel 3.8 i PWD för att "refer to the terms and conditions of generally valid collective agreements in their implementation legislation". Artikeln skrevs på initiativ av danska europaparlamentariker just för att kunna behålla det kollektivavtalsreglerade arbetsmarknadssystemet som Danmark har. Enligt Cremers et al så använde Danmark och Sverige ändå inte artikel 3.8 i sin implementering av PWD eftersom de sociala partners själva ville bestämma över arbetsmarknaden (ha! Man håller fast vid sin chimär!).

Cremers et al går vidare med att kartlägga ett skifte i attityder i Kommissionen vad gäller PWD i en marknadsliberal riktning, som de menar är osaklig. För det finns problem med PWD, säger de:

"While providing a welcome supply of labour in the ageing ‘old’ Member States, these flows have also brought changes in company manpower strategies in several host country industries, marked by increased subcontracting and hiring of labour in the flourishing cross-border market for agencies and middlemen offering labour services. Far too often, this involves fictitious posting of workers aimed at circumventing host country norms regarding pay, taxes, social security and employee protection, implying severe breaches with the ethos of equal treatment and competition enshrined in the PWD." (s 539)

Referenser
Ahlberg, K, N. Bruun and J. Malmberg (2006), ‘The Vaxholm Case from a Swedish and European Perspective’, Transfer 2006
Jan Cremers, Jon Erik Dølvik och Gerhard Bosch, "Posting of workers in the single market: attempts to prevent social dumping and regime competition in the EU", Industrial Relations Journal 2007
Nikki Tait, "Migrant workers win right to be treated as employees", Financial Times 19 maj 2007